Månad: november 2010

Call of Duty: Black Ops

Att förneka att Call of Duty-serien vuxit sig riktigt jävla stor på senare tid är att ta i underkant. Förra årets försäljningssuccé, Modern warfare 2, såldes i 4, 7 miljoner exemplar de första 24 timmarna och nådde senare över en miljard i sålda exemplar. Men, spelet möttes av blandade åsikter. ingen kan förneka att spelet gjorde succé pengamässigt, det blev lanserat genomtänkt och ordentligt. Spelmässigt var dock annorlunda. Supporten efter spelet släppts var löjligt frånvarande och buggar ignorerades fullkomligt. Obalansen i spelet var tydlig och fuskandet blev bara större och större desto längre tiden gick, utan att vare sig Activision eller Infinity Ward gjorde ett uns av att försöka fixa till det som uppenbarligen var fel. Känslan av ”Äsch, vi har redan sålt så mycket att vi skiter i detta nu” var påtaglig. Ett stort missnöje och en hatkärlek till spelet ligger som ett moln över spelet som det är nu. Activisons VD gjorde det inte bättre med alla uttalanden och det såg mest ut som om han hade ett personligt korståg där fienden var de faktiska spelare som köpte spelet och hans eget mål var att vinna priset som Årets Internetarsel, en titel som många kommit nära men aldrig riktigt nått fram till.

Nu har precis nästa spel i Call of Duty-serien släppts kallat Black Ops och som den spelande och vågade cyberastronaut jag är, gav jag mig i kast med denna best, trots mina betvivlanden över att verkligen köpa spelet då deras tidigare spel som jag nämnde ovanför fått så lite uppmärksamhet efter lanseringen från dess utvecklare. Men nyhet efter nyhet gjorde att jag sakta insåg att detta spel kanske kan rätta till allt det som var så fel med Modern Warfare 2.
Spelet skiljer sig mot dess föregångare genom att dom implementerade dedikerade servrar istället för matchmakinglösningen IW.net vars effekt gav ett lidande som närmast bara kan beskrivas som AIDS och ebolavirus i kombination. Med dedikerade servrar kan fusket lättare tas itu med. Istället för att behöva genomlida en match där fuskare uppenbarligen och ohämmat glider runt och sätter headshots som en lättsam dag på stranden kan nu botas genom att man som admin sparkar dom till månen där dom hör hemma(det finns inget syre på månen, det är det jag menar, annars verkar månen rätt rolig att åka till. Ring mig NASA om ni började titta snett på min astronautansökan så kan vi reda ut eventuella missförstånd). Ett stort framsteg mot vad som tidigare användes alltså. Dock så bör det nämnas att det inte är samma utvecklare längre, inte för att den tidigare utvecklaren gjort ett sämre spel i grund och botten, utan snarare för att den nya utvecklaren lyssnat mer på dess kunder, spelarna. Detta gav mig också ett intryck av att detta spel gjort sig förtjänt av ett inköp och att supporten efter lanseringen skulle märkas.

Så, hur är spelet då? Ingen jättestor skillnad mot Modern Warfare 2 faktiskt rent spelmässigt. Det som skiljer sig är nya killstreaks, nya vapen och nya banor. Speciellt nya banor i multiplayer tar jag gärna emot då dom är större. En av de saker jag irriterade mig på i MW2. Den som designade och godkände banan ”Rust” borde skjutas långsamt. En sak som dock finns kvar som inte är nytt, är spawnsystemet. För i helvete, vari ligger logiken att när jag dör så ska jag få börja direkt framför min fiende så han lätt bara kan trycka på sin musknapp och döda mig igen? Eller tvärtom. Igår fick jag börja 3 gånger några meter från en annan kille som plockade mig varenda gång utan att jag ens hann reagera. Skärpning på detta Treyarch, det var idiotiskt förut och det är lika idiotiskt nu! Den person som designade och godkände det borde få skjutas snabbt, inte långsamt.
Du samlar även nu en slags valuta som istället för att nå upp till en viss level för att få ett vapen så köper du nu loss det vapnet för den valuta du samlat ihop. Vissa vapen räcker dock fortfarande att du når upp till en viss nivå för att ens ha tillgång till dom. En enkel och uppskattad lite grej. För att samla ihop så mycket valuta som möjligt kan du även spela Wager-matcher. Ett spelsätt där du satsar pengar och vinner du får du mer pengar, men förlorar du, ja, då förlorar du det du satsat.

Jag vill sluta prata multiplayer nu känner jag, aningens för tidigt men jag vill börja skriva om singleplayerkampanjen. Oh fyfan. Jag säger det på en gång, den är ruskigt jävla bra. Så, där har ni det. Köp spelet för singleplayer även om ni inte gillar multiplayer. Där storyn i Modern Warfare 2 kändes osammanhängande och fragmenterad är den istället här fullkomligt medryckande och genomgående. Man börjar med Mason, en specialsoldat som blir förhörd av okänd person och där Masons tillbakablickar får oss att spela de uppdrag han berättar om. En sak som dom verkligen lyckats med är ansiktsuttrycken hos de karaktärer du spelar med. Dom är så övertygande och man tämligen ser deras tankar när dom pratar och blickar dom ger en. Lysande!
Jag vill inte avslöja för mycket om berättelsen som Mason går igenom utan ni får uppleva den själva men tro mig när jag säger att det kommer vara den bästa fps-berättelse 2010/2011 som ni kommer uppleva.

Just nu dras multiplayer med barnsjukdomar som omotiverat lagg, både nätlagg och grafiklagg. Treyarch har sagt att dom arbetar stenhårt med att lösa detta och ett tecken på detta är att dom redan släppt en patch som verkar ha löst större delen av problemen iallafall, även om det kvarstår. Jag vill avsluta med att säga att jag tvivlade hårt på Black Ops och hade inte alls tänkt att köpa det, men blev sedan övertalad av några vänner och just nu, ångrar jag mig inte en sekund, trots de tidiga laggproblemen. Det enda som är synd är att vi som datorspelare idag börjar vänja oss vid att vi får en icke klar produkt i våra händer när vi köper den. Så ska det inte vara, vi förtjänar mer respekt än så, men ett sakta förlåt kommer infinna sig desto mer patchar som kommer, det lovar jag. Tänk bara på det tills nästa gång.. ok?

P.S. Glöm för bövelen inte att spelet har ett gyllene Zombie-läge.. men säg inte till någon att jag nämnde att man kan spela som JFK, Nixon, McNamara och Fidel Castro… D.S.

Detta spel testades på en PC. Fuck Yeeeargh!

Dekad väckarklocka

Dekad är en artikel i gammal hederlig väckarklocketradition.

Designen är stilren: på tre stödben vilar ett cirkulärt plåtschabrak. Den analoga urtavlan består av eleganta tryckta siffror samt minut-, tim- och larmvisare (de två förra är svarta, den senare silvrig). På baksidan finner vi ett utrymme för AA-batterier, två plastrattar för tids- och väckarangivelse, samt en knapp som sätter på och stänger av ringfunktionen.

Borta är all modern lyx och flärd: inga dioder, ingenting självlysande. Ingen projektor som visar tiden i taket. Ingen digitalt pipande.

Det finns en trend bland de moderna väckaruren – att den sovande inte skall vakna, utan sakta väckas. Uret skall spela Griegs “Morgonstämning” ur Peer Gynt med sakta stigande volym, dock utan att bli alldeles för hög. Samtidigt tänder klockan – än en gång successivt och sakta – ljuset. Som som crescendo släpper den ut några morgonyra vårfjärilar som fiser parfym och låter allting vara alldeles, alldeles underbart. Effekten är den av en stilla soluppgång i någon romantisk bergstrakt.

IKEA: svar på detta? “FUCK THAT!” Dekad har en ringsignal som skulle kunna väcka de döda. Min far myntade, mig veterligen, ordet “hjärtsnurp”; detta är någonting man drabbas av när man får en överraskning som är så hiskelig att man tror hjärtat skall stanna på en. Det kan ske vid inmundigandet av iskalla drycker eller när ett monster hoppar ut ur skuggorna i en skräckfilm. Och det händer definitivt när Dekad ger ifrån sig sitt vansinniga plirrande. Man förstår att de valt att inte sätta någon snooze-knapp på klockan: ingen kan återgå till sömnen efter detta.

Detta är, kort sagt, en väckarklocka som ger ett rejält intryck. Den gör vad den skall. En liten brist har den dock – eftersom uret är analogt blir det svårt att precisionsinställa väckningen. Att ställa in att man skall vakna 07 innebär att man vaknar 07, plus minus 5-6 minuter. Det är dock ett relativt litet klagomål på en annars väldigt bastant produkt.

Dekad väckarklocka säljs på IKEA för 69 kronor.
Följ gärna författarens privata blogg: Björnnästet.se.

30 Days of Night: Hard Days

30 Days of Night: Hard Days heter uppföljaren till vampyrrysaren 30 Days of Night.

Storyn är förflyttad från mörkrets Alaska till soliga Los Angeles. Ebens hustru Stella (spelad av den obegripligt heta Kiele Sanches) har ägnat de tio månader som gått sedan första filmens slakt åt att försöka berätta för världen vad som egentligen hände. Världen tror henne naturligtvis inte, delvis på grund av att vampyrberättelser inte tas på något större allvar i verkligheten – men främst eftersom vi inte hade fått någon uppföljare om någon brytt sig. Under ett besök i Los Angeles kontaktas hon dock av tre figurer som avslöjar att de tror henne – ty de har råkat ut för precis samma sak, och har ägnat all sin vakna tid sedan dess åt att ha ihjäl vampyrer. De har nu fått höra ryktet att vampyrernas drottning – en gothkärring med det fantasilösa namnet Lilith – befinner sig i L.A. Planen: Ha ihjäl henne, göra slut på vampyrernas organisation.

Förlåt… kallade jag det en plan? Det var verkligen inte meningen. Deras oerhört begåvade strategi är nämligen att bege sig ner i vampyrernas näste, föra så mycket oväsen som möjligt, och sedan överraskas av att någon kommit på dem. När en av dem dör tycker man att… tja, det där var inte helt oförtjänt.

Vampyrerna här är inte riktigt min smak. De är lite för karaktärslösa. Visst, de flesta lever på en väldigt primitiv nivå och kommunicerar på ett språk som mest påminner om metallskrammel med lite krita-på-svarta-tavlan ovanpå, men även de som skall vara lite mer verbala är tråkiga och endimensionella. Dessa vampyrer, kära läsare, skulle lika gärna kunnat vara zombies. Livlösa är bara förnamnet.

30 Days of Night: Hard Days ingjuter åtminstone mig med en känsla av att egentligen vara gjord för TV. 90-tals-TV. Berättelsen sitter på en enkelhet och brist på djup som hör mer hemma i det lilla formatet. Skurkarna, och de flesta av våra hjältar också för den delen, är helt odefinierade, och den enda man bryr sig om i hela rullen är just Stella (som av en händelse – nämnde jag detta? – spelas av den obegripligt heta Kiele Sanches, vilket inte aaalls är anledningen till att jag brydde mig om henne).

Detta är en film som tar sig själv på fullt allvar. Här finns inte en enda sekvens som skall vara ens det minsta rolig. Tyvärr finns här inte heller några sekvenser som är underhållande. Eller spännande. Eller som frammanar ens den allra minsta lilla känsla, oavsett slag. Istället skakar man på huvudet åt karaktärernas enfald och höjer på ögonbrynen åt en av de mest oprovocerade sexscener som spelats in på senare år.

Ett litet, litet pluspoäng får filmen dock för att den är ganska blodig. Och så är en viss Kiele Sanches med i den.

30 Days of Night: Dark Days släpptes som hyr- och köpfilm 27/10.
Följ gärna författarens privata blogg: Björnnästet.se

Vilda Western BBQ

Jag har funderat gott och länge på vad jag tycker om Vilda Western BBQ, en av OLWs tre finalister i tävlingen ”Mysmatchen”. Tyvärr kan jag inte komma på speciellt mycket att säga. Det är chips liksom. Alla vet hur chips ser ut, vilken konsistens de har och hur äcklig man känner sig efter att ha klämt i sig en hel påse framför Idol på fredagskvällen (ta bort Idol ur ekvationen så lovar jag att illamåendet minskar  //Ludde).

Med andra ord är det enda jag känner att jag kan tillföra hur Vilda Western BBQ smakar. Föreställt er detta. En påse dillchips och en påse grillchips träffas efter en whiskeyosande kväll på krogen. De går hem tillsammans för att ”dricka lite te”. Efter det följer en scen i stil med matscenen från Hot Shots, fast med BBQ-sås istället för isbitar. Där har vi smaken på Vilda Western BBQ. Fattar ni?

Movie Videos & Movie Scenes at MOVIECLIPS.com

Aniara

Jag måste direkt bekänna att jag tillhör den dåliga skaran litteraturvetare som inte läst något av Harry Martinsson men efter att ha sett teatertappningen av hans Aniara på stadsteatern får jag känslan att han på något sätt var Sveriges svar på Ray Bradbury.

Vilket antagligen inte alls stämmer.

Hursomhelst, Aniara är en tre timmar lång rymdopera i rymden om ett par tusen arier som är förlista i rymden.

Om jag överanvänder ordet rymden så är det för att pjäsen gör precis samma sak, eller snarare överanvänder rymdtermer. Jag kan bara anta att de kommer direkt från Martinssons text, och de daterar språket så jävla mycket att det låter som karaktärerna är från en 60-talsvision av framtiden.

Och det är i just dialogen som Aniaras problem ligger. Karaktärerna spottar ur sig dialogen i en hastighet som gör det omöjligt för mig att helt hinna processera all denna prosa. Ofta finner jag att de är halvvägs inne på nästa mening innan jag uppfattat vad den föregående handlade om. Detta skyller jag helt och hållet på det daterade rymdspråket, jag är fan en geek som behärskar min science-fiction men det här är något helt annat. Samtidigt är det inte så svårt att hänga med i handlingen då karaktärerna ältar friskt om samma problem om och om igen.

Att Kleerup skrivit musiken har det snackats rätt mycket om, men jag tycker det bara låter som Vangelis gjorde på 80-talet. Mer specifikt, soundtracken till Blade Runner och Chariots of Fire (a.k.a. det gamla introt till Mitt i naturen).  Inget speciellt uppseendeväckande. Detta kan man även säga om sång- och dansnumren (detta är även allt jag tänker säga om sång- och dansnumren).

Att förklara mer av handlingen blir lite för tidskrävande men i stil hur all bra sci-fi är, handlar det om mänsklig existentialism och inte laserstrålar och robotar. Och allt det fungerar, visst gör det. Men det blir för mycket och för tungt i tre timmar, alldeles för tungt.

2 av 5

The A-Team

Jag var redo att hata The A-Team. Jag menar, en filmversion av min favorit-TV-serie från barndomen? Vars trailer såg ut som total skit? Tro mig, jag hyrde rullen bara för att få hata den.

Inledningsvis satt jag med bitter galla och hopbitna tänder, men efterhand växte filmen på mig. Jag slappnade av och kunde ha småkul. Visst, jag kan framföra en lååång lista över saker att klaga på – såsom den meningslösa prologen, att det tar 40 minuter innan filmens FÖRSTA akt är över, hur formulabaserat allt är, och hur in i helvete omöjliga vissa sekvenser är – men vad vore poängen? Gällande en film som mest skall ge en kort stunds actionunderhållning kan sådana invändningar avfärdas med ett snabbt “och…?”

Storyn visar oss hur arméfolket Hannibal Smith (Liam Neeson), Face (Bradley Cooper), B.A. (Quinton Jackson) och Murdoch (Sharlto Copley) träffas. De blir en grupp militärer som specialiserar sig på att genomföra störtlöjliga kupper åt Uncle Sam. Under Irak-kriget blir de dock blåsta av en annan inom-militärisk grupp och hamnar i fängelse, varifrån de sedan flyr i ett försök att rentvå sina namn.

Filmen vinner ganska mycket på sin klurighet. The A-Team hittar på osannolika planer som publiken får följa med i. Planerna vore stört omöjliga i den riktiga världen, och även i filmen har vissa av dem STOOORA hål. Men när man lagt åt sidan alla pretentioner om att filmer bör ha med verkligheten att göra kan man faktiskt ha ganska roligt åt skräpet. Visst, man vet precis vad som skall hända – men man har ingen aning om hur.

Så. The A-Team är ingen bra film, men den är bra underhållning. Den har inte en tredjedel av originalets charm eller personlighet, men vad den gör gör den med glädje. Jag kommer aldrig se den igen, men kan rekommendera den ganska varmt som lördagkvällsfilm.

The A-Team släpptes som hyr- och köpfilm 3/11 2010.
Följ gärna författarens privata blogg Björnnästet.se

WWE Smackdown vs RAW 2011 – PS3

Om jag skulle välja ut en sport som är den töntigaste någonsin skulle jag inte välja någon av de töntiga sporter ni tänker på. Jag skulle välja wrestling.

Wresting har på något sätt lyckats bli skitstort, men det är ju ingen riktig sport, allt är ju på låtsas! Det är dåliga hillbilly-skådespelare som klär sig som transor och gillar dålig metal. De stampar i golvet varje gång de slåss för att det ska låta mycket. Allt det här fattade jag redan när jag var en liten parvel som såg wrestling för första gången. Fejk! Skulle en wrestling-stjärna gå upp i ringen mot en riktigt ultimate fighter skulle det bli slarvsylta av dem tio gånger av tio, och det skulle jag vilja se!

När jag satte mig ner för att spela WWE Smackdown vs RAW 2011 hade jag därför inte speciellt höga förhoppningar. Jag tänkte mest att det kunde vara kul med ett fightingspel, något jag inte ägt på fyra år och då lämnade tillbaka det efter två dagar för det var så tråkigt. Jag är med andra ord ganska svårflörtad när det kommer till denna typ av spel och ni kan ju hålla det i tanken när jag nu kommer in på vad jag faktiskt tycker om spelet.

Varje match börjar med långa intron när dessa anabolasvulstiga ”stjärnor” som jag aldrig hört talas om dansar sig fram till ringen med smattrande metal i högtalarna samtidigt som riktiga arkivbilder rullar på jumbotonen bakom dem. Detta kan man lyckligtvis hoppa över och istället komma direkt till pudelns kärna, själva fightandet.

Jag har läst att många tyckte att kontrollerna var dåliga i det förra spelet i serien, men att det nu har förbättrats avsevärt. Det skrämmer mig en smula då jag tycker att kontrollerna är de segaste någonsin. Jag avskydde WWE Smackdown vs RAW 2011 de första tre matcherna jag spelade. Visst, jag vann men det gjorde jag genom att trycka på samma tre knappar om och om igen. När jag sedan kom in i hur kontrollerna funkade lite bättre blev det mycket roligare! Jag slogs med stolar, kastade mina motståndare genom bord och smällde ner dem i golvet så ringen skakade. Till och med någon som jag som föraktar wrestling så mycket kan alltså underhållas av spelet.

WWE Smackdown vs RAW 2011 är inte ett snyggt spel och visuellt förväntar jag mig mer av ett spel till PS3. Story mode är så dåligt att jag bara försöker göra det absolut nödvändigaste för att ta mig vidare till nästa match. När man slåss backstage slåss man dessutom på samma löjliga wrestlingsätt som man gör i ringen. Kunde det inte fått vara lite riktigt slagsmål där? Det känns som om story mode bara är ihopkrafsat för att man ska få göra något mer än att bara slåss, men för mig känns det bara onödigt. Lite kul dock är att man samlar poäng som man kan använda till att förbättra sin karaktär med.

Summan av kardemumman är att jag helt klart inte är rätt målgrupp för WWE Smackdown vs RAW 2011, men finner ändå matcherna ganska underhållande. Att under en förfest med några kompisar köra tag team och mosa varandra med de klassiska fula wrestling-movesen kan jag tänka mig är roligt, men i övrigt är det här ett spel för inbitna wrestling-fans.

Orchestra Lunatica

Då och då snubblar man över något fullständigt underbart och vackert. Det kan vara en film, en plats, en sak. Det kan vara musik. Musik som får det att pirra i bröstet redan efter 30 sekunder. Musik som tar precis de svängar man vill att den ska göra. Musik som får en att sluta skriva obsceniteter och istället bli som en kärlekskrank tonåring med fjunskägg.

Förra helgen snubblade jag över Orchestra Lunatica och deras låt Through Tears of Joy och jag är blown away. Deras musik är instrumental och ger den där fantastiska känslan att du är med i en film.

Jag ska ge er en historia som kan rulla i ert huvud när ni lyssnar på låten. Lev er in i den ordentligt och ta er lite tid, låten är lång liksom och det finns ingen anledning att jäkta. Starta musiken först och scrolla sedan ner.

Det regnar (det är alltid en bra utgångspunkt när det kommer till historier till instrumental musik). Du står på en tågperrong och väntar på tåget. Du hoppas på att någon du bryr dig väldigt mycket om, kanske till och med älskar, ska komma och vinka av dig. Ni kanske har bråkat tidigare. Ni kanske inte alls har bråkat utan du är så där kär så det gör ont, men du har inte vågat berätta det. Nu ska du i alla fall resa iväg av någon anledning och du önskar att han/hon var där så ni kunde… göra något. Det regnar.

Samtidigt är den du tänker på ute i regnet också. Han/hon springer för att hinna till stationen innan tåget går. Varför? Jo, känslorna är så klart besvarade!

Tåget rullar in på stationen och du ser dig omkring. Du väntar utanför men konduktören stressar på och säger åt dig att det är dags att kliva ombord. Din älskade springer. I regnet.

Du kliver på och sätter dig i din kupé. Regnet smattrar mot fönstret och du tittar ut på perrongen. Ska du inte hinna säga vad du tycker? Så börjar tåget rulla. Luften går ur dig, han/hon hann inte. Du lutar dig bak i sätet. DÅ i dörröppningen står din dyblöta älskling! Ja, vad som händer sen kan ni känna själva när ni hör låten.

Kände ni? Funkade det?

Om man ser till hur många gånger deras låtar har spelats på MySpace så är det nog inte så många alls som känner till Orchestra Lunatica ännu, men jag skulle bli överraskad om de inte turnerar med Explosions in the Sky snart. Deras musik är nämligen en underbar mix av Explosions in the Sky och Sigur Rós. Inte sant?

Den enda anledningen till att jag inte ger Orchestra Lunatica full pott är att de har ett par låtar på sin MySpace-sida som de lyckas sabba totalt med någon slags symfonirock. Blä. I övrigt, perfektion!

MINI Getaway Stockholm 2010

Det låter som en filmtitel, men det är en genialisk reklamkampanj!

I Stockholm finns just nu en virtuell MINI, en bil alltså för alla som är totalt ointresserade av bilar (till exempel jag som inte hade vetat vad en MINI var om jag inte sett the Italian Job). Bilen är med andra ord inte riktig utan bara en prick på en karta. En prick som rör sig. Det är nämligen så att en massa människor tävlar om att ”köra” den här bilen. Det gör man genom att komma i närheten av den och ”ta” den från den som ”kör” den just då. Den som ”har” bilen klockan 15.00 på söndag vinner en riktig MINI.

Låter det krångligt? Det är det egentligen inte. Kolla här

Jag baserar betyget på idén eftersom jag själv inte testat appen ännu. Jag har laddat ner den och försökte knycka bilen när jag satt på tunnelbanan på väg till jobbet i onsdags. Jag åkte dock in i någon form av radioskugga när jag passerade den så jag misslyckades. Däremot funderar jag på att ta mig en springtur i stan på söndag.

Är ni med?

The Gaslight Anthem/Chuck Ragan/Sharks

En kväll av manliga rossliga röster. Så kan nog söndagens konsertkväll sammanfattas.
The Gaslight Anthem är ett band som känns som dom hållit på ett tag men först 2005 började dom slå sig igenom, iallafall på deras egna hemmarker. 2007 släpper dom sitt första album och får spela shower med lite större band. På väg mot framgången.
Nu är dom ett band som när dom nämns, i varenda sammanhang, så nämns dom som ett band som tagits under Bruce Springsteens vingar (fan, nu nämnde jag honom även fast jag inte ville) och har släppt flertalet album plus ska spela förband till herr Springsteen. Dock så spelade dom inte med Bruce här i Sverige i söndags, utan med Chuck Ragan och Sharks.
Sharks är för mig helt okända, vilket gör det väldigt elakt att recensera dom här. Sharks hade dock tydligen fått börja spela innan insläppet ens var klart, aningens taskigt av Debaser då dom säkerligen skulle fått fler svinga-med-handen-i-luften-i-takt-till-musiken-gester än dom 2 till 3 personer som stod längst fram.

Chuck Ragan dock, en personlig favorit sen tidigare. Hot Water Music har alltid varit några av mina favoriter och när Chuck Ragan, sångaren i just Hot Water Music gör ett akustiskt soloprojekt, då kan jag knappast stå stilla och ignorera. Jag blev skitglad när jag såg att han skulle förbanda till Gaslight och kände att konserten steg i rank. Nu gick jag faktiskt mest för Chucks del.
Med en rivig röst tar han med oss i ganska många låtar och plockar snabbt in en fiolspelande kompanjon. Fiolen gör jättemycket för resten av låtarna, och medans jag tycker att den väldigt lätt hamnar i bakgrunden på skivorna, kommer här fiolen fram lika mycket som Chucks gitarr.

The Gaslight Anthem känns ibland som aningens punkig Bruce Springsteen med trallvänliga melodier med en släng av tuggummi (hata mig inte nu alla fans men lite väl tralliga är dom ibland). Ibland är dom lite för snälla i sina låtar och jag känner att jag gärna önskar något råare och rivigare. Detta märks dock inte på konserten, där bränner sångaren Brian Fallon runt i nästan två timmar och levererar nästan alla sjunga-med-vänliga låtar som dom har på sina skivor utan någon som helst hänsyn till att min rygg har gått sönder av allt stående för länge sen. Jag förlåter dom dock och kommer inte kräva att dom ska betala kiropraktorräkningen när efter dom gått ut och kommit tillbaka in för det obligatoriska andranumret och klämmer av en Pearl Jam cover, State Of Love And Trust. Fyfan va underbart. Eftersom jag missat Pearl Jam live när dom var bra vill jag inte säga men bättre än nu, så är detta ett fantastiskt moment för mig och min gamla nostalgiska grunge-själ.

Anledningen till att jag tidigare nämnde att jag inte ville nämna Bruce Springsteen tillsammans med The Gaslight Anthem är för att jag tycker att det behövs inte, TGA är ett band som mycket väl kan stå på sina egna ben, vilket dom mer än väl bevisade i söndags kväll och fortsätter dom dra med sig så bra förband som Chuck kommer jag att se dom nästa gång.