Månad: mars 2011

Sätt gubben på hemmet

En 70-årig mök till kommunalpolitiker tycker inte en kille med tatueringar och töjningar i öronen kan vara en bra förebild och lärare. Jag citerar direkt ur Jacob Wennerbergs artikel på expressen.se

”- Går han till skolan på detta sättet tar han sig för stora friheter, hävdar Grönblad bestämt när GT ringer upp.
Hur borde han göra?
– Plocka ringarna ur öronen och sätta på sig heltäckande skjorta.
Hur ser du på att Aalto sen åtta år är mycket uppskattad på skolan?
– Det gör allt dubbelt illa. Ungdomar ser upp till och tar efter sina idoler och en uppskattad lärare blir ju något ditåt.
Men skolnämnden svarade ju att Sam Alto är OK som han är?
– Det var väntat eftersom frågan är jobbig att ta i. Privat tror jag att både skolchefen och andra äldre ansvariga har en annan åsikt.”

Som tur är verkar varken lärare, föräldrar eller elever hålla med liggsåret Sture Grönblad som tycks tro att det fortfarande är tidigt 1900-tal och att det bara är sjömän och brottslingar som tatuerar sig.

Här hittar ni hela artikeln.

Släppfest för Popmani

Hörni, det här är lite pirrigt må jag säga.

Nästan ett år utan en vanlig blogg som kretsar kring det här med att berätta om händelser som ni egentligen skiter i. Nypremiären föräras Popmanis släppfest på Bonden Bar som tog plats i kväll. Jag drog mig dit direkt efter jobbet och gjorde det i sällskap av det här gänget.

Det kom till min kännedom, inte direkt från David utan från någon annan, att David inte riktigt var nöjd med sin insats på bilden ovan. Därför bytte jag ut hans huvud mot den här mysfarbrorns istället. Problem solved! Nu kan vi fortsätta som om inget hänt.

Det var smockfullt, något jag aldrig tidigare varit med om på ”Bonden” som vi hippa kids kallar det.

Alla hade trevligt och så, tror jag. Vi hängde ju bara med varandra. Tyvärr var ett popquiz inplanerat och det var lite som när någon får för sig att ta fram SingStar på en fest med 200 personer. Lite av en stämningsdödare. Det var dock snabbt överstökat (vi hade vunnit om vi hade varit med, för vi är bäst) och vi kunde fortsätta att hitta på låtar att stoppa in ordet ”anal” i. Lite som leken där man stoppar in ”bajs” i filmtitlar. Ursprunget var ”Anal sunshine when she’s gone”, försök titta på Notting Hill igen nu när jag förstört den låten för er.

Hur som helst.

Efter ett tag insåg jag att det var onsdag och att jag snart fyller 30. Jag var inte längre lika ung som den gången för snart sex år sedan när jag hängde på Babasonic på en onsdag och träffade Yrsa för första gången. Då lekte livet, idag var det en dag i morgon också.

Jag tackade för mig

De tackade för sig

Och jag gick. De stannade kvar, för de är fortfarande unga och virila. På vägen hem lyssnade jag på det här

och sen på det här

och till sist det här

sen var jag helt plötsligt hemma med ett glas Resorb i näven.

Nu ska jag gå och nanna i min ensamhet eftersom Yrsa är i fjällen. Skönt och ensamt på samma gång.

Tack till Cissi och gänget för en finfin tillställning!

Och om ni av någon anledning vill se fler bilder från tillställningen gissar jag att ni kommer hitta det här inom kort.

Hoppla

Ni som inte är fans av Tack som fan på Facebook och kommer hit nu tänker ”vad i [insert valfri svordom] har hänt?”. Vi tänker ”varför är ni inte fans av Tack som fan på Facebook?”. Tack som fan började som en parblogg, övergick i en recensionsblogg och är nu tillbaka som parblogg igen.

Det har varit underbart roligt det senaste nästanåret att driva Tack som fan med alla roliga och begåvade grabbar som skrivit här, men allt har ett slut och recenserandet fick ett sådant när det låg på topp, för det är så man ska avsluta saker.

Nu får ni istället, om ni vill, följa Tomas och Yrsas äventyr.

And you love it!

Montecillo Crianza & Montecillo Gran Reserva

På måndagskvällen släntrade Ludde och Tomas världsvant in på PrimeWineBar vid Östermalmstorg (fint ska det va) för att ge några glas vin äran att njuta av att virvla runt deras exklusiva, miljonförsäkrade, smaklökar.

Kvällens huvudsakliga njutningsmedel var Montecillo Crianza och Montecillo Gran Reserva. De hade även med sina syskon Montecillo Reserva och nåt skönt rosévin. Till detta bjöds det på tapas och allt var arrangerat av Spot and Tell. Nedan följer våra tankar kring hela tjofräset.

Montecillo Crianza


Ludde: Smakade ganska fylligt men det tycker jag i och för sig att alla rödvin gör. Gott till tomaten och mozzarellan så jag antar att det skulle passa skitbra till en Dr. Oetker-pizza.

Tomas: Jag känner att Ludde är något på spåret här, även om jag inte skulle vilja sänka vinet till en Dr. Oetker-nivå. Grandiosa tycker jag åtminstone. Vinet har svag smak, lite som att dricka ett glas med bomull. Väldigt lättdrucket, kan bli poppis bland folk som inte är vana vid rödvin. Smakar varken mer eller mindre till några av våra munsbitar utom någon form av vitt lantbröd, då smakar det inte så gott. Doft av örtsalt.


Montecillo Gran Reserva


Tomas: Beskt vin, det av dessa som lagrats längst tid. Det av alla kvällens viner jag tycker sämst om, men det är ganska gott till gröna oliver. Jag började med ett glas av detta och avslutade med ett, och det var godare andra gången, troligtvis för att jag var lite mer packowacko då.

Ludde: Funkade skitbra till osten. Den där osten som inte vara mozza, vad den nu var. Också riktigt gott till valnötsbrödet. Fan vad jag gillar valnötsbröd.

Tomas: Var det inte någon form av brie?


Montecillo Reserva


Ludde: Jag minns inte riktigt hur det här smakade. Antingen för att det inte var så utmärkande eller för att jag glömde föra anteckningar.

Tomas: Kvällens godaste vin! Krämig och fin smak och det passade bra till all mat.

Ludde: Där ser man!


Something something rosé:


Tomas: Ludde såg glad ut när han drack detta, men jag smakade inte, för någon måtta får det vara.

Ludde: Vanligtvis skulle jag inte bli caught dead drickandes rosé men det var ju gratis och fan, det var nog det godaste rosévinet jag druckit!

Tomas: ”Inte bli caught dead drickades rosé”? Och ändå så kan du säga att det var det godaste rosé du druckit. Då gissar jag att du druckit rosé både en och två och kanske 27 gånger. Closet rosé drinker.

Goodie bag:


Ludde: I broschyren står det att geléhallonen var världsberömda. Det har jag inte svårt att tro. Sjukt goda!

Tomas: Trevlig goodie bag med lite godis, smaksatt med kvällens vin, och en korkskruv. Chokladen var mycket god, men på grund av att jag försöker shejpa upp min kropp så får jag bara äta lördagsgodis och under den kategorin faller de smaksatta geléhallonen. Chokladen var så mörk att den inte är godis, den är nyttig. Typ.

Ja, ni kanske vill se en bild från själva smakandet också? Här kommer en där Tomas ser ut som en tjock, sur gammal tant. Håll till godo.

Beroendeframkallande småspel

Jag är just nu fast i ett beroendeframkallande litet spel: Zombie Café.

Detta är dock inte en recension av spelet ifråga, utan snarare av det här att vara fast i ett småspelsberoende. Ni vet, när man hittar något skitlir där man skall skjuta bollar på varandra och sedan inte kan sluta spela.

Det suger apballe att vara fast i ett sådant beroende. Och man njuter av varje sekund.

Först och främst måste vi reda ut vår terminologi. Vad är ett småspel? Helt enkelt ett litet jävla spel: Skjuta bollar. Styra en råtta som kör moped. Förstöra byggnader genom att avfyra fåglar med slangbellor. Ni är idioter om ni inte fattade det. Och vad innebär det egentligen att ett spel är beroendeframkallande? Att man blir beroende av det. Idioter.

Nu är de knepiga bitarna är ur vägen. Låt oss vända oss till det där “suga apballe är gott”-påståendet jag nyss hävde ur mig.

Småspelsberoendet är obehagligt. När man lirar vet man att man egentligen bara slösar bort sekunder, minuter och timmar av sitt ständigt försvinnande liv. Det är förknippat med ångest. För det är ju så ohyggligt meningslöst. Samtidigt vill man mäta sig själv – kan man komma längre i evighetsbanan denna gången? Kan man komma till nästa nivå av zombier-som-serverar-maträtter-till-betalande-kunder? Efterhand som man spelar får man små belöningar: man kommer till nästa nivå, går upp en level, låser upp ett nytt vapen. Ni vet, sånt man kommer vara stolt över när man ligger för döden en vacker dag.

De krafter som kämpar om människosjälen i detta fall är två: 1) ens önskan att leva ett värdigt liv (försöker hålla en borta från spelet), 2) ens barnsliga tävlingsinstinkt (håller en kvar vid det). Vilken kraft vinner? Ni vet förbaskat väl vilken kraft som vinner. Sätt aldrig pengar mot barnslighet, girighet eller fåfänga.

Vad vi har här är en klassisk recensionssituation. Jag vill båda ge fenomenet en etta och en femma. Det får bli en trea.

Därmed är mitt recensionsskrivande äntligen slut, och jag kan återvända till att servera fingerburgare på mitt zombiecafé.

Se oss flyga över scenen i fruktansvärda hastigheter

Klungan är humorgruppen bakom täten och ledarna. Ett egensinnigt och -mäktigt gäng som inte vinner tv-tävlingar á la Grotesco; som inte – ”ironiskt nog” – förvandlas till allt de ironiserat över á la Killinggänget; som inte programleder (eller pausunderhåller) branschgalor á la Anders & Måns; och som absolut inte bara drar unkna rullande band-skrivna pseudoskämt á la humortrupperna i TV4. Vad är då Klungan för en humorgrupp? De är den norrländska cellmultiplicerade milleniumversionen av Hasse & Tage. Konsekventa, konsekvensmedvetna och konsensushatande.

En gång kan jag ha läst att allt deras material är improviserat. I sådana fall improviserat in absurdum²

För det är absurt. Skruvat så det riskerar att slå knut på en, och ändå mycket precist och laddat. Varje mening träffar högt på skalan över twittervärdigt. Därför kan det omöjligen vara improviserat i stunden, på scenen. Snarare, likt en dansföreställning, improviserat och öva-öva-övat framför spegeln. Ända tills det sitter. Timat och klart in i minsta komiska detalj. Inte så konstigt då att de i sina båda senaste Riksteatern-turnerande föreställningar samarbetat med den välrenommerade regissören och koreografen Birgitta Egerbladh. Båda tillhör mina favoriter, det gör jag ingen hemlighet av (goodbye kritikerambitioner!) och hittills har varje ny föreställning av dem (sinsemellan eller varförsig) blivit en bekräftelse på vad jag tycker om.

Och jag tycker rent ut sagt Se oss flyga över scenen i fruktansvärda hastigheter är det bästa som de gjort. Trots den hopplöst svårmemorerade titeln.
De har gått djupare i fantasin och medvetandet, utvidgat humorbegreppet till de både sorgliga och arga humör som skrattsalvorna gränsar till. Dessutom lagt sig till med mer Egerbladhsk hyperverklighetsdans. Finkänsligt observant på det repetetiva och märkliga i människors säregna rörelsemönster. En Klungan-föreställning är i första hand karaktärsdriven, oavsett om mediet är radio (Mammas nya kille), tv (Ingen bor i skogen) eller på en scen, och vissa persona glider mellan dessa givna verkligheter. Såsom nycirkusartisten och evige tonåringen Katla – hatad och älskad av alla – vars historia äntligen fördjupas genom en lång scen med föräldrarna i barndomsköket.

Den mobila köksinredningen ramar in scenbilden nästan genomgående. Överdrivet höga hyllskåp med luckor glider ljudlöst mellan scenerna, pusslas samman eller luckras upp. När dörrarna öppnas ser vi i publiken dock ännu inledningens fantasivärld: den Undervärldsgalna verkligheten strax bakom blickfånget – inköpt för ”75 000:- när det begav sig. Antagligen värt betydligt mer idag”. Klungans scenografi har alltid varit snygg, men i min mening aldrig haft ett så tydligt uttalat budskap som nu.

Det blir ofrånkomligen många varianter av köksscener. Diskbänksrealism á la Klungan månne. Vi ser släktforskande avvikare källsortera ihop livspusslet, den ansvarsfruktande och -törstande pojken som gör sitt sista år som gosse, den finlandssvenska familjens fruktade middag utan spritfylld patriark samt tronföljarmötet mellan släktens tandläkarson och familjens svarta får. Just denna sistnämnda scen, där den ordentliga småbarnsfadern vill axla rollen som familjens farsot och dåliga samvete, är bland det bästa jag sett på scen överhuvudtaget. Det är roligt för att det är osannolikt och språkbruket så överraskande. Samtidigt smärtsamt starkt i sin skildring av individens självpåtagna hat, av kärlek för gruppens bästa. Enligt vedertagen psykologi en sann skildring av mekanismerna bakom missförstådda martyrskap.

Liksom all humor är det inte i alla sammanhang Klungan lyckas underhålla. Tv-serien verkar inte ha varit någon större succé (kanske beroende på sändningstiden mitt i sommarens alla repriseringar, sång- och deckarserier) och radioprogrammet, trots utnämningen P3s bästa humorprogram genom tiderna, byter även jag radiokanal från ibland.  Mycket av deras material blir i stort sett obegripligt utan sammanhang. Förställda röster och finurligt språk lockar dock till tillräckliga skratt för att jag ska lagra mer och mer av deras citatskatt.

När en är öppen och har blicken inställd på de suddiga konturerna av mellanmänskligt bekanta, alldeles bortom horisonten av psykologisk sjukdom, är de dock oslagbara. Boka en tid på terapiparketten och missa för tusan inte Klungan flyga över scenen i fruktansvärda hastigheter.  Tack som fan, Klungan.

Justin Bieber – Never Say Never 3D

När jag börjar skriva den här recensionen är det tisdag kväll och jag har just kommit hem från pressvisningen av Never Say Never. Jag kommer nog däremot inte vara klar innan sent på fredag natt då det här blev en mycket mer komplicerad uppgift än jag räknat med.

När vi fick inbjudan till denna visning högg jag den på en gång. Dels för att vi fått in ett önskemål om att just jag skulle recensera just denna film, men också för att jag kände att jag verkligen ville såga något. En biofilm om Justin Bieber, i 3D, syntes helt perfekt för detta ändamål.

Allt jag visste om Justin Bieber var att han var ung, hade en fantastisk frisyr, gjorde någon låt tillsammans med Usher, hade en fantastisk frisyr, hade uttalat sig klantigt om abort (eller blivit felciterad, vilket jag väljer att tro för så klumpig är man inte), hade en fantastisk frisyr och att hans fans verkade väldigt… hängivna.

Hur som helst.

Jag parkerade mitt arsle i biofåtöljen och satte på mina otroligt obekväma 3D-brillor (kvalitén på dem har verkligen försämrats, vem sätter en plupp som skaver mitt på näsryggen?). Filmen började och jag tänkte att nu ska det sågas så det står härliga till. Arkivbilder från när han var liten, förlåt jag menar mindre, och material från nu blandades och jag insåg mer och mer att det här inte var någon produkt. Den här ungen hade ju talang!

Filmen handlar till 50 procent om hans väg fram till var han är nu och till 50 procent om de 10 dagar och konserttillfällen som förlöper innan den lilla gullungen ska spela på Madison Square Garden. Just det, den här grabben säljer ut MSG på 20 minuter. En arena som rymmer runt 40 000 besökare.

Så vad tycker jag egentligen om Never Say Never?

Jag är förbannat kluven. Never Say Never är ingen bra film. De har försökt bygga upp någon form av spänning i att Justin Bieber blir sjuk inför spelningen och kanske inte kommer genomföra den, men det kan inte finnas en jävel som går på att det skulle hända. ”Hey, den här filmen handlar om vägen fram till spelningen på MSG, men Justin blev så sjuk att det inte blev någon spelning så, ja, filmen slutar med det enorma misslyckandet.” Skulle inte tro det.

Men jag föll för den där förbannade Bieber. Han är charmig och begåvad, verkar vänlig och jordnära och det där håret! Hur gör han? Jag vill också ha hår som ser ut som om änglar stylat det med enhörningssperma.

Jag må tycka att hans musik inte är speciellt bra, och han har inte den mäktigaste rösten, men om man ska förutsätta att de inte lagt sången i efterhand på konserterna så har han en otroligt säker röst. Inte en enda sur ton hör jag under hela filmen. Det här är ju verkligen inte en film för mig heller, utan för alla galna fans där ute som tror att Justin kommer gifta sig med dem (det kommer han inte, inte med någon av er), men jag är tvingad att ta ställning här, och Never Say Never är trots allt absolut inte den sämsta film jag sett det senaste året. Att den är gjord i 3D var helt bortslösat på mig, men ett genidrag när det kommer till den riktiga målgruppen som får illusionen av att komma närmre sin idol än de någonsin kunnat drömma om. Konsertljudet var dessutom lite burkigt, precis som om man hade varit där på riktigt.

Ni som inte är intresserade alls av Justin Bieber ska självklart inte lägga era surt förvärvade slantar på att se den här filmen, men kommer den på tv, där den väl egentligen hör hemma, så är den alltså inte så tokig en söndagseftermiddag.

Så, ja. Äh, vafan. Never Say Never som har premiär på bio på onsdag den 23/3 får 2 av 5 av mig. Jag hoppas bara pojkspolingen får växa upp i en vettig takt och inte blir något slags Michael Jackson-miffo, eller blir mördad av något fan som tycker att ”om inte jag får dig ska ingen annan få dig heller”. För det skulle inte förvåna mig efter att ha sett fansen i den här filmen.

Okej, jag har en till sak att avslöja. Jag fick ett par sådana däringa rysningar under filmen. På ett bra sätt.

Var så goda, ni kan börja håna mig nu.

I am Number Four

Han är en härligt fräsch och assnygg kille i sina bästa år. Brudarna vill ha honom, snubbarna vill va honom, du vill ha honom, din mamma vill ha honom.

Vad är då problemet? Jo, han är en utomjording med superkrafter. Eh, vilka problem va? Jo just det! Han måste hålla det hemligt, för han jagas av ett gäng tvåmeters gothrockarmiffon som vill döda honom, precis som de dödat nummer ett, två och tre.

Efter en incident när hans ben plötsligt börjar lysa, när han är sekunder från att få till det med en foxy donna, är han tvungen att fly till en ny ort tillsammans med sin beskyddare/fejkpappa. Där får han det nya lågprofilnamnet John Smith och blir återigen ombedd att ta det piano. Det fejlar så klart när han bestämmer sig för att börja skolan och träffar Sarah och Sam. Sam är ufo-nörden som blir mobbad av fotbollslaget (amerikansk så klart) och Sarah, girl next door-snygg, ser världen genom sin kamera.

I am Number Four är en snygg actionexplosion i high school-skrud. En Smallville på anabola som mitt biosällskap kallade den. Vi får fantastiska specialeffekter och skådespel som inte alls är dåligt, det är till och med rätt bra! I övrigt är allt stöpt i samma form som vi är vana vid, vilket inte nödvändigtvis behöver vara dåligt.

Ett par men finns det dock.

Den elaka jocken som, förutom gothmiffona, ska vara Johns största nemesis, beter sig och ser ut mer som en tönt! Han känns inte alls speciellt trovärdig som bully.

Johns karaktär gör ett par voiceovers i början och slutet av filmen. Det låter skitlarvigt. Utan det hade det varit bättre.

Annars är I am Number Four helt okej underhållning om man vill slå ihjäl ett par timmar, och hade jag varit tonåring hade jag förmodligen tyckt den var ännu bättre.

Så gå och se den, spolingar!

Filmen har biopremiär den 25:e mars

Zombier

***Varning för mycket blod och splatter i klippet nedan!***

Alla mardrömmar jag haft de senaste 15 åren har handlat om zombier. Detta kan förmodligen förklaras av att jag såg Peter Jacksons ganska usla, men ack så fantasifulla och effektspäckade, zombierulle Braindead i alldeles för tidig ålder. Den skrämde skiten ur mig, trots att den egentligen är en komedi. Jag minns att jag ägnade 2-3 månader efteråt i ängslan över vad jag skulle göra om min mor blev en zombie.

Sedan dess har jag varit besatt av de odöda. Jag är inte världsledande expert inom området, men jag har plöjt igenom det mesta som populärkulturen haft att erbjuda. Allt från George A Romero-filmerna, deras parodier, Left 4 Dead-spelen, Resident Evil-spelen och -filmerna, The Walking Dead-serien (ej ännu albumen), och så vidare. I min hylla står även novellantologin The Walking Dead (ej att förväxla med serien eller albumen), Eden Studios rollspel All Flesh Must Be Eaten och Asmodées brädspel Mall of Horror. Listan skulle kunna göras längre, men jag gissar att alla har fattat vad jag är ute efter: om zombier har fans, då tillhör jag dem.

Så. Låt mig nu, efter 17 års besattheter, summera vad jag lärt mig om dessa fiender – och komma med en utvärdering. Vi här på Tack som fan kan ju trots allt inte nöja oss med att bara recensera filmer, hamburgare och tandpetare. Vi måste även attackera de viktigare sakerna i livet. Såsom monster.

Först en beskrivning. Zombier är människor – ibland djur – som har dött och sedan återvänt till livet. Orsaken till detta är ofta mindre viktig; om det inte är voodoo inblandad, så är militären det – alltid i något försök att forska fram supersoldater. Ofta är det dock ganska mycket skit samma varför de odöda gjort en Jesus och återvänt – inte ens George A Romero brydde sig om att ge en vettig förklaring – huvudsaken är ju att  de är tillbaka.

När de döda väl skrubbat av sig kyrkogårdsjorden ger de sig alltsomoftast av för att jaga människokött. Större delen av tiden vill de bara äta av våra kroppar, men stundtals är de så pass petiga att det bara är hjärnan som duger. Tydliga kännetecken är stympad lekamen, trasiga kläder med blodfläckar – personhygienen är överlag undermålig – och en tendens att framslunga oroliga stön. Hastigheten är ett ständigt debattämne bland zombiologer: Den gamla goda tidens zombier var långsamma och släpade sig fram. Men när ADHD-generationen dör verkar de, i enlighet med vad man kunde vänta sig, röra sig snabbare och smidigare än någonsin.

Överlag är zombier trevliga att ha med i filmer och berättelser. De sätter schysst fokus på oss människor. Vi kan – bara som exempel – nämna alla odöda som staplar runt i ett köpcentrum i Dawn of the Dead. Eller den person som i livet knuffar en kundvagn i Shaun of the Dead – och sedan, när han blivit zombie, fortsätter göra samma sak. Ah, ironin. Visst är det underbart att se mänskligheten i ljuset av tanklösa, skadliga lik?

Som fiender är zombier både bra och dåliga. De är dåliga främst eftersom de helt och hållet saknar karaktär. Visst, det råder ingen brist på zombier med olika bakgrund. Jag kan på rak arm erinra mig att jag har sett zombier som varit (tidigare) poliser, raggare, kvinnor i brudkläder, hare krishnas och präster. Men det där är bara yta. Under den flagnande huden är de likadana allihop: de är endimensionella tokar med ett enda mål i sikte. Och de har inte ens vett nog att artikulera sig mer än något enstaka “BRAAAAINS!” Så försök ni sätta er ner och ha en trevlig diskussion med ett par stycken. Den bjudningen vore en katastrof, jag lovar.

Vad som gör dem till bra fiender är… tja, att de är så endimensionella. Det finns ingen mening i att försöka förhandla med dem eller övertala dem. De lyssnar inte. De tänker bara fortsätta komma efter en tills man blivit av med allt kött man har på sig. Det är otäckt, just eftersom det aktiverar våra överlevnadsinstinkter. En zombie är svår att manipulera – allt man kan göra är att slåss eller lägga benen på ryggen. Skräckeffekten stegras ytterligare av att dessa fiender kommer i stort antal. En zombie kan man springa ifrån. Men hundra – som alla kommer från olika håll? Hujedamig. Inte konstigt de lagt civilisationen vid sina fötter så många gånger.

Från oss som lider av viss bacillskräck får de vandrande döda också några pluspoäng. Att bli biten av ett av dessa benrangel är att påbörja en långsam förvandling som kommer att sluta med att man är en av dem. Och det finns ingen desinfektion i världen som hjälper.

Splatterfans bör uppskatta dem oerhört. Att göra en film där levande människor hackas i bitar och får sina huvuden bortsprängda kan stundtals betraktas som osmakligt. Men om det gäller folk som redan är döda? Tja, vem bryr sig? Knock yourselves out.

Summan av kardemumman gällande deras fiendepotential är följande: om man skall göra en skräckfilm i panikens modus där tyngden ligger på överlevnad, då är zombier ett ypperligt fiendeval. Om man skall göra ett drama baserat på karaktärskonflikter – då bör de inte vara den primära antagonisten.

The Late Late Show with Craig Ferguson

Ni har redan övergett övergödda Jay Leno och lämnat lismande Dave Letterman. Under ett par år flängt för flamman Conan O’Brien, citerat citatmaskinen Jon Stewart, kramat kapitalistsatirikern Stephen Colbert och getögat gemytlige Jimmy Fallon. Först nu upptäcker ni sjunde spelaren på plan, för liksom varje dag på Tack som fan behöver varje kvällsshow en egen man: Craig Ferguson.

Kan ni minnas The Drew Carey Show? Med misslyckade komikern Drew Carey i rollen som misslyckade kontorsarbetaren Drew Carey innan flera misslyckade relationer mellan lyckade kvinnor och misslyckandet Drew Carey fick den misslyckade serien att misslyckas förnya sig (ehum?! förnya?)  i ännu en (tionde!) missunsamt lyckad säsong. Inte minns ni väl det? Kom istället ihåg hur mycket roligare han var som misslyckad programledare för de båda misslyckade lekprogramen i tv: Power of 10 och The Price is Right.

The Drew Carey Show producerade s0m ni säkert förstår få lyckor (Christa Miller, Craig Ferguson, med flera mera kända birollsinnehavare) och många bedrövelser (Ryan Stiles, Diedrich Bader, Kathy Kinney, samt fler mer okända huvudrollsinnehavare utan profilbilder på vare sig IMDB eller Wikipedia). OM era minnen hyser minsta tvivel huruvida serien var så 90-talsusel som jag påstår eller ej, betrakta dvd-omslaget nedan.

Nej, det här blir aldrig videofondväggsvärdigt eller fulsnyggnostalgiskt som Pang i Plugget (Saved by the bell), Clarissa (Clarissa Explains It All) eller I Cooper’s klass (Hangin’ with Mr. Cooper), som alla har en hedervärd plats i den sena åttiotalistens Bennohylla. När vår generation oväntat gör avbrott från det egna navelskådandet och konverserandet om förträffligheten i att vara en unik individ rekommenderar jag Craig Ferguson. Faktum är att jag nu genast vill ordinera ”Ferg” till alla generationer.

Han är en fullblodsentertainer… En gentlemannamässig hingst. En glädjeskvättspridande labrador. En bordsbensjuckande Frank Sinatra.
The Late Late Show är… inte alltid bra; sällan dåligt; alltid underhållande. Mitt betyg blir generöst.
Vad jag vill få ut är dock… Craig Ferguson. Den före detta punkaren som lägger ut alla sina egna program på Youtube. Den före detta missbrukaren som hög på livet vägrar skoja om ”veckans skogstokiga skojis” Charlie Sheen. Den invandrade patrioten vars självbiografi avhandlar resan nedåt i Europa och uppåt in America. Den publiktörstande programledaren i tvs tuffaste late night-segment som inte tål publikfrierier är slängd-i-käften 0ch slår uppåt.

När talk shows exploaterades av gelikar som Jerry Springer och Ricki Lake under nittiotalet förvanskades min och mina jämnårigas bild av genren för lång tid. Veckovisa avsnitt av Sen kväll med Luuk hade inget att göra med talk shows. Inte förrän långt senare förstod jag att formatet var exakt detsamma som i Late Night with Conan O’Brien, eller Hylands hörna för den delen. De gamla talk show-programmen (Jimmy Carsons, Dean Martins) har definitivt mer gemensamt med Late Late Show och Craig Ferguson än något annat underhållningsprogram på tv idag.

Without further delays,
Köa upp och prenumerera på http://www.youtube.com/user/TVsCraigFerguson/
Den enda talk showen värd namnet.