Articles by Björn

You are currently browsing Björn’s articles.

Kungligheterna före George VI av England behövde aldrig höras i radio. Radio fanns nämligen inte i sådan utsträckning att det var nödvändigt. De som kom efter honom kunde förinspelas. George levde dock i just den tid då folk i allmänhet hade tillgång till radio, samtidigt som hans tal av nödvändighet måste direktsändas. Inget av detta hade varit ett större problem om det inte vore för att han – just det – stammade något fruktansvärt.

The King’s Speech inleds med en plågsam sekvens. Vi befinner oss på 1920-talet. George (spelad av Colin Firth) – då bara hertig – skall hålla tal vid ett idrottsevenemang. En stadium med säkerligen 10 000 personer väntar med spänning på hans ord. Han stiger upp till mikrofonen och… får inte fram ett knyst. Han försöker verkligen – men orden kommer inte. Allt vi hör är ekot av hans havererade försök. Publiken börjar skruva på sig. Vissa av dem tittar bort. Det gör ont att se.

George besöker talpedagoger. Deras försök att få honom att tala visar inte bara på att de inte förstått hans problem – de använder dessutom metoder som är direkt förnedrande. George förtvivlar, och säger till sin hustru (Helena Bonham-Carter) att detta var sista gången. Aldrig, aldrig mer att han går med på att få hjälp. Hon söker dock i hemlighet upp den misslyckade australiensiske skådespelaren Lionel Logue – gestaltad av den aningen mer lyckade australiensiske skådespelaren Geoffrey Rush – i ett sista försök att komma någonvart. Logue lovar att han kan hjälpa hertigen – men han kräver fullständig förtrolighet.

Om detta låter tråkigt och osexigt så vill jag omedelbart slå den tanken ur huvudet på er. The King’s Speech är 2010 års bästa film (vilket jag dock skriver utan att ha sett The Social Network).

George vill inte bli kung, men hans bror David abdikerar för att kunna gifta sig med en kvinna som skiljt sig ett par gånger för mycket. Tronen och kronan faller på George – som av ren jävla pliktkänsla inställer sig. Samtidigt stiger Hitler till makten i Tyskland. Nationen blickar mot sin kung för mod och stöd. George måste hålla ett tal – och det måste vara felfritt. Filmen rör sig mot en avslutande 10-minuterssekvens som utgörs av detta tal. Och det är mer spännande, fascinerande och fantastiskt än någon thriller eller sportfilm.

Nu är det dock inte bara så att materialet i sig – och det fantastiska manuset – som håller liv i föreställningen. Skådespelarna – Firth, Rush, Bonham-Carter och alla deras kollegor – är av sådan kaliber att man häpnar. Firth kommer få en Oscar för detta: hans talfel visar inte en skådespelare som lärt sig en teknik, utan en människa i oerhörda plågor som kämpar mot ett handikapp han inte förstår. Han gör den temperamentsfulle, konfliktfyllde kungen till en karaktär alla kan känna för – även en övertygad republikan som jag. Tom Hoopers regi är tvärsäker – och han använder sig av ett intressant bildspråk, där han – precis som Darren Aronofsky – tvingar upp sin kamera i karaktärernas ansikten. Det blir intensivt.

The King’s Speech fungerar på alla nivåer. Som ett historiskt dokument. Som ett drama om en människa. Som en fantastiskt underhållande stund i biomörkret. Det är en film jag inte kan rekommendera varmt nog.

Filmen hade smygpremiär i går (den 1/1) men har riktig premiär på fredag

Tags: , , , , , ,

Paranormal Activity 2 fortsätter i samma anda som sin föregångare: övervakningskameror i ett stort familjehus spelar in paranormala aktiviteter. Vilket slags aktiviteter? Tja, grytorna i köket rör på sig utan anledning. Dörrar öppnas och stängs. En mobil över barnsängen börjar snurra. Poolrengöraren ligger utanför poolen varje morgon. Det är, kort sagt, en rysare för Äntligen hemma-generationen.

Personligen fann jag den inte särskilt effektiv. Under en av filmens anmärkningsvärt många händelselösa partier funderade jag på om den inte borde hetat Paranormal Passivity istället. Maken till ineffektiv hemsökelse får man leta efter. Jag menar, vem kunde ha gissat att demoner var intresserade av minimalism?

Jag hör naturligtvis folks invändningar mot min attityd: “Förstår Björn verkligen inte att det är stämningen som skall vara otäck? Och kan han inte uppskatta mer subtila skräckeffekter?” Jo. Det kan jag. Jag älskar spökfilmer och tycker att stämning och “små effekter” är ohyggligt trevliga inslag. Problemet med Paranormal Activity-filmerna är att inte ens ettan inte hade särskilt mycket att komma med – den idisslade bara sina knarrande golv och smällande dörrar i 90 minuter. Nu kommer en uppföljare och… försöker göra precis samma sak en gång till? Det känns lite som om någon ropat “EN GÅNG TILL!” efter en Philip Glass-konsert.

Sedan har vi mitt vanliga klagomål mot skräckfilmer: karaktärerna är idioter, och jag blir mest frustrerad när de uppenbarligen gör allt man inte skall göra. Jag menar, om en barnfamilj installerar ett svindyrt övervakningssystem i sitt hem och sedan upplever märkligheter – varför tittar de aldrig på videorna? Har de glömt att de installerat systemet? Tag exempelvis en sådan sak som att pappan i familjen inte låter sig övertygas om att en hemsökelse är på gång – vore det inte typ SKITSMART att visa honom klippen där alla köksskåp plötsligt öppnas eller mamman släpas runt av en osynlig kraft? Jag skulle vilja se den idiotskeptiker som tvivlar då.

Finns det någon anledning att se filmen? Det skulle väl vara om man ville uppleva dess BU!-ögonblick. De är få och har planterats med stora mellanrum. Alternativt vill man kanske få vissa moment i första filmen förklarade – familjen i detta hus är nämligen släkt med familjen i huset i ettan. Den största anledningen är dock att man kanske är intresserad av stillbildsfotografi, för det är vad större delen av filmen känns som.

Vill ni att det händer mer?
Era liv behöver uppenbarligen författarens blogg: Björnnästet.se

Tags: , , , ,

Bondmusiken

Natten till måndagen dog John Barry, kompositör av filmmusik. Under sin 77-åriga karriär hann han roffa åt sig fem Oscars, och gav oss ledmotiven till bland annat Out of Africa, Dances with Wolves och The Lion in Winter. Hans mest berömda skapelse är dock – och här råder det förmodligen inga tvivel – ledmotivet till James Bond.

De av oss filmälskare som växte upp innan och under 80-talet (och som därför slipper kategoriseras med dagens sorgliga ungdomar) har Bond i blodet. Självklart känner man sig tvungen att säga att det – med undantag för Casino Royale – var många år sedan det kom en vettig Bondfilm. Men ingenting, inte ens Die Another Day,  kan ta ifrån oss kvaliteten på de gamla rullarna – vilka utgör en härlig skatt av osannolika spionthrillers. Och den där Bondkänslan – känslan av jakter, vackra kvinnor, roliga prylar och absurda skurkar med planer på världsvälde – sammanfattas helt och fullt i John Barrys “James Bond Theme”. Att höra de smånervösa första takterna är att genast forslas bort till en tid då filmer var fulla av äventyr.

Jag kan i princip ingenting om musik. Wikipedia lär mig att “James Bond Theme” kategoriseras som surfrock. Det enda andra exemplet jag känner till på surfrock är förmodligen gitarrdallret som Quentin Tarantino använde i Pulp Fiction. Varför är Bondmusiken framförd i denna stil? Fan vet. Men det passar. För det är sådär osannolikt. James Bond har ju alltid flirtat med det omöjliga. I jämförelse med dödshattar, missiler i framlyktorna på en bil och skurkar med metalltänder så känns surfrock nästan som ett konservativt drag.

Att John Barry sedan hade den goda smaken att jazza till alltihop genom att slänga in en hel jävla stråk- och blåsorkester i stycket gör bara saken ännu bättre. De där BA-DA-DAAAM! – BA-DA-DAAAM!-sekvenserna är bland det mest underbart dramatiska som någonsin ljudit i en film. Faktum är att detta är musik som underhåller en hela vägen fram till det där märkliga avslutande ackordet. Man bara måste älska’t!

Sanningen, kära läsare, är följande: James Bond rockar kanske inte längre. Men John Barry kommer rocka för evigt. Så gör er själva en tjänst: starta klippet nedan, spring in i badrummet och gör sedan pistolgesten med fingrarna i spegeln. När ni har gjort det kan ni tacka mig i kommentarerna.

Besök gärna författarens blogg: Björnnästet.se

Vad kan vara värre för Kevin Costner än att slåss mot en jordhög?

Förmodligen att uppfostra en tonårsdotter. I skräckfilmen The New Daughter tvingas han göra både och, och ingetdera är särskilt lätt. I en sekvens får vi se den desperate fadern googla “raising teenage daughter” och “teenage daughter + odd behaviour”. I mitt stilla sinne satt jag och funderade över varför han inte bara gick totally bananas och googlade “teenage daughters in quantum physics”. Svaren lär vara lika begripliga.

Filmen handlar om Costner – den frånskilde familjefadern. Äktenskapet han nyss lämnade, och förmodligen försummade, urartade i två barn. Båda har hamnat i hans vård. Nu har Costner dock haft en briljant skräckfilmsidé – varför inte flytta till någon gudsförgäten håla och försöka uppfostra barnen ute på landet långt från deras vänner? I ett stort jävla hus? Ja, Kevin – varför inte?

Den åttaårige sonen är så gravt väluppfostrad att han knappt verkar ha en egen vilja. Han accepterar att nu bor de i det stora huset ute i ingenstans. Gissningsvis kommer han förbli oskuld till 40-årsåldern, men hey – sånt är livet. Tonårsdottern är tvärtom. Hon tycker allt är skit och bubblar av emobitchighet – åtminstone tills hon hittar den stora jävla jordhögen ute i skogen. Den verkar få henne att känna sig hemma. Men… varför kommer hon hem lerig och med torra löv i håret varenda kväll? Och varför har hon gjort en voodoo-docka?

The New Daughter är ännu en skräckfilm som tycks argumentera att livet är mindre otäckt om man aldrig skaffar barn. Den sällar sig till en lång och ståtlig tradition: Rosemary’s Baby, The Exorcist, Look Who’s Talking. Den gör det med äran i behåll, om jag får säga det själv – men det beror snarare på att den är stilfullt gjord än att den har något nytt att komma med (om vi bortser från att jordhögar, tillsammans med potatisar och rädisor, sällan är skurkar i skräckfilmer). Den är stilfullt filmad, och visar överlag prov på en mogen ekonomi – specialeffekterna hålls till ett minimum, och vi förväntas istället oroas av märkliga ljud och små antydningar. Det fungerar.

Vad som också fungerar är, märkligt nog, Kevin Costner. Jag har alltid upplevt honom som en svag och träig skådespelare. Men de senare åren tycker jag han har mognat rejält. Titta bara på The Upside of Anger och Mr. Brooks. Långt borta är tiden då han kryste ur sig insatser i Bodyguard och Waterworld.

Finge jag ge filmen någon kritik så vore det nog att slutet är lite väl utdraget. Det kommer en gräns där man vill att saker händer så att filmen kan ta slut någon gång, och vid en timme och femtio minuter är The New Daughter lite för lång för sitt eget bästa. Fram tills slutet är den dock en ganska småmysig skräckis som jag kan rekommendera om ni inte har något bättre för er en tisdagskväll.

Känner ni för att oroa er ytterligare?
Ni kan alltid besöka författarens privata blogg på Björnnästet.se.

Ett kort textporträtt av författaren Richard Bach lyder:

Richard Bach is a writer and pilot, author of three books on the mystique of flying. During the past decade or so, he has edited a flying magazine, and written more than a hundred magazine articles and stories. A former Air Force Pilot, he is now seldom without an aeroplane.

Porträttet återfinns i början av Bachs novell Jonathan Livingstone Seagull. Denna bok handlar, som titeln antyder, om en mås som tycker om att flyga. Jag vet inte om ni lade märke till det, kära läsare, men Bach verkar vara intresserad av det här med flygande. Själv känner jag mest för att citera Ace Ventura: “Obsess much?”

Jonathan Livingston Seagull handlar om en mås som heter just så. Jonathan är inte som de andra fåglarna: de tycker om att sitta på soptippen, han vill flyga. Uppe i luften pressar han sig själv till allt mer imponerande hastigheter och manövrar. Hans flygarkonster ses dock inte med uppskattande ögon av måssamhället. Jonathan stöts ut. Föga anar dock någon att han som utstött kommer tas upp i en mås-sekt av likasinnade, där han i all blygsamhet kommer stiga till att bli… mästarmås!

Om någon någonsin lånar denna bok av mig så får de vara förberedda på att sidorna eventuellt har kladdat ihop. Hur mycket jag än försökte skrapa bort mina spyor så är sådant knepigt att få väck från papper. Jonathan Livingstone Seagull är nämligen kräkframkallande. Det är en genomusel, barnslig och naiv liten skitsaga. Att den på omslaget kallas “The most celebrated inspirational fable of our time” är antingen en osanning eller en högst deprimerande tanke. Jag sätter dock en slant på att det är en osanning – Hemingways nobelpris för The Old Man and the Sea smäller lite för högt för att jag skall kunna bortse från det.

Jonathan Livingston Seagulls budskap är följande: man måste vara sig själv och följa sina drömmar. Jag tvingas utgå från att de som läst boken och funnit den – hrm – “inspirerande” aldrig tänkt en egen tanke i sina liv. Det är nämligen den enda omständighet under vilken man kan lära sig någonting av smörja som denna. Och vad är det förresten vi får ut av att följa våra drömmar, enligt boken? Jonathan lär sig magi. Kommer det hända oss också? Eller att vi kan blinka oss till andra planeter?

Boken har dock två goda saker att komma med. Den första är att den blott är 86 sidor lång. Den andra är att många av de sidorna utgörs av fotografier föreställande måsar. Fotografierna är inte snygga – de fick mig faktiskt att småspy de också – men de ger åtminstone en stunds avkoppling från Bachs själlösa prosa (hur fan kan man inleda en bok med “The sun sparkled gold across the ripples of a gentle sea”?).

Vad vi ytterst lär oss av detta patetiska försök till livsvisdom, är att skit är skit är skit. Ibland är det dessutom bara fågelskit.

För dem som är intresserade av björnskit har författaren faktiskt en egen blogg: Björnnästet.se.

Piranha 3D

Till skådespelarna i Piranha 3D hör modellen Kelly Brook samt porraktriserna Ashlynn Brooke och Gianna Michaels.

Jag nämner detta främst eftersom det egentligen illustrerar allt jag vill ha sagt om filmen. Om ni vill se rumpor och bröst som klämts in i bikinis som är flera storlekar för små, och som stundtals – utan anledning – befrias från dessa fasansfulla fängelser, då är Pirahna filmen för er. Sol, sommar, strandpartyn, dans, fest och naket. Där har ni hela grejen.

Sen är det ju något slags monsterfilm också. I filmens inledning får vi se Richard Dreyfuss – legendaren som var med i Jaws – ölfiska i en insjö någonstans i Amerika. Han tappar sin flaska, som sjunker till botten och orsakar något slags jordbävning. Marken öppnar sig till en underjordisk sjö, där ett stim underjordiska superpirayor slumrat i två miljoner år. Nu vaknar de till liv och – ja, ni fattar. Just när världshistoriens största strandparty håller på att dra igång…

Piranha 3D gör inte särskilt mycket av sin 3D-teknik. 3D passar egentligen skräckgenren ganska bra: man kan ju låta allehanda trams hoppa mot kameran för att skrämma publiken lite. Det händer kanske två gånger i filmen. Avgjort mer fokus hamnar på att låta oss se – just det – lite shakin’ tits and ass. Det tröttnar filmen aldrig på att visa oss.

Detta är inte en bra film. Naturligtvis kan ingen heller påstå att den försöker vara det, men ens under parollen “dålig film kan vara riktigt kul” är den tråkig att titta på. Pirayorna må vara blodtörstiga – och vi får se en hel del blod här, gott folk – men de är likväl ganska tråkiga fiender. Det roligaste någon av dem gör är att bita av en penis och sedan spotta ut den igen. Och det är inte roligt. Vidare: bröst och rumpor må vara så pass trevliga att titta på att deras närvaro i filmer inte behöver motiveras särskilt ingående, men det kommer också en gräns där man börjar misstänka att mängden hud som slängts in mest skall kompensera för en del allvarliga brister. Såsom att man fullkomligt skiter i karaktärerna, att dialogen saknar liv, och så vidare.

Så. Om ni vill ha skräck – se en bättre skräckfilm. Vill ni ha rumpor och bröst så finns det en filmgenre med just det ändamålet.

Tags: , , , , ,

Även ett fan av allt postapokalyptiskt börjar misstänka lite smått att marknaden är närmar sig… tja, om inte mättnad, så åtminstone ett tillstånd av belåtenhet.

Metro 2033 är ett spel för PC och Xbox 360. Det visar oss en framtid där allting har bombats åt helvete, sedan börjat rosta, och nu läcker. Jordytan är obeboelig efter ett atomvapenkrig (snabbt parentes: när skall speltillverkare fatta att Justin Bieber är den verkliga faran?), och mänskligheten har flyttat ned i Moskvas tunnelbanesystem. Det är dock inte bara det radioaktiva avfallet som håller folk borta från vidderna där uppe, utan även de muterade råttor och flygande gargoyles resulterat därav. Moskva är sig alltså likt.

Spelaren axlar rollen som Artyom – en av många som vuxit upp utan att någonsin se riktigt solljus. Efter en incident i metrot får han ett uppdrag: han skall ta sig till ett ställe kallat Polis och överlämna ett meddelande. Det blir en farofylld färd – full av mutanter och ondsinnade människor. Och naturligtvis saker som rostat och läcker.

Jämförelserna med Fallout 3 är oundvikliga, men ganska irrelevanta. Visst, spelen har en del visuella aspekter gemensamt, och de är förstapersonsupplevelser. Och atmosfären väger tungt i dem båda. Men Fallout var ett rollspel i en öppen värld; Metro 2033 är ett äventyrsspel som följer en klart och tydligt förutbestämd väg. Fallout 3 gav oss en uppsjö roliga vapen och situationer i en till synes oändligt detaljerad värld; Metro 2033 ger oss blott ett fåtal av varje i en värld där det mesta ser ut som allting annat.

Den variation spelet erbjuder består främst i att man som spelare kan välja två olika strategier för att ta sig ur specifika bekymmer: man kan SKJUTA sig ur dem, eller så kan man SMYGA sig ur dem. Båda har sin charm, men ett framgångsrikt smygande blir ofta så knepigt att man ger upp och skjuter hejvilt istället. Om inte annat så har spelet fått mig att förstå lite bättre varför folk beter sig som de gör i Skånetrafikens tysta kupéer.

Överlag gillade jag spelet. Men problemen är många. Först och främst är det ganska svårt. Jag har ingenting emot utmaningar, men tycker inte riktigt om att behöva spela om vissa moment flera gånger. I synnerhet inte när svårigheten till viss del består i att man har svårt att styra gubben, eller någon outgrundlig bugg hindrar en från att utföra vissa manövrar. För det andra känns det lite som om spelet ur en storysynvinkel aldrig blir mer avancerat än Ta Dig Från Punkt A Till Punkt B. Inga roliga pussel eller tankenötter alltså. Och storyn är ett skämt – vi får i princip inga av de förklaringar vi önskar oss (vilka är The Dark Ones, varifrån kommer de och VAD VILL DE?). För det tredje är AI:n genomkorkad och… ja, jag kan hålla på ett tag.

Anledningarna till att jag gillade det då? Främst att det har ett märkligt driv. De individuella sekvenserna blir på något sätt spännande, och man vill veta vart det hela är på väg; att slutklämmen uteblir, vilket jag nyss nämnde, är ju ingenting som besvärar en förrän man kommit dit. Atmosfären är genomtät och spelet är snyggt designat, även om lite mer variation inte hade skadat. Och så är jag ju något av ett fan av allt postapokalyptiskt.

I Den glade mytomanen, ett sällskaps- och partyspel från Bra spel, kämpar 3-6 personer mot varandra i slughet, snabbhet och lögnaktighet.

Det finns tre grenar. Den första heter “Falska svar”, och går ut på att man skall vilseleda sina motspelare genom att ställa en fråga och sedan hitta på två falska svar. De falska svaren läser man upp tillsammans med ett som är rätt. Om motspelarna gissar på något av ens påhittade svar så får man gå ett steg närmare målet. Annars får de gå vars ett.

Den andra grenen, “Tänka snabbt”, går ut på att man skall peka på en motspelare och säga ett substantiv – såsom apa. Då måste motspelaren säga ett substantiv som börjar på den bokstaven som ordet slutade på, och sedan skicka vidare igen. En ordkedja kan då bli: apa – android – djur – rumpa, och så vidare. Den som först tvekar, säger något som inte är ett substantiv eller bara råkar uttala något fel, får stå kvar medan de andra vandrar vidare.

Den tredje och sista grenen, “Berätta en historia”, är spelets verkliga mästarprov: här får spelaren tre ord – kanske zink, fläskpannkaka och påve – vilka sedan måste vävas in i en berättelse på ett givet tema (“När farmor körde stridsvagn in i riksdagshuset”). Berättelsen måste avslutas, och den får pågå i högst en minut. Om motspelarna luskar ut vilka de tre dolda orden är, då får de ta upp till tre steg. Annars får man själv gå vidare.

En runda Den glade mytomanen tar cirka 20-30 minuter. Spelreglerna är lätta att lära ut, och lätta att lära sig. Därmed inte sagt att spelet är enkelt: reglerna kräver imponerande tankemässiga krumbukter samt en stor portion snabbtänkthet och kreativitet.

Jag beskrev nyss “Berätta en historia” som spelets mästarprov. Det är nog sant. Hur roliga de andra momenten än är, så är det denna kategori som hänger över de andra. Det knyter sig lite lätt i magen på en när det blivit ens tur att ljuga ihop någonting; motspelarna skrattar och klappar händerna så fort de insett vad man fått för kategori. De är mer än redo att se en göra bort sig. Berättelserna – och ens försök att väva ihop dem snyggt – blir uppvisningar i osannolikt och ansträngt ljugande.

Hur roligt man har åt Den glade mytomanen beror förmodligen på vilka man spelar det med. Gissningsvis blir det roligare ju mer sinnessjukt och galet gänget är. Människor som inte kan skratta åt sig själva och sina egna misslyckanden bör förmodligen inte gå det när, såvida de inte är i behov av terapi som får dem att slappna av lite. Vidare gissar jag att spelet skulle kunna förlora sin charm ganska snabbt om man valde att spela det för mycket; för helkvällar med spelande räcker det nog med 2-3 omgångar. Men de omgångarna, kära läsare, kan eventuellt visa sig bli kvällens höjdpunkt.

Splice

poster_splice-poster[1]

Splice är film nummer tretton miljarder på temat “lek inte med genetik, för helvete”.

Två briljanta forskare – spelade av de två begåvade skådisarna Sarah Polley och Adrien Brody – har i några års tid experimenterat med att ta fram nya livsformer. Resultatet är två organiska slemklumpar som de tittar på med stolthet i blick (en blick vi alla känner igen från andra nyblivna föräldrar). De vill nu ta sin forskning ett steg längre, men företaget de arbetar för säger bestämt nej; nu är det nämligen dags att börja undersöka produkten så att man snabbt kan plocka fram trevliga mediciner att hosta upp på marknaden. Forskarna förfäras –de har ju redan byxorna nere och NU säger ledningen att de tycker allt går för snabbt fram? GAH!

Så de fortsätter i hemlighet, precis som alla andra fullblodsproffs skulle ha gjort. I ett obevakat rum på anstalten där de arbetar – för många oanvända lokaler är ju ett allmänt problem i forskningsvärlden – blandar de ihop lite av den experimentella gensörjan med människo-DNA… och snart har de ännu en organisk slemklump på halsen (precis som andra föräldrar kan de ju bara inte sluta när de väl börjat). Just denna organiska slemklump växer dock i oerhörd takt… och börjar så småningom påminna om en människa… om vi bortser från bock-benen och svansen med giftudden då, så klart.

Detta är en film där man som åskådare mest sitter och skakar på huvudet. Man vill pausa berättelsen, kliva in i rullen, ruska om karaktärerna och skrikandes fråga dem vad i helvete de håller på med. Från ruta ett borde det vara självklart för alla inblandade att vad de gör är fel – och att det kommer få otrevliga konsekvenser. Jag kan höra läsare protestera mot detta: “Men Björn, om de inte gjort vad de gör – då hade det inte blivit någon film överhuvudtaget.” Jodå, det hade det. Faktum är att om karaktärerna agerat rationellt och allting skitit sig ändå så hade filmen kunnat vara riktigt bra.

Vad kan ni vänta er av filmen? Definitivt ingen ny Alien. Eller ens en ny Species (och om ni väntar dig en ny Species får ni gärna maila mig och berätta varför, samt beskriva hur det känns att vara så ensamma). Det dröjer hela vägen till slutet av Splice innan det blir lite action av, och fram tills dess är detta mest något slags sci-fi-drama – med beklaglig betoning på drama.

Därmed inte sagt att den är dålig. Skådisarna är, som sagt, duktiga. Och man kan se vad som fått dem att välja detta material: här finns intressanta etiska och emotionella situationer som de kan sätta tänderna i. Regin är dessutom handfast och som filmskapelse är det en tekniskt kompetent genomförd historia (vissa av varelse-effekterna är riktigt snygga).

Jag önskar bara att någon hade fokuserat filmen bättre. Handlar den om föräldraskap? Eller om genteknikens alla faror? Försöker den vara drama? Varför flirtar den då lite med skräck? Kort sagt – vad vill filmen egentligen?

The American är en konstfull thriller. Det är en tyst och observerande film om en enslig tillverkare av vapen. Har du ett specifikt önskemål om vad ett visst gevär skall kunna uträtta – då är denne man rätt person att kontakta.

George Clooney spelar huvudrollen med zen-liknande skärpa. Hans Jack, amerikanen som filmen alltså är döpt efter, befinner sig i Dalarna i Sverige när filmen börjar. Det är naturligtvis illa nog, men läget blir snabbt värre och han tvingas fly till Italien. Där ger hans uppdragsgivare honom The One Last Assignment: att specialtillverka ett gevär. Clooney skaffar sig det nödvändiga materialet och börjar arbeta. Under tiden träffar han en prostituerad som han kärar ner sig i, för om vår filmhistoria lärt oss något så är det att alla huvudkaraktärer som också är lönnmördare… egentligen bara vill bli älskade. Vi fäller en kollektiv tår.

The American är ett strålande hantverk. Anton Corbijn regidebuterar, och gör det med den äran. Som ni förstår är filmen vackert filmad, men jag imponerades ändå över hur Corbijn använder det visuella för att stödja sin story snarare än att låta det överskugga den. Tag bara det faktum att han ofta väljer att filma Clooney bakifrån. Clooneys karaktär lever ju i ständig rädsla över att The One Last Assignment mest är ett försök att röja honom ur vägen, och Corbijn tycks ständigt antyda vinklar han anfallas från. Det ger en paranoid effekt som är väldigt passande. Samma sak gäller de många smådetaljer från vardagslivet i den italienska byn vi får se: man undrar varför de ständigt noteras, och inser sedan att Corbijn mest försöker göra oss så vakna som karaktären måste vara. Mycket snyggt.

Jag misstänker att detta är en film många kommer att avsky. Den saknar överdådiga actionsekvenser och coola repliker. Och den skriver definitivt inte sin publik på näsan. Att kalla den thriller känns nästan missvisande eftersom det kommer med genreförväntningar rullen inte har några som helst ambitioner att leva upp/ned till. Snarare tvingar filmen oss att tänka: den utgår helt och hållet från att vi kan inta samma perspektiv som huvudkaraktären, men nekar oss egentlig insikt i vad som pågår bakom hans skallben. Effekten är mystiskt trevlig.

Detta är en film jag uppskattade oerhört. Men så älskar jag ju också tysta filmer, filmer som berättar visuellt snarare än med överflödig dialog. Och så älskar jag lönnmördare. Och paranoia. Om ni inte är likadana är detta kanske inte en film för er.

« Older entries § Newer entries »