Månad: september 2010

Salt

Salt ska tydligen vara Angelina Jolies stora comeback efter ett tvåårigt uppehåll efter Wanted. Trist då för henne att comebacken blir i en historia lika tunn som hennes ben, om agenter, dubbelagenter och trippelagenter.

Jolie spelar Evelyn Salt, en superhemlig CIA-agent som gått och kärat ner sig i en man hon tidigare fått i uppgift att ”lära känna”. De ska fira bröllopsdag och Salt ska bara rutinförhöra en avhoppad rysk agent först. Tyvärr avslöjar denna agent henne som dubbelagent med uppdrag att mörda Rysslands president. Salt tvingas fly, men varför flyr hon? Är hon kanske en dubbelagent i alla fall, på väg för att döda presidenten, eller vill hon bara skydda sin make och rentvå sitt namn?

Här följer action på action på action. Bra action? Nja. Bra skådespeleri? Nja. Logisk historia? Inte det minsta. Det är till och med så dåligt att jag är irriterad under hela filmen att allt som möjligtvis kunde vara bra (vissa fräna fightscener, hyfsat snyggt foto) blir helt ointressant för jag bara tänker ”men kan ingen bara skjuta henne?”. Och där kommer vi till ett annat problem med filmen. Då vi inte ska förstå om Jolie är god eller ond (tjena) tillåts vi inte heller få något riktigt grepp om henne. Därför skiter jag i om hon lever eller dör, även om jag hoppas på det sista så filmen ska ta slut.

Vad är då bra med filmen? Kan man bortse från logiska luckor och taffligt skådespeleri så är den ganska snygg. Det sämsta med den är dock att det känns som om vi kommer få en Salt 2. Kanske teamar hon ihop sig med agent Peabody som jagar henne i denna film. Då kan de döpa uppföljaren till Salt n’ Pepa. Det skulle jag tycka var kul.

Mafia II

Mafia – The City of Lost Haven är ett spel jag hade stor behållning av när det kom ut 2004. Sex år senare har vi nu alltså uppföljaren och tja.. det är väl sådär.

Jag hörde till den lilla skaran människor som inte var speciellt imponerad av Rockstars Grand Theft Auto IV. Visst, det var snyggt och atmosfäriskt och storyn höll, men det kändes tomt på något sätt. Föregångaren Grand Theft Auto: San Andreas varade mycket längre och hade massor kvar att erbjuda när man blivit klar med story-uppdragen. Nyare spel som Just Cause 2 och Saints Row 2 har expanderat på detta och gett oss gigantiska så kallade sandbox-spel som låter en leka runt i stora miljöer och skapa all sorts kaos endast för skojs skull.

Detta är som det borde vara. När allt är över, gör din egen actionfilm.

Men Mafia II väljer att göra som GTA IV istället och detta lämnar oss med en stor och atmosfärisk stad att köra runt i och, efter att storyn är slut, öh .. beundra arkitekturen.

Men det är just i storyn som Mafia II skiner även om den inte råkar vara speciellt originell. Spelet kryllar av scener och influenser snodda rakt av från filmer som Gudfadern, Goodfellas och Once Upon a Time in America men tillsammans skapar de ändå en fungerande helhet som känns färsk. Några karaktärer må vara aningen schablonartade men vi talar om ett VIDEOSPEL här, sådana med en riktigt gripande story kan man räkna på ena handen.

Spelvärlden är också otroligt väldesignad och radiostationerna spelar gamla rock ’n’ roll-klassiker. Man kan inte låta bli att känna att man verkligen är i efterkrigstidens Amerika, några anakronismer till trots.

Vad man får ut av detta spel i slutändan är drygt 2o timmar riktigt njutbar story (då spelade jag långsamt och noggrant, folk verkar ha klarat det på hälften av det) vilket jag antar att är helt rimligt. Problemet är bara att det är över för snabbt och så sitter man där, med mersmak.

Going the Distance

Med den förutfattade meningen att jag ska få se ytterligare en, inte så efterlängtad, romcom à la Hollywood-mall 3B, tar jag mig till förhandsvisningen av Going the Distance på biografen Park. Bara namnet ”Going the Distance” gör mig tveksam och det luktar tidigare Drew Barrymore-mellanmjölk i stil med Fever Pitch. Blä.

Mitt sällskap för kvällen, den romantiska filmen till ära, är en übersnorig Ludde som förbrukar McDonalds-servetter på löpande band och vid slutet av filmen erbjuder mig mina servetter tillbaka. Både med och utan snor. Kärlek.

Hur som helst.

Det visar sig snart att min trångsynta, förutfattade mening är felaktig. Visst, det är en romantisk komedi jag bevittnar, men det är också något mer. Exakt vad som gör den här filmen bättre än många andra romcoms är att det aldrig blir riktigt sötsliskigt. Det är även några andra saker som skiljer den från mängden, saker jag inte kan gå in på utan att spoila filmen för er.

Förutom Justin Long och Drew Darrymore (är de ihop eller inte?) bjuds vi på en härligt manisk Christina Applegate som torrjuckar mot Jim Gaffigan. Longs huvudperson har dessutom två tokiga buddies, som lämpligt är i en romcom, men även de känns fräschare än vanligt.

Going the Distance är helt enkelt en American Pie (första filmen) möter Music and Lyrics och får ett kärleksbarn som sedan har ett one night stand med Empire Records. Typ. Empire Records blir gravid och föder en skön rulle som handlar om osliskig kärlek.

Tomas gillart.

Nonsense

Robert J. Gulas Nonsense är något av en mini-klassiker, om jag förstått saken rätt.

Gula (1941-89) hade en klar avsikt: att kartlägga de sätt på vilka vi tror eller låtsas att vi är rationella, när vi egentligen inte är det. Enligt förordet listas här ungefär 170 märkligheter med vilka vi bedrar andra – och oss själva. Till exempel går han igenom hur vi anspelar på känslor istället för logik, utför avledningsmanövrar, är irrelevanta, bortser från fakta, rationaliserar och… ja, helt enkelt är irrationella. Om det finns ett fulknep inom verbal argumentation – då är det förmodligen listat här.

Exempel:

Appeal to flattery. When we are flattered, we tend to confuse our positive feelings toward the flatterer with what that person is actually saying. Beth flatters George; George is pleased with Beth’s words; therefore George is positively disposed towards Beth’s; therefore George is more amenable to Beth’s position. But note that Beth has offered no reasons for George to accept her opinion.

Eller bara en så pass enkel sak som att “inte bra” inte nödvändigtvis måste betyda “dålig”. Det finns ju en chans att “inte bra” i detta fall faktiskt är någonting helt neutralt.

Jag har sällan stött på böcker med mer fokus. Gulas presentation är skarp som en laser. Allt onödigt och ovidkommande är bortsorterat. Här finns inget svammel, och allting är skrivet i en klar och precis prosa som inte lämnar något i det dunkla. Detta både förhöjer och sänker läsvärdet. Visst, nivån är inte akademisk – men det gäller likväl att hänga med i resonemangen och att vara koncentrerad. Hängmattelitteratur är det inte. Själv uppskattar jag dock att boken inte är svamlig; man kan använda den som referensverk och helt enkelt leta upp det man behöver få klarhet i. Med tanke på dess upplägg är det kanske det bästa sättet att se den.

Jag uppskattar också att Gula inte bara går igenom våra felaktiga resonemang, utan även att han går igenom vad som är ett sunt och logiskt resonemang. Hans lathund för hur man kan kolla sina försök till logik tänker jag definitivt använda mig av. Korrekt argumentation finns det dock mindre att säga om än alla saker som kan gå fel, varför detta utgör en betydligt mindre del av boken.

Den mest skrämmande erfarenheten med boken är dock den smygande insikten om att man så ofta gör fel, fel, fel. Jag har länge vetat att jag inte är särskilt klarsynt, men att läsa Nonsense har verkligen varit något av ett uppvaknande om hur inihelvetes vilse jag är.

Så om någon vill läsa en ganska underhållande och tämligen kort bok om vilka idioter vi är, då finns det nog ingen jag kan rekommendera mer hjärtligt.