Åh jösses. Var skall jag börja?

Jag tyckte då och då att fotot var bättre än förväntat, men efter att ha kollat upp IMDB och noterat att den själlöse mannen som stod för det också var skyldig till kameraarbetet i Göta Kanal 2 och 3 beslutade jag mig för att han inte skulle få mig att säga något positivt om den här sörjan.

Helena Bergström, Molly Nutley och Rikard Wolff. Stillbildsfoto: Tony Nutley. © 2010 Sweetwater

Så:

Änglagård – Tredje gången gillt är en girig cash-in på en filmserie som aldrig varit bra till att börja med. Den verkar fullt medveten om detta och därför kör den det absolut säkraste kortet och gör precis samma saker som fick folk att gå och se på föregångarna (vad detta ÄR lär vi aldrig få veta, kanske är det något genfel som svenskar har?).

Men Änglagård 3 är ändå sämre än de två tidigare filmerna. Faktumet är att de få gångerna filmen går från olidligt-tråkig-och-dålig till tragiskt-dålig-och-därför-nästan-rolig är när filmen skjuter in de – och jag överdriver inte antalet här – 20 till 30 omotiverade tillbakablicksscenerna från de tidigare filmerna.

Det är då man inser att ingenting händer i den här filmen.

Ingenting.

Två gamla gubbar tittar surt på varandra i två minuter innan de sluter fred och två män brottas på marken i 20 sekunder på grund av ett missförstånd. Men missförstå inte mig här, en film behöver inte konstanta explosioner för att vara intressant men vad den däremot behöver är emotionella toppar och dalar, meningsskiljaktigheter och personkemi.

I Änglagård 3 spenderar vi första timmen med att följa Helena Bergström plus dotter och Rikard Wolff när de hälsar på gamla bekanta från de tidigare filmerna i Yxared och den avslutande timmen fördrivs med att långsamt snickra ihop ett supersentimentalt slut vilket alla går lyckliga och rika ifrån.

Urk.

Men inte ens när filmen var över var mina lidanden det.

Jag läser istället i Metro, när jag på tunnelbanan behöver en tillfällig paus från Marcel Proust då min monokel börjat skava, att ”Helena Bergström och Rikard Wolff hoppas att filmen ska motverka ‘SD-samhället’”.

Illamåendet infinner sig.

För helvete.

Bara för att filmen har två adopterade invandrarflickor som dansar stepdans med en prästlärling betyder det inte att ni gör någon jävla statement eller någon skillnad! Det är något amerikanska filmer gjort i år och dagar för att bevisa att de minsann är politiskt korrekta och för att maximera skaran av människor som ser skiten.

För helvete era självgoda jävlar!

Faktumet är att jag gör en större skillnad än vad ni gör när jag på fyllan urinerar på ett hakkors målat på en vägg!

1 av 5

Filmen har premiär över hela landet på juldagen om du är en så pass själlös människa som vill uppmuntra till att de gör den redan nu omtalade fyran.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *