Egentid


Idag ska jag klippa mig (!!!). Det var många månader sen sist, tror det var i oktober eller november? Något sånt. Resten av mitt team sitter på en uteservering i närheten och carpar diemet med lite barnvaktsförstärkning i form av två kompisar ifall det skulle bli skrikigt. Egentligen skulle jag både klippt och färgat men stället jag skulle gå till ställde in för min frisör hade fått halsfluss, så nu testar jag ett nytt ställe och en ny frippasör. Spänning i vardagen osv. Det känns superbra att äntligen bli av med dessa slitna svintotestar. 

Just nu sitter jag i en mjuk fåtölj och väntar på att frisören ska bli klar med en annan kund, hon är lite sen och sa att jag ju kunde gå iväg lite och sen komma tillbaka om typ 10 minuter. Gå iväg?? Nu när jag för första gången på så lång tid sitter själv utan någon på mig eller med vetskapen om att någon snart kommer vakna och vilja vara på mig. Näpp det är verkligen guldkant på min vardag att få sitta här och dricka mitt vatten och kolla på mobilen helt ostört! Jag håller däremot på att somna av avslappningen att bara sitta här :—-))) 

Jag har inte bestämt riktigt hur jag vill klippa mig än, men jag är ju inte så spexig i mina frisyrer så antagligen bara kortare och någon slags lugg. Stay tuned för att se resultatet (eller kolla på insta där uppdaterar jag oftare Yrsaalfrida heter jag där) ((eller på snapchat yrsamajs heter jag där))

Bebisbubbelupdate

Här kommer en update inifrån vår lille bubbla. Den där bubblan som verkligen inte alls bara är rosaskimrande och härlig, utan intensiv och känslostormande och gråtig och ångestig också. Inte konstigt (jobbar jag på att intala mig) eftersom vi både blivit föräldrar och fått två barn samtidigt som ska tas hand om, läras känna, hantera humör osv. Jag är ju också en känslig person deluxe (egenställd hsp-diagnos) som i vanliga fall gråter flera gånger i veckan och är väldigt mycket i mitt huvud. Och att få barn och allt som följer med det har inte gjort detta personlighetsdrag hos mig annorlunda direkt, snarare förstärkt det. Speciellt mycket eftersom livet lätt blir så isolerat. Jag märker direkt när jag kommer ut och träffar andra att det är lättare att hantera jobbiga känslor och komma ut ur huvudet och mer bara vara. Ja. Nog om bubblan, till uppdateringen. 

Nu har mörten och dillen funnits i våra liv i snart 7 veckor. Vi lär känna varandra mer och mer och förstå behov osv, men samtidigt så sker det en massa saker i bebisarna som omkullkastar allt vi trodde vi visste. Jag skrev ju förut om att jag trodde de gick igenom ett utvecklingssprång men blev tipsad om att man räknar veckorna från bf och inte verkliga födelsedagen, så det är inte förrän nu bebisarna ska gå in i sitt första utvecklingssprång. Och jajamensan japp det tror jag att de gjort. Vi har väldigt väldigt närhetstörstande bebisar som bara vill vara på en hela tiden. Det är också rätt tjorvigt med matningen och magarna, speciellt mörten verkar ha väldiga besvär med magont :(((( det gör så ont att se henne må dåligt och inte veta hur vi ska fixa det. Vi försöker hitta rätt i ersättningsdjungeln och ska nu försöka med nan ha för att se om lille maggen mår bättre. Vi har också köpt en dr brown-flaska efter tips om att den kan vara väldigt bra för små krångelmagar. Och så jobbar vi på med magmassage och jag ska äta mjölkproteinfri kost för att se om det påverkar. Jag har ju velat äta mer veganskt så det här blir verkligen en knuff i den riktningen. Nu när jag måste. Det är så lätt annars att bara tänk att jag ska ”sen” men ändå välja den vanliga creme fraishen i mjölkkylen och slänga in en näve choklad i munnen för att det är ju så gott. Nu FÅR jag inte och efter bara ett drygt dygn med denna kost längtar jag efter apelsinkrokantchoklad :—-)))) men jag ska kämpa på för kan det göra mörten och dillens liv lättare så är det värt det. 

Förutom tjorvet och magkrånglet som gör dagarna jobbiga så har både lillpan och Märtan verkligen vaknat upp de senaste dagarna och det är så himla kul! Alltså orimligt roligt på ett sätt som kanske ingen som inte är involverade med bebisarna kan förstå. Att få en lurig blick och ett leende tillbaka är SÅ fint och härligt och gör att hjärtat går sönder av älsk. Fattar ej hur jag ska kunna hantera när de börjar prata, skratta, gå osv :”’) Gud vad jag fram emot det! Att se sitt barn liksom växa fram och bli någon. Det är sånt som gör att den här tillvaron med sömnbrist, känslostormar, helt omkullkastat liv, kräkdoftande kläder, tvivel på sig själv osv ändå blir något väldigt väldigt fint.

  
Alltså kolla den här blicken 😭😭😭😭😭😭😭😭😭😭😭 dör av gullet!!!! 

(Vill blogga en massa om roliga saker och svara bra på alla era fina kommentarer men tiden räcker inte till tyvärr, men bara så ni vet ❤️)

Måndagslista

  

1. Vad ser du fram emot den här veckan?

Svar: Lite deppigt men det enda jag ser fram emot just nu är att det tjorv med bebisarnas magar vi har just nu förhoppningsvis blir bättre, och att deras humör kommer bli stabilare. Det är liksom det allt handlar om just nu. 

2. Vilken var den senaste bloggen du började läsa?

Svar: Oj jag har inte börjat läsa någon ny blogg på jättelänge, snarare slutat läsa bloggar..

3. Ska du laga någon härlig mat den här veckan kanske?

Svar: HAHAHAHA jag ska försöka laga någon mat alls. Punkt. Det där med härlig mat får andra stå för. Imorgon kommer till exempel min tvillingsyster hit och ska laga en ”köttfärssås” på linser. Mums!

4. Säg en grej du verkligen vill göra som du ska ta dig tid för den här veckan!

Svar: bajsa? Prioriteringarna blir lite annorlunda när en har en bebis på sig nästan alla dygnets timmar. Gå någon prommis också. 

  

5. Vilket ord ska du hålla hårt i hela veckan?

Svar: Det är inte ett ord men ett mantra. ”Du gör inget fel”. Det är svårt för mig att inte klandra mig själv när M och L mår dåligt :'(((

6. Vad gjorde du igår kväll?

Svar: försökte få en bebis att sova och inte skrika och gråta. Och försökte sova själv .

7. En bild som symboliserar denna dag:

  
Så pass trött idag alltså..

8. Vad åt du till frukost idag?

Svar: En lyxepyxe varm macka med rökt ost, babyspenat och philadelphia. Och en risifrutti och ett glas vatten. 

9. Vilken tid på morgonen vaknar du?

Svar: just nu vaknar jag ju väldigt oregelbundet och ofta pga en annan liten persons vilja. Men innan barnen kom vaknade jag oftast runt åtta. Gud det känns verkligen som åratal sen, eller ett helt annat liv. 

10. Hur ser du oftast ut till vardags?

Svar: här hemma drar jag ofta runt i mjuka och stora byxor eller leggings och en T-shirt. Om jag går ut på byn drar jag på något par av mina nya jeans (yes kan ha jeans igen!!!!), gördeln, mina stan smiths och en tjocktröja över den redan nedkräkta T-shirten :—)))

  
Dagens outfit med nyjeansen och härligt mjuk tröja från & other stories jag fick i födelsedagspresent och äntligen kan använda <3 

Livets första picknick

Igår var det enligt väderapparna den sista dagen med pangfint väder här i Stockholm, och jag och Tomas hade bestämt oss för att försöka få ut oss och bebbarna på årets (och för dom livets) första picknick tillsammans med min kompis Carro och hennes två barn och hennes bror mes familj och även granne med barn. Klockan tre skulle vi ses vid Farsta gård för utomhusmys under äppelträden. 

Det var ett himla företag kan jag berätta för er. Ta oss ut, passa en tid, försöka matcha med matning och sovning, ha ordentliga kläder på sig, kommit ihåg att borsta tänderna, ha något att picknicka på osv. Det är ju såklart jobbigt att passa tider och uppleva den pressen men jag tycker ändå att det är lite skönt att göra sådana saker för att liksom utmana oss lite, och öva. Ja i stresstunden är det inte så skönt men efteråt :–))) Vi lyckades inte komma i tid och inte heller att matcha bra med mat och sömn. Vi har kommit in i en rätt dålig strandard där bebbarna äter väldigt lite väldigt ofta. Precis när vi tagit oss ut blev det behov av matningspaus, och sen fick vi stanna en gång till för påfyllning innan vi kom fram till Farsta gård och de andra.

  
Det var inte en av de topp tre stillsammaste och mest harmoniska picknickarna jag varit på men himla mysigt och härligt. Vår picknickmat bestod inte av klassiska pannkakor och choklad i termos och hemmabredda mackor. Det fanns det verkligen ingen tid eller energi till att fixa sånt utan v köpte med oss sallad från ett ställe i Farsta. Sallad måste ju för övrigt vara en av de bästa matarna med bebisar. Eftersom vi spenderar så mycket (SÅ mycket) tid med bebisarna i famnen så är varm mat inte så bra, dels vill en ju inte spilla varmt på ens bebis lilla kropp och ofta hinner maten kallna innan den äts upp. Det dåliga med sallad är att det krävs rätt mycket fix och meck (tycker jag i alla fall för jag vill ha en lyxig och gottigt sallad med en massa olika saker). 

När vi hade picknickat ett tag, och tittat på de fem barnen som härjade omkring och drömt lite om nästa sommar när våra små också kommer kunna springa runt och härja, så packade vi ihop hela apparaten och spatserade hem igen. 

   
 
Älskar området vi bor i!! Men angående vagnen har jag en fråga till er, hur tänker andra med ”bäddningen” och kläderna på barnen? På vägen hem hade det hunnit bli lite svalare, men när det är såhär varmt funderar jag på hur vi ska göra. Det känns som att det är väldigt lätt att få det för varmt, men att klä på bebisarna kortärmat och någon shortsbyxa känns inte rätt heller. Men jag kanske har fel? Igår hade vi en handduk under dom för stt inte behöva tvätta hela madrassen vid eventuell olycka. Sen body, byxa, strumpa och mössa på dom, och en filt på dom. Men som ni ser inget lock på liggdelen. Någon som har bra tips om hur vi kan tänka? 

Förlossningsberättelse del 1, upptakten

Okej då ska jag försöka få ner min förlossningsberättelse i text, både för er men också för min egen skull. Jag tänker att det är ett fint sätt för att minnas vad som faktiskt hände. Jag kommer dela upp det i flera delar för att det inte ska bli för mycket på en gång, och här kommer del 1. Upptakten.

Eftersom mitt blodtryck hade varit högt och läkarna befarade en havandeskapsförgiftning var jag inne på regelbundna besök på Sös för att ta trycket, göra ctg, ta blodprover och lämna urin. Den 29:e mars var jag på tillväxtultraljud och efterföljande havandeskapsförgiftningsuppföljning, och precis som alla andra gånger mådde bebisarna bra men jag inte lika bra. Och nu var mitt tryck så högt att läkaren bedömde att det var dags för mig att läggas in. Jag kände inte att det var speciellt jobbigt utan kände mer en lättnad att det kanske äntligen skulle hända något. Vi hade fått ett datum för vårt planerade snitt den 1:a april och detta var ju bara tre dagar innan det så rent utvecklingsmässigt visste jag att de bedömde att bebisarna var redo. Jag kände mig inte redo men det tänkte jag att jag nog ändå inte skulle gjort den 1:a april heller. Och att gå runt med högt blodtryck, som grädde på moset på alla mina andra krämpor, var inte så väldigt roligt. Så att bli inlagd kändes inte som någon jättestor grej. Jag och Tomas tog hissen upp till avdelning 63 och jag fick ett rum, som var mycket bättre än förra vevan jag var inne på avdelning 63 veckan innan. Så härligt att bara levla upp hela tiden i standard!

  
Sista bilden på magen.

Tomas åkte hem och hämtade min väska och kom och lämnade den och hängde lite. Jag fick veta att det skulle kunna bli snitt redan dagen efter och fick instruktioner om hur jag skulle förbereda mig inför detta. Jag fick en infart i handen (ajajaj), duschade och tvättade mig noggrant över hela kroppen, eller ja så noggrant jag kunde. Tomas fick hjälpa mig att tvätta saker som typ fötterna för det kom jag inte åt själv. Vid åtta åt jag en massa mackor för att ladda upp inför min fasta. Från klockan 00.00 fick jag inte äta något alls och från klockan 06.00 fick jag inte dricka. Tomas åkte hem till katterna och jag la mig i den obekväma sängen och lyssnade på en tråkig dokumentär för att tänka på annat. Jag var extremt nervös men samtidigt också förväntansfull och lite rädd. Tänka att jag skulle få träffa de små bebisarna som vi väntat på så länge redan dagen efter! Den lyckokänslan var obeskrivlig. Men att ha ett kejsarsnitt framför sig var otroligt läskigt och eftersom jag har rätt mycket katastroftankar så fantiserade jag om att barnen inte skulle leva och försökte förbereda mig på detta (va…??) så att det inte skulle bli lika jobbigt dagen efter (va igen?????).

Den 30:e mars vaknade jag vid 05 och kunde inte ignorera kissnödigheten. Jag vet att de vill ta blodtryck på mig när jag vilat så jag ringde på en undersköterska som kom in och tog det och gav mig en kopp att kissa i. Trycket var rätt bra och jag eftersom jag redan kände magen kurra av hunger frågade jag om det dropp jag tidigare fått information om att man kunde få för att inte känna sig hungrig eller törstig. Jag kunde inte få det än men hon sa att hon skulle föra min önskan vidare vid skiftbytet till nästa barnmorska som skulle få ha hand om mig och att jag skulle få det då. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna somna om men efter ett tag gjorde jag det och vaknade igen strax före åtta. Jag hade ett paket bröd i min låda bredvid sängen och det luktade så otroligt frestande och gott. Dålig placering av det alltså. Klockan nio trodde jag att jag hade en helt otroligt stark sammandragning men det visade sig bara vara ett hungerkurr som svepte genom min mage……:—))) Jag var riktigt ordentligt hungrig vid den tiden, men något dropp syntes inte till. Sedan runt klockan 10.15 fick jag besked om att snittet skulle bli av under dagen! Jag hörde av mig till Tomas snabbare än kvickt och han tog sin väska i handen och åkte till Sös omedelbums. Anledningen till att snittet skulle bli av under dagen var att mina trombocyter i blodet hade sjunkit och tydligen kan en inte få ryggmärgsbedövning om trombocyterna är för låga vilket de förklarade innebär att snittet måste utföras med en sövd mami = inget som någon föredrar.

Efter detta blev det action. Jag fick något dropp som skulle vara förberedande inför snittet på något sätt, däremot fick jag inte något som mättade min hunger eller lättade min törst så jag mådde inte sådär jättebra. Men jag fick veta att det antagligen skulle bli snittad runt klockan 13. Klockan 11 kom den läkare in som skulle genomföra operationen och pratade lite med mig om den. Här kommer jag inte alls ihåg vad som sades över huvud taget. Jag tror dels att det beror på nervositeten som såklart var i allra högsta grad närvarande, men också eftersom att jag var så himla hungrig. En stund efter detta kom en narkosläkare in och pratade lite snabbt om hur bedövningen skulle ges och hur allt var med det (ja det var en snyggis såklart..har hört historier om att alla narkosläkare är så otroligt snygga och mina erfarenheter bekräftar alltså detta).

  
Ctg efter ctg gjorde jag under dagarna jag låg inne. Så otroligt jobbigt var det eftersom jag fick så ont i ryggen av att ligga på ryggen så länge.

Klockan 12 kom en barnmorska in och skulle sätta in en ny infart eftersom den jag hade enligt henne var för liten, vilket senare visade sig inte stämma. Denna barnmorska hade tidigare tagit blodprov på mig och gjort det bättre än någon annan innan så min spruträdsla till trots var jag rätt lugn. Jag skulle bara veta vad som väntade….två gånger försökte hon sticka mig i handen och två kärl hade hon sönder. Det gjorde så förjävla ont så jag skrek och grät. Och när hon misslyckades andra gången (och rackade ner på mina stackars kärl) så kände jag bara att jag ville dra ut den redan satta infarten i andra handen, klämma i mig i mina skor och åka hem och strunta i hela barnafödandet. Säga till Bobbertsarna att de fick stanna kvar där inne för all framtid. Men eftersom jag inte var komplett tokig så satt jag kvar och försökte djupandas och slappna av i kroppen. Hon gjorde sedan ett tredje försök och satte den då i armvecket, något jag absolut inte ville. Jag har väldigt svårt för handleder och armveck, jag själv kan knappt ta på mig själv där för jag tycker att det är så obehagligt. Så att få en infart där var hemskt. Också otroligt otympligt. Jag kunde knappt använda högerarmen eller handen efter detta. Handen var helt mörbultad av de spruckna kärlen och armbågen kunde jag inte böja pga smärta och obehagskänsla. Fy alltså. Men när infarten äntligen var på plats och de tagit lite mer blodprover (också detta med misslyckat resultat de första gångerna eftersom min kropp nu var spänd som en fiolsträng) skulle jag ta den sista förberedande duschen och klä på mig nya kläder.

Att duscha var även denna gång en utmaning som Tomas fick hjälpa mig med. Det kändes väldigt fånigt att få hjälp med att smörja in kroppen med tvål. Men jag tvättade varje millimeter av kroppen med sjukhustvål och klädde sedan på mig en ny sjukhuskappa, ett par nättrosor och hasade till den renbäddade sängen i ett par tofflor. På plats i sängen trädde jag i fötterna i ett par operationsstrumpor och så låg jag där redo. När jag hade gjort allt detta var jag så pass ren som jag skulle vara inför operationen, men det innebar ju också att jag inte fick röra mig från sängen igen för då skulle jag ju kunna bli icke-ren och behöva göra om hela processen. Men? Inte få resa sig ur sängen? Kissandet då? Jo sörrni det löste dom genom att sätta in en kateter och det var så OTROLIGT jobbigt tyckte jag. Dels var det samma barnmorska som misslyckats med infarten två gånger (och som vi också haft en del innnan och vi upplevde henne som väldigt förvirrad och oklar och inte så kommunikativ) och det gjorde mig väldigt spänd och nervös, och så är det ju en väldigt utsatt position att sätta in en kateter. För er som inte vet hur det går till så kan jag berätta lite kort. Först får man lägga sig med knäna utfällda åt sidorna och fotsulorna ihop, sedan tvättade barnmorskan rent och det var superobehagligt. Sedan så bedövade hon urinröret genom att spruta in någon gelé typ, också detta var väldigt obehagligt och gjorde ont. Sen förs en liten slang upp i urinröret och så blåses den upp inne i urinblåsan som en ballong typ. Mer ingående än så vet jag inte hur det är. Men detta gjordes i alla fall samtidigt som jag storgrät och Tomas fick uppdraget att vakta dörren. Jag tror att det var något som barnmorskan sa för att han skulle titta någon annan stans typ, men jag hade nog hellre haft honom vid mig så att jag hade kunnat hålla honom i handen.

  
Den för lilla infarten med droppet

Sen väntade vi. Och väntade. Och väntade. Jag mådde mer och mer illa, på grund av nervositet men också på grund av att jag ju fortfarande fastade och trots att jag blev lovad dropp kom inget. Inte förrän det var skiftbyte av barnmorskor och vi fick en ny så kom befrielsen i form av dropp. Då var klockan runt två och jag hade inte ätit på 18 timmar. När klockan blev halv fem kom vår barnmorska in i rummet och jag såg redan när hon kom in genom dörren att hon hade något tråkigt att berätta. Och jajamen så rätt jag hade. Kejsarsnittet skulle inte bli av för det hade kommit in för många akuta fall, så de hann inte med oss. Då bröt jag ihop. Det var otroligt jobbigt att få detta besked, all uppladdning, nervositet och alla känslor som rusat omkring i kroppen hela dagen tog över helt och allt bara rasade. Jag hade ju sett målet framför mig, och kunnat hantera mina känslor bara eftersom jag visste att när dagen var över skulle jag ha mina två barn hos mig. Det var så jag hade kunnat hålla ihop mig själv, och så togs det ifrån mig. Och att veta att jag hade en precis likadan förberedelseprocess framför mig med fasta och ny kateter och mental uppladdning och försök att hålla nervositeten i schack dagen efter var inte peppigt, speciellt inte eftersom jag visste att precis samma sak skulle kunna hända igen. Akuta fall styr en ju inte över, och det förstår ju jag också att riktigt akuta snitt måste få gå före mitt (även om mitt ju till viss del också var akut eftersom mina värden inte blev bättre direkt).

Droppen kopplades ur och jag fick lite nyponsoppa att grunda med i magen innan jag åt något mer. Jag hade ju fastat runt 20 timmar vid det här laget. Sen fick jag en middagstallrik och åt den långsamt för att inte chocka magen. När jag hade ätit klart kom barnmorskan och tog ut katetern igen, vilket gjorde lite ont men mest kändes obehagligt och som att jag kissade på mig. Jag fick instruktion av barnmorskan om att dricka mycket och om jag inte hade lyckats kissa på egen hand inom tre timmar skulle de behöva tappa mig på urin (vilket jag antar innebär att sätta in något igen i röret?). Detta var jag verkligen inte sugen på så jag drack som en törstande person i öknen som äntligen hittar vatten, och efter bara någon halvtimma kissade jag. Det var så skönt och jag slappnade av lite efter det. Resten av kvällen handlade bara om att försöka slappna av och sova typ, eftersom jag visste vad som väntade dagen efter. Trots min oro och ledsenhet så lyckades jag komma till ro rätt bra, jag tror att det var för att Tomas var där och bara att veta att han fanns där på andra sidan rummet i den obekväma väggfasta sängen lugnade mig. Jag visste inte vad som skulle hända dagen efter, men jag hade i alla fall världens bästa stöd som jag visste skulle kunna lyfta mig och stötta mig i allt som skulle kunna hända.

  
 En av alla pilleromångar, alltså SÅ mycket piller jag satt i mig denna period..



Snipp snapp snut så var del 1 slut. Missa inte den rafflande fortsättningen….

#goals 

Jag är en riktig magsovare. Det finns inget så mysigt som att burra in huvudet i kudden och lägga upp en arm under huvudet och bara slappna av, så att inte ha kunnat sova på mage sedan augusti någon gång (först pga illamående sedan pga obehagskänsla och något som var lite i vägen minst sagt) har varit så himla himla dassigt. MEN NU! ÄNTLIGEN! Nu har min mage blivit tillräckligt normal och osvullen och gör inte ont längre, så nu kan jag äntligen ligga på den igen. Tjoho!

Däremot glömmer jag bort att jag kan ligga på den eftersom jag så länge har fått avstå. Det är i och för sig bara bra för det är inte så bra för min nacke och rygg att ligga på magen och sova. Men jag kan! Och det är det viktiga i kråksången det. Och skönt att känna sig lite mer som sig själv och ha en kropp som är min egen lite mer än de senaste nio månaderna.

Föräldraledigheten

Vi fick en fråga om hur vi gör med föräldraledigheten och vem är mer lämpad än jag (eller Yrsa) att svara på den frågan? INGEN! Så här kommer svaret:

Som tvillingpappa (andraförälder) så får jag tjugo tiodagars istället för tio. Alltså dubbelt så många dagar som jag får vara hemma med Yrsa utöver föräldradagarna. Tack för det staten. Däremot får vi inte dubbla dagar i övrigt, vilket jag tycker är väldigt väldigt konstigt eftersom det är förbannat slitigt med tvillingar. Vi får lite extra däremot, närmare bestämt 180 dagar utöver de vanliga. 

Hur som helst, ge tvillingföräldrar dubbelt så många dagar för fan, det behövs.

Anledningen till att vi är hemma båda två just nu är alltså att jag lade mina första 20 dagar i april. ”Men nu är det ju maj”, svarar ni och det stämmer. Vi är fortfarande hemma tillsammans och det kommer vi vara till och med september. Efter det kör Yrsa ett halvår själv och sen kör jag ett halvår själv… när de börjar gå… bra där.

Så vi kommer ha mycket tid tillsammans över sommaren och få chansen att kanske få nån bra rutin på kultingarna innan Yrsa ska ro skutan själv. Jag kommer ju dock fortfarande inte jobba heltid så en viss mängd avlastning får hon.

Hoppas du känner dig nöjd med svaret, annars får du skälla ut mig så skärper jag till mig.

EDiT:

Jo, anledningen till att vi kan vara hemma samtidigt är att vi kan vara föräldralediga åt varsit barn! Som enlingförälder får en bara ta typ 30 dubbeldagar eller nåt. Det kom en fråga så jag tänker att det kanske är fler som undrar!

Frågelådan

Vi fick en fråga från Sanna angående våra nätter som jag tänkte svara på och förtydliga lite. Frågan lyder: Vad menar ni med nattpass? Alla försöker väl ändå sova på natten men menar ni typ att den som har nattpass är den som går upp utifall att det behövs? Eller ligger ned vaken hela natten utifall att? 

Jo, med nattpass menas den som har hand om bebisarna på natten. Alltså eftersom de är två små tjorvisar och vi kan få spendera alla nattens timmar med att försöka mata och söva bebisar ifall de är i osynk och vi har otur med insomningen osv så har vi delat upp oss under våra olika ”pass”. Den som är med bebisarna är i vardagsrummet och den som inte är det sover i sovrummet lite mer ostört. Detta för att få några fler timmars sammanhängande sömn än 2 typ.

Jag förstår att det är helt annorlunda med ett barn. Då är det ju bara ett barn (hehhe…duuh) som vaknar upp och ska matas och sövas igen. Förvisso också jobbigt och kan ske precis lika ofta men skillnaden är att ett barn kräver en förälder och den andra kan ju ligga kvar och grisa när barnet matas och sövs. Om vi sover tillsammans alla fyra vaknar vi båda och är vakna vid matning och sövning. Och eftersom det inte heller handlar om en bebis som äter och sedan kommer till ro och sover, utan två som vaknar lite olika och somnar lite olika och i olyckliga fall väcker varandra så är det nog mycket mer aktivitet för oss än för en familj med en spädis. Jag läste ett blogginlägg nyss med en som skrev att deras bebis kanske vknade två gånger per natt mellan 22-07 och att hennes kille tagit de två senaste nätterna så att hon kunde sova sammanhängande flera timmar och det låter ju som en riktigt overklig dröm i mina öron. Det skulle aldrig någonsin ske här hemma. I alla fall inte nu när de fortfarande är så små. En matning är okej att ta själv (förutsatt att det går bra att mata och båda är samarbetsvilliga nog att äta och rapa), två börjar bli jobbigt för psyket (speciellt på natten, allt blir alltid värre på natten) och tre, fyra, fem matningar händer inte. Och att de bara skulle vakna två gånger under natten händer inte heller tyvärr.

Men tillbaka till frågan, självklart försöker den som har nattpasset också sova. Himla onödigt att ligga vaken ifall att tycker jag :)) (i alla fall nu när jag lugnat mig lite med all oro..skulle ni frågat mig på sjukhuset skulle jag sagt att det lät helt rimligt att vara vaken 24 timar om dygnet för att kolla till bebisarna hela tiden!). Tyvärr blir det inte så många timmars sömn, och speciellt inte så många sammanhängande för den som är ensam med tvillsen. Igår hade jag nattpasset och sov kanske sammanlagt 1,5 timme mellan 00 och 06 :——)))) Och då var det ändå en rätt bra natt.

Så, därför delar vi upp det i olika pass och familjen på olika ställen i lägenheten. Otroligt omysigt tyvärr (drömmer om att ligga i sängen tillsammans hela familjen och gosa) men just nu avgörande för att det inte ska bli två föräldrar som knappt vet vad de heter pga trötthet.

Såhär hamnar en allt som oftast under sina ensampass med bebisarna efter matningen när de har svårt att komma till ro. Finns inget mysigare <3

Good times

Idsg har varit en prövningarnas dag. Klockan 8.10 hade jag en bokad läkartid för att kontrollera mitt blodtryck och se om jag kan vara medicinfri. Ni som läst om vårt schema vet att detta totalt fuckar upp sovningen för en av oss. Vi hade råddat om lite i tiden dock så båda hade ändå sovit okej under natten, ändå typ 4-5 timmar. Dock upphackat = trött förälder.

Klockan sju gick jag i alla fall upp och då hade Tomas varit vaken sedan 04 typ. Jag gjorde iordning lite ersättning och klädde på min kropp och skyndade iväg till vårdcentralen. Besöket gick superbt! Jag hade perfekt blodtryck och fast jag inte har ätit någon medicin på mer än ett dygn, så nu kan jag strunta i allt vad piller heter. Så otroligt skönt att vara fri! 

Jag skyndade hem igen (gudars vad det skyndas överallt så fort jag inte är med barnen) och löste av den mänskliga kudden Tomas så att han kunde få sträcka  lite på armarna och göra iordning frukost. Sen när vi hade ätit och utfodrat barnen en gång till så hade vi bestämt att jag skulle ta med barnen ut på en prommis och försöka göra denna så lång som möjligt för att Tomas skulle hinna åka till Bukowskis och hämta ut grejer han vunnit. Märta och Lilly har varit lite halvtjorviga i vagnen hittills så jag var rätt orolig att det skulle bli kaos, skrik och panik. Men det gick så otroligt bra?!?!? Vi var ute under hela tiden som det tog för Tomas att åka till Bukowskis och komma tillbaka, kan varit någon stans mellan 1,5-2 timmar. Märta sov som en liten gris hela tiden och Lilly vaknade till lite en gång för att rapa och äta lite mera, men sen somnade hon också djupt och sovsovsov. Och vädret var så underbart! Och jag hade en påskmust med mig som färdkost! Leva lajf!

  
 

När Tomas kom tillbaka till hökis mötte vi upp honom vid tunnelbanan och så gick vi till Ica och hämtade ut ett av mina två klädpaket (yes alltså) och köpte ingredienser till kvällens middag som såklart bliiiiiiir…..tacos!! Haha jag känner mig alltid så himla larvig när jag köper tacogrejer en fredag. Men det är ju gott ju. 

Så prövningens dag blev en himla bra dag. Jag hoppas att den fortsätter på samma tema. Hoppas ni har en finfin fredag allihopa!

Besök på bvc

Idag har vi gjort så HIMLA mycket! Vi har besökt BVC och tagit en längre prommis och ätit hamburgare i solen. Riktigt wow jämfört med hur vissa andra dagar ser ut, ibland kommer vi inte ur pyjamasen på hela dagen liksom. Jag och Tomas är lite olika på det planet. Jag gillar att komma ut och känna att jag gjort saker (kanske extra mycket eftersom jag ju typ bott i soffan i nio månader) medan Tomas tycker att en dag hemma framför tv:n är jättehärligt. Detta är inte bara fallet nu efter bebisarna utan så har det alltid varit. Men tillbaka till dagen. 

  
Mysplopparna <3<3<3

Klockan ett hade vi tid hos BVC och hör och häpna så 1. kom vi i tid 2. hann jag tvätta håret innan 3. hann jag också platta håret så jag slapp se ut som en lockig Jonatan Lejonhjärta 4. blev det knappt ens så stressigt???? 5. kom vi i kläderna och ut genom dörren utan knappt något gnäll eller gråt från de två minimänniskorna. Allt som allt toppenbra! Och så sken solen och allt var varmt och härligt <33333

  
Stolt_tjej86 som kommit i tid, inte glömt något viktigt hemma, kommit ihåg lås till vagnen och har på sig någorlunda rena kläder.

  
Lilly och Märta är klädda i star wars-kläder dagen till ära, det är ju may the fourth. Märta har en r2d2-body och Lilly en jedi-body. Syns ej så tydligt här men kolla Tomas instagram för bättre bild –> @t_bone. 

Besöket gick bra och både märtsson och Lillbert har gått upp typ 1 kilo sedan födseln! Deras kurvor är knappt kurvor just nu utan mer streck snett uppåt. Så stolt mor. Efter BVC tog vi prommis till Farsta strand och åt på bun meat bun. Himla njutigt!   

 
Bebisarna sov föredömligt hela besöket och under promenaden hem också = så himla skön paus att kunna röra sin kropp utan en annan kropp på sig. Jag längtar lite efter att börja träna, känner hur min kropp skriker efter aktivitet och rörelse. Men jag skulle vilja träna med ngn pt med inriktning på en mammakropp ett tag för att bygga upp denna skräpkropp rätt från början. Fatta att jag knappt rört mig sedan september, jag har inga muskler kvar någonstans känns det som. Och muskler kommer jag behöva för att orka med livet som tvillingmammi. 

Nu är vi hemma igen och jag sitter i sovrummet med stängd dörr och två bebisar på magen medan Tomas dammsuger lägenheten. Är helt låst eftersom jag inte kommer upp härifrån själv (inga magmuskler och får ej resa mig rakt upp utan måste göra det från sidan och det går inte när jag har ett barn på varje sida om torson) och har råkat nätshoppa lite under tiden…oppps. Men jag måste faktiskt uppdatera min garderob lite eftersom min kropp inte alls ser ut som innan graviditeten = kan knappt ha några av mina kläder. Så det är okej bestämmer jag! 

Helt sjukt aktiv dag. Hoppas vi får sova gott inatt allihopa. Hör ni det Märta och Lilly?