Månad: september 2010

Enviro-Bear 2000: Operation: Hibernation

Som den avdankade indienörden och förtidspensionerade spelgeeken jag är skulle man kunna tro att jag har någon sorts koll på den hära indie gaming-scenen som verkar florera nuförtiden.

Nä, Det har jag inte.

Eller visst, efter allt hypande spelade jag till sist Braid (och likt Björn så älskade jag det). Men annars har jag tyckt att de flesta av dessa spel, gjorda av en eller ett fåtal personer (för det är det som är hela grejen) verkat rätt tråkiga och eh.. tagit sig på för stort allvar.

Istället har jag spelat alla dessa dyra blockbusterspel som kommer ut den här tiden på året och bara handlar om våld och pattar och grafik och uppföljare och krafs!

LYCKLIGTVIS KOMMER ENVIRO-BEAR 2000 TILL UNDSÄTTNING!

I någon halvtimme i alla fall.


Scenario:

Du är en björn (med en bil), vintern närmar sig och du behöver äta upp dig så att du kan gå i ide.

Kontroller:

Du styr bilen endast med hjälp av din högertass (högerram?). Detta innebär att du inte kan gasa eller bromsa samtidigt som du kör. Dessutom behöver du den för äta din fångst, och för att bli av allt skräp som samlas i bilen p.g.a. ditt oförsiktiga körande samt för att handskas med diverse jobbiga kreatur i stil med arga grävlingar och getingar.

Slutbetyg:

Det funkar perfekt som lite lätt avkoppling då och då. För stunden har jag lyckats överleva hela fem vintrar.

Ladda ner hela skiten helt gratis r och börjar piska grävlingar idag!

The Fix – DCAL

Kära läsare! Det här är ett historiskt ögonblick i Tack Som Fans historia. Ni är nämligen på väg att drabbas av den första önskerecensionen någonsin. Tillsammans ska alltså jag och bandet the Fix sätta standarden för alla framtida önskerecensioner.

Förutsättningarna är följande:

”The Fix – spelade in en video för några helger sen. Videon är inspelad i basistens sovrum och gitarristen har regisserat. Klänningen som tjejen i videon har på sig kostade 250 kr. Utöver den utgiften var videons budget 0 kr. Vad tycker ni?”

Det första som slår mig är att jag känner igen sångaren i bandet, men kan inte placera honom. Nu fnissar ni lite för er själva och tänker att jag kanske legat med honom på fyllan. Jag skrattar hånfullt tillbaka, för hade jag idkat älskog en sån snygging hade jag kommit ihåg det. Dessutom borde jag ha kommit ihåg om jag legat med en kille. Nej, jag har helt klart sett honom någon annanstans, men för att inte bli galen lämnar jag det snabbt bakom mig för att fördjupa mig i videon istället.

Videon tilltalar mig mycket och refrängen sätter sig som ett tuggummi i huvudet. De matta färgerna och rutorna som för tankarna till polaroidbilder känns helt rätt! Det här må vara en lågbudgetvideo, men den smakar klass och stil. Less is verkligen more i det här fallet.

Efter att ha tittat på videon ett tiotal gånger inser jag att när sångaren har tröja på sig tar man det lugnt, men när han är topless är det par-tey! Han har dessutom en oförskämt snygg kropp, och nu är jag här igen. Han ser ta mig fan bra ut den här grabben! Och sjunger bra gör han också.

Några favoritgrejer med videon:

  • Klänningen som HELA inspelningsbudgeten brändes på. Mycket bra investering, den sitter som en smäck och är passar fantastiskt till temat. Ska man dansa så där så är det i just en sån klänning man ska göra det.
  • Hunden. Jag älskar den. Jag fullkomligt älskar den.
  • Pekfingret på sista slaget i låten. Bam!

Jag tittade på några korta liveklipp på the Fix också och jag hoppas att Tack Som Fan blir inbjudna när de har releasefest, för jag känner på mig att det kan bli riktigt bra. Jag hörde ett Rage Against the Machine-aktigt riff som skvallrar om att det kan bli rejält drag när the Fix spelar live!

Den där hetsiga gången som har något med girl power att göra

Igår kväll släpade jag min slappa röfv upp ur den bekväma soffan och drog på mig träningsbrackan och satte upp håret i en hög sportig tofs (är det här spice girls kommer in i bilden? det är ju lite sporty spice med hög tofs…??) och gick ut i den kalla höstkvällningen för att gå på en gång med kraft, en walk with power, en powerwalk!!

Med Tomas iPhone i fickan och en festmusiklista i öronen så började jag min gång med studsiga steg (tack vare mina sportiga skor med fjädrande sula) och styrde min kosa mot skogen! Vi har en slinga i skogen som passar en powerwalk alldeles perfekt! Den är kanske 5 kilometer lång och det är lummig och mysig skog på alla håll och kanter. Jag tycker inte om att motionera i närheten av människor som inte gör det. Springa runt mitt inne i stan är ett nono! Jag hade alltså en mycket bra utgångspunkt för att min powerwalk skulle gå finfint.

Det var en fin kväll och solen sken fortfarande och värmen från den höstiga sommaren hängde sig kvar och det gjorde att gången var behaglig och lagom varm/kall. Det gick att ta i utan att svimma (kommer ni ihåg i somras när man inte kunde gå och köpa mjölk utan att svimma på kuppen) och luften som jag andades in och ut genom mina hårt arbetande lungor kändes sådär frisk och höstigt krispig, men samtidigt var det inte för kallt så att kroppen mest koncentrerar sig på att hålla värmen (kommer ni ihåg i vintras när det var snökaos?). Vädret var alltså pörfeeect för min gång. Det kändes faktiskt sådär skönt att bara komma ut och röra på fläsket!

Efter ungefär tio minuters rask gång med karaktäristiskt svängande armar började svetten lacka på min rygg och det började kännas lite i baksidan av benen och i rumpan. Under den efterföljande tiden det tog för mig att ta mig runt slingan så började det kännas mer och mer i mina bakre regioner och när jag tagit mig runt så var det riktigt ansträngda muskler som satt på kroppen min!

När jag nästan var vid slutet av banan så var jag så himla taggad på att springa, och detta endast för att jag inte fått springa eftersom det var en powerWALK. Så när ”Kom igen Lena” dunkade in i mina snäckformade öron så kunde jag bara inte hålla mig. Jag hetsade iväg i den snabbaste sprinten jag någonsin åstadkommit  i mitt vuxna liv. Och jag tycker inte ens om att springa! SÅ PEPPANDE VAR DET ATT POWERWALKA!!!!!!!!!! Jag tog den sista delen av banan i denna snabba takt och när jag sen kom fram till slutet så fullkomligt sprutade endorfinerna ur mina öron och jag kände mig gladare, friskare och smidigare än på länge!!

Powerwalk (med dessa omständigheter) får en skön femma av mig! Men om ni frågar mig i december så kommer säkerligen en liknande aktivitet få en nolla.

Kungarna av Tylösand

När Jersey Shore slutade tidigare i år bildades ett tomrum inom mig. Vad skulle jag ta mig till utan the Situation och de andra. Svaret fick jag när jag såg att Calle Schulman skulle spela in en svensk version.

Det stod redan från början klart att Kungarna av Tylösand skulle bli något utöver det vi vanligtvis är vana vid att se i Sverige. Vi blev lovade fylla, skandaler och sex. Veckorna innan premiären har det rapporterats om trashade hotellrum, porrfilmsnotor på flera tusen och gruppsexfester. Behöver jag säga att skräptelevisionsknarkaren i mig blev exalterad?

Efter att ha sett första avsnittet står några saker klara för mig:

  • Jag föraktar deltagarna precis så mycket jag förväntade mig att göra
  • James och Camilla känns ganska vettiga. Om det är för att de verkligen är det eller om det är för att de andra är retards återstår att se
  • Joakim är jävligt äcklig. Vem kissar i en bubbelpool? OCH hoppar ner i samma bubbelpool och tittar på, som en ful gubbe, när några andra ”umgås”?
  • De utlovade skandalerna och snuskigheterna kommer att levereras, utan tvivel

Däremot kommer Kungarna av Tylösand inte upp till storebrorsan Jersey Shores nivå. Inte ännu i alla fall, och att köra på samma spår med smeknamn blir bara löjligt på svenska.

Jag kommer självklart fortsätta följa Kungarna av Tylösand och jag känner på mig att det här är en skräphög som bara kommer växa, på ett bra sätt, men för tillfället är höstens skandalserie bara värd en svag 3:a. Tur att Jersey Shore har dragit igång en ny säsong på MTV så man kan få lite äkta Guido-action också!

Skånefruar

image_gallery[1]

Skånefruar är Kanal 5:s uppföljare till Hollywoodfruar – ett program de inte på något som helst sätt låg bakom.

Detta är ett skamlöst försök att CASHA IN på Anna Ankas succé tidigare i år: fem förmögna skånska kvinnor, fyra blonda och en brunett, lever sina liv i lyx och flärd. Våra hjältinnor är Nancy Fadel (vars två barn säger att de inte tänker på henne som en milf, men som ändå pratar om henne som en sådan varje gång de dyker upp), Vera Stevens (som har svårt att komma upp ur sängen om morgnarna och sedan surar loss över att maken “överkokar mjölken”), Maria Popke (som äger ett tjugotal skor), Christina Nilsson (som tycker om “ritualer och ceremonier”) och Angela Klingberg (som gör reklam för sina insatser som mäklare medelst porriga fotografier).

I första avsnittet introduceras dessa varelser. Vi får se några småepisoder ur deras liv, bland annat när Vera får ett raseriutbrott på en bensinstation och Nancy spelar tennis. Mot slutet av programmet förs de samman i ett bondingförsök. De inbjuds då deltaga i Christinas egenhändigt påkomna “Chackra balance dance”, vilket efterföljs av en “befriande” vandring på glödande kol.

Jag var redo för detta program. Jag ville se någonting upprörande – ett program vari en samling totala SPÅN kläckte ur sig enfaldiga saker som jag sedan kunde HÅNA dem för. Ah, vad jag såg fram emot allt hat jag skulle få haspla ur mig! Jag såg ju aldrig Hollywoodfruar, varför jag kände att jag gick miste om en alldeles för ljuv dos misantropi.

Läsare, jag är besviken. Våra huvudfigurer i Skånefruar säger ingenting som är särskilt provocerande – ingenting urbota Ankaesqueskt om hur mexikanare är lata eller kvinnans främsta uppgift är att tjäna mannen. Visst, vi har att göra med en samling tämligen självcentrerade personer… men de är inte elaka, och de försöker inte vara överlägsna. Gäsp vad tråkigt.

Redan vid första reklampausen tyckte jag att programmet var fullkomligt meningslöst. Jag blickade mot klockan och suckade över att FYRTIO MINUTER återstod. Hujedamej. Är det verkligen så mycket begärt att vilja att folk i TV är lite extrema? Eller kanske bara beter sig lite illa? Va? Det här harmlösa tramset gör ju ingen förnär. Skånefruarna är alldeles för karaktärslösa. Ingen av dem står ut särskilt mycket, och i morgon kommer jag ha glömt bort dem allihop. Not good TV!

Sen har vi ytterligare ett problem: mitt hemlandskap Skåne inte riktigt är lika lyxigt och flärdigt som Hollywood. Rika människor som bor i glitterstaden har mycket större möjligheter att leva äckligt socitetsliv. Summan av kardemumman blir att skåningar som spelar tennis, går på glödande kol och försöker tanka bilen helt enkelt inte lyckas provocera mig. Det är bara idioter som lever sina ointressanta liv.

Summering: Jag kan inte se ner på skånefruarna så mycket som jag hoppats, och därför kan jag helt enkelt inte rekommendera programmet. Det verkar alltså som om mitt behov av lyteskomik även i fortsättningen får stillas av partiledarutfrågningarna.

Recensionen publicerades ursprungligen på författarens privata blogg: Björnnästet.se

The Blind Side

Jag har länge varit nyfiken på underverket som gav Sandra Bullock en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll. I går bjöd finest.se och Headweb på den enda svenska biovisningen av The Blind Side. Den hamnar nämligen direkt på dvd här i Sverige.

Bullock spelar Leigh Anne Tuohy, hellyllemamman som tar den hemlösa pojken Big Mike under sina vingar och ger honom en soffa att sova på. Michael har haft problem tidigare med det sätt skolan anser att man ska lära sig på, och misstas först för att vara korkad, men hör och häpna, han är begåvad på sitt egna sätt! Dessutom är han en huge frickin’ guy som passar perfekt för amerikansk fotboll. Det enda problemet är att han aldrig spelat det förut. Ujujuj, vad ska hända?

Det är för mig en smula förvirrande att Bullock knep Oscarsstatyetten från Gabourey Sidibe som gjorde en otrolig rollprestation i Precious. De andra skådespelerskorna har jag inte haft nöjet att se i de roller de nominerades för, så där kan jag inte säga mycket. Däremot kan jag säga att om det inte vore för att The Blind Side är baserad på en verklig historia så hade jag avfärdat den som en helt otrolig solskenshistoria. Nu väljer jag att kalla den för en lagom otrolig solskenshistoria för alla er som vill känna att världen är en vacker plats trots allt. The Blind Side är ett badkar fyllt med tv-serien 7th Heaven och ett decilitermått av tidigare nämnda Precious.

För mig blir det tyvärr lite för sliskigt lite för ofta.

Apotekets Nässköljare

När snor blir av en helt annan dimension än bara naturligt, vanligt snor från planeten Jorden dyker det upp idéer man kanske tidigare haft men alltid glömt bort. I dessa förkylningens tider som säkerligen kommer jämföras i historien tillsammans med digerdöden(det är synd om oss män när vi är sjuka) så dyker dessa försvunna idéer upp. Man inser att c-vitamin på brustablett bara sträcker sig en viss bit. Det är då Apotekets nässköljare kommer till undsättning, en fantastisk apparat som har sina rötter från yogan och har använts i betydligt fler år än Apoteket haft problem med att anställa alla nyexaminerade apotekare.

Man tillsätter en tesked salt i ett mått som följer med förpackningen, fyller med ca 3dl ljummet vatten och går med bestämda steg in till badrummet med förväntningar bortom denna värld. Sätter peni..pipen mot näsan och häller in vattnet i näsan, samtidigt som man yttrar fem heliga exorcistiska formler en cirkel av de ljus du tidigare tänt, självklart i förebyggande syfte utifall ATT DEN DEMON SOM DU SEDAN KOMMER SLÄPPA LÖS FÖRSÖKER FLY!!!!….oh herregud..! Bli inte rädd när du släpper pipen vid näsan sen, det är inte din hjärna, det är den demon kallat tapetklistersnor som försöker fly från den boning du kallar kropp och som du just befriat från de sju helvetenas alla hyllplan. Har du någonsin varit fast i alkoholismens/heroinets/methets klo men sedan tagit dig fri och känt en befriande känsla? Det är en flugfis i jämförelse med vad du kommer uppleva när du provar denna manick.
Bli heller inte rädd om du börjar gråta på badrumsgolvet och alla de där hemska barndomsminnena du hållt på och förträngt så länge slutligen kommer fram, omfamna dom och se dig själv nu som en starkare människa. Se bara till att ringa Ghostbusters sen.

Biggest Loser Sverige

Biggest Loser Sverige är ingen ny tv-serie, 2005 körde Kanal 5 igång samma grej fast med nordiska deltagare. Vid tillfället var jag väldigt emot skadeglädjeprogram och tv överhuvudtaget men nu är jag äldre och hatar världen en gnutta mer. Detta har tillfört att jag följt när Kanal 5 visat den amerikanska versionen nästan varje dag kl 19. Med viss tvekan blev jag dock lite glad när jag därför såg att TV4 skulle köra igång med ännu en svensk variant. Svenskar har aldrig varit bra på att tolka amerikanska koncept, det blir oftast krystat, de ”naturliga” dialogerna låter direktöversatta samt att amerikanska forcerade karaktärer funkar bara inte på svenskar. När vi ska skapa naturliga karaktärer av amerikanska mått blir det antingen Dramaten-känsla eller så jävla onaturligt. Visst har vi importerat en hel del bra saker men att kopiera och försvenska brukar aldrig funka. Så, funkar Biggest Loser Sverige 2010? Svaret är nej. Skulle en egen svensk idé funka, där vi inte försöker kopiera så mycket som möjligt? Ja, absolut. Den amerikanska kopian funkar inte för att svenskar kan inte säga saker som inte är naturliga för dom. Att ljuga i TV och förstora sina känslor till astronomiska mått i stil med ”We are coming back with a vengance” eller:

– Jillian(tränaren): ”Do you want to die?! If not, then run!!
– Deltagare på löpbandet: ”I want… to live again..!!” varav musik som låter direkt tagen från Pirates of the Carribean följer.

När sådant forceras fram bland deltagarna i Biggest Loser Sverige så klingar det oerhört falskt.
Dock så verkar vi slippa några motsvarigheter till Jillian och Bob utan här får vi istället två avslappnade och vad som verkar kvalificerade tränare. Tack så mycket! Det uppskattas, precis det jag menar med att man kan faktiskt göra det naturligt.

Det som är rätt kul är att personerna i programmet inte ens är i närheten av så feta som de amerikanska deltagarna. Jag tror att våra svenska bröder och systrar ser ut som de amerikanska gör när dom avslutar sin tid på den amerikanska ranchen, oerhört kul men samtidigt blir jag ändå lite stolt över att vi inte stoppar i oss så mycket skit. Någonstans luras vi inte av att så länge mat blänker eller smakar så sött som möjligt, så är det bra. Vi har ändå ett visst sunt förnuft.. till en viss gräns. Ett sunt förnuft skulle t.ex tänka efter och inse att:

– Piratmusik á la Johnny Depp funkar inte i Sverige. Vårt soundtrack till vardagsdrama  sträcker sig till Allsång på Skansen.
– Mer är mindre. Bara för att man har 7000 effekter i datorlådan behöver ett intro inte användas av allihopa.
– En poängtavla som laggar får visserligen en oerhört komisk effekt och bidrar till den billiga känslan men seriöst.. så svårt är det inte. Ni behövde inte använda Adobe Flash.
– En skitig lada som träningsutrymme funkar kanske i den ryska varianten där deltagarna vinner ett års förbrukning av vodka och träningsoveraller från 80-talet men inte för mig, det bara bidrog till intrycket att fyran ville inte lägga några hundringar på att måla om den inhyrda bondens lada.

Så, kommer jag att titta vidare på säsongen av svenska Biggest Loser? Nja, jag kommer definitivt inte följa det som jag gör med det amerikanska. Inte för att det amerikansk är mer bekostat, utan för att dom som amerikaner följer ett amerikanskt koncept. Dom fläskar på, överdriver minsta lilla reaktion och pumpar ut musik som om Armageddon vore runt hörnet.
Skulle Sverige göra ett program där folk inte behövde överdriva sina känslor, tro mig, det kommer, eller en dramakåt producent lägger sig i, då skulle jag bänka mig framför TV:n varje program.

Christina Hendricks klänning, Emmygalan 2010

#5647908 2010 Primetime Emmy Awards Arrivals held at The Nokia Theatre L.A. Live in Los Angeles, California on August 29th, 2010.
Christina Hendricks






















































































 Fame Pictures, Inc - Santa Monica, CA, USA - +1 (310) 395-0500

Det är min ringa åsikt att recensioner är som roligast när någon skriver om saker de inte har en aning om. Tillåt mig därför ratta ned ett par rader om någonting jag har noll koll på: mode. Närmare bestämt – klänningen Christina Hendricks bar på årets Emmy-gala.

En kort bakgrund: mitt intresse för klänningar har varit tämligen svalt de senaste 28 åren. Stundtals har relationen mellan mig och dessa plagg varit tämligen infekterad: mitt fokus brukar inte ligga på vad klänningarna visar, utan snarare vad de försöker dölja, och därmed är kollisionskursen oss emellan ett faktum. Notera detta: jag har ingenting emot att klänningar existerar, men har ofta svurit över att de existerar på vissa ställen.

Konflikten har aldrig varit så påtaglig som när jag vaknade morgonen den trettionde augusti i år – ett datum som sent skall glömmas – och på internet fann bilder på den Zack Posen-skapelse ni kan se ovan. Den initiala chocken avtog först när kaffet runnit ur min halvöppna mun och hunnit samlas i en pöl på skrivbordet stor nog att orsaka kortslutning i mitt tangentbord. Aldrig förr har jag önskat så mycket att en klänning helt enkelt inte funnits.

Min gissning är att Zack Posen, dess designer, var av en liknande åsikt. Den ljuslila kreationen bär kring ärmarna och i kjolpartierna tydliga spår av att – förmodligen i desperation – ha försökt strimlas i en dokumentförstörare. Gissningsvis hann Christina Hendricks lakejer hindra designern från att förstöra verket så att hon – till allas vår förtvivlan – kunde gå klädd den där galakvällen.

Klänningens utförande är i övrigt högst professionellt. Kjolpartierna är tämligen okomplicerade – de hänger gardinlikt ned från Hendricks höfter, och eftersom hennes ben inte är två-tre meter långa släpar även en liten bit tyg efter på marken. Höfterna accentueras ytterligare av en omväxlingsvis blekare variant av det lila tyget. Denna bit utgör vidare ett av många moment som koncentrerar klänningens linjer kring bärerskans navel. Kring axlarna finner vi en lätt puffighet, vilken övergår i aningen släta ärmpartier.

Den mest iögonfallande detaljen är dock inget av det jag nämnde ovan, utan snarare bystpartiet. Klänningen utför med berömvärd uthållighet den tämligen omöjliga uppgiften att återhålla, hämma och samla Hendricks rikligheter inom ett enda område, förmodligen av överskådlighetsskäl. Min gissning är att modevärlden åren framöver kommer slita sitt hår i ett försök att utröna hur ett material som till synes är så tunt och lätt kunnat frammana sådan industriteknisk styrka att ansträngningen inte blev resultatlös.

I lavendelkreationen utgör Hendricks en mycket kontrastrik varelse. Hennes avgjort bleka hy och sensuella ansiktssmink i kombination med hennes passionerade hårsvall sattes naturligtvis samman för att säkra att alla kameror riktades mot henne under rödamattanvandringen den där kvällen. Mission accomplished.

Klänningen i sig är alltså på alla sätt och vis fin och välgjord. Jag kan dock inte göra annat än önska att det inte fanns så fruktansvärt mycket av den.

Recensionen finns även att läsa på författarens blogg: Björnnästet.se.

Hemmafest – Att vara värd

Hemmafest is the shit, eller hur? Men vad bör man egentligen tänka på när man bjuder in till en? Efter mer än ett decennium av både hemma- och bortafestande har jag doktorerat i både häxblandning och stämningshöjning. Min c-uppsats ”Så avvärjer du en bakfylla” har erhållit kultstatus och det ryktas att David Fincher ska regissera filmen om den legendariska high school/college-festen som tog plats 2007.

Grannar

Meddelar man grannarna några dagar innan om att det vankas fest och att det kommer låta en del så har de chansen att skaffa öronproppar, resa bort eller kanske ställa till med en egen fest. Det är alltid uppskattat att visa att man respekterar dem. Då respekterar de med större sannolikhet att någon står och sjunger Journey på balkongen klockan 3 på natten.

Gäster

Bjud in många. Fler än det får plats. Varför? För att två tredjedelar ändå inte kommer närvara. En dryg tredjedel kommer tacka ja, men sedan kommer några av dem banga av också. I din umgängeskrets finns det några som du vet bidrar på något sätt på alla fester. De kan vara riktigt bra historieberättare, alltid hitta på tokroliga saker eller bara riktigt sköna typer som vet hur man beter sig på fest. Se till så att festen är på ett datum då de kan komma. Så länge de är med kommer festen bli bra, oavsett om några andra dyker upp eller inte.

Kolla upp så inga av de tilltänkta gästerna har någon form av beef just nu. Har de det får du välja vem av dem som får komma, du vill inte ha en massa onödigt drama på din fest.

Nackdelen med att vara värd för en hemmafest, när det kommer till gäster, är att du inte kommer hinna ge all den tid du vill till varje gäst. Det är lika bra att acceptera det på en gång. Som värd kommer du slungas mellan köket, vardagsrummet och sovrummet och när festen är slut kommer du inte känna att du riktigt pratat med någon. Deal with it.

Tema

Vill man ha ett tema på festen, till exempel maskerad, kör på’t! Har du vänner som tycker att de är för coola för maskerad så kan de dra, för egentligen är den som vågar klä ut sig coolast. True story.

Saker att stoppa i munnen

Har man fest bör man bjuda på något. Om man inte är utfattig och 18år. Då kanske det kan räcka med att bjuda på ett ställe där folk kan samlas och ha det trevligt (läs: dricka fulöl). Är du dock äldre bör du åtminstone bjuda på lite snacks. Bakverk är alltid uppskattat och att ha en skål med bål skadar inte. Det är dessutom ganska billigt. Tänk bara på att bjuda på så okladdiga saker som möjligt. Det är aldrig roligt att följa chokladspåret genom lägenheten dagen efter när någon fått kladdkaka under foten och sedan dansat runt i timtal.

Musik

Nu för tiden behöver man inte springa och byta skiva på grammofonen längre. Tack vare Spotify kan alla vara med och bidra till festmusiken. Skapa en öppen lista och låt de gäster som vill lägga till sina favoritpartylåtar. Något som tyvärr oftast händer mot slutet av festen är att någon vill lyssna på alla Spice Girls hits på raken. Ett sätt att förhindra det är att sätta lösenord på datorn och inte avslöja det för någon. Inte ens din sambo! Då kan hennes vänner inte utpressa henne för att komma åt datorn. Smart. Däremot kan det ju vara trevligt med öppen spellista mot slutet av kvällen också. Så länge man får höra hela låten innan den ska bytas igen.

Underhållning

Det är ju alltid roligt att leka lekar, men här kommer en varning. Är ni fler än 4-5 stycken så är Singstar, Rockband eller liknande spel en riktigt festdödare. Dessa spel är förfestspel och de ska inte blandas in när fler personer ska ha kul tillsammans. Jag har varit med om alldeles för många fester som totaldött av Singstar. Ska lekar lekas ska alla kunna delta samtidigt. Annars är mustascher roliga också.

Inställning

Det viktigaste att tänka på är att alla är där för att ha roligt. Därför kan det vara vettigt att vara beredd på att saker kan gå sönder och ta det med en klackspark, så länge det inte är något dyrt (läs: Star Wars-samling). Försök se det roliga i allt även om den naturliga reaktionen är ”varför ställde du dig mitt på toalocket och inte på sidorna där det inte bara är luft under?”. Stressa heller inte upp dig. Stämningen kommer att infinna sig och ni kommer ha jättetrevligt, en fest sköter oftast sig själv. Se bara till att ha toapapper i mängder.

Utgång = hemgång?

Låt inte din fest bli en förfest, om inte det är syftet från början. Tänk efter nu, hur många gånger har du gått ut efter att ha varit på en hemmafest och haft roligare eller lika roligt som du hade på festen? Just det, INGA!

Städning

Nackdelen med att ha fest hemma hos sig är städningen efteråt. Plastglas rekommenderas starkt!

Slutsats

Att bjuda in till hemmafest är underbart! Du får partaja med dina fräsiga vänner och de får njuta av din gästvänlighet. Den enda form av festande som är bättre än att bjuda in till hemmafest är att gå på hemmafest. Då slipper man ansvaret, kan slappna av och bara vara.