Articles by Björn

You are currently browsing Björn’s articles.

Jag är just nu fast i ett beroendeframkallande litet spel: Zombie Café.

Detta är dock inte en recension av spelet ifråga, utan snarare av det här att vara fast i ett småspelsberoende. Ni vet, när man hittar något skitlir där man skall skjuta bollar på varandra och sedan inte kan sluta spela.

Det suger apballe att vara fast i ett sådant beroende. Och man njuter av varje sekund.

Först och främst måste vi reda ut vår terminologi. Vad är ett småspel? Helt enkelt ett litet jävla spel: Skjuta bollar. Styra en råtta som kör moped. Förstöra byggnader genom att avfyra fåglar med slangbellor. Ni är idioter om ni inte fattade det. Och vad innebär det egentligen att ett spel är beroendeframkallande? Att man blir beroende av det. Idioter.

Nu är de knepiga bitarna är ur vägen. Låt oss vända oss till det där “suga apballe är gott”-påståendet jag nyss hävde ur mig.

Småspelsberoendet är obehagligt. När man lirar vet man att man egentligen bara slösar bort sekunder, minuter och timmar av sitt ständigt försvinnande liv. Det är förknippat med ångest. För det är ju så ohyggligt meningslöst. Samtidigt vill man mäta sig själv – kan man komma längre i evighetsbanan denna gången? Kan man komma till nästa nivå av zombier-som-serverar-maträtter-till-betalande-kunder? Efterhand som man spelar får man små belöningar: man kommer till nästa nivå, går upp en level, låser upp ett nytt vapen. Ni vet, sånt man kommer vara stolt över när man ligger för döden en vacker dag.

De krafter som kämpar om människosjälen i detta fall är två: 1) ens önskan att leva ett värdigt liv (försöker hålla en borta från spelet), 2) ens barnsliga tävlingsinstinkt (håller en kvar vid det). Vilken kraft vinner? Ni vet förbaskat väl vilken kraft som vinner. Sätt aldrig pengar mot barnslighet, girighet eller fåfänga.

Vad vi har här är en klassisk recensionssituation. Jag vill båda ge fenomenet en etta och en femma. Det får bli en trea.

Därmed är mitt recensionsskrivande äntligen slut, och jag kan återvända till att servera fingerburgare på mitt zombiecafé.

The Naked Gun är en film så obeskrivligt korkad och dum att om man inte är observant så skulle man kunna missa att den är väldigt smart.

Storyn bör vara välbekant. Men ens om den inte vore det så skulle jag inte ägna en rad åt att beskriva den. För vad vore poängen? Även om filmskaparna uppenbarligen strukturerat rullen med omsorg – tro mig, det behövs i effektiva komedier – så är inte berättelsen poängen här. Det enda manusförfattarna var intresserade av var att ta oss från den ena dumheten till den andra.

Filmen släpptes 1988 och har sedan dess varit en av hörnpelarna i parodigenren. Till skillnad från den skit som kallas parodier nuförtiden – ni vet precis vilka filmer jag menar – så begick The Naked Gun inte misstaget att bara parodiera enskilda scener. Istället hittade den sitt stoff i genren som sådan. De flesta sekvenserna kan man inte koppla till någon särskild scen i någon särskild snutfilm, utan snarare till scener som vanligtvis dyker upp i alla snutfilmer. Inte konstigt att filmen leker så mycket med klichéer och våra förväntningar.

Skämten i The Naked Gun är fortfarande roliga. Detta skiljer den från skämt i exempelvis Meet the Spartans. Där den senare filmen uteslutande ägnar sig åt populärkulturella referenser som redan börjat bli bortglömda, ägnar sig The Naked Gun åt att omsorgsfullt plantera sina idiotier. Handen på hjärtat, kan någon förutse att en tiger kommer springa in på basebollplanen och bita ihjäl en spelare? Eller att en annan spelare plötsligt tappar sitt huvud?

Inte för att filmen i sig vet om att den skall vara rolig. Skådespelarna avslöjar inte för en sekund att de försöker locka oss till skratt, varför de lyckas. Och rullen ser från första till sista ruta ut som en… tja, kanske inte en proffsproduktion, men åtminstone som ett avsnitt ur valfri polisserie från 80-talet.

Det går inte att förneka att mycket kärlek och omtanke gick åt till att prestera The Naked Gun. Men så blev den ju också en av världens roligaste filmer.

***Varning för mycket blod och splatter i klippet nedan!***

Alla mardrömmar jag haft de senaste 15 åren har handlat om zombier. Detta kan förmodligen förklaras av att jag såg Peter Jacksons ganska usla, men ack så fantasifulla och effektspäckade, zombierulle Braindead i alldeles för tidig ålder. Den skrämde skiten ur mig, trots att den egentligen är en komedi. Jag minns att jag ägnade 2-3 månader efteråt i ängslan över vad jag skulle göra om min mor blev en zombie.

Sedan dess har jag varit besatt av de odöda. Jag är inte världsledande expert inom området, men jag har plöjt igenom det mesta som populärkulturen haft att erbjuda. Allt från George A Romero-filmerna, deras parodier, Left 4 Dead-spelen, Resident Evil-spelen och -filmerna, The Walking Dead-serien (ej ännu albumen), och så vidare. I min hylla står även novellantologin The Walking Dead (ej att förväxla med serien eller albumen), Eden Studios rollspel All Flesh Must Be Eaten och Asmodées brädspel Mall of Horror. Listan skulle kunna göras längre, men jag gissar att alla har fattat vad jag är ute efter: om zombier har fans, då tillhör jag dem.

Så. Låt mig nu, efter 17 års besattheter, summera vad jag lärt mig om dessa fiender – och komma med en utvärdering. Vi här på Tack som fan kan ju trots allt inte nöja oss med att bara recensera filmer, hamburgare och tandpetare. Vi måste även attackera de viktigare sakerna i livet. Såsom monster.

Först en beskrivning. Zombier är människor – ibland djur – som har dött och sedan återvänt till livet. Orsaken till detta är ofta mindre viktig; om det inte är voodoo inblandad, så är militären det – alltid i något försök att forska fram supersoldater. Ofta är det dock ganska mycket skit samma varför de odöda gjort en Jesus och återvänt – inte ens George A Romero brydde sig om att ge en vettig förklaring – huvudsaken är ju att  de är tillbaka.

När de döda väl skrubbat av sig kyrkogårdsjorden ger de sig alltsomoftast av för att jaga människokött. Större delen av tiden vill de bara äta av våra kroppar, men stundtals är de så pass petiga att det bara är hjärnan som duger. Tydliga kännetecken är stympad lekamen, trasiga kläder med blodfläckar – personhygienen är överlag undermålig – och en tendens att framslunga oroliga stön. Hastigheten är ett ständigt debattämne bland zombiologer: Den gamla goda tidens zombier var långsamma och släpade sig fram. Men när ADHD-generationen dör verkar de, i enlighet med vad man kunde vänta sig, röra sig snabbare och smidigare än någonsin.

Överlag är zombier trevliga att ha med i filmer och berättelser. De sätter schysst fokus på oss människor. Vi kan – bara som exempel – nämna alla odöda som staplar runt i ett köpcentrum i Dawn of the Dead. Eller den person som i livet knuffar en kundvagn i Shaun of the Dead – och sedan, när han blivit zombie, fortsätter göra samma sak. Ah, ironin. Visst är det underbart att se mänskligheten i ljuset av tanklösa, skadliga lik?

Som fiender är zombier både bra och dåliga. De är dåliga främst eftersom de helt och hållet saknar karaktär. Visst, det råder ingen brist på zombier med olika bakgrund. Jag kan på rak arm erinra mig att jag har sett zombier som varit (tidigare) poliser, raggare, kvinnor i brudkläder, hare krishnas och präster. Men det där är bara yta. Under den flagnande huden är de likadana allihop: de är endimensionella tokar med ett enda mål i sikte. Och de har inte ens vett nog att artikulera sig mer än något enstaka “BRAAAAINS!” Så försök ni sätta er ner och ha en trevlig diskussion med ett par stycken. Den bjudningen vore en katastrof, jag lovar.

Vad som gör dem till bra fiender är… tja, att de är så endimensionella. Det finns ingen mening i att försöka förhandla med dem eller övertala dem. De lyssnar inte. De tänker bara fortsätta komma efter en tills man blivit av med allt kött man har på sig. Det är otäckt, just eftersom det aktiverar våra överlevnadsinstinkter. En zombie är svår att manipulera – allt man kan göra är att slåss eller lägga benen på ryggen. Skräckeffekten stegras ytterligare av att dessa fiender kommer i stort antal. En zombie kan man springa ifrån. Men hundra – som alla kommer från olika håll? Hujedamig. Inte konstigt de lagt civilisationen vid sina fötter så många gånger.

Från oss som lider av viss bacillskräck får de vandrande döda också några pluspoäng. Att bli biten av ett av dessa benrangel är att påbörja en långsam förvandling som kommer att sluta med att man är en av dem. Och det finns ingen desinfektion i världen som hjälper.

Splatterfans bör uppskatta dem oerhört. Att göra en film där levande människor hackas i bitar och får sina huvuden bortsprängda kan stundtals betraktas som osmakligt. Men om det gäller folk som redan är döda? Tja, vem bryr sig? Knock yourselves out.

Summan av kardemumman gällande deras fiendepotential är följande: om man skall göra en skräckfilm i panikens modus där tyngden ligger på överlevnad, då är zombier ett ypperligt fiendeval. Om man skall göra ett drama baserat på karaktärskonflikter – då bör de inte vara den primära antagonisten.

Tags: , , , , , ,

Pris ske gudarna att det görs filmer som Black Swan. Här har ni en rulle som kastar sig ned i det mänskliga hjärtats alla mörkaste skrymslen, och som gör det med en passion och intensitet som gör Tchaikovskys  musik rättvisa. Detta, kära läsare, är ett drama som förkläder sig i psykologisk skräck och sedan stampar gasen i botten. Återhållsamhet är inte Black Swans modus.

Nina Sayers (Natalie Portman) är ballerina. Hon tränar, tränar och tränar. Varje rörelse finslipas intill perfektion. Hon är en av dem som skulle kunna vara intressanta för huvudrollen i demonregissören Thomas Leroys (Vincent Cassell) uppsättning av Svansjön, men Leroy hävdar att hennes tekniska perfektionism är ett hinder. Nina är helt klart en underbar version av den vita svanen – elegant och graciös – men kan hon visa upp den frisläppthet och passion som krävs för den svarta? Tvivlen hopar sig i hennes och regissörens sinne. Samtidigt dyker en ny ballerina upp (Mila Kunis) som är precis så frigjord och farlig som rollen kräver.

Det låter säkerligen som ett klassiskt bakom scenen-drama, men här finns ytterligare en liten detalj: Portmans karaktär håller på att bli sinnessjuk. Ju närmare premiärdatumet hon kommer desto mer lider hon av hiskeliga vanföreställningar. Hon får sår på kroppen. Ser märkliga saker i speglar. Och verkar lida av en del hallucinationer som ligger så pass nära verkligheten att… tja, vem kan egentligen säga vad som är vad?

Vad jag gillar med Black Swan är dess intensitet. Fokus ligger helt och hållet på Ninas kollapsande värld. Tonerna är mörka. Regissören Darren Aronofsky pumpar upp Tchaikovsky-musiken till 11 och låter sedan ett sjuhelvetes melodrama utspela sig inför våra ögon. Han besparar oss väldigt lite: hela filmen är inspelad med handburen kamera, och Aronofsky tycks formligen trycka upp den i skådisarnas ansikten. Och Portman, Cassell och Kunis gör ett ypperligt jobb med att skapa ett slags miniatyrhelvete i sina karaktärer.

Black Swan är en film man ibland vill rygga bort från. Det ruvar en mängd känslomässiga trauman i den, och några sekvenser av fysiska plågor som får det att rycka till i kroppen på en. När rullen väl är över är man tacksam att man har sitt eget elände att återvända till. Ninas vill man inte ta del av.



Mini-sketchen om Kålle Hising måste vara något av det roligaste som någonsin skådats i svensk komedihistoria.

Henrik Dorsin spelar en göteborgare som sitter i sin västkuststuga och drar ordskämt. I bakgrunden ljuder vemodig gitarrmusik. Mannen avslöjar att han varit hos sin läkare och fått reda på att han drabbats av cancer. Ett tungt, jobbigt besked. Han brister i gråt. Men slutar för den sakens skull inte dra ordvitsar. Det är direkt omöjligt för honom att sluta vitsa – “det är därför här luktar skämt”.

Däri ligger sketchens briljans. Visst, ordvitsarna är roliga. De får en att skratta ett åhå-vad-dumt-skratt. Men situationen i sig är så absurd att den svävar upp på Monty Pythons altituder: en cancersjuk människa drabbas av dödsångest, men måste tvångsmässigt dra sina triviala små fyndigheter. Henri Bergson torde vara stolt.

Vad jag egentligen vill få fram här är att Henrik Dorsin är vår främste komiker för tillfället. Hans material är nyskapande och oväntat, och han har en fantastisk känsla för stämningar och parodier. För vad – jag bara undrar – hade sketchen egentligen varit utan det vemodiga gitarrplinket? Det gör bilden komplett.

Bloons TD 4 är ett så kallat Tower Defence-spel till iPhone. Som spelare bevakar man en eller flera vägar längs vilka en mängd ballonger kommer gå parad. Ballongernas mål är att ta sig från ena sidan av vägen till den andra. Spelarens mål är att stoppa dem.

Varför ballongerna måste stoppas blir aldrig riktigt klart. Det betyder att jag som spelare kan hitta på en egen motivation för att vilja ha sönder dem. Ni behöver inte följa mitt exempel, men personligen bestämde jag mig för att ballongerna är en samling jävla FASCIST-NAZIST-BALLONGER som lyssnar på JUSTIN BIEBER! De måste alltså dö!

Alltså. När man är klar över sin motivation kan man börja placera ut apor, flygplan och andra osannolikheter vid vägarna. Dessa kommer beskjuta ballongerna. Lyckas man överleva 75 anfallsvågor utan att sammanlagt 100 ballonger lyckas komma undan, då har man klarat en bana.

Som alla andra TD-spel är Bloons TD 4 beroendeframkallande. Man klarar av en bana – eller misslyckas med den – och måste genast spela igen. Man hamnar i något slags idiot savant-trance och upptäcker att ens hjärna fullkomligt älskar logiken, pusselelementet och stressen. Själva spelformatet i TD-spel är kort sagt så genialt att det är svårt att göra ett riktigt dåligt spel av det.

Bloons är utmanande. Okej, medium-nivåerna bör ingen ha några större problem med, men när man väl börjar spela på hard så är det lätt att vara ödmjuk. Jag kan exempelvis erkänna att jag inte är klar med spelet av just denna anledning.

Mitt klagomål skulle vara att möget känns ganska random. Vad har apor, flygplan, båtar och missiler med varandra – eller ballonger – att göra? Ingenting. Story och bakgrund är naturligtvis skit samma i ett spel som detta – men det är någonting som jag menar kan krävas för att ett lir skall nå upp till mästerverksnivåer. Bloons saknar all konsekvens och begriplighet, varför jag nöjer mig med att ge det en trea. Bara för spelglädjens skull.

Buried

Buried tar tag i en skräcksituation vi alla fasar: den där vi blir begravda utan att ha lyckats avlida först.

När filmen börjar vaknar Paul Conroy (Ryan Reynolds) till liv i en låda. Lådan verkar vara under jorden. Med sig har han en Zippo-tändare och en mobiltelefon som inte är hans egen. Hur hamnade han här? Och framför allt – hur skall han ta sig ut? Panik kickar snabbt in: telefonen har inte oändligt med batteritid, och syre är något av en bristvara under marken. Ganska snart kommer Paul, med andra ord, inte att befinna sig på helt fel ställe – utan på helt rätt.

Handlingen i Buried är helt och hållet förlagd till Pauls låda. Vi får inga befriande flashbacks till livet innan han förpackades, ingen frihet från hans klaustrofobiska helvete. Innan filmen började observerade jag till mina kamrater att detta antingen innebar att filmen blev “skitbra eller skitdålig”; det är lätt att se hur en sådan film skulle kännas långtråkig och enerverande. Märkligt då hur händelserikt filmen får livet i en låda att framstå som: Paul ringer och tar emot fler samtal efter att ha blivit begravd än jag gör på en hel vecka. Det må vara ofördelaktigt och oönskat att bli levande begravd, tycks filmen resonera, men vad det gäller underhållningsfaktorn har lådor fått oförtjänt dåligt rykte.

Många aspekter av Buried gör en irriterad. Paul borde egentligen ha tagit slut på syret i lådan efter bara en kvart: han pratar, skriker, andas, svettas och har en tändare igång. Och de myndighetspersoner han ringer till för att få hjälp är så ofantligt korkade och tröga att man vill strypa någon (efter fyrtio minuter speltid observerade jag att man skulle göra en uppföljare där Paul ger sig ut på en Kill Bill-resa för att hämnas på varenda urbota korkad jävla idiot som kopplade honom vidare eller helt enkelt inte lyssnade på honom). Och när det börjar gå upp för oss vad som hänt Paul dyker en del logiska luckor upp. Men vad filmen i slutändan vinner på är att den är ett snyggt genomfört thrillerexperiment: Hitchcock hade, som någon recensent skrev, varit stolt.

Min gissning är att Buried är så bra den överhuvudtaget skulle kunna vara: det är en konceptfilm med en passande insats från Ryan Reynolds sida, och är nog lagom otäck för att inspirera en och annan mardröm.

För mig är dragspel ljudet av svenska parker med folkkära artister. Evert Taube. Benny Andersson. Roland Cedermark. Dragspel är ett instrument som skvallrar om att alla har trevligt. Livet är lugnt och mysigt. Det är alltså sinnebilden av allt jag önskar bekämpa.

Sedan något år finns dock ett klipp på YouTube där en grabb ger sig an det tredje sommarstycket ur Vivaldis De Fyra Årstiderna – på just dragspel. De som är bekanta med stycket – och det kan jag tänka mig att de flesta är, även om de kanske inte skulle kunna placera det – vet att det skall spelas i ett sjuhelvetes tempo. Ett tempo som jag inte riktigt associerar med de svala sommarkvällarnas dragspel.

Jag vill dock hävda att grabben lyckas. Faktum är att jag tänker gå ett steg längre än så och påstå att detta är den mest imponerande soloinsats jag någonsin hört på ett instrument. Den fete grabben med dragspelet kan hädanefter skryta med att ha spöat Slash, Jimi Hendrix och Eric Clapton. Han tar dem i håret och trycker ner dem i dyngan – ansikten först. Visst, de där legendarerna är stora på sina sätt – men den här killen är strået vassare. Han får sitt dragspel att låta som en hel orkester. Dessutom i ett tempo som de flesta av oss knappt kan uppskatta.

Dessutom. Kolla på honom. Inte nog med att han ser ut som Neville Longbottom i Harry Potter – följ hans kroppsrörelser och ni kommer inse att den här grabben… han rockar. Luggens daller vid 1:45 visar på en passion få andra musiker kan uppnå.

Egentligen är insatsen värd fem poäng, men jag drar av ett. Mest eftersom ungjäveln fått mig tycka dragspel var häftigt.

Tags: , , ,

I årets upplaga av Melodifestivalen presenteras artisterna i sketchformat.

De sitter vid ett bord i en småskum industrilokal och blir förhörda av två poliser. Poliserna spelas av två skådespelare vars namn jag inte känner till – och inte heller tänker googla mig fram till eftersom jag inte vill ha dem i min sökhistorik. Den ena polisen – mannen – är klen och mesig, och den andra – kvinnan – är sträng och hård. Förhören består främst i att dessa två poliser häver ur sig väl förberett material om artisternas utseenden och bakgrund, och att artisterna sedan antingen svarar med likaledes förberett material eller låtsas skratta.

Låt oss titta på ett inslag.

Detta, kära läsare, är anledningen till varför jag hatar svensk humor. Vem har egentligen skrivit skiten? Materialet är så uselt att man vill gråta. Titta i artisternas ögon och ni kommer se hur de lider sig igenom varje dåligt skämt, och hur det plågar dem oerhört att behöva flina artigt åt de tafatta vitsigheterna.

Deras lidande är dock inte i närheten av publikens. Jag har vid 2-3 tillfällen bett att någon vän skall stänga av ljudet på TV:n lite tillfälligt, bara för att jag skall slippa höra lustighetsförsöken. Och det, kära läsare, är väl den fränaste kritiken jag kan rikta mot inslagen: i den svenska melodifestivalen är det slutligen mellansketcherna som tar knäcken på mig. SÅ dåliga är de.

Tags: , ,

Låt oss inleda med lite statistik. Det mest populära videoklippet på YouTube som föreställer den första månlandningen har lite över 5 000 000 visningar. Dessa har det lyckats skramla ihop sedan februari 2006. John Lennons “Imagine” har visats 7 000 000 gånger sedan oktober samma år. Attackerna på World Trade Center – även detta klipp från -06 – har cirka 12 000 000 visningar.

Jag nämner dessa siffror eftersom en annan siffra blir väldigt intressant i jämförelse: YouTube-klippet “Charlie bit my finger” lades upp den 22 maj 2007, och har sedan dess spelats inte mindre 278 652 845 gånger. Det är mer än en kvarts miljard visningar, kära läsare.

Jag vill verkligen inte skriva er på näsan, men min poäng med att berätta denna statistik är följande: vår färd ut i världsrymden, en tidlös sång om den utopi vi skulle kunna leva i, och startskottet för det nya årtusendets stora tragedier – dessa får alla se sig brädade i loppet om internetgenerationens intresse. De har besegrats av två fula, irriterande ungjävlar.

Det ena barnet – Harry – har blivit bitet av sin lillebror – Charlie. Harry är dock en enfaldig liten SKIT och sticker därför in fingret i Charlies mun igen. Charlie biter till. Harry skriker “OUCH!” och börjar gråta. Sedan bannar han sin bror. Charlie flinar. Harry verkar förlåta honom. Det är det hela.

Och det har fått. En. Kvarts. Miljard. Visningar.

Charmen går mig förbi. Visst, jag ser enfalden i att ungen som ser ut som Christian Bale stoppar in sitt bleka, vidriga finger i sin feta lillebrors käft – och att han gör det EFTER att redan ha blivit biten en gång. Det är korkat. Och visst, jag ser att Christian Bale/Harry pendlar lite i humöret. Men kom igen – en kvarts miljard visningar?

Ett par av dessa visningar är fullt begripliga. De har exempelvis uppkommit av att folk som jag – alltså människor som inte fattar vad klippet går ut på – ser eländet om och om igen i ett gagnlöst försök att förstå. Eller så har de uppstått då barnens farmor suttit och kräkt ner sig själv några hundra gånger över sina söta, söta barnbarn.

Men då återstår fortfarande ganska många visningar att förklara. Närmare bestämt. En. Kvarts. Miljard. Visningar. Var kommer de ifrån? Jag vet inte. Jag vet verkligen inte. Och det skrämmer mig. För tänk om det verkligen är så som jag alltid misstänkt – att folket på Familjeliv.se börjat sprida sig till resten av nätet? Alla de där avskyvärda, äckliga människorna som bara lever för att föröka sig och köpa barnvagnar och prata blöjor och le åt att deras ungars bajs ser så trevligt ut och som bara är i vägen på caféer och som alltid sätter sig för nära en på restauranger och som förvandlar livet till en plåga för oss riktiga människor?

Det är i skenet av detta som jag måste ge “Charlie bit my finger” 1 poäng av 5 möjliga. Klippet förtjänar inte bråkdelen av den uppmärksamhet det fått, och jag blir rädd av vad dess popularitet tycks antyda.

Ogillar ni också barn och barnfamiljer?
Författarens privata blogg borde vara något för er:
Björnnästet.se

Tags: , , , , , , ,

« Older entries