Månad: augusti 2010

I rymden finns inga känslor

Idag var jag och såg filmen ”I rymden finns inga känslor” på en biograf i Stockholm. Det var som det brukar när det är gratis och bion var fylld med en massa miffon och loosers som inte förstår att man måste hålla sig till vissa regler när man besöker en offentlig plats, så filmen och jag hade en dålig start! Vi klickade inte riktigt lixom (fast det hade ju inget med filmen att göra men jag fick en dålig känsla i kroppen och trodde att kvinnan bredvid mig skulle sno min väska).

MEN SEN HÖRRNI! Sen!! Filmen var som en värld som jag vill vara i. Det var bra musik och fint foto och jag slungades in i handlingen och historien och karaktärernas liv. Jag tycker inte om att bedöma en film efter credfaktorn så det tänker jag inte bry mig om! Nej jag tycker om när jag blir berörd, och det blev jag.

Jag ville vara ihop med storebrorsan, vara kompis med lillebrorsan och vara tjejen!! Herregud vad jag ville vara henne. Hon var sådär avslappnad som jag inte alls är, och hade fint hår! Mitt hår kommer aldrig att kunna vara så och ingen kommer någonsin beskriva mig med ordet kaos. Vanligtvis är det inget jag vill heller, men efter att jag sett denna film så vill jag vara precis som henne. Det om något visar väl hur engagerad och indragen i filmen jag blev! Jag vill alltid vara (eller bara se ut som) olika människor i filmer/serier som jag tycker om (Ally i Ally McBeal, Cornelia i Sunes Sommar, Ebba i Skärgårdsdoktorn, Marissa i OC, Effie i Skins, Hermione i Harry Potter, Kirsten Dunst i allt…)

Jag gick ifrån biografen alldeles glad och med en bra känsla i den lilla magen som annars kan kännas svart och orolig, så jag tyckte att det var en himla fin och bra film! Se den folk! (och säg att jag ser ut som tjejen….snälla…)

The Expendables

Sylvester Stallones The Expendables är en traditionell actionfilm på så vis att den hade kunnat vara gjord under det sena åttiotalet utan nämnvärda ändringar. Och det är faktiskt just det som är dess charm – här har vi en actionfilm som inte låtsas vara något annat än just en actionfilm. När hände det senast? undrar jag vemodigt.

Stallone spelar Barney – ledaren för ett gäng legoknektar som kallas för just “The Expendables”. I detta gäng ingår Gunner (Dolph Lundgren), Yang (Jet Li) och Christmas (Jason Statham). De polar dessutom med Tool (Mickey Rourke). Storyn låter The Expendables ge sig i kast med en liten latinamerikansk ö där en general och en avhoppad CIA-agent låter ortsbefolkningen leva i skräck samtidigt som de själva försöker sko sig på en kokainodling, och mer behöver inte sägas om den saken. Berättelsen i filmer som denna är mest en röd tråd som skall ge något slags utrymme för actionscener.

De inblandade namnen jag just rabblade upp – och några till, som jag inte tänker avslöja – borde med all tydlighet signalera att detta inte är Shakespeare, utan snarare en stunds underhållning med pistoldueller, knivfajter och en hel del explosioner. Det är vad ni får här. Köttandet är närvarande, även om filmen inte når samma höjder som Stallones senaste Rambo. Någon enstaka av filmens one-liners är dessutom i närheten av att vara roliga.

Och nu, kära läsare, känner jag att jag skrivit allt man kan skriva om The Expendables. Vid det här laget vet ni förmodligen om det är en film för er eller inte. Och jag kan säga så mycket som att om vad jag nyss skrev inte ingjuter er med ens en liten, liten känsla av nostalgi – då är filmen definitivt ingenting för er.

Aqua (mineralvatten)

IMG_9612

Jag älskar mineralvatten. Och just därför hatar jag Harboes Aqua.

Mig veterligen kan man bara inhandla detta hiskeliga blask på Netto, vilket i sig naturligtvis borde vara varningssignal nog. För några dagar sedan befann jag mig dock i sagda billighetsvaruhus och bestämde mig för att köpa ett par flaskor. Så slapp jag ju gå någon annanstans bara för att skaffa mineralvatten. Jag menar, hur illa kunde det vara? Va? Kom igeeen.

Det visade sig vara illa. Mycket illa. Detta är vidrig, vidrig skit. Visst, det är naturell smak – vilket vi kan förstå som “smaklöst” – och det finns det inte så värst mycket att orda om den saken. Problemet är kolsyran. Den är alldeles för tilltagen, vilket resulterar i att man tycker sig dricka en svärm insekter. Drickan porlar inte väl i mun, den forslas inte väl i hals, och den lägger sig inte bekvämt till ro i mage. Kort sagt – alla kroppsliga stationer möget passerar på vägen in protesterar våldsamt mot vad de utsätts för.

Ingen mineralvattendrickare med någon som helst självrespekt bör äga en flaska. Själv kommer jag naturligtvis aldrig mer att köpa en.

Förresten. Jag har ägnat en stund åt att försöka googla fram en vettig bild på flaskan. Det finns inga. Internet verkar helt och hållet sväva i ovetskap om att denna styggelse existerar. Via Harboes hemsida kan man dock utröna att de även är ansvariga för mineralvattnet Athena. Det möget hatar jag också! Faktum är att jag misstänker att Athena och Aqua är samma vatten… och jag inser att något väldigt, väldigt ont är i görningen.

The Joneses – Familjen Jones

Innan sommaren kunde man se trailers för denna film på våra biografer, men det känns som om annonseringskrutet lades på annat i samband med att den började visas, kanske kändes Beck nummer femtioelva och Sex and the City 2 viktigare. Synd, för The Joneses är mycket bättre än båda. Nu kommer den snart på dvd och det bör absolut uppmärksammas!

Filmen börjar med att familjen Jones flyttar in i ett nytt område, i en ny stad. Stora lastbilar med flyttkarlar fyller deras hus med de senaste produkterna och garageuppfarten med fräsiga bilar. Grannarna ska inte kunna undgå att se att Jonesarna är the shit.

Saken är bara den att familjen Jones inte är på riktigt. De fyra medlemmarna i denna kärnfamilj är anställda av ett företag för att produktplacera deluxe. Deras jobb är att sprida habegäret för vad det än kan vara deras arbetsgivare vill kränga.

David Duchovnys före detta bilförsäljare är ny pappa i familjen, lika charmig som Hank Moody fast utan runtknullandet. En sån Duchovny åtminstone jag gärna ser helt enkelt. De andra tre har hängt ihop ett tag och har lyckats forma ett strikt affärsförhållande till varandra, något den nya pappan har lite svårare för.

En annan favorit i denna film är Gary Coles grannman som sväljer illusionen med hull och hår.

The Joneses är en film med humor, hjärta och dessutom ett vettigt budskap. Vad som händer i samhället när de anländer vill jag inte avslöja, det ska ni få uppleva själva, men jag kan säga att David Duchovny är en av anledningarna till att jag väljer att inte köpa iPhone 4 i år.

Det tackar min knappt ett år gamla iPhone 3GS för.

Paradise Hotel Danmark

En av mina största guilty pleasures är skräp-tv. Att se folk jag aldrig skulle umgås med (jättar med tribaltatueringar, barbies med tramp stamps och allmänt bonniga människor) dumma runt i tv finner jag fenomenalt underhållande. Jag skulle dessutom vilja påstå att det finns olika typer av skräp-tv. Det finns sådana program som Färjan, Hollywoodfruar och Ullared som är roliga en säsong, men som inte håller i längden, och så finns det de som funkar år efter år.

Paradise Hotel Danmark är ett sådant program och det är för tillfället dagens höjdpunkt då tv6 lägger upp ett nytt avsnitt klockan 18.00 varje kväll på tv6 play.

”Varför den danska upplagan och inte den svenska?” frågar ni er då med en förvirrad min. För att svenska Paradise Hotel är ljusår efter danska i både trashighet och intrigmakeri. De är nämligen både lömska och extremt kåta, våra sluddrande grannar i syd. Det resulterar i att de lindar in sig i stora nät av lögner och svek och allt sånt som gör program av den här sorten så otroligt bra.

Missförstå mig rätt, jag älskar svenska Paradise Hotel också. Förra säsongen fanns det dessutom en vettig människa med i programmet (Cimon) och det ger en fin dynamik till gruppen. Att Alex Schulman är programledare för årets program är också något jag ser fram emot väldigt mycket.

Men nu är det danskarna som gäller och innan ni klickar er in på tv6 play vill jag bjuda på en liten spoiler, så ni som inte vill veta kan sluta läsa nu.

Håll ett öga på Peter. En svinig men söt kille som charmar alla tjejer på hotellet och som kommer undan med allt när han blinkar med sina ögon och ler sitt charmiga leende. Han är, sitt beteende till trots (eller kanske just därför), min absoluta favorit och det blir bara bättre och bättre ju längre serien fortlöper!

Comhem On Demand

För några månader sedan gick min bindningstid hos Comhem ut. Jag stod alltså där, en vis man i mina bäst år, och hade chansen att göra det jag så länge talat om. Jag kunde äntligen byta till en annan leverantör. Byta bort från telefoni som funkar ungefär lika ofta som SL-trafiken och bredband som behöver viagra för att inte pendla upp och ner.

En hel värld av internetleverantörer låg vid den här tidpunkten med andra ord vid mina fötter.

Jag började se mig omkring efter alternativ, men så fick jag ett samtal. Det var en telefonförsäljare som tyckte jag borde förlänga mitt avtal med Comhem. Gjorde jag det så skulle jag både kunna sänka min kostnad med 100 kronor i månaden och få Comhem On Demand med HD-box! Jag köpte inget av honom eftersom jag inte litar på telefonförsäljare, jag har själv varit en så jag har sett mycket, utan ringde själv till Comhem och beställde detta paket.

Allting levererades väldigt snabbt och jag fick dessutom ett nytt modem, yay! Mitt ”yay” byttes snabbt ut mot ”neej?” när jag försökte använda boxens On Demand-tjänst. Den var helt enkelt inte inställd rätt och det tog mig två samtal till Comhems kundtjänst för att få det att funka. Tydligen inte ett problem jag är ensam om.

När jag väl fått igång min Play- och On Demand-tjänst var jag glad som en farmor på ett fikarep och tänkte att nu ska det bli kul att titta på Lost som jag missade dagen innan. Jag försökte backa till dagen innan men lyckades inte. Jag ringde upp Comhem igen och fick förklarat för mig att jag skulle gå in på Play-tjänsten. Där kunde jag backa en hel vecka. ”Kämpeflott!”, sade jag och lade på.

Play-tjänsten var rörig och det tog lång tid att komma fram till det man ville se, särskilt som det jag ville se inte fanns där. Jag gick istället tillbaka till On Demand-tjänsten och försökte starta om det program som gick för tillfället. Det gick inte. Jag försökte starta om ett annat program, det gick inte heller. Jag blev arg. Ännu en gång ringde jag till Comhem. Jag fick då veta att jag endast kunde starta om de program som hade en grön pil på sig.

Ööööööh, jag ser inga program med en grön pil på”, sade jag. ”Jo, vänta här är ett… och där är ett till. Men jag vill inte se något av de här femton programmen per dag som jag kan starta om. Är det det här ni kallar On Demand?

Tjejen i kundtjänst skruvade på sig. Hon insåg att hon skulle behöva dra det där skitsnacket som hon blivit itutad.

 

”Jo, alltså det är en ganska ny tjänst och det kommer bli fler program man kan starta om…”

”Men det är ju nu ni säljer boxen, eller hur?

”Jo, men du har ju Play-tjänsten också…”

Du menar den som är sämre än om jag kopplar datorn till tv:n?

”Ja, alltså jag förstår ju hur du tänker…”

Jag tänker att det ni påstår är On Demand, och ’Tv som börjar när du vill’, är sämre än den box jag redan har som kan spela in ett program samtidigt som jag tittar på ett annat.

”Alltså…”

”Skit samma! Hur säger jag upp skiten?”

”Ja, du måste tyvärr ringa den avdelningen på måndag för de har inte öppet idag.”

Sedan avslutades samtalet med diverse artighetsfraser, för jag vet ju trots allt att det inte är denna stackars tjej som bestämt sig för att sälja en ofärdig produkt. Jag var arg. Förbannad. Besviken. Inte överraskad.

Efter en timme insåg jag ju dock att jag hade kvar min gamla box, jag hade fått ett nytt modem och jag hade sänkt månadskostnaden med en hundring. Jag var glad igen, men fortfarande besviken på deras marknadsföring. Så nu har jag en On Demand-box i garderoben.

Det är synd, för det är ju en bra tjänst i teorin. Och hade man varit helt öppen i sin marknadsföring och berättat att det inte är speciellt mycket man kan göra med boxen just nu, men att det kommer, så hade den förtjänat en 3:a i betyg bara på framtidstro. Däremot är summan av kardemumman följande:

Comhem On Demand är årets största skämt. Koppla hellre datorn till tv:n och ha en box med två tuners. Skämmes ta mig fan, ni på Comhem som var så kåta på att få ut den här boxen att ni inte brydde er om att ha något användningsområde för den.

Nu kanske ni tänker att jag faktiskt hade kunnat kolla upp lite närmre vad Comhem erbjuder i sin On Demand-tjänst, och visst! Hade jag tagit mig några minuter att kika runt på nätet innan jag köpte denna box så hade jag sett att den inte är bra. Men jag tyckte att Comhem gjorde det ganska klart i sin reklam. ”Tv som börjar när du vill”. Jag vill här passa på att citera Comhems produktchef Mats Holmgren, som säger följande på Comhems hemsida:

Hej Mats! Com Hem har ju lanserat On Demand i Skåne här nyligen. Jag tror många undrar hur det funkar. Berätta! Vad är On Demand egentligen?

Det stämmer, först ut var Skåne. Lanseringen skedde 24 augusti och det har gått jättebra.Det handlar i botten om att förbättra tv-upplevelsen och minska vardagsstressen. Med On Demand kan man till exempel starta om pågående program och inte bekymra sig över att man redan missat starten och man slipper dödtid då man zappar runt för att hitta något annat. Det blir ju lätt en del slötittande innan och efter ett program man siktat in sig på. Det går bra att pausa och spola i programmen också, att själv välja att bryta för middag, telefonsamtal eller vad det nu kan vara.

Via Play kan man dessutom se programmen vid ett tillfälle när det passar bättre och välja andra filmer och serier än det som går på tv just då. Helt enkelt strunta i att se nåt man inte tycker om och välja nåt man gillar, istället för att hamna i zapp-koma. Det går även att hyra filmer direkt från soffan om man önskar andra filmer än de som sänds just d

– Det här låter ju helt fantastiskt! Vad är haken? Måste vara dyrt och krångligt det här…

Nej, tvärtom. Inga extra kostnader alls faktiskt. Det enda som krävs är att man bor på i ett område där On Demand finns, just nu endast i Skåne och är digital-tv-kund hos oss på Com Hem. Och sen behöver man ju en On Demand-box förstås. Men den är inte speciellt dyr.

Tillåt mig skratta som en galen vetenskapsman åt den dynga Mats Holmgren spyr ur sig, för att sedan låta mitt ansikte återvända till sitt naturligt allvarliga uttryck och ännu en gång avfyra de avslutande orden:

Skämmes ta mig fan.

Puss

Efter känslan jag fick i min arma pojkkropp då jag hade sett Darling för något år sedan gick jag till visningen av Johan Klings Puss med stor förhoppning. Att vår populäraste Hollywood-svensk var med såg jag också som ett gott tecken.

Puss handlar om en teatergrupp som har väldigt mycket issues. Och ett sidedoard.

45 minuter in i filmen förstod jag fortfarande inte vad den ville berätta. Eller jag förstod det, men jag kände det inte. Berättelsen var splittrad och det kändes som att hälften av det som hände bara var inslängt för att göra filmen längre. Här började jag tycka att ”den måste ju vara slut snart”.

90 minuter in i filmen hade jag ännu inte lärt känna någon av karaktärerna. De var alldeles för platta och intetsägande för att på något sätt beröra mig. Det hindrade mig dock inte från att avsky de flesta av dem. Konstigt. Den jag brydde mig mest om var Alexander Skarsgårds karaktär ”Alex” (varför krångla till det med namn liksom) och då ska ni veta att han spelade en riktig horndog som verkligen inte var speciellt sympatisk. Han var dock den enda som inte var lika ointressant som en fis i rymden.

Puss kallas på filmpostern för ”en fjäderlätt komedi”, men den får mig bara att skratta till ett par gånger under nästan två timmar. Den är alltså i min mening varken rolig, trevlig eller underhållande, bara tråkig och en timme och tio minuter för lång.

Det skämtades flera gånger om en tjock tjej som av olika anledningar trodde att killar var intresserade av henne, ”Hoho, så tokigt. Inte kan väl någon vara kär i henne, hon är ju en fläskis!”, och svennebananpubliken skrattade så klart.

Människor som känt varandra i någon dag förde seriösa samtal om huruvida de såg en framtid med varandra och vi förväntades tro på det.

Men jag köper det ICKE!

Jag är besviken. Varför är det så svårt att göra en bra svensk film? Mitt biosällskap gick till och med så långt som att utnämna Puss till den sämsta film hon någonsin sett. Jag tänker inte gå så långt, men den är helt klart en av de sämsta svenska filmer jag sett på länge.

Alexander Skarsgård gör sin roll bra dock, men vill man se honom bra och i bar överkropp kan man ju välja något där han inte är det enda bra. Generation Kill eller True Blood till exempel.

Betyg 1 av 5

Inception

Inceptions mirakel är egentligen inte att den är så bra som den faktiskt är, utan att den överhuvudtaget är begriplig.

Det rör sig definitivt om en ganska komplex rulle – en film som utspelar sig i verkligheten, i drömmar – och i drömmar inne i andra drömmar. Alla dessa olika nivåer av verklighet (och overklighet) hade kunnat bli hur förvirrande och irriterande som helst, om det inte vore för att Christopher Nolans manusförfattande och regi varit så tvärsäkra. Visst, filmen tappade bort mig vid något enstaka tillfälle, men då handlade det bara om detaljer. Var karaktärerna var, varför de var där och vad de höll på med hade jag helt klart för mig. Och om ni ser filmen kommer ni inse att det är värt åtminstone en liten applåd.

Inception handlar om en man vid namn Dom Cobb (Leonardo Di Caprio). Han specialiserar sig på att infiltrera folks drömmar och stjäla deras idéer: offren sövs ned, och vandrar sedan runt inne i drömvärlden i tron att de är vakna. Cobb, som tillsammans med sina kollegor kan besöka drömvärlden, använder sedan mer eller mindre subtila trick för att få offren att avslöja hemligheter. Det är inte alltid så svårt – i våra drömmar är vi helt och hållet omgivna av vårt undermedvetna, och det vill inte dölja – utan avslöja.

Nu får Cobb möjlighet att sätta tänderna i ett sista uppdrag – ett som skulle låta honom stänga butiken för gott och sedan återvända till hemlandet Amerika (som han sedan länge inte vågat besöka på grund av rättsliga processer). Uppdraget visar sig dock vara komplicerat. Istället för att stjäla en idé skall han försöka plantera en, vilket är mycket svårare. I synnerhet eftersom det visar sig att offret, arvingen till ett jätteimperium (Cillian Murphy), tränats att motstå inbrott i hans psyke. Hans hjärnas försök att motstå intrången yttrar sig i aggressiva agenter som anfaller våra hjältar, och på så sätt har filmen en ursäkt att slänga in underbara actionsekvenser och explosioner.

De flesta recensioner jag läst påpekar att Inception är någonting unikt: en sommarfilm som innehåller alla de där vanliga spektakelingredienserna, men som även har någonting lite djupare att komma med. Jämförelserna med The Matrix är naturligtvis omöjliga att undkomma. Den filmen begick dock den stora tabben att inte låta karaktärerna vara särskilt väl utmejslade; Neo, Trinity och de andra är tråkiga bortom allt förstånd (seriöst – jag hejade på maskinerna, Agent Smith hade åtminstone lite humor). I Inception följer vi figurer som fått betydligt mer kött på benen, och därför bryr vi oss avsevärt mycket mer. Faktum är att huvudkaraktärens defekter blir en viktig del i berättelsen.

Filmen håller den höga kvalitet jag kommit att vänta mig av Nolan. Tempot är rasande högt, situationerna väl utfunderade och effekterna så fantastiska att – ja, de ser verkliga ut. Allt detta utan att karaktärerna glöms bort. Så om ni vill se en underhållande actionrulle som erbjuder något utöver det vanliga och inte är som alla andra filmer, då är  Inception – och nu hoppas jag nu ursäktar såväl det dåliga skämtet som språkbytet – a dream come true.

Det sägs förresten att Nolan ägnade nästan tio år åt att finslipa manuset. Jag är inte överraskad.

7x Lika Barn Leka Bäst

Det första som händer efter att vi satt oss till rätta i salongen för att se denna film är att vi, via filmens regissör, får reda på att den heter ”Sju ex Lika barn leka bäst”. Och här har jag trott den hette ”Sju gånger Lika barn leka bäst”.

Nåväl.

”7x Lika barn leka bäst” handlar om ungdomar/barn och hur svårt de har det. I den här filmen finns inga vinnare, bara misär, utanförskap och skitungar skapade av skitföräldrar. Och en pistol. Med sju kulor i, därav de sju exen.

Jag är övertygad om att tanken med filmen är att vi som tittar ska må dåligt, och dra mig baklänges vad dåligt jag mådde. Tyvärr inte av den anledning det var tänkt, utan för att de stackars barn som skådespelade hade fått i uppgift att göra något av en fruktansvärt illa skriven historia. Lägg till det ett filmspråk som försöker sig på ett uttryck mellan ”Fucking Åmål” och ”Traffic” men landar i Dr Albans ”Tio små moppepojkar”, fast med sämre mixat ljud, och helt plötsligt är jag tillbaka i högstadiet framför någon informationsfilm som ingen är intresserad av. Den unga galapremiärspubliken (om man kan kalla det galapremiär när den mest kända gästen är Cimon från Paradise Hotel. Inget ont om Cimon, han är jättetrevlig, men är det galapremiär förväntar jag mig åtminstone att se Hasse Aro) skrattar till och med nervöst på ställen då det inte alls är roligt utan riktigt obehagligt, precis som i högstadiet. Informationsfilmskänslan förstärks dessutom av informationstexter i början och slutet av filmen.

Filmen är även rörig och osammanhängande och bruket av filmmusik känns otroligt fel och på vissa ställen till och med skrattretande.

SPOILER ALERT!


De sju exen då? De används på följande avskräckande sätt. Första kulan skjuter sönder ett lås i ett förråd där det finns en massa kläder. Den andra kulan dödar ett marsvin i en PLASTPÅSE! Den tredje kulan dödar nästan en äcklig pedofil/våldtäktsman och den fjärde kulan träffar ett skåp det står ”Conny” på, för alla taskiga ungar heter Conny. Sedan är det en hustrumisshandlare som blir ihjälskjuten också, men jag kan för allt i världen inte minnas var resten av kulorna tar vägen, kanske för att jag inte brydde mig.

Det enda hemska som händer med pistolen är alltså att ett marsvin skjuts ihjäl. Att hustrumisshandlaren dör och att våldtäktsmannen blir skjuten känns inte på något sätt fel i den här filmen. En riktigt svinig mobbare blir hotad med den också och no offence, men han förtjänade det.

Jag vill poängtera att jag alltså inte på något sätt rackar ner på skådespelarnas insatser, de gjorde så gott de kunde, men…

I originalrecensionen, som jag skrev på kvällen efter att jag sett filmen, följde här en mycket opassande utläggning som förutom vulgärt språkbruk innefattade aktiviteter man utför på toaletten och passande ändamål (pun intended) för manuset till denna film. Det var barnsligt och inte alls lämpligt och jag valde därför vid senare tillfälle att plocka bort detta. Det jag kort och gott ville säga var att om ni tycker om bra filmer ska ni inte se denna film. Då ska ni se Inception. Har ni redan sett Inception? Se den igen.

Betyg 0 av 5