Johnny Marco är en avtrubbad man.
Han lyckas somna medan två blonda tvillingsystrar gör en synkroniserad poledance till Foo Fighters My Hero i hans hotellrum (vilket för övrigt är bland det roligaste jag sett i år). Denna scen gör för en stund att jag glömmer bort att jag ser på en film av Sofia Coppola och inte Wes Anderson.
Jämförelsen kanske inte är så smickrande hos fans av någon av regissörerna men något de faktiskt har gemensamt är hur de aldrig skildrar goda och onda människor utan snarare trasiga och ännu trasigare människor.
Och, åh hur trasiga de är.
Stephen Dorff (som Johnny Marco) och Elle Fanning (som Cleo).
Fotograf: Merrick Morton
Johnny Marco är Hollywoodstjärnan som bor på hotellet Chateau Marmont i Hollywood där han minglar och festar med groupies, sitt entourage, och wannabe-skådisar. Men trots att han är omringad av alla dessa lismare är han så klart otroligt ensam och spenderar till synes timtal stirrandes in i väggen med en öl i ena handen och en cigarett i den andra. Han har ett till synes klassiskt fall av ”men ingen förstår mig!”-syndromet, som dock faktiskt ser ut att vara befogat.
Räddningen kommer i form av Marcos 11-åriga dotter, Cleo. Och plötsligt, med hjälp av genuina känslor är det inte längre speciellt kul att knulla runt med en massa kändiskåta brudar. Istället återupprättar de två den ömsesidiga relation de båda två länge har varit i behov av och som annars skulle ha runnit ut i sanden.
Här är det svårt att inte dra paralleller till Coppolas egna Lost in Translation. Men om den hade en överhängande känsla av jet-lag och det okända (läs: de är inte kloka de där japanerna) så är tonen i Somewhere snarare en av bakfylla och det allt för familjära (läs: även om du blir en jättekändis kommer livet att suga, fast du kanske får ligga lite oftare). Bakfyllan här är inte den med rödvinspyor i toaletten och en mördande huvudvärk utan mera av den typen där du är seg, trött, full av introspektion och grubblar över vad du riktigt gör av ditt liv. Ett stadium som speglas både i filmens titel och, lite mer konkret, genom hotellet.
Varför detta fungerar så effektivt på Stephen Dorffs karaktär är för att han till synes har allt. Om han skulle klaga på sin livssituation skulle det göra honom till en blödig hycklare som vår kära jantelag aldrig skulle tillåta. Detta lämnar honom utom någon sorts utlopp för all sin ensamhet vilket det inte alls är svårt att relatera till.
Somewhere är på det stora hela en väldigt lågmäld och tyst film. Vi får inte bokstaverat för oss vad karaktärerna känner, det är upp till oss själva att tolka. Vi får inte heller något emotionellt closure som vi ändå (diskutabelt) fick i Lost in Translation. Det här är en slice-of-life där vi får ut lika mycket känsla som vi själva väljer att lägga in.
Det är inte något för alla, men för vissa av oss är det verkligen något.
