Okej, jag har ju genom bloggen, instagram och snapchat redan berättat en del om vad som hände mig i måndags och påföljderna av det men jag tänkte att jag skulle sammanfatta det mer och kanske skriva lite mer ingående i ett enda inlägg. OBS varning för mycket långt inlägg.

Det hela började i söndags kväll. När jag gick och la mig kände jag av en liten molande värk nere i magen, liknande mensvärk. Jag la mig med värmedynan på magen och somnade rätt snart. Jag är ett klassiskt magbarn så just magvärk är jag väldigt väldigt van vid och jag tänkte inte så mycket mer på det hela än att det säkert var någon fis eller något sådant som låg och störde i magtrakten. När jag vaknade på måndagen var dock värken inte borta, och efter att jag googlat så stod det klart att är en gravid och har mensliknande värk kan det vara dåligt och således bör en ringa in till sjukhus för att kolla upp det. Jag har hela denna graviditet (och innan också) känt mig extremt fånig och töntig med alla mina orostankar och hypokondriska föreställningar, något jag också upplever att jag fått bekräftat av omgivningen eftersom min extreeeeeema magvärk tidigare ”bara är lite ligamentsmärtor” och min ryggvärk ”är något man får räkna med som gravid” osv. Jag förstår att ens barnmorska ska finnas där som en vettig motvikt till en nervös och orolig gravid och kunna lugna ner tankar som spinner iväg, men som sagt har jag ju känt att min oro över saker inte riktigt tagits hundra procent på allvar. Därför drog jag mig lite för att ringa in. Men jag bara bestämde mig för att göra det och blev väldigt bra bemött av barnmorska jag pratade med på sös. Jag ringde in vid tolv och fick en tid redan vid halv tre.

När jag kom till Sös fick jag lämna urinprov och sedan lägga mig med ett ctg för att mäta bebisarnas hjärtljud och se att allt stod bra till med dem. De satte även en mätare på min mage för att mäta sammandragningarna. Eftersom det är två hjärtan som ska hittas och registreras tog det rätt lång tid men när jag låg där var jag väldigt lugn. Sammandragningsmätaren visade inte direkt på någon extrem aktivitet i livmodern och hjärtljuden såg fina ut. Efter cirka en timmas ctg:ande fick jag komma in till en läkare som gjorde en mycket smärtsam undersökning av min livmodertapp, där kunde hon dock inte känna något direkt så hon gjorde ett vaginalt ultraljud också. När undersökningen var klar fick jag sätta mig på en stol och hon började med att konstatera att livmodertappen var ”lite kort”. Ingen fara på taket tänkte jag, lite kort liksom. Det låter ju inte så farligt. Sedan började hon prata om hur kort den faktiskt var (1,2 cm efter hennes bedömning) och inläggning och stoppa upp alltihopa och där någon stans börjar mitt minne bli lite blurrigt, det kändes som att falla ner i ett svart öppet hål av ångest och oro.

Sedan gick allt väldigt snabbt. Jag fick bums åka upp till förlossningsavdelningen på Sös, blev inpackad i ett rum och lämnad ensam där. Säkert var jag inte ensam en lång tid men det kändes som flera timmar där jag bara satt på en brits i ett rum där barn föds och fasade och undrade. Jag vet inte riktigt i vilken ordning allt hände sedan, men Tomas kom upp till rummet och jag fick en spruta bricanyl i låret och en spruta med kortison i rumpan. Bricanylen var för att stoppa upp livmoderns arbete och sammandragningar (som jag ju egentligen knappt kände av) och kortisonet för att skynda på utvecklingen av barnens lungor så att de skulle ha bättre möjligheter att andas om de skulle födas. Efter någon timma i rummet på Sös fick jag besked om att jag skulle förflyttas till Karolinska istället, varför fick jag inte riktigt någon klarhet i men efteråt sa någon att det var för att Sös inte hade plats ifall de skulle födas, och att Karolinska är de bäst på så små små barn som våra gryn är.

Jag packades in som en varmkorv i bröd på en bår och fick åka med ambulans (!!) till Karolinska. Det var en otroligt overklig upplevelse. Jag har aldrig åkt ambulans förut och slipper det gärna i framtiden också. Jag är en åksjuk människa och att åka baklänges, fastspänd och liggandes var ingen hit. Tillsammans med en sjuklig oro och hjärtklappning och andra biverkningar av bricanylen och kortisonet var det en resa som seglar upp på topp fem mina sämsta resor någonsin. Tur ändå att det är rätt kort mellan Sös och Karolinska. Under denna tid åkte Tomas hem för att packa ihop en väska med förnödenheter till mig.

När jag kom fram till Karolinska blev jag inkörd i ett rum på antenatalen (avdelning för diverse kvinnor som haft/har olika besvär/komplikationer under graviditeten) där det låg en annan kvinna som höll på att förbereda sig för att föda = inte det bästa för en person som absolut absolut INTE ville föda nu. Jag blev lämnad ensam igen ett tag, och satt där på sängen och lyssnade på den andra kvinnans kvidande och stönande och kräkande (mmmm) och kände mig otroligt otrygg och ensam och livrädd. Efter bara ett litet tag kom dock en världsabra barnmorska som ordnade med mig. Jag fick en infart för dropp i vänsterhanden för jag skulle få dropp som stoppade upp livmoderaktiviteten ytterligare och så fick jag lämna massa blodprover och ta blodtryck och allt sådant där. Jag tror att jag hade ctg också? Men det hände så mycket samtidigt att det är svårt att komma ihåg. Hela tiden pratade barnmorskan så fint med mig och hon fick det hela att kännas otroligt mycket mindre ensamt och övergivet, självklart fortfarande läskigt eftersom allt var så oklart men ändå mer hanterbart. Jag fick inte veta hur länge jag skulle vara där eller något alls, utan bara att jag i alla fall skulle vara där över natten.

Efter ett tag fick jag komma in till en läkare som gjorde ännu en grundlig undersökning av min livmodertapp. Hon kom liksom läkaren på Sös fram till att den var för kort, men inte riktigt lika kort som hon på Sös sagt. Jag vet inte direkt hur lång tappen ska vara, eller brukar vara på mig, men tydligen var den under 2 centimeter men stängd utåt men lite öppen inifrån. Under 2 cm = inte bra. Stängd = jättebra. Hon sa också att tappen kan vandra lite fram och tillbaka (??) och bli lite kortare och lite längre beroende på. Däremot var det ju fortfarande inte bra, eftersom den var så kort. Jag fick inte alls några klara besked av denna undersökning, men de visste inte riktigt heller vad som skulle hända de bara förberedde sig på det värsta tänkbara scenariot, alltså på att barnen skulle kunna komma där på natten.

Så, oklar över situationen och fortsatt fasligt orolig fick jag lägga mig ner i min plastiga obekväma orangea säng och försöka komma iordning inför natten. Tomas kom och var lite med mig och lämnade min väska så att jag kunde ta på mig min egna pyjamas och sova på min egna kudde (GULD VÄRT!! Tips till alla som någon gång blir inlagda). Jag fick en tablett att somna in på och det var tur för annars vet jag inte alls om jag hade lyckats somna den natten alls. Jag sov helt okej trots svidandet från droppet, den andra kvinnans ljud och det faktum att jag var tvungen att ringa på larmklockan varje gång jag behövde gå upp och kissa (vilket är en del pga trycket från bebisarna på min blåsa) eftersom mitt dropp satt i en kontakt i väggen och började pipa om det kopplades ur.

När jag vaknade på tisdagen (klockan halv sex :DDDDDDDDDDD) så fick jag åter igen göra ctg för att kolla att allt vad bra med barnen, vilket det var. Sedan vet jag inte riktigt exakt vad som hände i vilken ordning under tisdagen, men jag fick genomgå ännu en läkarundersökning där samma sak konstaterades igen (alltså kort tapp men inte öppen), fick sticka om infarten från handen till armen för den hade åkt ut nästan helt från handen, åt en massa äcklig sjukhusmat, hängde med Tomas på rummet som jag efter ett tag fick ha för mig själv, fick ännu en spruta kortison i rumpan, tog lite mer prover osvosv. Vi fick besök av en läkare från neonatalen som pratade med oss om för tidigt födda barn och hur ett sådant scenario skulle hanteras osv. Det kändes väldigt bra att få samtala om det med en expert, och för honom är barn som föds i vecka 28 vardagsmat. Han sa att de just nu har barn på neoavdelningen som fötts i vecka 24 (!!!). Han sa också att varje dag, varje vecka var otroligt bra för bebisarna och att vecka 30 skulle vara en jättebra tid om de håller sig inne tills dess. I övrigt var det en väldigt väldigt luddig dag där det mesta bara flöt ihop till en orange sörja och inga fler klarare besked fick jag om när bebisarna skulle kunna komma eller när jag skulle kunna få komma hem eller liknande. På kvällen fick min favoritbarnmorska byta infartsplats igen för den hade råkat göra sönder något eller liknande i armen så det gjorde superont hela hela tiden. Jag fick emla och blev omhändertagen så himla bra av barnmorskan. Hon tog sig verkligen tid och lyssnade på mig och pratade med mig.

På onsdagen lyckades jag sova ända tills klockan åtta då de kom in och gjorde ctg på mig och bebisarna mådde fortfarande väldigt bra och mitt blodtryck osv var också väldigt bra. Att bebisarna hela tiden mådde väldigt bra var verkligen något jag hängde mig fast vid som en liten livlina så alla ctg-undersökningar var bara härliga för mig trots att de i regel tog svinigt lång tid pga busiga barn som absolut inte ville vara med och få sina hjärtljud mätta. Sedan under dagen på onsdagen fick jag vara väldigt mycket ifred från läkarundersökningar och sådant. Jag var mest med Tomas på mitt rum och tittade på film och fördrev tiden. Fortfarande var det ingen som kunde säga något konkret om hur allt skulle bli eller utveckla sig vilket för en kontrollperson som mig var otroligt tärande och jobbigt. Det var också rätt jobbigt att barnmorskorna sa så mycket olika saker, en sa att jag skulle hålla mig väldigt stilla och vila och en annan sa att jag borde upp och gå lite för att det är ju inte bra att bara ligga ner…jag valde att gå efter min känsla och de barnmorskorna jag gillade bäst. På onsdagskvällen fick jag ÄNTLIGEN ta bort droppet!! Jag kände mig så fri! Kunna gå och kissa utan att behöva dra omkring på en droppställning!! Tjoho. Infarten fick tyvärr sitta kvar, så helt fri var jag inte men ändå. SÅ SKÖNT var det!

Under torsdagen hände det lite mer saker än under onsdagen. Jag fick både göra ett ultraljud för att mäta barnen. Detta ultraljud skulle jag gjort på sös under onsdagen, men fick göra det på Karolinska istället. När en väntar två barn (eller fler) kan en inte riktigt avgöra genom att mäta SF-måttet hur barnen växer så en gör en massa tillväxtultraljud istället där de mäter respektive barn för att se att de båda växer som de ska. Ultraljudet visade att ettan ligger precis på kurvan för ett enlingsbarn och vägde något runt 1200, tvåan var lite mindre men låg också inom spannet för det normala för ett barn men på minus 13% tror jag de sa, men den väger också över 1 kilo = bra. Det är inte konstigt att tvillingar växer lite olika, men jag ska på fler tillväxtultraljud för att hålla koll på att tvåan inte halkar efter ännu mer för då kan det såklart vara väldigt dåligt. Båda hade bra flöde i navelsträngarna och verkade ha det väldigt bra där inne i livmodern (så varför vill ni komma ut redan nu små gosegrisar??). Efter tillväxtultraljudet fick jag också göra ett till vaginalt ultraljud för att kontrollera hur de senaste dagarna påverkat tappen och livmodern. Jag fick inte riktigt något exakt mått, men tappen var fortfarande kort men fortfarande inte öppen utifrån bara lite inifrån (fattar inte riktigt detta..men det var bra).

Efter ultraljudet fick jag åka ner till antenatalen igen och prata med en läkare om min fortsatta situation på avdelningen baserat på ultraljudet. Hon sa att jag skulle kunna bli utskriven under dagen eftersom tappen inte blivit kortare och öppningen inte påverkats och sammandragningarna inte eskalerat och mensvärken inte förvärrats. Det var en chock att höra det, för hela tiden fram tills detta kändes det som att alla var inställda på att bebisarna skulle kunna ploppat ut lite när som helst. På grund av chocken, och att jag är en människa som har svårt för snabba svängningar och förändringar, så valde jag att vara kvar över natten. Det kändes bättre att få ta lite steg i taget mot den läskiga verkligheten hemma. Det var ett bra val för under kvällen fick jag åka upp till neonatalen på studiebesök och titta på verkligheten där uppe. Jag blev runtvisad och fick se alla olika ställen en kan få bo på baserat på hur bra barnen mår. Det var läskigt att se alla maskiner och apparater och pådrag men skönt att få se hur det är på en noenatalavdelning, för även fast Bobbertsarna fortfarande håller sig inne är möjligheten att de föds för tidigt ett faktum.

Och så kom fredagsmorgonen och jag fick göra mitt sista ctg och sedan tillbringa en vääääldigt lång tid på att få möta en läkare och bli utskriven. De hade mycket att göra på avdelningen och eftersom jag skulle hem var jag inte direkt prioriterad kändes det som. Efter några timmar fick jag äntligen träffa en läkare som skrev ut mig och bokade in uppföljningsundersökningar, och sen fick en barnmorska ta ut infarten ur min högerhand och jag var fri att gå! Det kändes helt sinnessjukt att vandra genom korridorerna och ut i den friska luften och fria världen. Som att jag var en fånge på rymmen. Vi tog en taxi hem och overklighetskänslorna har inte riktigt försvunnit än, jag väntar liksom fortfarande ibland på att någon ska komma in och ta mitt blodtryck eller en ctg-kurva men jag antar att det snart kommer kännas mer normalt att vara hemma i soffan istället för att ligga i ett orange rum utan själ. Sammantaget var min vistelse på Karolinska väldigt väldigt jobbig, men de som jobbar där är verkligen så otroligt kompetenta och fina människor som gjorde ett så bra jobb för att göra min tid där uthärdligare. Jag känner mig väldigt väldigt tacksam att jag bor i Sverige och att det finns så bra vård här, och bra möjligheter för mina och andras små barn som föds innan de riktigt är färdigbakade.

Så nu är jag hemma igen sedan ett dygn ungefär. Jag är fortfarande väldigt uppskakad och rädd och orolig över framtiden och vad som komma skall. Det är också lämnat upp till mig att ”känna efter hur allt känns och höra av mig om det blir någon förändring” vilket ju jag känner är en enorm börda på mina hypokondriska axlar, som i och med vad som hänt de senaste dagarna verkligen fått vatten på sin kvarn. Men det känns väldigt skönt att jag ska tillbaka redan på tisdag för då kommer de ju se om hemmavistelsen påverkat allt negativt på något sätt. Jag försöker övertala Bobbertsarna att de ska ligga kvar minst till vecka 30 (och då 30 fulla veckor gärna) vilket alltså är två veckor. Klarar vi oss dit så sätter jag nästa mål då. Jag har inställningen att de kommer komma för tidigt, för det känns som att alla på sjukhuset hade den inställningen. Och det känns skönt att förbereda sig mentalt på det scenariot eftersom det kommer innebära tid på neoantalen och olika prövningar relaterat till det, även om det kan vara bättre eller sämre såklart beroende på hur länge de lyckas hålla sig inne.

Så som sagt, ingen vet egentligen något om vad som komma skall och det enda jag kan göra är att hålla mina tummar och önska alla stjärnfallsönskningar som finns att de små griseknoarna håller sig inne så länge så länge så länge som det bara går. Så det är det jag gör nu. Önskar, hoppas, kryssar dagar och räknar ner.

23 Comments on Att vara inlagd på sjukhus och försöka förhindra en födsel i vecka 28

  1. Vad skönt att ni är hemma men förstår att detta varit väldigt uppskakande! Är endast en bloggläsare men håller också tummarna för att bebisarna stannar inne länge till. Har varit orolig för er i några dagar nu. Vila och kämpa på, lycka till! 🙂

  2. Livmodertappen/halsen är som ett långt rör (ca 4 cm i sin fulla längd) som såklart är stängd under graviditeten. Hos en förstföderska, när förlossningen startar, förkortas den allt eftersom livmodern jobbar med värkarna samt öppnar sig inifrån och ut. Alltså, att din tapp var förkortad, stängd utifrån men lite öppen inifrån talar ju för att den varit påverkad av någon form av aktivitet hos livmodern. Hoppas mitt försök till enkel förklaring är logisk och bringar någon klarhet. Jag tänker på er och hoppas att gullungarna vill stanna många veckor till. Stor kram.

  3. Så mycket jag skulle vilja skriva, men ska försöka sansa mig. Börjar med att tacka för att du delar med dig av din upplevelse! Hoppas att du skriver för att du vill (eller kanske tom tycker det är skönt att skriva av dig) och inte för att du känner att du måste för bloggens skull. Jag är gravid med mitt andra barn, exakt samma vecka som dig (vi byter tom på samma dag). Det är så jag hittade er blogg. Men jag kan för den skull så klart inte säga att jag vet hur du känner eller förstår din rädsla/oro fullt ut. Kan i alla fall säga att jag känner med dig och vill bara säga att du är stark, starkare än du anar. Ni kommer att rida ut det här och belöningen på andra sidan kommer att vara större än vad ni någonsin kan föreställa er. Du ska fortsätta gå på din magkänsla. Varje dag. Punkt. Du känner din kropp och dina bobbertsar bäst av alla. Var egoistisk och gör samt tänk på saker du mår bra av. Oavsett vad det är. En dag i taget. Stor kram och till er och busungarna i magen!

  4. Åh jag blir helt rysig och berörd av detta inlägg. Tycker du skriver så fint o förklarar så bra om dina känslor. Jag håller tummarna mkt hårt!

  5. Du vet bäst när det kommer till hur du mår! ♥ så himla bra att du ringde in. Magkänslan har sista ordet! Otroligt stark är du, du kan va STOLT!

  6. Tycker du verkar vara en så klok och stark person som kämpar så för dina bebisar fast det är tungt. Jag håller tummarna och önskar er allt det bästa!!

  7. Hejaheja! Mina storebröder (tvillingar) föddes i vecka 30 med akut kejsarsnitt för att den ena hade feber. De var pyttesmå och Kalle var ju sjuk men de båda klarade sig och har noll men idag. Detta var för 24 år sedan, och hade de så bra vård för förtidigt födda då – tänk vad utvecklingen gjort fram tills idag! Kram & lycka till alla fyra!

  8. Håller tummarna för er och era små bebisar! Skönt att du träffat bra personal, sjukvården i Sverige är verkligen super! Tack för att du delar med dig till oss. Kram!

  9. Blir helt gråtig när jag läser pga tänker på hur rädd,utlämnad,oförberedd jag själv skulle känna mig om det hände mig, så jag kan förstå att det var en jobbig upplevelse. Men BRA att du stött på trevlig och kompetent personal, att alla mår bra under omständigheterna och att ni fått komma hem igen

  10. Heja vad skönt att det ändå gick såpass bra! Hoppas hoppas det fortsätter så och att de inte vill komma riktigt ännu, hoppas att du får må bra också.
    Såhär från en fellow mega-hypokondriker är det otroligt skönt att läsa dina tankar kring allt detta, jag är också extremt orolig av mig och är lite rädd för att bli gravid pga det, men menar alltså med detta att det känns bra att läsa om det, och du skriver så bra dessutom 🙂 Heja dig!

    • Vad skönt att du tycker det är skönt att läsa om det och att jag inte skrämmer dig :)) Alla säger ju (och jag tvivlar inte på dom) att det är värt det när bebisarna väl kommer ut.

  11. Jag har aldrig tidigare kommenterat här men detta inlägg berör mig något enormt! Din text beskriver den resa som jag gjorde med mina tvillingar i magen.
    Enda skillnaden att jag inte kände någonting utan man upptäckte att min tapp var förkortad (0,8mm) vid en rutinmässig vaginalkontroll i v28 (då jag hade en läkartid för att bedöma huruvida det var riskfritt att fortsätta jobba som jag önskade).
    Kortisonsprutor för lungmognad och bricanyl i dropp för att förhindra värkarbetet. Körd 20 mil i ambulans till sjukhuset i Linköping.
    Var inlagd för dagliga kontroller i tre veckor och sedan beordrad sängläge hemma i ytterligare fyra.

    Nu är ju alla graviditeter så olika men jag vill ändå skicka lite pepp med min historia då dessa försiktighetsåtgärder gjorde att jag gick till v38+2 då jag blev igångsatt (ödets ironi). Min pojke och flicka föddes komplikationsfritt och är idag två vildingar på 20 månader!

    Heja dig och bebisarna! Ni klarar många veckor till!
    Kram

    • Oj ja då har vi verkligen liknande erfarenheter. Tänk vilken himla tur ändå att båda våra tappar undersökts och att det upptäckts att de varit för korta, tänk annars. Jag grät så himla mycket den där första natten mycket på grund av hur extremt oförberedd och chockad jag kände mig. Om det då cokså kommit två barn där vet jag inte hur jag hade hanterat chocken. Tack för peppen och för att du delar med dig! Jag kör ju också mycket säng- eller soffläge här hemma också och hoppas på att jag kan baka på bebisarna ett tag till precis som du <3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *