Articles by Anders

You are currently browsing Anders’s articles.

Klungan är humorgruppen bakom täten och ledarna. Ett egensinnigt och -mäktigt gäng som inte vinner tv-tävlingar á la Grotesco; som inte – ”ironiskt nog” – förvandlas till allt de ironiserat över á la Killinggänget; som inte programleder (eller pausunderhåller) branschgalor á la Anders & Måns; och som absolut inte bara drar unkna rullande band-skrivna pseudoskämt á la humortrupperna i TV4. Vad är då Klungan för en humorgrupp? De är den norrländska cellmultiplicerade milleniumversionen av Hasse & Tage. Konsekventa, konsekvensmedvetna och konsensushatande.

En gång kan jag ha läst att allt deras material är improviserat. I sådana fall improviserat in absurdum²

För det är absurt. Skruvat så det riskerar att slå knut på en, och ändå mycket precist och laddat. Varje mening träffar högt på skalan över twittervärdigt. Därför kan det omöjligen vara improviserat i stunden, på scenen. Snarare, likt en dansföreställning, improviserat och öva-öva-övat framför spegeln. Ända tills det sitter. Timat och klart in i minsta komiska detalj. Inte så konstigt då att de i sina båda senaste Riksteatern-turnerande föreställningar samarbetat med den välrenommerade regissören och koreografen Birgitta Egerbladh. Båda tillhör mina favoriter, det gör jag ingen hemlighet av (goodbye kritikerambitioner!) och hittills har varje ny föreställning av dem (sinsemellan eller varförsig) blivit en bekräftelse på vad jag tycker om.

Och jag tycker rent ut sagt Se oss flyga över scenen i fruktansvärda hastigheter är det bästa som de gjort. Trots den hopplöst svårmemorerade titeln.
De har gått djupare i fantasin och medvetandet, utvidgat humorbegreppet till de både sorgliga och arga humör som skrattsalvorna gränsar till. Dessutom lagt sig till med mer Egerbladhsk hyperverklighetsdans. Finkänsligt observant på det repetetiva och märkliga i människors säregna rörelsemönster. En Klungan-föreställning är i första hand karaktärsdriven, oavsett om mediet är radio (Mammas nya kille), tv (Ingen bor i skogen) eller på en scen, och vissa persona glider mellan dessa givna verkligheter. Såsom nycirkusartisten och evige tonåringen Katla – hatad och älskad av alla – vars historia äntligen fördjupas genom en lång scen med föräldrarna i barndomsköket.

Den mobila köksinredningen ramar in scenbilden nästan genomgående. Överdrivet höga hyllskåp med luckor glider ljudlöst mellan scenerna, pusslas samman eller luckras upp. När dörrarna öppnas ser vi i publiken dock ännu inledningens fantasivärld: den Undervärldsgalna verkligheten strax bakom blickfånget – inköpt för ”75 000:- när det begav sig. Antagligen värt betydligt mer idag”. Klungans scenografi har alltid varit snygg, men i min mening aldrig haft ett så tydligt uttalat budskap som nu.

Det blir ofrånkomligen många varianter av köksscener. Diskbänksrealism á la Klungan månne. Vi ser släktforskande avvikare källsortera ihop livspusslet, den ansvarsfruktande och -törstande pojken som gör sitt sista år som gosse, den finlandssvenska familjens fruktade middag utan spritfylld patriark samt tronföljarmötet mellan släktens tandläkarson och familjens svarta får. Just denna sistnämnda scen, där den ordentliga småbarnsfadern vill axla rollen som familjens farsot och dåliga samvete, är bland det bästa jag sett på scen överhuvudtaget. Det är roligt för att det är osannolikt och språkbruket så överraskande. Samtidigt smärtsamt starkt i sin skildring av individens självpåtagna hat, av kärlek för gruppens bästa. Enligt vedertagen psykologi en sann skildring av mekanismerna bakom missförstådda martyrskap.

Liksom all humor är det inte i alla sammanhang Klungan lyckas underhålla. Tv-serien verkar inte ha varit någon större succé (kanske beroende på sändningstiden mitt i sommarens alla repriseringar, sång- och deckarserier) och radioprogrammet, trots utnämningen P3s bästa humorprogram genom tiderna, byter även jag radiokanal från ibland.  Mycket av deras material blir i stort sett obegripligt utan sammanhang. Förställda röster och finurligt språk lockar dock till tillräckliga skratt för att jag ska lagra mer och mer av deras citatskatt.

När en är öppen och har blicken inställd på de suddiga konturerna av mellanmänskligt bekanta, alldeles bortom horisonten av psykologisk sjukdom, är de dock oslagbara. Boka en tid på terapiparketten och missa för tusan inte Klungan flyga över scenen i fruktansvärda hastigheter.  Tack som fan, Klungan.

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Ni har redan övergett övergödda Jay Leno och lämnat lismande Dave Letterman. Under ett par år flängt för flamman Conan O’Brien, citerat citatmaskinen Jon Stewart, kramat kapitalistsatirikern Stephen Colbert och getögat gemytlige Jimmy Fallon. Först nu upptäcker ni sjunde spelaren på plan, för liksom varje dag på Tack som fan behöver varje kvällsshow en egen man: Craig Ferguson.

Kan ni minnas The Drew Carey Show? Med misslyckade komikern Drew Carey i rollen som misslyckade kontorsarbetaren Drew Carey innan flera misslyckade relationer mellan lyckade kvinnor och misslyckandet Drew Carey fick den misslyckade serien att misslyckas förnya sig (ehum?! förnya?)  i ännu en (tionde!) missunsamt lyckad säsong. Inte minns ni väl det? Kom istället ihåg hur mycket roligare han var som misslyckad programledare för de båda misslyckade lekprogramen i tv: Power of 10 och The Price is Right.

The Drew Carey Show producerade s0m ni säkert förstår få lyckor (Christa Miller, Craig Ferguson, med flera mera kända birollsinnehavare) och många bedrövelser (Ryan Stiles, Diedrich Bader, Kathy Kinney, samt fler mer okända huvudrollsinnehavare utan profilbilder på vare sig IMDB eller Wikipedia). OM era minnen hyser minsta tvivel huruvida serien var så 90-talsusel som jag påstår eller ej, betrakta dvd-omslaget nedan.

Nej, det här blir aldrig videofondväggsvärdigt eller fulsnyggnostalgiskt som Pang i Plugget (Saved by the bell), Clarissa (Clarissa Explains It All) eller I Cooper’s klass (Hangin’ with Mr. Cooper), som alla har en hedervärd plats i den sena åttiotalistens Bennohylla. När vår generation oväntat gör avbrott från det egna navelskådandet och konverserandet om förträffligheten i att vara en unik individ rekommenderar jag Craig Ferguson. Faktum är att jag nu genast vill ordinera ”Ferg” till alla generationer.

Han är en fullblodsentertainer… En gentlemannamässig hingst. En glädjeskvättspridande labrador. En bordsbensjuckande Frank Sinatra.
The Late Late Show är… inte alltid bra; sällan dåligt; alltid underhållande. Mitt betyg blir generöst.
Vad jag vill få ut är dock… Craig Ferguson. Den före detta punkaren som lägger ut alla sina egna program på Youtube. Den före detta missbrukaren som hög på livet vägrar skoja om ”veckans skogstokiga skojis” Charlie Sheen. Den invandrade patrioten vars självbiografi avhandlar resan nedåt i Europa och uppåt in America. Den publiktörstande programledaren i tvs tuffaste late night-segment som inte tål publikfrierier är slängd-i-käften 0ch slår uppåt.

När talk shows exploaterades av gelikar som Jerry Springer och Ricki Lake under nittiotalet förvanskades min och mina jämnårigas bild av genren för lång tid. Veckovisa avsnitt av Sen kväll med Luuk hade inget att göra med talk shows. Inte förrän långt senare förstod jag att formatet var exakt detsamma som i Late Night with Conan O’Brien, eller Hylands hörna för den delen. De gamla talk show-programmen (Jimmy Carsons, Dean Martins) har definitivt mer gemensamt med Late Late Show och Craig Ferguson än något annat underhållningsprogram på tv idag.

Without further delays,
Köa upp och prenumerera på http://www.youtube.com/user/TVsCraigFerguson/
Den enda talk showen värd namnet.

Tags: , , , , , ,

I ett försök att stävja Ranelidska tendenser och glädja mina ordbajskritiserande belackare publicerades recensionens bakgrund i ett tidigare inlägg. Nedan följer anteckningarna ur testprotokollet.

Premiärveckorna på reinkarnationen AG (tidigare Allmänna Galleriet) präglas av två saker: kött och kött.
Köttmarknaden i kylrummet har ersatt den som förr rådde i den småkyliga baren och restaurangen. Då, alltså förr, värmde jag mig med kaneldrinkar och kanske lite småhångel i lädersofforna. Idag skiter jag i kalla blickar från de sena hipsterkollektiven runt tapasbaren. Uppfylls istället av glädje från en förryckt blandning sittande gäster, vurmande och svärmande personal, utmärkta viner och köttstycken så viande fatale att jag får feber.

Hälften av alla sällskap tycks beställa hamburgaren. Somliga klämmer en tu- eller kvartsdelad till förrätt, medan andra tycks slunkit förbi bara för att bräda kompisarnas Big Mac från Donken 350m bort. Då dricks det Fanta ikapp; eller Brooklyn Lager från tapp; eller t o m Chateauneuf-du-Pape.

Två versioner, varav den ena testad, med bas av finaste hängmörade färs, färskt krispvitt bröd och förstås perfekta pommes frites. Jag vet inte vad som skiljer båda åt, men jag har svårt att tro Jureskogsvarianten skulle vara den sämre av de båda. Ovanpå den tumtjocka romb-randade biffen ligger nämligen kockens favoritost: den danska Sorte Sara. Att en gympasalsdoftande mellanlagrad gräddost skulle vara världens bästa cheeseburger-cheese är årets stora överraskning. I helgen jagade jag rätt på danskjäveln till kittost och inkluderade i en ostprovning. Ingen närvarande anade dennes välborgade hemlighet: vid smältning bildar den en alltigenom jämn och balanserande textur, perfekt för hårt griljerade ytor på exempelvis hamburgerbiffar. Ingen skiftande hinna som av färdigriven utanpåliggande fett- eller trådig smältost, utan snarare lik den smältkristallisering som annars bara uppstår i värmd cheddardip.

Överhuvudtaget präglas Johan Jureskogs hamburgare av denna balans. Det är pur perfektion, och därför inte i behov av de sötsliskiga eller kryddstarka bbq-såser som varenda annan restaurangburgare ostäms av. På AG räcker det med en grov, aromatiskt rökig, ketchup och en rejält senapspigg majonnäs för att ackompanjera anrättningen. Mest sås går åt till dopp- och dubbeldopp av friterade country fries av ovanligt fulländad karaktär: frasiga utanpå och mjuka inuti. Det går faktiskt att såväl trycka sönder dem enbart m h a tungan som att låta de smälta á la puré i gommen. De är så goda att jag blundande inte märker hur hela mitt bordssällskap roffar åt sig de sista frito-stavarna.

En genomarbetad alltigenom len upplevelse. Ät den med bestick eller i handen. Vad du än gör, kära karnivor, ät den och tillbe dem:

Prisad vare köttkreatören Johan Jureskog!
Du har skapat den perfekta hamburgaren.
Låt den skölja över jorden, så som ett smakprov från himmelriket.
Ge oss idag och imorgon, det bröd vi behöver.
Och föråt vi oss till och med skulder,
låt oss förbli vänner och kunder.
För jag klarar inte den prövning,
då du undanhåller mig allt det goda.

Ditt är AG, din är burgaren och äran, med titeln ”bäst av de bästa”.
Skål. Tack som fan. Amen!

Tags: , , , , , , , ,

Det här är världens främsta hamburgermakare. Låt er inte luras av egna tidigare erfarenheter. Minnet är subjektivt och vid alla blindtester kommer denna mans burgare bärga vinsten. Det är (visserligen) min subjektiva åsikt. Och jag står hemskt ogärna oemotsagd.
Let the fight begin.

Tjugo dryga år.
I min familj åt vi hamburgare på fredagarna. Helgtaco och fredagsmys i all ära, men enligt vår diskurs stod hamburgaren främst. Det har blivit ett otal varianter kryddning, färsblandning, bröd (lättast att glömma, svårast att förlåta), ketchup, senap, mayo samt tillbehör… Burgarna har växt i antal och storlek liksom middagssällskapet växt eller minskat i omfång och omkrets. Idag har jag tappat självförtroendet som familjens främste hamburgerbyggare lite. Igår åt jag nämligen den perfekt lena, matiga och ljuvaste burgaren. Tjugo års egentillverkning, raffinering, förfining och ful dining är till ända. Och detta utöver alla ”bruksvanliga” hamburgare en stjälper i sig under tjugotre människoår.

Tänker då främst på tidiga snabbmatsförsök/barnmatsstök som McDonalds, Clock och Sibylla bjudit på: enklaste mat och tillredning, så smaklösa att de måste döljas av marginellt smakfullare papp- och plastsaker. Följt av MAX-burgare från drive in-stationerna på väg till/från landställen, nattliga besök på BK, Solna korv och Crave. Sedermera de lyxigare montagen (som eg. bara har bättre tillbehör) serverade i varje hotell och på varje pub. Så kallade Restaurangburgare, från etablissemang som Broncos bar, TGI Fridays, Grill Ruby och Orangeriet, är alla mycket bra, men jag hade ändå bibehållet självförtroende nog och kallade mig kräsen när jag gick därifrån.

Det finns i sanning ingen annan rätt jag ätit så ofta.
Men nu närmar vi oss. Motståndet. Pic de la concurrence. Topplistan.

Sedan ett skolprojekt i sexan har jag dokumenterat hamburgertestandet och kan därför nedan räkna upp mina favoriter. För att inte ge doft- och smakminnet för stort spelrum begränsar jag dessutom urvalet till drygt tre år (fr o m november 2007 t o m idag). Det ska nämligen inte vara hopplöst svårt för er läsare att prova dessa vitt skilda köttkreationer, förutsatt att ni kan tänkas resa en bit för dem:

5. Burgerim – Sexpack (Tel Aviv, 2010)
4. Sassy’s sliders – 4 Sassy’s sliders (New York, 2007)
3. Cliff Barnes – Chiliburger X-tra allt (Stockholm, 2006-idag)
2. Texas Burger Co. – Limited edition halloumiburgare (Smaka på Sthlm, 2008)
1. Burgernight homecomin’ – 50 hamburgare för 25 personer (Barkarby, 2007)

Okej jag erkänner, utöver trean är ingen av ovanstående särskilt enkel att få tag på daglig dags för en Stockholmare, eller ens Sverigebosatt.
Vilket egentligen bara bevisar att en vinnarburgare inte är en ren smaksak, utan en av tillfället given upplevelse.
Men så finns det heller ingen anledning att leta längre. Inte ens att be mig svänga ihop en av otaliga ”Andersburgare”. Jag kommer hädanefter enbart hänvisa alla burgerlovers, junk food junkies och levain-karnivorer till en plats:

Restaurang AG på Kungsholmen
Hamburgaren på Johan Jureskogs vis

Betyg 5 av 5

Fortsättning följer
Del 2

Tags: , , , , , , , , ,

TNT Express

För att radera alla tvivel vederläggs min självbild med dessa inledande bevis:
Inför första publicering blev jag medlem på KB och skrev där om Bibliotekstjuven och systemfelet vid SVT Drama.
Inför andra publicering blev jag kund hos GH och skrev därefter om rakning och min kärlek till män med kniv.

Denna tredje publicering kommer jag ut som gubbe i pojkkropp när jag skriver ett argt brev till TNT Express och förklarar varför ”gubbe” är den nya ”nörden”.

Hej TNT!

Jag skriver till er för att ni behöver det. Och det är jag som behöver göra det.
Ni behöver få veta att ni gör fel när ni konsekvent misslyckas med er kärnverksamhet. Jag behöver göra det eftersom jag inte kan låta bli att påpeka fel när jag kommer över dem. Sådan är djungelns lag.

Två gånger under det senaste kvartalet har jag tvingats nyttja era tjänster, båda tillfällena i rollen som mottagare. Det, dvs tester vid två olika tidpunkter, har kvalificerat er för en recension på tacksomfan.se där även detta brev kommer publiceras. Så om ni – inte helt osannolikt – lyckas ”slarva bort” även denna post – liksom ni gjorde med mina paket – kan ni tryggt logga på och läsa där. Det är en tjänst jag tillhandahåller kostnadsfritt, en inkluderad service. Vad för typ av service ni erbjuder era kunder är ännu tämligen oklart.

Vid den förra försändelsen beställde jag genom mitt företag ett normalstort paket kablage från Storbritannien. Enligt uppgift från er outsourcade brittiska kundtjänst fastnade paketet i den svenska tullen. För en kundtjänsteperson i Indien är det antagligen en fullgod ursäkt. Europeiska Unionen, med dess medborgare och fria rörlighet, tycker sannolikt annorlunda.
Paketet fanns dessutom i Sverige inom 36h efter avhämtningen i Sussex: hos TNT. På depån i Upplands Väsby.
Varpå det dröjde två veckor innan vår brittiske leverantör lyckats spåra paketet, omadressera och göra det tillgängligt för uthämtning på en kiosk i Marieberg. Två km från måladressen.

Vid den nuvarande försändelsen beställde jag som privatperson ett litet paket från Frankrike. Nu hade ni uppgraderat era tjänster med försändelse-id-nr, vilket för en Posten-kund kan tyckas självklart och definitivt underlättar möjligheterna för mottagaren att felsöka varför era paket aldrig når en i tid.
Paketet fanns dessutom i Sverige inom 36h efter avhämtningen i Paris: hos TNT. På depån i Upplands Väsby.
Efter att dessförinnan hunnit befinna sig på Charles de Gaulle, Arlanda och… i min port. Det vet jag eftersom jag fick ett sms när paketet lämnade min port.
SMS är en trevlig tjänst, men varför ringde inte budet bara upp mig istället? Då hade paketet inte behövt åka tillbaka till Upplands Väsby, omadresseras och inte körts ut till ombud vid Odenplan. Dubbel negation? Ja, fast jag är minst trippel-negativ inför faktumet att ni aldrig körde ut paketet till ombudet. På fredagseftermiddagen tog ni nämligen beslutet att mitt paket skulle försenas tre dygn på  resan mellan Sveavägen och Odenplan.

På ett: ”Tja! Du har paket. Klickar du upp dörren?”;
hade jag svarat: ”Visst! Schysst. Trevlig helg!”;
istället för att rekommendera: ”Kära läsare! Nyttja aldrig TNT. De får dig att åldras i förtid.”

Det är lätt att tro sådana insikter berikar medvetandet på både bredden och djupet. Tyvärr känner jag inte så. Det har tvärtom varit ganska jobbigt att på veckans enda båda lediga dagar tvingas konfrontera faktumet att jag är en arg gubbstrutt som skriver arga brev. Nu genomgår visserligen gubben något av en renässans (av böcker såsom ”Gubbe – a lovestory” och ”Döda vita män” att döma), men jag kände mig inte riktigt klar med min roll som nörd, och en nörd kan inte vara gubbig.
I TNT-paketen finns actionfigurer och kultfilmer som därmed blir helt värdelösa för ett gubbskrälle som mig.

Är det inte förresten märkligt att adjektiven ”gubbig” respektive ”nördig” fortsätter vara negativt laddade även då ”gubbe” och ”nörd” blir hippa? Är det ett bevis på trenders förgänglighet och modekulturens ambivalens till verkligheten?

Jag vet inte vad jag ska tro. Inte heller vad jag kan göra. Jag står för tillfället förlamad framför garderoben med insikten att alla importerade och exklusiva t-shirts, fulsnygga cardigans, handknutna vintageflugor och extrema glaslösa glasögonbågar skall bytas mot gubbpreppy. Hur ska mitt knappa decenniums arbetslivserfarenhet och skralt ihopsamlade pension kunna täcka en helt ny garderob av stärkta skjortor, jordnära pullovers, handknutna silkesflugor och extremt nedsmutsade glasögon?

Betalar ni TNT?
Det är ert ansvar.

Iallafall om vi förutsätter att paketet inte når mig imorgon heller. Fast i den här takten har jag väl hunnit få en infarkt innan dess.

Tack på förhand och lycka till!
/Anders

rakning och kärleken till män med kniv

Tags: , , , , , , ,

För några somrar sedan började jag vara otrogen. Efter närmare tio år med samma frisör började hon bli till åren kommen. Samma år som min sena skäggväxt började ta fart på allvar var det dags att lämna närkvarteret och söka sig in till storstadens centrum.
Agneta gick i pension. Jag vet inte vad hon gör idag.

Förr var frisörer samma hantverkare som barberare. Eller egentligen etter värre: det hette barberare. Utbildningen var en och samma långt in på 1960-talet, efter att redan 1810 branchat ut dom medicinskt inriktade knivproffsen till kirurger. Innan dess, och nu snackar vi plötsligt 1600-tal, var barberaren männens lokala Facebook. Det vill säga om Facebook kunnat behandla ”armbrott, sår, åderlåtning och tandutdragning” som kung Karl X Gustavs barberare kunde (Ok, jag erkänner att liknelsen haltar lite).

En 16- och 1700-tals barbershop förknippades med andra ord med mycket annat än dagens herrfriseringssalonger, som kräver både övertalning och ev. pengar för en enkel trimning av skägget. Min första bekantskap med betald skäggvård var just hos en mångsysslare till frisör som vi kan kalla för Henrik. Han var den första frisör jag älskat efter uppbrottet från Agneta. Liksom alla stora omställningar sprider sig likt ringar på vatten följde andra konsekvenser av denna nya spännande hantverkare på och i min hjässa. Henrik nöjde sig inte med att bara klippa/styla huvudhåret. Han fick topparna, men var inte klar förrän han fått fixa hela huvudet: skalp, skägg, ja allt.

När jag inte orkade protestera längre, och trimmern skalat av min sista barriär, la han av. Förälskelsen tog slut och multikonstnären gick vidare med… pop- och rockmusik(!).
Men jag hade fått smak på hans typ av behandling. Den som gick en inpå bara skinnet.

När jag inte skriver och betygsätter tv, teater, film eller något annat för Tack som fan kommer skägget växa, varpå jag följaktligen måste besöka barberare. Denna vecka gör vi ett nedslag hos en av få kända veteraner i branschen: G H Herrsalong eller bara Herrsalongen som den kallas nu när Günther Hansel snart pensionerar sig.

På måndagar huserar ännu legenden Günther och hans nästan lika silvergråa kompanjoner Kurt eller Karl Christer i frisersalongen på Lästmakargatan 6 i Stockholm. Där har etablissemanget legat sedan rivningen av Klara-kvarteren, och likt en mörkt & svalt förvarad champagne utvecklat något mycket stort i det lilla utrymmet under sina 35 år. Det är gamla inramade fotografier på väggarna, speglar som omges av gröna trä-dito, bruna skinnstolar, ett avskilt vitt spröjsat telefonbås och en mycket gammal kassaapparat (bredvid Skatteverkets certifierade moderna register och en kortterminal). Det är mycket saker, fast ordning och reda; gubbmurrigt, fast fräscht; jag tänker Mad Men, varpå ni tänker kulturelithipster.

Det är en av få skönhetsinrättningar i Stockholm där män kan bli rakade med kniv, och sannolikt den enda som gör det på drop-in basis. Trots att konkurrensen uppenbarligen inte är mördande (”så länge Sweeney Todd håller sig borta, höhö”) är det ändå tydligt att salongerna med barberare försöker skilja sig åt. Det är mer än bara de olika märkena på detaljvarorna som raksalongerna säljer. Tjänsten i sig är unik. Så trots de få aktörerna har varje Stockholmsbarberare särpräglat sin stil.

Behandlingen som sådan är nämligen sig tämligen lik.
Skägget ska skäras av och skinnet helst lämnas helt:

  • Sätt dig så bekvämt som möjligt (vilket i Herrsalongens fall var lättare sagt än gjort då stolarna först måste extrautrustas med ett hårt nackstöd).
  • Knäpp händerna i en stilla bön under skyddsponchon.
  • Slut ögonen under den varma handduk som läggs över ansiktet.
  • Tvätta fejan.
  • Blotta strupen.
  • Förbehandla, mjuka upp håret med vatten eller olja.
  • Löddra sedan rikligt med varmt skum.
  • Själva rakningen.
  • Och efterbehandling.

Min erfarenhet av Herrsalongen är att de i alla avseenden är framgångsrika i utförandet av ovanstående punkter. De är dessutom mycket noggranna vid själva rakmomentet. Günther vet, enligt egen utsago, allt som är värt att veta om skägg, och en kan bara anta att det är han som bildat skola för kollegornas ansatser med den enkelbladiga kniven. De arbetar korrekt tyskt, dvs med viss finess och mycket funktion.

Rakprodukterna kommer å andra sidan sundet från engelska Taylor of Bond street, och finns förstås till försäljning. Vid en helrakning behandlas jag med deras underbart lena och flyktigt flytande pre-shave olja, ett ljummet försiktigt skummande raklödder med doft av t ex sandelträ, mandel eller avokado och en kraftig myskmusklig after shave. Det är härligt, om än lite ojämnt fördelat mellan för- och efterbehandling. Här blir det snarare fråga om en trestegsraket vars alkoholstarka avslutning får det att rusa i skallen.

Behandlingen prissätts utifrån tidsåtgång och omfattning, vilket även internätets andra Herrsalongen-testare kan vittna om. En 20 minuters-rakning som lämnar dig naken och tillfredsställd kostar mer än ett par hundralappar, men under en femhundring. Ett riktpris om 350 SEK är kanske rimligt.

Då riktiga barberare liksom riktiga frisörer kan ta ett helhetsgrepp om behåringen på huvudet är det inte omöjligt att få paketpris på rakning med klippning, och så gjorde jag under mitt besök i veckan. Då blir det naturligtvis dyrare, men det går inte heller att ”lämna salongen och se ut hursomhelst på huvudet”. En sådan obalans skulle kunna såra även den bäste medarbetaren vid Herrsalongens yrkesstolthet.

Det är inte utan lite dåligt samvete som jag ändå sätter betyget 4 av 5. Rakningen var inte dålig, men behandlingen kan göras till något ändå mycket mera.  Ett hantverk är till skillnad från en industriell vara mer utav en konst, och vi människor gillar olika sorters konstverk. Jag önskar mig en än mer estetisk och nästan poetisk upplevelse med barberaren. För min del började tiden under kniven som en romans, och jag drömmer därför om en ännu mera romantisk rakning.

Fast vem vet, kanske väcks mitt hjärta nästa gång en gammal tysk får sätta stålet mot min kind.

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Bilden är ett montage

Det är inte ofta det smäller i Stockholm. Händelserna i december förra året var varken första eller sista explosionen med terroristanknytning.  Fast 2004 års självmordsbombare, den s k KB-mannen, ville antagligen främst uppnå sitt livs litterära klimax.

Det är förhållandevis sällan en sån här historia rullas upp. I verkligheten vill säga. För i fiktionen är ingredienser som dubbelliv, klassresa, dödssynd, rättvisa samt konflikt mellan inre och yttre skeenden vardagsmat. Eller substans snarare. Det är ingredienserna som borgar för en god historia. Och dem såg både Anders Burius och Taimour Abdulwahab till att få med i sina respektive långkok.

I fallet med den bokstjälande bibliotekarien har vi nu nått det audiovisuellt inspelade dramat. Traditionstyngda SVT Drama har producerat en miniserie i tre timslånga delar efter ett manus av Malin Lagerlöf. Regissör är manusförfattarens man Daniel Lind Lagerlöf som samarbetat med varann tidigare i filmer, bl a Vägen ut och Miffo. Märk väl att regissören kallar tv-serien för ‘dramatisering’. Samma sorts tolkning som producenterna kommer benämna händelserna nära Drottninggatan som, om en sisådär 4-14 år från idag.

Liksom en stor del av denna recension gått ut på att stadfästa förutsättningarna runtomkring, börjar serien: Gustaf Skarsgård spelar den ambitiöse och välutbildade John som efter trettio-nånting inte nöjer sig med livet som småbarnsfar och skuldsatt. Han har utöver maximalt utnyttjade studielån, skulder till familjen och för bankens pengar nyligen köpt villa. I John växer en känsla av att omvärlden vill honom orätt som inte belönat hans slit med juridik- och litteraturstudier med annat än ett dåligt avlönat jobb i tunnelbanan. Hans hantverkarbror med egen firma är, å andra sidan, trött på att hans småborgerlige brorsa inte tar tag i sitt liv och försöker skaffa sig ett riktigt jobb. Han är med andra ord inte särskilt nöjd när John nu anställts av Kungliga Biblioteket på ett tidsbestämt vikariat. Dessa konflikter redogörs i detalj under större delen av första avsnittet. Vilket snart fått flertalet tv-tittare att stänga av och sätta igång nästa avsnitt på feeden från HBO.

Den dominerande amerikanska modellen bygger nämligen på principen att varje avsnitt är sin egen historia, med inledning-konflikt-fördjupning-klimax-upplösning-epilog, avsnitt efter avsnitt, medan ramberättelsen puttas framåt millimeter för millimeter, och fördjupas centimeter för centimeter. Att de svenska producenterna då väljer en nästan timslång inledande transportsträcka är för mig ofattbart.

Det är ingen dålig produktion. Tvärtom, en vackert fotad, bra rollbesatt, snyggt paketerad och välskriven historietolkning. Jag gillar t o m den stundtals mycket stela dialogen, vilken känns genuint blygsvensk och helt hemma i den hämmade biblioteksmiljön. Bara faktumet att den flyter med annat sorts lust och tempo så fort John byter språk när han antar sitt boksäljande alter ego Mr. Fields visar på en ytterst genomtänkt avsikt med språket. Därför är det synd att detta självklara tema inte blir bärande i någon av de historiebärande konflikterna.

Litteraturen, och människorna som jobbar för den, läggs i thrillerformen snarare än att skapa den. Så istället för att med publikens goda medieminne låta historien bakom spänna ut och spela förstafiolen, blir de bara delar i den spänningsfilmmall som regissören Lind Lagerlöf lärt sig i sina polisfilmer om Martin Beck och Johan Falk. På annat vis kan jag inte förstå varför den uppenbart Snabba cash-inspirerade lånehajen dyker upp i tid och otid för att sätta ytterligare press på bibliotekariens prekära situation.

Det finns visserligen redan fantastiska skildringar av bakgrunden till tv-serien: en prisbelönt radiodokumentär och ett kapitel ur boken I brottets spår av kriminalreportern Walter Repo. Kanske är det därför regissören känner att han måste betona vikten av att serien inte är en dramadokumentär. Dessvärre kan jag inte själv kalla det för modernt tv-drama heller, då SVT fortfarande inte tycks ha greppat faktumet att publiken önskar underhållande substans, i ett behändigt format, fördjupat men ändå lätt nog att rymmas i fickan.

Betyget blir 3 av 5 – vilket för mig, i det här fallet, var både bra och sevärt.

Alla tre avsnitt finns på SVT Play. Del 1 finns ute t o m 12 feb.

Tags: , , , , , , , , ,