Månad: februari 2011

Dead Space 2

Min absoluta skräckfavorit på senare tid har fått en uppföljare, Dead Space 2. Ettan var ett mästerverk som gjorde att jag insåg att mitt gäspande försvar mot många skräckfilmers och spels försök att få mig att tömma tarmen i byxorna var inte alls så starkt som jag faktiskt inbillade mig. Det fanns inget som kunde skrämma mig. Skräckspelens och filmernas försök har mest gjort att jag kännt en oerhörd tristess då inget är läskigt längre utan allt satsas på gubben-i-lådan-effekter och karaktärslösa protagonister och även deras antagonister. Vem bryr sig om Cheerleader-Sara, 21 blir mördad av en arg demoniserad best? Det var ju hennes problem att hon stod naken i duschen när en mördare gick omkring i huset. Med alldeles för uppenbara scenarios hade jag därför gett upp lite. Tills Dead Space kom. En anonym, men långtifrån karaktärslös mekaniker, tillsammans med ett undersökande team, släpps år  2508 ombord på USG Ishimura, ett drivande gruvarbetarrymdskepp som tidigare skickat ut en nödsignal. Allt går dock inte som det ska utan deras eget skepp haverar och krashar in i Ishimura och dom får motvilligt vandra runt i det ödsliga skeppet för att hitta ett alternativt sätt att ta sig hem igen, samtidigt som groteska och vanföreställda monster attackerar dom. Eftersom Aliens och rymdskräck är några av mina favoriter beredde detta självklart en ganska närande grund för att jag skulle gilla det. Men även ett dåligt spel kan förstöra den känslan, fast Dead Space lyckades med att variera långa sekvenser av inga attacker alls till små attacker och mer stora, avgörande sådana, men det var just de långa stunderna där ingenting hände förutom att du vandrade runt och försökte ta dig fram. Känslan av ett skepp som tidigare sprudlat av liv nu mest var en ihålig kropp infekterat av en okänd fiende tillsammans med den anonyme Isaac gjorde att man levde sig in. Det var ingen hjärndöd shooter. Kompletterande med tunga kontroller och trots ett tredjepersonsperspektiv kunde man inte tjuvkika runt väggar gjorde Dead Space till ett oerhört lyckat skräckspel. Frågan är dock: lyckas nu tvåan där ettan var gav liv åt en trött genre? Kan dom följa upp ett sådant fantastiskt spel?

Dead Space 2 påminner mycket om ettan. Storyn skiljer sig lite, men bara lite. Vi är ombord på en av Saturnus månar och en stor stad har byggts på den. Isaac vaknar och har inget minne av de senaste åren då någon forskare experimenterat med Isaac, och andras, sinnen. Kaos utbryter, monster attackerar och Isaac är ånyo på egen hand igen, på flykt undan samma monster som tidigare. Storyn känns lagom trött och variationen är liten.
Innan Dead Space 2 släpptes var det ofantligt många intervjuer där utvecklarna sade att dom varierat sig och tillfört många fler miljöer än i ettan. Detta stämmer inte. Det enda dom gjort är att dom lagt till andra texturer som påminner om lägenheter och dessa upprepas ad infinitum. Efter ett tag undrade jag om jag gått i cirklar. Korridor, svänger höger två gånger, kommer till en hiss, åker ner några våningar och kommer till slut till ett exakt likadant scenario. Upprepa. Detta vägs dock upp till en viss del av olika unika händelser som är allt annat än att skjuta dreglande monster i en mörk korridor. Mycket uppskattat. Dock så är det på den upprepande känslan som Dead Space 2 faller på och jag påminns om Team17s försök att återuppliva gamla Amiga-klassikern Alien Breed. Det blir för mycket av ”Oj, X är sönder. Gå dit och utför Y så att vi kan få den att funka”. Visserligen är vår huvudperson en mekaniker men kom igen, tröttare koncept får man leta efter när det kommer till rymdspel.

Isaac har i tvåan även fått en personlighet och istället för att lyssna till vår anonyme skiftnyckelskrigares desperata flås får vi enstaka dialoger med andra överlevande. Jag var lite rädd för detta men det är faktiskt gjort riktigt bra. Isaac har inte gått till att vara någon rymd-Arnold utan är trovärdigt mänsklig. Det tackar vi för och applåderar för ett mycket bra tänk. Betyget dras dock ner i jämförelse med ettan för tvåans tråkiga ”variation”, samt trampandet på döda monster för att få några slags Super Mario-belöningar och den redan upplevda storyn. Men för all del, släpp gärna en tredje del i serien. Hade jag brytt mig om reklam hade Dead Space 2s reklam dragit ner betyget ytterligare ett snäpp. Att försöka locka 12-åringar att köpa ett spel lockar inte oss äldre som faktiskt har pengar att köpa spelen.

Dead Space har även fått ett multiplayerläge men vid tillfället som detta skrivs har det dock inte testats än. Själv känner jag att jag köper inte Dead Space för mutliplayer och önskar att fokusen lagts på mer variation i miljöerna istället för samma korridorer men andra texturer.

Förfest ”ölen”.

Livet är en förfest har länge sagts av diverse religiösa grupper, kanske inte i exakt de orden, men till samma mening. Sen har det också sagts, livet är en fest, av någon… I vilket fall som helst för att spänna tillbaka till det religiösa, så visste till och med Jesus att på fest drack man inte vatten, man drack vin – för de fattade inte hur man gjorde öl. Så idag har jag tagit mig an att recensera dess gyllne nektar, den hämningslösa och opolerade skönheten – ”förfest-ölen”.

Jag satt mig ner med 5 öl, laptopen i högsta hugg och påbörjade min resa (vilket resulterade i en lättsam, men trevlig berusning), en resa vars resultat ni kan följa här nedanför. Lets go Yo!

Liberty Ale.

En fin överraskning med en smak som lägger sig långt bak på tungan och vidhåller sig. Smekt av en lätt metallisk touch, det är en ale som särskiljer sig från andra ales i och med sin lättsamhet. Den är inte svår, men den har ändå komplexitet man söker efter i en ale. Den är bitter med en subtil underton av kaffe, torkad frukt och med en rik ton av humle.  I sammanhanget, så är den aningen för mycket, det är lite är som att festa med lyxfällan, den har mer att säga än man vill höra. Och för 20kr, 355ml- 5.9% så kanske man bör vara beredd på att lyssna för att uppskatta. 2/5

Newcastle Brown Ale

En rolig öl med genuint smaksinne, allt från det knäckiga till det beska och smöriga med en lätt ton av humle och en viss syrlighet. Det är ingen svår öl, i klassen av svåra öler. Men precis som den förgående alen så är den aning för mycket, men om jag skulle välja en ale till förfesten så är det Newcastlen jag skulle valt. Den är lätt, den är god, den är prisvärd och inte för på. För 15 kr, 330ml – 4,9%  så får man en ale, som kanske inte rangar sig högt bland ale-eliten, men den gör jobbet och den gör den gott. Newcastlen är vad Ernst Kirchsteiger är för inredningsvärlden, en glad medelmåtta med karaktär. 3/5

(Ett proffs hade antagligen tagit bild på flaskan innan han hade druckit upp den, men jag är inget proffs)

Staropramen Granat Beer.

”Lite som att dricka en fralla” fick jag höra av en kamrat. Och jag erkänner mig ordmässigt besegrad… Det är lite som att dricka en fralla! En besk fralla med messmör. Knäckigt, beskt, brödigt och lätt fruktigt. Granaten är vad vad man förväntar sig av en granat, den är simpel, den är måttligt rund, den är mörk. Man tar en sipp och inväntar explosionen. Första mötet säger vatten, andra mötet säger smak, tredje och sista (näst-sista) säger fylla. Och visst är den fin, lätt och givmild. Den ger vad man förväntar sig, den startar inga samtal men det betyder inte nödvändigtvis att den inte bidrar till ämnet. För 16 kr, 330ml – 4,8 % så får den som förfest-öl 4/5.

Red Stripe

Här har vi veckan tråkmåns. Red strupe är lätt, den är Jamaicansk och den är inte särskilt god. Den är lite som att ta gräset ur Jamaica. (våldsamt homofilisk?) Den saknar substans, men den slinker ner, det är ölen för folk utan smak för öl. Har man en passion för milt beskt vatten är detta jackpoten. Den är lika intressant som sossarnas politik, den är utan ledare, borttappad, tråkig, spridd och lättfotad. Ja den funkar, men frågan är om det är värt det. För 15 kr, 330 – 4,7 % så får du en öl som säger ingenting. Du blir full, efter ett tag och efter ett pris som inte är värt besväret. 2/5

Budweiser

Den säger ingenting, den gör en hel del. Det är den perfekta förfest-ölen, nästan. Problemet är att det smakar som vatten med jäst, vilket inte är en jättedålig smak, men en jävigt tråkig smak. Den är stureplan, den är mineralvatten med alkohol, den är så ytlig att det gör ont på insidan. Det går inte att säga att den är äcklig för den smakar ingenting. Den är ”King of beers” på samma sätt som knugen är kung över Sverige. En dyslektiker med storhetsvansinne. Men den går ner, den går ner som att drunkna i en pool. Den går loss på 14,50 kr, 330ml – 5,0% Vilket tyvärr gör den till en 4, av 5. 4/5

Jag vet vad ni tänker (Tankeläsare?!), vad hände med de vanligaste? Heineken? Carlsberg? Falcon? – Simpelt svar, det kändes tråkigt att recensera öl som lika prompt serveras på krogen som på hemmafesten. Förhoppningsvis kan denna få sig en uppföljare med fler ölsorter i framtiden, men tills dess – Tack som fan för mig.

South Park ”the Hits” Volume 1 & 2 och Awesome tävling!

I samma veva som South Parks 13:e säsong släpps på dvd så bjuder Trey Parker och Matt Stone även på sina favoritavsnitt av kultserien som inte har några gränser för vem, eller vad, man driver med.

Dessa favoriter är uppdelade på volym ett och två, med sju avsnitt på varje. Skaparna själva säger följande om ”the Hits”

People always ask us, ”What’s your favourite episode?” And we’d say, ”it’s so hard. It’s like choosing between your children.”

But we’d have no problem choosing between our children. The tall, smart, good-looking one – that’s our favourite child.

– Matt Stone and Trey Parker

Själv förstår jag inte riktigt tanken med att dela upp dessa avsnitt på två utgåvor, mer än att man kan få ut någon tjuga mer om man säljer dem separat än som en större box, men varför göra sig det besväret för sådana småslantar? Nej, det måste helt enkelt finnas någon anledning jag inte kan komma på. Det bästa, och mest förståeliga, i detta fall tycker jag hade varit om den ena volymen innehållit Trey Parkers favoriter och den andra Matt Stones. Vad jag kan se däremot är så inte fallet.

För mig har South Park-tittandet gått mycket i vågor. Jag minns hur jag satt klistrad framför varje avsnitt i mitt pojkrum för 10-11 år sedan, men på den senaste tiden har jag mest kollat på småklipp mina kollegor skickat. Därför var det här ett glatt återseende med både nytt för mig och sådant jag snubblat över under åren.

Och det är klart att det roligt. Och sjukt. Och ibland sjukt roligt! Det kan ju helt enkelt inte vara tråkigt när Mr Slave trycker upp Paris Hilton i röven. Eller? Om jag var från Göteborg hade jag kanske till och med hävdat att det var skitroligt.

Hur som helst.

Exakt hur roligt det är kommer två av er att få veta eftersom vi har två exemplar vardera av volym ett och två som vi ska tävla ut! Allt ni behöver göra för att delta är att skriva varför just ni förtjänar att vinna, i en kommentar till detta inlägg. Vi väljer ut  de två kommentarer vi tycker är roligast, knäppast eller kanske sorgligast. Vinnarna presenteras på vår facebook-sida, facebook.com/tacksomfan, någon gång nästa vecka, så håll utkik där och bli fans om ni inte vill missa något.

Lycka till!

Hope – The Cap of the North

A Ship in motion is surrounded by an ambiance of ”The Cap of the North”. The onboard crew, representing different age and nationality, is getting dressed and preparing to move on. The Artic Ocean is steering the ship towards the land of Lapland. A calm and sensual curiosity lays with in the group, embraced by the northen light.

För några veckor sen så avslutades Stockholm Fashion week. Mer eller mindre alla svenskmärken visade upp sina höst/vinter-kollektioner och resultatet var överraskande bra från många designers. Jämfört med tidigare år så verkade många ha tänkt till inför sina modevisningar, det där riktigt svenska och det som vi har vant oss vid att se var utbytt mot någonting som skulle kunna beskrivas som lite mer vågat. Men än finns det mer att önska. En modevecka ska nödvändigtvis inte behöva betyda modeller som går fram och tillbaka på en uppbyggd catwalk framför åtskilliga bloggare som storögt följer plaggen som passerar.

För något år sedan så struntade Minimarket att anordna en modevisning. De valde istället att hyra in några modeller som de klädde upp i plagg från sin kommande kollektion och skickade ut dessa för att mingla med besökare på modeveckan. På ett sådant sätt så fyllde man kläderna med liv och det hela kändes inte bara briljant, utan även väldigt mänskligt. De gjorde även det lättare för gemene man att ta till sig av kollektionen. Förutom minglandet så anordnades det även en middag som diverse modetyckare var inbjudna till. (Undertecknad var själv inte inbjuden p.g.a ej-creddig). Minimarkets upplägg var fantastiskt. De gjorde någonting nytt, vilket också genererade i en hel del välförtjänt press.

Hope gjorde något liknande under årets första modevecka, men de gjorde tvärtom. Istället för modevisning och middagar så anlitade de Jörgen Ringstrand som fick i uppdrag att regissera en modefilm.

Allting utspelar sig på en båt som är på väg mot Lapland. Upplägget är precis som i vilken modefilm som helst. Det är fokuserat på fotot och det är fläckfritt. Bilder av människor som klär sig i Hope a/w 2011 för att klara av den svenska kylan passerar. Musiken som vi hör är minimaltechno, vilket passar utmärkt i kombination med fotot. Men det som är bäst med den här filmen är varken fotot eller soundtracket. Utan det som man bör lyfta fram är att man valt bort de tradionella modellerna och istället använt sig av människor som representerar olika generationer och nationaliteter. Det ger ett plagg ett helt annat liv när man låter det bäras av en äldre man med grånande och vildvuxet skägg istället för att se en trådsmal, karaktärslös 20åring ha det på sig. Den äldre mannen ger det en historia medan den yngre modellen, som är befriad från karaktär, bara har det på sig.

Det jag saknar är känslan av att vilja se mer. Jag är nöjd med Hope’s kollektion, men det är också allt. Filmen i sig är vacker, men jag önskar att man kunde utveckla detta ytterligare. En kortfilm som innehåller repliker och en story. Skulle det vara ett alldeles för stort steg? Addera en manusförfattare som bygger vidare på detta koncept och det skulle resultera i att fler än några ihåliga modebloggare får upp ögonen, och inser att modebranschen i Sverige faktiskt är något som bör tas som något seriöst.

Frågan är bara om vi åskådare och själva modeindustrin inom Sverige är redo för det.

Betyg på Hope – The Cap of North 3 av 5.

Hope – The Cap of the North på youtube

The Golden Girls – S05E19

I många populära och långvariga amerikanska sitcoms dyker det, förr eller senare, upp ett avsnitt som tar upp ett seriöst ämne. Dessa avsnitt som ofta introduceras som ”A Very Special Episode” innehåller alltid en eller flera moralkakor om allvarliga ämnen (t.ex. sex, droger eller mobbning) som ibland står helt stick i stäv mot programmens lättsamma ton.

Följaktligen, år 1990 kom till sist turen till allas våra Pantertanter. Eller The Golden Girls som serien egentligen heter.

från vänster till höger: Rose Nylund, Blanche Devereaux, Sophia Petrillo och Dorothy Zbornak.

I avsnittet, som heter 72 hours, visar det sig att Rose – kvartettens minst intellektuellt begåvade medlem – kanske fått HIV-smittat blod genom en blodöverföring under en operation flera år tidigare. De titulära 72 timmarna hänvisar till väntetiden på resultatet av hennes HIV-test.

Now,

Problemet med dessa specialavsnitt är som sagt att allvarligheten kväver humorn och desto värre gäller detta även Pantertanter. Åtminstone delvis. Rose är – självklart – traumatiserad och går igenom flera olika stadier såsom förnekelse, bagatellisering och hysteri. Den mest hjärtskärande delen är när det visar sig att den annars så progressiva Sophia har märkt Roses kaffekopp på grund av fruktan för att bli smittad. Lyckligtvis inser hon själv snart att hon betett sig fel och vännerna enar sig i att ge sin vän allt stöd de kan.

Och det är det som räddar det här avsnittet. För det allvarliga budskapet må ta bort lite av humorn, men det fungerar perfekt ihop med seriens verkliga tema: vänskap.

Se hela avsnitet här.

3 av 5.

BLAH

BLAH

BLAH

P.S.

Min favvodialog i avsnittet:

Rose: Blanche, did you know that at a truck stop in Tuscaloosa there’s an egg dish named after you?
Blanche: Really? How are they prepared?
Sophia: Over easy.

Bloons TD 4

Bloons TD 4 är ett så kallat Tower Defence-spel till iPhone. Som spelare bevakar man en eller flera vägar längs vilka en mängd ballonger kommer gå parad. Ballongernas mål är att ta sig från ena sidan av vägen till den andra. Spelarens mål är att stoppa dem.

Varför ballongerna måste stoppas blir aldrig riktigt klart. Det betyder att jag som spelare kan hitta på en egen motivation för att vilja ha sönder dem. Ni behöver inte följa mitt exempel, men personligen bestämde jag mig för att ballongerna är en samling jävla FASCIST-NAZIST-BALLONGER som lyssnar på JUSTIN BIEBER! De måste alltså dö!

Alltså. När man är klar över sin motivation kan man börja placera ut apor, flygplan och andra osannolikheter vid vägarna. Dessa kommer beskjuta ballongerna. Lyckas man överleva 75 anfallsvågor utan att sammanlagt 100 ballonger lyckas komma undan, då har man klarat en bana.

Som alla andra TD-spel är Bloons TD 4 beroendeframkallande. Man klarar av en bana – eller misslyckas med den – och måste genast spela igen. Man hamnar i något slags idiot savant-trance och upptäcker att ens hjärna fullkomligt älskar logiken, pusselelementet och stressen. Själva spelformatet i TD-spel är kort sagt så genialt att det är svårt att göra ett riktigt dåligt spel av det.

Bloons är utmanande. Okej, medium-nivåerna bör ingen ha några större problem med, men när man väl börjar spela på hard så är det lätt att vara ödmjuk. Jag kan exempelvis erkänna att jag inte är klar med spelet av just denna anledning.

Mitt klagomål skulle vara att möget känns ganska random. Vad har apor, flygplan, båtar och missiler med varandra – eller ballonger – att göra? Ingenting. Story och bakgrund är naturligtvis skit samma i ett spel som detta – men det är någonting som jag menar kan krävas för att ett lir skall nå upp till mästerverksnivåer. Bloons saknar all konsekvens och begriplighet, varför jag nöjer mig med att ge det en trea. Bara för spelglädjens skull.

Black Summer

Som jag tidigare skrivit så är jag just nu inne i en Warren Ellis-period. Min nästa prestation att recensera är Black Summer, en serietidning på 6 nummer, skriven av Warren Ellis och tecknad av Juan Jose Ryp från 2007.
Jag förväntade mig som vanligt en mörk historia med utsökta ritade bilder, det jag fick var en mörk och ganska tunn historia men med fantastiska detaljerade bilder, iallafall till en viss grad. Jag återkommer till det.

Black Summer handlar om The Seven Guns, ett gäng snubbar med medioker karisma(förmodligen inte medvetet av författaren) och 3 stycken brudar med en byst som bara Zeus själv skulle kunna återskapa. Formerna på kvinnorna i tidningen lämnar lite till fantasin, bröstvårtor som är på väg att penetrera latexdräkterna påminner om en vårblomma som krossar asfalten för att nå solen ovanför. Midjor som en atlet men höfter som den ursprungliga varianten av Venus, bara inte lika feta. Det hela känns pubertalt, vilket förvånar mig lite då jag hade förväntat mig lite mer klass.

Gruppen The Seven Guns har med Tom Noirs och Frank Blacksmiths hjälp genomgått några extrema kroppsmodifikationer och sedan tagit sig an jobbet som superhjältegäng. Vi har Karthryn Artemis vars specialförmåga är att kunna.. ehm.. skjuta många personer med sin pistol, Angel One som kan flyga, Zoe Jump som kan springa snabbt, Dominic Atlas Hyde som får något jäkla exoskelett samt en massa muskler, Tom Noir som jag tidigare nämnde som kan fånga upp och manipulera alla möjliga elektroniska strömmar, Laura Torch som inte gör ett framträdande i serien men som det talas som, sist men knappast minst John Horus, som har ögon som antingen skyddar honom eller som agerar som vapen. Det hela känns så jävla löjligt, speciellt såhär i efterhand när jag skriver ner det. Som om man sett en film som man tyckte var ok men i efterhand börjar skämmas för att man sett den. Namnen på karaktärerna känns krystade och som om Warren Ellis verkligen fistfuckat sig själv in i evigheten för att försöka ikonisera dom.

Berättelsen börjar med att John Horus, den mest framträdande superhjälten, glatt flyger in till USAs president och slaktar stackarn och proklamerar sedan att nu är korruptionens tid över, dags att frigöra befolkningen från auktoritära makter. Kaos följer och militära krafter börjar motsätta sig dessa superhjältar. Resten av gänget utöver John Horus tar i sin tystnad avstånd från hans handlingar och det är här som serien verkligen visar hur tunn den är. Vi får växlingar med tillbakablickar då gruppen skapades och det framgår tydligt att allihopa avskyr korrumperade auktoritära översittare. Jag misstänker att Warren Ellis försökt med någon slags anarkistisk romantik men den faller platt när superhjältarnas moraliska dilemman sätts på spel. En värld där alla auktoritära makter störtas är en väldigt vackeroch serien hade lyckats om det inte vore för att det hela känns pubertalt förmedlat. Där jag väntade mig en mer vuxen historia visar det sig istället att jag får en story som ligger som ett ursäktande lager över all den slakt av anonyma militära fiender som råkar stå i våra hjältars väg.

Teckningarna är otroligt detaljerade. När en gata exploderar känns det som Juan Jose Ryp ritat dit varenda liten grusbit och när explosioner flammar upp förväntar jag mig att kunna urskilja syreatomerna som oxiderar(eld, för er som inte har en aning). Dock så brister det starkt på ansikten och kroppsproportioner. Här känns det som Juan Jose Ryp inte riktigt har full kontroll och samma ansikten kan ofta se ut som helt olika personer. Trots det så får hans förmåga och tålamod(?) för detaljer upp betyget från 2 till 3.

Restaurang AG – Hamburgare på Jureskogs vis

I ett försök att stävja Ranelidska tendenser och glädja mina ordbajskritiserande belackare publicerades recensionens bakgrund i ett tidigare inlägg. Nedan följer anteckningarna ur testprotokollet.

Premiärveckorna på reinkarnationen AG (tidigare Allmänna Galleriet) präglas av två saker: kött och kött.
Köttmarknaden i kylrummet har ersatt den som förr rådde i den småkyliga baren och restaurangen. Då, alltså förr, värmde jag mig med kaneldrinkar och kanske lite småhångel i lädersofforna. Idag skiter jag i kalla blickar från de sena hipsterkollektiven runt tapasbaren. Uppfylls istället av glädje från en förryckt blandning sittande gäster, vurmande och svärmande personal, utmärkta viner och köttstycken så viande fatale att jag får feber.

Hälften av alla sällskap tycks beställa hamburgaren. Somliga klämmer en tu- eller kvartsdelad till förrätt, medan andra tycks slunkit förbi bara för att bräda kompisarnas Big Mac från Donken 350m bort. Då dricks det Fanta ikapp; eller Brooklyn Lager från tapp; eller t o m Chateauneuf-du-Pape.

Två versioner, varav den ena testad, med bas av finaste hängmörade färs, färskt krispvitt bröd och förstås perfekta pommes frites. Jag vet inte vad som skiljer båda åt, men jag har svårt att tro Jureskogsvarianten skulle vara den sämre av de båda. Ovanpå den tumtjocka romb-randade biffen ligger nämligen kockens favoritost: den danska Sorte Sara. Att en gympasalsdoftande mellanlagrad gräddost skulle vara världens bästa cheeseburger-cheese är årets stora överraskning. I helgen jagade jag rätt på danskjäveln till kittost och inkluderade i en ostprovning. Ingen närvarande anade dennes välborgade hemlighet: vid smältning bildar den en alltigenom jämn och balanserande textur, perfekt för hårt griljerade ytor på exempelvis hamburgerbiffar. Ingen skiftande hinna som av färdigriven utanpåliggande fett– eller trådig smältost, utan snarare lik den smältkristallisering som annars bara uppstår i värmd cheddardip.

Överhuvudtaget präglas Johan Jureskogs hamburgare av denna balans. Det är pur perfektion, och därför inte i behov av de sötsliskiga eller kryddstarka bbq-såser som varenda annan restaurangburgare ostäms av. På AG räcker det med en grov, aromatiskt rökig, ketchup och en rejält senapspigg majonnäs för att ackompanjera anrättningen. Mest sås går åt till dopp- och dubbeldopp av friterade country fries av ovanligt fulländad karaktär: frasiga utanpå och mjuka inuti. Det går faktiskt att såväl trycka sönder dem enbart m h a tungan som att låta de smälta á la puré i gommen. De är så goda att jag blundande inte märker hur hela mitt bordssällskap roffar åt sig de sista frito-stavarna.

En genomarbetad alltigenom len upplevelse. Ät den med bestick eller i handen. Vad du än gör, kära karnivor, ät den och tillbe dem:

Prisad vare köttkreatören Johan Jureskog!
Du har skapat den perfekta hamburgaren.
Låt den skölja över jorden, så som ett smakprov från himmelriket.
Ge oss idag och imorgon, det bröd vi behöver.
Och föråt vi oss till och med skulder,
låt oss förbli vänner och kunder.
För jag klarar inte den prövning,
då du undanhåller mig allt det goda.

Ditt är AG, din är burgaren och äran, med titeln ”bäst av de bästa”.
Skål. Tack som fan. Amen!

Den bästa hamburgaren

Det här är världens främsta hamburgermakare. Låt er inte luras av egna tidigare erfarenheter. Minnet är subjektivt och vid alla blindtester kommer denna mans burgare bärga vinsten. Det är (visserligen) min subjektiva åsikt. Och jag står hemskt ogärna oemotsagd.
Let the fight begin.

Tjugo dryga år.
I min familj åt vi hamburgare på fredagarna. Helgtaco och fredagsmys i all ära, men enligt vår diskurs stod hamburgaren främst. Det har blivit ett otal varianter kryddning, färsblandning, bröd (lättast att glömma, svårast att förlåta), ketchup, senap, mayo samt tillbehör… Burgarna har växt i antal och storlek liksom middagssällskapet växt eller minskat i omfång och omkrets. Idag har jag tappat självförtroendet som familjens främste hamburgerbyggare lite. Igår åt jag nämligen den perfekt lena, matiga och ljuvaste burgaren. Tjugo års egentillverkning, raffinering, förfining och ful dining är till ända. Och detta utöver alla ”bruksvanliga” hamburgare en stjälper i sig under tjugotre människoår.

Tänker då främst på tidiga snabbmatsförsök/barnmatsstök som McDonalds, Clock och Sibylla bjudit på: enklaste mat och tillredning, så smaklösa att de måste döljas av marginellt smakfullare papp- och plastsaker. Följt av MAX-burgare från drive in-stationerna på väg till/från landställen, nattliga besök på BK, Solna korv och Crave. Sedermera de lyxigare montagen (som eg. bara har bättre tillbehör) serverade i varje hotell och på varje pub. Så kallade Restaurangburgare, från etablissemang som Broncos bar, TGI Fridays, Grill Ruby och Orangeriet, är alla mycket bra, men jag hade ändå bibehållet självförtroende nog och kallade mig kräsen när jag gick därifrån.

Det finns i sanning ingen annan rätt jag ätit så ofta.
Men nu närmar vi oss. Motståndet. Pic de la concurrence. Topplistan.

Sedan ett skolprojekt i sexan har jag dokumenterat hamburgertestandet och kan därför nedan räkna upp mina favoriter. För att inte ge doft- och smakminnet för stort spelrum begränsar jag dessutom urvalet till drygt tre år (fr o m november 2007 t o m idag). Det ska nämligen inte vara hopplöst svårt för er läsare att prova dessa vitt skilda köttkreationer, förutsatt att ni kan tänkas resa en bit för dem:

5. Burgerim – Sexpack (Tel Aviv, 2010)
4. Sassy’s sliders – 4 Sassy’s sliders (New York, 2007)
3. Cliff Barnes – Chiliburger X-tra allt (Stockholm, 2006-idag)
2. Texas Burger Co. – Limited edition halloumiburgare (Smaka på Sthlm, 2008)
1. Burgernight homecomin’ – 50 hamburgare för 25 personer (Barkarby, 2007)

Okej jag erkänner, utöver trean är ingen av ovanstående särskilt enkel att få tag på daglig dags för en Stockholmare, eller ens Sverigebosatt.
Vilket egentligen bara bevisar att en vinnarburgare inte är en ren smaksak, utan en av tillfället given upplevelse.
Men så finns det heller ingen anledning att leta längre. Inte ens att be mig svänga ihop en av otaliga ”Andersburgare”. Jag kommer hädanefter enbart hänvisa alla burgerlovers, junk food junkies och levain-karnivorer till en plats:

Restaurang AG på Kungsholmen
Hamburgaren på Johan Jureskogs vis

Betyg 5 av 5

Fortsättning följer
Del 2