Månad: augusti 2010

I rymden finns inga känslor

Idag var jag och såg filmen ”I rymden finns inga känslor” på en biograf i Stockholm. Det var som det brukar när det är gratis och bion var fylld med en massa miffon och loosers som inte förstår att man måste hålla sig till vissa regler när man besöker en offentlig plats, så filmen och jag hade en dålig start! Vi klickade inte riktigt lixom (fast det hade ju inget med filmen att göra men jag fick en dålig känsla i kroppen och trodde att kvinnan bredvid mig skulle sno min väska).

MEN SEN HÖRRNI! Sen!! Filmen var som en värld som jag vill vara i. Det var bra musik och fint foto och jag slungades in i handlingen och historien och karaktärernas liv. Jag tycker inte om att bedöma en film efter credfaktorn så det tänker jag inte bry mig om! Nej jag tycker om när jag blir berörd, och det blev jag.

Jag ville vara ihop med storebrorsan, vara kompis med lillebrorsan och vara tjejen!! Herregud vad jag ville vara henne. Hon var sådär avslappnad som jag inte alls är, och hade fint hår! Mitt hår kommer aldrig att kunna vara så och ingen kommer någonsin beskriva mig med ordet kaos. Vanligtvis är det inget jag vill heller, men efter att jag sett denna film så vill jag vara precis som henne. Det om något visar väl hur engagerad och indragen i filmen jag blev! Jag vill alltid vara (eller bara se ut som) olika människor i filmer/serier som jag tycker om (Ally i Ally McBeal, Cornelia i Sunes Sommar, Ebba i Skärgårdsdoktorn, Marissa i OC, Effie i Skins, Hermione i Harry Potter, Kirsten Dunst i allt…)

Jag gick ifrån biografen alldeles glad och med en bra känsla i den lilla magen som annars kan kännas svart och orolig, så jag tyckte att det var en himla fin och bra film! Se den folk! (och säg att jag ser ut som tjejen….snälla…)

The Expendables

Sylvester Stallones The Expendables är en traditionell actionfilm på så vis att den hade kunnat vara gjord under det sena åttiotalet utan nämnvärda ändringar. Och det är faktiskt just det som är dess charm – här har vi en actionfilm som inte låtsas vara något annat än just en actionfilm. När hände det senast? undrar jag vemodigt.

Stallone spelar Barney – ledaren för ett gäng legoknektar som kallas för just “The Expendables”. I detta gäng ingår Gunner (Dolph Lundgren), Yang (Jet Li) och Christmas (Jason Statham). De polar dessutom med Tool (Mickey Rourke). Storyn låter The Expendables ge sig i kast med en liten latinamerikansk ö där en general och en avhoppad CIA-agent låter ortsbefolkningen leva i skräck samtidigt som de själva försöker sko sig på en kokainodling, och mer behöver inte sägas om den saken. Berättelsen i filmer som denna är mest en röd tråd som skall ge något slags utrymme för actionscener.

De inblandade namnen jag just rabblade upp – och några till, som jag inte tänker avslöja – borde med all tydlighet signalera att detta inte är Shakespeare, utan snarare en stunds underhållning med pistoldueller, knivfajter och en hel del explosioner. Det är vad ni får här. Köttandet är närvarande, även om filmen inte når samma höjder som Stallones senaste Rambo. Någon enstaka av filmens one-liners är dessutom i närheten av att vara roliga.

Och nu, kära läsare, känner jag att jag skrivit allt man kan skriva om The Expendables. Vid det här laget vet ni förmodligen om det är en film för er eller inte. Och jag kan säga så mycket som att om vad jag nyss skrev inte ingjuter er med ens en liten, liten känsla av nostalgi – då är filmen definitivt ingenting för er.

Helskägg

Jag bjuder härmed in till en odyssé i ansiktsbehåring som tar avstamp i det praktfulla helskägget!

När jag fick skäggväxt för första gången, någon gång i högstadiet, tyckte jag att det var det häftigaste som hänt mig. Ja, näst behåringen i de nedre regionerna då.

Nu, ett och ett halvt decennium senare, önskar jag att skiten kunde sluta växa efter ett par dagar och hålla sig så där sexigt småstubbigt. Jag börjar dock inse att det aldrig kommer att hända.

I somras lät jag skägget växa i tre veckor för att se vad jag kunde frammana ur min späda pojkkropp och resultatet var både skrämmande och fascinerande.

Trots att jag fick flera komplimanger och uppmuntrande kommentarer i stil med ”Man vill ju bara ta på det” och ”Du är ju en sån som faktiskt passar bättre i skägg än utan”, så hade jag stora problem med mitt helskägg. Det största var att det inte på något sätt var ”helt”.

Redan när Beverly Hills, 90210 började sändas på tv på 90-talet önskade jag att en dag få lika ståtliga polisonger som Brandon och Dylan. Detta har tyvärr ännu inte skett och kommer troligtvis aldrig att ske. Det ser snarare ut som om mina polisonger växer inåt.

Därför måste jag, sett ur mitt perspektiv, ge helskägget ett lågt betyg. Det faktum att helskägg på mig har en tendens att se en smula ”luffigt” ut med alla kala fläckar ,om jag låter det sköta sig själv bara lite för länge, är också ett minus. Men så finns det ju faktiskt folk som kan bära ett skägg med en helt annan självklarhet. Jag tänker på Alec Guinness, Sean Connery och Kristofer Åström. Eller varför inte Joaquin Phoenix med sitt ”är han galen eller inte-skägg”? Därför känner jag mig nödgad att sätta min krossade självkänsla lite åt sidan och välja ett medelbetyg för helskägget.

Nästa gång: Överlägsen nörd-skepparkransen.

Aqua (mineralvatten)

IMG_9612

Jag älskar mineralvatten. Och just därför hatar jag Harboes Aqua.

Mig veterligen kan man bara inhandla detta hiskeliga blask på Netto, vilket i sig naturligtvis borde vara varningssignal nog. För några dagar sedan befann jag mig dock i sagda billighetsvaruhus och bestämde mig för att köpa ett par flaskor. Så slapp jag ju gå någon annanstans bara för att skaffa mineralvatten. Jag menar, hur illa kunde det vara? Va? Kom igeeen.

Det visade sig vara illa. Mycket illa. Detta är vidrig, vidrig skit. Visst, det är naturell smak – vilket vi kan förstå som “smaklöst” – och det finns det inte så värst mycket att orda om den saken. Problemet är kolsyran. Den är alldeles för tilltagen, vilket resulterar i att man tycker sig dricka en svärm insekter. Drickan porlar inte väl i mun, den forslas inte väl i hals, och den lägger sig inte bekvämt till ro i mage. Kort sagt – alla kroppsliga stationer möget passerar på vägen in protesterar våldsamt mot vad de utsätts för.

Ingen mineralvattendrickare med någon som helst självrespekt bör äga en flaska. Själv kommer jag naturligtvis aldrig mer att köpa en.

Förresten. Jag har ägnat en stund åt att försöka googla fram en vettig bild på flaskan. Det finns inga. Internet verkar helt och hållet sväva i ovetskap om att denna styggelse existerar. Via Harboes hemsida kan man dock utröna att de även är ansvariga för mineralvattnet Athena. Det möget hatar jag också! Faktum är att jag misstänker att Athena och Aqua är samma vatten… och jag inser att något väldigt, väldigt ont är i görningen.

The Ghost Writer

ghost_writer[2]

The Ghost Writer handlar om en författare (Ewan McGregor) som får i uppdrag att hjälpa en avgången brittisk premiärminister (Pierce Brosnan) skriva sina memoarer. Memoarerna är dock redan i princip färdigskrivna. Författarens föregångare blev nästan klar med dem innan han… eh… råkade drunkna.

Och vid det laget, kära läsare, har denna recension avslöjat allt den behövde avslöja. Ni vet att allt inte står rätt till i premiärministerns hus, och ni vet att filmen är en thriller.

Vad som kanske inte framgått är att det är en riktigt bra thriller – en rulle som visar varför Roman Polanski är en så förbaskat bra regissör. Han gör film så som jag vill att man gör film.

Titta bara på hur han berättar visuellt: både öppnings- och slutscenerna iThe Ghost Writer behöver exempelvis inte en enda dialograd; de fungerar perfekt ändå. Allt som behöver berättas i dem berättas – utan att någon säger ett enda ord. Och notera hur han placerar sina kameror: ofta får vi se saker som på avstånd, genom fönster eller springor i gardiner. Det är som om vi tjuvkikar på någon. Och allting får ta den tid det skulle ta i verkliga livet – klippningen är lugn och metodisk, oavsett hur mycket huvudpersonen än må kvävas i den tunga, tryckande atmosfären. Närvarokänslan är påtaglig.

Det märkliga är att Polanski gjorde film på detta vis under hela sin karriär. Samma öga som gjorde The Ghost Writer gjorde Chinatown. Detsamma gäller Frantic, Rosemary’s Baby och The Ninth Gate. Karln har inte utvecklats nämnvärt som filmskapare på snart 50 år. Detta hade varit sorgligt om det inte vore för det faktum att han redan från början haft total kontroll över sin stil – och använder den till fullaste effekt.

Allting klickar. Till och med Pierce Brosnan, som jag annars tycker är stel och tråkig (en fånge i sin dialekt), är lysande. Det var en fröjd att se berättelsen utvecklas. Faktum är att jag är sugen på att se denna thriller igen så snart som möjligt, bara för att försöka luska ut hur i helvete Polanski manipulerade mig så snyggt. För någonting står, som sagt, verkligen inte rätt till i premiärministerns hus…

Limbo

limbo-tp[1] 

Jag har skrivit hundratals recensioner i mina dagar, men jag har aldrig haft så svårt att beskriva någonting som jag nu har att beskriva Limbo.

Vi börjar enkelt. Limbo är ett tvådimensionellt plattformspel till Xbox 360. Som spelare ser man spelvärlden från sidan, precis som i Super Mario Bros. Sedan upphör dock snabbt alla likheter med de mysiga spel jag växte upp med till Nintendots sköna åttabitarsklirr. Istället för Marios ljusa färger och totala spelglädje, finner vi här att allting är stöpt i ångest, förtvivlan och nattsvärta.

Man spelar en liten pojke som vaknar upp i en mörk och dyster värld. Exakt vad han gör i denna värld – eller vart han är på väg och vad han skall göra när han kommit dit – vet vi inte. Pojken börjar hursomhelst röra på sig, och som spelare måste man hjälpa honom springa och hoppa sig igenom en mängd obehagliga svårigheter.

Svårigheterna är av pusselkaraktär. Inget hoppa-på-fienderna-så-att-de-dör här inte. Man flyttar lådor (varför måste man göra det i alla spel?), dra i spakar, klättra i stegar, manipulera tyngdkraften och pilla med allehanda andra grejer för att komma vidare. Pusslen är riktigt varierade, och svårighetsgraden sträcker sig från det normala till det ganska svåra. De enda funktioner man har till sitt förfogande är rörelsespaken samt en knapp som låter en hoppa och en som låter en göra saker. Som Braid-älskare tar jag tacksamt emot all sådan enkelhet.

 limbo[1]

Spelvärlden är ett märkligt bygge. Från skogen där pojken vaknar upp rör han sig snart till andra miljöer. Den ena mer dyster och jävlig än den andra. En jätteskylt som det står “hotel” på utgör platsen för ett pussel, och senare snubblar vi in i något slags industrivärld. Hur? Varför? Ingen aning. Helt ensam är pojken dock inte: i början stöter han på en obehaglig spindel som försöker ha ihjäl honom. Sedan dyker andra barn upp och… ja, försöker ha ihjäl honom.

Och tro mig – pojken dör. Han blir ihjälskjuten, ihjälslagen, uppäten, spetsad, strimlad… Allt i takt med att man misslyckas med att lösa pussel. Inte konstigt det ligger så många barnlik överallt i spelvärlden. (Tur att spelet är svartvitt annars hade man nog fått se en hel del barnblod.)

Jag gillar att här inte finns någon egentlig story – att vi inte vet vem pojken är och vad han försöker göra. Detta grepp låter spelaren fundera ihop en story helt själv. Jag kan mycket väl tänka mig att spelet är en frälsningsberättelse om en liten barnsjäl. (Jag läser överallt att den lilla flickan pojken tycks jaga är hans döda syster – men det finns ingenting i spelet som ger stöd till att de är släkt med varandra.) Det måste ju finnas någon anledning till att spelvärlden ser ut som den gör. Kanske råkade pojken orsaka sin systers död, och nu ligger han och drömmer en mardrömsväv av allt som ledde fram till hennes bortgång? Kanske?

Fast vad fan vet jag? Ingenting. Och just eftersom man inte har en aning om vad som egentligen pågår blir spelet inget mästerverk. För hur skall man förstå spelmekaniken? I Braid vävdes tidslekarna ihop med storyn och ledde fram till en fantastisk avslutning. I Limbo finns ingen story att låta någonting vävas ihop med, så trixet med tyngdlagen och lådflyttandet blir bara pussel i sig och inte del i någon större helhet. Detta är ett spel som fullt möjligt kan ha skapats utan att någon hade en aning om vad de egentligen gjorde.

Limbo är ett ganska kort spel. Man löser pussel, kommer vidare, fasar över hur elak världen är. Om och om igen. Allt leder fram till ett öppet slut som egentligen inte säger någonting mer än vad vi spelare kanske vill att det säger. Låter det knarkat? Vänta ni bara tills ni börjat spela…

The Joneses – Familjen Jones

Innan sommaren kunde man se trailers för denna film på våra biografer, men det känns som om annonseringskrutet lades på annat i samband med att den började visas, kanske kändes Beck nummer femtioelva och Sex and the City 2 viktigare. Synd, för The Joneses är mycket bättre än båda. Nu kommer den snart på dvd och det bör absolut uppmärksammas!

Filmen börjar med att familjen Jones flyttar in i ett nytt område, i en ny stad. Stora lastbilar med flyttkarlar fyller deras hus med de senaste produkterna och garageuppfarten med fräsiga bilar. Grannarna ska inte kunna undgå att se att Jonesarna är the shit.

Saken är bara den att familjen Jones inte är på riktigt. De fyra medlemmarna i denna kärnfamilj är anställda av ett företag för att produktplacera deluxe. Deras jobb är att sprida habegäret för vad det än kan vara deras arbetsgivare vill kränga.

David Duchovnys före detta bilförsäljare är ny pappa i familjen, lika charmig som Hank Moody fast utan runtknullandet. En sån Duchovny åtminstone jag gärna ser helt enkelt. De andra tre har hängt ihop ett tag och har lyckats forma ett strikt affärsförhållande till varandra, något den nya pappan har lite svårare för.

En annan favorit i denna film är Gary Coles grannman som sväljer illusionen med hull och hår.

The Joneses är en film med humor, hjärta och dessutom ett vettigt budskap. Vad som händer i samhället när de anländer vill jag inte avslöja, det ska ni få uppleva själva, men jag kan säga att David Duchovny är en av anledningarna till att jag väljer att inte köpa iPhone 4 i år.

Det tackar min knappt ett år gamla iPhone 3GS för.

The Room

Nyligen såg jag Tommy Wiseaus film The Room (2003) och jag kan med all säkerhet säga att jag inte sett något liknande förut.

sniff sniff

Filmen har i flera år åtnjutit en viss kultstatus (mestadels på Internet) som en av världens sämsta filmer och har blivit kallat saker som ”the Citizen Kane of bad movies”.

Jämförelsen är passande, för om Orson Welles klassikers är skapad med en nitisk perfektionism som leder till ett perfekt slutresultat så är The Room gjord med precis samma drivkraft men med hjälp av de minst lämpade människorna för ändamålet. Med andra ord, hjärtat och själen verkar finnas här – det är bara talangen som lyser med sin totala frånvaro.

Men låt oss börja från början.

Den långhårige regissören, manusförfattaren och producenten Tommy Wiseau spelar Johnny, mannen som alla älskar (och inte kan sluta prisa). Eller snarare alla utom hans trolovade Lisa som börjat finna honom tråkig och därför har inlett en relation med hans bäste vän Mark (som inte kan sluta säga frasen ”we can’t do this, Johnny is my best friend!”). Detta är mer eller mindre hela handlingen och den är uppenbar efter filmens första 25 minuter. Vid detta skede har vi dessutom hunnit med inte mindre än tre groteska och utdragna sexscener.

Men det här är ingen mjukporr – skådespelarprestationerna till trots – det är ett långt och utdraget melodrama som inte har en aning om när det passar med en känslosam scen och som därför väljer att göra varje scen till en sådan. Förklaringen till detta är enkel, Johnny är inget annat än Tommy Wiseaus egna Mary Sue. Det är uppenbart att man skall sympatisera med honom, och det måste nästan vara omöjligt att se filmen utan att känna att detta måste ha hänt Regissören själv och att filmen helt enkelt är hans chans att fiska sympati.

Men även om handlingen och syftet är enkla så verkar själva produktionen inte varit det lättaste för teamet.

Man märker nämligen snabbt att filmen är oförklarligt dubbad med skådespelarnas egna röster. Om jag blev tvungen att spekulera skulle jag säga att detta är för att Tommy behöver flera försök på sig för säga en vanlig replik och att en hel scen därför aldrig skulle kunna spelas in utan klipp var tredje sekund. För att göra saker värre verkar de endast ha uppskattat hur länge en konversation skall ta, vilket förklarar den här underbara scenen där Johnny köper rosor, småpratar, ger dricks och klappar en hund på under 20 sekunder:

Efter att ha sett en scen från den här filmen skulle det vara lätt att tro att detta är en lågbudgetfilm, men denna ljuva kulturgärning kostade faktiskt 6 miljoner dollar att spela in. En av förklaringarna kan synas i det här lilla klippet:

En stor det av budgeten gick nämligen till att använda en greenscreen för att filma scenerna på husets tak, detta trots faktumet att de spelade in filmen bara någon timmes färd från det riktiga San Fransisco och trots faktumet att det är svårt att ens märka bakgrunden när skådespelarnas försök till skådespeleri praktiseras framför ögonen på en.

Men man kan lista konstigheter i den här filmen tills korna kommer hem. Hur karaktärerna byter sinnesstämningar var 20 sekund, hur karaktärerna står en meter från varandra när de kastar en boll mellan sig eller hur Johnny har valt att adoptera en 18-årig student som kanske eller kanske inte är mentalt handikappad. Den bästa förklaringen jag hört till allt detta är att Tommy Wiseau helt enkelt är en utomjording som spenderat en kort tid på jorden och gjort filmen för att visa sin hemplanet hur människor lever.

Men det roliga, eller kanske sorgliga är att Tommy Wiseau på senare år, när filmen fått uppmärksamhet, börjat påstå att den är en svart komedi. Detta må vara ett nobelt försök att hålla sig flytande och bibehålla någon sorts cred men desto värre är det svårt att se filmen som en avsiktlig komedi, kanske t.o.m. omöjligt med tanke på allt melodrama och faktumet att Wiseau pungade ut massvis med pengar för en helsidesannons i filmbranschens mest populära tidning, Variety, där han försökte få oscarskommittén att uppmärksamma honom. Man kan bara gissa att det måste kännas rätt… tungt… att i efterhand behöva säga att ens djupa tolkning av livet och alla dess problem, som man spenderat miljontals dollar och flera år av sitt liv på, bara var på skoj.

Men, för att försöka komma till någon poäng. För jag tror jag hade en i något skede. Det här är alltså en jätte-jätte-jättedålig film, men den är inte en OND eller HEMSK film. Den är inte Sex and the City 2 eller Baby på vift, den fyller dig inte med ett hat gentemot hela mänskligheten. Snarare får den dig att vilja ge Tommy Wiseau en kram och klappa honom på huvudet (om han inte såg så skrämmande ut). Så se den – och förundras – det här är något annorlunda!

Paradise Hotel Danmark

En av mina största guilty pleasures är skräp-tv. Att se folk jag aldrig skulle umgås med (jättar med tribaltatueringar, barbies med tramp stamps och allmänt bonniga människor) dumma runt i tv finner jag fenomenalt underhållande. Jag skulle dessutom vilja påstå att det finns olika typer av skräp-tv. Det finns sådana program som Färjan, Hollywoodfruar och Ullared som är roliga en säsong, men som inte håller i längden, och så finns det de som funkar år efter år.

Paradise Hotel Danmark är ett sådant program och det är för tillfället dagens höjdpunkt då tv6 lägger upp ett nytt avsnitt klockan 18.00 varje kväll på tv6 play.

”Varför den danska upplagan och inte den svenska?” frågar ni er då med en förvirrad min. För att svenska Paradise Hotel är ljusår efter danska i både trashighet och intrigmakeri. De är nämligen både lömska och extremt kåta, våra sluddrande grannar i syd. Det resulterar i att de lindar in sig i stora nät av lögner och svek och allt sånt som gör program av den här sorten så otroligt bra.

Missförstå mig rätt, jag älskar svenska Paradise Hotel också. Förra säsongen fanns det dessutom en vettig människa med i programmet (Cimon) och det ger en fin dynamik till gruppen. Att Alex Schulman är programledare för årets program är också något jag ser fram emot väldigt mycket.

Men nu är det danskarna som gäller och innan ni klickar er in på tv6 play vill jag bjuda på en liten spoiler, så ni som inte vill veta kan sluta läsa nu.

Håll ett öga på Peter. En svinig men söt kille som charmar alla tjejer på hotellet och som kommer undan med allt när han blinkar med sina ögon och ler sitt charmiga leende. Han är, sitt beteende till trots (eller kanske just därför), min absoluta favorit och det blir bara bättre och bättre ju längre serien fortlöper!

Dentan Mint 0,2% (500ml munsköljvätska)

Den största glädjen i mitt liv just nu är att gurgla med Dentan.

Detta är en produkt jag litar på. Allting som har med den att göra vittnar om ett proffsigt förhållningssätt till munhygien. Flaskan i sig är ganska tråkig och tämligen o-flashig: den är lätt grönfärgad (den färg vi alla minns från diverse tandläkarkliniker och operationssalar), saknar iögonfallande formgivning och tycks inte vara något annat än vad den är – dvs. en behållare. Färgen, tristessen och funktionaliteten understryker klinisk renhet och professionalism. Inga klagomål.

Etiketten rör sig i samma anda som flaskan. Svala, gröna färger utgör i kombination med flaskans enda tilltalande estetiska drag – de rogivande vågorna – en bakgrund för texten. Här finner vi genomgående sakliga påståenden: namnet på produkten, kategori, fluorhalt, smak och funktion. Inget skryt om vitare tänder eller fräsch andedräkt. Dessutom: ingen seriös munsköljvätska saknar ett ord hämtat från tråkiga kemiböcker, och Dentan bidrar stolt med natriumfluorid. För att göra produkten ett barn av svensk rättvisepatos är etiketten märkt även med blindskrift. Det är fulländat svenskt. Inga klagomål.

När man väl avlägsnat den greppvänliga korken (ej barnsäker, föräldrar) finner vi produktens enda egentliga brist: avsaknaden av ett inbyggt måttsystem. De flesta andra munvatten – inklusive det verkningslösa skrytbygget Listerine – har något slags mått i korken. Denna dubbla funktionalitet är alltid välkommen, varför man blir en aning förvånad av att en i övrigt så genomarbetad produkt som Dentans munvatten inte har den. Jag kan egentligen bara tänka mig en enda förklaring – Dentan utgår från att det inte är vem som helst som köper deras munvårdande produkter, och sluter sig därför tryggt till att konsumenterna redan har ett litet mått hemma. I mitt fall är detta sant, men det gäller inte alla. Dentan får leva med att jag – av denna anledning – inte anser produkten vara klockren.

Vätskan är behagligt mintsmakande. Den orsakar inget besvär i munnen och verkar inte irritera munsår. Man märker en viss tendens till skumning under de mest våldsamma gurglandena, vilket stundtals kan tvinga gurglaren att öppna munnen tills bubbligheterna lagt sig. Därefter är det dock bara att fortsätta.

Mitt slutomdöme är att Dentan är en produkt som inte bara gör det den skall och håller munnen fräsch på ett ytterst välsmakande sätt, utan som även ger det oemotsägliga intrycket av att verkligen höra hemma på den seriöse hygienvärnarens badrumshylla. Så länge denna flaska gör tandborsten och zendium-tandkrämen sällskap behöver man aldrig känna sig som familjens gulnade får.

En sista notis: precis som med alla andra munvatten är det naturligtvis omöjligt att gurgla med det utan att samtidigt försöka göra Chewbacca-vrålet.