Jag instagrammade en bild härom dagen där jag skrev om mina problem och svårigheter med att avskärma mig från anda människors mående, och jag tänkte att jag skulle skriva lite om det här också.

Jag är extremt duktig på att känna in andra människors mående. Mina känselspröt och ute hela tiden, utan att det är ett aktivt val jag gör. Jag kan liksom inte hjälpa det, spröten bara är där och känner in och känner av och om det bara vore slut där skulle det ju inte vara någon big deal. Men det påverkar mig så otroligt mycket. När någon i min omgivning är ledsen så blir jag också ledsen, och får ångestkänslor och ont i magen. Självklart är detta allra mest förekommande när det är någon som står mig nära, men även människor jag kanske egentligen inte bryr mig om påverkar mig. Och jag vill aldrig vara den som åsamkar någon ledsamhet för det innebär ju också att jag blir ledsen.

Detta resulterar i att jag hela tiden dels går runt och försöker att inte stöta mig med folk, och att jag dessutom bär andras sorg i mig. Jag kan inte avskärma mig från det, jag vet inte hur jag ska göra det. Det skulle vara så enkelt att bara tänka ”jahapp hen mår dåligt jobbigt för hen” men inte låta det komma nära inpå mitt mående. Men jag KAN inte. Det kommer in under min hud och gör att jag går runt varje dag och är ledsen och mår dåligt, om inte för min skull så för någon annans. Hur ska jag hantera detta? Jag vet inte.

Det är så himla jobbigt att gå runt och må lite dåligt så himla ofta. Jag vill bara gräva in mina händer i min mage och mitt bröst och plocka ut det svarta, tunga hålet och kunna springa lätt och ledigt omkring och bara vara ledsen när jag själv faktiskt är ledsen av en på riktigt anledning som är okej att vara ledsen över (läs, inte okej att vara ledsen över att någon på tunnelbanan skrattar för att jag tror att det har något med mig att göra). Snälla Bullen hjälp mig, hur ska jag göra? Vad ska jag göra? Visst finns det andra känslisar out there som har samma problem. Hur gör ni? Ge mig allt ni har!

0af89f74edd2390656aee945783317b5

10 Comments on Att väldigt ofta må lite dåligt

  1. JAAAAAAAAAAG VET PRECIS. Det är serri mitt största personlighetshinder från att leva ett softare liv! Jag tar in andras känslor, blir sympatiledsen och märker jag av att nån har tråkigt är sur är ledsen arg så tar jag på mig ansvaret att lätta upp stämingen och tar det personligt om personen i fråga inte ger mig någon feedback i att den mår bättre av mina försök. Meeeen det har blivit skitmycke bättre nu och jag har lärt mig att nästan helt bli av me detta jobbiga genom att prata om det med typ…min kille eller familj och sedan pratat med en LiVsCoach hehe, ne men hen lärde mig att när ett sånt här tillfälle kommer då jag blir sympatiledsen så skall jag tänka ”ÄR DET HÄR MITT?” ere min skit??? NEÄÄÄÄÄJJJ??!

    dock är ju detta ett bevis på att du har ett megahjärta å e fett oego jö…men det tar fasiken så mycket energi av att spendera varje dag till att försöka komma på hur andra ska må bättre än att du är den som i första hand ska må bra…

    Tycker du verkar asmys! Lycka till mä att dont getta involved i andras hjärnor to much PUSS

  2. Känner du till begreppet HSP- highly sensitive person? Kan inte så jättemycket om det men har hört om det i Fredagspodden och känns som att det passar väldigt bra in på dig. Googla! Kramis

  3. Du är så himla stark och modig som pratar om sånt här. Det behövs människor som du för att bryta det jäkla tabu som råder kring negativa känslor och psykiska problem. Det är så väldigt mycket vanligare är vad vi tror och handlar sällan om renodlade depressioner, utan mer om en känsla av ledsamhet eller avsaknad av riktig glädje. För min egen del är jag alldeles, alldeles för mån om vad andra känner och tycker. Jag har självkänsla, är säker på mig själv och vet vad jag värderar men det här är svårt att komma ifrån. Egentligen är det bra att jag tänker lite extra på andras känslor, för det gör mig till en snäll och omtyckt vän och det är precis vad jag vill vara. Men när jag konstant tänker på andras behov och bend over backwards (tänker, ältar, är ledsen, ändrar planer och framför allt stressar (som en person med kroniska magproblem INTE ska göra)) för att jag inte vill göra mina nära besvikna på mig, då är det något som är fel. Försöker i år landa i att allt inte är mitt ansvar, och det hjälper faktiskt att upprepa det för mig själv.

    Du är en fin människa, som precis som jag bryr dig om andra, men när du stressar upp dig eller ledsnar ner dig alldeles för mycket för någon annans skull – försök tänka att det inte är ditt ansvar. Det gör dig inte till en kall människa, bara smart. Som en glutenintolerant som tackar nej till gluten, eller en jordnötsallergiker som ser till att fråga killen i baren om han ätit jordnötter innan hon lägger sin stöt.

    Många kramar från Hanna.

  4. Jag känner igen mig så otroligt mycket! Det är modigt av dig att skriva om detta och jag tror att det kan hjälpa många på så vis att de vet att de inte är ensamma om det här. Jag kan få ont i magen bara av att t.ex. se ett barn som går ensam till bussen då det ser ut som att hen inte har några kompisar, och då börjar jag tänka på det, och sen hur sorgligt det är, och så spinner det vidare. Fast jag inte vet ETT DUGG om personen, det är liksom bara tanken på det. Helt knäppt, jag vet. Och när folk runt omkring mig mår dåligt så mår jag dåligt osv osv. Jag har märkt att för mig gäller det bara att lägga locket på, att tvärt försöka ”avbryta” tankarna med något annat som distraherar mig, innan det har hunnit spinna vidare och jag grävt mig djupare ner i känslohålet. Det är nog mitt enda tips. Det funkar faktiskt bättre och bättre ju mer jag försöker.
    Hoppas att du hittar något sätt att lösa det på som passar dig och att du snart mår bättre igen. Kram <3

  5. Jaa! Inte exakt, men liknande. Men jag fattade inte riktigt själv att det var så först, utan mådde bara dåligt och visste inte riktigt varför, tills jag fick hjälp att förstå att min ångest kom från andras sorg och oro som jag tog på mig men inte riktigt kunde förstå eller kunde ge utlopp för. Du verkar ju lite smartare än jag, som har kommit på själv att det är så för dig.

    Jag har en klok människa som brukar säga att ”låt inte dina styrkor bli till dina svagheter”. För alltså, att känna så för andra människor, att ha empati, det är ju vad som gör världen snäll och vacker. Var rädd om det!!

    I alla fall, så tror jag i längden inte på att stänga av det, förtränga och distrahera, eftersom det för mig till slut blev för mycket och ledde till mer ångest. Jag tyckte att jag kände för mycket, och det jag lärde mig av att sedan gå i terapi var att lösningen tvärt emot var att våga känna ännu mer. Det är läskigt, och jag hade nog inte klarat det utan en terapeut som stöd. För det är inte farligt att bli arg och rädd och ledsen. En går inte sönder när en släpper fram det, utan det rinner ut. Men först måste känslan få ta plats. Och då är nästa steg att bara konstatera, acceptera att nu känner jag såhär. Jag brukar liksom gå in i ett neutralt betraktande av mig själv: t ex nu är jag jätteledsen. Inte slå bort det, inte tänka att det är dumt eller fel eller onödigt, utan att så är det. Och då är det lättare att efter bara en liten stund se det lite utifrån och tänka typ ”det är ju inte så farligt att känna såhär, och förresten inte jag som behöver vara ledsen” och släppa taget om känslan. Skitsvårt, jag vet, och en måste öva många månader eller år. Och påminna sig om att vi vet så lite om både oss själva och varandra, och så är det. Att lägga ner tolkande och fråga de omkring dig hur de känner/mår/tycker lite oftare. Dessutom kan en öva på att använda sin empati på positiva känslor, känna in och med en glad person!

    Ok, hoppas det här kan hjälpa kanske lite i alla fall. <3

    Hej vad du får folk att dela med sig. Det är fint. Tack för superbloggen!

  6. Jag känner också igen mig så himla mycket och har tänkt mycket på det här den senaste tiden. Med mig är det så illa att jag kan bli halvt/helt deprimerad av att bara läsa tidningsartiklar (värst är det med artiklar om våldtäkt eller flygplansolyckor eller mord) eller se filmer eller bara korta filmklipp med förnedrande/våldsamma/vidriga scener (som typ Flugornas herre, American History X, A Clockwork Orange, Battle Royale osv som får mig att må dåligt över hela mänskligheten). Jag sätter mig liksom in i allas, helt okända eller till och med ickeexisterande personers, situation och tänker på hur de måste ha känt sig i det ögonblicket. För mig leder det här inte till något bra över huvud taget, jag mår liksom bara dåligt. Vad gäller nyheter har jag börjat undvika rubriker som visar på något som kan få mig att må dåligt och bara INTE LÄSA över huvud taget. Det funkar rätt bra, fast ibland räcker det med korta rubriker också så blir jag ledsen. Vad gäller filmer är det så himla svårt för man kan ju inte veta innan man ser en film vad den kan innehålla för scener… Och så vad gäller vänner, så påverkar sorgliga saker som händer i min omgivning mig väldigt mycket och det är liksom ingen som förstår mig på den punkten (för det är ju inte ”normalt” att bry sig så mycket om sånt som inte direkt har med en själv att göra) utan folk reagerar mest med ”okej, vad tråkigt”… Vet verkligen inte vad jag ska göra för att låta bli att ta åt mig så mycket. Så jag inväntar nog också fler tips här i kommentarerna.
    I oktober hände något – inte mig direkt då – som gjorde mig väldigt ledsen och sen dess har jag av och till känt mig väldigt hjälplös och att saker och ting liksom saknar mening. Det är inte som en depression eller så utan mer som att jag liksom inte kan få mitt ”medelhumör” över en viss gräns, om det går att förstå, och att jag har lättare att liksom falla ner i nåt slags apati och inte vilja ta tag i saker.
    Samtidigt kan jag bli orimligt glad över små saker också, som av doften av regn eller av att lyssna på en viss låt, så jag antar att det finns en del saker på den positiva sidan av att vara känslig också. Men samtidigt känns det som att de negativa sidorna är så många fler.
    Jag vet som sagt var inte riktigt vad man kan göra själv, men ville mest säga att jag känner igen mig mycket och att det känns lite bättre att veta att andra också känner likadant. Tack!

  7. Känner igen mig till 100%. Skitjobbigt verkligen. Nu har jag varit deprimerad till och från i 5-6 år så det spär väl på lite. Jag sökte faktiskt psykologhjälp för detta pga en orkar ju verkligen inte va ledsen hela tiden. Speciellt när alla runt omkring en är glada och inte riktigt förstår när en försöker förklara. Jag tycker att du ska kontakta din vårdcentral och säga att du behöver hjälp för detta. Det kan vara svårt ibland att lösa sånt här på egen hand. Ibland behöver en hjälp och det är sjukt bra att hjälp finns. Hoppas det löser sig för dig:)

  8. Jag är precis som du! Det kallas HSP (highly sensitive person) och finns massor skrivet om det på nätet. Jag kan även rekommendera två bra böcker som jag läst på ämnet med massa bra tips och igenkänning: ”Älska dig själv” av Ilse Sand och ”Drunkna inte i dina känslor” av Maggan Hägglund och Doris Dahlin. De hjälpte mig! Det har även hjälpt mig att lära mig meditera. Det hjälper mig att sortera känslor och förhålla mig mer objektivt till dem. Varmt lycka till!

  9. Jag har gått hos olika psykologer under perioder för ångestproblematik och fobier men de har sagt att hsp, highly sensitive person, är något som inte erkänts utav den psykologiska vetenskapen men att det finns personer som har större anlag att drabbas utav nedstämdhet .Har du tänkt på att din känslighet också kan vara en fördel, att du blir lättare glad om någon annan är glad..? 🙂 ( jag förutsätter att alla i din omgivning inte alltid mår dåligt!).Jag har läst din blogg ett tag och mitt intryck utav dig är att du jämför dig med andra mycket och har svårt att vara nöjd…det finns ingen som har ett perfekt liv , även om de vill lådsas som det…fokusera på vad som gör dig glad, eller testa på nya saker ….och acceptera att du är en känslig person, det har jag bestämt mig för att göra 🙂

  10. Hej Yrsa!
    Precis som de flesta här känner igen sig, så gör jag också det. Har under ett år varit deprimerad och haft ångest, och detta kopplat till att jag struntat i vad jag själv känner bara för att inte riskera att skada eller såra ngn annan/andra. Jag gick exempelvis runt ett år med ångest och depression för att jag aldrig ville erkänna att killen jag var ihop med inte kändes rätt att vara med, i rädsla för den dag då jag skulle behöva vara ärlig och därigenom göra honom så ledsen.
    Så har jag också samma problem som du. Om jag mår dåligt så är det ofta för att jag tar på mig och tar så himla mycket ansvar för vad någon i min närhet ( eller ibland någon man nödvändigtvis inte känner så väl men vars liv berör en) känner eller går igenom. För min del har mitt liv byggts upp på detta, och jag har lekt så otroligt övermäktig mitt eget psyke, och trott att jag kan ”reflektera ur mig problemen för att förstå hur jag funkar och må bra”..denna metod gav mig en rejäl käftsmäll till slut, då man måste känna efter också.. vad det är som gör ont och förstå varför.

    Jag tror att man även i det att man känner igen sig i din situation, har olika metoder att angripa sina problemen. Allas känsloliv är olika lätta/svåra att bearbeta. För min del hjälpte min terapi mig så sjukt mycket, och jag gjorde det verkligen till mitt projekt att kontrollera mina känslor och min ansvarskänsla gentemot andra och deras situationer. Att ha någon som hjälper en att planlägga ditt känsloliv och vad som är ditt och andras var så sjukt intressant och lärorikt. Ett aktivt arbete verkligen, som till slut gav effekt. Fick lära mig att se på andras åsikter/känslor/situation som något som isoleras där hos personen själv, och som jag då inte kan angripa för att jag har inte den makten. Det finns inget jag kan göra eller KÄNNA åt den personen som kan få denne att må bättre. Att jag kan inte RÄDDA folk. Detta betyder inte att man ska sluta vara en medmänniska och empatisk, det är något så väldigt vackert i det 🙂 Men att bära känslor på det sättet kan få en att glömma bort sig själv så mycket . Det hände iallafall mig. Men nu efter det arbete, så har jag verkligen lärt mig och är så mycket starkare.
    Hoppas att detta ger dig något, och att du kommer dit du med 🙂 Kram!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *