Månad: februari 2011

South Park ”the Hits” Volume 1 & 2 och Awesome tävling!

I samma veva som South Parks 13:e säsong släpps på dvd så bjuder Trey Parker och Matt Stone även på sina favoritavsnitt av kultserien som inte har några gränser för vem, eller vad, man driver med.

Dessa favoriter är uppdelade på volym ett och två, med sju avsnitt på varje. Skaparna själva säger följande om ”the Hits”

People always ask us, ”What’s your favourite episode?” And we’d say, ”it’s so hard. It’s like choosing between your children.”

But we’d have no problem choosing between our children. The tall, smart, good-looking one – that’s our favourite child.

– Matt Stone and Trey Parker

Själv förstår jag inte riktigt tanken med att dela upp dessa avsnitt på två utgåvor, mer än att man kan få ut någon tjuga mer om man säljer dem separat än som en större box, men varför göra sig det besväret för sådana småslantar? Nej, det måste helt enkelt finnas någon anledning jag inte kan komma på. Det bästa, och mest förståeliga, i detta fall tycker jag hade varit om den ena volymen innehållit Trey Parkers favoriter och den andra Matt Stones. Vad jag kan se däremot är så inte fallet.

För mig har South Park-tittandet gått mycket i vågor. Jag minns hur jag satt klistrad framför varje avsnitt i mitt pojkrum för 10-11 år sedan, men på den senaste tiden har jag mest kollat på småklipp mina kollegor skickat. Därför var det här ett glatt återseende med både nytt för mig och sådant jag snubblat över under åren.

Och det är klart att det roligt. Och sjukt. Och ibland sjukt roligt! Det kan ju helt enkelt inte vara tråkigt när Mr Slave trycker upp Paris Hilton i röven. Eller? Om jag var från Göteborg hade jag kanske till och med hävdat att det var skitroligt.

Hur som helst.

Exakt hur roligt det är kommer två av er att få veta eftersom vi har två exemplar vardera av volym ett och två som vi ska tävla ut! Allt ni behöver göra för att delta är att skriva varför just ni förtjänar att vinna, i en kommentar till detta inlägg. Vi väljer ut  de två kommentarer vi tycker är roligast, knäppast eller kanske sorgligast. Vinnarna presenteras på vår facebook-sida, facebook.com/tacksomfan, någon gång nästa vecka, så håll utkik där och bli fans om ni inte vill missa något.

Lycka till!

The Golden Girls – S05E19

I många populära och långvariga amerikanska sitcoms dyker det, förr eller senare, upp ett avsnitt som tar upp ett seriöst ämne. Dessa avsnitt som ofta introduceras som ”A Very Special Episode” innehåller alltid en eller flera moralkakor om allvarliga ämnen (t.ex. sex, droger eller mobbning) som ibland står helt stick i stäv mot programmens lättsamma ton.

Följaktligen, år 1990 kom till sist turen till allas våra Pantertanter. Eller The Golden Girls som serien egentligen heter.

från vänster till höger: Rose Nylund, Blanche Devereaux, Sophia Petrillo och Dorothy Zbornak.

I avsnittet, som heter 72 hours, visar det sig att Rose – kvartettens minst intellektuellt begåvade medlem – kanske fått HIV-smittat blod genom en blodöverföring under en operation flera år tidigare. De titulära 72 timmarna hänvisar till väntetiden på resultatet av hennes HIV-test.

Now,

Problemet med dessa specialavsnitt är som sagt att allvarligheten kväver humorn och desto värre gäller detta även Pantertanter. Åtminstone delvis. Rose är – självklart – traumatiserad och går igenom flera olika stadier såsom förnekelse, bagatellisering och hysteri. Den mest hjärtskärande delen är när det visar sig att den annars så progressiva Sophia har märkt Roses kaffekopp på grund av fruktan för att bli smittad. Lyckligtvis inser hon själv snart att hon betett sig fel och vännerna enar sig i att ge sin vän allt stöd de kan.

Och det är det som räddar det här avsnittet. För det allvarliga budskapet må ta bort lite av humorn, men det fungerar perfekt ihop med seriens verkliga tema: vänskap.

Se hela avsnitet här.

3 av 5.

BLAH

BLAH

BLAH

P.S.

Min favvodialog i avsnittet:

Rose: Blanche, did you know that at a truck stop in Tuscaloosa there’s an egg dish named after you?
Blanche: Really? How are they prepared?
Sophia: Over easy.

Restaurang AG – Hamburgare på Jureskogs vis

I ett försök att stävja Ranelidska tendenser och glädja mina ordbajskritiserande belackare publicerades recensionens bakgrund i ett tidigare inlägg. Nedan följer anteckningarna ur testprotokollet.

Premiärveckorna på reinkarnationen AG (tidigare Allmänna Galleriet) präglas av två saker: kött och kött.
Köttmarknaden i kylrummet har ersatt den som förr rådde i den småkyliga baren och restaurangen. Då, alltså förr, värmde jag mig med kaneldrinkar och kanske lite småhångel i lädersofforna. Idag skiter jag i kalla blickar från de sena hipsterkollektiven runt tapasbaren. Uppfylls istället av glädje från en förryckt blandning sittande gäster, vurmande och svärmande personal, utmärkta viner och köttstycken så viande fatale att jag får feber.

Hälften av alla sällskap tycks beställa hamburgaren. Somliga klämmer en tu- eller kvartsdelad till förrätt, medan andra tycks slunkit förbi bara för att bräda kompisarnas Big Mac från Donken 350m bort. Då dricks det Fanta ikapp; eller Brooklyn Lager från tapp; eller t o m Chateauneuf-du-Pape.

Två versioner, varav den ena testad, med bas av finaste hängmörade färs, färskt krispvitt bröd och förstås perfekta pommes frites. Jag vet inte vad som skiljer båda åt, men jag har svårt att tro Jureskogsvarianten skulle vara den sämre av de båda. Ovanpå den tumtjocka romb-randade biffen ligger nämligen kockens favoritost: den danska Sorte Sara. Att en gympasalsdoftande mellanlagrad gräddost skulle vara världens bästa cheeseburger-cheese är årets stora överraskning. I helgen jagade jag rätt på danskjäveln till kittost och inkluderade i en ostprovning. Ingen närvarande anade dennes välborgade hemlighet: vid smältning bildar den en alltigenom jämn och balanserande textur, perfekt för hårt griljerade ytor på exempelvis hamburgerbiffar. Ingen skiftande hinna som av färdigriven utanpåliggande fett– eller trådig smältost, utan snarare lik den smältkristallisering som annars bara uppstår i värmd cheddardip.

Överhuvudtaget präglas Johan Jureskogs hamburgare av denna balans. Det är pur perfektion, och därför inte i behov av de sötsliskiga eller kryddstarka bbq-såser som varenda annan restaurangburgare ostäms av. På AG räcker det med en grov, aromatiskt rökig, ketchup och en rejält senapspigg majonnäs för att ackompanjera anrättningen. Mest sås går åt till dopp- och dubbeldopp av friterade country fries av ovanligt fulländad karaktär: frasiga utanpå och mjuka inuti. Det går faktiskt att såväl trycka sönder dem enbart m h a tungan som att låta de smälta á la puré i gommen. De är så goda att jag blundande inte märker hur hela mitt bordssällskap roffar åt sig de sista frito-stavarna.

En genomarbetad alltigenom len upplevelse. Ät den med bestick eller i handen. Vad du än gör, kära karnivor, ät den och tillbe dem:

Prisad vare köttkreatören Johan Jureskog!
Du har skapat den perfekta hamburgaren.
Låt den skölja över jorden, så som ett smakprov från himmelriket.
Ge oss idag och imorgon, det bröd vi behöver.
Och föråt vi oss till och med skulder,
låt oss förbli vänner och kunder.
För jag klarar inte den prövning,
då du undanhåller mig allt det goda.

Ditt är AG, din är burgaren och äran, med titeln ”bäst av de bästa”.
Skål. Tack som fan. Amen!

Den bästa hamburgaren

Det här är världens främsta hamburgermakare. Låt er inte luras av egna tidigare erfarenheter. Minnet är subjektivt och vid alla blindtester kommer denna mans burgare bärga vinsten. Det är (visserligen) min subjektiva åsikt. Och jag står hemskt ogärna oemotsagd.
Let the fight begin.

Tjugo dryga år.
I min familj åt vi hamburgare på fredagarna. Helgtaco och fredagsmys i all ära, men enligt vår diskurs stod hamburgaren främst. Det har blivit ett otal varianter kryddning, färsblandning, bröd (lättast att glömma, svårast att förlåta), ketchup, senap, mayo samt tillbehör… Burgarna har växt i antal och storlek liksom middagssällskapet växt eller minskat i omfång och omkrets. Idag har jag tappat självförtroendet som familjens främste hamburgerbyggare lite. Igår åt jag nämligen den perfekt lena, matiga och ljuvaste burgaren. Tjugo års egentillverkning, raffinering, förfining och ful dining är till ända. Och detta utöver alla ”bruksvanliga” hamburgare en stjälper i sig under tjugotre människoår.

Tänker då främst på tidiga snabbmatsförsök/barnmatsstök som McDonalds, Clock och Sibylla bjudit på: enklaste mat och tillredning, så smaklösa att de måste döljas av marginellt smakfullare papp- och plastsaker. Följt av MAX-burgare från drive in-stationerna på väg till/från landställen, nattliga besök på BK, Solna korv och Crave. Sedermera de lyxigare montagen (som eg. bara har bättre tillbehör) serverade i varje hotell och på varje pub. Så kallade Restaurangburgare, från etablissemang som Broncos bar, TGI Fridays, Grill Ruby och Orangeriet, är alla mycket bra, men jag hade ändå bibehållet självförtroende nog och kallade mig kräsen när jag gick därifrån.

Det finns i sanning ingen annan rätt jag ätit så ofta.
Men nu närmar vi oss. Motståndet. Pic de la concurrence. Topplistan.

Sedan ett skolprojekt i sexan har jag dokumenterat hamburgertestandet och kan därför nedan räkna upp mina favoriter. För att inte ge doft- och smakminnet för stort spelrum begränsar jag dessutom urvalet till drygt tre år (fr o m november 2007 t o m idag). Det ska nämligen inte vara hopplöst svårt för er läsare att prova dessa vitt skilda köttkreationer, förutsatt att ni kan tänkas resa en bit för dem:

5. Burgerim – Sexpack (Tel Aviv, 2010)
4. Sassy’s sliders – 4 Sassy’s sliders (New York, 2007)
3. Cliff Barnes – Chiliburger X-tra allt (Stockholm, 2006-idag)
2. Texas Burger Co. – Limited edition halloumiburgare (Smaka på Sthlm, 2008)
1. Burgernight homecomin’ – 50 hamburgare för 25 personer (Barkarby, 2007)

Okej jag erkänner, utöver trean är ingen av ovanstående särskilt enkel att få tag på daglig dags för en Stockholmare, eller ens Sverigebosatt.
Vilket egentligen bara bevisar att en vinnarburgare inte är en ren smaksak, utan en av tillfället given upplevelse.
Men så finns det heller ingen anledning att leta längre. Inte ens att be mig svänga ihop en av otaliga ”Andersburgare”. Jag kommer hädanefter enbart hänvisa alla burgerlovers, junk food junkies och levain-karnivorer till en plats:

Restaurang AG på Kungsholmen
Hamburgaren på Johan Jureskogs vis

Betyg 5 av 5

Fortsättning följer
Del 2

Aftonbladets tankstrecksonanerande – det är vidrigt

Jag vet inte om ni känner till en liten blaska som kallas för Aftonbladet? Den ska tydligen innehålla nyheter, men jag kommer aldrig så långt att jag läser någon sådan, för så fort jag kommer in på förstasidan på denna online-tidning får jag fulslag och en begynnande migrän. Detta på grund av det vedervärdiga missbruket av tankstreck.

Jag lade märke till den enorma ökningen av just tankstreck för något år sedan, men kunde aldrig tänka mig att det skulle gå så här långt.

”Men så farligt kan det väl inte vara”, säger ni då.

”DÅRAR!”, svarar jag.

Jag presenterar bevisföremål A, B, C, D, E, F, G, H, I, J, K, L, M, N, O, P, Q och R, alla saxade från Aftonbladet en helt vanlig dag.

Är ni kvar? Har era huvuden exploderat av denna styggelse?

Ja, jag känner väl att jag har fått fram min poäng, och det här tog det mig 5 minuter att plocka ut. Tänk hur mycket av den här skiten man skulle hitta om man gick igenom hela sidan!

Egentligen skulle jag vilja ge det här 0 av 5, men tyvärr har vi har ingen nolla. Ni ska dock veta, alla Aftonbladare som surfar in här, att jag inte tycker att ni förtjänar denna etta. Ni äcklar mig.

Upplevelsen av att lyssna på dragspelsgrabben

För mig är dragspel ljudet av svenska parker med folkkära artister. Evert Taube. Benny Andersson. Roland Cedermark. Dragspel är ett instrument som skvallrar om att alla har trevligt. Livet är lugnt och mysigt. Det är alltså sinnebilden av allt jag önskar bekämpa.

Sedan något år finns dock ett klipp på YouTube där en grabb ger sig an det tredje sommarstycket ur Vivaldis De Fyra Årstiderna – på just dragspel. De som är bekanta med stycket – och det kan jag tänka mig att de flesta är, även om de kanske inte skulle kunna placera det – vet att det skall spelas i ett sjuhelvetes tempo. Ett tempo som jag inte riktigt associerar med de svala sommarkvällarnas dragspel.

Jag vill dock hävda att grabben lyckas. Faktum är att jag tänker gå ett steg längre än så och påstå att detta är den mest imponerande soloinsats jag någonsin hört på ett instrument. Den fete grabben med dragspelet kan hädanefter skryta med att ha spöat Slash, Jimi Hendrix och Eric Clapton. Han tar dem i håret och trycker ner dem i dyngan – ansikten först. Visst, de där legendarerna är stora på sina sätt – men den här killen är strået vassare. Han får sitt dragspel att låta som en hel orkester. Dessutom i ett tempo som de flesta av oss knappt kan uppskatta.

Dessutom. Kolla på honom. Inte nog med att han ser ut som Neville Longbottom i Harry Potter – följ hans kroppsrörelser och ni kommer inse att den här grabben… han rockar. Luggens daller vid 1:45 visar på en passion få andra musiker kan uppnå.

Egentligen är insatsen värd fem poäng, men jag drar av ett. Mest eftersom ungjäveln fått mig tycka dragspel var häftigt.

ACNE – ”NEW BERLIN”

Ikväll, (förlåt, vad nonchalant av mig – Torsdagen den 11e (edit: 10e) Februari), besökte jag en sådan kallad ”modevisning” på Nordiska galleriet utformad av ACNE. De visade upp ett projekt dubbat ”New Berlin”. En nyskapelse av Carl Malmsten’s originala soffa. Detta är min berättelse, och mitt betyg;

David gör entré på Nybrogatan 11 till den alltid eleganta skylten ”endast inbjudna” parkerad utanför, silly-sillis-läppar på matchande cougars och en överförfriskad man som fridfullt konstaterade att den stora lampan var inom den mest rimliga sanningen, ”en stor lampa”. Antingen låter detta som inledningen till en medioker porrfilm eller som om detta var en dyster första anblick, men nej. Det bidrog bara till en angenämt lättsam stämning som endast förstärktes av mitt nästa intryck. Vilket blir av att en sådan sällan skådat elegant skönhet glider fram till mig med en flaska bubbel i hand, redo att förädla mitt blod, och banne mig om det inte både förädlade och färglagde. Men nu är jag varken en 35-årig fransos med erektionsproblem eller en knarkbaron alá 70-talets Miami, så det krävs en hel del mer än vackra kvinnor med champagne för att få mig att utbrett skrika ”utopia!” med en näsa full av snort. För en bitterljuv man som jag i de yngre segmenten av ett liv så krävs det lite fashion, lite pomp och ståt, lite jävla anledning. (vi unga är bortskämda på det sättet) Vilket jag fann, men en gnutta försent.

För att recensera krävs ärlighet, så jag erkänner,  jag kom sent, men i namnet av allt som är ärligt och Gary Busey-förebyggande, så förstod jag inte faktiskt inte ens vad visningen hade handlat om. Det visade sig 5 minuter in i rusningen ut att det ACNE hade visat upp var soffor och fåtöljer. Ett transexuellt par möbler vars skapare måste haft en besynnerlig fetisch för looken ”ansikte möter dörr”. Det var ett gäng möbler man inte kunde sitta i, ville inte sitta i och helst inte ville titta på. Jag är ingen designer per say, men hade jag anförtrotts projektet att skapa möbelkollektionen ”New Berlin” så hade jag förhoppningsvis inte designat möbler utefter skämtet ”hur många judar får plats i en bubbla”. Tycker ni det var vulgärt? Testa jeans på en synål. Lite som att åka livbåt på sniskan, tappert men utanför poängen. – ”Tidlös klassiker” i all ära, men utav samma synsätt som Madonna bör sätta på sig byxor, så hör vissa saker till det förflutna av en anledning.

(Jag önskar att bilden på riktigt var ihoptryckt och visade skeva dimensioner, men nej.)

Det underhållande i det hela var hur jag spenderade kvällen tänkande hur man skulle gå tillväga med att recensera detta, eftersom jag ännu då faktiskt inte fått en endaste inblick i vad ACNE hade tillfört till kvällen, förutom överförfriskelse och en anledning till att se hipp ut på stureplan. Utan jag spenderade den större delen av kvällen med att kolla in vad det Nordiska Galleriet hade att erbjuda, vilket visade sig vara en trevlig överraskning.

Poängen med det hela känns lite som om ACNE kände sig tvungna att producera något utanför deras naturliga stilram och färgskala ”antracitgrå – melankoli”. Det finns ingen tvekan om saken att möblerna kommer gå åt, säkerligen både till affärer och till ”stoppa handen i munnen och kalla mig kulturell” – individer. Och få fel finns det med det, något måste ändå vara fult för att vårt fina ska vara fint. Tack ACNE, Tack som fan.

1/5.

Tack som fan för mig – David.

An idiot abroad

”In an age when reality TV is manipulated and forced and false and phoney and so obviously scripted to create a narrative, this is something that is genuinely real and funny and also heartfelt. It’s the funniest documentary I have ever seen and maybe even the best” – Ricky Gervais

Reseprogram brukar ofta vara några urvattnade historier. En genre som gått på tomgång i årtionden. Temat är alltid detsamma; ung, pådrivande programledare med en förkärlek till mesta som involverar nya horisonter. En typiskt programidé man zappar förbi medan man försöker hitta något sevärt. An idiot abroad presenterar någonting som skulle kunna tolkas tvärtom : medelålders, skallig man som hatar att resa och är cynismen samt naiviteten personifierad.

Karl Pilkington är idioten som Ricky Gervais och Stephen Merchant skickar iväg till världens sju (nya) underverk – Och det är vad hela programidén går ut på; att låta Karl ge sig av på resor som han egentligen inte är intresserad av. En väldigt enkelt idé, egentligen.

Förra veckan recenserade jag dokumentären Randy Evaluates Sweden. Där kritiserade jag bl.a Randy för att vara fel man på fel plats, något som gjorde att själva dokumentären blev lång, enkelspårig och i slutskedet en ganska platt historia. Karl Pilkington, är till skillnad från Randy, helt fel man på helt fel plats vilket i slutändan gör hela programidén till något utöver det vanliga. Karl är i grund och botten skeptisk till precis allting som han utsätts för, oavsett om det gäller kinesiska toalettvanor eller beduiners matkunskaper.

Det absolut bästa med den här dokumentärserien är Karls ständiga analyser av underverken han står inför. Hur han t.ex inte alls är imponerad av den kinesiska muren, utan istället beskriver den som ”it’s not even a great wall. it’s maybe an alright wall. It’s the alright wall of China”. Jag älskar Karl för att han säger precis det som faller honom in. Han är inte det minsta bekymrad över hur han framstår, för han är nöjd med att vara en bekväm Manchesterbo som uppskattar självklarheter som finns i hans egna lilla bekvämlighetssfär. Han är inte intresserad av någonting annat. Det brinner någon slags gullig gloria över Karl Pilkington. Han är en uppgraderad form av den svenske nationalhjälten Stig-Helmer Olsson (Lasse Åbergs eviga nördkaraktär). En anti-hjälte i det verkliga livet.

Ricky Gervais, som är hjärnan bakom det hela, dyker upp med jämna mellanrum. Han är skadeglad, och vältrar sig i skratt varje gång Karl berättar om sina nya upplevelser eller icke-upplevelser. Ricky är fylld av skadeglädje, och bara hans skratt är värt en egen radioshow.

Jag kan inte göra någonting annat än att ge den här dokumentärserien 5 av 5 i betyg.
Det här är definitionen av bra tv.

An idiot abroad (sv: En idiot på resa) sänds just nu på svt, och finns även på svtplay.

Trailer:


Åsa-Nisse – Wälkom to Knohult

Vi sa till oss själva: Hur skulle Mel Brooks ha gjort?” berättar Henrik Dorsin och Rikard Ulvshammar angående hur de arbetat med manuset till den nya Åsa-Nissefilmen (inte mindre än nummer 21 i ordningen!).

Och man kan bara konstatera – mellan tårarna av att allt skrattande – att Mel Brooks antagligen skulle ge sitt godkännande.

Inte nog med att Åsa-Nisse – Wälkom to Knohult är en film som för en lång tid framåt kommer att användas som måttstocken för hur svenska komedier skall se ut, nej. Den är även en film som får oss att se vår samtid i vitögat och får vissa av oss att vilja flytta till Smålands sköna skogar.

En viss cynism har surrat runt den här filmens release (och den – skall erkännas – påverkade även undertecknad) huruvida det är dumt att återuppliva en sådan gammal och kär figur då risken finns att resultat blir något i stil med de nya filmerna om den hemlige agenten James Bond eller de nyare tillskotten i amerikanen George Lucas serie av Stjärnornas Krig-filmer.

Jag är här för att berätta att så inte är fallet.

Filmen må ha moderniserats på många sätt (fyrtio år har ändå gått sedan den förra så de må vara förlåtna) men i grund och botten är den fortfarande en film om vänskapen mellan två män och om det lilla samhället Knohult i Smålands skogar.

Det är just i dessa skogar som vår historia börjar och vi får träffa – eller återförenas med när det gäller oss lite mognare till åren som växte upp med svartvita matinéer på SVT – Åsa-Nisse (spelad av Kjell Bergqvist), den Småländske uppfinnaren och hans evige kompanjon Klabbarparn (Michael Segerström).

I Knohult är bingolotter en gångbar valuta.

Filmen inleds med ett sångnummer som inte bara är roligt och svängigt utan fyndigt nog också introducerar oss för invånarna i Knohult och deras egenheter samt det kollektiva lugnet som man endast kan hitta på sådana småorter.

Lugnet är dock kortvarigt och snart visar det sig att vattenpumpen hemma hos Åsa-Nisse har slutat fungera.

I protest mot att Nisse hellre tjuvjagar med Klabbarparn än att fixa nämnda pump väljer hans fru Eulalia att bada i Champis och vattna blommorna med sprit ut hembränningsapparaten. Sådana hutlösa utgifter kan så klart inte Åsa-Nisse tolerera så han reparerar inte bara pumpen utan bygger den mest kraftfulla pump som någonsin setts. En pump som istället för vatten, visar det sig, pumpar upp olja från långt ner i jordens innandöme.

Detta är startskottet för en hejdlös fars om hur Knohult – staden där vartannat ord följs av suffixet jävel –  blir ofantligt rikt, världskänt och tillochmed en egen republik med Åsa-Nisse som president.

Men som sagt, en av de mest häpnadsväckande sakerna med filmer är hur kompromisslöst den visar oss vår egen samtid och problemen som uppstår. En komplett lista skulle vara att ta bort nöjet från tittaren att själv hitta upptäcka dem men några bra exempel är:

  • USA:s relation till Knohult och dess nya och kraftfulla position som världens största oljeleverantör (lyckligtvis biter inte imperialism anno 2010 på rejäla svenskar som lever som på 1930-talet).
  • Sveriges regerings attityd till outsourcing och hur denna leder till kompromisser med ett allt mer hutlöst näringsliv (viket i filmen representeras av det fiktiva Skånskt Petroleum) vilket i sin tur leder till kompromisser gentemot Sveriges invånare.

Även skådespelarinsatserna är genomgående smått fantastiska men jag vill verkligen ge en eloge till Johan Glans som den skrupelfria oljemagnaten Mårten Dagelid, en karaktär så ond att han till och med stjäl godis från barn och gör obscena gester mot dem (något som på film endast övertrumfas av att sparka på hundar). Karaktären kan verka överdriven, men i en alltmer komplicerad värld där gråzonen mellan det goda och det onda konstant suddas ut är det skönt att ha en värld som den i Knohult.

Kort sagt:

Åsa-Nisse – Wälkom to Knohult är en film som förtjänar (och antagligen kommer) att ses av varje svensk, inte minst för att vi som nation glömt bort hur man uppskattar en gammal hederlig pilsnerfilm.

5 av 5.

aah

Jaha. Joo.


Nej, haha, asså jag skojade:

2 av 5.

Åsa-Nisse – Wälkom to Knohult har premiär fredagen den 11 februari över hela landet. Se den om du vill.