Månad: november 2010

Wave and Groom

Det är helhetsupplevelsen som gör det: plåtburken – med dess klassiska snitt och klara rödvita tryck; konsistensen – som en stelnad gummiliknande marsipandeg; doften – med sin sanslösa fräschör och oefterhärmliga friskhet.

Vid detta lag har vi överhuvudtaget inte kommit till att Dax Wave and Groom egentligen är en hårvårdsprodukt. Detta är faktiskt precis som det skall vara: man är nämligen så trollbunden av denna plåtnymfs skönsång att man glömmer bort dess egentliga bruksområde.

Glömskan sträcker sig dock bara tills dess att man geggat in möget i sitt hår och format nyss nämnda efter behag. Då inser man att detta är inte bara en burk som TALKAR THE TALK – utan som även WALKAR THE WALK. Håret blir medgörligt under tillredningsproceduren, men sedan fast och bestämt när man väl är klar. Samtidigt som man naturligtvis luktar som en sexgud. Ingen som har Dax Wave and Groom i håret kan vandra gatan ned utan att känna sig som världens absolut oöverträffat coolaste och sexigaste människa.

Jag brukar Wave and Groom eftersom jag har kort hår, vilket den är anpassad för. Men också eftersom den är bäst. Bäst, bäst, bäst. Ibland har jag bytt till ett annat märke, detta i tron att “lite variation skulle inte skada”. Ack så fel jag haft. De andra burkarna och tuberna har slängts halvförbrukade, och jag har åter kastat mig till min återförsäljare för att få mig en dos Dax. (Utanför dörren har jag sedan öppnat lätt på locket och sniffat mig till ro.) Jag har nog vandrat igenom hela det sortiment av hårvax som erbjuds i Sverige (och ja – det inkluderar svarta marknaden) och ingenstans har jag funnit en produkt med samma värde och brukarglädje som Wave and Groom.

(Avslutande notering: döm inte Dax efter min frisyr. Den kan avsevärt mycket bättre, men i händerna på en amatör…)

Recensionen publicerades ursprungligen på författarens privata blogg: Björnnästet.se

Catapult Madness

Idag laddade jag hem det kostnadsfria spelet Catapult Madness till min iPhone.

Det finns tydligen en bakgrundstory av något slag, men jag bekymrade mig föga med den utan kastade mig istället in i själva spelandet. I princip går det hela ut på att man, från en belägrad medeltidsborg och medelst en katapult, skall slunga ut människor så långt som möjligt. Ju längre de kommer, desto mer pengar får man. (Jag ångrar lite att jag inte studerade den där bakgrundsstoryn – det hade faktiskt varit intressant att få reda på hur i helvete det där hänger ihop.)

Hursomhaver. Målet är att man skall lyckas slunga en stackars sate 50 000 meter. För att uppnå detta måste man ta de pengar man intjänat och förbättra katapulteffekten. Detta kan bestå i så pass enkla saker som att man uppgraderar maskinen, eller kanske ger de utslungade jävlarna lite bönor så att de fiser i luften och därmed får mer sprängkraft. Rätta mig om jag har fel, men var inte även Leonardo Da Vinci inne lite på fisarnas förlösande kraft när han konstruerade sina katapulter? Jag vill tro det i alla fall.

Spelet är vansinnigt beroendeframkallande. Det är roligt att köpa nya finesser och allt är dessutom färgglatt och musiken är heroisk och…

Sedan inser man blåsningen. Det är väldigt lite spelande i Catapult Madness. Allt man gör är att uppgradera sina grejer och sedan skjuta ut gubbarna. Visst, man får själv välja när man sedan detonerar bomber eller fiser eller svingar trollstaven för att flyga snabbare – men faktum är att man lika gärna kan göra alla de sakerna inom de fem första sekunderna av spelet och sedan bara låta gubben flyga i flera minuter. Jag skojar inte – jag spelar faktiskt samtidigt som jag nu skriver detta, bara genom att trycka igång banan så fort jag hör att gubben kraschat.

Trots denna jättebrist i spelmekaniken får jag ändå säga att Catapult Madness rekommenderas. Det är ju, av någon oförklarlig anledning, beroendeframkallande. Och helt gratis.

The Cove

En intressant sak ni kanske inte visste om delfiner: Varje andetag de tar är ett val. De andas alltså bara när de väljer att göra det. Detta skiljer dem från oss människor, som andas per ren automatik – ens om vi försöker sluta, så kommer våra kroppar att sätta igång igen.

Ric O’Barry heter mannen som tränade delfinerna inför 60-talsserien Flipper. En av dessa delfiner kallades Cathy. Under inspelningarna levde hon i fångenskap, vilket gjorde henne deprimerad. O’Barry såg nedstämdheten i hennes ögon, i hennes kroppsspråk, men han släppte inte ut henne. Hon blev sämre och sämre. En dag simmade slutligen Cathy upp och lade sig i hans armar, och där tog hon sedan ett sista andetag – ett som hon sedan valde att inte släppa ut. Hon dog och sjönk undan i vattnet. O’Barry vet vad det handlade om – ett självmord. Denna delfin avslutade sitt eget liv. Samma natt arresterades han när han försökte släppa ut fångade delfiner i det fria.

Berättelsen ovan kan endast beskrivas och förstås som ett trauma. The Cove, en hjärteskärande och fullkomligt förkrossande dokumentär, visar oss en människa som gör allt i sitt våld för att rätta till den där oförglömliga synden han begick för snart 40 år sedan. Nu, på 2000-talet, har han funnit en vik i Japan där delfinskörden går på högvarv. Vissa av djuren säljs levande för 150,000 dollar till Sea World och andra delfinarier. Resten utsätts för ett blodbad vars like jag aldrig tidigare sett på film.

Som dokumentär känns detta som en blandning mellan Free Willy och en spionfilm. O’Brien och hans medarbetare försöker dokumentera vad som händer i den där viken, samtidigt som lokala fiskare, polismyndigheter och politiska organisationer gör allt i sin makt för att stoppa dem. Det hela kulminerar i en superhemlig, nattlig operation där de täcker in nästan hela viken med inspelningsutrustning. Vi i publiken får ta del av inspelningarna från den där kvällen och vad som händer under delfinfångsten morgonen efter. Först sitter man som på nålar. Då är det spännande. Sedan gömmer man sig bakom sin soffkudde. Då är det obeskrivligt. Jag såg filmen på min underbara Sony-TV med kristallklar bild, och jag kommer aldrig glömma bilden av ett vatten så rött av blod att man tror det är ett hav av målarfärg.

The Cove är uppslitande. Man vill protestera, skrika och slåss. Förvisso slutar dokumentären med att O’Brien gör en av de mest inspirerande saker jag sett (glädjetårar, kära läsare), men i grunden har ingenting förändrats. Som om den inhumana hanteringen av delfiner inte är nog ger denna dokumentär oss ytterligare en liten bit information att minnas: 7 av 10 människor lever på föda från havet. Inom 40 år är våra hav sönderfiskade. Räkna själva.

The Cove släpps som hyrfilm idag (3/11).
Följ gärna författarens blogg på Björnnästet.se.

Fair Game

Fair game är många saker men framförallt är den vad jag skulle kalla en relationsthriller. I andra hand ett politiskt drama. Jag är ett Sean Penn fan, i främsta mån när han regisserar men brukar gilla det mesta han gör som skådespelare.
Fair Game är en film om ett par där frun Valerie Plame Wilson är hemlig CIA-agent och är i full gång med att bevisa och motbevisa bevis som talar för och emot massförstörelsevapen i Irak. Sean Penn spelar mannen som sysslar med internationell affärsutveckling mm.  Filmen baseras på en riktigt händelse som har fått lite olika namn varav Plamegate(Plommongatan översatt till svenska..nee, jag skojar bara) är ett av dom.

Sean Penn drar på uppdrag av CIA och på rekommendation av frugan Valerie till afrika där han genom sina tidigare diplomatiska kontakter ska undersöka huruvida det finns risk för att kärnvapentillbehör ska ha fifflats med där. Han kommer hem och avfärdar helt tanken på att något skall ha hänt.

Bush, trigger happy som den lille Texasjäveln är, drar igång sitt Irak-krig ändå, trots brist på information. Detta lackar Joseph(Sean Penn) ur på och bestämmer sig för att helt utan att ta upp det med sin fru posta en artikel om att det var honom dom skickat för att ta reda på dessa fakta som delvis gav grund till att starta kriget och han säger som det är. Vita huset lackar ur och det politiska dramat sätter igång bla bla. Politiska thriller har vi inte ont om så hade inte Sean Penn varit med så vetefan om jag hade sett filmen. Dock blev jag glatt överraskad när filmen istället fokuserade på deras relation och hur den slits isär när media sväljer vita husets lögner som en 2 kronors gatuhora(oh yes, dom finns) och smutskastar Wilson-paret. Det är inte din vanliga thriller där spänningen skapas av att man vill se underhunden lyckas, utan här ligger spänningen och tragedin snarare i att man bryr sig om dom som är så utsatta av en makt som måste vara en av de mest svårrubbade makterna som någonsin skapats.

Filmen hade fått ett högre betyg om fotot hade varit snyggare och bättre. Oftast är det en krystad handkamera som bara känns malplacerad, rycken känns fel och medvetna. Ljuset är så pass snyggt att låsta bilder med stativ hade passat så mycket bättre.

Slutsats: Hyr den, så biovärd är den inte.

Jackass 3D

Varför skulle en Jackass-film behöva vara i 3D?” undrade vi.

Kan det vara så att vi får se flygande bajskorvar i 3D?” spekulerade vi.

30 minuter in i filmen klappar vi oss själva på ryggen när en bajskorv flyger genom luften i eXtremE 3D super slow-mo 2010.

Lite senare gör en hel bukett dildos samma sak. In i en killes ansikte.

Släng in en radiostyrd helikopter fastknuten i en penis, drickandet av ett glas kroppssvett samt några explosioner så har vi en bra summering av Jackass 3D.

Det är med andra ord samma gamla Jackass. Med bättre budget (igen).

Den stora frågan är varför MTV väljer att punga ut en massa pengar på den här filmen. Inte för att den inte förtjänar det, utan snarare för att 3D:n och ultra-rapiden är inte känns speciellt nödvändig. Detta gäller även besöket hos The Dudesons i Finland vilket bara leder till två högst mediokra stunt.

But hey, jag är inte deras ekonomiska rådgivare – vad bryr jag mig!

Snarare är det kanske så att MTV gett Johnny Knoxville och gänget en jävla massa pengar och helt fria händer bara de underhåller oss.

Och för det mesta är det precis det de gör. Jag skrattade och jag kämpade mot mina kräkreflexer. Samtidigt blev jag stundtals uttråkad och tappade koncentrationen. Stunt efter stunt i en och en halv timme kan bli en aning utmattande och därför försöker gänget här mixa upp det med sketcher. Desto värre faller de flesta av dessa rätt platt när folk plötsligt inte blir skadade.

Det till trots bjuder Jackass 3D på många gapskratt. Problemet är att gänget gjort det här i över 10 år nu och även om de finslipat det till perfektion så finns här inget nytt.

Men vad fan gör det egentligen.

3 av 5