Månad: december 2010

Tindra Glögg utan tillsatt socker

Vid varje jul har Systembolaget en årets glögg, men eftersom den oftast är väldigt alkoholhaltig så är det inget för mig, jag ger mig istället ut och letar efter alkoholfria glögger som jag inte druckit tidigare. Ni i veckan upptäckte jag på Konsum en glögg jag inte sett tidigare, Tindra Glögg utan tillsatt socker och eftersom jag mer eller mindre inte dricker saker med stora tillsatser socker nuförtiden lät detta väldigt intressant. Min första tanke var att glöggsmaken skulle bli mer framträdande och den sliskiga söta smaken på vanlig glögg skulle inte vara så påtaglig. Jag hade rätt, till en viss del. Sliskigheten är helt borta, så grattis till alla er som gillar sånt, istället har vi dock fått en väldigt torr glögg, väldigt torr. Ibland kändes det nästan som om gommen min knorrade sig på grund av torrheten. Den är dock absolut drickbar och väldigt god, aningens sur men lite för torr för min egen del.

Mitt eminenta sällskap njöt dock väldigt mycket av den, trots att hon är sockermonstret av oss två. Själv kommer jag leta mig vidare efter en glögg att sätta högst på årets glöggpiedestal. Ett besök på Gamla Stans julmarknad kanske kan lösa den biten, vi får se…

Dead Nation (PS3)

Hjärndöda massor släpar sig fram i nedbrutna, sunkiga stadsmiljöer och sprider död och sjukdomar kring sig. Man står emot dem, till synes helt ensam.

Inledningen ovan får er kanske att tro att jag skall recensera känslan av att se sina medborgare gå och rösta på Fredrik Reinfeldt i valet tidigare i år, men det handlar snarare om Dead Nation – ett spel till PlayStation 3 som funnits tillgängligt för 120 kronor sedan 1 december.

Spelet är renodlad action. Man skjuter sig igenom 10 nivåer av odöda fiender. De senare utgörs utav ett tjugotal olika sorters zombiesar, vilka anstormar en i rent hiskeliga mängder (och, om man är Left 4 Dead-lirare, får en att hallucinera att man hör Horde-musiken: BAAA-DAAAA-BAAAAAAAA!).

Blodsplattrandet är totalt. Det finns dock ett strategiskt inslag i slakten: om man lever eller dör beror i stor utsträckning på om man väljer rätt vapen och hanterar sin omgivning på rätt sätt. Att hitta ett hörn att ställa sig i för att begränsa antalet håll man kan bli anfallen från är ofta det bästa att göra (vilket lett till att speltillverkarna sett till att man oftast blir anfallen när ingen sådan möjlighet finns till handa). Att sätta igång bilalarm för att distrahera fienderna är ett annat.

Det är ett snyggt spel. Allting ses ur ett ovanifrån-perspektiv, och även om grafiken inte är nyskapande så är det väldigt vackert att titta på. Ljuseffekterna, i kombination med detaljrikedomen, lär ingen bli besviken på. Vidare har vi de serietidningsliknande mellansekvenserna som sätter stämningen bra och dessutom för berättelsen vidare. (Storyn handlar om att hjälten/hjältinnan försöker hitta ett botemedel, men jag tror inte att någon bryr sig nämnvärt.)

Mellan banorna får man se hur världens alla länders spelare ligger till. För vi har ju inte nog att tävla om och vara osams kring. USA ligger etta och har, i skrivande stund, rensat cirka 50% av sin zombiepopulation, medan vi i Sverige inte ens nått 20% men ändå kan vara stolt över sin sjundeplats. Man kan spela antingen vanligt singellir eller i multiplayer med andra; det senare kräver nya strategier för överlevnad.

Min reaktion? Det är ett klart underhållande spel, även om det känns lite repetitivt. Nivåerna är utmanande, men framför allt KUL. Och mer än så kräver jag inte av något spel.

Tomas testar på att fylla 29


Idag är inte vilken dag som helst. Idag är min första dag som 29-åring. Det firades igår med pompa och ståt tillsammans med fantastiska vänner. Jag brukar nämligen göra som så att när jag fyller år bjuder jag hem några grabbar och så är vi så där härligt grabbiga och awesome. Igår var inget undantag och efter en mycket trevlig stund hemma hos mig styrde vi kosan mot Marie Laveau och deras magnifika mat. Där hade vi så trevlig att vi vid ett tillfälle blev ombedda att ”dämpa oss” en smula.

När man fyller 29 får man kasta bort sina surt förvärvade pengar på järn och flipper- och racingspel och det gjorde jag i Marie Laveaus källare.

Jag somnade som en stock när jag kom hem, och vaknade för tidigt på morgonen, vilket resulterade i att jag fick låtsas sova när min förtjusande sambo kom med frukost på sängen och paket.

Att fylla 29 är inte speciellt annorlunda mot att fylla något annat, men jag rekommenderar det i alla fall starkt. Det innebär ju dessutom att det bara är ett år kvar tills man är 30 och då ryktas det om något så spännande som en 30-årskris!

Den här recensionen blev ganska värdelös, men jag skyller det på att jag är gammal nu och blir lite tröttare dagen efter en stor festkväll än när jag var en ung och viril 18-åring! Bilden har inte heller något med gårdagen att göra, förutom att det är ett önskvärt sätt att se ut om det är kalas på g.

Deftones på Arenan – aka dagen då mina ögon smälte

I måndags bjöd Deftones in till rock ’n’ roll på Arenan (Fryshuset) i Stockholm. Med sig hade de svenska Khoma och jänkarna Coheed & Cambria. Arenan luktade tonårssvett, troligtvis för att det, när det inte är en konsertarena, är just en gympasal. Något jag gärna undviker är att andas in äcklig fotjuice i fyra timmar, något jag tyvärr inte kunde undvika igår. Minusbonus för arrangören för det.

Första band att kliva upp på scen var Khoma. De körde över oss med det berömda norrländska vemodet och det var även här vi först fick uppleva det absolut sämsta (ja, till och med sämre än stanken av pubertetsskrev) med hela kvällen. Längst bak på scen var nämligen fem strobes uppmonterade. Fem strobes så brutala att när de brassade på så mycket det gick, förblindades jag för ett kort ögonblick. Kort, men tillräckligt länge för att en ninja skulle ha hunnit klyva mig på mitten utan att jag hann märka det. Ljuskillen var uppenbarligen inte alls orolig för vare sig ninjor eller för evigt nedsatt syn utan pumpade friskt på med detta helvetesljus. När man väl hade återfått synen bjöd han på ett vackert förtrollande blått ljussken, för att sedan plötsligt avbryta det med ögonkokande djävulskap igen. Det här gjorde att jag snarare hörde än såg Khoma live. De lät dock fantastiskt bra och deras korta spelning var utan tvekan värd 4 av 5.

Efter Khoma äntrade Coheed & Cambria scen. Detta är Mickes favoritband och han kommer inte hålla med mig när jag säger att det var tråkigt och ganska dåligt. Jag har alltid haft svårt för sångarens röst, och det faktum att man under setets första halva inte ens såg om han hade något ansikte bakom sin stora kalufs gjorde mig både rädd och nyfiken. Till slut såg man att han hade ett helt vanligt ansikte där bakom och då var det bara tråkigt igen. Det bör sägas att ljudet var riktigt dåligt när de spelade, burkigt och grötigt, men för mig hade det nog inte hjälpt även om ljudet hade flödat klart som änglasång. För mig är Coheed & Cambria helt enkelt inte intressanta. 2 av 5.

Deftones har hängt med sedan gymnasiet. Jag minns att jag lyssnade på dem i min MiniDisc Walkman (just det ungdomar) och att det var en underbart ångestladdad och vacker värld. I måndags gjorde de mig inte besviken då de spelade många av sina gamla klassiker och bjöd på en phat show. Chino Moreno gnydde som en skjuten hund (på ett bra sätt) och sjöng lika bra som på skiva. De varvade feta rocksmockor med fantastiska tändarviftningsmelodier och det var verkligen värt att ta sig ut i rysskylan. Deftones får 4 av 5 och jag tycker vi bortser helt från Coheed & Cambria och ger hela tillställningen 4 av 5!