Månad: september 2010

TRIO Chardonnay Pinot Grigio Pinot Blanc

Jag är verkligen ingen vitt vin och räkor-kille, utan har väl egentligen lämnat vitt vin bakom mig sedan jag för kanske 5-6 år sedan började njuta mer av både öl och rött vin. Kan jag överhuvudtaget något om vin kan man ju då fråga sig? Nej, jag kan säga ”gott”, ”Inte så gott” och ”det smakar lite som gräddkola”. Trots det tackade jag gladeligen ja när jag blev inbjuden att förhandssmaka TRIOs nya vita vin som släpps på Systembolaget i morgon, fredag.

Så fort vi klev in i lokalen fick vi ett glas vin i näven. Efter lite mingel fick vi sedan berättat för oss lite om vinet och Chile. Det enda jag kommer ihåg av det efter fyra glas vin är att vinet är syrligt med en touch av vanilj och passar bra till alla möjliga vita kötter typ fisk, kyckling och skaldjur. När jag lekte Sideways med vinet kände jag också ett stänk av bildäcksdoft, fast på ett bra sätt.

TRIO Chardonnay och så vidare gör också att man känner sig lite skön efter ett par glas om man inte ätit middag innan, vilket kan vara bra om det är långt till lön och man ska ha en helkväll. Vinet kostar nämligen bara 79 spänn flaskan. Skönheten sitter i åtminstone ett par timmar och ja, jag är fortfarande rätt skön.

Till vinet fick vi tre små munsbitar.

Det var lax med något slags rom på, spädgris med en fantastisk glace och nån slags ceviche med kräfta, avokado och ananas. Cevichen var så god att jag höll på att dö och tillsammans med vinet var både den och lilla grisen helt gudomliga! Med andra ord så passar TRIO Chardonnay och en massa andra ord precis som utlovat perfekt till just sådant. Och att ananas och avokado passar så bra ihop fick mig att önska att all mat var täckt i ananas och avokado. Och spädgris med glace.

TRIO Chardonnay Pinot Grigio Pinot Blanc är inget vin jag skulle sitta och fuldricka på en förfest i Hökarängen, men till mat är det alltså ett skitbra vin och jag kan säga att jag tog flera gånger av både och.

Vill ni veta vad mitt sällskap tyckte så får ni säkert veta det om ni klickar HÄR

Veckorevyn Blog Awards 2lax10

Ja kära läsare. Jag, Yrsa Jovanna Alfrida, var på Blog Awards på cafét (vi som är balla säger inte café opera vi säger bara cafét, som om det skulle kunna vara vilket café som helst men man vet ändå VILKET café det är som gäller). Och här ska det recenseras till tusen! NU KÖÖÖR VI!!

Hela kalaset inleddes med ett så kallat ”afternoon tea party” med utlovat mingel, roliga aktiviteter, modevisning och artistframträdande. Ordet ”afternoon tea party” är engelska och betyder typ ”eftermiddagstheparty” på svenska. När man bildgooglar på ordet kommer denna bild upp som en av de första och jag tycker att den sätter huvudet på spiken på konceptet ”afternoon tea party”.

Mackor, kakor, bär, pudrigt och vackert, rosa, massa the, scones med clotted cream och mer och mer i oändlighet tills man kräks rosa fluffiga moln med socker på. Men att komma till veckorevyns afternoon tea party var något helt annat. Det enda som hade med the att göra var en liten liten waynes coffe-hörna där man kunde få en torr muffin och en kopp kaffe eller the (vars sort man ej fick välja). Sen fanns det även lite minicupcaces vid tv400:s lilla ”viphörna” med rosa eller lila syntetiskt klegg på. Annars fanns det INGET som påminde om min fluffiga engelska dröm med lemon curd och jasminethe i kantstötta uråldriga koppar som berättar en historia om den engelska landsbygden.

Alltså stavas det FAIL. Inte sagt att det inte var trevligt och bra ordnat, men ett annat namn för det hela tycker jag ändå att de ska tänka över!!!  Sammanfattningsvis så var den första etappen:

1. full med småbarn som spänt tittade omkring sig för att sen svimma när paow kom nära

2. sponsrad av vitaminwell flaskor så det stod härliga till

3. varm som tusan

och kanske innehöll den även en sjujäkla show som jag inte såg eftersom jag flydde därifrån för att gå hem och ladda inför kvällens aktiviteter.

Kvällen inleddes med en ball förträff på berns, för balla bloggare och snygga människor där drinkarna kostade 120 värda spänn och det inte fanns någon stans att sitta. Värt!! Sen bar det iväg till cafét och den långa kön som ledde in till den eftertraktade galakvällen. När vi stod där i kön kom en stor vit bil framåkandes och pumpade högsta musiken och personen i riktigt skrek ”JAG FINNS! SE MIG! BEKRÄFTA MIG!” genom detta uppförande. Denna blonda lilla tjej  trängde sig sen i kön och började käfta med vakten för att hon inte hade något leg med sig (och hon är ju inte 18 så det hade ju varit helt onödigt att ha det med sig också). Detta var bland de roligaste händelserna på hela kvällen.

När vi kom in så lotsades vi som djur mot ett bord med den utlovade middagen (brödet var godast) och tittade sen omkring oss för att upptäcka att runt om oss var alla de där som inte hade det vita bandet på armen som signalerade ”JAG ÄR 18 OCH FÅR DRICKA”. Som djur som letar efter sin flock drogs vi på ett övernaturligt sätt mot ett rosa skynke, och när vi kom på andra sidan skynket så var vi äntligen hemma. Alkoholen sprutade och bloggkändisarna vimlade och minglade. Rebecca och Fiona, Rebecca Simonsson, Michaela Forni, Petra Tungården, Angela Monroe (ha), ketchupmamman, Cissi Wallin, Sandra Beijer, Elsa Billgren, Spiderchick, HanaPee, Egoina, Hanna Fridén osvosvosv. ALLA var där! (eller?). Vi drack gratissprit och jag hittade en gömma med klubbor som jag snabbt snattade. Livet lekte.

Sen…sen…var det dags för prisutdelning, och den var varm! Det är typ det enda jag kommer ihåg. Värmen var förfärlig och folk svettades som grisar. Jag stod emellan Sandra Beijer och HanaPee, mina två favvobloggare och var starstruck hela utdelningen.  Efter utdelningen och alla välförtjänta vinnare (grattis alla) så blev det mayhem kaos. ALLA skulle hämta ut sina jackor, även de som skulle vara kvar på efterfesten. Och de som inte fick/ville gå på efterfesten skulle också hämta ut de späckade goodiebagsen. Allt på samma ställe. Det tog typ ett år. Svettiga, irriterade och ett år äldre kom vi äntligen ut därifrån och gick runt hörnet till EFTERFESTEN!!!

Där spelade bland annat EMD och Tove Styrke. Himla häftigt. Alla var som galna och det var först efter dessa framträdanden som festen verkligen startade, det kan också bero på att de hade börjat släppa in massa ”vanligt folk” på cafét också och de var många, stekiga och fulla!!! Men varför släppte de in en massa annat folk? Det var något som vi alla frågade oss. Himla konstigt. Det där exklusiva och mystiska med efterfesten med bara massa ballt blogg- och kändisfolk föll ju totalt! Det blev bara trångt och svettigt och lång kö till toaletten, så efter en dans till ”don’t stop beliveing” med ett ballt luftgitarrsband så blev det hemgång (fast inte till oss själva…spännande vaaa!!) och donken on the way.

Det var inte mer än okej. Det var det faktiskt inte. Det kändes ganska amatörmässigt och dåligt planerat. Jag är ledsen veckorevyn! 3 av 5. Det var kul, det var det! Jag skrattade många gånger, men det berodde nog mer på sällskapet än själva galan.

Goodiebagen då? Den där som alla de små töntfjortisarna (jo ni är fortfarande fjortisar) dissar till tusen… Till er töntar säger jag: OTACKSAMMA JÄVLAR! Och till Veckorevyn säger jag tacktack. Jag tycker fortfarande att gratis är gott och blir glad för te och mascara. Ni får väl ändå så mycket slick i röven av företag att det inte spelar någon roll om ni får en eller två mascaror?!? Justdet! (men okej jag kan gå med på att alla de små lapparna från företagen var onödiga, de hade jag kunnat vara utan)

That’s the way the cookie crumbles!

Lambi Soft & Stylish – Limited Collection

Toapapper är något väldigt viktigt. Skitviktigt skulle man kunna säga till och med så får vi det skämtet ur vägen. De flesta av oss använder det dagligen, förhoppningsvis alla, och utan toapapper skulle vi kanske vara tvungna att börja slåss om de där telefonkatalogerna som alltid ligger och skräpar, fortfarande ihopplastade, nere vid porten i trapphuset.

Jag har väldigt höga krav på mitt toapapper eftersom jag tycker att det både ska vara mjukt, stryktåligt och så luddfritt som möjligt. Det sistnämnda har alltid, så länge jag kan minnas, varit ett problem för Lambi. Det som gjort deras papper mjukt har också gjort så att pappret luddar mycket. Detta har drabbat mig på så sätt att jag, ja… jag säger det. Jag har fått ludd på toppen av snoppen! Jag är nämligen av den åsikten att det är oskönt med de sista två dropparna i kallingarna. Oskönt och ofräscht, vem vill lukta gammal kissgubbe? Därför torkar jag så klart, när möjlighet finns, av Lill-Tomas efter avslutad kissrunda. Har jag då använt Lambi har det inneburit att jag varit tvungen att tvätta av härligheten igen och stoppa ner den blöt i brallan.

Man kan med andra ord säga att Lambi Soft & Stylish – Limited Collection hade lite uppförsbacke redan när jag köpte den i affären. Men vad har vi då här?

Vi har ett toapapper med ett störtlöjligt namn. ”Soft & Stylish”, hur tänkte de där? Att vi skulle åka bakåt i tiden till 90-talet och låta Latin Kings torka sig i arslet med det? ”Snubben trodde han var cool för han hade Lambi Soft & Stylish – Limited Collection”. Den Borat-aktiga formuleringen ”Try New Quality” känns inte heller helt hundra.

Däremot utlovas ”improved softness” och ta mig fan, det är fortfarande mjukt men luddfaktorn är minimal! Jag vet inte vad toapappersforskarteamet på Lambi gjort, men nu är de verkligen något på spåret. Pappret är dessutom så tjockt (tre ark) att risken för att råka peta sig i röven av misstag är mycket liten. Lambi Soft & Stylish – Limited Collection är även miljömärkt och eftersom miljön är en bra grej att ha kvar så känns det som ett plus.

Det enda negativa med Lambi Soft & Stylish – Limited Collection är alltså pyttelite ludd och ett fånigt namn. Men är det något som kan ha ett fånigt namn så är det väl något man kan straffa dagligen genom att torka sig i prutten med det!

Bra jobbat Lambi!

Reebok EasyTone: Rumpskorna

Nu i veckan fick jag ett par Reebok EasyTone hemskickade till min lilla koja i skogen. Tack som fan! Jag har länge varit sugen på att prova de världsomvälvande rumpskorna. Ni har väl sett reklamen? Den där med alla de välformade, alldeles lagom bruna och cellulitfria rumporna som spatserar omkring lite överallt i så korta shorts att en fjortis hade skämts. Och så är det en catchy musikslinga på det och så har de skapat en reklam som tilltalar alla. Tjejerna vill ha den där snygga bakdelen och killarna vill också att tjejerna ska ha den! Rusning till affärerna och Reebok tjänar multum!!

Skorna är ett par skor för gång (man ska av någon anledning som jag inte vet springa med dem) och de har en ”Easytone- och Smoothfit-teknologi”. Sulan på skon består av två bollar som skapar en obalans, och detta gör att den som går i skorna kan få upp till 28% högre aktivering i vad-, lår- och rumpmuskler än vad denne skulle vid gång i ett par vanliga träningspjucks. Detta ska i sin tur öka förbränningen! Skorna är också relativt snygga i sin utformning om man jämför med andra skor som spelar i samma liga. Man kan inte komma undan med att vara fashion med dem på sig men man kan nog undvika att bli fotad och komma upp på fulast.se.

Allt detta låter helt UNDERBART om jag får säga vad jag tycker (se, jag har helt och håller köpt reklamen) Men hur fungerar de då? Jag hade dem på mig under min senaste powerwalk, ja ni ser ju här…

Jag måste faktiskt säga att det faktiskt inte bara är falsk reklam. Jag kände en markant skillnad från en helt vanlig powerwalk, speciellt kändes det mer i rumpan och nu när jag ligger här i min soffa och slappar så värker musklerna på det där viset som indikerar att en liten träningsvärk är på väg. Imorgon är det verkligen upp till bevis Reebok! Blir det träningsvärk eller inte?

Men det är inte bara det att det känns som att mina ben och min röfv fått mer träning nu, nej under själva gången kändes det också mycket lättare att gå. Det kändes som att jag studsade fram lite. Hur är det möjligt att det känns lättare att gå när man går men att man från mer träningsvärk efteråt? Detta övergår mitt förstånd!!!

Hur som helst så känner jag att jag mig nöjd! Snygg rumpa here I come!!!!!!!!!! WOOOOHOOOOOO!!!! KICKEN, HÄR ÄR DEN!!!

The Next Big Thing – Efterfesten

I helgen har musiktävlingen the Next Big Thing haft sin avslutning med buller och bång i Kungsträdgården. Om jag förstått saken rätt var det här en tävling där den som hade flest vänner hade störst chans att vinna, eller snarare att den som tjatade mest på sina vänner att rösta hade störst chans att vinna. Jag har snabbt försökt förstå de struliga reglerna på hemsidan, så jag kan ha missuppfattat saken helt. Det fanns nog faktiskt två-tre olika sätt att ta sig vidare.

Hur som helst var jag inte på själva tävlingen utan det var efterfesten som stod i fokus igår.

Efter en fantastisk middag på Marie Laveau tog jag och Ludde oss till Skeppsholmen och bergsrummet under Östasiatiska museet. En mycket intressant lokal för tillställningar av denna typ! Alltså på ett bra sätt.

Först bjöds vi på några låtar från vinnaren av tävlingen. Jag blev väldigt förvirrad när hon bara sjöng covers. Om man vinner en tävling som heter the Next Big Thing borde man ha egna låtar. Fint sjöng hon dock och hon kanske sjöng egna låtar i tävlingen, vad vet jag, men annars vill jag bestämt hävda att någon annan borde ha vunnit.

Kanske killen som klev upp på scen efter henne. Jag vet att jag sett honom någon annanstans, eftersom jag har ett fantastiskt ansiktsminne, men jag vet inte var. Jag gissar på Idol eller Talang. Han spelade helt klart egna låtar och även om framträdandet fick mig att tänka på något man hade kunnat se i Dawsons Creek så tycker jag att eget material ska premieras framför covers. Även om jag kände mig lite smutsig efter framträdandet.

Slutligen gick det amerikanska bandet Yearling upp och rev av några låtar. Det sades flera gånger innan att de ”klättrar på listorna” i USA, men jag kan inte hitta något om det när jag googlar efter det. Kanske bara är jag som är värdekass på att googla.

Yearling var helt okej, jag är något av en sucker för college rock, men jag störde mig så mycket på att basisten såg ut som en skivbolagsprodukt att jag inte kunde koncentrera mig på musiken. När de spelade en cover på Katy Perrys Hot n Cold var de rejält ute också cyklade också, men de minglade runt med publiken efteråt och det är alltid trevligt. De verkade genuint ödmjuka så pluspoäng för det!

När banden spelat klart bjöds det på sån där dunka dunka-musik som ungdomarna lyssnar på ny för tiden. Ni vet sånt där enformigt som det är jobbigt att lyssna på och tråkigt att dansa till. Jag kallade det en natt och gick hem ganska tidigt.

Det utlovades på hemsidan ”en fantastisk kväll där vi grottar ner oss i liveframträdanden av gästartister, spektakulära DJs och mingel med finalisterna och Sveriges musikelit”.

Jag såg ingen från Sveriges musikelit där. Den mest kända person jag såg var Jonas Inde. Sedan var Linda Skugge där också. Nuf said. Bara en kändis värd att se och han jobbar inte ens med musik. Jag såg faktiskt fler ur Sveriges musikelit tidigare under dagen när jag strosade omkring på Söder.

Det som var okej med tillställningen var alltså lokalen, gratisölen och Yearling. Det bästa med kvällen var middagen på Marie Laveau innan festen.

Enviro-Bear 2000: Operation: Hibernation

Som den avdankade indienörden och förtidspensionerade spelgeeken jag är skulle man kunna tro att jag har någon sorts koll på den hära indie gaming-scenen som verkar florera nuförtiden.

Nä, Det har jag inte.

Eller visst, efter allt hypande spelade jag till sist Braid (och likt Björn så älskade jag det). Men annars har jag tyckt att de flesta av dessa spel, gjorda av en eller ett fåtal personer (för det är det som är hela grejen) verkat rätt tråkiga och eh.. tagit sig på för stort allvar.

Istället har jag spelat alla dessa dyra blockbusterspel som kommer ut den här tiden på året och bara handlar om våld och pattar och grafik och uppföljare och krafs!

LYCKLIGTVIS KOMMER ENVIRO-BEAR 2000 TILL UNDSÄTTNING!

I någon halvtimme i alla fall.


Scenario:

Du är en björn (med en bil), vintern närmar sig och du behöver äta upp dig så att du kan gå i ide.

Kontroller:

Du styr bilen endast med hjälp av din högertass (högerram?). Detta innebär att du inte kan gasa eller bromsa samtidigt som du kör. Dessutom behöver du den för äta din fångst, och för att bli av allt skräp som samlas i bilen p.g.a. ditt oförsiktiga körande samt för att handskas med diverse jobbiga kreatur i stil med arga grävlingar och getingar.

Slutbetyg:

Det funkar perfekt som lite lätt avkoppling då och då. För stunden har jag lyckats överleva hela fem vintrar.

Ladda ner hela skiten helt gratis r och börjar piska grävlingar idag!

The Fix – DCAL

Kära läsare! Det här är ett historiskt ögonblick i Tack Som Fans historia. Ni är nämligen på väg att drabbas av den första önskerecensionen någonsin. Tillsammans ska alltså jag och bandet the Fix sätta standarden för alla framtida önskerecensioner.

Förutsättningarna är följande:

”The Fix – spelade in en video för några helger sen. Videon är inspelad i basistens sovrum och gitarristen har regisserat. Klänningen som tjejen i videon har på sig kostade 250 kr. Utöver den utgiften var videons budget 0 kr. Vad tycker ni?”

Det första som slår mig är att jag känner igen sångaren i bandet, men kan inte placera honom. Nu fnissar ni lite för er själva och tänker att jag kanske legat med honom på fyllan. Jag skrattar hånfullt tillbaka, för hade jag idkat älskog en sån snygging hade jag kommit ihåg det. Dessutom borde jag ha kommit ihåg om jag legat med en kille. Nej, jag har helt klart sett honom någon annanstans, men för att inte bli galen lämnar jag det snabbt bakom mig för att fördjupa mig i videon istället.

Videon tilltalar mig mycket och refrängen sätter sig som ett tuggummi i huvudet. De matta färgerna och rutorna som för tankarna till polaroidbilder känns helt rätt! Det här må vara en lågbudgetvideo, men den smakar klass och stil. Less is verkligen more i det här fallet.

Efter att ha tittat på videon ett tiotal gånger inser jag att när sångaren har tröja på sig tar man det lugnt, men när han är topless är det par-tey! Han har dessutom en oförskämt snygg kropp, och nu är jag här igen. Han ser ta mig fan bra ut den här grabben! Och sjunger bra gör han också.

Några favoritgrejer med videon:

  • Klänningen som HELA inspelningsbudgeten brändes på. Mycket bra investering, den sitter som en smäck och är passar fantastiskt till temat. Ska man dansa så där så är det i just en sån klänning man ska göra det.
  • Hunden. Jag älskar den. Jag fullkomligt älskar den.
  • Pekfingret på sista slaget i låten. Bam!

Jag tittade på några korta liveklipp på the Fix också och jag hoppas att Tack Som Fan blir inbjudna när de har releasefest, för jag känner på mig att det kan bli riktigt bra. Jag hörde ett Rage Against the Machine-aktigt riff som skvallrar om att det kan bli rejält drag när the Fix spelar live!

Den där hetsiga gången som har något med girl power att göra

Igår kväll släpade jag min slappa röfv upp ur den bekväma soffan och drog på mig träningsbrackan och satte upp håret i en hög sportig tofs (är det här spice girls kommer in i bilden? det är ju lite sporty spice med hög tofs…??) och gick ut i den kalla höstkvällningen för att gå på en gång med kraft, en walk with power, en powerwalk!!

Med Tomas iPhone i fickan och en festmusiklista i öronen så började jag min gång med studsiga steg (tack vare mina sportiga skor med fjädrande sula) och styrde min kosa mot skogen! Vi har en slinga i skogen som passar en powerwalk alldeles perfekt! Den är kanske 5 kilometer lång och det är lummig och mysig skog på alla håll och kanter. Jag tycker inte om att motionera i närheten av människor som inte gör det. Springa runt mitt inne i stan är ett nono! Jag hade alltså en mycket bra utgångspunkt för att min powerwalk skulle gå finfint.

Det var en fin kväll och solen sken fortfarande och värmen från den höstiga sommaren hängde sig kvar och det gjorde att gången var behaglig och lagom varm/kall. Det gick att ta i utan att svimma (kommer ni ihåg i somras när man inte kunde gå och köpa mjölk utan att svimma på kuppen) och luften som jag andades in och ut genom mina hårt arbetande lungor kändes sådär frisk och höstigt krispig, men samtidigt var det inte för kallt så att kroppen mest koncentrerar sig på att hålla värmen (kommer ni ihåg i vintras när det var snökaos?). Vädret var alltså pörfeeect för min gång. Det kändes faktiskt sådär skönt att bara komma ut och röra på fläsket!

Efter ungefär tio minuters rask gång med karaktäristiskt svängande armar började svetten lacka på min rygg och det började kännas lite i baksidan av benen och i rumpan. Under den efterföljande tiden det tog för mig att ta mig runt slingan så började det kännas mer och mer i mina bakre regioner och när jag tagit mig runt så var det riktigt ansträngda muskler som satt på kroppen min!

När jag nästan var vid slutet av banan så var jag så himla taggad på att springa, och detta endast för att jag inte fått springa eftersom det var en powerWALK. Så när ”Kom igen Lena” dunkade in i mina snäckformade öron så kunde jag bara inte hålla mig. Jag hetsade iväg i den snabbaste sprinten jag någonsin åstadkommit  i mitt vuxna liv. Och jag tycker inte ens om att springa! SÅ PEPPANDE VAR DET ATT POWERWALKA!!!!!!!!!! Jag tog den sista delen av banan i denna snabba takt och när jag sen kom fram till slutet så fullkomligt sprutade endorfinerna ur mina öron och jag kände mig gladare, friskare och smidigare än på länge!!

Powerwalk (med dessa omständigheter) får en skön femma av mig! Men om ni frågar mig i december så kommer säkerligen en liknande aktivitet få en nolla.

Kungarna av Tylösand

När Jersey Shore slutade tidigare i år bildades ett tomrum inom mig. Vad skulle jag ta mig till utan the Situation och de andra. Svaret fick jag när jag såg att Calle Schulman skulle spela in en svensk version.

Det stod redan från början klart att Kungarna av Tylösand skulle bli något utöver det vi vanligtvis är vana vid att se i Sverige. Vi blev lovade fylla, skandaler och sex. Veckorna innan premiären har det rapporterats om trashade hotellrum, porrfilmsnotor på flera tusen och gruppsexfester. Behöver jag säga att skräptelevisionsknarkaren i mig blev exalterad?

Efter att ha sett första avsnittet står några saker klara för mig:

  • Jag föraktar deltagarna precis så mycket jag förväntade mig att göra
  • James och Camilla känns ganska vettiga. Om det är för att de verkligen är det eller om det är för att de andra är retards återstår att se
  • Joakim är jävligt äcklig. Vem kissar i en bubbelpool? OCH hoppar ner i samma bubbelpool och tittar på, som en ful gubbe, när några andra ”umgås”?
  • De utlovade skandalerna och snuskigheterna kommer att levereras, utan tvivel

Däremot kommer Kungarna av Tylösand inte upp till storebrorsan Jersey Shores nivå. Inte ännu i alla fall, och att köra på samma spår med smeknamn blir bara löjligt på svenska.

Jag kommer självklart fortsätta följa Kungarna av Tylösand och jag känner på mig att det här är en skräphög som bara kommer växa, på ett bra sätt, men för tillfället är höstens skandalserie bara värd en svag 3:a. Tur att Jersey Shore har dragit igång en ny säsong på MTV så man kan få lite äkta Guido-action också!

Skånefruar

image_gallery[1]

Skånefruar är Kanal 5:s uppföljare till Hollywoodfruar – ett program de inte på något som helst sätt låg bakom.

Detta är ett skamlöst försök att CASHA IN på Anna Ankas succé tidigare i år: fem förmögna skånska kvinnor, fyra blonda och en brunett, lever sina liv i lyx och flärd. Våra hjältinnor är Nancy Fadel (vars två barn säger att de inte tänker på henne som en milf, men som ändå pratar om henne som en sådan varje gång de dyker upp), Vera Stevens (som har svårt att komma upp ur sängen om morgnarna och sedan surar loss över att maken “överkokar mjölken”), Maria Popke (som äger ett tjugotal skor), Christina Nilsson (som tycker om “ritualer och ceremonier”) och Angela Klingberg (som gör reklam för sina insatser som mäklare medelst porriga fotografier).

I första avsnittet introduceras dessa varelser. Vi får se några småepisoder ur deras liv, bland annat när Vera får ett raseriutbrott på en bensinstation och Nancy spelar tennis. Mot slutet av programmet förs de samman i ett bondingförsök. De inbjuds då deltaga i Christinas egenhändigt påkomna “Chackra balance dance”, vilket efterföljs av en “befriande” vandring på glödande kol.

Jag var redo för detta program. Jag ville se någonting upprörande – ett program vari en samling totala SPÅN kläckte ur sig enfaldiga saker som jag sedan kunde HÅNA dem för. Ah, vad jag såg fram emot allt hat jag skulle få haspla ur mig! Jag såg ju aldrig Hollywoodfruar, varför jag kände att jag gick miste om en alldeles för ljuv dos misantropi.

Läsare, jag är besviken. Våra huvudfigurer i Skånefruar säger ingenting som är särskilt provocerande – ingenting urbota Ankaesqueskt om hur mexikanare är lata eller kvinnans främsta uppgift är att tjäna mannen. Visst, vi har att göra med en samling tämligen självcentrerade personer… men de är inte elaka, och de försöker inte vara överlägsna. Gäsp vad tråkigt.

Redan vid första reklampausen tyckte jag att programmet var fullkomligt meningslöst. Jag blickade mot klockan och suckade över att FYRTIO MINUTER återstod. Hujedamej. Är det verkligen så mycket begärt att vilja att folk i TV är lite extrema? Eller kanske bara beter sig lite illa? Va? Det här harmlösa tramset gör ju ingen förnär. Skånefruarna är alldeles för karaktärslösa. Ingen av dem står ut särskilt mycket, och i morgon kommer jag ha glömt bort dem allihop. Not good TV!

Sen har vi ytterligare ett problem: mitt hemlandskap Skåne inte riktigt är lika lyxigt och flärdigt som Hollywood. Rika människor som bor i glitterstaden har mycket större möjligheter att leva äckligt socitetsliv. Summan av kardemumman blir att skåningar som spelar tennis, går på glödande kol och försöker tanka bilen helt enkelt inte lyckas provocera mig. Det är bara idioter som lever sina ointressanta liv.

Summering: Jag kan inte se ner på skånefruarna så mycket som jag hoppats, och därför kan jag helt enkelt inte rekommendera programmet. Det verkar alltså som om mitt behov av lyteskomik även i fortsättningen får stillas av partiledarutfrågningarna.

Recensionen publicerades ursprungligen på författarens privata blogg: Björnnästet.se