Månad: december 2010

Att Seinfeld kommer till Stockholm

Igår, när jag tvingades promenera från Hötorgets tunnelbanestation till mitt jobb (eftersom SL är ett riktigt rövgäng), såg jag en affisch för Jerry Seinfelds besök i Stockholm.

”Nej men vad trevligt”, tänkte jag, han är ju trots allt en världskändis efter att ha haft en show på tv i ett decennium. Så såg jag det. Den jäveln hade bokat Globen. GLOBEN!

Alltså han har ju i sin tv-show, narcissistiskt döpt till Seinfeld, bjudit på många goda skratt. Det råder det ingen tvekan om och det är trots allt så han fått sin världskändisstatus. Det jag sett av herr Jag-är-gammal-men-fortfarande-i-målbrottet i stand up-sammanhang är dock i bästa fall fnissroligt.

Att som halvokej ståuppare ha mage att räkna med att fylla globen och dessutom ta mellan 695 och ETTUSENSJUHUNDRANITTIOFEM kronor för en biljett gör mig illamående. Varför något skulle vilja sitta längre från scenen än på parkett och betala för det kan jag inte förstå. Då kan man ju lika gärna se skiten på tv!

Detta känns som ett storhetsvansinne av America fuck yeah-klass och jag stannar hemma och längtar tills nästa gång Louis C.K kommer hit igen istället.

Truth or Lies – PS3

Truth of Lies är partyspelet där du ligger risigt till om du ljuger, för då avslöjas du bums!

Spelet går nämligen ut på att svara på olika obekväma eller kluriga frågor, och om du svarar sanningsenligt får du poäng. I början av spelet får man därför kalibrera sin profil genom att svara falskt på tre frågor och sant på tre. Man svarar självklart i en mikrofon så att det här superintelligenta spelet ska kunna avgöra sanningshalten i dina ord och därefter ge dig din dom.

Det enda problemet är att det här inte ÄR ett intelligent spel och pricksäkerheten i bedömningarna blir därför ungefär samma sak som om en apa hade suttit och kastat bajs omkring sig, och den som blev träffad hade anklagats för att ljuga. Jag tror faktiskt till och med att den här spelidén kom till just när en apa ägnade sig åt tidigare nämnda aktivitet. Det stod mellan två alternativ: ett spel som funkar och ett som inte funkar och tyvärr träffade bajsapan det senare alternativet.

Jag är ledsen, men jag har verkligen inget mer att säga, för efter att ha försökt kalibrera om ytterligare en gång och mer än hälften av resultaten ändå blev fel gav vi upp det här spelet efter 45 minuters spelande.

Det är föga överraskande för mig att det här spelet kommer från THQ, samma spelskapare som gav oss WWE Smackdown VS Raw. De kanske borde se över sina bajskastande apor och stoppa in en bläckfisk som får välja spelidéer istället.

Korvbrödsbagarn

Förra veckan skulle jag avnjuta ett par ståtliga köttkorvar. Det här var inga vanliga ”Dennis-korvar” utan rejäla korvar med 85% kött. Till dessa godbitar inhandlade jag, förutom ketchup och senap, korvbröd från Korvbrödsbagarn. Ni kanske känner till dem, de har just gjort en reklamkampanj där deras brön Orvar och Börje (kan det vara en ordlek i stil med Orvar Korvar och HamBörje?) försöker få folk att välja vanliga trappan istället för rulltrappan vid Odenplans tunnelbana.

Kör man en ny reklamkampanj borde man kanske också värna om sina kunder, och nu kommer jag till det den här recensionen egentligen handlar om, nämligen de korvbröd jag köpte till min härliga korvfest.

Här ser ni nio och ett halvt korvbröd.

”Har du tagit en tugga?”, undrar ni.

Nej, det har någon hungrig stackare på korvbrödsfabriken gjort.

Av ren omtanke för personalen på Korvbrödbagarns fabrik skickade jag ett litet spörsmål till Orvar och Börje där jag frågade hur hårt hållna deras personal är och om de piskas så hårt att de är så pass hungriga att de måste mätta sig med korvbröd. Jag passade även på att meddela att jag inte skulle bli ledsen om det damp ner ett par presentcheckar på nytt bröd till min nästa sausage fest.

Jag har inte fått något svar.

Om detta beror på att de trodde jag var galen, tyckte jag var en idiot eller om de har en värdelös kundservice låter jag vara osagt. Att jag är missnöjd berättar jag dock gärna. Ett av de hela korvbröden såg dessutom utvecklingsstört ut. Men bröden smakade korvbröd och därför får de 2 av 5 istället för 1 av 5 som de egentligen förtjänar.

Tomas testar på att fylla 29


Idag är inte vilken dag som helst. Idag är min första dag som 29-åring. Det firades igår med pompa och ståt tillsammans med fantastiska vänner. Jag brukar nämligen göra som så att när jag fyller år bjuder jag hem några grabbar och så är vi så där härligt grabbiga och awesome. Igår var inget undantag och efter en mycket trevlig stund hemma hos mig styrde vi kosan mot Marie Laveau och deras magnifika mat. Där hade vi så trevlig att vi vid ett tillfälle blev ombedda att ”dämpa oss” en smula.

När man fyller 29 får man kasta bort sina surt förvärvade pengar på järn och flipper- och racingspel och det gjorde jag i Marie Laveaus källare.

Jag somnade som en stock när jag kom hem, och vaknade för tidigt på morgonen, vilket resulterade i att jag fick låtsas sova när min förtjusande sambo kom med frukost på sängen och paket.

Att fylla 29 är inte speciellt annorlunda mot att fylla något annat, men jag rekommenderar det i alla fall starkt. Det innebär ju dessutom att det bara är ett år kvar tills man är 30 och då ryktas det om något så spännande som en 30-årskris!

Den här recensionen blev ganska värdelös, men jag skyller det på att jag är gammal nu och blir lite tröttare dagen efter en stor festkväll än när jag var en ung och viril 18-åring! Bilden har inte heller något med gårdagen att göra, förutom att det är ett önskvärt sätt att se ut om det är kalas på g.

Deftones på Arenan – aka dagen då mina ögon smälte

I måndags bjöd Deftones in till rock ’n’ roll på Arenan (Fryshuset) i Stockholm. Med sig hade de svenska Khoma och jänkarna Coheed & Cambria. Arenan luktade tonårssvett, troligtvis för att det, när det inte är en konsertarena, är just en gympasal. Något jag gärna undviker är att andas in äcklig fotjuice i fyra timmar, något jag tyvärr inte kunde undvika igår. Minusbonus för arrangören för det.

Första band att kliva upp på scen var Khoma. De körde över oss med det berömda norrländska vemodet och det var även här vi först fick uppleva det absolut sämsta (ja, till och med sämre än stanken av pubertetsskrev) med hela kvällen. Längst bak på scen var nämligen fem strobes uppmonterade. Fem strobes så brutala att när de brassade på så mycket det gick, förblindades jag för ett kort ögonblick. Kort, men tillräckligt länge för att en ninja skulle ha hunnit klyva mig på mitten utan att jag hann märka det. Ljuskillen var uppenbarligen inte alls orolig för vare sig ninjor eller för evigt nedsatt syn utan pumpade friskt på med detta helvetesljus. När man väl hade återfått synen bjöd han på ett vackert förtrollande blått ljussken, för att sedan plötsligt avbryta det med ögonkokande djävulskap igen. Det här gjorde att jag snarare hörde än såg Khoma live. De lät dock fantastiskt bra och deras korta spelning var utan tvekan värd 4 av 5.

Efter Khoma äntrade Coheed & Cambria scen. Detta är Mickes favoritband och han kommer inte hålla med mig när jag säger att det var tråkigt och ganska dåligt. Jag har alltid haft svårt för sångarens röst, och det faktum att man under setets första halva inte ens såg om han hade något ansikte bakom sin stora kalufs gjorde mig både rädd och nyfiken. Till slut såg man att han hade ett helt vanligt ansikte där bakom och då var det bara tråkigt igen. Det bör sägas att ljudet var riktigt dåligt när de spelade, burkigt och grötigt, men för mig hade det nog inte hjälpt även om ljudet hade flödat klart som änglasång. För mig är Coheed & Cambria helt enkelt inte intressanta. 2 av 5.

Deftones har hängt med sedan gymnasiet. Jag minns att jag lyssnade på dem i min MiniDisc Walkman (just det ungdomar) och att det var en underbart ångestladdad och vacker värld. I måndags gjorde de mig inte besviken då de spelade många av sina gamla klassiker och bjöd på en phat show. Chino Moreno gnydde som en skjuten hund (på ett bra sätt) och sjöng lika bra som på skiva. De varvade feta rocksmockor med fantastiska tändarviftningsmelodier och det var verkligen värt att ta sig ut i rysskylan. Deftones får 4 av 5 och jag tycker vi bortser helt från Coheed & Cambria och ger hela tillställningen 4 av 5!