Liket lever!

Ojoj, nästan en månad sedan sist. Vad kan en säga? Vi försöker fånga sommaren så gott det går och den tid som inte går åt till det byter vi blöjor, matar eller sover. 

Sedan sist har vi till exempel hunnit med att ta tremånadersvaccin


Det var ingen rolig upplevelse 🙁

Sen har vi varit en vecka på Öland med min familj och släkt! Då fick vi veta att barnen inte är jätteförtjusta att åka bil, men vi tog oss fram och tillbaka i alla fall!


Det fanns en stor takfläkt i stugan vi bodde i och Märly ÄLSKADE den. De ”pratade och pratade” med den! Det känns som om de blev så mycket större bara på den veckan, helt galet.

Sedan var vi ett par dagar hemma innan Yrsa tog med sig Märly ut till Ängsholmen för ett par dagars kolloliv. Så de senaste dagarna har jag gjort sånt som jag inte kan vanligtvis. 

Typ äta burgare i lugn och ro, äta brunch i lugn och ro, äta middag i lugn och ro och dricka en hel del öl i lugn och ro. Handla tishor i lugn och ro. OCH! Titta på en hel film. I lugn och ro.


Idag blir det naprapat i lugn och ro och sen städa i lugn och ro. Sen slut på lugnet, men det ser jag lite fram emot för jag saknar dem massor!

Och kom ihåg att vi alltid finns på instagram. Där händer det mer!

Märta och Lilly 3 månader 

Jag hittade en rubriklista om föräldraskapet hos kobranhuggertill som hon i sin tur hittade hos en annan bloggare. Eftersom Märta och Lilly firar tre månader idag (tjoho grattis) innebär det också att jag varit mamma i tre månader. Att tre månader kan gå så snabbt och ändå kännas som hela livet. Att märtisson och lillpan inte ens fanns (utanför magen iaf) i våra liv för tre månader sen??? Otänkbart! 

Jag hörde i en pod en gång angående föräldraledigheten att de tre första månaderna inte borde räknas in för att det är så pass kaosigt och att man bara flyter omkring och försöker hitta något att hålla sig fast i. Jag kan bara instämma. Det var också en som sa angående den första tiden med just tvillingar att det inte handlar om att leva utan att överleva. Jag tyckte att det kändes väldigt deppigt att läsa det innan förlossningen, men nu kan jag verkligen relatera och tycka att det är väldigt skönt att hon skrev det för då är jag inte ensam. Visst har det funnits stunder då jag levt som aldrig förr och haft det så otroligt bra men på det stora hela har det faktiskt handlat om att överleva, något jag aldrig gjort om det inte vore för all hjälp vi fått <3<3 


Men okej till listan. 

Mammakroppen

Manmakroppen alltså. Min stackars lilla lilla kropp som utstått så mycket! Jag har ju i princip inte rört mig på nio och en halv månad pga sämst graviditet med illamående, ont i magen på ett sjukt sätt och extrem ryggvärk. Och att kroppen dessutom fick två små fjun att släpa omkring på med allt som följer med det (typ vääääldigt mycket extravikt pga två barn, två moderkakor, massa blod, massa vatten) och en havandeskapsförgiftning som grädde på moset. Och som körsbär på grädden som ligger på moset, ett kejsarsnitt som ju är en väldigt stor bukoperation liksom. 

Med tanke på allt det här får man kanske se min mammakropp som väldigt bra ändå. Den där extrema ryggvärken har försvunnit (och visserligen ersatts av min vanliga ryggvärk jag haft sedan jag var 14 men den är inte alls lika förlamande), många av extrakilona jag bar omkring på har försvunnit när barnen kom ut vilket är skönt för mina små knän och det höga blodtrycket har försvunnit. Magen mår nog också rätt bra efter snittet. Jag har inte riktigt något att jämföra med men jag rör mig obehindrat i vardagen (har dock inte börjat träna än så det kan jag inte uttala mig om) och själva snittet gör inte ont eller är svullet. Däremot är det lite ömt över området mellan naveln och snittet och det gör himla ont när två små fötter sparkar ner på den. Jag är också väldigt svag i min mellandel och skulle verkligen behöva träna upp min core, men när 17 gubbar ska jag ha tid med det?? Så fort vi får lite mer rutiner och fungerande rytm måste jag ta mig tid att träna! Jag måste bli stark igen!

Och utseendemässigt är det verkligen inte så att min kropp ser ut som den gjorde innan. Jag skulle önska att jag kunde känna att min kropp bara är en kropp och inte värdera eller bry mig mer om den än så men där är jag inte än, så jag tycker fortfarande att det är rätt jobbigt att vänja mig vid min nya kropp. Men jag jobbar på acceptansen och att sedan försöka skita i. 

Hormonerna 

Ja hormonerna alltså. Mina känslor är all over the place och hade jag nära till gråten innan vet jag inte vad man ska kalla det nu? Jag kan börja gråta för det mesta och den första månaden grät jag nog varje dag. Nu har det börjat bli lite mer stabilt tror jag, men jag kan aldrig veta när tårarna ska komma. 

Amningen 

Jag tyckte inte alls att det var självklart att jag skulle amma. Jag tänkte absolut försöka men hade ändå i bakhuvudet att vi nog ändå skulle köra både amning och ersättning pga två barn och kände att det kunde vara svårt att få det att funka och samtidigt ha mitt psykiska välmående i behåll. Jag tänkte också att jag inte ville känna mig så fast i soffan eftersom jag redan spenderat nio månader i den. Sen föddes fjunen och Lilly var för liten och vi fick tillmata henne med ersättning redan från start för att hon inte skulle gå ner för mycket. Vi körde ersättning till Märtisson mellan varven också redan på sjukhuset samtidigt som jag jobbade på amningen. När vi kom hem har vi fortsatt med att kombinera, även om det gått lite upp och ner och ibland varit lättare sagt än gjort att få i båda mat så att de blir nöjda. Men det här med matningen har flera frågat om så jag tänkte skriva ett längre inlägg om bara det snart! 

Tiden

Alltså tiden går så otroligt fort!! Och samtidigt långsamt. Men de flesta dagar är över innan jag hinner förstå det. I början när vi tog hand om barnen och sov på schema försvann dagarna ännu snabbare tycker jag, och vi allihopa var med varandra väldigt mycket mindre. Nu kör vi inte så längre att en tar hand om båda barnen medan den andra sover pga det funkar inte alls. De är inte nöjda utanför famnens trygghet längre stunder, även om det blivit stor skillnad bara de senaste två veckorna och de blivit mycket mer nöjda med annan aktivitet än gnossande i famnen. Men nu sover vi alla i vår säng tillsammans (så glad att vi köpte en större!) på nätterna och sen på dagarna ”har” vi ett barn var och försöker mixa så att båda har båda barnen, något som inte varit superlätt för mörten är i någon period där hon är väääääldigt mammig. 

Vi har inget fokus på att göra saker på dagarna direkt, inget som ska ”klaras av” om vi inte har besök eller bestämt något speciellt. Annars handlar det bara om att glida med och försöka lyssna på fjunens behov och göra livet så bra som möjligt för dom. En i vår föräldragrupp sa att hon aktivt försöker sluta tänka ”åh tänk när….*insert valfri grej i framtiden med barn typ när hen kan äta riktig mat*” och bara vara i nuet och det vill jag också försöka. Det är så lätt att sväva iväg i tankar om att ”sen när de kan prata/krypa/äta/skratta osv” för det känns ju SÅ KUL. Men med tanke på hur snabbt denna tiden gått så vill jag verkligen försöka vara i det som är nu! 

Sömnen

Ja som sagt sover vi alla tillsammans i vår säng och peppar peppar just nu sover vi faktiskt rätt bra! Det ser på ett ungefär ut som så att vi lägger barnen i sängen vid åtta/nio. Då har de antingen somnat i våra famnar redan eller så somnar de i sängen med lite napp och huvudklapp. För det mesta funkar det så i alla fall. Ibland får man ta upp någon och kanske vagga lite eller gå ut i vardagsrummet och ha lite vakentid där för att inte störa den andra. Sen sover de och har som regel två uppvak var under nattens gång, och kan sova till åtta-nio innan de vaknar på riktigt. Jag känner mig extremt tacksam för att nätterna funkar så otroligt bra just nu och de två uppvaket stör mig inte så mycket (även om jag såklart inte kommer sakna dem om de skulle försvinna helt…). 

Kreativiteten 

Jag har en väldig massa saker inom mig som vill komma ut men jag har ju cirka noll och ingen tid så det får vänta. 

Bebisen

Det blir ju bebisarna för oss då, och bebisarna är såklart de absolut bästa och finaste bebisarna i universum enligt mina helt vetenskapliga undersökningar. Jag kan inte fatta att vi fått just dessa stjärnor till barn?!? Det är SÅ kul att vara med dom och se deras personligheter växa fram. Och trots att det är en hel del jag upplever är jobbigt med att ha två (typ att jag känner att jag inte räcker till) så ör det helt otänkbart att vi bara skulle ha en av våra små allra bästa gosekorvar. Något skulle ju fattas då! 


Min allra bästa Märtisson och min allra bästa Lillydill. Aldrig någonsin kommer jag sluta älska er små gullefjun, och alltid alltid ska jag göra mitt allra bästa för er, och aldrig kommer det gå en minut då jag inte tänker på er eller känner er närvaro i mig <3<3<3456789

(Sorry för samma bilder som på insta men de är ju så himla fina!!)

Fånga sommaren 


Idag var det inte dödsvarmt så vi försökte ta chansen och fånga sommaren genom att gå ut och ligga på en gräsplätt mellan några hus precis nära oss. Det var ett större projekt än vad det låter som och innan vi kom utanför dörren hann jag gråta både en och två tårar, men till slut kom vi ut ändå och låg på plätten och lyssnade på ett sommarprat och åt blåbär. Mysigt tyckte vi och mysigt tyckte barnen som låg och tittade på molnen och träden och pratade. 

Jag hoppas på fler halvvarma dagar nu så att vi kan göra om det här. Det känns som ett väldigt bra sätt att ta tillvara på sommaren. På bilden ovan har jag på mig ny randig supermjuk t-shirt och nya höga shorts. Båda från monki. Och när Tomas skulle ta bilden sa jag ”jag vill se ut som Malin i Saltkråkan” för jag tycker att shortsen påminner om något hon skulle kunna ha. Tycker inte jag lyckades så himla bra tyvärr, tror inte Malin skulle ligga och posera sådär. Hon skulle stå upp och se morsk ut. Men jaja fina är shortsen i alla fall! 

Jag gjorde lite rawnutella

Jag håller mig ju borta från mjölkprotein, och vill också leva lite nyttigare och inte smälla i mig en massa socker varje dag. Det har blivit lite mycket av den varan under typ ett halvårs tid..det var ju typ det enda kuliga som fanns att göra under slutet av graviditeten. Men bara för att jag vill leva lite nyttigare vill jag inte leva tråkigare så därför rörde jag ihop en liten rawnutella härom dagen. 

Receptet jag utgick från var:

4 dl hasselnötter 

1-2 msk kakao (vilken egentligen ska vara raw men det hade inte jag så jag tog en vanlig)

Några nypor havssalt 

Vaniljpulver efter behag 

2 matskedar agavesirap

Mandelmjölk, tillräckligt mycket för att få en bra konsistens.  

Ja som ni ser är inte receptet något en kan följa slaviskt men det passade mig rätt bra eftersom jag ändå gillar att freestyla en del när det kommer till bakning och matlagning. Kan vara därför mina pavlovas alltid blir misslyckade..jaja. Själva tillredningen är inte svår, om en inte har en bebis på armen samtidigt som en försöker göra det. Då kan det hela ta en himla tid. Bara varnar. 

Gör så här:

Rosta nätterna i ugnen lite, OBS se till att de inte bräns det kommer smaka skit. Detta hände såklart mig första omgången nötter. De ska bli varma och goa och skalet ska kunna lossna lätt.

Rugga av skalet genom att gnida dem i en handduk fram och tillbaka. Allt skal behöver inte försvinna. Perfektion är för töntar.

Släng ner nötterna i en mixer och mixa tills de har smulats sönder, klumpat ihop sig och slutligen börjat släppa olja. Det kan ta ett tag. 

Sen när hasselnötterna blivit lite som ett smör så blanda i all andra ingredienser utom mandelmjölken och mixa ihop. Smaka av och ha i med av det du föredrar. 

Spä med mandelmjölken tills du fått önskad konsistens. 

Klart! Ha på macka eller till efterrätt eller hur du nu föredrar. Det är bra mycket godare än vad en kan tro och går att piffa till det mesta med!


Japp helt och fullt medveten om att det ser ut som bajs i en burk. Men sånt e livet.

Förlossningsberättelse del 2, dagen D

Här kommer fortsättningen på min förlossningsberättelse, del 1 hittar ni här. Varning för megalångt inlägg. Jag kommer säkert missa hälften och ni fårh ha överseende med eventuella felstavningar och upprepningar, detta inlägg är skrivet under en månads tid på mobilen lite dutt här och lite dutt där. I alla fall. När vi lämnade mig så var det kvällen den 30:e mars och jag hade gått igenom en hel dag av kejsarsnittförberedelse men så blev det till sist inte av.

När jag vaknade klockan 06.30 den 31:a mars så gick jag igenom precis samma procedur som dagen innan. Det var kissprov, blodtryck och ctg för att se att bebisarna mådde bra. Och ingen frukost eller något att dricka eftersom jag än en gång fastade. Eftersom jag hade gjort det dagen innan och visste att jag hade klarat av det helt okej ändå så tyckte jag inte att fastlandet kändes sådär jättejobbigt. Det som var jobbigt var att inte kunna få några klara bud, barnmorskan sa bara att ”man får se hur det blir” och ”vi får vänta och se vad proverna visar”. Och stukad av gårdagens händelser ställde jag mig in på att jag bara fanns i något slags vakuum där jag liksom bara var i stunden utan att försöka se något slut eller något mål.

Det som tog upp det mesta av mina tankar och min oro här var att en barnmorska nämnt det här med trombocyterna som ska vara på en viss nivå för att man ska kunna sätta spinalbedövning och att mina dagen innan varit låga. Jag var inte sugen på att få en spruta i ryggen och vara vaken när några skär upp hela mig, men jag var VERKLIGEN inte sugen på att vara sövd under denna process. Att liksom inte få vara med när ens barn föds utan vakna upp mycket senare. Jag grät och grät när jag tänkte på detta tänkbara scenario och kände mig arg på SöS som inte hade gjort mitt snitt dagen innan eller ännu tidigare. De hade ju sett under en så pass lång tid att min kropp hade havandeskapsförgiftningssymptom så varför hade de dragit ut på det så länge. Det var en av få gånger jag kände mig orättvist eller dåligt behandlad under den tid jag låg inlagd på SöS, till största delen var allt så himla bra och proffsigt och all personal så bra!

Runt åtta kom en barnmorska in och skulle ta blodprov. Jag som hade gårdagens misslyckade försök till infart och blodprov i färskt minne var väldigt spänd och orolig att det inte skulle gå att ta något blod från mig, och precis som jag befarade lyckades barnmorskan inte få något blod från mig trots två försök. Grejen var också att jag ju knappt hade något bra självklart ställe att ta provet från. Ena handen hade en infart, andra handen hade två spruckna kärl och var svullen och gjorde jätteont, högra handen hade infart i armvecket och i vänstra armvecket misslyckades hon två gånger. Här var jag övertygad om att det inte skulle gå att ta något blodprov från mig och att jag pga detta inte skulle få göra något kejsarsnitt denna dag heller eller kanske inte över huvud taget (japp…en helt orimlig tanke som kändes helt rimlig precis då). Efter de två misslyckade försöken hämtade barnmorskan en kollega som skulle få försöka istället, och till min stora glädje var det en av de allra bästa barnmorskorna jag mött på SöS. Hon hade också råkat vara med mig vid flera tillfällen under graviditeten (vid ett ultraljud var hon med, och när jag var inlagd i januari och hade panik så tröstade hon innan jag blev ivägskickad med ambulans till Huddinge) så jag kände att vi hade lite mer av en relation och jag kände mig mer trygg. Hon lyckades ta ett blodprov på första försöket och det kändes knappt. Det är så viktigt vad en får för personal alltså!

Barnmorskan försvann iväg men kom tillbaka strax efter med ett dropp till mig, så att det inte skulle bli som dagen innan då jag låg hela dagen utan dropp. Sen var det bara att vänta igen. Jag har nog aldrig väntat så mycket på saker som under denna graviditet. MEN så plötsligt runt tio kom barnmorskan in igen och sa att ”jahapp då blir det snitt nu snart då” (typ, kommer inte exakt ihåg av förklarliga skäl). Då började adrenalinet pumpa och jag började gå in i en bubbla av fokus igen. Samtidigt som jag försökte förbereda mig mentalt på detta som nu verkligen verkade bli av (och som ju inte går att förbereda sig på eftersom jag inte alls visste vad som väntade) så tog jag den där duschen igen där jag med hjälp av Tomas tvättade av hela mig och sen hasade jag till min renbäddade säng och satte än en gång på mig operationsstrumporna och la mig ner och väntade på det som skulle hända. Jag visste ju inte hur det skulle bli så jag försökte bara vara i det där vakuumet och inte se något framåt alls. Jag hann inte ligga där länge alls innan barnmorskan kom in igen och frågade om jag ville ha katetern insatt på rummet eller om jag ville vänta tills bedövningen (alltså spinalbedövningen eller vad det nu heter) satts. Ehhehe är det ens en fråga?? Jag valde SJÄLVKLART att få den efter bedövningen. Jag skulle aldrig välja att få en kateter obdövad någonsin. 

Eftersom jag i övrigt var färdigfixad med infart och sådär så låg jag bara kvar i sängen och väntade och efter detta är allt lite luddigt så nu har jag inte exakta klockslag och kommer inte ihåg precis allt. Det hela gick i alla fall väldigt snabbt. Min bästa barnmorska kom och sa att nu är det dags och så tog hon och en annan barnmorska tag i min säng och körde ut mig ur rummet, genom korridoren till hissen och ner till förlossningsavdelningen där snittet skulle äga rum. Det var väldigt märkligt att skjutsas genom korridorer och åka i en hiss där andra ”vanliga” människor var. Jag selade liksom hiss med personer som skulle på sin lunch och jag låg där i mina sjukhuskläder jättenervös och skulle alldeles snart vara med om det största i livet typ.

Vi kom till operationsrummet och möttes av tre kvinnor med snälla och trygga ögon. Yes kände jag, jag älskar kvinnor! Jag känner mig så mycket mer trygg med kvinns alltså. En av dem pratade med mig och gick igenom vad som skulle hända nu, samtidigt som de andra förberedde och fixade allteftersom hon pratade. Och rummet fylldes på med människor. Jag var så otroligt nervös och på spänn och har ingen aning alls om hur många det egentligen var, men jag tror att det var runt tio stycken som mest. Allt gick väldigt väldigt snabbt men kändes verkligen inte stressat, utan mer effektivt och som att de verkligen visste vad de gjorde och hade gjort detta hundratals gånger innan (och så var det säkert också). Det gjorde mig lugn mitt i alltihopa ändå. Jag flyttade mig från sängen till operationsbordet och fick dricka någon illasmakande shot som jag inte kommer ihåg varför jag fick. Sen efter shoten fick jag instruktion om att kuta med ryggen för att de skulle lägga bedövningen. Alltså detta moment hade jag verkligen fruktat efter alla skräckhistorier om hur ont det gör, och att jag trodde att jag inte skulle kunna kuta tillräckligt pga enorm mage och att de inte skulle kunna bedöva mig och skulle behöva söva mig istället. När jag satt där och försökte sjunka ihop som en potatissäck var jag väldigt väldigt väldigt nervös och nära att klappa ihop totalt. Det såg en av de underbara kvinnorna i rummet så hon satte sig framför mig och pratade med mig och försökte lugna mig. Jag tror att jag la typ all min vikt på henne och försökte andas i fyrkant och tänka på att andningen skulle vara lugn och djup och ljudlös, för när jag läste om förberedelse för en förlossning var det sån andning man skulle ha för att slappna av maximalt. Men samtidigt grät jag stora tårar som droppade ner på henne. Det var verkligen den jobbigaste stunden på hela förlossningen. Sen stack narkosläkaren bakom mig in nålen och  visst gjorde det ont och var obehagligt men verkligen inte SÅ ont som jag trodde. Det obehagligaste var att det kändes som att hon satte in nålen, tog ut den, flyttade upp den ett snäpp, stoppade in den igen osv. Men det kan hon väl inte ha gjort? Nålen måste väl vara steril? Jag tänker att det bara var effekten av att bli stucken där i ryggen typ? Eller så var det så att hon stack om och om igen. Oavsett var det inte lika jobbigt som jag trodde med bedövningen. Och sen när bedövningen var klar så hjälpte de mig att lägga mig ner väldigt snabbt, och så kopplade de på alla olika grejer (jag tror i alla fall att det var först nu allt kopplades på men kan som sagt ha glömt). Jag fick elektroder på bröstet, kateter i urinblåsan, blodtrycksmanchett på armen och eventuellt något in i infarten (?) och så fick jag instruktion om att lägga ut armarna rakt ut från kroppen och säga till ifall jag skulle börja må illa. Och om jag mådde illa. Det kom så snabbt över mig så att det golvade mig totalt och jag var säker på att jag skulle spy ner hela rummet. Eftersom jag hatar att kräkas och tycker att det är en av de värsta känslorna som finns att vara illamående så fick jag lite panik. Anledningen till illamåendet var att mitt blodtryck gått ner snabbt och blivit jättelågt vilket tydligen är väldigt vanligt så de var förberedda på att det skulle kunna hända. Tomas berättade efteråt att jag var helt vit i ansiktet när trycket störtdykt sådär. Jag stammade fram att jag mådde väldigt väldigt illa och fick då efedrin in i ena infarten och då blev det snabbt bättre. 

Här någonstans kom de två läkarna som skulle göra själva snittet in och min sjukhuskappa drogs bort från magen och jag låg där och kände mig väldigt avklädd i det mycket ljusa rummet som var fullt med folk. Men det tänkte jag inte alls så länge på. Överlag var jag igenom hela förlossningen väldigt lite självmedveten vilket var en befrielse. Jag trodde att jag skulle hålla på och tänka mycket kring hur jag såg ut och betedde mig men det klarade jag mig väldigt bra ifrån. Båda läkarna som skulle göra snittet hade jag träffat dagen innan när de var hos mig och förklarade varför snittet inte blev av då. De ställde sig vid operationsbordet och pratade lite om hur de skulle göra. Sen sa den ena ”kan vi ta en time out?” varpå jag tänker ”jaha det blir inget de har hittat något fel”. Men tydligen är det bara så de säger när alla ska släppa vad de håller på med för att köra en presentationsrunda. Jag var superrädd för att jag skulle behöva presentera mig för jag låg ju där med gråten i halsen, men det slapp jag. Och när alla presenterat sig skulle de börja göra själva snittet. Först kontrollerade de om bedövningen var klar. Den ena läkaren sa att han skulle nypa mig i magen med en pincett väldigt hårt och att jag skulle säga till om jag kände något. Jag var ÖVERTYGAD om att jag skulle känna det för jag hade fortfarande känsel kvar i benen, men när han nöp så regerade jag inte ett dugg. Jag frågade nog till och med om han inte skulle nypa någon gång, så uppenbarligen hade bedövningen tagit bra. Det hela kändes väldigt klassiskt. Det går liksom inte att föreställa sig att en ska vara så bedövad att inget gör direkt ont på en, och att de ska skära i en i vaket tillstånd?!?

Eftersom bedövningen satt som den skulle var det dags att börja skära. Jag hade den väldigt snälla och trygga barnmorskan vid mitt huvud som berättade lite då och då vad som hände efter min önskan, och Tomas satt precis vid mitt huvud och pratade för att distrahera mig från det läskiga faktum att de skulle skära upp hela min mage. Jag hade sagt innan stt jag ville att han skulle kunna prata hela snittet igenom ifall det behövdes och han hade förberett lite olika saker att berätta. Exakt vad han sa var rätt oviktigt, men bara att ha hans röst som något att klamra sig fast vid var väldigt värdefullt för mig. Att säga till innan så att personen hinner förbereda sig är ett tips till alla som ska genomgå kejsarsnitt och har ngn med sig. Antagligen är den personen också rätt nervös och kan säkert h svårt att komma på något bra att babbla på om där och då. 

Men nu återgår vi till födandet. Läkarna  meddelade att de skulle börja skära och jag ville i den stunden slänga mina bedövade ben på ryggen och fly därifrån för jag var så rädd. Jag vet inte exakt vad jag var rädd för men jag tänker att det jobbiga för mig var att inte veta alls vad som väntade, både med att bli snittad och det som händer efteråt. Men sen när de väl hade börjat så lugnade jag ner mig, för precis som alla beskrivit men som man inte fattar så känns det att det bökas runt men det gör inte det minsta ont över huvud taget. När jag förstod att det faktiskt inte alls gjorde ont så var allt mycket lättare och efter kanske 5-10 minuter efter att de börjat så sa barnmorskan att vi snart skulle höra ett slurpande ljud och att det var fostervattnet från ettan som sögs ut och att det då bara skulle dröja sekunder innan det första barnet var ute. Mycket riktigt hördes snart ett blött ljud men jag var säker på att det var någon som nös och frågade oroligt om det var en nys eller fostervattnet. Jag ville ju inte att någon där bakom skynket skulle nysa in i min öppna torso. Barnmorskan skrattade och sa att det var fostervatten och ingen nys, och strax efter det kände jag hur de bökade omkring lite extra och 11.11 föddes vår första dotter. De lyfte upp den lilla lilla krabaten bakom skynket och ett ynkligt skrik hördes. Och det där ynkliga lilla skriket var det bästa skrik jag hört i hela mitt liv. Jag hade ju hemska orostankar om att barnen skulle vara döda men när jag hört skriket så slappnade jag äntligen av, på ett sätt jag önskar att jag hade kunnat slappna av i hela graviditeten. De kom upp med den lilla skrikande ärtan till mitt huvud, men eftersom jag var uppkopplad med en massa sladdar så kunde jag inte omfamna henne och hålla henne nära som jag ville. Istället grät jag bara av chock och lycka och nio månaders nervositet som släppt samtidigt som jag pratade lågt och pussade henne på huvudet och försökte gosa med min kind mot hennes typ. Sen efter någon minuts (?) gos (hade iiiiingen tidsuppfattning här) tog de med henne in i ett rum brevid för att mäta, väga, göra apgartest och fixa med navelsträngen. Då fick Tomas följa med och jag lämnades ensam. Det skulle kunna låta som att detta var en hemsk upplevelse men jag var väldigt trygg med att både Tomas och den snälla barnmorskan var med, och jag fick lite chans att smälta det som just hänt. Dessutom var det ju inte slut än utan de höll fortfarande på att böka omkring inne i mig. Tvåan skulle ju också ut. Och det gick snabbt det. Klockan 11.14 slörpar det till igen och ännu ett litet skrik hörs. Vår andra dotter är född. Jag hade inte slutat gråta efter den första så det rinner på i ett stadigt flöde. Jag tror att tomas är med när hon föds men varken han eller jag kan komma ihåg hur det faktiskt var, men vi har bestämt att han var det. Efter lite kindgos med lillpan tas hon ut i rummet brevid hon också och jag lämnas helt ensam (med ca åtta personer som hanterar min nedre kropp på olika sätt så helt ensam var jag ju inte direkt..). Detta var inte heller traumatiskt eller jobbigt på något sätt utan en skön liten paus för mig att smälta allt. 

Jag hade fruktat mycket för tiden efter snittet när de skulle sy ihop allt igen men det kunde jag typ inte tänkt mindre på. Jag hade både Märta och Lilly på mitt bröst och låg typ och bara tittade på dom helt förtrollad. Men jag tycker att ihoplappandet kändes mer än upskärandet, verkligen inte så att det gjorde ont men det var väldigt uppenbart att de höll på med något där. Jag skulle chansa på att det tog runt 20-30 minuter att sy ihop allt igen och när det var klart skjutsades vi till uppvaket tillsammans. Det var väldigt märkligt och mäktigt att åka igenom samma korridor som 45 minuter tidigare men nu med två barn på mitt bröst istället för inne i min mage. Också märkligt att åka igenom korridorer och i en hiss där det var en massa andra. Jag ville helst stänga in oss och bara vara vi, inte ha en massa andra människors kladdiga blickar på våra nya små barn. Det kändes verkligen som att deras leenden och blickar smutsade ner det nya fina oförstörda. Det var lyckligtvis en rätt snabb färd till uppvaket och där fick vi ligga bakom skärmar så att det fick vara vi. Vi låg på uppvaket i cirka en och en halv timma och under den tiden fick jag amma, dricka energidryck och försöks röra på mina ben. När jag kunde vicka på på tårna och röra lite på benen fick vi åka tillbaka till avledning 63 och vårt rum (så HIMLA glad var jag att vi hade vårt egna rum och slapp dela med ngn annan familj, det tycker jag att alla ska få ha!). Tiden på uppvaket tyckte jag bara var härlig. Vi fick ligga och börja lära känna varandra och självklart var jag och Tomas sådär härligt och charmigt förtrollade av våra nya små barn och ooh:ade och ahh:ade över allt dom gjorde. Vi fick också en hel del vatten på våra kvarnar för exakt alla som kom sa hur otroligt fina de var och hur duktiga de var på att amma. Jag sög i mig som en svamp och kände en så himla stark kärlek (dock blandat med enorm rädsla och oro för vad som skulle hända nu, hur vi skulle kunna ta hand om dom små grynen, om vi skulle kunna älska dom tillräckligt, om vi skulle räcka till). 

När vi var tillbaka på rummet så fortsatte vi försöka amma och så kom det in folk lite då och då för att kontrollera mitt blodtryck (som inte gick ner) och massera på min mage för att livmodern skulle dra ihop sig (ajajaj alltså SÅ ONT gjorde det!!!). Jag hade också förlorat alldeles för mycket blod så jag fick ett dropp med järn. De var också inne och bytte min binda eller förlåt jag menar blöja och tömde katetern lite då och då. Jag kunde inte röra mig alls pga smärtan i snittet, jag tror att jag låg stilla i ett dygn ungefär. Det gjorde inte ont om jag bara låg där eftersom jag fick en masssa tabletter och morfindropp för det, men försökte jag röra mig gjorde det väldigt ont och strålade på ett konstigt och obehagligt sätt inne i kroppen. Sen vet jag inte riktigt vad vi gjorde den där allra första tiden, det hela är som ett stort ludd bara. Men jag antar att vi fortsatte tindra över våra två alldeles perfekta döttrar :))


Första bilden på Märta och Lilly och första gången vi alla tre träffades <3

Sen följde fyra dagar till på sjukhuset men det tar vi i nästa del i förlossningsföljetongen! Har jag missat något avgörande eller vill ni veta ngt jag inte skrivit så fråga vettja!

Midsommarfirande

Jag har aldrig aldrig firat midsommar i stan. I hela mitt liv. Alla år från att jag var 0 tills att jag var 28 har jag varit på kollo över midsommar. Förra året fick jag inte komma ut på den perioden pga jävla pissig äcklig människa, men då var jag i Skåne och firade istället. Precis vid havet! I år såg allt av förklarliga anledningar lite annorlunda ut. Vi hade någon slags tanke om att vi skulle åka till Österlen till en av mina bästa kompisars familjeställe, och så hade Tomas kunnat åka över till festen vid havet på kvällen men det kändes som ett alldeles för stort projekt. Speciellt eftersom vi inte har någon bil vi vill använda för tillfället. Tågresorna hade hunnit bli superdyra och att hyra bil över midsommar hade också blivit superdyrt. Och så allt meck med att packa och förflytta hela vår lilla familj. Det blev för mycket. Så vi var hemma i stan och firade hos min mammis med familj och släkt. 


Detta var den enda lille midsommarstången och egentligen det enda midsommarpyntiga. Förutom jag och Tomas som hade klätt oss i blomsterskrudar dagen till ära.


Det var ett väldigt mysigt firande med god mat osv, men alltså det här med midsommar i stan är ändå inget för mig. Jag gick runt med lite ont i magen och småångest hela dagen för att det inte kändes somrigt på riktigt. Men det här året blir ju något slags mellanår, för det går liksom inte att göra sommaren så som vi brukar med två så pass nya bebisar. Jag läser och hör om folk som turnerar Sverige runt och upplever saker och kanske till och med åker på någon utlandsresa även om de har små spädisar, men det är verkligen inget som känns möjligt (eller ens speciellt roligt) för oss. Jag kan inte riktigt förstå. Men det kan väl antagligen ha att göra med att vi har två smågrisar och den monumentala skillnaden från att ”bara” ha ett. Det är lättare att ett barn kan hänga på lite kanske, börjar våra gnöla samtidigt (vilket de väldigt ofta gör) så får ju allt vi håller på med sättas på paus eftersom vi båda behövs för att trösta, bära, mata eller vad det kan vara. Eftersom att de allt som oftast också ratar vagnen så finns det ingen liten paus i att ha med den och kunna gå långa promenader eller så, det funkar väl kanske 10 minuter men sen ska det bäras istället. Det gör oss ju också lite låsta upplever jag. Jaja. Utsvävning. Det var i alla fall vår midsommar. Nu blir det bara mörkare igen hörrni, tjofaderittan lambo *ångestpanikskrik*

(Min klänning är från hm ifall ngn skulle undra)

Vi ba gjorde det!

En sak vi saknat den sista tiden är att ta en härlig lyxfrukost på sööööööder. Efter att ha kollat in Greasy Spoon, som var stängt, styrde vi kosan mot Nytorget 6 som hade hyfs nog att vara öppet. Där slog vi oss ner på uteserveringen och beställde ALLT vi ville ha! Eller egentligen inte för då hade jag beställt ett par grejor till, men jag hade inte orkat äta det *ledsen smiley*

Det började med att båda sov, men sedan vaknade de lite i omgångar. 

Kolla på den här fantabulösa frullen!

För mig blev det däremot så att jag åt nästan alla stående eftersom Lilly vägrade befinna sig lägre än 170 centimeter över marken… Yrsa förevigade det på Snapchat.


När vi var mätta och belåtna lunkade vi över till parken bredvid för blöjbyte, matning och påtagning av bärsjalar.


Både Lilly och Märta älskade att ligga där och mysa. Gosegrisarna.

Med varsin kulting i varsin sjal gick vi sedan på en liten shoppingrunda där Yrsa köpte lite nya kläder. Det symboliserar den här bilden. Påstår Yrsa. Jag fattade inte alls och undrade varför hon skickat den till mig. Men det är ju faktiskt ett par påsar där till vänster i vagnen!


Efter shoppingen var vi så slut så vi åkte hem och halvdäckade, åt burgare och tittade på skräp-tv. Och nu är det snart läggdags!

Skönt ändå att vi tog oss ut! Nästa gång kanske jag får äta halva frukosten sittande. Det skulle vara nåt det.

Lycklig 

Ni kan inte se det (jag försökte ta en bild men det är bara helt mörkt) men medan Tomas kollar på fotbollsmatchen ligger jag i vår säng med ett sovande barn på varje sida om mig. De ligger och småsnarkar och låter i sömnen på de mest underbara sätt och är alldeles sovvarma och luktar mina mysigaste finaste små bebisar. Jag kan fortfarande inte riktigt förstå att de är mina. Att jag har fått dom här guldklimparna och att jag ska få behålla dom hela livet. Vi har så mycket fint framför oss, så mycket kul vi ska få uppleva tillsammans. Och tänk att jag ska få vara med om att de lär sig krypa, prata, springa, baka, räkna matte, läsa böcker, sjunga…och liksom bli människor. Bara tanken på det gör mig helt gråtig. Men det är sen och nu ska jag gråta lite glada tårar över hur fina och bra de är just nu, samtidigt som jag känner deras små små fingrar pilla lite på mina nattskjortsärmar och hör deras lugna och djupa andetag och små pip från näsan. Det är helt överväldigande!


Ni och jag alltså <3<3<3

Hjälp jag har fastnat 


Här sitter jag som så många gånger förr, i soffan med en bebis på mig och oförmögen att röra mig för jag vill ju att bebisen ska fortsätta sin sovstund tills det att hon själv tycker att det är läge att vakna igen. Min kaffekopp och frukostskål med bär och mandelmjölk står på ett retsamt avstånd på en meter bort men jag vågar inte sträcka mig efter dom. 

Jag sitter också fast i en annan bemärkelse. Min nacke har halvt låst sig och gör svinont om jag inte har huvudet precis rakt fram och upp. Jag tycker så otroligt synd om mig själv :'(((( ont i ryggen är jag verkligen van vid och det är inte så besvärande ändå, men det här är nästan outhärdligt. Jag har pillrat i mig alvedon och Ipren och ska försöka fixa en varm vetekudde att ha runt nacken när jag kan röra mig från soffan igen. 

Det blev en liten paus i bloggandet under helgen och måndag-tisdag pga hanns inte med. Men den innefattade exempelvis:

  • Ett första möte mellan Bo och bebisarna (låter ju som ett toppenbra barnprogram). Jag och josefin har planerat att de ska bli kompisar så det var hög tid för dem att ses. Kan ju säga att det där med kompisskapet kaaaaanske får vänta lite för Bo var halvintresserad och Märta och Lilly var verkligen inte intresserade (no offence till bo dock, de är ju mest intresserade av mat, sömn, musikmobilen och sina föräldrar och allt annat är inte så viktigt i deras värld).
  • En promenad med en annan tvillingförälder. Det känns verkligen viktigt att träffa andra som har tvillingar för det är SÅ annorlunda från att ha ett barn. Vi har ju en föräldragrupp på BVC som absolut är bra att ha men det går ju knappt att jämföra våra olika situationer, så att prata med andra som är i samma sits som oss är jätte värdefullt för mig. Är det ngn annan tvillingförälder som läser här och som bor i Stockholmsområdet så hör av dig vettja! Vi kanske kan starta en tvillingföräldragrupp som kan ses ibland!
  • En eftermiddag och middag hemma hos min mamma som föregicks av en frukost ”på stan” som inte var så härlig som det låter. Vi skulle frukosta här i hökis på bageriet, men när vi äntligen kommit dit med lågt blodsocker deluxe så fick vi besked om att vi inte fick vara där. Vi hade tagit in insatserna till vagnen där bebisarna låg och sov men de var vi tvungna att ta ut, och kruxet är att det inte går att ha vagnen på deras uteservering heller (dessutom regnade det typ och var rätt kallt). Jag blev superledsen för det kändes bara som att hela världen är stängd för oss. Vi tog oss i alla fall till sandsborg istället för att fika på gamla Enskede bageri, men innan vi kom dit så hade vi (eller mest jag…) ett breakdown i en tunnel för det hade börjat regna och vi fick inte på regnskydden på vagnen och både Märta och Lilly skrek och ville BARA vara i famnen. Märta ville också äta men vägrade ersättning (vilket hon gör för det mesta just nu) och jag hade dumt nog inte så ammingsvänliga kläder på mig och kände ångest kring att stå ashungrig på gränsen till svimfärdig i en gångtunnel och amma helt öppet med en annan skrikande bebis brevid. Till slut struntade vi i regnskydden (det hade också slutat regna) och lyckades få i båda lite mat och så rullade vi till bageriet och fick plats utomhus där vi kunde ha vagnen brevid oss. Sen fick vi ääääntligen frukost i våra magar och det fanns till och med en vegansk chokladboll jag kunde avsluta frukosten med. Så himla god var den! Och sen var eftermiddagen hemma hos mamma bra och middagen väldigt god. 
  • Vi har köpt en ny sorts ersättning, en ekologisk från hipp, som vi ska testa. Jag hoppas hoppas att den kommer göra ärtan lite vänligare inställd till det här med att äta ersättning!
  • Orange is the New black!! Vi har sett klart hela säsongen under dessa dagar. Jag både hatar och älskar att alla avsnitt släpps på en gång. Det är så härligt att slippa vänta, bara kunna klämma allt på en gång! Men desto mindre härligt att det tar slut så otroligt snabbt. Bra säsong tycker jag i alla fall! 
  • Jag har funderat på om jag inte ska skippa den här långa luggen och klippa tillbaka en hellugg igen. Haha det är en never ending story det här med mitt himla hår (har ju till och med en kategori som heter så) men jag vill ju bara känna mig fin och nöjd :///

Sen har väl tusen till saker hänt och tänkts men nu måste jag sluta blogga för nu börjar en liten grisling knorra här på mitt bröst..

En fredag mitt i livet 

Idag har vi inte gjort många knop inte. Men det är i och för sig inte någon ovanlighet dessa dagar. Och apropå vilken dag det är, det håller jag typ bara reda på genom vilka poddar som kommer ut. Idag kom fredagspodden och Alex och Sigge, alltså fredag. Dagen började i vanlig ordning med långsamt uppvaknande och lite bus i sängen runt halv åtta-åtta snåret. Sen gjorde vi iordning frukost och bänkade oss framför tv:n. Idag var det ju nämligen premiär fööööör


Säsong 4 av orange is the New black. Älskar den serien!! Älskar att det bara handlar om kvinnor (typ iaf). Älskar att piper får vara så oskön. 

Efter ett tags tittande (och allt det där andra som också görs hela tiden typ underhålla, natta, mata, byta på bebis) byttes oitnb ut mot fotbollen. Jag var halvintresserad och tog på mig vår nya lånade ergobaby för en provtur.


Jag gick till Ica och handlade förnödenheter, och lite olika saker för produktcheckar.


Jag ”köpte” en nyponsoppa, quornburgare för jag är sjukt sugen på burgare och en apelsinjuice. Värt! Jag skulle vilja äta nyponsoppan med mandelbiskvier och glass. Så mumsigt ju! En snabb kommentar om ergobabyn är att jag gillar den mycket! En längre utvärdering kommer i ett eget inlägg om alla våra olika bärsaker.

Sen kom jag hem och så tränade vi (eller ja två av oss i alla fall) nacken, gjorde (värmde) middag och fortsatte kolla på oitnb. 


Och så vips var dagen över. Jag får lite ångest över att dagarna går så himla himla fort! Och på ett sätt innehåller så lite (samtidigt som de också innehåller de också supermycket och är härligast någonsin) och är så likformiga. Men det är väl precis så det ska vara den här tiden tänker jag? Jag ser infalla fall himla mycket fram emot vår Ölandsresa senare i sommar. Det ska bli skönt att se lite andra miljöer :)) 

Nu ska jag tränga in min kropp mellan en spjälsäng och en varm liten minikropp som andas och låter så otroligt gulligt. Godnatt!