Månad: september 2010

Alan Wake: The Signal

500x_alan_wake_the_signal[1]

Jag beundrade Alan Wake, Remedys skräckspel om en författare som dras in i en surrealistisk värld av skuggor, mörka hot och mardrömmar. Spelet bestod av 5-6 kapitel, och nådde ett slut som var tämligen tvetydigt. Finalen lämnade många av oss 1) kliandes våra huvuden och 2) hungriga efter mer.

I Alan Wake: The Signal fortsätter storyn. Eller inte. Det lilla problem jag har med detta extrakapitel är att här finns väldigt, väldigt lite berättelse. Alan verkar befinna sig i sitt eget undermedvetna. Där får han reda på att han måste följa en viss signal. Och det är hela storyn: som spelare följer man en signal åt ett visst håll. Das ist alles. Vart och varför? Vi vet inte.

Vad jag gillade med det ursprungliga spelet var just att det betonade sin berättelse – och karaktärerna – så mycket som det gjorde. I The Signal springer man mest runt som i vilken shooter som helst, utan att få några svar, utan att lära sig mer om The Dark Presence eller Bright Falls. Det är besvikande. Och det leder till ett ganska tomt extrakapitel, ungefär som ett avsnitt i en dramaserie där man känner sig frustrerad eftersom ingenting händer när så mycket kunde ha hänt.

Dock måste man understryka att spelet är lika snyggt som alltid. Miljöerna är mardrömslikt hotfulla, ljus- och skuggeffekterna lika effektivt atmosfäriska. Spelandet flyter på lika snyggt som tidigare. Det är inte illa.

Man önskar bara att man hade lite mer att spela för – för detta är inte en engagerande story.

Recensionen publicerades ursprungligen på författarens privata blogg: Björnnästet.se

Lambi Soft & Stylish – Limited Collection

Toapapper är något väldigt viktigt. Skitviktigt skulle man kunna säga till och med så får vi det skämtet ur vägen. De flesta av oss använder det dagligen, förhoppningsvis alla, och utan toapapper skulle vi kanske vara tvungna att börja slåss om de där telefonkatalogerna som alltid ligger och skräpar, fortfarande ihopplastade, nere vid porten i trapphuset.

Jag har väldigt höga krav på mitt toapapper eftersom jag tycker att det både ska vara mjukt, stryktåligt och så luddfritt som möjligt. Det sistnämnda har alltid, så länge jag kan minnas, varit ett problem för Lambi. Det som gjort deras papper mjukt har också gjort så att pappret luddar mycket. Detta har drabbat mig på så sätt att jag, ja… jag säger det. Jag har fått ludd på toppen av snoppen! Jag är nämligen av den åsikten att det är oskönt med de sista två dropparna i kallingarna. Oskönt och ofräscht, vem vill lukta gammal kissgubbe? Därför torkar jag så klart, när möjlighet finns, av Lill-Tomas efter avslutad kissrunda. Har jag då använt Lambi har det inneburit att jag varit tvungen att tvätta av härligheten igen och stoppa ner den blöt i brallan.

Man kan med andra ord säga att Lambi Soft & Stylish – Limited Collection hade lite uppförsbacke redan när jag köpte den i affären. Men vad har vi då här?

Vi har ett toapapper med ett störtlöjligt namn. ”Soft & Stylish”, hur tänkte de där? Att vi skulle åka bakåt i tiden till 90-talet och låta Latin Kings torka sig i arslet med det? ”Snubben trodde han var cool för han hade Lambi Soft & Stylish – Limited Collection”. Den Borat-aktiga formuleringen ”Try New Quality” känns inte heller helt hundra.

Däremot utlovas ”improved softness” och ta mig fan, det är fortfarande mjukt men luddfaktorn är minimal! Jag vet inte vad toapappersforskarteamet på Lambi gjort, men nu är de verkligen något på spåret. Pappret är dessutom så tjockt (tre ark) att risken för att råka peta sig i röven av misstag är mycket liten. Lambi Soft & Stylish – Limited Collection är även miljömärkt och eftersom miljön är en bra grej att ha kvar så känns det som ett plus.

Det enda negativa med Lambi Soft & Stylish – Limited Collection är alltså pyttelite ludd och ett fånigt namn. Men är det något som kan ha ett fånigt namn så är det väl något man kan straffa dagligen genom att torka sig i prutten med det!

Bra jobbat Lambi!

Överlägsen nörd-skepparkransen (eller?)

Jag har alltid trott att den här skäggtypen heter skepparkrans. När jag googlade på skepparkrans inför att denna recension skulle födas var det dock en överhängande del artiklar som ansåg att skepparkrans är det som Abe Lincoln hade i fejan när det begav sig. Inte så konstigt egentligen med tanke på att det är en typisk fiskargubbebehåring.

När jag hade gråtit färdigt och slitit min icke-skepparkrans försökte jag luska ut vad skägg runt munnen egentligen heter. Jag fick då reda på att det kallas Siewert Öholm-fitta. Ett väldigt opassande namn kan tyckas, men det är alltså inget jag har hittat på utan det står i Nationalencyklopedin. Eller på Flashback, jag minns inte riktigt. För att förenkla det hela förkortar jag det hur som helst SÖF resten av recensionen.

SÖF är något jag inte skulle vilja bli funnen död i, men något jag väldigt lätt skulle kunna odla då det är i SÖF-zonen min ansiktsbehåring är som vildast, se tidigare skäggrecension. Odlar man SÖF är man däremot en eller flera av tre saker:

  • En överlägsen nörd
  • En farbror
  • Totalt omedveten om vad som är snyggt

Det här är alltså en ansiktsfrisyr som, enligt min mening, inte bör sitta på någon under 50 år. Har jag någon anledning till varför jag tycker detta? Ja, för att det är fult, och det är en tillräckligt god anledning för mig. Ibland kan fult vara snyggt, men i det här fallet kan fult bara vara fult. I absolut bästa fall är det inte fult utan bara osnyggt. SÖF får dig nämligen väldigt enkelt att se ut som en svullen gris. Eller en överlägsen douchebag.

Men passar ingen i SÖF då?

Jo visst, men vill man verkligen passa i något som är fult? Vill man verkligen passa i Siewert Öholm-fitta? Ni behöver inte svara, jag svarar åt er. Nej.

Nästa gång: Den tyska valross-mustaschen.

True Blood (säsong 3)

true_blood_season2__opt1[1]

Tredje säsongen av True Blood rättar till allt som andra säsongen klantade till.

Och med det menar jag att den helt enkelt låter vampyrerna vara i centrum. Andra säsongen innehöll onekligen en hel del intressanta och spännande inslag – jag tänker i synnerhet på Gondric och kyrkosällskapet – men det hela drogs ned av gudinne- och folktrancestramset, vilket ärligt talat kändes såväl ointressant som ovidkommande.

Alan Ball och hans medförfattare verkar dock ha insett vad de gjorde fel: i trean är det nämligen åter blodsugarnas interna intrigerande som är dragplåstret. Och tro mig – det intrigeras mer i och utanför Bon Temps än någonsin tidigare.

Problemet med att försöka recensera skiten är naturligtvis att man helst inte vill spoila någonting. Samtidigt vill man inte begränsa sig till att bara beskriva vad som är utgångspunkten i första avsnittet, vilket ju skulle säga ytterst lite om vad som händer senare i säsongen. Jag tror dock inte jag säger alldeles för mycket om jag avslöjar att alla de tidigare karaktärerna återvänder, att en mångtusenårig vampyr har något fuffens för sig, att varulvar tittar in i soppan och att vi får reda på mer om karaktärernas förflutna. Nu vet ni mycket, men ändå väldigt lite.

Några småtråkiga storylines finns. Tara känns fortfarande som en ganska överflödig karaktär, och Sams sökande efter sin biologiska familj är länge mest en distraktion. Elementen som väger upp dessa är dock så många och så bra och vinner lätt i en jämförelse.

Den största anledningen för mig att beundra True Blood är att serien är oförutsägbar utan att bli töntig. I det skruvade universum händelserna utspelar sig blir de tämligen absurda storyutvecklingarna ganska rimliga, även om serien aldrig står över att kunna skämta om sig själv. Här har vi en populärkulturell soppa av camp, komedi, spänning och verkligt drama. Som åskådare är man redo för allt och inget. Man följer avsnitten med en växande fascination, och finalen kan omöjligen göra folk besvikna.

Själv sitter jag mest och undrar om man författarna hade den lilla avslutande twisten i åtanke redan när de skrev första säsongen. Fan vet…

Recensionen publiceras även i författarens privata blogg: Björnnästet.se

Reebok EasyTone: Rumpskorna

Nu i veckan fick jag ett par Reebok EasyTone hemskickade till min lilla koja i skogen. Tack som fan! Jag har länge varit sugen på att prova de världsomvälvande rumpskorna. Ni har väl sett reklamen? Den där med alla de välformade, alldeles lagom bruna och cellulitfria rumporna som spatserar omkring lite överallt i så korta shorts att en fjortis hade skämts. Och så är det en catchy musikslinga på det och så har de skapat en reklam som tilltalar alla. Tjejerna vill ha den där snygga bakdelen och killarna vill också att tjejerna ska ha den! Rusning till affärerna och Reebok tjänar multum!!

Skorna är ett par skor för gång (man ska av någon anledning som jag inte vet springa med dem) och de har en ”Easytone- och Smoothfit-teknologi”. Sulan på skon består av två bollar som skapar en obalans, och detta gör att den som går i skorna kan få upp till 28% högre aktivering i vad-, lår- och rumpmuskler än vad denne skulle vid gång i ett par vanliga träningspjucks. Detta ska i sin tur öka förbränningen! Skorna är också relativt snygga i sin utformning om man jämför med andra skor som spelar i samma liga. Man kan inte komma undan med att vara fashion med dem på sig men man kan nog undvika att bli fotad och komma upp på fulast.se.

Allt detta låter helt UNDERBART om jag får säga vad jag tycker (se, jag har helt och håller köpt reklamen) Men hur fungerar de då? Jag hade dem på mig under min senaste powerwalk, ja ni ser ju här…

Jag måste faktiskt säga att det faktiskt inte bara är falsk reklam. Jag kände en markant skillnad från en helt vanlig powerwalk, speciellt kändes det mer i rumpan och nu när jag ligger här i min soffa och slappar så värker musklerna på det där viset som indikerar att en liten träningsvärk är på väg. Imorgon är det verkligen upp till bevis Reebok! Blir det träningsvärk eller inte?

Men det är inte bara det att det känns som att mina ben och min röfv fått mer träning nu, nej under själva gången kändes det också mycket lättare att gå. Det kändes som att jag studsade fram lite. Hur är det möjligt att det känns lättare att gå när man går men att man från mer träningsvärk efteråt? Detta övergår mitt förstånd!!!

Hur som helst så känner jag att jag mig nöjd! Snygg rumpa here I come!!!!!!!!!! WOOOOHOOOOOO!!!! KICKEN, HÄR ÄR DEN!!!

Nescafé Green Blend

”Fan, här sitter man…”

Så börjar mången Arne Anka-serie där Arne, med en öl i handen, drar iväg på någon existentiell utläggning.

Själv sitter jag dock här med en kopp snabbkaffe samt världens största okunskap om brygden ifråga.

Kaffe – vad fan vet jag om det?

Jag började dricka kaffe som ett nyttigare substitut till energidrycker vilka i sin tur var substitut för nattsömn och jobbsömn. Jag dricker kaffe som jag dricker vodka, utan mjölk och tillsatt socker. Jag dricker det för att hålla mig vaken och inte för hur det smakar. Ibland shottar jag espresso för att det är snabbare.

Men i alla fall, snabbkaffet var slut i skåpet och jag bestämde mig för att prova på något nytt:

Twisten med Nescafé Green Blend är att 35% av kaffebönorna är av den gröna och omogna sorten. Detta gör att det finns en massa antioxidanter i skiten och den lilla broschyren som följer med säger att dessa bekämpar fria radikaler vilka bidrar till att vi åldras. Säkert. Spelar roll.

Men gör de gröna bönorna något för smaken då? Ja, det ger kaffet en liten eftersmak av grönt te. Det är ungefär det.

det gör inte att kaffet ser grönt ut i alla fall

Slutbetyg:

En svag tvåa för att det här tillförde inget nytt till mitt kaffedrickande och för att Nestlé gillar att pola med Grace Mugabe samt att sätta melamin i mjölk och för att jag inte gillar kaffe. (SCREW YOU OBJEKTIVITET!)



Salt

salt[1]

Salt har tidigare recenserats här på sidan av Tomas, som småsågade den och satte en tvåa. Jag tyckte betydligt mer om filmen, och har därmed ÄNTLIGEN möjlighet att vara motsträvig (det är sådant vi arslen lever för).

Angelina Jolie spelar Salt, agent. CIA-kontoret hon jobbar på kontaktas en vacker dag av en ryss, som OUTAR HENNE utav bara helvete genom att påstå att hon är rysk agent – och att hon kommer försöka mörda Rysslands president. Salts kollegor, inte sena att notera något slags intressekonflikt hos huvudkaraktären, tycker det vore trist om Salt gavs tillfälle att göra detta (skulle ju kunna innebära lite problem va). Innan de sätter stopp för henne hinner dock tösen fly. Sedan är jakten igång: salt flyr och flyr, agenterna jagar och jagar.

Vi i publiken vet inte om Salt är rysk eller amerikansk agent. Eller kanske både och. (Själv hoppades jag hon skulle spränga alla förväntningar och visa sig vara Moder Finlands främsta dotter, men den förhoppningen infriades inte.) Man har alltså inte full koll på vad hon försöker göra i filmen och varför. Tomas tyckte i sin recension att detta var en svaghet eftersom man inte kunde få ett riktigt grepp om karaktären. Jag håller inte med – att sväva i ovisshet lät mig följa händelseutvecklingen med lite större spänning än jag annars kanske skulle ha gjort.

Jag gillar sån här skit. Agenter, lönnmördare, intriger, politiskt fuffens. Att detta är en överdriven och löjlig film råder det dock inga tvivel om. Vi är långt borta från den realism Jason Bourne-filmerna försöker sikta på. Snarare hamnar Salt i samma fack som TV-serien ALIAS, som ju var löjlig på alla upptänkliga sätt och några till.

Mitt slutomdöme är att Salt är en väldigt underhållande actionfilm vars story är störtlöjlig, men ändå finurligt tillskruvad i allt sitt dubbel- och trippelspel. Angelina Jolie gör dessutom vad få andra skådespelare hade haft modet att göra – hon spelar rollen straight. Rätt val, om ni frågar mig.

Recensionen publicerades urpsrungligen på författarens privata blogg: Björnnästet.se

The Next Big Thing – Efterfesten

I helgen har musiktävlingen the Next Big Thing haft sin avslutning med buller och bång i Kungsträdgården. Om jag förstått saken rätt var det här en tävling där den som hade flest vänner hade störst chans att vinna, eller snarare att den som tjatade mest på sina vänner att rösta hade störst chans att vinna. Jag har snabbt försökt förstå de struliga reglerna på hemsidan, så jag kan ha missuppfattat saken helt. Det fanns nog faktiskt två-tre olika sätt att ta sig vidare.

Hur som helst var jag inte på själva tävlingen utan det var efterfesten som stod i fokus igår.

Efter en fantastisk middag på Marie Laveau tog jag och Ludde oss till Skeppsholmen och bergsrummet under Östasiatiska museet. En mycket intressant lokal för tillställningar av denna typ! Alltså på ett bra sätt.

Först bjöds vi på några låtar från vinnaren av tävlingen. Jag blev väldigt förvirrad när hon bara sjöng covers. Om man vinner en tävling som heter the Next Big Thing borde man ha egna låtar. Fint sjöng hon dock och hon kanske sjöng egna låtar i tävlingen, vad vet jag, men annars vill jag bestämt hävda att någon annan borde ha vunnit.

Kanske killen som klev upp på scen efter henne. Jag vet att jag sett honom någon annanstans, eftersom jag har ett fantastiskt ansiktsminne, men jag vet inte var. Jag gissar på Idol eller Talang. Han spelade helt klart egna låtar och även om framträdandet fick mig att tänka på något man hade kunnat se i Dawsons Creek så tycker jag att eget material ska premieras framför covers. Även om jag kände mig lite smutsig efter framträdandet.

Slutligen gick det amerikanska bandet Yearling upp och rev av några låtar. Det sades flera gånger innan att de ”klättrar på listorna” i USA, men jag kan inte hitta något om det när jag googlar efter det. Kanske bara är jag som är värdekass på att googla.

Yearling var helt okej, jag är något av en sucker för college rock, men jag störde mig så mycket på att basisten såg ut som en skivbolagsprodukt att jag inte kunde koncentrera mig på musiken. När de spelade en cover på Katy Perrys Hot n Cold var de rejält ute också cyklade också, men de minglade runt med publiken efteråt och det är alltid trevligt. De verkade genuint ödmjuka så pluspoäng för det!

När banden spelat klart bjöds det på sån där dunka dunka-musik som ungdomarna lyssnar på ny för tiden. Ni vet sånt där enformigt som det är jobbigt att lyssna på och tråkigt att dansa till. Jag kallade det en natt och gick hem ganska tidigt.

Det utlovades på hemsidan ”en fantastisk kväll där vi grottar ner oss i liveframträdanden av gästartister, spektakulära DJs och mingel med finalisterna och Sveriges musikelit”.

Jag såg ingen från Sveriges musikelit där. Den mest kända person jag såg var Jonas Inde. Sedan var Linda Skugge där också. Nuf said. Bara en kändis värd att se och han jobbar inte ens med musik. Jag såg faktiskt fler ur Sveriges musikelit tidigare under dagen när jag strosade omkring på Söder.

Det som var okej med tillställningen var alltså lokalen, gratisölen och Yearling. Det bästa med kvällen var middagen på Marie Laveau innan festen.

Ghostbusters I & II, Deluxe Edition (DVD)

462611[1]

I den slemgröna förpackning ni kan se ovan ligger två av 1980-talets största filmer: Ghostbusters I & II.

Igår nördade jag loss ganska rejält och såg dem båda i ett svep, tillsammans med det övriga extramaterialet på DVD:erna. Mitt omdöme om filmerna, i synnerhet den första, är att de förkroppsligar ganska mycket av det jag uppskattar med 80-talet. För att lyckas med detta intar de nästan ett litet barns perspektiv, vari spöken är läbbiga, tekniska grejer är roliga (så länge de blinkar) och där det räcker med att något låter som vetenskap för att “nära nog”-principen skall kicka in. Ghostbusters lever i en värld full av magi. (Anledningen till att jag motsätter mig en tredje film i serien är att Hollywood helt enkelt tappat allt sådant – de vågar inte göra så här pass barnslig underhållning längre.)

I första filmen får vi se hur vår fyramannade spökliga kommer igång med verksamheten, och sedan fajtas med den uråldriga guden Gozer som har någon ogenomtänkt plan på hur hon skall ta över världen. I andra filmen är det den gamle magikern Vigo, vars själ lever i en tavla, som får spökligheterna i New York att slå ut i full blom… i ett försök att ta över världen. Berättelserna i de båda filmerna är naturligtvis löjliga, men tar sig själv på så pass stort allvar att man både kan skratta åt det och ändå tycka det är spännande. Spänningen kommer för övrigt lite från att båda filmerna bygger på mysterier – vi vet från början inte exakt vad som håller på att hända, vilket sedan framgår mer och mer i takt med att spökjägarna utför sina undersökningar.

Den finaste komplimang jag fått i mitt liv var när någon sade att jag – till sättet – är mycket lik Bill Murray. Ingenting har någonsin gjort mig gladare. Murray är dessa filmers center, och mycket hänger på hans persona. Redan efter några minuter i första filmen får han mig att gapskratta: Ray (Dan Ackroyd) och Egon (Harold Ramis) smyger ner i ett hemsökt bibliotek, fyllda av spänning och förväntan. Murray kommer efter – uttråkad, apatisk. Han skiter väl i spöken? Att kunna få folk att skratta bara genom att gå ner för en trappa – det är stor konst. Och det är med just den attityden han levererar sina repliker, vilket får hans karaktär att fungera så bra. De andra skådisarna gör väl ifrån sig de också – i synnerhet Sigourney Weaver – men det är Murrays show.

Första filmen är avgjort bättre än andra. Den är mer inspirerad, roligare. Därmed inte sagt att andra filmen är dålig.

Extramaterialet är ganska tunt. Någon featurette från 1984 tillsammans med foton från inspelningen får räcka för första filmen, och till andra får vi några episoder av den tecknade Ghostbusters-serien. Småkul, men egentligen inte särskilt värdefullt. Överlag blir betyget dock en fyra. Första filmen är definitivt värd det, och andra lever lite på att den så starkt förknippas med min barndom. (So shoot me – det finns inga objektiva recensioner, puckon.)

Recensionen publicerades ursprungligen i författarens blogg: Björnnästet.se