Articles by Micke

You are currently browsing Micke’s articles.

Vid varje jul har Systembolaget en årets glögg, men eftersom den oftast är väldigt alkoholhaltig så är det inget för mig, jag ger mig istället ut och letar efter alkoholfria glögger som jag inte druckit tidigare. Ni i veckan upptäckte jag på Konsum en glögg jag inte sett tidigare, Tindra Glögg utan tillsatt socker och eftersom jag mer eller mindre inte dricker saker med stora tillsatser socker nuförtiden lät detta väldigt intressant. Min första tanke var att glöggsmaken skulle bli mer framträdande och den sliskiga söta smaken på vanlig glögg skulle inte vara så påtaglig. Jag hade rätt, till en viss del. Sliskigheten är helt borta, så grattis till alla er som gillar sånt, istället har vi dock fått en väldigt torr glögg, väldigt torr. Ibland kändes det nästan som om gommen min knorrade sig på grund av torrheten. Den är dock absolut drickbar och väldigt god, aningens sur men lite för torr för min egen del.

Mitt eminenta sällskap njöt dock väldigt mycket av den, trots att hon är sockermonstret av oss två. Själv kommer jag leta mig vidare efter en glögg att sätta högst på årets glöggpiedestal. Ett besök på Gamla Stans julmarknad kanske kan lösa den biten, vi får se…

Tags: , , , ,

Med en ganska tråkig titel så var Monsters årets bästa film på Stockholms filmfestival.
Jag hade knappt några förväntningar på denna film, och det är nog så det ska vara på filmfestivaler, man ska gå in med öppet sinne. Inte för att det är mycket skitfilmer på filmfestivaler(med undantag för Rubber, årets skräp) utan för att filmer kan gå efter lite andra recept och inte försöka vara så storslagna som filmerna vi ser på SF till exempel.

Jag gillade temat i Monsters redan innan jag satte mig i biografen och innan jag ens köpt biljetterna. Filmen kör på samma tema som District 9, utomjordningar har kommit till vår planet och de har minst sagt svårt att anpassa sig. Fast filmen handlar egentligen inte så mycket om utomjordningarna och det är där som den verkligen lyckas. När en sci-fi-rulle släpps handlar det oftast om invasion av planeten Jorden och amerikanerna ska döda dom. I Monsters är utomjordningarna åsidosatta för en relationshistoria som visar sig vara otroligt naturlig och trovärdig. Förvänta dig inget romantiskt drama i stil med Jennifer Aniston utan snarare skådespelare som verkligegen levererar känslor som känns äkta och intelligenta. Andrew får i uppdrag att eskortera sin chefs dotter Samantha tillbaka till USA. Båda befinner sig i ett postapokalyptiskt Mexico som är sönderbombat och raserat pga av invasionen och färden igenom detta trasiga land bjuder på fantastiska ljudlandskap och härligt smutsiga miljöer.

Både musiken och stämningen bidrar till att leverera en fin kärlekshistoria och bra foto. Var det en film du skulle sett på Stockholms filmfestival så skulle det varit denna, oavsett om du gillar utomjordingar eller inte.

4 av 5

Tags: , , , ,

Rubber är en film som handlar om ett däck. Ett däck som väcks till liv och börjar upptäcka sina telepatiska förmågor. Med dessa nyvunna egenskaper börjar däcket döda människor, med telepati.
Det här kändes som en av Stockholms filmfestivals mest intressanta filmer. Egentligen för att jag förväntade mig en stämning i stil med Bad Taste eller någon tidig zombierulle  men istället leds vi genom skitfilmen i egenskap av att vara publik åt publiken.. Jag ska förklara. Rubber försöker vara mer än vad den klarar av. Något slags pseudofilmstudentprojekt som ska leda tittaren genom filmens alla konster. Det blir så krystat och överpretentiöst hade jag inte 2 timmar som jag var tvungen att fördriva då jag skulle göra en sak senare, hade jag gått ifrån salongen ganska snabbt. Tyvärr var ju alla affärer runtom stängda så att ögonshoppa föll sig inte. Varför tänker inte söndagsaffärerna på oss stackare som är instängda i en biograf till en skitfilm?

Rubber börjar med att vi får träffa en grupp människor som är åskådare i en öken och ska bevittna däckets framfart. Dom kommenterar ständigt händelserna så att vi förstår varför däcket gör som det gör. Redan några minuter in i filmen fick jag lusten att slita ur huvudet ur regissörens arsle då det var säkert där han fick denna briljanta idé. Av någon outgrundlig anledning finns det en person som dödar alla utom en av dessa åskådare. Vi får reda på att filmen måste fortsätta eftersom åskådaren finns där, annars hade filmen tappat sitt syfte och måste avslutas. När detta presenteras skriker jag inombords och blir arg på att filmen måste fortsätta. Det känns som detta är ett av Dantes helveten. Istället för att få den film som i en enkelhet hade varit rolig och intressant får jag istället filmen förklarad till mig som om jag vore 4 år, stoppad med pretentiösa scener. Dessutom innan filmen startas presenteras den på scen med att den är filmad med en digital systemkamera. Som om detta skulle vara en prestation. Genom filmen märks det tydliga tekniska begränsningar och misstag. Det enda jag får levererat till mig är att bara för att du vill göra film speciell betyder det inte att den är bra.

Filmfestivalens mest överskattade film. Jag ångrar att jag köpte biljetter till skiten. Fan.

Tags: , , ,

Att förneka att Call of Duty-serien vuxit sig riktigt jävla stor på senare tid är att ta i underkant. Förra årets försäljningssuccé, Modern warfare 2, såldes i 4, 7 miljoner exemplar de första 24 timmarna och nådde senare över en miljard i sålda exemplar. Men, spelet möttes av blandade åsikter. ingen kan förneka att spelet gjorde succé pengamässigt, det blev lanserat genomtänkt och ordentligt. Spelmässigt var dock annorlunda. Supporten efter spelet släppts var löjligt frånvarande och buggar ignorerades fullkomligt. Obalansen i spelet var tydlig och fuskandet blev bara större och större desto längre tiden gick, utan att vare sig Activision eller Infinity Ward gjorde ett uns av att försöka fixa till det som uppenbarligen var fel. Känslan av ”Äsch, vi har redan sålt så mycket att vi skiter i detta nu” var påtaglig. Ett stort missnöje och en hatkärlek till spelet ligger som ett moln över spelet som det är nu. Activisons VD gjorde det inte bättre med alla uttalanden och det såg mest ut som om han hade ett personligt korståg där fienden var de faktiska spelare som köpte spelet och hans eget mål var att vinna priset som Årets Internetarsel, en titel som många kommit nära men aldrig riktigt nått fram till.

Nu har precis nästa spel i Call of Duty-serien släppts kallat Black Ops och som den spelande och vågade cyberastronaut jag är, gav jag mig i kast med denna best, trots mina betvivlanden över att verkligen köpa spelet då deras tidigare spel som jag nämnde ovanför fått så lite uppmärksamhet efter lanseringen från dess utvecklare. Men nyhet efter nyhet gjorde att jag sakta insåg att detta spel kanske kan rätta till allt det som var så fel med Modern Warfare 2.
Spelet skiljer sig mot dess föregångare genom att dom implementerade dedikerade servrar istället för matchmakinglösningen IW.net vars effekt gav ett lidande som närmast bara kan beskrivas som AIDS och ebolavirus i kombination. Med dedikerade servrar kan fusket lättare tas itu med. Istället för att behöva genomlida en match där fuskare uppenbarligen och ohämmat glider runt och sätter headshots som en lättsam dag på stranden kan nu botas genom att man som admin sparkar dom till månen där dom hör hemma(det finns inget syre på månen, det är det jag menar, annars verkar månen rätt rolig att åka till. Ring mig NASA om ni började titta snett på min astronautansökan så kan vi reda ut eventuella missförstånd). Ett stort framsteg mot vad som tidigare användes alltså. Dock så bör det nämnas att det inte är samma utvecklare längre, inte för att den tidigare utvecklaren gjort ett sämre spel i grund och botten, utan snarare för att den nya utvecklaren lyssnat mer på dess kunder, spelarna. Detta gav mig också ett intryck av att detta spel gjort sig förtjänt av ett inköp och att supporten efter lanseringen skulle märkas.

Så, hur är spelet då? Ingen jättestor skillnad mot Modern Warfare 2 faktiskt rent spelmässigt. Det som skiljer sig är nya killstreaks, nya vapen och nya banor. Speciellt nya banor i multiplayer tar jag gärna emot då dom är större. En av de saker jag irriterade mig på i MW2. Den som designade och godkände banan ”Rust” borde skjutas långsamt. En sak som dock finns kvar som inte är nytt, är spawnsystemet. För i helvete, vari ligger logiken att när jag dör så ska jag få börja direkt framför min fiende så han lätt bara kan trycka på sin musknapp och döda mig igen? Eller tvärtom. Igår fick jag börja 3 gånger några meter från en annan kille som plockade mig varenda gång utan att jag ens hann reagera. Skärpning på detta Treyarch, det var idiotiskt förut och det är lika idiotiskt nu! Den person som designade och godkände det borde få skjutas snabbt, inte långsamt.
Du samlar även nu en slags valuta som istället för att nå upp till en viss level för att få ett vapen så köper du nu loss det vapnet för den valuta du samlat ihop. Vissa vapen räcker dock fortfarande att du når upp till en viss nivå för att ens ha tillgång till dom. En enkel och uppskattad lite grej. För att samla ihop så mycket valuta som möjligt kan du även spela Wager-matcher. Ett spelsätt där du satsar pengar och vinner du får du mer pengar, men förlorar du, ja, då förlorar du det du satsat.

Jag vill sluta prata multiplayer nu känner jag, aningens för tidigt men jag vill börja skriva om singleplayerkampanjen. Oh fyfan. Jag säger det på en gång, den är ruskigt jävla bra. Så, där har ni det. Köp spelet för singleplayer även om ni inte gillar multiplayer. Där storyn i Modern Warfare 2 kändes osammanhängande och fragmenterad är den istället här fullkomligt medryckande och genomgående. Man börjar med Mason, en specialsoldat som blir förhörd av okänd person och där Masons tillbakablickar får oss att spela de uppdrag han berättar om. En sak som dom verkligen lyckats med är ansiktsuttrycken hos de karaktärer du spelar med. Dom är så övertygande och man tämligen ser deras tankar när dom pratar och blickar dom ger en. Lysande!
Jag vill inte avslöja för mycket om berättelsen som Mason går igenom utan ni får uppleva den själva men tro mig när jag säger att det kommer vara den bästa fps-berättelse 2010/2011 som ni kommer uppleva.

Just nu dras multiplayer med barnsjukdomar som omotiverat lagg, både nätlagg och grafiklagg. Treyarch har sagt att dom arbetar stenhårt med att lösa detta och ett tecken på detta är att dom redan släppt en patch som verkar ha löst större delen av problemen iallafall, även om det kvarstår. Jag vill avsluta med att säga att jag tvivlade hårt på Black Ops och hade inte alls tänkt att köpa det, men blev sedan övertalad av några vänner och just nu, ångrar jag mig inte en sekund, trots de tidiga laggproblemen. Det enda som är synd är att vi som datorspelare idag börjar vänja oss vid att vi får en icke klar produkt i våra händer när vi köper den. Så ska det inte vara, vi förtjänar mer respekt än så, men ett sakta förlåt kommer infinna sig desto mer patchar som kommer, det lovar jag. Tänk bara på det tills nästa gång.. ok?

P.S. Glöm för bövelen inte att spelet har ett gyllene Zombie-läge.. men säg inte till någon att jag nämnde att man kan spela som JFK, Nixon, McNamara och Fidel Castro… D.S.

Detta spel testades på en PC. Fuck Yeeeargh!

Tags: , , , , , ,

En kväll av manliga rossliga röster. Så kan nog söndagens konsertkväll sammanfattas.
The Gaslight Anthem är ett band som känns som dom hållit på ett tag men först 2005 började dom slå sig igenom, iallafall på deras egna hemmarker. 2007 släpper dom sitt första album och får spela shower med lite större band. På väg mot framgången.
Nu är dom ett band som när dom nämns, i varenda sammanhang, så nämns dom som ett band som tagits under Bruce Springsteens vingar (fan, nu nämnde jag honom även fast jag inte ville) och har släppt flertalet album plus ska spela förband till herr Springsteen. Dock så spelade dom inte med Bruce här i Sverige i söndags, utan med Chuck Ragan och Sharks.
Sharks är för mig helt okända, vilket gör det väldigt elakt att recensera dom här. Sharks hade dock tydligen fått börja spela innan insläppet ens var klart, aningens taskigt av Debaser då dom säkerligen skulle fått fler svinga-med-handen-i-luften-i-takt-till-musiken-gester än dom 2 till 3 personer som stod längst fram.

Chuck Ragan dock, en personlig favorit sen tidigare. Hot Water Music har alltid varit några av mina favoriter och när Chuck Ragan, sångaren i just Hot Water Music gör ett akustiskt soloprojekt, då kan jag knappast stå stilla och ignorera. Jag blev skitglad när jag såg att han skulle förbanda till Gaslight och kände att konserten steg i rank. Nu gick jag faktiskt mest för Chucks del.
Med en rivig röst tar han med oss i ganska många låtar och plockar snabbt in en fiolspelande kompanjon. Fiolen gör jättemycket för resten av låtarna, och medans jag tycker att den väldigt lätt hamnar i bakgrunden på skivorna, kommer här fiolen fram lika mycket som Chucks gitarr.

The Gaslight Anthem känns ibland som aningens punkig Bruce Springsteen med trallvänliga melodier med en släng av tuggummi (hata mig inte nu alla fans men lite väl tralliga är dom ibland). Ibland är dom lite för snälla i sina låtar och jag känner att jag gärna önskar något råare och rivigare. Detta märks dock inte på konserten, där bränner sångaren Brian Fallon runt i nästan två timmar och levererar nästan alla sjunga-med-vänliga låtar som dom har på sina skivor utan någon som helst hänsyn till att min rygg har gått sönder av allt stående för länge sen. Jag förlåter dom dock och kommer inte kräva att dom ska betala kiropraktorräkningen när efter dom gått ut och kommit tillbaka in för det obligatoriska andranumret och klämmer av en Pearl Jam cover, State Of Love And Trust. Fyfan va underbart. Eftersom jag missat Pearl Jam live när dom var bra vill jag inte säga men bättre än nu, så är detta ett fantastiskt moment för mig och min gamla nostalgiska grunge-själ.

Anledningen till att jag tidigare nämnde att jag inte ville nämna Bruce Springsteen tillsammans med The Gaslight Anthem är för att jag tycker att det behövs inte, TGA är ett band som mycket väl kan stå på sina egna ben, vilket dom mer än väl bevisade i söndags kväll och fortsätter dom dra med sig så bra förband som Chuck kommer jag att se dom nästa gång.

Tags: , , , , , ,

Fair Game

Fair game är många saker men framförallt är den vad jag skulle kalla en relationsthriller. I andra hand ett politiskt drama. Jag är ett Sean Penn fan, i främsta mån när han regisserar men brukar gilla det mesta han gör som skådespelare.
Fair Game är en film om ett par där frun Valerie Plame Wilson är hemlig CIA-agent och är i full gång med att bevisa och motbevisa bevis som talar för och emot massförstörelsevapen i Irak. Sean Penn spelar mannen som sysslar med internationell affärsutveckling mm.  Filmen baseras på en riktigt händelse som har fått lite olika namn varav Plamegate(Plommongatan översatt till svenska..nee, jag skojar bara) är ett av dom.

Sean Penn drar på uppdrag av CIA och på rekommendation av frugan Valerie till afrika där han genom sina tidigare diplomatiska kontakter ska undersöka huruvida det finns risk för att kärnvapentillbehör ska ha fifflats med där. Han kommer hem och avfärdar helt tanken på att något skall ha hänt.

Bush, trigger happy som den lille Texasjäveln är, drar igång sitt Irak-krig ändå, trots brist på information. Detta lackar Joseph(Sean Penn) ur på och bestämmer sig för att helt utan att ta upp det med sin fru posta en artikel om att det var honom dom skickat för att ta reda på dessa fakta som delvis gav grund till att starta kriget och han säger som det är. Vita huset lackar ur och det politiska dramat sätter igång bla bla. Politiska thriller har vi inte ont om så hade inte Sean Penn varit med så vetefan om jag hade sett filmen. Dock blev jag glatt överraskad när filmen istället fokuserade på deras relation och hur den slits isär när media sväljer vita husets lögner som en 2 kronors gatuhora(oh yes, dom finns) och smutskastar Wilson-paret. Det är inte din vanliga thriller där spänningen skapas av att man vill se underhunden lyckas, utan här ligger spänningen och tragedin snarare i att man bryr sig om dom som är så utsatta av en makt som måste vara en av de mest svårrubbade makterna som någonsin skapats.

Filmen hade fått ett högre betyg om fotot hade varit snyggare och bättre. Oftast är det en krystad handkamera som bara känns malplacerad, rycken känns fel och medvetna. Ljuset är så pass snyggt att låsta bilder med stativ hade passat så mycket bättre.

Slutsats: Hyr den, så biovärd är den inte.

Tags: , , , , ,

Alla som tränar och verkligen kommer in i det vet hur mycket man kan gräva ner sig i omdiskuterade metoder, komplicerade övningar och amerikanska vitatänderleende-säljande teorier. Marknaden är fullkomligt översvämmad av folks olika idéer och tankar om hur man ska träna. Många tycker olika, många tycker lika. Forumen har långa långa trådar där folks diskuterar vilka övningar som är bäst och vilka som är sämst. Det är minst sagt en cirkus som man lätt kan traska runt i och känna sig förvirrad hur länge som helst.

Strength Traning Anatomy är en bok som istället för att vara nybildande och innovativ tar klassiska övningar och skapar en otroligt bred referens över vilka övningar som gör vad och hur de påverkar kroppen. Den är enkel. Det märks snabbt att författaren Frédéric Delavier är erfaren(Han har tidigare varit redaktör på den franska tidningen PowerMag och även journalist på Le Monde du Muscle med mera). Det är som sagt en referensbok och börjar genast med det väsentliga, övningarna, utan jobbiga förord om hur han kommit fram till olika tekniker som på snabbast möjligast sätt gör att du får baboommuskler. Överskådligt leds vi igenom olika övningar med kapitel indelade i de olika muskelgrupperna. I de olika övningarna kommer vi till det som gör boken så extremt bra: Frédérics illustrationer. Utan dom skulle boken vara rätt medioker men dom lyfter verkligen boken till en helt annan nivå. Både tjejer och killar visas i genomskärning utan att tuttar och snoppar hyshas med. Känns det naturligt är det en snopp med i bilden, precis som det ska vara. Vilka muskler som aktiveras vid olika övningar visas tydligt i färg medans de muskler som ligger runtomkring de aktiverade musklerna visas i tydligt ljust grå, otroligt överskådligt.

Jag skulle dock inte rekommendera boken till nybörjare. Det är en anatomisk referensbok, vilket innebär att den tar inte upp kost, vilka övningar du borde börja med, eller hur du ska lägga upp ett träningsschema på bästa sätt. Det här är en bok för dom som redan sysslar med muskelbyggande och gör du det och vill ha en skön bok i hyllan hemma, köp den! Jag erkänner, jag hade den tidigare som nedladdad .pdf men just för att jag gillade den så mycket så blev det ett köp. Inget slår the real deal. Dessutom är 157kr en spottstyver för vad du får.

Crossed – Garth Ennis

Jag har aldrig varit något utmärkande fan av zombies trots att jag gärna glodde på The Return Of The Living Dead när jag var mindre. Visst jag gillar de flesta filmer som görs, 28 days later bland annat, men är även en person som tycker att teman blir urvattnade fort, och ingen kan ju förneka att det går en stor zombievåg just nu… eller är det vampyrer som gäller just nu?  I vilket fall.. Det har dock kommit några fina guldklimpar på senaste varav filmen Zombieland är en sådan där Woody Harrelson gör en riktigt skön karaktär(visste ni för övrigt att dom fick göra en specialare av Twinkies då Woody är vegan?). En annan sådan guldklimp som tillkommit zombievärlden är serietidningen Crossed.

Det jag först lockades av och även hur tidningen fick mina små nördiga serietidningsögon att rycka till var den skönt ritade stilen som Jacen Burrows bidragit med. Att jag senare fick reda på att det var Garth Ennis som skrivit manus gjorde inte saken sämre. Garth Ennis namn må påminna om någon smörig och mesig countrysångare men denna Garth är långt ifrån snäll, och det är även det som gör serien så bra, jag kommer till det strax.

Crossed handlar om det typiska, en farlig och högt smittsam sjukdom sprider sig som en löpeld över landet(USA, vad annars?) och minsta kontakt, iallafall ett litet bett, med en smittad person gör att man själv blir smittad. Storyn går på som det alltid gör. Skillnaden här är att våra zombies i Crossed är inte av den harmlösa sorten, du vet.. den sorten som gärna ställer sig slött på 200 meters avstånd och väntar in att du ska skjuta den i skallen och bara kan döda dig genom att gömma sig bakom gardiner eller i byrålådor som man av någon outgrundlig anledning inte märker förens den biter dig i hjärnan. I Crossed har du istället zombies som för det första märks ut av att de har ett korsliknande utslag i ansiktet, därav titeln på tidningen, sedan har de gärna en förkärlek för att våldta dig i alla möjliga hål, eller tillochmed skapa nya hål för att sedan ligga med dig i dom och avsluta med en fin köttfest på de kroppsdelar som fortfarande sprattlar. Det är alltså ingen serie för de svaghjärtade, ingen karaktär är säker i denna serie. Tro inte att barnen skonas för att de är barn, Garth stryker med vilje ut dom ur manus, gärna så tragiskt och oetiskt som möjligt, och det är det som gör det så bra! Här har du ingen stålman vars enda antagonist är någon flintskallig jävel som hotar dig med en grön sten, här har du istället en zombie vars namn är Horsecock som han förtjänat så väl genom att han gärna bär med sig en hästballe och som han med kärlek slår dig sönder och samman med. Du har även dina medföljande (med)människor som utan tvekan vill offra din son till Horsecock och hans efterföljande gäng. Det är våld på en högre nivå jag inte tidigare skådat i en serietidning och jag tvivlar inte på att många skulle skynda sig med att kalla det osmakligt men jag är lika snabb med att säga att jag gillar det, just för att det blir inget smygande med vad som faktiskt skulle kunna hända under en zombieapokalyps. Garth är ärlig och man verkligen känner hur han njuter av att tillföra allt förbjudet som även de mer hårdhudade moralkärringarna kommer rynka näsan åt. Garth Ennis i sitt esse skulle jag vilja säga.

Tyvärr kom bara Crossed i tio delar och trots att jag faktiskt var nöjd med att berättelsen slutar där den gör så längtade jag efter så mycket mer när jag avslutade sista delen. Garth har sagt att han inte kommer göra något mer av serien då han helt enkelt inte hade några fler Crossed-berättelser inom sig.
Dock så görs det just nu i skrivande stund en volym 2 av andra personer, detta är dock inte är en uppföljare, det var Garth Ennis enda krav, utan med helt andra karaktärer. Både den grafiska stilen och berättelserna påminner väldigt mycket om volym 1 så själv kan jag inte vänta, jag får bara hoppas att det blir ett uns av så ruskigt ohämmat som bara ettan kunde bli.

Coheed & Cambrias senaste och femte album släpptes för ett tag sen(13:e april) men trots att jag alltid varit ett Coheed-fan upptäckte jag albumet nu. Jag har haft en paus i mitt C&C-lyssnade helt enkelt, förmodligen efter den tråkiga tidigare plattan In Keeping Secrets Of Silent Earth: 3 som jag knappt orkade lyssna mig igenom.. Men, så råkade jag dra igång Pearl Of The Stars, låt nummer 9 på Year Of The Black Rainbow och blev kär på en gång. Här har vi de mörka texterna perfekt placerade i harmoni med instrumenten som banar väg för Claudio Sanchez sakta vaggande röst. Refrängen får mig att vilja stå och gestikulera framför spegeln i rent Idol2010/R’n'B-manér. Jag påminns om varför jag en gång började gilla Coheed & Cambria. Detta gjorde att jag gav hela skivan en genomlyssning, vilket senare blev 10 genomlyssningar. Måhända att jag kan ha fel men mina öron njöt av att påminnas om känslan då jag upptäckte första skivan. Här tycker jag texterna följer musiken till skillnad mot förra skivan då jag inte kände något sammanband mellan de två. Jag ser hela tiden framför mig de tecknade serier som Claudio Sanchez tidigare givit ut och sagt vara grund till många av de texter han skrivit, och är det något som får mig att lägga mig på rygg, villig med bena mina i luften så är det filmiskt framdrivna känslor när det kommer till musik.

Blandningen av lugnare partier, hårda riff och stordragna stunder gör att jag gillar hela skivan rakt igenom. Coheed hamnar som min nummer ett av månadens mest lyssnade plattor, med låten Pearl Of The Stars köad 3 gånger innan skivan rullar igång. Tack för det televerket!

Tofu

Jag börjar med att säga att tofu är inget främmande för mig. Jag har ätit tofu i flera år och gillade det redan från början. Oftast brukar man antingen gilla eller hata tofu när man smakar det första gången, själv tycker jag det beror på var du ätit det och hur det förberetts.  Att äta tofu som den bara är rekommenderas inte, den är till för att användas i mat med kryddor, eller om man vill äta den rå så marinera den först. Tofu kan liknas vid ett vitt papper, det är du som är konstnären som gör tavlan(hnnnng… förlåt, jag sket på mig då jag krystade fram den liknelsen).

Tofu kommer ursprungligen från Kina där, som jag förstått det, är/var kött en bristvara. Själv skulle jag glädjeligen byta ut något djurs äckliga döda muskel mot en smaskig bit tofu, men det är ju bara min lilla åsikt.
Jag har valt att recensera tofun rå för att verkligen kunna hänge mig åt dess rätta konsistens, textur och initiala smak. Dock, som sagt, så rekommenderar jag att du äter den i mat eller marinerad. Att jag gör på detta sättet är bara för att visa vilken cool och hård snubbe jag är.

YI PIN TOFU

Utseende och textur: Denna bit tofu har ganska hårda kanter, iallafall i jämförelse med andra tofusorter. Antingen gillar man det eller inte, jag gillar det inte. Jag gillar när min tofu har en enda textur genom hela biten, inte som en gammal rostmacka man skär av kanterna på. Mitten är ganska mjuk.
Smak: Smaken är ganska yoghurtaktig, syrlig och ganska äggig. Mja, inget jag riktigt gillar faktiskt.
Slutsats: Yi Pin Tofu Hård får 2 av 5 tofubitar. Ingen favorit och pga kanterna kommer jag förmodligen kolla efter en annan tofu när nästa inköp infaller sig. Dock så är det inget jag håller mig undan ifrån.

OMIFOOD TOFU HÅRD

Utseende och textur: En väldigt fast bit rakt igenom med tydlig textur.
Smak: Mjölig, aningens vattnig och helt fantastisk. När jag säger mjölig och vattnig menar jag det i positiv bemärkelse. Inte alls sådär äcklig som det låter som. Ingen speciellt tydlig smak och detta gör att den drar åt sig marinaden extra bra, precis som det ska vara.
Slutsats: Med en tydlig textur som känns bra i munnen och mot tungan får denna fantastiska bit 5 av 5 tofubitar. Det må låta konstigt med tanke på smakens beskrivning men jag fann det bara positivt. Den här gillar vi och det finns en anledning till att denna sort ofta besöker mitt kylskåp.

YI PIN TOFU EXTRA HÅRD

Utseende och textur: Smått tydliga kanter på denna men ganska fast inuti, dock inte så fast som OMIFoods tofu.
Smak: Har en väldigt neutral smak, svårt att hitta en smak överhuvudtaget på denna faktiskt men en viss äggig smak.
Slutsats: Ok, jag gjorde ett misstag. Jag kollade inte att det var Yi Pin som även gjort denna tofu när jag roffade åt mig alla sorter som fanns i de 3 närmaste kinabutikerna. I vilket fall var denna lagom annorlunda mot den förra. Helt klart bättre än den andra. Jag ger den 3 av 5 tofubitar och utan kanterna hade den börjat närma sig en 4.

MORI-NU TOFU FAST

Utseende och textur: Oerhört len, nästan slemmig men utan slemmet, förstår du?
Smak: Även här märks den lena smaken av, den fullkomligt smälter i munnen utan något som helst motstånd. Detta är dock något som snarare ger ett minus än ett plus då jag gillar när det märks att jag tuggar på något. Även en liten smak av filmjölk letar sig fram.
Slutsats: Oj. Denna smekte mina fingrar, handflata och tunga som bara en välslipad, dödande motreplik till ett hetsigt argument mot Sverigedemokraterna kan göra. En lenare tofu får man leta efter. Som att ha oralsex med en manet på Falkenbergs stränder. Inget man lägger ner i en wok och rör om hetsigt då tofun utan tvekan kommer gå sönder i småbitar. Denna sorts tofu kallas även silkestofu och jag förstår varför. Den får 3 av 5 tofubitar. Den hade gärna fått mer men det svåra användningsområdet på grund av lösheten drar ner på betyget. Jag köpte även med mig en Soft version av samma märke, men det var ett misstag då det egentligen är en tofu man använder i soppa och det är inte ofta jag gör sånt. I stekning eller wokning kommer tofun att bara bli en smulig smet.

YI PIN TOFU FRITERAD

Utseende och textur: Hårda bitar med väldigt tydlig och skarp textur.
Smak: En viss smak av olja och anar jag en viss rökig smak långt där borta i Kinasmaklöken?
Slutsats: Det är faktiskt inte rättvist att recensera denna tofu bland de andra här ovanför. Denna tofu är fantastisk. Den är så jävla jävla god faktiskt. Med hård textur och kanter på rätt sätt så kammar den hem 5 av 5 tofubitar. Använd den hur du vill, du kommer digga den stenhårt.

I denna recension undersökte jag kinabutikernas tofu. Håller du koll så kommer du framöver kunna läsa då jag betygsätter tofu som man kan hitta bland hyllorna på Konsum, ICA osv. Den är ofta smaksatt men flera gånger dyrare.

« Older entries § Newer entries »