Månad: november 2010

Snälleröds Ekologiska Snapsar (Tomas blir busig på en tisdag)

När jag börjar skriva den här recensionen sitter jag på tunnelbanan på väg från Danderyds sjukhus till sydligare breddgrader. Jag har just promenerat 1,3 kilometer i bitande kyla. Frös jag något förbannat? Nej, för jag var snapsbusig!

Jag begav mig direkt efter jobbet till snappsprovning i det fantastiska Cedergrenska Tornet under regi av Snälleröds och Spot & Tell. När jag säger direkt efter jobbet menar jag verkligen direkt, utan någon som helst form av middag. Det hade nämligen utlovats julmat som vi ”självklart” skulle få ”frossa i”. Jag presenterar härmed bevismaterial A.

Detta minimala frossande resulterade oundvikligt i mer än måttlig berusning. ”Vadå”, säger ni, ”Kan man inte bara smutta på snapsen?”. ICKE! Ska det provsmakas så måste ju provsmakningsobjektet köras i skarpt läge! Att bara smutta på snaps är lite som att bara sätta på sig det ena byxbenet. Fullständigt barockt helt enkelt. Jag vill här tillägga att jag inte ens tömde de små söta flaskorna vi fick, men berusningsgraden var trots det oundviklig.

Under den svinkalla promenaden mot tåget tackade jag däremot i min ensamhet för den obefintliga maten då det stämmer det som Nationalteatern sjunger, fyllan värmer verkligen som en dunjacka.

Hur som helst.

Snälleröds Ekologiska Snapsar är ett otroligt snyggt fempack 50milliliters jävlaranamma! Här finns verkligen något för alla smaker och även jag som har en snaps som smakar dillchips som favvosnaps kunde njuta av den svenska tradition som rann ner i min strupe. Jag hade mycket trevligt med mina bordsgrannar och det blev trevligare och trevligare ju mindre det var kvar i flaskorna. Jag insåg också i slutet av kvällen att jag gått runt med öppen gylf jagvetintehur länge, men det hade inget med alkohol att göra utan beror snarare på det bristfälliga hantverket på mina jeans.

Nu tänkte jag presentera de anteckningar jag gjorde under kvällen i den ordning vi drack de olika snapsarna.

1. Brännmästarens Akvavit Söt doft. Skulle enligt vår värd och guide i snapsens förlovade land lukta ”runt”. Jag vet inte hur ”runt” luktar. Smakar sött och rökigt.

2. Mäskdrängens Akvavit Svag doft av typ citron. Smakar mer ren vodka men inget om man äter sill till. Ligger däremot kvar länge och bränner i halsen.

3. Bokhållarens Akvavit Känner ingen doft längre, ska tydligen dofta citrus. Det blir rejält drag i käften om man tar den till senapssill.

4. Jungfruns Brännvin Luktar citron-te (observera att jag här har lämnat ordet ”doftar” – reds. anm.) eller något annat gottis jag har hemma. Det skulle tydligen vara koriander. Väldigt mjuk smak. Min bordsgranne påpekade att det snarare var torkad koriander än färsk.

5. Herr Berntsons Besk Känner lite läkarspritlukt. Ska smaka malört. Tonfisk till ger ett jävla drag och osten sköt den jäveln rakt upp i bakhuvudet (otroligt opassande språk har uppenbarat sig till den femte snapsen – reds. anm.)

Den sista anteckningen jag gjorde var ”Småpackad!”, vilket var en underdrift vid det laget.

Rätt hanterat vill jag påstå att Snälleröds Ekologiska Snapsar ger ett stort lyft till jul- eller midsommarlunchen. Fel hanterat blir man nog bara rejält på kanelen.

4 av 5

De Laglösa

”Från regissören av 48 Timmar & The Warriors” står det på omslaget till denna 80-talsfilm och sånt gottis lockar alltid mitt öga. De Laglösa handlar om Jesse James gäng som härjade i Vilda Västern när det begav sig. Jag skulle inte vilja påstå att det är en actionfilm utan snarare en väldigt lågmäld historia om de brödrapar som ingick i hans gäng. Dessa bröder spelas dessutom av riktiga bröder, nämligen bröderna Carradine, Quaid, Keach och Guest. Ett festligt tilltag tycker jag!

Problemet för mig är dock just att filmen är så actionfattig. Jag växte upp med rock n roll-western som Young Guns och jag har verkligen inget emot ett bra drama, men är det western så vill jag ha coola revolvermän som rider fort och drar ännu fortare (sitt vapen alltså) och tyvärr tar det alldeles för lång tid innan De Laglösa kommer igång. När det väl händer händer det däremot ordentligt med en grymt bra eldstrid.

För mig kändes alltså De Laglösa en smula långtråkig. Jag har redan, någon vecka efter att jag såg den, glömt det mesta med filmen. Men å andra sidan kände jag likadant om Mordet på Jesse James av ynkryggen Robert Ford, en film som jag förstått de flesta tycker är magnifik, så gillade ni den är kanske den här något för er också.

Tack som fan till Studio S Entertainment för denna recensions-dvd!

Håkan Hellström – Live på Hovet (med efterföljande efterfest)

Jag hörde Håkan Hellström för första gången för tio år sedan. Jag avskydde det. Jag tyckte att han sjöng falskt och jävligt och jag kunde inte förstå att han hyllades så mycket som han faktiskt gjorde. Mina kompisar som lyssnade på honom var dock helt sålda. Det skulle ta mig några år till innan jag insåg att jag var en bajs. Håkan sjunger inte falskt, han sjunger precis som han ska! Han skulle inte ha gått vidare i Idol, men Idol handlar inte om att ta fram en stjärna, det handlar om att plocka fram den person som just för tillfället är bäst inom alla genrer. Lite som att vara lite bra på många saker istället för att vara väldigt bra på en sak.

Det jag försöker säga här, smått berusad klockan tre på natten efter Håkan Hellströms konsert på Hovet, är att Håkan är en av Sveriges största stjärnor. Han kan underhålla, han kan skriva musik som berör och han kan få hela Hovet att sjunga allsång och varenda jävel kan hela Vi två, sjutton år (och de flesta andra av hans låtar). Dessutom är han mycket bra på mellansnackelisnack.

Konserten var med andra ord fantastisk och den fick mig nästan att ångra att jag slutade spela saxofon efter tre år i kommunala musikskolan.

Höga på Håkan drog vi sedan vidare till Marie Laveau där den officiella efterfesten var. Hurricane spelade skivor och Håkan minglade på ett minimalt och kokhett vip-område. Eftersom vi på Tack som fan har våra smutsiga korvfingrar i alla kakburkar lyckades jag ta mig in där och jag kan meddela att Håkan berättade för mig att han tyckte det var väldigt roligt att spela för oss ikväll!

Nu ska jag, tio år äldre än den spoling som inte förstod sig på Håkan Hellström, gå och lägga mig med kvällens konsert fortfarande ringande i öronen. Det är underbart.

Bilden är förresten inte alls från idag, men jag tog inga bilder så den fick duga. Och det gör den med bravur.

Vilda Western BBQ

Jag har funderat gott och länge på vad jag tycker om Vilda Western BBQ, en av OLWs tre finalister i tävlingen ”Mysmatchen”. Tyvärr kan jag inte komma på speciellt mycket att säga. Det är chips liksom. Alla vet hur chips ser ut, vilken konsistens de har och hur äcklig man känner sig efter att ha klämt i sig en hel påse framför Idol på fredagskvällen (ta bort Idol ur ekvationen så lovar jag att illamåendet minskar  //Ludde).

Med andra ord är det enda jag känner att jag kan tillföra hur Vilda Western BBQ smakar. Föreställt er detta. En påse dillchips och en påse grillchips träffas efter en whiskeyosande kväll på krogen. De går hem tillsammans för att ”dricka lite te”. Efter det följer en scen i stil med matscenen från Hot Shots, fast med BBQ-sås istället för isbitar. Där har vi smaken på Vilda Western BBQ. Fattar ni?

Movie Videos & Movie Scenes at MOVIECLIPS.com

WWE Smackdown vs RAW 2011 – PS3

Om jag skulle välja ut en sport som är den töntigaste någonsin skulle jag inte välja någon av de töntiga sporter ni tänker på. Jag skulle välja wrestling.

Wresting har på något sätt lyckats bli skitstort, men det är ju ingen riktig sport, allt är ju på låtsas! Det är dåliga hillbilly-skådespelare som klär sig som transor och gillar dålig metal. De stampar i golvet varje gång de slåss för att det ska låta mycket. Allt det här fattade jag redan när jag var en liten parvel som såg wrestling för första gången. Fejk! Skulle en wrestling-stjärna gå upp i ringen mot en riktigt ultimate fighter skulle det bli slarvsylta av dem tio gånger av tio, och det skulle jag vilja se!

När jag satte mig ner för att spela WWE Smackdown vs RAW 2011 hade jag därför inte speciellt höga förhoppningar. Jag tänkte mest att det kunde vara kul med ett fightingspel, något jag inte ägt på fyra år och då lämnade tillbaka det efter två dagar för det var så tråkigt. Jag är med andra ord ganska svårflörtad när det kommer till denna typ av spel och ni kan ju hålla det i tanken när jag nu kommer in på vad jag faktiskt tycker om spelet.

Varje match börjar med långa intron när dessa anabolasvulstiga ”stjärnor” som jag aldrig hört talas om dansar sig fram till ringen med smattrande metal i högtalarna samtidigt som riktiga arkivbilder rullar på jumbotonen bakom dem. Detta kan man lyckligtvis hoppa över och istället komma direkt till pudelns kärna, själva fightandet.

Jag har läst att många tyckte att kontrollerna var dåliga i det förra spelet i serien, men att det nu har förbättrats avsevärt. Det skrämmer mig en smula då jag tycker att kontrollerna är de segaste någonsin. Jag avskydde WWE Smackdown vs RAW 2011 de första tre matcherna jag spelade. Visst, jag vann men det gjorde jag genom att trycka på samma tre knappar om och om igen. När jag sedan kom in i hur kontrollerna funkade lite bättre blev det mycket roligare! Jag slogs med stolar, kastade mina motståndare genom bord och smällde ner dem i golvet så ringen skakade. Till och med någon som jag som föraktar wrestling så mycket kan alltså underhållas av spelet.

WWE Smackdown vs RAW 2011 är inte ett snyggt spel och visuellt förväntar jag mig mer av ett spel till PS3. Story mode är så dåligt att jag bara försöker göra det absolut nödvändigaste för att ta mig vidare till nästa match. När man slåss backstage slåss man dessutom på samma löjliga wrestlingsätt som man gör i ringen. Kunde det inte fått vara lite riktigt slagsmål där? Det känns som om story mode bara är ihopkrafsat för att man ska få göra något mer än att bara slåss, men för mig känns det bara onödigt. Lite kul dock är att man samlar poäng som man kan använda till att förbättra sin karaktär med.

Summan av kardemumman är att jag helt klart inte är rätt målgrupp för WWE Smackdown vs RAW 2011, men finner ändå matcherna ganska underhållande. Att under en förfest med några kompisar köra tag team och mosa varandra med de klassiska fula wrestling-movesen kan jag tänka mig är roligt, men i övrigt är det här ett spel för inbitna wrestling-fans.

Orchestra Lunatica

Då och då snubblar man över något fullständigt underbart och vackert. Det kan vara en film, en plats, en sak. Det kan vara musik. Musik som får det att pirra i bröstet redan efter 30 sekunder. Musik som tar precis de svängar man vill att den ska göra. Musik som får en att sluta skriva obsceniteter och istället bli som en kärlekskrank tonåring med fjunskägg.

Förra helgen snubblade jag över Orchestra Lunatica och deras låt Through Tears of Joy och jag är blown away. Deras musik är instrumental och ger den där fantastiska känslan att du är med i en film.

Jag ska ge er en historia som kan rulla i ert huvud när ni lyssnar på låten. Lev er in i den ordentligt och ta er lite tid, låten är lång liksom och det finns ingen anledning att jäkta. Starta musiken först och scrolla sedan ner.

Det regnar (det är alltid en bra utgångspunkt när det kommer till historier till instrumental musik). Du står på en tågperrong och väntar på tåget. Du hoppas på att någon du bryr dig väldigt mycket om, kanske till och med älskar, ska komma och vinka av dig. Ni kanske har bråkat tidigare. Ni kanske inte alls har bråkat utan du är så där kär så det gör ont, men du har inte vågat berätta det. Nu ska du i alla fall resa iväg av någon anledning och du önskar att han/hon var där så ni kunde… göra något. Det regnar.

Samtidigt är den du tänker på ute i regnet också. Han/hon springer för att hinna till stationen innan tåget går. Varför? Jo, känslorna är så klart besvarade!

Tåget rullar in på stationen och du ser dig omkring. Du väntar utanför men konduktören stressar på och säger åt dig att det är dags att kliva ombord. Din älskade springer. I regnet.

Du kliver på och sätter dig i din kupé. Regnet smattrar mot fönstret och du tittar ut på perrongen. Ska du inte hinna säga vad du tycker? Så börjar tåget rulla. Luften går ur dig, han/hon hann inte. Du lutar dig bak i sätet. DÅ i dörröppningen står din dyblöta älskling! Ja, vad som händer sen kan ni känna själva när ni hör låten.

Kände ni? Funkade det?

Om man ser till hur många gånger deras låtar har spelats på MySpace så är det nog inte så många alls som känner till Orchestra Lunatica ännu, men jag skulle bli överraskad om de inte turnerar med Explosions in the Sky snart. Deras musik är nämligen en underbar mix av Explosions in the Sky och Sigur Rós. Inte sant?

Den enda anledningen till att jag inte ger Orchestra Lunatica full pott är att de har ett par låtar på sin MySpace-sida som de lyckas sabba totalt med någon slags symfonirock. Blä. I övrigt, perfektion!

MINI Getaway Stockholm 2010

Det låter som en filmtitel, men det är en genialisk reklamkampanj!

I Stockholm finns just nu en virtuell MINI, en bil alltså för alla som är totalt ointresserade av bilar (till exempel jag som inte hade vetat vad en MINI var om jag inte sett the Italian Job). Bilen är med andra ord inte riktig utan bara en prick på en karta. En prick som rör sig. Det är nämligen så att en massa människor tävlar om att ”köra” den här bilen. Det gör man genom att komma i närheten av den och ”ta” den från den som ”kör” den just då. Den som ”har” bilen klockan 15.00 på söndag vinner en riktig MINI.

Låter det krångligt? Det är det egentligen inte. Kolla här

Jag baserar betyget på idén eftersom jag själv inte testat appen ännu. Jag har laddat ner den och försökte knycka bilen när jag satt på tunnelbanan på väg till jobbet i onsdags. Jag åkte dock in i någon form av radioskugga när jag passerade den så jag misslyckades. Däremot funderar jag på att ta mig en springtur i stan på söndag.

Är ni med?

Wave and Groom

Det är helhetsupplevelsen som gör det: plåtburken – med dess klassiska snitt och klara rödvita tryck; konsistensen – som en stelnad gummiliknande marsipandeg; doften – med sin sanslösa fräschör och oefterhärmliga friskhet.

Vid detta lag har vi överhuvudtaget inte kommit till att Dax Wave and Groom egentligen är en hårvårdsprodukt. Detta är faktiskt precis som det skall vara: man är nämligen så trollbunden av denna plåtnymfs skönsång att man glömmer bort dess egentliga bruksområde.

Glömskan sträcker sig dock bara tills dess att man geggat in möget i sitt hår och format nyss nämnda efter behag. Då inser man att detta är inte bara en burk som TALKAR THE TALK – utan som även WALKAR THE WALK. Håret blir medgörligt under tillredningsproceduren, men sedan fast och bestämt när man väl är klar. Samtidigt som man naturligtvis luktar som en sexgud. Ingen som har Dax Wave and Groom i håret kan vandra gatan ned utan att känna sig som världens absolut oöverträffat coolaste och sexigaste människa.

Jag brukar Wave and Groom eftersom jag har kort hår, vilket den är anpassad för. Men också eftersom den är bäst. Bäst, bäst, bäst. Ibland har jag bytt till ett annat märke, detta i tron att “lite variation skulle inte skada”. Ack så fel jag haft. De andra burkarna och tuberna har slängts halvförbrukade, och jag har åter kastat mig till min återförsäljare för att få mig en dos Dax. (Utanför dörren har jag sedan öppnat lätt på locket och sniffat mig till ro.) Jag har nog vandrat igenom hela det sortiment av hårvax som erbjuds i Sverige (och ja – det inkluderar svarta marknaden) och ingenstans har jag funnit en produkt med samma värde och brukarglädje som Wave and Groom.

(Avslutande notering: döm inte Dax efter min frisyr. Den kan avsevärt mycket bättre, men i händerna på en amatör…)

Recensionen publicerades ursprungligen på författarens privata blogg: Björnnästet.se

Catapult Madness

Idag laddade jag hem det kostnadsfria spelet Catapult Madness till min iPhone.

Det finns tydligen en bakgrundstory av något slag, men jag bekymrade mig föga med den utan kastade mig istället in i själva spelandet. I princip går det hela ut på att man, från en belägrad medeltidsborg och medelst en katapult, skall slunga ut människor så långt som möjligt. Ju längre de kommer, desto mer pengar får man. (Jag ångrar lite att jag inte studerade den där bakgrundsstoryn – det hade faktiskt varit intressant att få reda på hur i helvete det där hänger ihop.)

Hursomhaver. Målet är att man skall lyckas slunga en stackars sate 50 000 meter. För att uppnå detta måste man ta de pengar man intjänat och förbättra katapulteffekten. Detta kan bestå i så pass enkla saker som att man uppgraderar maskinen, eller kanske ger de utslungade jävlarna lite bönor så att de fiser i luften och därmed får mer sprängkraft. Rätta mig om jag har fel, men var inte även Leonardo Da Vinci inne lite på fisarnas förlösande kraft när han konstruerade sina katapulter? Jag vill tro det i alla fall.

Spelet är vansinnigt beroendeframkallande. Det är roligt att köpa nya finesser och allt är dessutom färgglatt och musiken är heroisk och…

Sedan inser man blåsningen. Det är väldigt lite spelande i Catapult Madness. Allt man gör är att uppgradera sina grejer och sedan skjuta ut gubbarna. Visst, man får själv välja när man sedan detonerar bomber eller fiser eller svingar trollstaven för att flyga snabbare – men faktum är att man lika gärna kan göra alla de sakerna inom de fem första sekunderna av spelet och sedan bara låta gubben flyga i flera minuter. Jag skojar inte – jag spelar faktiskt samtidigt som jag nu skriver detta, bara genom att trycka igång banan så fort jag hör att gubben kraschat.

Trots denna jättebrist i spelmekaniken får jag ändå säga att Catapult Madness rekommenderas. Det är ju, av någon oförklarlig anledning, beroendeframkallande. Och helt gratis.

The Cove

En intressant sak ni kanske inte visste om delfiner: Varje andetag de tar är ett val. De andas alltså bara när de väljer att göra det. Detta skiljer dem från oss människor, som andas per ren automatik – ens om vi försöker sluta, så kommer våra kroppar att sätta igång igen.

Ric O’Barry heter mannen som tränade delfinerna inför 60-talsserien Flipper. En av dessa delfiner kallades Cathy. Under inspelningarna levde hon i fångenskap, vilket gjorde henne deprimerad. O’Barry såg nedstämdheten i hennes ögon, i hennes kroppsspråk, men han släppte inte ut henne. Hon blev sämre och sämre. En dag simmade slutligen Cathy upp och lade sig i hans armar, och där tog hon sedan ett sista andetag – ett som hon sedan valde att inte släppa ut. Hon dog och sjönk undan i vattnet. O’Barry vet vad det handlade om – ett självmord. Denna delfin avslutade sitt eget liv. Samma natt arresterades han när han försökte släppa ut fångade delfiner i det fria.

Berättelsen ovan kan endast beskrivas och förstås som ett trauma. The Cove, en hjärteskärande och fullkomligt förkrossande dokumentär, visar oss en människa som gör allt i sitt våld för att rätta till den där oförglömliga synden han begick för snart 40 år sedan. Nu, på 2000-talet, har han funnit en vik i Japan där delfinskörden går på högvarv. Vissa av djuren säljs levande för 150,000 dollar till Sea World och andra delfinarier. Resten utsätts för ett blodbad vars like jag aldrig tidigare sett på film.

Som dokumentär känns detta som en blandning mellan Free Willy och en spionfilm. O’Brien och hans medarbetare försöker dokumentera vad som händer i den där viken, samtidigt som lokala fiskare, polismyndigheter och politiska organisationer gör allt i sin makt för att stoppa dem. Det hela kulminerar i en superhemlig, nattlig operation där de täcker in nästan hela viken med inspelningsutrustning. Vi i publiken får ta del av inspelningarna från den där kvällen och vad som händer under delfinfångsten morgonen efter. Först sitter man som på nålar. Då är det spännande. Sedan gömmer man sig bakom sin soffkudde. Då är det obeskrivligt. Jag såg filmen på min underbara Sony-TV med kristallklar bild, och jag kommer aldrig glömma bilden av ett vatten så rött av blod att man tror det är ett hav av målarfärg.

The Cove är uppslitande. Man vill protestera, skrika och slåss. Förvisso slutar dokumentären med att O’Brien gör en av de mest inspirerande saker jag sett (glädjetårar, kära läsare), men i grunden har ingenting förändrats. Som om den inhumana hanteringen av delfiner inte är nog ger denna dokumentär oss ytterligare en liten bit information att minnas: 7 av 10 människor lever på föda från havet. Inom 40 år är våra hav sönderfiskade. Räkna själva.

The Cove släpps som hyrfilm idag (3/11).
Följ gärna författarens blogg på Björnnästet.se.