Månad: augusti 2010

Predators

Det finns filmer du vet att du kommer gå ifrån biosalongen och bära med dig en känsla av upplysning, ny medvetenhet, starkare känslor än tidigare och allmänt en mer utvecklad människa. Sen finns det filmer som du vet att inget av ovanstående saker kommer ens vara i närheten av att ha rört ditt ömma sinne utan istället kommer du sett filmen, gottat dig all meningslöshet för att sedan någon månad senare glömma att du ens var och såg den. Predators är en film av det senare slaget.

Jag är säker på att den kommer sågas och alla kommentarer du hör om du väl ser den på väg ut från biosalongen är av slaget ”Så jävla värdelös” etc. Lyssna inte på dom. Med det vill jag inte säga att den är underskattad, utan snarare att du ska gå och se den med inställning att du vet vad du får, inte att du förväntar dig något mer. Då kommer filmen bli mycket bättre. För det är precis så den är. Mycket slafs, mycket blod, människor som sprängs och Predatorer som halshuggs. Vill du se det, se denna film.

Handlingen är tunn, tunn som rispapper. Tänk dig när du var liten och tyckte att något var häftigt, typ en scen ur Star Wars och du önskade att en film eller datorspel kunde baseras på bara den biten. Precis så är Predators. Någon person ville se människor jagas utan en massa tjafs som bakgrundsstory, känslor och motiv utan bara ren action.
Ett antal personer med varierande bakgrund, men ingen främmande för att mörda, släpps ner på en främmande planet. Dom börjar jagas av Predatorer… Just nu letar jag efter mer saker jag kan skriva men det är nog allt när det gäller storyn. Det finns fan inget mer. Människorna jagas genom hela filmen, det är en jävla massa spring och precis som alla liknande filmer får vi uppleva 10 små negerpojkar i ännu en film.

Det enda jag blir förvånad över i filmen är att alla stora namn har de minsta rollerna. Laurence Fishburne kikar väsandes fram i några minuter och Danny Trejo är den första som dör(Han är inte ens svart, bara lite sydamerikansk?!). En jävligt udda tilldelning har gått till Topher Grace (That 70’s Show), nu är jag varken välbekant eller ett stort fan av TV-serien men vad han än säger så tänker jag bara på en spinkig kille i v-jeans. Jag tror inte jag var ensam om den biten då han dök upp mumlades det en hel del bland publiken.
Men, gillar du våld. Sci-fi-våld framförallt och du är vet att du inte kommer finna Buddha bland de sublima budskapen som hos din CD-skiva med delfinssång du har där hemma, så gå gärna och se filmen. Själv skulle jag aldrig gjort det om jag inte hade haft SFs rabattkort vilket gjorde att filmen kostade ca 50kr och 50kr för att bli matad med *chugga chugga chugga argh help me I’m dying – KILL IT!!* är jag fanimig redo att betala.
En fantastisk film att fira sin 3-årsdag med sin flickvän till.

Damages (säsong 3)

Jag skall göra mitt yttersta för att inte skriva en recension full av spoilers. Uppgiften är inte den lättaste: De flesta har inte sett säsong 1 och 2 av Damages, och man löper risken att avslöja för mycket av vad som hänt tidigare.

Men jag gör ett försök. Än en gång är Glenn Close tillbaka som Patty Hewes, den hänsynslösa och snillrika advokaten som tar sig an rättsfall med hög mediaprofil. Övriga karaktärer som återvänder från tidigare säsonger är hennes sidekick Tom Shayes  (Tate Donovan), och Ellen Parsons (Rose Byrne). Just den senare förblir vår hjältinna i det rättsliga, etiska och – framförallt – relationsmässiga kaoset. Utöver dessa figurer gör vi åter bekantskap med några sedan tidigare kända ansikten – men jag vill inte sabba det roliga, och håller därför käft om vilka.

I denna säsong är det familjen Tobin som triggat Hewes blodtörst. Louis Tobin, patriarken, har förmodligen försnillat pengar i många år, vilket resulterat i att hundratals människor blivit av med sina investeringar. Hewes har anförtrotts med uppdraget att – så snabbt som möjligt – återfinna de försnillade pengarna. Detta gör hon i konkurrens med åklagarmyndigheten, som främst är intresserade av att fängsla någon (och i sin iver kan sabba Hewes utredning), och under den tidspress målsäganden försätter henne under.

Säsong 3 är lika bra som säsong 1, om inte bättre. Jag gillade inte andra säsongen, främst eftersom den glömde bort att ha människorna i centrum. Den blev så besatt av det som blivit seriens kännetecken – det ständiga intrigerandet och de många överraskande vändningarna – att den inte kom ihåg att göra det som sker relevant (en fälla 24 gått i ett par gånger). Detta har man dock ordnat till i säsong 3: karaktärerna kämpar än en gång mot sina brister, mot sina dåliga samveten och mot sitt bättre vetande. De bryr sig om sina nära och kära, vilket blir mångas undergång, och vissa av dem försöker så desperat – så fruktansvärt desperat – göra det som är rätt. Vilket inte är lätt. Inte konstigt att dramatiken blir så välstämd.

Damages-världen är en värld där man spelar med livet som insats. Seriens ovanliga grepp – att avslöja vad som kommer hända mot slutet av säsongen – visar denna gång att en av huvudkaraktärerna dör. Men hur? Varför? Och man vet instinktivt redan från början att morden kommer dugga ganska tätt.

Skådespelandet är som vanligt mycket bra. Vid det här laget har serien överraskat mig två gånger med fantastiska insatser. I första säsongen var det Ted Danson som visade sig ha en begåvning jag aldrig tidigare kunnat ana. Han gjorde Frobisher till en fantastiskt komplex varelse, och nitade verkligen karaktären. Denna gång är det Martin Short, som jag alltid avskytt, som visar sig kunna göra ett trovärdigt och genomarbetat porträtt. Hans arbete här är ett under av återhållsamhet. (Han har Emmy-nominerats, och det skall bli spännande att se om han får sin välförtjänta statyett på söndag.)

I slutändan är tredje säsongen av Damages storartad underhållning. Det är spännande och fascinerande, oväntat och stundtals fullkomligt briljant. Fjärde säsongen är efterlängtad.

Comhem On Demand

För några månader sedan gick min bindningstid hos Comhem ut. Jag stod alltså där, en vis man i mina bäst år, och hade chansen att göra det jag så länge talat om. Jag kunde äntligen byta till en annan leverantör. Byta bort från telefoni som funkar ungefär lika ofta som SL-trafiken och bredband som behöver viagra för att inte pendla upp och ner.

En hel värld av internetleverantörer låg vid den här tidpunkten med andra ord vid mina fötter.

Jag började se mig omkring efter alternativ, men så fick jag ett samtal. Det var en telefonförsäljare som tyckte jag borde förlänga mitt avtal med Comhem. Gjorde jag det så skulle jag både kunna sänka min kostnad med 100 kronor i månaden och få Comhem On Demand med HD-box! Jag köpte inget av honom eftersom jag inte litar på telefonförsäljare, jag har själv varit en så jag har sett mycket, utan ringde själv till Comhem och beställde detta paket.

Allting levererades väldigt snabbt och jag fick dessutom ett nytt modem, yay! Mitt ”yay” byttes snabbt ut mot ”neej?” när jag försökte använda boxens On Demand-tjänst. Den var helt enkelt inte inställd rätt och det tog mig två samtal till Comhems kundtjänst för att få det att funka. Tydligen inte ett problem jag är ensam om.

När jag väl fått igång min Play- och On Demand-tjänst var jag glad som en farmor på ett fikarep och tänkte att nu ska det bli kul att titta på Lost som jag missade dagen innan. Jag försökte backa till dagen innan men lyckades inte. Jag ringde upp Comhem igen och fick förklarat för mig att jag skulle gå in på Play-tjänsten. Där kunde jag backa en hel vecka. ”Kämpeflott!”, sade jag och lade på.

Play-tjänsten var rörig och det tog lång tid att komma fram till det man ville se, särskilt som det jag ville se inte fanns där. Jag gick istället tillbaka till On Demand-tjänsten och försökte starta om det program som gick för tillfället. Det gick inte. Jag försökte starta om ett annat program, det gick inte heller. Jag blev arg. Ännu en gång ringde jag till Comhem. Jag fick då veta att jag endast kunde starta om de program som hade en grön pil på sig.

Ööööööh, jag ser inga program med en grön pil på”, sade jag. ”Jo, vänta här är ett… och där är ett till. Men jag vill inte se något av de här femton programmen per dag som jag kan starta om. Är det det här ni kallar On Demand?

Tjejen i kundtjänst skruvade på sig. Hon insåg att hon skulle behöva dra det där skitsnacket som hon blivit itutad.

 

”Jo, alltså det är en ganska ny tjänst och det kommer bli fler program man kan starta om…”

”Men det är ju nu ni säljer boxen, eller hur?

”Jo, men du har ju Play-tjänsten också…”

Du menar den som är sämre än om jag kopplar datorn till tv:n?

”Ja, alltså jag förstår ju hur du tänker…”

Jag tänker att det ni påstår är On Demand, och ’Tv som börjar när du vill’, är sämre än den box jag redan har som kan spela in ett program samtidigt som jag tittar på ett annat.

”Alltså…”

”Skit samma! Hur säger jag upp skiten?”

”Ja, du måste tyvärr ringa den avdelningen på måndag för de har inte öppet idag.”

Sedan avslutades samtalet med diverse artighetsfraser, för jag vet ju trots allt att det inte är denna stackars tjej som bestämt sig för att sälja en ofärdig produkt. Jag var arg. Förbannad. Besviken. Inte överraskad.

Efter en timme insåg jag ju dock att jag hade kvar min gamla box, jag hade fått ett nytt modem och jag hade sänkt månadskostnaden med en hundring. Jag var glad igen, men fortfarande besviken på deras marknadsföring. Så nu har jag en On Demand-box i garderoben.

Det är synd, för det är ju en bra tjänst i teorin. Och hade man varit helt öppen i sin marknadsföring och berättat att det inte är speciellt mycket man kan göra med boxen just nu, men att det kommer, så hade den förtjänat en 3:a i betyg bara på framtidstro. Däremot är summan av kardemumman följande:

Comhem On Demand är årets största skämt. Koppla hellre datorn till tv:n och ha en box med två tuners. Skämmes ta mig fan, ni på Comhem som var så kåta på att få ut den här boxen att ni inte brydde er om att ha något användningsområde för den.

Nu kanske ni tänker att jag faktiskt hade kunnat kolla upp lite närmre vad Comhem erbjuder i sin On Demand-tjänst, och visst! Hade jag tagit mig några minuter att kika runt på nätet innan jag köpte denna box så hade jag sett att den inte är bra. Men jag tyckte att Comhem gjorde det ganska klart i sin reklam. ”Tv som börjar när du vill”. Jag vill här passa på att citera Comhems produktchef Mats Holmgren, som säger följande på Comhems hemsida:

Hej Mats! Com Hem har ju lanserat On Demand i Skåne här nyligen. Jag tror många undrar hur det funkar. Berätta! Vad är On Demand egentligen?

Det stämmer, först ut var Skåne. Lanseringen skedde 24 augusti och det har gått jättebra.Det handlar i botten om att förbättra tv-upplevelsen och minska vardagsstressen. Med On Demand kan man till exempel starta om pågående program och inte bekymra sig över att man redan missat starten och man slipper dödtid då man zappar runt för att hitta något annat. Det blir ju lätt en del slötittande innan och efter ett program man siktat in sig på. Det går bra att pausa och spola i programmen också, att själv välja att bryta för middag, telefonsamtal eller vad det nu kan vara.

Via Play kan man dessutom se programmen vid ett tillfälle när det passar bättre och välja andra filmer och serier än det som går på tv just då. Helt enkelt strunta i att se nåt man inte tycker om och välja nåt man gillar, istället för att hamna i zapp-koma. Det går även att hyra filmer direkt från soffan om man önskar andra filmer än de som sänds just d

– Det här låter ju helt fantastiskt! Vad är haken? Måste vara dyrt och krångligt det här…

Nej, tvärtom. Inga extra kostnader alls faktiskt. Det enda som krävs är att man bor på i ett område där On Demand finns, just nu endast i Skåne och är digital-tv-kund hos oss på Com Hem. Och sen behöver man ju en On Demand-box förstås. Men den är inte speciellt dyr.

Tillåt mig skratta som en galen vetenskapsman åt den dynga Mats Holmgren spyr ur sig, för att sedan låta mitt ansikte återvända till sitt naturligt allvarliga uttryck och ännu en gång avfyra de avslutande orden:

Skämmes ta mig fan.

Uncharted 2: Among thieves

De som läste den recension av Uncharted: Drake’s Fortune som jag publicerade igår minns kanske att jag utropade det till det mest överskattade spel jag kommit i kontakt med.

Det är ett uttalande jag står fast vid. Spelet var skittråkigt.

Så döm om min förvåning när jag – skeptisk och ganska gnällig – petade inUncharted 2: Among Thieves i min PS3 och fann att… tja, det var riktigt jäkla bra. Det märkliga är att spelet gör ungefär samma grejer som sin föregångare – spelaren flyttar sig från A till B, har en pistolfajt, flytt, fajt. Det är bara det att det gör alla de där sakerna bättre.

Nate Drakes hysteriskt osannolika äventyr låter honom denna gång följa Marco Polos spår i jakten på en värdefull sten. Storyn är ett skämt och jag tänker inte skriva särskilt mycket mer än så. På sin färd assisteras Drake av reportern Elena, som han mötte i förra spelet, och den tokigt sexiga Chloe. Ni vet vad ni får: intriger, sällan oförutsedda twister, förräderier och one-liners.

Som jag skrev är detta ungefär samma spel som ettan fast mycket bättre. Miljöerna har fått sig en rejäl kvalitetshöjning – både ur en speldesignsynpunkt och rent grafiskt. Här finns vyer som är andlöst vackra – några sekvenser får en att häpna över vilken jättelik skapelse spelvärlden är – och de olika ställena man besöker är dessutom mycket roligare att spela sig igenom.

Actionsekvenserna känns både mer inspirerade och mer genomarbetade än tidigare. Detta kan naturligtvis bero på en så enkel sak som att man har fler vapen tillgängliga (hey, jag är inte kräsen). Men jag vill även mena på att man plockat fram en del riktigt spännande moment – såhär i efterhand minns jag i synnerhet en lång tågfärd där Drake hoppar över, i och vid sidan om, tågvagnarna. De krigsdrabbade urbana miljöerna man stöter på tidigt i spelet tillhör bland det coolaste jag spelat mig igenom. Och där överdrev jag inte.

Jag hade alltså riktigt kul. Därmed inte sagt att några beklagliga problem inte består från första spelet. Kontrollerna är fortfarande värda kritik. Det handlar denna gång inte så mycket om att Drake inte alltid reagerar på ens kommandon så snabbt som man skulle önska, som att den där cirkelknappen har två olika funktioner på en och samma gång. Om man trycker på cirkeln för att få Nate att ta skydd bakom en vägg (funktion 1), hoppar han istället ut och hänger sig i ett stup (funktion 2). Eller så gör han en undvikande dykning (funktion 3). Samtidigt förblir R2-knappen helt oanvänd. Jag undrar alltså om man inte kunde ha spritt ut funktionerna lite över knapparna och gjort spelet lite mer spelbart.

I de mest kritiska momenten, där man måste hoppa och springa med stor noggrannhet, blir kameran också problematisk. Ibland visar den nämligen Nate framifrån, vilket innebär att man inte ser vart Nate är på väg. Och då springer man mest in i väggar eller ner för stup och dör. Mindre kul. Och dessutom ganska märkligt – såg inte Nate själv att han var på väg att springa ihjäl sig? Jag som spelare gjorde definitivt inte det.

Kontrollerna och kameran är dock bara irriterande kanske en tiondel av tiden, så jag vill inte lägga för stort fokus på det. I synnerhet inte när allting annat klaffar och jag redan börjat hoppas på en trea. Eller att Chloe får en spin-off, vilket som.

Uncharted: Drake’s fortune

Enligt GameSpot – en sida där man, bland annat, samlar recensioner skrivna av såväl spelexperter som amatörer – ärUncharted till PS3 ett väldigt bra spel. 82 experter ger spelet ett genomsnittsbetyg på 9.0 av 10. Amatörerna (eller vad man nu skall kalla dem – gamers är så känsliga) är cirka 13 000 till antalet och ger snittbetyget 8.9. Det är fint.

Själv kan jag högst räknas som tok-amatör, och ens det är att ta i. Ingen sensibel människa skulle lyssna till mina åsikter vad det gäller spel.  Min dom är lik förbannat sträng: Uncharted måste vara det mest överskattade lir jag någonsin snubblat över.

Det hela handlar om en viss Nate Drake, vars förfader var en viss Sir Francis. Nate är tillsammans med sin partner Sully på jakt efter en skatt som förfadern också lär ha letat efter. Efter en del osannolika, men för den sakens skull inte särskilt överraskande, händelser råkar dessa två herrar och den unga reporter de slagit sällskap med hamna i luven på en massa andra skattletare. Naturligtvis vill alla nå dyrgripen först, och det blir mycket riktigt en dramatisk jakt – under vilken spelets hjälte för övrigt dödar en sisådär 2-300  människor.

Spelidén är fruktansvärt tråkig: man rör sig från Punkt A till Punkt B. Där man genomlever en eldstrid. Sedan vidare från Punkt B till Punkt C. Där man också har en eldstrid. Om och om igen.

Fajtandet är i sig fantasilöst: det enda man gör är gömma sig bakom lådor/pelare och sedan skjuta eller kasta en granat tills alla fiender är döda. Skjutandet är inte ens elegant – det är stelt och trist. Ingenstans finner man det njutningsfulla – nästan balettliknande – våldet i en överlägsen spelupplevelse som Max Payne.

Fienderna är trista de också. De kommer alltid på samma sätt, och är alltid möjliga att döda på samma vis. Inte ens när spelet introducerar något slags apliknande zombier som anfaller en lyckas man blåsa liv i spektaklet – då gäller det plötsligt bara att skjuta på samma tråkiga sätt som tidigare, fast under mer stress. Ingenting nytt alltså.

Om jag skall ge spelet något litet pluspoäng så får det nog bli att miljöerna stundtals är mycket snygga. Man har med viss finess fångat en tropisk atmosfär, och när spelaren får se solnedgångar bortom de vidsträckta haven är det nästan andlöst vackert. Man distraheras dock från denna skönhet så fort det blir till att röra vid spakarna – man frustreras nämligen bortom vett och reson av hur svårstyrd spelkaraktären är. Spelet hinner sällan i tid registrera de coola manövrar man försöker genomföra, och därför dör man. Ett snyggt elände är fortfarande ett elände.

Det känns som om jag missat någonting. Som om jag spelat ett helt annat spel än alla andra. Det finns ingenting nyskapande – eller ens intressant – i smörjan jag beskrev ovan. Vad fan som skall vara bra eller roligt överlämnar jag åt de bättre vetande att förklara för mig.

Allt jag kan säga är att om någon vill ha ett överdrivet men ändå underhållande matinéäventyr i konsollspelsväg så kan de kolla in Shadow Complex, som är tio gånger bättre på precis allting.

Puss

Efter känslan jag fick i min arma pojkkropp då jag hade sett Darling för något år sedan gick jag till visningen av Johan Klings Puss med stor förhoppning. Att vår populäraste Hollywood-svensk var med såg jag också som ett gott tecken.

Puss handlar om en teatergrupp som har väldigt mycket issues. Och ett sidedoard.

45 minuter in i filmen förstod jag fortfarande inte vad den ville berätta. Eller jag förstod det, men jag kände det inte. Berättelsen var splittrad och det kändes som att hälften av det som hände bara var inslängt för att göra filmen längre. Här började jag tycka att ”den måste ju vara slut snart”.

90 minuter in i filmen hade jag ännu inte lärt känna någon av karaktärerna. De var alldeles för platta och intetsägande för att på något sätt beröra mig. Det hindrade mig dock inte från att avsky de flesta av dem. Konstigt. Den jag brydde mig mest om var Alexander Skarsgårds karaktär ”Alex” (varför krångla till det med namn liksom) och då ska ni veta att han spelade en riktig horndog som verkligen inte var speciellt sympatisk. Han var dock den enda som inte var lika ointressant som en fis i rymden.

Puss kallas på filmpostern för ”en fjäderlätt komedi”, men den får mig bara att skratta till ett par gånger under nästan två timmar. Den är alltså i min mening varken rolig, trevlig eller underhållande, bara tråkig och en timme och tio minuter för lång.

Det skämtades flera gånger om en tjock tjej som av olika anledningar trodde att killar var intresserade av henne, ”Hoho, så tokigt. Inte kan väl någon vara kär i henne, hon är ju en fläskis!”, och svennebananpubliken skrattade så klart.

Människor som känt varandra i någon dag förde seriösa samtal om huruvida de såg en framtid med varandra och vi förväntades tro på det.

Men jag köper det ICKE!

Jag är besviken. Varför är det så svårt att göra en bra svensk film? Mitt biosällskap gick till och med så långt som att utnämna Puss till den sämsta film hon någonsin sett. Jag tänker inte gå så långt, men den är helt klart en av de sämsta svenska filmer jag sett på länge.

Alexander Skarsgård gör sin roll bra dock, men vill man se honom bra och i bar överkropp kan man ju välja något där han inte är det enda bra. Generation Kill eller True Blood till exempel.

Betyg 1 av 5

Inception

Inceptions mirakel är egentligen inte att den är så bra som den faktiskt är, utan att den överhuvudtaget är begriplig.

Det rör sig definitivt om en ganska komplex rulle – en film som utspelar sig i verkligheten, i drömmar – och i drömmar inne i andra drömmar. Alla dessa olika nivåer av verklighet (och overklighet) hade kunnat bli hur förvirrande och irriterande som helst, om det inte vore för att Christopher Nolans manusförfattande och regi varit så tvärsäkra. Visst, filmen tappade bort mig vid något enstaka tillfälle, men då handlade det bara om detaljer. Var karaktärerna var, varför de var där och vad de höll på med hade jag helt klart för mig. Och om ni ser filmen kommer ni inse att det är värt åtminstone en liten applåd.

Inception handlar om en man vid namn Dom Cobb (Leonardo Di Caprio). Han specialiserar sig på att infiltrera folks drömmar och stjäla deras idéer: offren sövs ned, och vandrar sedan runt inne i drömvärlden i tron att de är vakna. Cobb, som tillsammans med sina kollegor kan besöka drömvärlden, använder sedan mer eller mindre subtila trick för att få offren att avslöja hemligheter. Det är inte alltid så svårt – i våra drömmar är vi helt och hållet omgivna av vårt undermedvetna, och det vill inte dölja – utan avslöja.

Nu får Cobb möjlighet att sätta tänderna i ett sista uppdrag – ett som skulle låta honom stänga butiken för gott och sedan återvända till hemlandet Amerika (som han sedan länge inte vågat besöka på grund av rättsliga processer). Uppdraget visar sig dock vara komplicerat. Istället för att stjäla en idé skall han försöka plantera en, vilket är mycket svårare. I synnerhet eftersom det visar sig att offret, arvingen till ett jätteimperium (Cillian Murphy), tränats att motstå inbrott i hans psyke. Hans hjärnas försök att motstå intrången yttrar sig i aggressiva agenter som anfaller våra hjältar, och på så sätt har filmen en ursäkt att slänga in underbara actionsekvenser och explosioner.

De flesta recensioner jag läst påpekar att Inception är någonting unikt: en sommarfilm som innehåller alla de där vanliga spektakelingredienserna, men som även har någonting lite djupare att komma med. Jämförelserna med The Matrix är naturligtvis omöjliga att undkomma. Den filmen begick dock den stora tabben att inte låta karaktärerna vara särskilt väl utmejslade; Neo, Trinity och de andra är tråkiga bortom allt förstånd (seriöst – jag hejade på maskinerna, Agent Smith hade åtminstone lite humor). I Inception följer vi figurer som fått betydligt mer kött på benen, och därför bryr vi oss avsevärt mycket mer. Faktum är att huvudkaraktärens defekter blir en viktig del i berättelsen.

Filmen håller den höga kvalitet jag kommit att vänta mig av Nolan. Tempot är rasande högt, situationerna väl utfunderade och effekterna så fantastiska att – ja, de ser verkliga ut. Allt detta utan att karaktärerna glöms bort. Så om ni vill se en underhållande actionrulle som erbjuder något utöver det vanliga och inte är som alla andra filmer, då är  Inception – och nu hoppas jag nu ursäktar såväl det dåliga skämtet som språkbytet – a dream come true.

Det sägs förresten att Nolan ägnade nästan tio år åt att finslipa manuset. Jag är inte överraskad.

7x Lika Barn Leka Bäst

Det första som händer efter att vi satt oss till rätta i salongen för att se denna film är att vi, via filmens regissör, får reda på att den heter ”Sju ex Lika barn leka bäst”. Och här har jag trott den hette ”Sju gånger Lika barn leka bäst”.

Nåväl.

”7x Lika barn leka bäst” handlar om ungdomar/barn och hur svårt de har det. I den här filmen finns inga vinnare, bara misär, utanförskap och skitungar skapade av skitföräldrar. Och en pistol. Med sju kulor i, därav de sju exen.

Jag är övertygad om att tanken med filmen är att vi som tittar ska må dåligt, och dra mig baklänges vad dåligt jag mådde. Tyvärr inte av den anledning det var tänkt, utan för att de stackars barn som skådespelade hade fått i uppgift att göra något av en fruktansvärt illa skriven historia. Lägg till det ett filmspråk som försöker sig på ett uttryck mellan ”Fucking Åmål” och ”Traffic” men landar i Dr Albans ”Tio små moppepojkar”, fast med sämre mixat ljud, och helt plötsligt är jag tillbaka i högstadiet framför någon informationsfilm som ingen är intresserad av. Den unga galapremiärspubliken (om man kan kalla det galapremiär när den mest kända gästen är Cimon från Paradise Hotel. Inget ont om Cimon, han är jättetrevlig, men är det galapremiär förväntar jag mig åtminstone att se Hasse Aro) skrattar till och med nervöst på ställen då det inte alls är roligt utan riktigt obehagligt, precis som i högstadiet. Informationsfilmskänslan förstärks dessutom av informationstexter i början och slutet av filmen.

Filmen är även rörig och osammanhängande och bruket av filmmusik känns otroligt fel och på vissa ställen till och med skrattretande.

SPOILER ALERT!


De sju exen då? De används på följande avskräckande sätt. Första kulan skjuter sönder ett lås i ett förråd där det finns en massa kläder. Den andra kulan dödar ett marsvin i en PLASTPÅSE! Den tredje kulan dödar nästan en äcklig pedofil/våldtäktsman och den fjärde kulan träffar ett skåp det står ”Conny” på, för alla taskiga ungar heter Conny. Sedan är det en hustrumisshandlare som blir ihjälskjuten också, men jag kan för allt i världen inte minnas var resten av kulorna tar vägen, kanske för att jag inte brydde mig.

Det enda hemska som händer med pistolen är alltså att ett marsvin skjuts ihjäl. Att hustrumisshandlaren dör och att våldtäktsmannen blir skjuten känns inte på något sätt fel i den här filmen. En riktigt svinig mobbare blir hotad med den också och no offence, men han förtjänade det.

Jag vill poängtera att jag alltså inte på något sätt rackar ner på skådespelarnas insatser, de gjorde så gott de kunde, men…

I originalrecensionen, som jag skrev på kvällen efter att jag sett filmen, följde här en mycket opassande utläggning som förutom vulgärt språkbruk innefattade aktiviteter man utför på toaletten och passande ändamål (pun intended) för manuset till denna film. Det var barnsligt och inte alls lämpligt och jag valde därför vid senare tillfälle att plocka bort detta. Det jag kort och gott ville säga var att om ni tycker om bra filmer ska ni inte se denna film. Då ska ni se Inception. Har ni redan sett Inception? Se den igen.

Betyg 0 av 5