Articles by Micke

You are currently browsing Micke’s articles.

Redken Schampoo & Conditioner

14 mars, 2011 in Diverse recensioner, Kropp by Micke | 2 comments

Jag vet. Ni är förvånade. Hur kan någon så manlig som jag recensera ett schampoo plus balsam(eller får man inte kalla det balsam nuförtiden? Kanske måste heta conditioner). När jag har chansen att prova schampoo och balsam som normalt kostar ca 250 kronor inser jag att även jag måste lägga undan mina testosteronfyllda premisser och ge mig hän.

Redken är ett av de dyraste schampoon och balsam du kan köpa, att du inte hittar det på ditt lokala Konsum känns uppenbart. Varför kostar det då så mycket? Är det bra?
Igår provade jag. Idag känner jag av effekterna. Jag tror dock att jag i min icke-hype av sådana här produkter lider av en alldeles för stor realism för att kunna uppskatta produkterna i dess fulla magi.
Schampoot har en riktigt god doft av frukt och totalt avsaknad av kemikalier. Lite som när man var liten och ville äta upp de där goda luktsuddisarna. Balsamet inte lika mycket men ändå helt ok. Det stora pluset kom faktiskt innan jag ens tvättat klart håret. Både schampoot och balsamet är riktigt dryga. Alla vet vi att balsamet tar slut fortare än schampoot på våra vanliga produkter, här känns det som om balsamet kommer räcka i flera månader, vilket i sin tur kan rättfärdiga det hutlösa priset till en ganska stor del.

Men varför kostar det så mycket då utöver den dryga effekten? Tydligen ska Redken innehålla mindre tvål och annat skit vi annars får med oss i våra hårprodukter och det känns ju hälsosamt, jag tror dock att effekten skulle/kommer visa sig efter ett längre bruk av produkten för vid en första tvätt är det svårt att känna skillnad i efterhand. Mitt hår är rent men en liten skillnad ska dock sköljas fram, kvalitén vid första intrycket märks av att det är lätt att skölja ur. Det tar inte mig 3 minuters andhållning under vattenytan för att få bort balsamet helt ur håret.

Rekommenderar jag Redken? Vill du ha små skillnader till din personliga vård men som egentligen är rätt onödig, absolut. Vill du som konsument lägga dina pengar på mindre ytliga saker, gör det och du stiger i graderna som mänsklighetens räddare. Jag tycker det finns vettigare saker att lägga pengarna på.. här, jag gör det enkelt för dig och hjälper dig på traven: Klicka här, så är du både vettig och snygg, trots att du inte använder ett svindyrt schampoo.

Tags: , , , , , , ,

Dragon Age: Origins

7 mars, 2011 in Diverse recensioner, Spel by Micke | No comments

Eftersom Dragon Age 2 är på ingång tyckte jag att det skulle passa sig med att recensera Dragon Age 1 snarast för er som missat denna juvel. Det tog mig lång tid att ens börja spela detta spel, jag började min första spelgenomgång för knappt 2-3 veckor sedan trots att spelet släpptes 2009. Dels för att jag alltid brukar vänta något år innan jag köper spel då priserna sjunker ordentligt och under julreorna kan man alltid fynda, men också för att jag aldrig riktigt var på humör för att ge mig hän till ett stort äventyr av episk magnitud. Men till slut rev jag loss plasten på DVD-förpackningen och installerade. Något jag gjorde helt rätt i.

Dragon Age har en berättelse som blir svår att återge. Efter du skapat din karaktär(du har 6 olika distinkta startberättelser att börja med beroende på vilken gubbe du ras och klass du skapar) och du ger dig ut i världen börjar du nämligen väva trådar som kan grena ut något oerhört och längs med vägen skapar du en ordentligt unik historia med alla möjliga relationer till både alver, dvärgar och människor. För att vara high fantasy är det dock riktigt snålt med raser att välja mellan och dvärgar och alver plus människor känns lagom uttjatat.

Jag började själv med något typiskt, en god hjälte i människoform och jag bestämde mig att jag bara skulle göra goda och självklara gärningar genom mitt äventyr. Dock så var det inte lika enkelt som jag först trott. I Biowares rymdepos Mass Effect med liknande upplägg känns de val du har i konversationer lätta att förstå sig på. I Dragon Age kan du ibland bli förvirrad när du trott att du valt en god gärning men det visar sig att det var lika dåligt som om du spottat en alvunge i ansiktet och snott hans pengar som han skulle köpa insockrade löv för. I tvåan kan vi bara hoppas på att dina val mer speglar de konversationsval du gör. Genom spelet träffar du olika karaktärer som du sedan väljer om du vill ha med dom eller inte och du styr snart upp till 3 andra följeslagare med varierande bra AI. Trots mikrostyrda stod mina karaktärer oftast och funderade på vad som var bäst och en av lösningarna de kom fram till var att stå och rycka mellan två fiender istället för att gå runt till det mål jag angett.

Utrustning du erbjuds råder det ingen brist i variation på. Du hittar så mycket olika saker att du oftast spenderar lång tid på att välja rätt grejer till dina olika karaktärer. På mitt konto fanns en Blood Dragon Armor aktiverat, ett slags tillägg till spelet och det visade sig att kunde jag bara få upp min styrka tillräckligt snabbt så bar jag den rustningen nästan genom hela spelet. Lite tråkigt och det känns som om det borde balanserats lite bättre.

Även andra saker känns obalanserade. T.ex drog jag inte med mig något annat än mina magiker då alla mina andra kompanjoner kändes värdelösa i jämförelse. Tvåhandskrigarna slår så segt och drar du istället med dig en magiker som slänger iväg eldpelare som bränner ihjäl fienderna på några sekunder inser du snart att dina resterande kamrater känns meningslösa.

Men, spelet gav mig många timmar av äventyrande och det jag faktiskt mest gillade var att växlingen mellan dialog och krigande kändes nästintill perfekt. Du tröttnade (nästan) aldrig på någotdera. Dragon Age är även ett av få spel där jag kände att direkt efter jag klarat det ville jag skapa en ny karaktär och börja om på ny kula. En stor komplimang från mig som aldrig spelar igenom ett spel två gånger. Genom nästan hela spelet funderade jag alltid på vad som kunde hänt om jag t.ex var en ond magiker istället och gjort helt andra val. Så pass stort och varierande känns spelet och dess olika vägar du kan ta. Vi får se om dom lyckas med samma sak i tvåan.

Tags: , , ,

Dead Space 2

28 februari, 2011 in Diverse recensioner, Spel by Micke | No comments

Min absoluta skräckfavorit på senare tid har fått en uppföljare, Dead Space 2. Ettan var ett mästerverk som gjorde att jag insåg att mitt gäspande försvar mot många skräckfilmers och spels försök att få mig att tömma tarmen i byxorna var inte alls så starkt som jag faktiskt inbillade mig. Det fanns inget som kunde skrämma mig. Skräckspelens och filmernas försök har mest gjort att jag kännt en oerhörd tristess då inget är läskigt längre utan allt satsas på gubben-i-lådan-effekter och karaktärslösa protagonister och även deras antagonister. Vem bryr sig om Cheerleader-Sara, 21 blir mördad av en arg demoniserad best? Det var ju hennes problem att hon stod naken i duschen när en mördare gick omkring i huset. Med alldeles för uppenbara scenarios hade jag därför gett upp lite. Tills Dead Space kom. En anonym, men långtifrån karaktärslös mekaniker, tillsammans med ett undersökande team, släpps år  2508 ombord på USG Ishimura, ett drivande gruvarbetarrymdskepp som tidigare skickat ut en nödsignal. Allt går dock inte som det ska utan deras eget skepp haverar och krashar in i Ishimura och dom får motvilligt vandra runt i det ödsliga skeppet för att hitta ett alternativt sätt att ta sig hem igen, samtidigt som groteska och vanföreställda monster attackerar dom. Eftersom Aliens och rymdskräck är några av mina favoriter beredde detta självklart en ganska närande grund för att jag skulle gilla det. Men även ett dåligt spel kan förstöra den känslan, fast Dead Space lyckades med att variera långa sekvenser av inga attacker alls till små attacker och mer stora, avgörande sådana, men det var just de långa stunderna där ingenting hände förutom att du vandrade runt och försökte ta dig fram. Känslan av ett skepp som tidigare sprudlat av liv nu mest var en ihålig kropp infekterat av en okänd fiende tillsammans med den anonyme Isaac gjorde att man levde sig in. Det var ingen hjärndöd shooter. Kompletterande med tunga kontroller och trots ett tredjepersonsperspektiv kunde man inte tjuvkika runt väggar gjorde Dead Space till ett oerhört lyckat skräckspel. Frågan är dock: lyckas nu tvåan där ettan var gav liv åt en trött genre? Kan dom följa upp ett sådant fantastiskt spel?

Dead Space 2 påminner mycket om ettan. Storyn skiljer sig lite, men bara lite. Vi är ombord på en av Saturnus månar och en stor stad har byggts på den. Isaac vaknar och har inget minne av de senaste åren då någon forskare experimenterat med Isaac, och andras, sinnen. Kaos utbryter, monster attackerar och Isaac är ånyo på egen hand igen, på flykt undan samma monster som tidigare. Storyn känns lagom trött och variationen är liten.
Innan Dead Space 2 släpptes var det ofantligt många intervjuer där utvecklarna sade att dom varierat sig och tillfört många fler miljöer än i ettan. Detta stämmer inte. Det enda dom gjort är att dom lagt till andra texturer som påminner om lägenheter och dessa upprepas ad infinitum. Efter ett tag undrade jag om jag gått i cirklar. Korridor, svänger höger två gånger, kommer till en hiss, åker ner några våningar och kommer till slut till ett exakt likadant scenario. Upprepa. Detta vägs dock upp till en viss del av olika unika händelser som är allt annat än att skjuta dreglande monster i en mörk korridor. Mycket uppskattat. Dock så är det på den upprepande känslan som Dead Space 2 faller på och jag påminns om Team17s försök att återuppliva gamla Amiga-klassikern Alien Breed. Det blir för mycket av ”Oj, X är sönder. Gå dit och utför Y så att vi kan få den att funka”. Visserligen är vår huvudperson en mekaniker men kom igen, tröttare koncept får man leta efter när det kommer till rymdspel.

Isaac har i tvåan även fått en personlighet och istället för att lyssna till vår anonyme skiftnyckelskrigares desperata flås får vi enstaka dialoger med andra överlevande. Jag var lite rädd för detta men det är faktiskt gjort riktigt bra. Isaac har inte gått till att vara någon rymd-Arnold utan är trovärdigt mänsklig. Det tackar vi för och applåderar för ett mycket bra tänk. Betyget dras dock ner i jämförelse med ettan för tvåans tråkiga ”variation”, samt trampandet på döda monster för att få några slags Super Mario-belöningar och den redan upplevda storyn. Men för all del, släpp gärna en tredje del i serien. Hade jag brytt mig om reklam hade Dead Space 2s reklam dragit ner betyget ytterligare ett snäpp. Att försöka locka 12-åringar att köpa ett spel lockar inte oss äldre som faktiskt har pengar att köpa spelen.

Dead Space har även fått ett multiplayerläge men vid tillfället som detta skrivs har det dock inte testats än. Själv känner jag att jag köper inte Dead Space för mutliplayer och önskar att fokusen lagts på mer variation i miljöerna istället för samma korridorer men andra texturer.

Tags: , ,

Black Summer

21 februari, 2011 in Diverse recensioner by Micke | No comments

Som jag tidigare skrivit så är jag just nu inne i en Warren Ellis-period. Min nästa prestation att recensera är Black Summer, en serietidning på 6 nummer, skriven av Warren Ellis och tecknad av Juan Jose Ryp från 2007.
Jag förväntade mig som vanligt en mörk historia med utsökta ritade bilder, det jag fick var en mörk och ganska tunn historia men med fantastiska detaljerade bilder, iallafall till en viss grad. Jag återkommer till det.

Black Summer handlar om The Seven Guns, ett gäng snubbar med medioker karisma(förmodligen inte medvetet av författaren) och 3 stycken brudar med en byst som bara Zeus själv skulle kunna återskapa. Formerna på kvinnorna i tidningen lämnar lite till fantasin, bröstvårtor som är på väg att penetrera latexdräkterna påminner om en vårblomma som krossar asfalten för att nå solen ovanför. Midjor som en atlet men höfter som den ursprungliga varianten av Venus, bara inte lika feta. Det hela känns pubertalt, vilket förvånar mig lite då jag hade förväntat mig lite mer klass.

Gruppen The Seven Guns har med Tom Noirs och Frank Blacksmiths hjälp genomgått några extrema kroppsmodifikationer och sedan tagit sig an jobbet som superhjältegäng. Vi har Karthryn Artemis vars specialförmåga är att kunna.. ehm.. skjuta många personer med sin pistol, Angel One som kan flyga, Zoe Jump som kan springa snabbt, Dominic Atlas Hyde som får något jäkla exoskelett samt en massa muskler, Tom Noir som jag tidigare nämnde som kan fånga upp och manipulera alla möjliga elektroniska strömmar, Laura Torch som inte gör ett framträdande i serien men som det talas som, sist men knappast minst John Horus, som har ögon som antingen skyddar honom eller som agerar som vapen. Det hela känns så jävla löjligt, speciellt såhär i efterhand när jag skriver ner det. Som om man sett en film som man tyckte var ok men i efterhand börjar skämmas för att man sett den. Namnen på karaktärerna känns krystade och som om Warren Ellis verkligen fistfuckat sig själv in i evigheten för att försöka ikonisera dom.

Berättelsen börjar med att John Horus, den mest framträdande superhjälten, glatt flyger in till USAs president och slaktar stackarn och proklamerar sedan att nu är korruptionens tid över, dags att frigöra befolkningen från auktoritära makter. Kaos följer och militära krafter börjar motsätta sig dessa superhjältar. Resten av gänget utöver John Horus tar i sin tystnad avstånd från hans handlingar och det är här som serien verkligen visar hur tunn den är. Vi får växlingar med tillbakablickar då gruppen skapades och det framgår tydligt att allihopa avskyr korrumperade auktoritära översittare. Jag misstänker att Warren Ellis försökt med någon slags anarkistisk romantik men den faller platt när superhjältarnas moraliska dilemman sätts på spel. En värld där alla auktoritära makter störtas är en väldigt vackeroch serien hade lyckats om det inte vore för att det hela känns pubertalt förmedlat. Där jag väntade mig en mer vuxen historia visar det sig istället att jag får en story som ligger som ett ursäktande lager över all den slakt av anonyma militära fiender som råkar stå i våra hjältars väg.

Teckningarna är otroligt detaljerade. När en gata exploderar känns det som Juan Jose Ryp ritat dit varenda liten grusbit och när explosioner flammar upp förväntar jag mig att kunna urskilja syreatomerna som oxiderar(eld, för er som inte har en aning). Dock så brister det starkt på ansikten och kroppsproportioner. Här känns det som Juan Jose Ryp inte riktigt har full kontroll och samma ansikten kan ofta se ut som helt olika personer. Trots det så får hans förmåga och tålamod(?) för detaljer upp betyget från 2 till 3.

SomaFM

14 februari, 2011 in Diverse recensioner, Musik by Micke | No comments

Radion är ingenting som 90-talisterna hört talas om men streams på nätet desto mer gissar jag. Därför tänkte jag locka småbarnen med lite lugnande musik från en av mina favoritstationer som funnits som iPhone-app ett tag tillbaka. Dock kan jag inte lova att locka med streams från nätet får in barnen i snuskbilen mer än godis eller hasch för de lite äldre nyfikna, så håll mig inte ansvarig om det inte funkar!

SomaFM lanserades fantastiskt nog år 2000, och enligt många är detta vår egen second coming. Alla har vi säkert experimenterat med att köra igång våran egen radiostation på nätet men oftast försvinner detta när dina kompisar bara vill lyssna på Abba och din 19 timmars planerade spellista av underjordstechno gör att ingen längre lyssnar på dina sändningar längre. Eller är jag ensam i att ha testat detta? I vilket fall.
SomaFM är en station som började med att sända ambient musik blandat med chillout och gjorde det fantastiskt jävla bra. Dom gör det även fortfarande dessutom, dock så har nu många streams lagts till. Bland annat varje jul sänds två speciella julkanaler där den ena får representera gamla goda klassiker medans den andra sänder konstiga jullåtar som ingen vill lyssna på ändå. Mina favoriter är ändå den genialiska streamen Mission Control där kända och mindre kända ambientlåtar ackompanjeras av långa samtal och utdrag från astronauters kommunikation över radio, eller CliqHop som mest består av Aphex Twin-liknande musik. SomaFm har det mesta, men anledningen till att jag tipsar/recenserar är för att du alltid kan räkna med kvalité. Musiken är noga utvald och jag har många skivor i min samling att tacka SomaFM för.

SomaFM hjälpte mig mycket när jag satt ensam på kontoret och låtsades jobba på något projekt jag tog extra mycket betalt för för cirka 10 år sedan. Fanns det något bättre än att låta mättande ljudlandskap seratonisera din stackars underarbetade hjärna. Ge det en chans, SomaFM måste vara det ultimata stresstestet, pallar du inte musiken går ditt liv för fort. Stressa ner och njut av syntetiska vågor som sakta rullar dina tankar mot lugnare tankar.

Tags: , , , ,

Streets of Glory – Garth Ennis

31 januari, 2011 in Diverse recensioner by Micke | No comments

Jag har på senare tid återupptäckt Garth Ennis och hans kollegor på Avatar Press och insett att jag har missat så himla mycket. Visst, jag har länge känt till namnen som Warren Ellis m.m men aldrig satt mig in i deras verk förens just nu. Om man bortser från Crossed då som snabbt blev något jag inte kunde få nog av.
Senaste alstret som jag läste var Streets of Glory, en grym westernhistoria på 6 upplagor. Perfekt för att tillfälligt stilla min vackra och ensamma cowbowådra.

Streets of Glory handlar om Joe Dunn, en förlegad man från det gamla kavelleriet som nu återvänder till en liten stad i Montana efter 15 år. Året är 1899 och förändringar är på väg, civilisationen är på väg in i en ny era och Joe Dunn är långtifrån kompatibel. Pengar, korruption och annan smuts börjar sakta ta över folket och i sin tur försvinner hedern. För en man som Joe Dunn är det en kamp som visar sig vara mer än svår. Dunns fiender är inte bara hans gamla klassiska fiender såsom indianer som dragit ifrån de resevrrat som börjat byggas åt dom, utan även rika, korrumperade män som tågar igenom staden Dunn befinner sig i. Historien är i klassiskt ensamvargs Clint Eastwood-manéer, vilket för min del bara är uppskattat.

Mike Wolfer står för tecknandet, enkelt men med mycket beskrivande detaljer och jag har ända sen Crossed börjat uppskatta denna stil mer och mer. Det är nästan så att jag blivit bortskämd med all färg vid det här laget att mina gamla svartvita Conan Barbaren-tidningar börjar se lite torra ut. Nej, nu ljög jag. Conan-tidningarna kommer alltid ha en plats i mitt hjärta men Garth Ennis får gärna teama upp sig med lika duktiga tecknare framöver.

Tags: , , ,

Blood Bowl – Legendary Edition

24 januari, 2011 in Diverse recensioner, Spel by Micke | No comments

Blood Bowl har kommit i en ny utgåva – Legendary Edition och en massa nytt är att få, upp till 20 olika raser och några nya banor. Blood Bowl kom ut i digital form först 2009, om man räknar bort de tidigare versionerna men har sitt ursprung som turbaserat brädspel. Cyanide Studios lyckades ganska dåligt med det spel som släpptes 2009, framförallt för att gränssnittet var något av det värsta jag sett och ofta kändes det som om man satt med finn fem fel. Det var nästintill omöjligt att hitta knappar för att ens börja spela och menyerna var så ologiska och dumma att man blev trött innan ett spel ens kommit igång. Grafiken var på sin höjd ok, men inte mer och för att vara ett sånt enkelt spel hade dom mycket väl kunnat höjda den riktigt ordentligt. Reglerna för en icke inbiten Blood Bowl-spelare visades också väldigt dåligt vilket gjorde det svårt att förstå vad fan som hände och varför mina orcher alltid fick pannbenet inslaget.

Så, har dom fixat något av detta? Nej. Det är få förändringar i grunden men mycket på ytan. Gränssnittet har dom ändrat, dock är det precis lika förvirrande som tidigare och inga förklaringar till varför mitt lag inte kan välja matchmaking. Den enda förklaringen som ges är att jag måste skapa ett lag innan jag kan börja spela.. jotack, det fattar jag med och det har jag gjort men det hjälper ju fan inte mig. Tydligen måste man gruppa in sig i en liga, vilket irriterar mig ännu mer då varenda liga som finns har en regel på att varsin runda ska bestå av 4 minuter istället för som jag vill ha det, två minuter. En match där varje person får ta 4 minuter på sig att fundera och göra alla sina drag blir extremt långdraget och man blir mest irriterad över att den jäveln på andra sidan sitter och funderar i 1 minut och 20 sekunder på om han ska flytta sin gubbe till vänster eller höger.

Grafiken har dom inte gjort något åt heller, den är fortfarande ganska undermålig och man tycker att en eller två posteffekter borde dom kunnat ta sig tid till att fixa. Visst har vi fått en jäkla bunt nya lag men som en ytlig fjant som jag är så tycker jag de nya lagen har lite väl lite skillnader i deras utseende. Man kan anpassa varenda liten gubbe du har i ditt lag, vilket är väldigt kul, dock så så har som sagt de nya lagen alldeles för snarlika utseende i sina val. Petitess för en del, viktigt för andra. Dessa små detaljer berikar ändå spelet väldigt mycket och jag har aldrig blivit så arg i ett spel som när Knivmördaren – min linemanorch dör och blir avburen av planen på grund av en oturlig tärning. Det är ett under att mina grannar inte ringt snuten än för mina svordomar får nog den mest härdade att undra vad som försigår i lägenheten mittemot.

Spelet är dock kul, trots sina påtagliga skavanker, det är riktigt jävla kul. Just för att jag aldrig blivit så glad när jag krossat knäskålen på min motståndare och vet att han får en mindre på plan, eller blivit så förbannat arg när jag tappar bollen på mållinjen och det är sista rundan. Jag rekommenderar helt klart ett köp fast med tillhörande slagpåse, du kommer behöva en.

Tags: , , , , , ,

The Dig

17 januari, 2011 in Diverse recensioner, Spel by Micke | No comments

Förra året köpte jag The Dig i The Lucasart Adventure Pack på Steam. Här såg jag chansen att äntligen få återuppleva och ta igen de barndomsminnen jag aldrig fick uppleva. The Dig är ett av dom som jag alltid såg screenshots på men aldrig fick tag i och jag har väntat tills vintern kan komma så jag kan riktigt mysa ner mig i fåtöljen med en varm kopp té, mysbyxor, sliten och len t-shirt från sjuttiotalet för att få den maximala känslan jag fick när jag satt där i mitt pojkrum och fullkomligt försvann i de äventyrsspel jag hade till Amigan och senare PC:n. Den magin är som säkerligen bekant, svår att hitta igen och på sin höjd kanske vi känner en svag lukt av den ibland men den är aldrig så som den en gång var. Vårt rationella tänkande har för länge sedan tagit över och inlevelseförmågan har tagit stryk. Vi tänker i större banor än det lilla rum vår fantasi gärna ville hålla sig i. Det är därför jag gör mitt bästa för att göra The Dig till en sån bra upplevelse som möjligt, det är trots allt ett klassiskt spel med daterad grafik. Vi är vana vid att saker och ting ska explodera, blinka och ge oss bekräftelse så fort vi ens tar ett steg i dagens spel och oftast gör det att varje gång vi startar ett modernt spel, tar vi ett steg längre bort från den fantasi vi så ofta underskattar. Jag vill därmed råda bot på det och ta tag i de spel jag inte hann uppleva.

The Dig utspelar sig i vår moderna tid och en stor asteroid är i kollisionskurs(mitt rättstavningsprogram tycker att ”kollisions kurs” är en mer korrekt stavning. Jävla särskrivningsoffer!) med Jorden och det är upp till dig som professionell astronaut med tillhörande team att plantera två stycken sprängladdningar så vi kan styra undan den hotande stenbiten. Lätt som en plätt. Mycket går rätt, men på ett oväntat sätt(julrim 4-ever). Helt plötsligt befinner du dig med ditt team på en annan planet och det är din uppgift att överleva, ta dig hem och har du tur, hitta coola arkeologiska fynd på samma gång.

The Dig verkar vara befriat från den vanliga humor som vanligtvis följer med ett Lucasart-spel. Här har man försökt få en sådan autentisk känsla av rymdproffs som möjligt. Jag saknar det lite men samtidigt känns det fräscht. Storyn är genomarbetad och det märks. Det är inga simpla ond-boss-döda-och-rädda-Jorden utan spelet går mer ut på att du ska upptäcka och klura ut, mer pussel än vad jag förväntade mig alltså. Angående pusslena så känns dom svåra ibland, inte på grund av att man måste använda sin teoretiska del så mycket utan snarare för att dom saker och ting du måste hitta genom spelet är så sammansmälta med bakgrundsgrafiken att det är mycket du går miste om. Detta leder oftast till att du kör en klassisk muspekarskanning över hela bilden för att se om något går att interagera med. Till exempel så fanns det en kista i ett rymdskeppsvrak som hade exakt samma färg som skeppets interiör och det enda som skiljde sig var nåt streck som var i en mörkare nyans än bakgrunden. Muspekarskanning to the rescue!

Så fort vi landat på den nya planeten börjar mina kollegor käfta emot. Den tyska arkeologen vill ta ledningen vilket gör att jag är nära att hacka spelets filer och döpa om honom till Hitler, som tur är dör han rätt fort(han dör så tidigt att det är fan ingen spoiler!) i spelet och medans min karaktär sörjer ler jag gott. Vem fan skulle låta en tönt till arkeolog styra och ställa när vi har en amerikans militärkapten som tänker mer på att överleva än att hitta grus och skit? Pffft! Samma sak med en reporter som vi har tagit med oss(aningen skumt val av teammedlem men ok). Så fort Hitler-wannabe har dött vill hon gå skiljda vägar och när jag hittar henne igen är hon bara sur av ingen anledning alls. Lite ologiska relationer  genom spelet drar ner alltså betyget men vägs upp av att du inte behöver vara med dom så jättemycket.

The Dig är ett spel jag önskade att jag hade spelat som mindre för att verkligen kunna uppskatta det till 100%. Spelet har fantastiska miljöer och väldigt vacker musik. Röstskådespeleriet är också det väldigt bra, trots irriterande och ologiska motrepliker från dina rymdfarande kollegor.

Tags: , , , ,

Dwarf Fortress

13 januari, 2011 in Diverse recensioner, Spel by Micke | No comments

Är du så pass gammal att du kommer ihåg hur du satt framför ett plastigt Atari med två streck på vardera sida om tv-skärmen plus en prick i mitten samtidigt som du föreställde dig att dessa pixlar var någonting helt annat? Grattis, då levde du i en tid då datorspel faktiskt använde saker i din hjärna, som t.ex fantasi. Dwarf Fortress är ett annat exempel på ett spel som är bra på att använda de där delar av din hjärna du så sällan får tillgång till. Spelet är ett fantastiskt strategiskt spel med ett djup som är nära att slå Marianergraven. Spelet går ut på att du ger dig av från det trygga dvärgkollektiv du länge levt i och ska expandera, nu ska du överleva så länge som möjligt med ett gäng dvärgar. Detta skulle nu kunna bli som vilket platformsspel som helst men icke. I Dwarf Fortress styr du allting, vänta… jag menar.. du styr ALLTING. Du får välja om du vill ta med dig rep av 20 olika slag, hinkar av 70 olika träslag, yxor, byggmaterial och annat kul med vars valmöjligheter skulle få Carrie Bradshaw från Sex in the city i en ”pick anything you want for free next season fashion store” att storkna. Ok, lite långsökt men valmöjligheterna här får dig att storkna.

Efter att ha tilldelat färdighetspoäng till mina 7 dvärgar, packat ner 2 olika sorters frön för kultivering, ett antal yxor för gruvgräveri, 3 sorters tunnor för att förvara all öl i, material för att bygga fällor, träplankor för att få en snabb start med snickeriverkstaden, kryckor utifall att någon skulle skada sig, trådar, tyg osv i all oändlighet, så ger jag mig av. Räkna med att det tar säkerligen minst en timme innan du ens hunnit börja spela, du ska välja plats också och då har du alltifrån temperaturskillnader, vattendjup, djurliv till goblins i närheten att ha i åtanke när du väljer den exakta platsen.

När du väl slagit dig ner är det dags att införskaffa det nödvändigaste, mat och dryck. Genom att bygga ett snickeri med det trä du tagit med dig, eller låta din skogshuggardvärg, om du nu tränade en av dina dvärgar till att bli skogshuggare, hugga ner lite träd och sedan bygga sängar. Vid det laget har du redan beordrat dina gruvarbetare att påbörja det magnifika grottslott som sedan ska upplåtas. Allt med tiden stöter du på goblins som attackerar, du planterar frön för att ge mat åt dina dvärgar och du brygger öl. Precis allting är lika viktigt och situationer som kan uppstå kan ses som nästintill oändliga. Ett exempel är när tvä dvärgar gift sig och skaffat barn, detta barn blir bortrövat av goblins varav föräldrarna sörjer. Många säsonger passerar och föräldrarna når aldrig en psykologisk status som är mer än ok(det gäller att hålla dina dvärgar glada, annars får dom psykbryt och börjar ställa till problem). Grottan blir sedan invaderad av goblins, vilket händer ganska ofta. Den  stora skillnaden är nu att goblinarmén leds av en dvärg, en dvärg som för länge sedan blivit bortrövat. Ett stort slag utbryter och kvar är de sörjande föräldrarna samt några goblins plus den nya goblindvärgledaren(mitt speciella ord). I en sorglig kamp och vansinne dräper sonen sin fader. Modern är kvar och lyckas fånga sin son. Hon håller honom sedan fången i en bur och ger honom mat(detta sker automatiskt, underskatta inte spelets komplexitet) tills hon till slut dör av ålder och olycka.

Detta exempel plus många fler är situationer som kan utspela sig. Tragedier, överlevnad och detaljer in i absurdum. Dwarf Fortress är ett spel för dig som vill mikrohantera allting, ALLTING säger jag och är du rädd för grafiken finns det plugins att installera som ger dig en slags isometrisk grafik.

Tags: , , ,

Godspeed You Black Emperor @ London/Troxy

22 december, 2010 in 5 av 5, Musik, Uteliv by Micke | 2 comments

När jag såg att Godspeed You Black Emperor skulle spela i London trodde jag faktiskt inte mina ögon, och anledningen till att biljetterna inte var beställda sekunden efter jag upptäckt detta var för att jag var förlamad av chock. Ett av de band jag alltid velat se, men misstänkt att jag aldrig kommer att få se, skulle jag nu kanske få se. En synaps sprack. Det finns 3 konserter/band som kommer göra att min grav alltid kommer skallra av rastlöshet och jag vandrar runt på kyrkogården och stönar av helvetets plågor. Ett är Pearl Jam när dom inte var lo-fi, två är At The Drive-In och det tredje på delad plats är Godspeed You Black Emperor och A Silent Mt Zion(vilket består av medlemmar ur samma musikkollektiv som GYBE). Det sistanämnda skulle jag nu få se. De två första finns det ingen chans i helvetet att jag någonsin får uppleva då Pearl Jam som sagt numera bedriver en lo-fi:ig gubbrocksfabrik och At The Drive-In är splittrat i två läger, det ena knarkar och det andra gör det inte(numera under namnet Sparta). Godspeed är nu alltså min enda chans.

Godspeed You Black Emperor kan närmast beskrivas, och varför jag fallit så hårt för dom) som en musikalisk, filmisk poesi genom ett trasigt Amerika. Låtarna ligger runt 15-17 minuter vardera och löper gärna in i varandra så jag var minst sagt nyfiken på hur konserten skulle te sig. Skulle dom spela olika låtar för sig eller göra allting till en stor gitarrfiolgryta utan andetag..

Ute i förorten ligger Troxy, en ganska grym lokal inombords men smutsigt och blött utanför, precis som man kan förvänta sig av London. Till att börja med kan jag säga att akustiken i lokalen var fantastisk! I jämförelse med den senaste konserten jag var på, Coheed & Cambria + Deftones i Fryshuset så var detta gudomligt medans Fryshuset var ett rövhål. Åh tack för det Troxy, tack för att jag får se ett av mina favoritband i en lokal värdig deras mätta och mäktiga ljudbilder.

Som förband spelade 3-mannabandet Dead Rat Orchestra, vilket var en slags blandning av folk, post-rock med diverse experimentella slaginstrument. Jag erkänner, jag lyssnade inte så mycket på dom, jag tror dom var bra men jag kommer knappt ihåg något, det enda jag tänkte på var att jag ville att GYBE skulle gå upp på scen dels för att jag var så jävla sugen och dels innan min rygg började protestera. Sittplatserna var nämligen slutsålda och ståplatser var oundvikliga. Det jag kommer ihåg var att vakterna sa till mig minst två gånger att jag inte fick använda blixt, efter andra tillsägningen frågade jag varför och fick svaret att bandet hade begärt detta då dom ville skapa en stämning, något jag kunde respektera till 100%, vilket iförsig gjorde mig irriterade när folk i publiken började blixtra ändå, eller den feta jävla sökarlampan som lös upp filmduken bakom bandet. Tack för den idiotjävel.

GYBE börjar med ett vad som verkade pågå i säkert 20 minuter intro, ett harmoniskt kaos för att sedan övergå till kända melodier utan en paus. Vissa toner kände jag inte igen och undrade i mitt lilla hoppande skolflickshjärta att dom kanske kommer släppa ett nytt album. Det är ingen konsert där man skriker att man önskar hitlåten som låg på top 10 UK, det är en konsert där man tas med på en resa utan några stopp på vägen. Försöken att lyssna på var låtar tar slut och var dom börjar ger jag upp snabbt och bara hänger mig åt musiken istället. Det blir så mäktigt att jag glömmer var jag befinner mig, jag lyssnar inte ens på musiken som låtar längre, allting är sammanfogat. Plötsligt i ett hejdundrande kaos kommer någonting alla känner igen, de extatiska tonerna i Blaise Bailey Finnegan III och hela publiken som om dom väckts ur sin stilla trans går in i ett nytt skede, ett gungande av kroppar och huvuden i den takt de så väldigt mycket känner igen, ett varmt välkomnande av publikens kollektiva lyssnande. En fantastiskt upplevelse. Bakom finns en filmduk som i börjar blästrar ordet ”HOPE”, sedan går den över till olika bilder som ser ut att vara filmade med Super8.
Vi får färdas mellan kaotiska musikbilder med ett frenetisk slagverk som sedan varvas med harmoniska, ljuva fioler, precis som det ska vara. Dom är duktiga.. nej, experter på att skapa inre bilder, scenarion av vad deras musik försöker skönja. Jag inser långt in i konserten att jag inte tagit en enda bild, mot avslutningen av konserten klämmer jag av några bilder mot filmduken och får knappt någon täckning av bandet själva som är dolda i ett svagt rött ljus. Det märks att dom inte villa lägga fokus på bandmedlemmarna, fokusen ligger på musiken och de bilder som de tvingar oss att skapa i takt med de känslolägen som ges. Det är så det ska vara, jag är glad att jag inte smällde bilder som om en hårig kändisvagina under en kortkort kjol just steg ur en bil. Konserten tar slut i långa utdragna toner och instrumenten tar slut en efter det andra och medlemmarna lämnar scenen utan ett ord. Jag går från konserten en nöjd man, nöjd att jag fick se dom, nöjd att det var värt resan till London i en trång flygstol, nöjd att mitt plågsamma ylande på kyrkogården när jag som spöke driver runt och gnäller på de konserter jag inte fick se kommer att vara en tredjedels nöjdare.

Tags: , , , , ,

« Older entries