Månad: januari 2016

Friyay

Ni vet vilken dag det är idag va??!? FREEEEEDAAAAG!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!tumblr_inline_o0wz7e3PIj1r79k32_500

1424885832-rs_500x235-131226143039-parks-and-rec-treat-yo-self tumblr_inline_o0m6bqAF241r79k32_500

tumblr_inline_o0z06kJbQj1r79k32_500

Även om jag är ”ledig” hela tiden är ju ändå fredagarna och helgen speciella. De är så förknippade med härligheter och unnigheter och helgskoj (även om jag en stor del av mitt vuxna liv jobbat typ varannan helg..) att jag får fredagsfeeling även om jag vet att helgen inte kommer skilja sig så mycket från mina andra dagar.

Idag är mina planer att:

– försöka göra lite sittande och lugna yogaövningar för ryggen, har så ont nu på dagarna och på natten när jag sover

– tvätta mitt hår och klippa min lugg, har ju börjat klippa den själv och den är så extreeeeemt ful just nu.

-göra en deg till kvällens middag, som blir tacopaj

-köra lite tens på min rygg

-äta ännu en rostemacka med marmelad på (har helt glömt bort hur gott det är med rostis och apelsinmarmelad!!)

-titta på ”på spåret” ikväll under ett täcke med en tablettask eller två vid min sida

Ja och det är väl ungefär det. THRILLING FREDAG va?!?

Graviditeten vecka för vecka hittills

Nu har jag precis trätt in i vecka 30 och har alltså varit i ett pregnant tillstånd i 29 hela veckor (även om de 2 första veckorna ju egentligen inte är något alls). När jag upptäckte att jag var preggo var jag runt vecka 4 så jag har 26 veckor kunnat läsa om och fundera på och föreviga magens framfart, jag började dock inte föreviga maggen på bild förrän runt vecka 15. Dels för att jag innan den magiska gränsen i vecka 12-13 inte riktigt vågade tro på att det skulle bära, och dels för att det inte fanns något att dokumentera förutom min vanliga magobert och diverse svullna tarmar. Men från vecka 15 har jag försökt fota den framväxande preggomagen.

Totalt har jag lyckats föreviga mig och magen vid elva olika tillfällen, och alltså här sätter perfektionisten i mig in och går på högvarv. Jag tycker att det är SÅ störigt att jag inte dokumenterat alla veckor så att denna översikt kan bli komplett, men det är ju verkligen inte mycket att göra såhär i efterhand. Här har vi alltså magens utveckling från v.15 till v.27.

 

oversikt

Det är roligt att jag tyckte det syntes SÅ mycket vecka 15! Och vecka 16 tyckte jag att nu kan ju ingen tvivla på att det är en bebismage. Hahhaha LOLLLLLLLLLLLLLLLLL. Nu när jag tittar tillbaka på de bilderna ser jag ju knappt något alls? Visst kan en minimini mage skönjas men det skulle lika bra kunna vara min vanliga mage. Men jag tycker att en verkligen kan se att det från vecka 20 har gått i en rasande fart, vilket ju stämmer in i att bebisarna ska lägga på sig fett fett fett därifrån någon stans. Det är väldigt coolt att se hur magen vuxit fram såhär tycker jag. Och knäppt att se att det där är jag? Jag blir liksom fortfarande förvånad när jag går förbi en spegel och ser mig själv från sidan för jag tror inte att jag är SÅ stor som jag är nu. Mentalt har jag stannat någon stans så som det var runt vecka 20.

Jag vet ju flera människor som älskar att vara gravida och älskar sin mage och säger att de saknar den något förfärligt när den är borta, jag är övertygad om att jag inte kommer vara en av dessa människor. Den är bara förknippad med positiva saker för att det är mina två små bebisar där inne men inget annat med magen gillar jag direkt, och det är ju säkert för att jag inte haft någon walk in the park-graviditet alls utan dragits med olika krämpor och svårigheter under i princip alla dessa 30 veckor. Jag ser BARA fram emot att bli av med magen faktiskt (obs obs obs Bobbertar se inte detta som en uppmaning att komma alldeles för tidigt till exempel nu). Jösses vad jag ska gå och klappa och älska min normala vanliga mage sedan! Och såklart bebisarna när de är på utsidan.

Torsdagslista

Eftersom jag har lite svårt att komma på saker att skriva om, som inte är bebisrelaterade dvs och det kan kanske bli lite too much, så lånar jag en lista från Elsa Billgren. Älskar att en kan låna saker av andra på det viset genom www.

IMG_7516-850x850

3 saker jag ser fram emot
→ Att om en vecka ha klarat av hela vecka 30 och då uppnått första delmålet i mission bebisarna ska vara kvar i magen så länge som möjligt.
→ När allt gått precis som det ska (affirmerar) och vi är hemma med våra små risgryn.
→ Det där restaurangbesöket jag och Tomas ska göra efter att Bobbertsarna kommit och jag kan äta vad jag vill och dricka ett glas vin och njuta av att vara förälder och att krämporna (förhoppningsvis) är long gone och jag fungerar som vanligt igen.

(heheh detta blev ju ändå rätt så bebisfokuserat…..)

3 saker jag fasar för
→ Att ryggvärken ska bli ännu värre.
→ Min lugg jag klippte själv igår kväll och ska försöka få till lite bättre idag. Alltså jag fasar inte för luggen i sig utan för att titta på den på riktigt. Jag har haft lugg så länge men att klippa den själv har jag aldrig riktigt lyckats bli ett ess på.
→ Att semmelsäsongen ska ta slut </3

3 saker jag gillar
→ Färska snittblommor <3<3
→ Klämma finnar och porisar.
→ Att vi från och med lördag har en diskmaskin i vårt hem!!!!!111ett. PEPPEN!

20131027-195042

3 saker jag inte gillar
→ Att jag svettas så mycket på natten, jag kan vakna upp och behöva torka av min hals för att den är helt blöt. Det här med att lägga plastad frotté under lakanet i sängen sedan när bebisarna är här för att slippa tvätta hela bäddmadrassen vid diverse olyckor kanske är något som ska tänkas på redan nu…
→ Mina ickegröna fingrar som gör att alla växter vi har i vårt hem dör :”(
→ Snöblandat regn, elaka människor, att mitt tredje hål i ena örat vuxit igen, att mitt favoritte här hemma snart är slut och jag inte kan ta mig ut för att köpa nytt.

3 saker jag vill
→ Inte genomföra själva flyttandet, men att ha en större lägenhet med mer plats för bebisrelaterade saker och ett litet eget rum för Tomas star wars-samling. Mvh supportingwife of the year.
→ Komma på vad jag vill göra i livet och bli tillfreds och nöjd med det.
→ Lära mig pochera ägg och göra hollandaise så att jag kan laga eggs florentine <3<3

3 saker jag borde
→ Ha mer tillförlitlighet och säkerhet i och till mig själv.
→ Bli bättre på att hantera mina finanser, avskyr att tänka på pengar och betala räkningar och budgetera osv.
→ Ägna livet åt att skratta och vara glad och bry mig om sådant som jag tycker är viktigt, och kunna sortera bort annat tjafs. Människor som inte är snälla och saker som fuckar upp livet kommer alltid finnas men jag vill inte bry mig så mycket om det som jag gör.

IMG_9805

3 saker jag kan
→ Vicka på öronen och höja på bara ögonbrynen (alltså inte se förvånad ut utan ”öppna upp” ögonen).
→ Baka väldigt väldigt goda bullar.
→ Läsa supersnabbt.

3 saker jag inte kan
→ Hålla mig från att börja gråta om jag blir berörd, oavsett om det är av glädje eller ilska eller annan valfri känsla.
→  Bestämma i vilken tonart jag ska vissla. Det bara kommer en ton och så kan jag inte påverka den…eller höra om det är fel…
→ Snabbt förstå vad klockan är om det är digitala siffror, blandar alltid ihop 17 med 7 osv.

3 saker jag har på hjärnan
→ SEMLA.
→ Hur allt känns i min mage….hela tiden…Men jag försöker slappna aaaaaaav.
→ Alla små planeringssaker inför bebisarnas ankomst. Det är säkert ett sätt för mig att försöka få återfå kontroll, över det lilla som jag kan kontrollera.

IMG_53851

3 saker jag pratar om ofta
→ Mina olika kroppsliga krämpor.
→ Vad mina katter gör och inte gör /crazy cat lady.
→ Vädret………

3 saker jag önskar mig
→ Att våren kommer tidigt och att sommaren blir lång och lagom varm.
→ Ett par låga vita converse.
→ Att allt resterande med väntandet och födandet av barn blir bra.

3 saker jag blir lugn av
→ Få massage och huvudkli <3
→ Att yoga och rida. Två väldigt olika aktiviteter men i båda känner jag mig alltid som att tiden står stilla och allt fokus är bara där och då, väldigt skönt för min hjärna som annars känns som att den är överallt bakåt och framåt men inte NU.
→ Tomas

20140727-095055-35455335

3 saker jag blir stressad av
→ Småstök hemma. Tomas har problem när det är dammigt och sådär på golvet men jag har mer problem med vissna blommor, saker som ligger framme och är fula, stökigt i soffan osv.
→ Att ha en dag med mycket planerat som ska hinnas med, då måste jag skriva en lista med tidsangivelser för att jag ska kunna hantera stressen.
→ Att jag nu har alldeles för höga streptokockbaskilusker i mig igen och måste äta antibiotika igen.

3 saker jag ska göra i helgen
→ Äta semla.
→ Vara med på ett hörn av installerandet av diskmaskinen, hörnet blir nog min lilla soffgrop men jag är med lite mentalt.
→ Få manikyr

3 saker jag gjort den senaste veckan
→ Ätit
→ Sovit
→ Badat badkar

(hehehhe så otroligt ointressant liv just nu)

IMG_2295

 

Årskrönika del 2 aka ”Goals”

Efter mycket om och men kommer äntligen del två av vår årskrönika!

Vi pratar bland annat om årets överraskning, psykbryt och sämsta mat. Det blir personlighetsutveckling, fyllor, starka minnen och outfits.

Och så kommer ni få höra det förmodligen pinsammaste ni någonsin hört i vår podcast. Åh, gud.

Detta avsnitt blir också det sista på ett tag. I och med läget med Bobbertsarna och allt som det innebär i kombination med att jobba och leva livet i övrigt orkas det helt enkelt inte med just nu. Det här ska inte vara ett avsked, men fritiden som annars går åt till att spela in och klippa podcast behöver få gå åt till annat just nu.

På återhörande, och ni kan ju alltid lyssna om på resterande 90 avsnitt så länge!

Play

Onsdagsönskningar

ÅH vad jag vill slänga på mig en huvudduk, ett förkläde och utrusta mig med en handduk och en balja med såpa och bara STÄDA ut allt damm, barr, gammal lukt, tjafs i hörnen osv. Göra hemmet ljust och fräscht och vårigt. Detta kan jag ju dessvärre inte riktigt göra pga mitt ordinerade viloläge så för att komma runt skiten i hörnen och ändå få den fräscha känslan vill jag byta ut alla gamla blommor som finns kvar från julen, som min vissnade amaryllis, och få in nya härliga och våriga blommor och växter i hela lägenheten.

4a8432807a24d6c0199e13e10d0c9a3a 8c9e6dabf262ea56f18670379e2e2920 0640d74ff3791b292a8435a2c0aa8a81

 

Jag längtar efter sommar och värme så orimligt mycket just nu, säkert som alla ni andra där ute också gör. Det ska också bli mycket spännande att se hur min kroppshydda kommer att se ut efter den lille uttänjning den ägnat de senaste månaderna åt…dessa bikinis kanske inte kommer kännas topp på min kropp när det väl gäller (kan exempelvis hända att en bandeautop inte kommer vara det jag vill iklä mig) men jag tycker att de var fina. Båda är från HM.

bikin bikini hmprod shmprod

Denna tv-bänk från Ikea. Synd att jag har sådan expensive stajl att jag vill ha det dyraste som finns på Ikea att hämta i tv-möbelsväg :///// Denna tänkte vi att vi skulle köpa när vi ändå ska förbi det stora varuhuset och köpa ny säng och andra nödvändigheter inför bebisarnas ankomst, men dessvärre har det varit mycket pengar ut på sistone och inte riktigt tillräckligt in för att finansiera en sak vi egentligen inte behöver…</3

stockholm-tv-bank__0178733_PE331593_S4

 

En tillvaro utan halsbränna. Snälla! Nu börjar också magen bli så stor att magsäcken är så hoptryckt eller högt upp eller vad det är så att jag ibland…rätt ofta…..kan få upp lite mat i munnen igen efter att jag ätit. Och så kombinera detta med halsbränna som gör att det känns lite som att jag skulle kunna spy lite när som helst. Mumsigt va. Jag äter banan och dricker mjölk som om det inte fanns någon morgondag och när det är riktigt illa äter jag medicin, men vad skönt det vore ändå att slippa. 3ea0620eabe578d9353ba40dd0da4037

 

 Lakan till bebissängen från Lindex <3<3<3 Så fina och mysiga! Vi har nu en del kläder (säkert inte tillräckligt men en start i alla fall) men övriga saker som lakan, badhanddukar, gosedjur, fluff till vagnen osv har vi lite mindre av. Önskeönsk på det.

S0000007320168_F_W40_20151009094224

Onsdagsfrukost och mvc-besök

Nu är det ju verkligen inte morgon längre men eftersom jag är långsam som en snigel så kommer här ett morgoninlägg.    
 

Idag har jag varit hos Mvc och för att ladda upp ordentligt inför detta happening bestod frukosten av en redig portion chiagröt med hallon- och rödavinbärssås. Chiagröten blev himla bra tycker jag! Jag tog 2 dl osötad mandelmjölk, 3 msk chiafrön, lite vaniljpulver och någon matsked kokos. Och så skjuts in i kylen över natten. Imorse rörde jag bara runt det lite, kokade hallonen och vinbären (har fått för mig att en måste koka hallon innan ätningen pga baskelusker stämmer det??)  och hällde på såsen och toppade med lite honung. Mums! Jag gillar ju sura saker så den sura såsen till den sötare gröten var en bra kombo men annars kanske en vill söta hallonen lite. 

Efter frukosten tog jag mig långsamt iväg mot Farsta centrum och mvc, med Tomas vid min stapplande sida. I vanliga fall går jag så himla snabbt och att nu fysiskt känna att det INTE GÅR är så otroligt konstigt. Jag har ju både lite foglossning och sammandragningar som begränsar takten men också ett motstånd i kroppen som inte har med någon krämpa att göra. Det är bara som att hela kroppen på skarpen säger åt mig att gå lååååångsaaaaamt. På mvc gick allt i alla fall bra. Jag brydde mig inte om att fråga vad sf-måttet låg på eller sånt där, det känns så himla himla oviktigt i sammanhanget nu. Det mesta besöket gav var att min barnmorska ska boka in ett förlossningssamtal till mig så att jag ska få komma och prata med någon om detta kommande läskiga. Jag tycker verkligen det känns superläskigt. Oavsett tillvägagångssätt. Dessutom tycker jag att det är väldigt svårt att ens tänka mig in i några slags förberedande tankar själv, så jag tror att jag behöver hjälp av någon för det. Alltså toppen med ett förberedande samtal! Så nu ska jag försöka skriva ner mer konkretiserat vad det är som skrämmer mig. 

Efter mvc lyckades jag också stappla mig till Lindex och köpte ett trepack megatrosor med hög midja. Ser orimligt mycket fram emot att använda dem!! Orimligt!!!! Så blir det när ens klädshopping varit något begränsad de senaste månaderna….mvh hon som är så (!!!) sugen på att shoppa kläder men inte alls är sugen på att göra det till den just nu rådande kroppsformen. 

Lägesuppdatering

Idag var jag på återbesök på sjukhuset för ultraljud, undersökning och efterföljande läkarsamtal. Ultraljudet genomfördes av en man, vilket jag tyckte var väldigt jobbigt, sry not sry alla män. Gillar mina quinns. Detta var faktiskt den första man jag mött på hela tiden under den här perioden. Men det var extremt mycket överbokningar tydligen så jag var inte den som är den utan tänkte bara att det får vara en LÄKARE bara, inte en människa. Han svepte bara snabbt över magen och sa att barnen hade bra med vatten = bra och att ettan hade vänt sig så den ligger nu med fötterna nedåt vilket förklarar de väldigt hårda sparkarna jag upplever rätt nedåt i min kropp. Sedan gjorde han ett vaginalt ultraljud och konstaterade att tappen inte blivit kortare TJOHO och allt som allt sammanfattat sa han att jag inte ska oroa mig utan såhär kan det mycket väl pågå flera veckor.

Efter ultraljudet väntade ett läkarbesök där vi pratade om planen nu, efter vad ultraljudet visade. Eftersom han som gjorde ultraljudet inte alls var orolig så var läkaren inte heller orolig. Hon sa att jag ska komma tillbaka på torsdag om en vecka och göra ett riktigt tillväxtultraljud för att se att barnen mår bra, men att det inte är nödvändigt att hålla på och göra en massa ytterligare undersökningar av mig och tappen och sådär såvida jag inte känner av några förändringar i min kropp typ såsom ont i samband med sammandragningarna och sådär. Hon var inte heller oroad och sa att jag ska försöka slappna av och känna lugn i att det kan gå flera flera veckor nu utan att något händer. Men så sa hon också samtidigt att den största risken med tvillingar är just förtidsbörd så det är inte något vi ska bortse från, men just nu finns det inget som talar för att det kommer ske något NU. Och händer det så händer det….typ.

SÅÅÅÅÅ nu ska jag försöka ta det lugnt och lugna ner min oro och mitt psyke. Lättare sagt än gjort säger denna orossjäl, men jag ska försöka. Jag är fortfarande ordinerad ett sengångartempo och mycket horisontellt läge så jag kommer fortsätta hålla mig hemma mycket och vila mycket, det passar också bra ihop med mitt ryggont som still is going strong.

Jag har sagt det innan och säger det igen, tack så ENORMT för alla fina kommentarer ni skrivit! Och tack ni som snällt sagt till att stödstrumpor inte ska användas på natten, vet inte varifrån jag fått detta? Kanske kopplat det samman med långflygningar och stillasittande? Ja jag vet inte, men jag ska sluta med det nu i alla fall..
Bild 2016-01-26 kl. 17.40 #6

Kärlek till er! Och till Bobbertsarna som håller sig inne!!

Dagen frukost (och nattens outfit)

DET ÄR TILLBAKA! Dagens frukostinlägg tjoho. Tystnaden här igår beror alltså inte på att jag är på sjukhus igen eller så, det beror bara på att jag inte riktigt vet vad jag ska skriva. Det känns lite märkligt att köra på som vanligt med veckoinlägg om graviditeten och funderingar om nappflaskor när jag varit, och är, så himla rädd. Så det blev en liten paus. Men the show kan go on har jag kommit fram till nu. Jag vill ju inte gå runt och vara rädd hela hela hela tiden för att jag ska jinxa något (??), oavsett hur jag känner kommer ju saker hända så som de händer.

Så. Dagens frukost idag består av detta:

Tomas skulle gå och handla när jag kommit hem från sjukhuset och skrattade SÅ mycket när min beställning från affären var: filmjölk, russin och cornflakes = precis det jag ätit till frukost på sjukhuset. Det är verkligen inget jag vanligtvis äter eller känner sug efter men tydligen fick jag blodad tand på sjukan. I denna filtallrik är det också sprinklat lite socker, chiafrön och psylliumfröskal. Detta ackompanjeras av två mackor med honung och ost på, och ett glas med äppeljuice. Inget storslaget men gott nog för denna mage denna måndag.

Inatt har jag sovit jättedåligt halva natten och helt okej halva natten. Den första halvan var dålig på grund av ett halvgenomtänkt beslut att iklä mig denna outfit innan jag la mig.

Tomas sa att det såg ut som att jag skulle vara med på ett roller derby, men anledningen bakom outfitten (inte pyjamasen då den brukar jag sova i) är att mina ben börjar kännas väldigt svullna = stödstrumpor, och mina underarmar gör sinnessjukt ont då och då = handledsskydden. Jag har fått det här onda i handlederna de senaste dagarna och igår kväll var det extremt, jag googlade runt och hittade att det kan vara karpaltunnelsyndrom och att stödskenor på händerna kan hjälpa. Och visst tyckte jag att de hjälpte till en början, men till saken hör att de är köpta när jag var ca 15 år och inte hade svullna vuxenhänder och de var lite trånga redan när de köptes in. Så mitt i natten vaknade jag och hela mina händer kändes helt avdomnade för att skydden satt så hårt åt och när jag tog av dem så sved det jättemycket mellan tummen och pekfingret där de satt åt mest, och detta svidande och onda försvann inte på jättelänge. Så ska jag ha skenor igen ska de vara mer anpassade efter min storlek. Då tror jag att det kan vara bra.

Stödstrumporna är nog superbra, men eftersom jag just nu är som ett litet element så blir alla saker som gör mig ännu mer varm jobbiga. Men eftersom strumporna sitter åt så extremt mycket orkade jag inte ta av dem inatt så de har bara utgjort ett störande varmt och åtsittande moment. Men efter att stödskenorna åkte av så var det ändå hanterbart och efter klockan tre någon gång så sov jag ändå väldigt skönt! Toppen som uppladdning inför denna måndag då jag ska företa mig så mycket som att tvätta håret (!!!) och färglägga i min målarbok…busy times busy times….

Att vara inlagd på sjukhus och försöka förhindra en födsel i vecka 28

Okej, jag har ju genom bloggen, instagram och snapchat redan berättat en del om vad som hände mig i måndags och påföljderna av det men jag tänkte att jag skulle sammanfatta det mer och kanske skriva lite mer ingående i ett enda inlägg. OBS varning för mycket långt inlägg.

Det hela började i söndags kväll. När jag gick och la mig kände jag av en liten molande värk nere i magen, liknande mensvärk. Jag la mig med värmedynan på magen och somnade rätt snart. Jag är ett klassiskt magbarn så just magvärk är jag väldigt väldigt van vid och jag tänkte inte så mycket mer på det hela än att det säkert var någon fis eller något sådant som låg och störde i magtrakten. När jag vaknade på måndagen var dock värken inte borta, och efter att jag googlat så stod det klart att är en gravid och har mensliknande värk kan det vara dåligt och således bör en ringa in till sjukhus för att kolla upp det. Jag har hela denna graviditet (och innan också) känt mig extremt fånig och töntig med alla mina orostankar och hypokondriska föreställningar, något jag också upplever att jag fått bekräftat av omgivningen eftersom min extreeeeeema magvärk tidigare ”bara är lite ligamentsmärtor” och min ryggvärk ”är något man får räkna med som gravid” osv. Jag förstår att ens barnmorska ska finnas där som en vettig motvikt till en nervös och orolig gravid och kunna lugna ner tankar som spinner iväg, men som sagt har jag ju känt att min oro över saker inte riktigt tagits hundra procent på allvar. Därför drog jag mig lite för att ringa in. Men jag bara bestämde mig för att göra det och blev väldigt bra bemött av barnmorska jag pratade med på sös. Jag ringde in vid tolv och fick en tid redan vid halv tre.

När jag kom till Sös fick jag lämna urinprov och sedan lägga mig med ett ctg för att mäta bebisarnas hjärtljud och se att allt stod bra till med dem. De satte även en mätare på min mage för att mäta sammandragningarna. Eftersom det är två hjärtan som ska hittas och registreras tog det rätt lång tid men när jag låg där var jag väldigt lugn. Sammandragningsmätaren visade inte direkt på någon extrem aktivitet i livmodern och hjärtljuden såg fina ut. Efter cirka en timmas ctg:ande fick jag komma in till en läkare som gjorde en mycket smärtsam undersökning av min livmodertapp, där kunde hon dock inte känna något direkt så hon gjorde ett vaginalt ultraljud också. När undersökningen var klar fick jag sätta mig på en stol och hon började med att konstatera att livmodertappen var ”lite kort”. Ingen fara på taket tänkte jag, lite kort liksom. Det låter ju inte så farligt. Sedan började hon prata om hur kort den faktiskt var (1,2 cm efter hennes bedömning) och inläggning och stoppa upp alltihopa och där någon stans börjar mitt minne bli lite blurrigt, det kändes som att falla ner i ett svart öppet hål av ångest och oro.

Sedan gick allt väldigt snabbt. Jag fick bums åka upp till förlossningsavdelningen på Sös, blev inpackad i ett rum och lämnad ensam där. Säkert var jag inte ensam en lång tid men det kändes som flera timmar där jag bara satt på en brits i ett rum där barn föds och fasade och undrade. Jag vet inte riktigt i vilken ordning allt hände sedan, men Tomas kom upp till rummet och jag fick en spruta bricanyl i låret och en spruta med kortison i rumpan. Bricanylen var för att stoppa upp livmoderns arbete och sammandragningar (som jag ju egentligen knappt kände av) och kortisonet för att skynda på utvecklingen av barnens lungor så att de skulle ha bättre möjligheter att andas om de skulle födas. Efter någon timma i rummet på Sös fick jag besked om att jag skulle förflyttas till Karolinska istället, varför fick jag inte riktigt någon klarhet i men efteråt sa någon att det var för att Sös inte hade plats ifall de skulle födas, och att Karolinska är de bäst på så små små barn som våra gryn är.

Jag packades in som en varmkorv i bröd på en bår och fick åka med ambulans (!!) till Karolinska. Det var en otroligt overklig upplevelse. Jag har aldrig åkt ambulans förut och slipper det gärna i framtiden också. Jag är en åksjuk människa och att åka baklänges, fastspänd och liggandes var ingen hit. Tillsammans med en sjuklig oro och hjärtklappning och andra biverkningar av bricanylen och kortisonet var det en resa som seglar upp på topp fem mina sämsta resor någonsin. Tur ändå att det är rätt kort mellan Sös och Karolinska. Under denna tid åkte Tomas hem för att packa ihop en väska med förnödenheter till mig.

När jag kom fram till Karolinska blev jag inkörd i ett rum på antenatalen (avdelning för diverse kvinnor som haft/har olika besvär/komplikationer under graviditeten) där det låg en annan kvinna som höll på att förbereda sig för att föda = inte det bästa för en person som absolut absolut INTE ville föda nu. Jag blev lämnad ensam igen ett tag, och satt där på sängen och lyssnade på den andra kvinnans kvidande och stönande och kräkande (mmmm) och kände mig otroligt otrygg och ensam och livrädd. Efter bara ett litet tag kom dock en världsabra barnmorska som ordnade med mig. Jag fick en infart för dropp i vänsterhanden för jag skulle få dropp som stoppade upp livmoderaktiviteten ytterligare och så fick jag lämna massa blodprover och ta blodtryck och allt sådant där. Jag tror att jag hade ctg också? Men det hände så mycket samtidigt att det är svårt att komma ihåg. Hela tiden pratade barnmorskan så fint med mig och hon fick det hela att kännas otroligt mycket mindre ensamt och övergivet, självklart fortfarande läskigt eftersom allt var så oklart men ändå mer hanterbart. Jag fick inte veta hur länge jag skulle vara där eller något alls, utan bara att jag i alla fall skulle vara där över natten.

Efter ett tag fick jag komma in till en läkare som gjorde ännu en grundlig undersökning av min livmodertapp. Hon kom liksom läkaren på Sös fram till att den var för kort, men inte riktigt lika kort som hon på Sös sagt. Jag vet inte direkt hur lång tappen ska vara, eller brukar vara på mig, men tydligen var den under 2 centimeter men stängd utåt men lite öppen inifrån. Under 2 cm = inte bra. Stängd = jättebra. Hon sa också att tappen kan vandra lite fram och tillbaka (??) och bli lite kortare och lite längre beroende på. Däremot var det ju fortfarande inte bra, eftersom den var så kort. Jag fick inte alls några klara besked av denna undersökning, men de visste inte riktigt heller vad som skulle hända de bara förberedde sig på det värsta tänkbara scenariot, alltså på att barnen skulle kunna komma där på natten.

Så, oklar över situationen och fortsatt fasligt orolig fick jag lägga mig ner i min plastiga obekväma orangea säng och försöka komma iordning inför natten. Tomas kom och var lite med mig och lämnade min väska så att jag kunde ta på mig min egna pyjamas och sova på min egna kudde (GULD VÄRT!! Tips till alla som någon gång blir inlagda). Jag fick en tablett att somna in på och det var tur för annars vet jag inte alls om jag hade lyckats somna den natten alls. Jag sov helt okej trots svidandet från droppet, den andra kvinnans ljud och det faktum att jag var tvungen att ringa på larmklockan varje gång jag behövde gå upp och kissa (vilket är en del pga trycket från bebisarna på min blåsa) eftersom mitt dropp satt i en kontakt i väggen och började pipa om det kopplades ur.

När jag vaknade på tisdagen (klockan halv sex :DDDDDDDDDDD) så fick jag åter igen göra ctg för att kolla att allt vad bra med barnen, vilket det var. Sedan vet jag inte riktigt exakt vad som hände i vilken ordning under tisdagen, men jag fick genomgå ännu en läkarundersökning där samma sak konstaterades igen (alltså kort tapp men inte öppen), fick sticka om infarten från handen till armen för den hade åkt ut nästan helt från handen, åt en massa äcklig sjukhusmat, hängde med Tomas på rummet som jag efter ett tag fick ha för mig själv, fick ännu en spruta kortison i rumpan, tog lite mer prover osvosv. Vi fick besök av en läkare från neonatalen som pratade med oss om för tidigt födda barn och hur ett sådant scenario skulle hanteras osv. Det kändes väldigt bra att få samtala om det med en expert, och för honom är barn som föds i vecka 28 vardagsmat. Han sa att de just nu har barn på neoavdelningen som fötts i vecka 24 (!!!). Han sa också att varje dag, varje vecka var otroligt bra för bebisarna och att vecka 30 skulle vara en jättebra tid om de håller sig inne tills dess. I övrigt var det en väldigt väldigt luddig dag där det mesta bara flöt ihop till en orange sörja och inga fler klarare besked fick jag om när bebisarna skulle kunna komma eller när jag skulle kunna få komma hem eller liknande. På kvällen fick min favoritbarnmorska byta infartsplats igen för den hade råkat göra sönder något eller liknande i armen så det gjorde superont hela hela tiden. Jag fick emla och blev omhändertagen så himla bra av barnmorskan. Hon tog sig verkligen tid och lyssnade på mig och pratade med mig.

På onsdagen lyckades jag sova ända tills klockan åtta då de kom in och gjorde ctg på mig och bebisarna mådde fortfarande väldigt bra och mitt blodtryck osv var också väldigt bra. Att bebisarna hela tiden mådde väldigt bra var verkligen något jag hängde mig fast vid som en liten livlina så alla ctg-undersökningar var bara härliga för mig trots att de i regel tog svinigt lång tid pga busiga barn som absolut inte ville vara med och få sina hjärtljud mätta. Sedan under dagen på onsdagen fick jag vara väldigt mycket ifred från läkarundersökningar och sådant. Jag var mest med Tomas på mitt rum och tittade på film och fördrev tiden. Fortfarande var det ingen som kunde säga något konkret om hur allt skulle bli eller utveckla sig vilket för en kontrollperson som mig var otroligt tärande och jobbigt. Det var också rätt jobbigt att barnmorskorna sa så mycket olika saker, en sa att jag skulle hålla mig väldigt stilla och vila och en annan sa att jag borde upp och gå lite för att det är ju inte bra att bara ligga ner…jag valde att gå efter min känsla och de barnmorskorna jag gillade bäst. På onsdagskvällen fick jag ÄNTLIGEN ta bort droppet!! Jag kände mig så fri! Kunna gå och kissa utan att behöva dra omkring på en droppställning!! Tjoho. Infarten fick tyvärr sitta kvar, så helt fri var jag inte men ändå. SÅ SKÖNT var det!

Under torsdagen hände det lite mer saker än under onsdagen. Jag fick både göra ett ultraljud för att mäta barnen. Detta ultraljud skulle jag gjort på sös under onsdagen, men fick göra det på Karolinska istället. När en väntar två barn (eller fler) kan en inte riktigt avgöra genom att mäta SF-måttet hur barnen växer så en gör en massa tillväxtultraljud istället där de mäter respektive barn för att se att de båda växer som de ska. Ultraljudet visade att ettan ligger precis på kurvan för ett enlingsbarn och vägde något runt 1200, tvåan var lite mindre men låg också inom spannet för det normala för ett barn men på minus 13% tror jag de sa, men den väger också över 1 kilo = bra. Det är inte konstigt att tvillingar växer lite olika, men jag ska på fler tillväxtultraljud för att hålla koll på att tvåan inte halkar efter ännu mer för då kan det såklart vara väldigt dåligt. Båda hade bra flöde i navelsträngarna och verkade ha det väldigt bra där inne i livmodern (så varför vill ni komma ut redan nu små gosegrisar??). Efter tillväxtultraljudet fick jag också göra ett till vaginalt ultraljud för att kontrollera hur de senaste dagarna påverkat tappen och livmodern. Jag fick inte riktigt något exakt mått, men tappen var fortfarande kort men fortfarande inte öppen utifrån bara lite inifrån (fattar inte riktigt detta..men det var bra).

Efter ultraljudet fick jag åka ner till antenatalen igen och prata med en läkare om min fortsatta situation på avdelningen baserat på ultraljudet. Hon sa att jag skulle kunna bli utskriven under dagen eftersom tappen inte blivit kortare och öppningen inte påverkats och sammandragningarna inte eskalerat och mensvärken inte förvärrats. Det var en chock att höra det, för hela tiden fram tills detta kändes det som att alla var inställda på att bebisarna skulle kunna ploppat ut lite när som helst. På grund av chocken, och att jag är en människa som har svårt för snabba svängningar och förändringar, så valde jag att vara kvar över natten. Det kändes bättre att få ta lite steg i taget mot den läskiga verkligheten hemma. Det var ett bra val för under kvällen fick jag åka upp till neonatalen på studiebesök och titta på verkligheten där uppe. Jag blev runtvisad och fick se alla olika ställen en kan få bo på baserat på hur bra barnen mår. Det var läskigt att se alla maskiner och apparater och pådrag men skönt att få se hur det är på en noenatalavdelning, för även fast Bobbertsarna fortfarande håller sig inne är möjligheten att de föds för tidigt ett faktum.

Och så kom fredagsmorgonen och jag fick göra mitt sista ctg och sedan tillbringa en vääääldigt lång tid på att få möta en läkare och bli utskriven. De hade mycket att göra på avdelningen och eftersom jag skulle hem var jag inte direkt prioriterad kändes det som. Efter några timmar fick jag äntligen träffa en läkare som skrev ut mig och bokade in uppföljningsundersökningar, och sen fick en barnmorska ta ut infarten ur min högerhand och jag var fri att gå! Det kändes helt sinnessjukt att vandra genom korridorerna och ut i den friska luften och fria världen. Som att jag var en fånge på rymmen. Vi tog en taxi hem och overklighetskänslorna har inte riktigt försvunnit än, jag väntar liksom fortfarande ibland på att någon ska komma in och ta mitt blodtryck eller en ctg-kurva men jag antar att det snart kommer kännas mer normalt att vara hemma i soffan istället för att ligga i ett orange rum utan själ. Sammantaget var min vistelse på Karolinska väldigt väldigt jobbig, men de som jobbar där är verkligen så otroligt kompetenta och fina människor som gjorde ett så bra jobb för att göra min tid där uthärdligare. Jag känner mig väldigt väldigt tacksam att jag bor i Sverige och att det finns så bra vård här, och bra möjligheter för mina och andras små barn som föds innan de riktigt är färdigbakade.

Så nu är jag hemma igen sedan ett dygn ungefär. Jag är fortfarande väldigt uppskakad och rädd och orolig över framtiden och vad som komma skall. Det är också lämnat upp till mig att ”känna efter hur allt känns och höra av mig om det blir någon förändring” vilket ju jag känner är en enorm börda på mina hypokondriska axlar, som i och med vad som hänt de senaste dagarna verkligen fått vatten på sin kvarn. Men det känns väldigt skönt att jag ska tillbaka redan på tisdag för då kommer de ju se om hemmavistelsen påverkat allt negativt på något sätt. Jag försöker övertala Bobbertsarna att de ska ligga kvar minst till vecka 30 (och då 30 fulla veckor gärna) vilket alltså är två veckor. Klarar vi oss dit så sätter jag nästa mål då. Jag har inställningen att de kommer komma för tidigt, för det känns som att alla på sjukhuset hade den inställningen. Och det känns skönt att förbereda sig mentalt på det scenariot eftersom det kommer innebära tid på neoantalen och olika prövningar relaterat till det, även om det kan vara bättre eller sämre såklart beroende på hur länge de lyckas hålla sig inne.

Så som sagt, ingen vet egentligen något om vad som komma skall och det enda jag kan göra är att hålla mina tummar och önska alla stjärnfallsönskningar som finns att de små griseknoarna håller sig inne så länge så länge så länge som det bara går. Så det är det jag gör nu. Önskar, hoppas, kryssar dagar och räknar ner.

Äntligen hemma 

  
Nu är jag hemma igen efter fyra dagar på Karolinska. Läget är just nu stabilt (dvs det har inte förvärrats) så istället för att vara på sjukhuset och vila är jag hemma och vilar. Och sen på tisdag ska jag tillbaka och kolla hur allt ser ut. 

Tänkte blogga ett längre inlägg under helgen angående hela denna kaosiga period men just nu ska jag bara vila och försöka koppla bort alla jobbiga tankar.