Articles by Björn

Vad kan vara värre för Kevin Costner än att slåss mot en jordhög?

Förmodligen att uppfostra en tonårsdotter. I skräckfilmen The New Daughter tvingas han göra både och, och ingetdera är särskilt lätt. I en sekvens får vi se den desperate fadern googla “raising teenage daughter” och “teenage daughter + odd behaviour”. I mitt stilla sinne satt jag och funderade över varför han inte bara gick totally bananas och googlade “teenage daughters in quantum physics”. Svaren lär vara lika begripliga.

Filmen handlar om Costner – den frånskilde familjefadern. Äktenskapet han nyss lämnade, och förmodligen försummade, urartade i två barn. Båda har hamnat i hans vård. Nu har Costner dock haft en briljant skräckfilmsidé – varför inte flytta till någon gudsförgäten håla och försöka uppfostra barnen ute på landet långt från deras vänner? I ett stort jävla hus? Ja, Kevin – varför inte?

Den åttaårige sonen är så gravt väluppfostrad att han knappt verkar ha en egen vilja. Han accepterar att nu bor de i det stora huset ute i ingenstans. Gissningsvis kommer han förbli oskuld till 40-årsåldern, men hey – sånt är livet. Tonårsdottern är tvärtom. Hon tycker allt är skit och bubblar av emobitchighet – åtminstone tills hon hittar den stora jävla jordhögen ute i skogen. Den verkar få henne att känna sig hemma. Men… varför kommer hon hem lerig och med torra löv i håret varenda kväll? Och varför har hon gjort en voodoo-docka?

The New Daughter är ännu en skräckfilm som tycks argumentera att livet är mindre otäckt om man aldrig skaffar barn. Den sällar sig till en lång och ståtlig tradition: Rosemary’s Baby, The Exorcist, Look Who’s Talking. Den gör det med äran i behåll, om jag får säga det själv – men det beror snarare på att den är stilfullt gjord än att den har något nytt att komma med (om vi bortser från att jordhögar, tillsammans med potatisar och rädisor, sällan är skurkar i skräckfilmer). Den är stilfullt filmad, och visar överlag prov på en mogen ekonomi – specialeffekterna hålls till ett minimum, och vi förväntas istället oroas av märkliga ljud och små antydningar. Det fungerar.

Vad som också fungerar är, märkligt nog, Kevin Costner. Jag har alltid upplevt honom som en svag och träig skådespelare. Men de senare åren tycker jag han har mognat rejält. Titta bara på The Upside of Anger och Mr. Brooks. Långt borta är tiden då han kryste ur sig insatser i Bodyguard och Waterworld.

Finge jag ge filmen någon kritik så vore det nog att slutet är lite väl utdraget. Det kommer en gräns där man vill att saker händer så att filmen kan ta slut någon gång, och vid en timme och femtio minuter är The New Daughter lite för lång för sitt eget bästa. Fram tills slutet är den dock en ganska småmysig skräckis som jag kan rekommendera om ni inte har något bättre för er en tisdagskväll.

Känner ni för att oroa er ytterligare?
Ni kan alltid besöka författarens privata blogg på Björnnästet.se.

The American är en konstfull thriller. Det är en tyst och observerande film om en enslig tillverkare av vapen. Har du ett specifikt önskemål om vad ett visst gevär skall kunna uträtta – då är denne man rätt person att kontakta.

George Clooney spelar huvudrollen med zen-liknande skärpa. Hans Jack, amerikanen som filmen alltså är döpt efter, befinner sig i Dalarna i Sverige när filmen börjar. Det är naturligtvis illa nog, men läget blir snabbt värre och han tvingas fly till Italien. Där ger hans uppdragsgivare honom The One Last Assignment: att specialtillverka ett gevär. Clooney skaffar sig det nödvändiga materialet och börjar arbeta. Under tiden träffar han en prostituerad som han kärar ner sig i, för om vår filmhistoria lärt oss något så är det att alla huvudkaraktärer som också är lönnmördare… egentligen bara vill bli älskade. Vi fäller en kollektiv tår.

The American är ett strålande hantverk. Anton Corbijn regidebuterar, och gör det med den äran. Som ni förstår är filmen vackert filmad, men jag imponerades ändå över hur Corbijn använder det visuella för att stödja sin story snarare än att låta det överskugga den. Tag bara det faktum att han ofta väljer att filma Clooney bakifrån. Clooneys karaktär lever ju i ständig rädsla över att The One Last Assignment mest är ett försök att röja honom ur vägen, och Corbijn tycks ständigt antyda vinklar han anfallas från. Det ger en paranoid effekt som är väldigt passande. Samma sak gäller de många smådetaljer från vardagslivet i den italienska byn vi får se: man undrar varför de ständigt noteras, och inser sedan att Corbijn mest försöker göra oss så vakna som karaktären måste vara. Mycket snyggt.

Jag misstänker att detta är en film många kommer att avsky. Den saknar överdådiga actionsekvenser och coola repliker. Och den skriver definitivt inte sin publik på näsan. Att kalla den thriller känns nästan missvisande eftersom det kommer med genreförväntningar rullen inte har några som helst ambitioner att leva upp/ned till. Snarare tvingar filmen oss att tänka: den utgår helt och hållet från att vi kan inta samma perspektiv som huvudkaraktären, men nekar oss egentlig insikt i vad som pågår bakom hans skallben. Effekten är mystiskt trevlig.

Detta är en film jag uppskattade oerhört. Men så älskar jag ju också tysta filmer, filmer som berättar visuellt snarare än med överflödig dialog. Och så älskar jag lönnmördare. Och paranoia. Om ni inte är likadana är detta kanske inte en film för er.