Nu har det varit sådär tunt på bloggfronten igen, men den här gången tänker jag inte be om ursäkt som jag brukar. Det här är varför:
I onsdags efter frukosten spankulerade jag och Anders omkring på stan och spanade i second hand-butiker. Anders hittade rätt avdelning att hänga på.
Det drog ut på tiden och vi promenerade mot Günters Korv för lite lunch. På vägen dit tappade jag plötsligt synen på höger öga. Det var inte så att det blev svart utan snarare som om jag tappat glaset i högra glasögat så att det blev väldigt suddigt. Jag försökte blinka bort det i några sekunder innan jag förklarade för Anders att jag nog behövde sitta ner ett tag. Efter 4-5 minuter kom synen tillbaka och, lite yr, gick vi bort till Günters och åt. Jag tog även en liten värktablett-cocktail för att jag tänkte att det kanske var migrän på gång, även om jag aldrig haft symptom som detta utan snarare att jag bara såg hälften av allt som jag tittade på. Svårt att förklara för någon som inte upplevt det, men det är en sjuk upplevelse det också.
Efter den sena lunchen åkte jag hem men blev tipsad av diverse fölk att ändå höra av mig till sjukvårdsupplysningen.
När jag hade förklarat vad som hänt för sjukvårdsupplysningen, och även påpekat att jag tyckt mig känna en pirrning i armen när jag väntade på maten, ville de helt plötsligt skicka en ambulans på en gång. Jag förklarade att jag nog kunde ta mig till sjukhus för egen maskin, men de insisterade på att jag åtminstone skulle prata med någon på 112, så det fick jag göra. Vi kom då fram till att jag nog kunde ta mig in till stan själv, men att jag skulle ringa om jag fick symptom igen eller kände mig så yr att jag kunde svimma.
Jag tog tunelbanan till Hötorget och Cityakuten.
Det gick ganska snabbt för mig att få komma in till en läkare som gjorde lite tester med mig, sade att det nog var en aura, alltså vad man upplever vid migrän, men valde ändå att sätta mig i en taxi till SöS. På remissen hade hon även noterat möjlig TIA, någon som min sjuksystermamma som kommit förbi Cityakuten förklarade var syrebrist i hjärnan på grund av en liten blodpropp.
Taxin kom och chauffören, som först försökte prata med mig om snygga brudar, insåg snabbt att jag inte var en sån som sitter och gubbäcklar mig, så han började istället prata om hur illa han tycker om SöS efter att ha fått sitta där i nio timmar med sin fru en gång.
Väl på sjukhuset hämtades jag ganska snabbt av en påg som tog med mig in i ett rum där de gjorde en första utvärdering.Jag fick ge blod, vilket jag har väldigt bra ådror för, men det blev ändå lite bökigt, vilket ni får se senare.
När de var klara med mig flyttades jag till ett mindre väntrum där ett invandrarpar satt och övade svenska. Det var vackert att höra hur de diskuterade hur olika ord skulle uttalas och om det var ”ett hus” eller ”en hus”. Själv bläddrade jag i dåliga tidningar och försökte underhålla blodsockret.
Jag frågade om de visste hur lång tid det skulle ta innan jag fick träffa en läkare och blodtagarkillen svarade att det var fem före mig. ”Jaha, så en halvtimme då kanske?” svarade jag och möttes av en blick som att jag var liiite bäng i kolan. ”Nä, snarare några timmar”, svarade han och jag insåg att här får man ju faktiskt vård, det är inte VÄRDELÖSA CAPIO I GUBBÄNGEN! Oj, förlåt.
Hur som helst.
Jag frågade även om det fanns en möjlighet att få tag på en iPhone-laddare och det var tydligen en jättedum fråga för ”det här är en akutmottagning, vi håller inte patienterna med telefonladdare”. För visso, men kanske är det just på en akutmottagning man kan behöva en laddare då man lätt kan hamna där utan att planera det. Ett litet tips sådär till SöS.
Jag övervägde att säga ”fan också” när jag inte kunde få tag på en laddare, men så såg jag den här skylten och bet mig i läppen istället.
Jag fortsatte att bläddra lite i tidningar och funderade hur tankegångarna gick kring den här lampan
”Älskling, jag vill ha en lampa som går bra ihop med buttpluggen!”
”Ska bli!”
Efter nån timme blev jag hämtad igen. ”Sweet”, tänkte jag, men jag blev bara placerad i ytterligare ett rum. Nu helt själv. För att fördriva tiden drack jag den här nya IPA:n de ställt in i rummet (behöver jag förklara att det är ett öl-skämt?) och den var ärligt talat inte så god.
Mitt mobilbatteri tog slut, men så hörde jag en välbekant röst i korridoren. In i rummet kom Yrsa och så här överraskad blev jag!
Okej, kanske inte jätteöverraskad då eftersom den här bilden är tagen senare när hon redan hade varit där i en halvtimme, men i alla fall.
Jag var lite trött och kinkig, för när jag fick ett festivalarmband när jag gick in så trodde jag åtminstone att det skulle finnas två olika scener att gå mellan på området, men icke då.
Efter ytterligare nån timme fick jag träffa en läkare som ställde en massa frågor och gjorde en massa tester. Han gick och kom tillbaka flera gånger under tiden. Till slut, när jag hade varit i sjukvårdens grepp i drygt fem timmar beslutades det att jag skulle åka hem. Mitt blodtryck var bra, mina prover var bra, jag svarade bra på de tester jag fick göra. De gissade att jag hade migrän som uppvisade symptom som jag inte varit med om tidigare. Jag ombads att ta det lugnt och åka in igen om jag tappade synen eller domnade bort.
Jag har nu varit hemma från jobbet både igår och idag. Jag känner mig fortfarande matt 0ch det pirrar lite i kroppen, men inte så mycket att jag måste in igen tycker jag. Förhoppningsvis ger det med sig under helgen.
Just ja, det var det där med mina fina blodådror på armen!
Man kan säga att han halkade till lite när han skulle byta rör. Det gjorde lite ont.
