Månad: september 2010

TRIO Chardonnay Pinot Grigio Pinot Blanc

Jag är verkligen ingen vitt vin och räkor-kille, utan har väl egentligen lämnat vitt vin bakom mig sedan jag för kanske 5-6 år sedan började njuta mer av både öl och rött vin. Kan jag överhuvudtaget något om vin kan man ju då fråga sig? Nej, jag kan säga ”gott”, ”Inte så gott” och ”det smakar lite som gräddkola”. Trots det tackade jag gladeligen ja när jag blev inbjuden att förhandssmaka TRIOs nya vita vin som släpps på Systembolaget i morgon, fredag.

Så fort vi klev in i lokalen fick vi ett glas vin i näven. Efter lite mingel fick vi sedan berättat för oss lite om vinet och Chile. Det enda jag kommer ihåg av det efter fyra glas vin är att vinet är syrligt med en touch av vanilj och passar bra till alla möjliga vita kötter typ fisk, kyckling och skaldjur. När jag lekte Sideways med vinet kände jag också ett stänk av bildäcksdoft, fast på ett bra sätt.

TRIO Chardonnay och så vidare gör också att man känner sig lite skön efter ett par glas om man inte ätit middag innan, vilket kan vara bra om det är långt till lön och man ska ha en helkväll. Vinet kostar nämligen bara 79 spänn flaskan. Skönheten sitter i åtminstone ett par timmar och ja, jag är fortfarande rätt skön.

Till vinet fick vi tre små munsbitar.

Det var lax med något slags rom på, spädgris med en fantastisk glace och nån slags ceviche med kräfta, avokado och ananas. Cevichen var så god att jag höll på att dö och tillsammans med vinet var både den och lilla grisen helt gudomliga! Med andra ord så passar TRIO Chardonnay och en massa andra ord precis som utlovat perfekt till just sådant. Och att ananas och avokado passar så bra ihop fick mig att önska att all mat var täckt i ananas och avokado. Och spädgris med glace.

TRIO Chardonnay Pinot Grigio Pinot Blanc är inget vin jag skulle sitta och fuldricka på en förfest i Hökarängen, men till mat är det alltså ett skitbra vin och jag kan säga att jag tog flera gånger av både och.

Vill ni veta vad mitt sällskap tyckte så får ni säkert veta det om ni klickar HÄR

Coheed & Cambria – Year Of The Black Rainbow

Coheed & Cambrias senaste och femte album släpptes för ett tag sen(13:e april) men trots att jag alltid varit ett Coheed-fan upptäckte jag albumet nu. Jag har haft en paus i mitt C&C-lyssnade helt enkelt, förmodligen efter den tråkiga tidigare plattan In Keeping Secrets Of Silent Earth: 3 som jag knappt orkade lyssna mig igenom.. Men, så råkade jag dra igång Pearl Of The Stars, låt nummer 9 på Year Of The Black Rainbow och blev kär på en gång. Här har vi de mörka texterna perfekt placerade i harmoni med instrumenten som banar väg för Claudio Sanchez sakta vaggande röst. Refrängen får mig att vilja stå och gestikulera framför spegeln i rent Idol2010/R’n’B-manér. Jag påminns om varför jag en gång började gilla Coheed & Cambria. Detta gjorde att jag gav hela skivan en genomlyssning, vilket senare blev 10 genomlyssningar. Måhända att jag kan ha fel men mina öron njöt av att påminnas om känslan då jag upptäckte första skivan. Här tycker jag texterna följer musiken till skillnad mot förra skivan då jag inte kände något sammanband mellan de två. Jag ser hela tiden framför mig de tecknade serier som Claudio Sanchez tidigare givit ut och sagt vara grund till många av de texter han skrivit, och är det något som får mig att lägga mig på rygg, villig med bena mina i luften så är det filmiskt framdrivna känslor när det kommer till musik.

Blandningen av lugnare partier, hårda riff och stordragna stunder gör att jag gillar hela skivan rakt igenom. Coheed hamnar som min nummer ett av månadens mest lyssnade plattor, med låten Pearl Of The Stars köad 3 gånger innan skivan rullar igång. Tack för det televerket!

Marabou sensation: Cookies & Cream

dsc_4628_105584230[1]

Cookies & Cream lät som en ypperlig kreation: i en grundstruktur av den där gudomliga mjölkchokladen som Marabou tillverkar skulle man finna en mjuk och krämig gräddighet, i vilken kakbitar skulle flyta i en tjock, söt chokladsås. Ohälsosamt? Youbetcha.

Chokladälskaren i mig jublade. Blotta TANKEN på detta choklad fick mig stundtals att stiga ur min säng mitt i natten, öppna fönstret ut till omvärlden, och sedan applådera och busvissla högt – ifall någon Marabou-arbetare skulle råka vara i närheten och kunde höra mig. Så mycket älskade jag tanken på denna choklad.

Upplevelsen var dock en aning besvikande. Missförstå mig inte nu: detta är en god chokladkaka. Men det som gör den god är själva mjölkchokladen. De övriga smaker som omskrivs på förpackningen gör inget större väsen av sig. Åtminstone inte på något vis jag kan uppfatta. Det lilla de tillför verkar främst handla om en förändrad konsistens: vid några få ögonblick tycker man sig möta ett tuggmotstånd som påminner om det hos kakor. Men det är allt.

Jag kommer ge denna chokladkaka ytterligare någon chans, men mitt primära intryck är att detta är en trea. Marabous vanliga mjölkchoklad, som kakan lånar merparten av sin smak från, är förvisso ett mästerverk. Cookies & Cream kommer långt tack vare detta släktskap, men här ger vi inga fyror eller femmor för lånade meriter. Domen är obönhörlig: 3/5.

Recensionen publicerades ursprungligen i författarens privata blogg: Björnnästet.se

Välkommen åter

När det i en trailer påstås att ett program innehåller Sveriges humorelit vet jag två saker.

  • Det är inte Sveriges humorelit
  • Det kommer vara skittråkigt

Därför vill jag inte påstå att jag hade speciellt höga förväntningar när jag såg reklamen för tv4:as nya humorserie Välkommen åter. Jag hade till och med redan bestämt mig för att inte se en sekund mer än det kräk jag genomlidit via trailern. Mörka kvällar när jag går ensam genom skogen kan jag fortfarande höra Claire Wikholms kraxande, när hon skriker ”Moa!”, i mitt huvud och jag börjar gråta. Så illa tog jag vid mig av trailern.

Så, här har vi alltså ”Sveriges humorelit” samlad och inte bara det! Det är tydligen Sveriges kvinnliga humorelit. Nu ska det visas att kvinnor kan och de kan göra det minst lika bra som männen. Bang bong bang (slår på stora trumman). Att serien är skriven av sex män och endast en kvinna spelar tydligen ingen roll, inte heller att kalaset är regisserat av en man.

Jag hade som sagt aldrig sett programmet om det inte var för att Yrsa ville se det för att hon någonstans läst att det här var ”humor för tjejer”. Fy skäms på dig som värderar tjejers humor så lågt! Välkommen åter liknar nämligen mer ett barnprogram än en fräsch humorserie som ska innehålla någon form av humorelit. Tittarna behandlas som idioter som ska skratta åt illa spelade karaktärer och skämt som till och med hade ratats av Shan Atci.

Ett exempel på vad denna ”humorserie” har att bjuda på:

Två butiksbiträden står två meter ifrån varandra. Den ena har en prismärkarapparat som den absolut ska kasta till den andre. De diskuterar detta ett tag och sedan beslutar de att det nog ska gå bra i alla fall. Nu ska det kastas. Bredvid den som ska ta emot apparaten står förresten ett glasskåp. JAG UNDRAR VERKLIGEN VAD SOM SKA HÄNDA! Glasskåpet går sönder. Tokigt, roligt, festligt, eller… FULLSTÄNDIGT VÄRDELÖST!

Yrsa då, gillade hon det? Det skulle ju trots allt vara humor för tjejer. Hon säger följande ”Ganska töntiga skämt, men det var ju lite saker som var lite kul”. Vilket betyg va?

Jag vill snarare avsluta med att säga att varken de män eller de kvinnor som medverkat i den här produktionen har rätt att titulera sig humorelit. Om det här är det roligaste vi kan åstadkomma i Sverige så sörjer jag och utnämner premiärdagen av Välkommen åter till den dag humorn dog i Sverige.

OBS – Bilden till inlägget har inget med serien att göra förutom att fågeln producerar ungefär samma sak som ”humoreliten”, men med mer stil och finess.

Robin Hood

Robin-Hood-Poster[1]

Trist, trist, trist.

Kalla mig en romantiker, men när jag tänker på Robin Hood så tänker jag på glada uppror, spännande äventyr och finurliga listigheter. Ridley Scotts uppdaterade version är en mer allvarlig och aningen våldsam historia som har ytterst lite med den berömda karaktären att göra.

Robin (Russel Crowe) är bågskytt i Rickard Lejonhjärtas (John Huston) armé. När kungen dör låtsas Robin att han är adelsman, och återvänder med kronan till England; där tar den oerfarne prins John tar över förfarandet och kröns till konung. Prins John en bortskämd BRAT, och vi vet instinktivt att kungariket är i tämligen dåliga händer. Detta i synnerhet eftersom man befarar att fransmännen snart kommer att invadera.

Berättelsen har, som ni ser, modifierats i sådan utsträckning att titelfiguren hade kunnat ändras till någon helt annan – och ingen hade anat att det fanns en koppling till ursprunget. Ytterligare en sak som har ändrats är PK-elementen: korstågen förklaras orättfärdiga, och Robins love interest Marion (Cate Blanchett) klär sig i rustning och deltar i striderna. Missförstå mig inte: korstågen var förmodligen orättfärdiga, och kvinnor kan säkert slåss precis lika bra som män – men så tänkte man definitivt inte på 1200-talet. Jag lovar.

Egentligen struntar jag dock i PK, historisk korrekthet, materialtrogenhet och så vidare. Vad jag vill är att bli UNDERHÅLLEN, och det är väl där jag mest gnisslar tänder åt den här tråkiga sörjan. Det händer ingenting överraskande under filmens utdragna 150 minuter. Det är svårt att föreställa sig att filmens skrevs av Brian Helgeland, som tillsammans med Curtis Hanson låg bakom L.A. Confidential.

Dock vill jag understryka att filmen är ett gott hantverk på andra sätt. Skådespelarlistan – som förutom Crowe, Huston och Blanchett består av Max von Sydow, William Hurt och Mark Strong – är gedigen. Och Ridley Scott är en god hantverkare som vid det här laget har bevisat flera gånger att han kan filma stora slag, fina vyer och mer intima ögonblick. Kanske är problemet att nyss nämnde regissör blivit lite väl van vid att göra denna sorts film – vid 73 års ålder skulle han kanske kunna ingjuta lite mer liv i sina filmer om han gav sig på någonting nytt. Matchstick Men från 2003 var ju en väldigt o-Scottsk film – och samtidigt bland det absolut bästa han gjort.

Recensionen publicerades ursprungligen på författarens privata blogg: Björnnästet.se

Veckorevyn Blog Awards 2lax10

Ja kära läsare. Jag, Yrsa Jovanna Alfrida, var på Blog Awards på cafét (vi som är balla säger inte café opera vi säger bara cafét, som om det skulle kunna vara vilket café som helst men man vet ändå VILKET café det är som gäller). Och här ska det recenseras till tusen! NU KÖÖÖR VI!!

Hela kalaset inleddes med ett så kallat ”afternoon tea party” med utlovat mingel, roliga aktiviteter, modevisning och artistframträdande. Ordet ”afternoon tea party” är engelska och betyder typ ”eftermiddagstheparty” på svenska. När man bildgooglar på ordet kommer denna bild upp som en av de första och jag tycker att den sätter huvudet på spiken på konceptet ”afternoon tea party”.

Mackor, kakor, bär, pudrigt och vackert, rosa, massa the, scones med clotted cream och mer och mer i oändlighet tills man kräks rosa fluffiga moln med socker på. Men att komma till veckorevyns afternoon tea party var något helt annat. Det enda som hade med the att göra var en liten liten waynes coffe-hörna där man kunde få en torr muffin och en kopp kaffe eller the (vars sort man ej fick välja). Sen fanns det även lite minicupcaces vid tv400:s lilla ”viphörna” med rosa eller lila syntetiskt klegg på. Annars fanns det INGET som påminde om min fluffiga engelska dröm med lemon curd och jasminethe i kantstötta uråldriga koppar som berättar en historia om den engelska landsbygden.

Alltså stavas det FAIL. Inte sagt att det inte var trevligt och bra ordnat, men ett annat namn för det hela tycker jag ändå att de ska tänka över!!!  Sammanfattningsvis så var den första etappen:

1. full med småbarn som spänt tittade omkring sig för att sen svimma när paow kom nära

2. sponsrad av vitaminwell flaskor så det stod härliga till

3. varm som tusan

och kanske innehöll den även en sjujäkla show som jag inte såg eftersom jag flydde därifrån för att gå hem och ladda inför kvällens aktiviteter.

Kvällen inleddes med en ball förträff på berns, för balla bloggare och snygga människor där drinkarna kostade 120 värda spänn och det inte fanns någon stans att sitta. Värt!! Sen bar det iväg till cafét och den långa kön som ledde in till den eftertraktade galakvällen. När vi stod där i kön kom en stor vit bil framåkandes och pumpade högsta musiken och personen i riktigt skrek ”JAG FINNS! SE MIG! BEKRÄFTA MIG!” genom detta uppförande. Denna blonda lilla tjej  trängde sig sen i kön och började käfta med vakten för att hon inte hade något leg med sig (och hon är ju inte 18 så det hade ju varit helt onödigt att ha det med sig också). Detta var bland de roligaste händelserna på hela kvällen.

När vi kom in så lotsades vi som djur mot ett bord med den utlovade middagen (brödet var godast) och tittade sen omkring oss för att upptäcka att runt om oss var alla de där som inte hade det vita bandet på armen som signalerade ”JAG ÄR 18 OCH FÅR DRICKA”. Som djur som letar efter sin flock drogs vi på ett övernaturligt sätt mot ett rosa skynke, och när vi kom på andra sidan skynket så var vi äntligen hemma. Alkoholen sprutade och bloggkändisarna vimlade och minglade. Rebecca och Fiona, Rebecca Simonsson, Michaela Forni, Petra Tungården, Angela Monroe (ha), ketchupmamman, Cissi Wallin, Sandra Beijer, Elsa Billgren, Spiderchick, HanaPee, Egoina, Hanna Fridén osvosvosv. ALLA var där! (eller?). Vi drack gratissprit och jag hittade en gömma med klubbor som jag snabbt snattade. Livet lekte.

Sen…sen…var det dags för prisutdelning, och den var varm! Det är typ det enda jag kommer ihåg. Värmen var förfärlig och folk svettades som grisar. Jag stod emellan Sandra Beijer och HanaPee, mina två favvobloggare och var starstruck hela utdelningen.  Efter utdelningen och alla välförtjänta vinnare (grattis alla) så blev det mayhem kaos. ALLA skulle hämta ut sina jackor, även de som skulle vara kvar på efterfesten. Och de som inte fick/ville gå på efterfesten skulle också hämta ut de späckade goodiebagsen. Allt på samma ställe. Det tog typ ett år. Svettiga, irriterade och ett år äldre kom vi äntligen ut därifrån och gick runt hörnet till EFTERFESTEN!!!

Där spelade bland annat EMD och Tove Styrke. Himla häftigt. Alla var som galna och det var först efter dessa framträdanden som festen verkligen startade, det kan också bero på att de hade börjat släppa in massa ”vanligt folk” på cafét också och de var många, stekiga och fulla!!! Men varför släppte de in en massa annat folk? Det var något som vi alla frågade oss. Himla konstigt. Det där exklusiva och mystiska med efterfesten med bara massa ballt blogg- och kändisfolk föll ju totalt! Det blev bara trångt och svettigt och lång kö till toaletten, så efter en dans till ”don’t stop beliveing” med ett ballt luftgitarrsband så blev det hemgång (fast inte till oss själva…spännande vaaa!!) och donken on the way.

Det var inte mer än okej. Det var det faktiskt inte. Det kändes ganska amatörmässigt och dåligt planerat. Jag är ledsen veckorevyn! 3 av 5. Det var kul, det var det! Jag skrattade många gånger, men det berodde nog mer på sällskapet än själva galan.

Goodiebagen då? Den där som alla de små töntfjortisarna (jo ni är fortfarande fjortisar) dissar till tusen… Till er töntar säger jag: OTACKSAMMA JÄVLAR! Och till Veckorevyn säger jag tacktack. Jag tycker fortfarande att gratis är gott och blir glad för te och mascara. Ni får väl ändå så mycket slick i röven av företag att det inte spelar någon roll om ni får en eller två mascaror?!? Justdet! (men okej jag kan gå med på att alla de små lapparna från företagen var onödiga, de hade jag kunnat vara utan)

That’s the way the cookie crumbles!

Arctic Outbreak

4d2a9404-7b56-421d-88b2-17bb8ab5bbd0[1]

Arctic Outbreak är det fula lilla barn vi skulle få om The Thing och Cabin Fever någonsin hade en ménage à trois med An Inconvenient Truth och lyckades med något slags absurd trepartsbefruktning. Enligt denna thriller är inte global uppvärmning illa nog i sig; vi måste även oroa oss för att den undansmältande isen skall frambringa farliga små insekter som legat i dvala i tjugotusen år, och som nu hotar ta livet av oss alla på tämligen äckliga sätt. (Och jag som alltid tyckt att det värsta med sommaren varit myggen. Jeez…)

En forskare och miljöaktivist (Val Kilmer) befinner sig med sitt team vid Nordpolen när de snubblar över ett välbevarat mammutkadaver i isen. I sagda mammutkadaver ligger en stor mängd mini-ägg, vilka kläcks när kadavret börjar tina. Ut kommer CGI-insekter. Samtidigt är några av forskarens studenter, för att inte nämna hans dotter, på väg till expeditionen. Vilka kommer att bli bitna? Vilka kommer att överleva? Ah, sådant får ni uppleva själva, kära läsare.

Jag vill tro att här fanns potential för en ganska bra stunds underhållning. Lådfilmer, där alltså karaktärerna är instängda tillsammans med någon stor fara (tänk Alien, Aliens, The Thing…) som de på ett eller annat sätt måste konfrontera, kan bli väldigt spännande. I Arctic Outbreak faller spänningen på att situationen känns så förbaskat konstlad: om ni ser filmen kan ni ju roa er med att räkna märkliga sammanträffanden i den första akten. När studenterna varnas av forskaren för att komma ut till expeditionen får de bara höra ett klent “Kom inte hit”, utan någon vidare förklaring. Hade det inte varit lite mer effektivt att säga sanningen – att man kämpar mot en livsfarlig insekt som skulle hota dem till livet? Det hade fått mig att hålla mig borta. Och naturligtvis är en av studenterna livrädd för insekter, vilket gör honom till ett utmärkt redskap i författarnas kraftlösa händer – nu har de en ursäkt som låter honom agera helt irrationellt och därmed bara försvåra situationen för alla.

Själv är jag passiv miljöaktivist. Global uppvärmning är ett verkligt hot och följderna kommer bli katastrofala om vi inte gör något åt dem. Jag tar upp detta endast eftersom jag tycker Arctic Outbreak har ett mycket märkligt sätt att engagera sig i miljöfrågan. Filmen inleds med mycket prat om global uppvärmning, vilket känns väldigt predikande. Sedan glider den över till ett PÅHITTAT hot istället för att engagera sig i det vi verkligen står inför. Det är liksom inte illa nog att civilisationen som vi känner den skulle kunna gå under – fem personer i ett skjul kan dessutom må väldigt, väldigt illa.

Så nej. Arctic Outbreak är ingen höjdare. Visst, vi får se en del blodigheter, och Val Kilmer brukar vara bra. Men detta var en ganska meningslös film, med ett slut som mest får en att sucka uppgivet.

Harry Brown

Harry Brown är en film med ett budskap, och det är dess brist.

Den tar sig själv på fullaste allvar, vilket egentligen bara löjliga filmer kommer undan med. Inte ens deppfestivaler som Schindler’s List och Children of Men lät sig bli så tunga att de saknade scener av ljus eller humor. Så pass allvarlig är dock Harry Brown att den inte för ett ögonblick kan tänka sig att slappna av ens det allra minsta lilla. Allting är mest skit från ruta ett, och så förblir det. Därmed missar den vad den egentligen hade behövt: en verklighetsnära ton.

Michael Caine spelar titelkaraktären – en gammal man som i början av filmen mister sin fru och sedan blir informerad om att hans bäste vän misshandlats till döds. De skyldiga är naturligtvis alla de där Clockwork Orange-ungarna som springer runt och slåss, våldtar, mördar folk och tar droger. Gamle gubben Brown, som tidigare varit militär, ser vad som håller på att hända. Sedan bestämmer han sig för att ENOUGH IS ENOUGH… och  ger sig ut på en hämndodyssé.

Harry Brown visar oss en värld i misär. Miljöerna är sterila, opersonliga och skitiga. Ungarna är uppfuckade bortom all reson. Gamlingarna är förlorade och rädda. Med några små förändringar hade vi haft en fantastisk reklamfilm för Sverigedemokraterna: “SER NI HUR JÄVLIGT ALLTING ÄR?!”

Tar man ett steg tillbaka inser man vilken hiskeligt manipulativ film detta är. Allting är konstruerat på ett sådant sätt att vi skall sympatisera med den gamle mannen som börjar ha ihjäl folk. Han spelas, som sagt, av Michael Caine – som ju är omöjlig att inte tycka om. Check. Ungdomarna är vrak som utför den enda omänskliga gärningen efter den andra. Check. Musiken leder oss genom alla de känslor filmen vill att vi skall känna. Check.

Det hela blir ganska våldsamt, och är genomgående mörkt. Särskilt engagerande blir det dock aldrig.

Caine är naturligtvis bra. Vid snart åttio års ålder är han ett fullblodsproffs. Han är dock omgiven av en film som inte håller samma kvalitet, även om man kan säga att den på sätt och vis är välgjord. Sanningen är att om ni, kära läsare, vill se en film om en gammal man som försöker komma till bukt med ungdomen – se då Gran Torino istället.

Recensionen publicerades ursprungligen på författarens privata blogg: Björnnästet.se.

Tofu

Jag börjar med att säga att tofu är inget främmande för mig. Jag har ätit tofu i flera år och gillade det redan från början. Oftast brukar man antingen gilla eller hata tofu när man smakar det första gången, själv tycker jag det beror på var du ätit det och hur det förberetts.  Att äta tofu som den bara är rekommenderas inte, den är till för att användas i mat med kryddor, eller om man vill äta den rå så marinera den först. Tofu kan liknas vid ett vitt papper, det är du som är konstnären som gör tavlan(hnnnng… förlåt, jag sket på mig då jag krystade fram den liknelsen).

Tofu kommer ursprungligen från Kina där, som jag förstått det, är/var kött en bristvara. Själv skulle jag glädjeligen byta ut något djurs äckliga döda muskel mot en smaskig bit tofu, men det är ju bara min lilla åsikt.
Jag har valt att recensera tofun rå för att verkligen kunna hänge mig åt dess rätta konsistens, textur och initiala smak. Dock, som sagt, så rekommenderar jag att du äter den i mat eller marinerad. Att jag gör på detta sättet är bara för att visa vilken cool och hård snubbe jag är.

YI PIN TOFU

Utseende och textur: Denna bit tofu har ganska hårda kanter, iallafall i jämförelse med andra tofusorter. Antingen gillar man det eller inte, jag gillar det inte. Jag gillar när min tofu har en enda textur genom hela biten, inte som en gammal rostmacka man skär av kanterna på. Mitten är ganska mjuk.
Smak: Smaken är ganska yoghurtaktig, syrlig och ganska äggig. Mja, inget jag riktigt gillar faktiskt.
Slutsats: Yi Pin Tofu Hård får 2 av 5 tofubitar. Ingen favorit och pga kanterna kommer jag förmodligen kolla efter en annan tofu när nästa inköp infaller sig. Dock så är det inget jag håller mig undan ifrån.

OMIFOOD TOFU HÅRD

Utseende och textur: En väldigt fast bit rakt igenom med tydlig textur.
Smak: Mjölig, aningens vattnig och helt fantastisk. När jag säger mjölig och vattnig menar jag det i positiv bemärkelse. Inte alls sådär äcklig som det låter som. Ingen speciellt tydlig smak och detta gör att den drar åt sig marinaden extra bra, precis som det ska vara.
Slutsats: Med en tydlig textur som känns bra i munnen och mot tungan får denna fantastiska bit 5 av 5 tofubitar. Det må låta konstigt med tanke på smakens beskrivning men jag fann det bara positivt. Den här gillar vi och det finns en anledning till att denna sort ofta besöker mitt kylskåp.

YI PIN TOFU EXTRA HÅRD

Utseende och textur: Smått tydliga kanter på denna men ganska fast inuti, dock inte så fast som OMIFoods tofu.
Smak: Har en väldigt neutral smak, svårt att hitta en smak överhuvudtaget på denna faktiskt men en viss äggig smak.
Slutsats: Ok, jag gjorde ett misstag. Jag kollade inte att det var Yi Pin som även gjort denna tofu när jag roffade åt mig alla sorter som fanns i de 3 närmaste kinabutikerna. I vilket fall var denna lagom annorlunda mot den förra. Helt klart bättre än den andra. Jag ger den 3 av 5 tofubitar och utan kanterna hade den börjat närma sig en 4.

MORI-NU TOFU FAST

Utseende och textur: Oerhört len, nästan slemmig men utan slemmet, förstår du?
Smak: Även här märks den lena smaken av, den fullkomligt smälter i munnen utan något som helst motstånd. Detta är dock något som snarare ger ett minus än ett plus då jag gillar när det märks att jag tuggar på något. Även en liten smak av filmjölk letar sig fram.
Slutsats: Oj. Denna smekte mina fingrar, handflata och tunga som bara en välslipad, dödande motreplik till ett hetsigt argument mot Sverigedemokraterna kan göra. En lenare tofu får man leta efter. Som att ha oralsex med en manet på Falkenbergs stränder. Inget man lägger ner i en wok och rör om hetsigt då tofun utan tvekan kommer gå sönder i småbitar. Denna sorts tofu kallas även silkestofu och jag förstår varför. Den får 3 av 5 tofubitar. Den hade gärna fått mer men det svåra användningsområdet på grund av lösheten drar ner på betyget. Jag köpte även med mig en Soft version av samma märke, men det var ett misstag då det egentligen är en tofu man använder i soppa och det är inte ofta jag gör sånt. I stekning eller wokning kommer tofun att bara bli en smulig smet.

YI PIN TOFU FRITERAD

Utseende och textur: Hårda bitar med väldigt tydlig och skarp textur.
Smak: En viss smak av olja och anar jag en viss rökig smak långt där borta i Kinasmaklöken?
Slutsats: Det är faktiskt inte rättvist att recensera denna tofu bland de andra här ovanför. Denna tofu är fantastisk. Den är så jävla jävla god faktiskt. Med hård textur och kanter på rätt sätt så kammar den hem 5 av 5 tofubitar. Använd den hur du vill, du kommer digga den stenhårt.

I denna recension undersökte jag kinabutikernas tofu. Håller du koll så kommer du framöver kunna läsa då jag betygsätter tofu som man kan hitta bland hyllorna på Konsum, ICA osv. Den är ofta smaksatt men flera gånger dyrare.

Att vara förkyld. Och kille. På samma gång.

Jag har drabbats av det vidriga tillstånd som drabbar så många av oss just nu. Förkylningen. I halsen känns det som om skalbaggar gräver gångar, jag svettas ena sekunden och fryser den andra, hela kroppen värker som efter det första gympasset på tio år och snoret! Snoret antingen rinner eller korkar igen alla öppningar.

När jag blir förkyld blir jag lika vek som alla andra karlar. Jag kryper ihop i en snorig boll och kan inte göra någonting själv. Jag behöver bli kliad i huvudet och jag kan inte prata normalt utan måste prata med bebisröst ”Jag haj ont i magen, kan du jöja något till mej att äta föj jag haj inte ätit nåt på hela daaagen”.

Något som ger mig lite mer rätt än andra förkylda pojkar att vara så vek är att jag har den intressanta förmågan att jag kan blåsa ut luft ur ögonen. Inte så att jag kan andas på det sättet eller så, men det pyser lite. Ni kanske tycker att det låter störtballt, men det är det minsann inte! Det innebär istället att jag inte kan snyta mig för då känns det som om ögonen pluppar ur. Det medför att jag måste gå och dra in snor hela tiden istället, vilket ger mig en fantastiskt jobbig huvudvärk.

Förkylningen får betyg 3 av 5 av mig och anledningen till det är att det, trots det stora lidande det åstadkommer, ju finns vissa sjukdomar som är värre. Till exempel magsjuka som gör att man skiter och spyr på samma gång. Och sånt man död av. Det är värre.