Månad: december 2010

Änglagård – Tredje gången gillt

Åh jösses. Var skall jag börja?

Jag tyckte då och då att fotot var bättre än förväntat, men efter att ha kollat upp IMDB och noterat att den själlöse mannen som stod för det också var skyldig till kameraarbetet i Göta Kanal 2 och 3 beslutade jag mig för att han inte skulle få mig att säga något positivt om den här sörjan.

Helena Bergström, Molly Nutley och Rikard Wolff. Stillbildsfoto: Tony Nutley. © 2010 Sweetwater

Så:

Änglagård – Tredje gången gillt är en girig cash-in på en filmserie som aldrig varit bra till att börja med. Den verkar fullt medveten om detta och därför kör den det absolut säkraste kortet och gör precis samma saker som fick folk att gå och se på föregångarna (vad detta ÄR lär vi aldrig få veta, kanske är det något genfel som svenskar har?).

Men Änglagård 3 är ändå sämre än de två tidigare filmerna. Faktumet är att de få gångerna filmen går från olidligt-tråkig-och-dålig till tragiskt-dålig-och-därför-nästan-rolig är när filmen skjuter in de – och jag överdriver inte antalet här – 20 till 30 omotiverade tillbakablicksscenerna från de tidigare filmerna.

Det är då man inser att ingenting händer i den här filmen.

Ingenting.

Två gamla gubbar tittar surt på varandra i två minuter innan de sluter fred och två män brottas på marken i 20 sekunder på grund av ett missförstånd. Men missförstå inte mig här, en film behöver inte konstanta explosioner för att vara intressant men vad den däremot behöver är emotionella toppar och dalar, meningsskiljaktigheter och personkemi.

I Änglagård 3 spenderar vi första timmen med att följa Helena Bergström plus dotter och Rikard Wolff när de hälsar på gamla bekanta från de tidigare filmerna i Yxared och den avslutande timmen fördrivs med att långsamt snickra ihop ett supersentimentalt slut vilket alla går lyckliga och rika ifrån.

Urk.

Men inte ens när filmen var över var mina lidanden det.

Jag läser istället i Metro, när jag på tunnelbanan behöver en tillfällig paus från Marcel Proust då min monokel börjat skava, att ”Helena Bergström och Rikard Wolff hoppas att filmen ska motverka ‘SD-samhället’”.

Illamåendet infinner sig.

För helvete.

Bara för att filmen har två adopterade invandrarflickor som dansar stepdans med en prästlärling betyder det inte att ni gör någon jävla statement eller någon skillnad! Det är något amerikanska filmer gjort i år och dagar för att bevisa att de minsann är politiskt korrekta och för att maximera skaran av människor som ser skiten.

För helvete era självgoda jävlar!

Faktumet är att jag gör en större skillnad än vad ni gör när jag på fyllan urinerar på ett hakkors målat på en vägg!

1 av 5

Filmen har premiär över hela landet på juldagen om du är en så pass själlös människa som vill uppmuntra till att de gör den redan nu omtalade fyran.

Godspeed You Black Emperor @ London/Troxy

När jag såg att Godspeed You Black Emperor skulle spela i London trodde jag faktiskt inte mina ögon, och anledningen till att biljetterna inte var beställda sekunden efter jag upptäckt detta var för att jag var förlamad av chock. Ett av de band jag alltid velat se, men misstänkt att jag aldrig kommer att få se, skulle jag nu kanske få se. En synaps sprack. Det finns 3 konserter/band som kommer göra att min grav alltid kommer skallra av rastlöshet och jag vandrar runt på kyrkogården och stönar av helvetets plågor. Ett är Pearl Jam när dom inte var lo-fi, två är At The Drive-In och det tredje på delad plats är Godspeed You Black Emperor och A Silent Mt Zion(vilket består av medlemmar ur samma musikkollektiv som GYBE). Det sistanämnda skulle jag nu få se. De två första finns det ingen chans i helvetet att jag någonsin får uppleva då Pearl Jam som sagt numera bedriver en lo-fi:ig gubbrocksfabrik och At The Drive-In är splittrat i två läger, det ena knarkar och det andra gör det inte(numera under namnet Sparta). Godspeed är nu alltså min enda chans.

Godspeed You Black Emperor kan närmast beskrivas, och varför jag fallit så hårt för dom) som en musikalisk, filmisk poesi genom ett trasigt Amerika. Låtarna ligger runt 15-17 minuter vardera och löper gärna in i varandra så jag var minst sagt nyfiken på hur konserten skulle te sig. Skulle dom spela olika låtar för sig eller göra allting till en stor gitarrfiolgryta utan andetag..

Ute i förorten ligger Troxy, en ganska grym lokal inombords men smutsigt och blött utanför, precis som man kan förvänta sig av London. Till att börja med kan jag säga att akustiken i lokalen var fantastisk! I jämförelse med den senaste konserten jag var på, Coheed & Cambria + Deftones i Fryshuset så var detta gudomligt medans Fryshuset var ett rövhål. Åh tack för det Troxy, tack för att jag får se ett av mina favoritband i en lokal värdig deras mätta och mäktiga ljudbilder.

Som förband spelade 3-mannabandet Dead Rat Orchestra, vilket var en slags blandning av folk, post-rock med diverse experimentella slaginstrument. Jag erkänner, jag lyssnade inte så mycket på dom, jag tror dom var bra men jag kommer knappt ihåg något, det enda jag tänkte på var att jag ville att GYBE skulle gå upp på scen dels för att jag var så jävla sugen och dels innan min rygg började protestera. Sittplatserna var nämligen slutsålda och ståplatser var oundvikliga. Det jag kommer ihåg var att vakterna sa till mig minst två gånger att jag inte fick använda blixt, efter andra tillsägningen frågade jag varför och fick svaret att bandet hade begärt detta då dom ville skapa en stämning, något jag kunde respektera till 100%, vilket iförsig gjorde mig irriterade när folk i publiken började blixtra ändå, eller den feta jävla sökarlampan som lös upp filmduken bakom bandet. Tack för den idiotjävel.

GYBE börjar med ett vad som verkade pågå i säkert 20 minuter intro, ett harmoniskt kaos för att sedan övergå till kända melodier utan en paus. Vissa toner kände jag inte igen och undrade i mitt lilla hoppande skolflickshjärta att dom kanske kommer släppa ett nytt album. Det är ingen konsert där man skriker att man önskar hitlåten som låg på top 10 UK, det är en konsert där man tas med på en resa utan några stopp på vägen. Försöken att lyssna på var låtar tar slut och var dom börjar ger jag upp snabbt och bara hänger mig åt musiken istället. Det blir så mäktigt att jag glömmer var jag befinner mig, jag lyssnar inte ens på musiken som låtar längre, allting är sammanfogat. Plötsligt i ett hejdundrande kaos kommer någonting alla känner igen, de extatiska tonerna i Blaise Bailey Finnegan III och hela publiken som om dom väckts ur sin stilla trans går in i ett nytt skede, ett gungande av kroppar och huvuden i den takt de så väldigt mycket känner igen, ett varmt välkomnande av publikens kollektiva lyssnande. En fantastiskt upplevelse. Bakom finns en filmduk som i börjar blästrar ordet ”HOPE”, sedan går den över till olika bilder som ser ut att vara filmade med Super8.
Vi får färdas mellan kaotiska musikbilder med ett frenetisk slagverk som sedan varvas med harmoniska, ljuva fioler, precis som det ska vara. Dom är duktiga.. nej, experter på att skapa inre bilder, scenarion av vad deras musik försöker skönja. Jag inser långt in i konserten att jag inte tagit en enda bild, mot avslutningen av konserten klämmer jag av några bilder mot filmduken och får knappt någon täckning av bandet själva som är dolda i ett svagt rött ljus. Det märks att dom inte villa lägga fokus på bandmedlemmarna, fokusen ligger på musiken och de bilder som de tvingar oss att skapa i takt med de känslolägen som ges. Det är så det ska vara, jag är glad att jag inte smällde bilder som om en hårig kändisvagina under en kortkort kjol just steg ur en bil. Konserten tar slut i långa utdragna toner och instrumenten tar slut en efter det andra och medlemmarna lämnar scenen utan ett ord. Jag går från konserten en nöjd man, nöjd att jag fick se dom, nöjd att det var värt resan till London i en trång flygstol, nöjd att mitt plågsamma ylande på kyrkogården när jag som spöke driver runt och gnäller på de konserter jag inte fick se kommer att vara en tredjedels nöjdare.

Att Seinfeld kommer till Stockholm

Igår, när jag tvingades promenera från Hötorgets tunnelbanestation till mitt jobb (eftersom SL är ett riktigt rövgäng), såg jag en affisch för Jerry Seinfelds besök i Stockholm.

”Nej men vad trevligt”, tänkte jag, han är ju trots allt en världskändis efter att ha haft en show på tv i ett decennium. Så såg jag det. Den jäveln hade bokat Globen. GLOBEN!

Alltså han har ju i sin tv-show, narcissistiskt döpt till Seinfeld, bjudit på många goda skratt. Det råder det ingen tvekan om och det är trots allt så han fått sin världskändisstatus. Det jag sett av herr Jag-är-gammal-men-fortfarande-i-målbrottet i stand up-sammanhang är dock i bästa fall fnissroligt.

Att som halvokej ståuppare ha mage att räkna med att fylla globen och dessutom ta mellan 695 och ETTUSENSJUHUNDRANITTIOFEM kronor för en biljett gör mig illamående. Varför något skulle vilja sitta längre från scenen än på parkett och betala för det kan jag inte förstå. Då kan man ju lika gärna se skiten på tv!

Detta känns som ett storhetsvansinne av America fuck yeah-klass och jag stannar hemma och längtar tills nästa gång Louis C.K kommer hit igen istället.

The American

The American är en konstfull thriller. Det är en tyst och observerande film om en enslig tillverkare av vapen. Har du ett specifikt önskemål om vad ett visst gevär skall kunna uträtta – då är denne man rätt person att kontakta.

George Clooney spelar huvudrollen med zen-liknande skärpa. Hans Jack, amerikanen som filmen alltså är döpt efter, befinner sig i Dalarna i Sverige när filmen börjar. Det är naturligtvis illa nog, men läget blir snabbt värre och han tvingas fly till Italien. Där ger hans uppdragsgivare honom The One Last Assignment: att specialtillverka ett gevär. Clooney skaffar sig det nödvändiga materialet och börjar arbeta. Under tiden träffar han en prostituerad som han kärar ner sig i, för om vår filmhistoria lärt oss något så är det att alla huvudkaraktärer som också är lönnmördare… egentligen bara vill bli älskade. Vi fäller en kollektiv tår.

The American är ett strålande hantverk. Anton Corbijn regidebuterar, och gör det med den äran. Som ni förstår är filmen vackert filmad, men jag imponerades ändå över hur Corbijn använder det visuella för att stödja sin story snarare än att låta det överskugga den. Tag bara det faktum att han ofta väljer att filma Clooney bakifrån. Clooneys karaktär lever ju i ständig rädsla över att The One Last Assignment mest är ett försök att röja honom ur vägen, och Corbijn tycks ständigt antyda vinklar han anfallas från. Det ger en paranoid effekt som är väldigt passande. Samma sak gäller de många smådetaljer från vardagslivet i den italienska byn vi får se: man undrar varför de ständigt noteras, och inser sedan att Corbijn mest försöker göra oss så vakna som karaktären måste vara. Mycket snyggt.

Jag misstänker att detta är en film många kommer att avsky. Den saknar överdådiga actionsekvenser och coola repliker. Och den skriver definitivt inte sin publik på näsan. Att kalla den thriller känns nästan missvisande eftersom det kommer med genreförväntningar rullen inte har några som helst ambitioner att leva upp/ned till. Snarare tvingar filmen oss att tänka: den utgår helt och hållet från att vi kan inta samma perspektiv som huvudkaraktären, men nekar oss egentlig insikt i vad som pågår bakom hans skallben. Effekten är mystiskt trevlig.

Detta är en film jag uppskattade oerhört. Men så älskar jag ju också tysta filmer, filmer som berättar visuellt snarare än med överflödig dialog. Och så älskar jag lönnmördare. Och paranoia. Om ni inte är likadana är detta kanske inte en film för er.

Truth or Lies – PS3

Truth of Lies är partyspelet där du ligger risigt till om du ljuger, för då avslöjas du bums!

Spelet går nämligen ut på att svara på olika obekväma eller kluriga frågor, och om du svarar sanningsenligt får du poäng. I början av spelet får man därför kalibrera sin profil genom att svara falskt på tre frågor och sant på tre. Man svarar självklart i en mikrofon så att det här superintelligenta spelet ska kunna avgöra sanningshalten i dina ord och därefter ge dig din dom.

Det enda problemet är att det här inte ÄR ett intelligent spel och pricksäkerheten i bedömningarna blir därför ungefär samma sak som om en apa hade suttit och kastat bajs omkring sig, och den som blev träffad hade anklagats för att ljuga. Jag tror faktiskt till och med att den här spelidén kom till just när en apa ägnade sig åt tidigare nämnda aktivitet. Det stod mellan två alternativ: ett spel som funkar och ett som inte funkar och tyvärr träffade bajsapan det senare alternativet.

Jag är ledsen, men jag har verkligen inget mer att säga, för efter att ha försökt kalibrera om ytterligare en gång och mer än hälften av resultaten ändå blev fel gav vi upp det här spelet efter 45 minuters spelande.

Det är föga överraskande för mig att det här spelet kommer från THQ, samma spelskapare som gav oss WWE Smackdown VS Raw. De kanske borde se över sina bajskastande apor och stoppa in en bläckfisk som får välja spelidéer istället.

The Echo

En ung man (Jesse Bradford) släpps ut ur fängelset och flyttar in i sin döda mors lägenhet. Han skaffar jobb på en bilverkstad och försöker återfå kontakten med sin ex-tjej (som är alldeles för het för att kunna ha förblivit singel i åratal). Samtidigt märker han att någonting inte står rätt till hos de nya grannarna: hustrun där inne verkar misshandlas varje kväll… och så hörs märkliga, märkliga ljud.

The Echo är under större delen av sin speltid en ganska mogen film. Den behandlar sina karaktärer som riktiga karaktärer, och rör sig i ett tempo där publiken aldrig känner att filmen bara försöker ta sig till nästa skrämselögonblick. Den verkar bry sig om sin berättelse, och tekniskt är den omsorgsfullt gjord.

Det märkliga är att det sämsta med filmen är just skräcken. För ja, det skall föreställa en skräckis. Förvisso är specialeffekterna få, och man förlitar sig mer på stämning och ljudeffekter än chockögonblick. Likväl saknar obehagligheterna udd. Det spökliga blir snabbt repetitivt.  Min mening är att The Echo hade tjänat en hel del på att bara vara ett drama om en kille som kommer ut ur fängelset och försöker få ordning på sitt liv igen. Det är de aspekterna av filmen man bryr sig om. Spökligheterna känns mest som extremt tama idisslingar av den asiatiska skräckfilmsvågen (ni vet – kusliga småbarn, yada yada yada).

Jag ger filmen 3 av 5. Och inte ett enda av de poängen kommer ur att filmen är en skräckis.

A Christmas Carol / En julsaga

Juletiden närmar sig, kära läsare, och därför hade jag tänkt försöka recensera lite säsongsrelaterade grejer framöver här på Tack som fan.

Först ut är Robert Zemeckis nyinspelning av Charles Dickens klassiska julsaga A Christmas Carol.

Vi befinner oss i viktorianska England. Där huserar Ebenezer Scrooge – en gammal man lika otrevlig och kall som han är snorigt förmögen. Han behandlar sin anställde Bob Cratchit som en slav, vägrar donera till de fattiga av sina oerhörda rikedomar, och beter sig synnerligen svinigt mot alla och envar (vilket antyder åtminstone en smula rättvisepatos). Av hans utsagor framgår det att han med viss säkerhet skulle ha röstat på jobblinjen.

På julaftonskvällen får han besök av sin gamle kumpan Jacob Marley. Detta är högst anmärkningsvärt då den sistnämnde avled för några år sedan. Marley är ett spöke, iförd de tunga kedjor hans egen girighet smidde åt honom i livet, och han varnar nu Scrooge för att dennes öde kommer vara etter värre den dag även denne plankar in på de sälla jaktmarkerna. Det finns dock kanske en chans: under natten kommer Scrooge att besökas av tre andar, och om han tar till sig deras budskap och lär sig deras läxa… då kanske hans själ går att rädda.

Detta är en berättelse som ligger mig varmt om hjärtat; jag har nämligen något av en weak spot för det som brukar kallas The Redemption Plot alltså historier om karaktärer som inser att de gjort fel och bestämmer sig för att ändra sig. Scrooges färd mot bättring är det mest berömda och träffande exempel på detta jag kan tänka mig. (Tycker ni jag avslöjar för mycket om jag skriver att Scrooge ändrar sig? Då tillhör ni säkert dem som blev jätteöverraskade när båten sjönk i Titanic.)

Denna uppdaterade version av sagan är animerad och filmad i 3D. Animeringen är suverän: Zemeckis släpper loss ett visuellt fyrverkeri utan like. Detaljer, färger och effekter verkar alla falla över varandra i sin iver att få komma in i bild.

Detta är lite problematiskt: Zemeckis verkar mer intresserad av hur filmen ser ut än att göra dess berättelse rättvisa. Häri ligger faktiskt mitt klagomål: jag har sett ett antal olika versioner av denna story och detta måste vara den som mest saknat dramatisk kläm. Trots dess sound and fury (för att tala med Shakespeare) känns den inte lika effektiv i sitt berättande som den tecknade versionen med Joakim von Anka (som är fantastisk), eller den med George C. Scott (som också är fantastisk) eller den med Michael Caine och mupparna (som också också är fantastisk). Och det beror just på att jag misstänker Zemeckis motiv. Efter The Polar Express och Beowulf är han så betagen i att göra fotorealistiska animerade rullar att han gått bort sig lite i tekniken, och mest ser berättelsen som en ursäkt för att få pyssla med det visuella. A Christmas Carol är, som ni kanske förstått, en av mina favoritberättelser – och jag tycker just därför att den förtjänar ack så mycket mer.

Annars finns här mycket begåvning. Alan Silvestris musik är magisk och klockren, och röstskådisarna – Jim Carrey, Gary Oldman, Colin Firth (genialt castad som Fred), Cary Elwes, Robin Wright Penn och Bob Hoskins – gör alla väl ifrån sig.

Citykonditoriet

Att fika.

Vissa gillar det – vissa gillar det inte, men förr eller senare blir man alltid tvingad att göra det ändå. De som inte gillar det grymtar kanske om hur dyrt det skall vara med en torr bit paj och en kopp svart kaffe.

Nu kanske det börjar låta som om jag tillhör den senare gruppen, men så är inte fallet. jag älskar att fika men jag har också full förståelse för folk som inte gillar dyr och torr paj.

Jag är rätt snål.

Låt mig därför få hypa Citykyrkans konditori, Citykonditoriet ett fik som har:

  • högt till tak och en stilful barockinredning
  • en soppbuffé (med ett vegetariskt alternativt varje dag) för typ 60 spänn som även innefattar salladsbord (inkl. coleslaw, mums) och kaffe/te
  • ett klientel som mestadels består av pensionärer
  • en härlig balkong att sitta på om våren
  • knappt några unga hipsters med macbooks som sitter och W-lanar samt suger på samma kaffekopp i 3 timmar (och därför tar upp ett helt bord)

Så, om du kan leva med att dina kaffepengar går till en kyrka vill jag rekommendera Citykyrkan, för deras priser känns det ändå snarare som om man är den som rånar dem.

Korvbrödsbagarn

Förra veckan skulle jag avnjuta ett par ståtliga köttkorvar. Det här var inga vanliga ”Dennis-korvar” utan rejäla korvar med 85% kött. Till dessa godbitar inhandlade jag, förutom ketchup och senap, korvbröd från Korvbrödsbagarn. Ni kanske känner till dem, de har just gjort en reklamkampanj där deras brön Orvar och Börje (kan det vara en ordlek i stil med Orvar Korvar och HamBörje?) försöker få folk att välja vanliga trappan istället för rulltrappan vid Odenplans tunnelbana.

Kör man en ny reklamkampanj borde man kanske också värna om sina kunder, och nu kommer jag till det den här recensionen egentligen handlar om, nämligen de korvbröd jag köpte till min härliga korvfest.

Här ser ni nio och ett halvt korvbröd.

”Har du tagit en tugga?”, undrar ni.

Nej, det har någon hungrig stackare på korvbrödsfabriken gjort.

Av ren omtanke för personalen på Korvbrödbagarns fabrik skickade jag ett litet spörsmål till Orvar och Börje där jag frågade hur hårt hållna deras personal är och om de piskas så hårt att de är så pass hungriga att de måste mätta sig med korvbröd. Jag passade även på att meddela att jag inte skulle bli ledsen om det damp ner ett par presentcheckar på nytt bröd till min nästa sausage fest.

Jag har inte fått något svar.

Om detta beror på att de trodde jag var galen, tyckte jag var en idiot eller om de har en värdelös kundservice låter jag vara osagt. Att jag är missnöjd berättar jag dock gärna. Ett av de hela korvbröden såg dessutom utvecklingsstört ut. Men bröden smakade korvbröd och därför får de 2 av 5 istället för 1 av 5 som de egentligen förtjänar.

Legend of the Guardians: The Owls of Ga’Hoole

Ni minns alla scenerna från Mordor i The Lord of the Rings? Kolsvarta berg, dyster rök, helveteseldar, slavar i kedjor? Legend of the Guardians: The Owls of Ga’Hoole ger oss en liknande bild, denna gång frammanad av ugglor. Läxan vi har att lära oss är att det inte behövs någon Dark Lord för att ställa till med all världens helvete; det räcker med några fjäderfän. Se det som en varning.

Legend of the Guardians: The Owls of Ga’Hoole är en animerad film, regisserad av Zack Snyder. Ja, samme karl som regisserade 300 ger sig nu i kast med en 3D-film om ugglor. Ens om jag inte vetat om hans inblandning i förväg skulle jag snabbt ha misstänkt den: han kör lika mycket slow motion som alltid, och bryr sig lika lite om att ha en någorlunda vettig story.

Berättelsen handlar om Soren, en ung uggla som växer upp i ett träd med sin bror Kludd. Soren är glad och äventyrlig, Kludd besvärlig och avundsjuk. Så när de tu kidnappas av några riktigt elaka ugglejävlar och förs bort till den helvetiska diktatur av rök och kol jag nyss beskrev, då är det genast Kludd som känner sig hemma i den nya omgivningen. Här uppskattas han äntligen! Och ugglorna bevisar därmed än en gång att nynazisternas rekryteringsprocess är ett genidrag.

Soren blir aningen mer illa till mods än sin bror. Han flyr mot fjärran för att be de mytomspunna Ga’Hoole-ugglorna, endast kända från sagor och sägner och därför fullt möjligt inte existerande, om hjälp. Hur skall det sluta? Kommer diktaturen att krossas? Kommer hans bror att återfå sin sans? Kommer Sorens hjärta leda honom till Ga’Hoole-ugglorna, om dessa nu ens existerar?

Vill ni veta dessa ting? FRÅGA UGGLAN! (AHAHAHAHAHA!)

Skämt åsido. Legend of the Guardians: The Owls of Ga’Hoole är en ganska tråkig film. Jag gillar ugglor precis lika mycket som gemene man, och jag erkänner att Legend of the Guardians: The Owls of Ga’Hoole är bedårande vackert animerad. Dessa ting ändrar dock inte på att denna film inte riktigt engagerar. Berättelsen känns som ett hopkok av slitna grepp och infall, och alltihop rör sig enligt ett ohyggligt förutsägbart 1-2-3-mönster. Att sitta igenom filmen känns lite som att umgås med människor man redan vet allt om: ingenting överraskar. Snyder gör vad han kan för att distrahera oss från detta – han komponerar sina bilder med stor finess och låter oss se undersköna vyer i himmelsk färg- och ljusprakt – meeen ugglornas kamp mot ondskan blir inte mer än en trevlig liten uppvisning i hur duktiga animatörer blivit, och hur desperat man behöver ett bra manus.