Månad: november 2010

LypSyl Intense Protection LypMoisturizer

Så sent som förra veckan skrev jag en SINNESSJUKT MANLIG recension av Casablanca.

Nu är det dags för mig att fortsätta ned längs denna råbarkade, testosteronstinna stig med ännu en produkt som definitivt riktar sig mot män: LypSyls Intense Protection LypMoisturizer. Alla har ju sett de storvuxna kanadensiska skogshuggarna stanna upp i sitt frenetiska yxande av gigantiska tallar, bara för att bestryka sina läppar med en härlig balsam som låter dem kasta undersköna, blomsterdoftande slängkyssar till varandra. Vad – jag bara frågar – VAD?! …kan vara mer manligt än det?

LypSyls IPLM finns inbäddad i en behaglig tub av hårdplast. Ceratstickan skjuts ut med hjälp av ett reglage på sidan – vilket är jättepraktiskt för oss som vill busa lite manligt på kontoret och låtsas att man har ceratdueller á la de där cowboysarna man sett på film. Tihi! Dessutom: ett stort plus för tubens lilla gröna hatt – en jättegullig detalj!

Stiftet har en mycket fräsch doft av polkagris, vilket är någonting många pojkar slickat på i sina dagar. Jag menar, säg den man som inte vill ta en styv polkagris i mun. Vidare: enligt legenden på tuben innehåller stiftet bivax. Och vad är egentligen bin om inte arbetssamma, praktiska och ständigt stridslystna. Klara manlighetspoäng på det.

Vid vidrörelse med mun avges en smått kladdig utsöndring. Man upplever snabbt att läpparna kyls, och jag – som har synnerligen torra läppar – upplevde nästan en stickande känsla. Det är väl lite som den snälla sköterskan sade till mig när jag blev dålig efter influensavaccinet: ju sämre du blir av det, desto mer behövde du det. Som den MAN jag är kan jag lätt uthärda att mina läppar svider lite – även om det får mig att tveka inför att bestryka dem en andra gång i onödan. Man vill ju inte bli beroende av smärtan.

Om jag skulle säga att LypSyl Intense Protection LypMoisturizer har en dålig sida så är det nog att dess effekt avtar ganska snabbt. Efter tio minuter vill man bestryka igen. I övrigt är det en ypperlig produkt, som ingen man behöver skämmas över att bära med sig i sin handväska.

Följ gärna författarens blogg: Björnnästet.se

Monsters @ Stockholms Filmfestival

Med en ganska tråkig titel så var Monsters årets bästa film på Stockholms filmfestival.
Jag hade knappt några förväntningar på denna film, och det är nog så det ska vara på filmfestivaler, man ska gå in med öppet sinne. Inte för att det är mycket skitfilmer på filmfestivaler(med undantag för Rubber, årets skräp) utan för att filmer kan gå efter lite andra recept och inte försöka vara så storslagna som filmerna vi ser på SF till exempel.

Jag gillade temat i Monsters redan innan jag satte mig i biografen och innan jag ens köpt biljetterna. Filmen kör på samma tema som District 9, utomjordningar har kommit till vår planet och de har minst sagt svårt att anpassa sig. Fast filmen handlar egentligen inte så mycket om utomjordningarna och det är där som den verkligen lyckas. När en sci-fi-rulle släpps handlar det oftast om invasion av planeten Jorden och amerikanerna ska döda dom. I Monsters är utomjordningarna åsidosatta för en relationshistoria som visar sig vara otroligt naturlig och trovärdig. Förvänta dig inget romantiskt drama i stil med Jennifer Aniston utan snarare skådespelare som verkligegen levererar känslor som känns äkta och intelligenta. Andrew får i uppdrag att eskortera sin chefs dotter Samantha tillbaka till USA. Båda befinner sig i ett postapokalyptiskt Mexico som är sönderbombat och raserat pga av invasionen och färden igenom detta trasiga land bjuder på fantastiska ljudlandskap och härligt smutsiga miljöer.

Både musiken och stämningen bidrar till att leverera en fin kärlekshistoria och bra foto. Var det en film du skulle sett på Stockholms filmfestival så skulle det varit denna, oavsett om du gillar utomjordingar eller inte.

4 av 5

Rubber @ Stockholms Filmfestival

Rubber är en film som handlar om ett däck. Ett däck som väcks till liv och börjar upptäcka sina telepatiska förmågor. Med dessa nyvunna egenskaper börjar däcket döda människor, med telepati.
Det här kändes som en av Stockholms filmfestivals mest intressanta filmer. Egentligen för att jag förväntade mig en stämning i stil med Bad Taste eller någon tidig zombierulle  men istället leds vi genom skitfilmen i egenskap av att vara publik åt publiken.. Jag ska förklara. Rubber försöker vara mer än vad den klarar av. Något slags pseudofilmstudentprojekt som ska leda tittaren genom filmens alla konster. Det blir så krystat och överpretentiöst hade jag inte 2 timmar som jag var tvungen att fördriva då jag skulle göra en sak senare, hade jag gått ifrån salongen ganska snabbt. Tyvärr var ju alla affärer runtom stängda så att ögonshoppa föll sig inte. Varför tänker inte söndagsaffärerna på oss stackare som är instängda i en biograf till en skitfilm?

Rubber börjar med att vi får träffa en grupp människor som är åskådare i en öken och ska bevittna däckets framfart. Dom kommenterar ständigt händelserna så att vi förstår varför däcket gör som det gör. Redan några minuter in i filmen fick jag lusten att slita ur huvudet ur regissörens arsle då det var säkert där han fick denna briljanta idé. Av någon outgrundlig anledning finns det en person som dödar alla utom en av dessa åskådare. Vi får reda på att filmen måste fortsätta eftersom åskådaren finns där, annars hade filmen tappat sitt syfte och måste avslutas. När detta presenteras skriker jag inombords och blir arg på att filmen måste fortsätta. Det känns som detta är ett av Dantes helveten. Istället för att få den film som i en enkelhet hade varit rolig och intressant får jag istället filmen förklarad till mig som om jag vore 4 år, stoppad med pretentiösa scener. Dessutom innan filmen startas presenteras den på scen med att den är filmad med en digital systemkamera. Som om detta skulle vara en prestation. Genom filmen märks det tydliga tekniska begränsningar och misstag. Det enda jag får levererat till mig är att bara för att du vill göra film speciell betyder det inte att den är bra.

Filmfestivalens mest överskattade film. Jag ångrar att jag köpte biljetter till skiten. Fan.

Snälleröds Ekologiska Snapsar (Tomas blir busig på en tisdag)

När jag börjar skriva den här recensionen sitter jag på tunnelbanan på väg från Danderyds sjukhus till sydligare breddgrader. Jag har just promenerat 1,3 kilometer i bitande kyla. Frös jag något förbannat? Nej, för jag var snapsbusig!

Jag begav mig direkt efter jobbet till snappsprovning i det fantastiska Cedergrenska Tornet under regi av Snälleröds och Spot & Tell. När jag säger direkt efter jobbet menar jag verkligen direkt, utan någon som helst form av middag. Det hade nämligen utlovats julmat som vi ”självklart” skulle få ”frossa i”. Jag presenterar härmed bevismaterial A.

Detta minimala frossande resulterade oundvikligt i mer än måttlig berusning. ”Vadå”, säger ni, ”Kan man inte bara smutta på snapsen?”. ICKE! Ska det provsmakas så måste ju provsmakningsobjektet köras i skarpt läge! Att bara smutta på snaps är lite som att bara sätta på sig det ena byxbenet. Fullständigt barockt helt enkelt. Jag vill här tillägga att jag inte ens tömde de små söta flaskorna vi fick, men berusningsgraden var trots det oundviklig.

Under den svinkalla promenaden mot tåget tackade jag däremot i min ensamhet för den obefintliga maten då det stämmer det som Nationalteatern sjunger, fyllan värmer verkligen som en dunjacka.

Hur som helst.

Snälleröds Ekologiska Snapsar är ett otroligt snyggt fempack 50milliliters jävlaranamma! Här finns verkligen något för alla smaker och även jag som har en snaps som smakar dillchips som favvosnaps kunde njuta av den svenska tradition som rann ner i min strupe. Jag hade mycket trevligt med mina bordsgrannar och det blev trevligare och trevligare ju mindre det var kvar i flaskorna. Jag insåg också i slutet av kvällen att jag gått runt med öppen gylf jagvetintehur länge, men det hade inget med alkohol att göra utan beror snarare på det bristfälliga hantverket på mina jeans.

Nu tänkte jag presentera de anteckningar jag gjorde under kvällen i den ordning vi drack de olika snapsarna.

1. Brännmästarens Akvavit Söt doft. Skulle enligt vår värd och guide i snapsens förlovade land lukta ”runt”. Jag vet inte hur ”runt” luktar. Smakar sött och rökigt.

2. Mäskdrängens Akvavit Svag doft av typ citron. Smakar mer ren vodka men inget om man äter sill till. Ligger däremot kvar länge och bränner i halsen.

3. Bokhållarens Akvavit Känner ingen doft längre, ska tydligen dofta citrus. Det blir rejält drag i käften om man tar den till senapssill.

4. Jungfruns Brännvin Luktar citron-te (observera att jag här har lämnat ordet ”doftar” – reds. anm.) eller något annat gottis jag har hemma. Det skulle tydligen vara koriander. Väldigt mjuk smak. Min bordsgranne påpekade att det snarare var torkad koriander än färsk.

5. Herr Berntsons Besk Känner lite läkarspritlukt. Ska smaka malört. Tonfisk till ger ett jävla drag och osten sköt den jäveln rakt upp i bakhuvudet (otroligt opassande språk har uppenbarat sig till den femte snapsen – reds. anm.)

Den sista anteckningen jag gjorde var ”Småpackad!”, vilket var en underdrift vid det laget.

Rätt hanterat vill jag påstå att Snälleröds Ekologiska Snapsar ger ett stort lyft till jul- eller midsommarlunchen. Fel hanterat blir man nog bara rejält på kanelen.

4 av 5

Casablanca (en manlig recension)

Jag utropar härmed Casablanca till världens manligaste film.

Det är ju trots allt en KRIGSFILM, va. Med SPIONINSLAG, va. Där folk har VAPEN, va. Och där vår HJÄLTE – som dricker alldeles för mycket ALKOHOL – fattar ett SATANS SVÅRT BESLUT. Och filmen innehåller dessutom ONDSKEFULLA NAZISTER. (William Wallace behövde bara slåss mot tedrickande ENGELSMÄN! Sicken fjant!) I en scen hör hjälten KRIG i fjärran… och bara på LJUDET kan han utröna vilken armé det är som dånar loss.

Humphrey Bogarts hjälte är precis så som alla vi RIKTIGA MÄN är: Hård, beslutsam och intelligent. Dessutom egenföretagare. Mitt under det stormande andra världskriget har han bestämt sig för att SKITA I ALLT och öppna ett café i FUCKING AFRIKA där han säljer SPRIT och bedriver ILLEGAL SPELVERKSAMHET. Ens när en av hans vänner håller på att bli UTSATT FÖR POLISBRUTALITET muttrar han fram: “I stick my head out for nobody.” Oavsett vad andra karaktärer än säger till honom har han alltid någon DRÄPANDE, CYNISK SARKASM att kasta i ansiktet på dem: “You despise me, don’t you?” – “If I gave you any thought I probably would.”

Men… samtidigt har han en öm sida. Jag gissar att alla åskådare där ute kan blicka in i hans ögon, lyssna på tonläget i hans röst, och göra bedömningen att under den hårda ytan ligger liket av en skör yngling som en gång i tiden fick SITT HJÄRTA UTSLITET OCH UPPKÖRT I ARSLET. MÄN HAR OCKSÅ KÄNSLOR, GODDAMMIT! Samma åskådare kommer komma till den korrekta slutsatsen att detta fruktansvärda måste vara… EN KVINNAS VERK! Vår hjälte avslöjar dock inget av detta… han lägger locket på, sparar ihop allt sitt elände till den där HJÄRTATTACKEN som förmodligen kommer klippa honom en dag. DET ÄR NÄMLIGEN DEN MANLIGA SAKEN ATT GÖRA.

Vidare. Filmen innehåller en av de mest berömda sekvenserna i världshistorien – den där Bogey (Det gör inget om jag kallar dig Bogey, va? – reds. anm.) sitter i sin egen bar och DEPP-SUPER. Och för oss KARLAKARLAR finns det ju bara ett sätt att DEPPA – och det är med WHISKEYN i hand. Hans polare försöker muntra upp honom med några svängiga jazzlåtar, men vår hjälte avbryter. Han vill att vännen spelar… den där låten. Låten han delade med HENNE. I all sin manlighet har han nämligen bestämt sig för att PLÅGA SIG SJÄLV. “If she can stand it, I can!” ryter han. Det är en mycket, mycket manlig scen.

Sen har vi naturligtvis det där SVÅRA BESLUTET. Stenen i Bogarts sko är naturligtvis den kärlek han tidigare hyste – och ännu hyser! – till Ingrid Bergmans norska Ilsa. Titta in i hennes ögon! GÖR DET! Finns det något där en MAN inte kan motstå?! GAARGH, NEJ! Att likväl tvingas välja mellan HENNE och att GÖRA DET RÄTTA… that takes A MAN!

Vad jag försöker säga här är att Casablanca är inte bara en av alla tiders bästa rullar. Utan även en av de allra manligaste. Så man behöver inte skämmas över att den kanske är så SABLARNS VACKER att man kanske FÄLLER EN TÅR över den. Jag säger inte att JAG gjorde det när JAG såg den igår; jag säger bara att OM jag hade gjort det så hade det varit OKEJ. För det är ju en MANLIG film. Och jag fällde INTE någon tår. Jag säger bara att OM jag gjorde det. . Men inte. Nej.

Manlig.

Peter Lehmann of the Barossa

Nyligen var jag på vinprovning. Det var himla roligt, men jag fann det lite svårt att upptäcka alla smaker i de viner som plockats fram. Mina bordsgrannar pratade om nyanser av vanilj, mynta, kaffe, choklad och äppelsyra, medan jag på min höjd kunde ana ett uns tvättmedel och kanske lite död fågel. Typ.

Jag bestämde mig för att få hjälp med att förbättra mina smak- och doftsensorer. Efteråt vinglade jag därför upp till kvinnan som hållit i föreställningen, och sluddrade fram en vinstinkande fråga: “Om man…  vilka fina ben du har!… om man vill ha ett vin som liksom hjälper en lära sig hitta smakerna… där man liksom har ett ganska enkelt jobb framför sig med att leta efter nyanser… vilket kan du reckomdndenra?”

Hon förstod, mot all förmodan, vad jag försökte säga och kom snabbt med ett tips: Peter Lehmann of the Barossa, Shiraz från 2008. Detta vin har jag nu köpt och inmundigat och funderat kring.

Min upplevelse av vinet i fråga:

Färg: mörkröd, går mot det blå.

Doft: Efter syretillförsel i form av våldsam runtskvalpning i glaset frigör vinet ett underbart doftmoln. Det luktar så friskt och fylligt att man nästan dristar sig att ta till den gamla vinprovarklyschan med syltig doft. Detta är ett vin som omsluter nosen, som mjukt tränger sig in och flirtar med alla ens flimmerhår. Någonstans anar man något syrligt.

Smak: Fantabulöst smakrikt! Den friskhet och fyllighet som doften utlovar, den levererar vinet med råge. Det råder alltså inga tvivel om att en shirazdruva varit i farten.

Mitt problem är dock att jag mest känner att vinet smakar mycket – men inte vad det smakar. Det där vinproviga att sitta och leta efter nyanser känns helt förlorat på min nos, med andra ord. Det tycks som om jag får nöja med mig att konstatera att Peter Lehmann of the Barossa smakar gott och att det smakar en hel del. Själva smaken kan jag dock, med mitt outvecklade vinsinne, endast beskriva med att det smakar vin.

Vinet får fyra i betyg. Min recension får en etta.

Följ gärna författarens privata blogg: Björnnästet.se

The Sorcerer’s Apprentice / Trollkarlens lärling

På kvalitetsspektrumet vet jag aldrig var jag har Nicolas Cage. Han pendlar konstant mellan att vara mycket bra och att vara usel. Vad som får mig att beundra honom en smula i alla situationer är att han inte verkar bry sig särskilt mycket om just kvalitet; han angriper alltid sina roller med samma frenesi och tycks skita i resultatet. Han leds av någon absurd passion vi andra inte alltid kan förstå, varför han blir oefterhärmlig.

Nu, i Disney och Jerry Bruckheimers uppdaterade version av The Sorcerer’s Apprentice, spelar han trollkarl. Den enda reaktion man kan ha på det är: “Varför inte?”

Storyn: På 700-talet hade ärkemagikern Merlin tre lärljungar, spelade av Cage, Monica Bellucci och Alfred Molina. Tillsammans kämpade de mot den ondskefulla häxan Morgana. Molinas karaktär förrådde dock de andra och övergick till Team Morgana. Merlin dog. I desperation stängde Belluccis karaktär in sig själv och Morgana i en kinesisk leksak i tusentals år (jag kommer osökt till att tänka på Dr Strangeloves ord: “There will be much time. And little to do.”) Utanför asken fortsatte Cage och Molina sin kamp under århundradena.

Spola fram till nutid. Cage finner en tonåring som skulle kunna vara Merlins arvtagare. Tonåringen är en supernörd (Jay Baruchel) som ägnar merparten av sin tid åt att pyssla med elektromagnetiska apparater i en jättekällare. Han är också killen som, ryktesvis, drabbades av en panikattack för tio år sedan och kissade på sig inför hela sin skolklass. Episkt, Merlin. Cage inleder nu den mödosamma träning som behövs för att nörden skall kunna deltaga i den förutspådda slutstriden mot Morgana…

Jag misstänker att ens känslor inför The Sorcerer’s Apprentice beror på om man tillhör målgruppen eller ej. Detta är främst en film för barn och yngre tonåringar; ett äventyr på det evigt tilltalande du-trodde-du-var-en-nolla-men-egentligen-är-du-speciell-temat. Precis som Harry Potter och Percy Jackson. Jag skulle ha älskat den när jag var yngre; någonstans i mitt hjärta har jag alltid älskat magi.

Om man kan acceptera att filmen inte är gjord för vuxna märker man snabbt att den är en ganska kompetent skapelse. Även om de första femton minuterna känns smått förvirrade (vi hoppar mellan 700-tal, 2000-tal och 2010… och allt däremellan) så begår manuset inga större tabbar. Disney och Bruckheimer har dessutom, sin vana trogen, inte snålat på budgeten vilket innebär att produktionen ser väldigt bra ut; här finns bland annat en äventyrssekvens i Chinatown som är riktigt vackert filmad. Skådespelarna gör alla sina roller med glimten i ögat; i synnerhet Jay Baruchel och Alfred Molina verkar ha kul med sina karaktärer.

The Sorcerer’s Apprentice är inte stor filmkonst. Det behöver den inte heller vara – den behöver bara vara en två timmar lång distraktion från allt vi vill fly från i den riktiga världen, och som sådan fungerar den strålande.

Följ gärna författarens privata blogg: Björnnästet.se

Devil

Då den både var producerad av och hade ett manus av M. Night Shyamalan satte jag mig i biografen fast övertygad om att Devil skulle ha en galen twist på slutet. Det är sådana filmer han har varit känd för enda sedan The Sixth Sense. South Park gjorde t.o.m. ett skämt om det. Det är något ALLA vet. Kom igen, du visste det, eller hur?

Tydligen gjorde även Shyamalan det själv.

Därför, i ett vilt försök att inte vara för förutsägbar väljer han att inte ha någon twist (om man inte räknar DET som twisten). Filmen berättar vad som komma skall och det som skall komma.. öh.. kommer. Med andra ord försöker filmen att inte vara förutsägbar genom att vara förutsägbar. Ironin är påtaglig.

Handling: En hiss. Fem personer. Alla med ett mörkt förflutet. En polis. Djävulen. Skräckfilm.

Så, Nu när det är överstökat kan vi snacka om det riktigt intressanta. The juicy stuff. Religionen.

Inte sedan Mel Gibsons Signs har jag fått religiösa budskap så plågsamt nedtvingade i halsen. Filmens huvudperson har nämligen blivit utsatt för döden hos sina nära och kära och har därför slutat tro. Men det är lugnt, för genom en serie osannolika och våldsamma händelser blir han troende igen. För om Djävulen finns måste det väl finnas en Gud också? I och med detta finner han till sist ro, trots att hans familj fortfarande är jävligt död och trots att han sett fem personer döda varandra i en hiss. Hans liv har inte blivit bättre, snarare sämre men allt det spelar ingen roll, för Gud finns, hurra!

Jag menar, säga vad man vill om den där skitfilmen Signs, men det fanns i alla fall ett tema av självuppoffring som ledde till frälsning. Dramaturgiskt så fungerar det. I Devil känns det bara som att filmen plågsamt spikar in ett budskap i din hjärna.

Och det är där problemet ligger. En bra film kan ha ett budskap men den låter dig själv fundera ut det och det påverkar inte nödvändigtvis filmen i sig. En fantastisk film kan ha flera budskap som kontrasterar mot varandra och uppmanar dig till ett moraliskt val medan du tittar.

Devil bara ÄR budskapet. Och det budskapet är så taffligt presenterat att jag blir arg. Det blir jag sällan av film så bonuspoäng för det.

Dessutom är den inte alls skrämmande, bara dryg och pseudointellektuell.

2 av 5

De Laglösa

”Från regissören av 48 Timmar & The Warriors” står det på omslaget till denna 80-talsfilm och sånt gottis lockar alltid mitt öga. De Laglösa handlar om Jesse James gäng som härjade i Vilda Västern när det begav sig. Jag skulle inte vilja påstå att det är en actionfilm utan snarare en väldigt lågmäld historia om de brödrapar som ingick i hans gäng. Dessa bröder spelas dessutom av riktiga bröder, nämligen bröderna Carradine, Quaid, Keach och Guest. Ett festligt tilltag tycker jag!

Problemet för mig är dock just att filmen är så actionfattig. Jag växte upp med rock n roll-western som Young Guns och jag har verkligen inget emot ett bra drama, men är det western så vill jag ha coola revolvermän som rider fort och drar ännu fortare (sitt vapen alltså) och tyvärr tar det alldeles för lång tid innan De Laglösa kommer igång. När det väl händer händer det däremot ordentligt med en grymt bra eldstrid.

För mig kändes alltså De Laglösa en smula långtråkig. Jag har redan, någon vecka efter att jag såg den, glömt det mesta med filmen. Men å andra sidan kände jag likadant om Mordet på Jesse James av ynkryggen Robert Ford, en film som jag förstått de flesta tycker är magnifik, så gillade ni den är kanske den här något för er också.

Tack som fan till Studio S Entertainment för denna recensions-dvd!

Håkan Hellström – Live på Hovet (med efterföljande efterfest)

Jag hörde Håkan Hellström för första gången för tio år sedan. Jag avskydde det. Jag tyckte att han sjöng falskt och jävligt och jag kunde inte förstå att han hyllades så mycket som han faktiskt gjorde. Mina kompisar som lyssnade på honom var dock helt sålda. Det skulle ta mig några år till innan jag insåg att jag var en bajs. Håkan sjunger inte falskt, han sjunger precis som han ska! Han skulle inte ha gått vidare i Idol, men Idol handlar inte om att ta fram en stjärna, det handlar om att plocka fram den person som just för tillfället är bäst inom alla genrer. Lite som att vara lite bra på många saker istället för att vara väldigt bra på en sak.

Det jag försöker säga här, smått berusad klockan tre på natten efter Håkan Hellströms konsert på Hovet, är att Håkan är en av Sveriges största stjärnor. Han kan underhålla, han kan skriva musik som berör och han kan få hela Hovet att sjunga allsång och varenda jävel kan hela Vi två, sjutton år (och de flesta andra av hans låtar). Dessutom är han mycket bra på mellansnackelisnack.

Konserten var med andra ord fantastisk och den fick mig nästan att ångra att jag slutade spela saxofon efter tre år i kommunala musikskolan.

Höga på Håkan drog vi sedan vidare till Marie Laveau där den officiella efterfesten var. Hurricane spelade skivor och Håkan minglade på ett minimalt och kokhett vip-område. Eftersom vi på Tack som fan har våra smutsiga korvfingrar i alla kakburkar lyckades jag ta mig in där och jag kan meddela att Håkan berättade för mig att han tyckte det var väldigt roligt att spela för oss ikväll!

Nu ska jag, tio år äldre än den spoling som inte förstod sig på Håkan Hellström, gå och lägga mig med kvällens konsert fortfarande ringande i öronen. Det är underbart.

Bilden är förresten inte alls från idag, men jag tog inga bilder så den fick duga. Och det gör den med bravur.