***Varning för mycket blod och splatter i klippet nedan!***
Alla mardrömmar jag haft de senaste 15 åren har handlat om zombier. Detta kan förmodligen förklaras av att jag såg Peter Jacksons ganska usla, men ack så fantasifulla och effektspäckade, zombierulle Braindead i alldeles för tidig ålder. Den skrämde skiten ur mig, trots att den egentligen är en komedi. Jag minns att jag ägnade 2-3 månader efteråt i ängslan över vad jag skulle göra om min mor blev en zombie.
Sedan dess har jag varit besatt av de odöda. Jag är inte världsledande expert inom området, men jag har plöjt igenom det mesta som populärkulturen haft att erbjuda. Allt från George A Romero-filmerna, deras parodier, Left 4 Dead-spelen, Resident Evil-spelen och -filmerna, The Walking Dead-serien (ej ännu albumen), och så vidare. I min hylla står även novellantologin The Walking Dead (ej att förväxla med serien eller albumen), Eden Studios rollspel All Flesh Must Be Eaten och Asmodées brädspel Mall of Horror. Listan skulle kunna göras längre, men jag gissar att alla har fattat vad jag är ute efter: om zombier har fans, då tillhör jag dem.
Så. Låt mig nu, efter 17 års besattheter, summera vad jag lärt mig om dessa fiender – och komma med en utvärdering. Vi här på Tack som fan kan ju trots allt inte nöja oss med att bara recensera filmer, hamburgare och tandpetare. Vi måste även attackera de viktigare sakerna i livet. Såsom monster.
Först en beskrivning. Zombier är människor – ibland djur – som har dött och sedan återvänt till livet. Orsaken till detta är ofta mindre viktig; om det inte är voodoo inblandad, så är militären det – alltid i något försök att forska fram supersoldater. Ofta är det dock ganska mycket skit samma varför de odöda gjort en Jesus och återvänt – inte ens George A Romero brydde sig om att ge en vettig förklaring – huvudsaken är ju att de är tillbaka.
När de döda väl skrubbat av sig kyrkogårdsjorden ger de sig alltsomoftast av för att jaga människokött. Större delen av tiden vill de bara äta av våra kroppar, men stundtals är de så pass petiga att det bara är hjärnan som duger. Tydliga kännetecken är stympad lekamen, trasiga kläder med blodfläckar – personhygienen är överlag undermålig – och en tendens att framslunga oroliga stön. Hastigheten är ett ständigt debattämne bland zombiologer: Den gamla goda tidens zombier var långsamma och släpade sig fram. Men när ADHD-generationen dör verkar de, i enlighet med vad man kunde vänta sig, röra sig snabbare och smidigare än någonsin.
Överlag är zombier trevliga att ha med i filmer och berättelser. De sätter schysst fokus på oss människor. Vi kan – bara som exempel – nämna alla odöda som staplar runt i ett köpcentrum i Dawn of the Dead. Eller den person som i livet knuffar en kundvagn i Shaun of the Dead – och sedan, när han blivit zombie, fortsätter göra samma sak. Ah, ironin. Visst är det underbart att se mänskligheten i ljuset av tanklösa, skadliga lik?
Som fiender är zombier både bra och dåliga. De är dåliga främst eftersom de helt och hållet saknar karaktär. Visst, det råder ingen brist på zombier med olika bakgrund. Jag kan på rak arm erinra mig att jag har sett zombier som varit (tidigare) poliser, raggare, kvinnor i brudkläder, hare krishnas och präster. Men det där är bara yta. Under den flagnande huden är de likadana allihop: de är endimensionella tokar med ett enda mål i sikte. Och de har inte ens vett nog att artikulera sig mer än något enstaka “BRAAAAINS!” Så försök ni sätta er ner och ha en trevlig diskussion med ett par stycken. Den bjudningen vore en katastrof, jag lovar.
Vad som gör dem till bra fiender är… tja, att de är så endimensionella. Det finns ingen mening i att försöka förhandla med dem eller övertala dem. De lyssnar inte. De tänker bara fortsätta komma efter en tills man blivit av med allt kött man har på sig. Det är otäckt, just eftersom det aktiverar våra överlevnadsinstinkter. En zombie är svår att manipulera – allt man kan göra är att slåss eller lägga benen på ryggen. Skräckeffekten stegras ytterligare av att dessa fiender kommer i stort antal. En zombie kan man springa ifrån. Men hundra – som alla kommer från olika håll? Hujedamig. Inte konstigt de lagt civilisationen vid sina fötter så många gånger.
Från oss som lider av viss bacillskräck får de vandrande döda också några pluspoäng. Att bli biten av ett av dessa benrangel är att påbörja en långsam förvandling som kommer att sluta med att man är en av dem. Och det finns ingen desinfektion i världen som hjälper.
Splatterfans bör uppskatta dem oerhört. Att göra en film där levande människor hackas i bitar och får sina huvuden bortsprängda kan stundtals betraktas som osmakligt. Men om det gäller folk som redan är döda? Tja, vem bryr sig? Knock yourselves out.
Summan av kardemumman gällande deras fiendepotential är följande: om man skall göra en skräckfilm i panikens modus där tyngden ligger på överlevnad, då är zombier ett ypperligt fiendeval. Om man skall göra ett drama baserat på karaktärskonflikter – då bör de inte vara den primära antagonisten.
