En eller två små dagar innan helgen, när lönen kommit och allt vad hej hopp och bra, kände jag mig som en extra oerhört fin givmild människa. Jag gick förbi en uteliggare (”pengar till mat och kaffe” om ni vet vem det är) som alltid brukar vara ett surkart. Tråkigt att jag aldrig kan bidra med några kronor till de som behöver pengarna mer än mig, tänkte jag när jag gick förbi henne. Plötsligt kom jag på att jag skulle kunna bidra med något i alla fall! Jag kunde ju gå till pressbyrån och köpa något till henne! JAAAA vilken bra idé!!!!!!!!

Sagt och gjort, jag gick fram till henne och sa som det var att jag inte hade några lösa pengar men att jag kunde köpa något på pressbyrån till henne. Och så blev det tyst….och länge länge satt hon och tänkte och såg oerhört surmulen ut. Efter mycket om och men sa hon ”Ja det skulle vara en kanelbulle då”. Skönt att hon äntligen sa något tänkte jag och skuttade iväg till pressbyrån med små fjädrar som började växa sig till vingar på skuldrorna. Väl inne på pressbyrån hade de såklart inga kanelbullar! PANIK! Så länge som hon hade tänkt och så gääärna hon ville ha en kanelbulle! Jag kunde ju inte komma ut tomhänt och tänkte ändå att ”bulle som bulle” och köpte en toscabulle till henne istället. Jag gick tillbaka till tanten och räckte fram påsen och sa lite ursäktande att de inte hade några kanelbullar, men att jag hade köpt en annan bulle istället. Surt tittade hon ner i påsen och sen upp på mig och sen åt sidan, och så sa hon ”men jag ville ju ha en kanelbulle!” och SÅ LA HON PÅSEN ÅT SIDAN OCH ÅT INTE UPP BULLEN!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Här försöker man vara snäll och ge tantaluran en bulle, och så vill hon inte ha den. Otacksamt!