Jag utropar härmed Casablanca till världens manligaste film.

Det är ju trots allt en KRIGSFILM, va. Med SPIONINSLAG, va. Där folk har VAPEN, va. Och där vår HJÄLTE – som dricker alldeles för mycket ALKOHOL – fattar ett SATANS SVÅRT BESLUT. Och filmen innehåller dessutom ONDSKEFULLA NAZISTER. (William Wallace behövde bara slåss mot tedrickande ENGELSMÄN! Sicken fjant!) I en scen hör hjälten KRIG i fjärran… och bara på LJUDET kan han utröna vilken armé det är som dånar loss.

Humphrey Bogarts hjälte är precis så som alla vi RIKTIGA MÄN är: Hård, beslutsam och intelligent. Dessutom egenföretagare. Mitt under det stormande andra världskriget har han bestämt sig för att SKITA I ALLT och öppna ett café i FUCKING AFRIKA där han säljer SPRIT och bedriver ILLEGAL SPELVERKSAMHET. Ens när en av hans vänner håller på att bli UTSATT FÖR POLISBRUTALITET muttrar han fram: “I stick my head out for nobody.” Oavsett vad andra karaktärer än säger till honom har han alltid någon DRÄPANDE, CYNISK SARKASM att kasta i ansiktet på dem: “You despise me, don’t you?” – “If I gave you any thought I probably would.”

Men… samtidigt har han en öm sida. Jag gissar att alla åskådare där ute kan blicka in i hans ögon, lyssna på tonläget i hans röst, och göra bedömningen att under den hårda ytan ligger liket av en skör yngling som en gång i tiden fick SITT HJÄRTA UTSLITET OCH UPPKÖRT I ARSLET. MÄN HAR OCKSÅ KÄNSLOR, GODDAMMIT! Samma åskådare kommer komma till den korrekta slutsatsen att detta fruktansvärda måste vara… EN KVINNAS VERK! Vår hjälte avslöjar dock inget av detta… han lägger locket på, sparar ihop allt sitt elände till den där HJÄRTATTACKEN som förmodligen kommer klippa honom en dag. DET ÄR NÄMLIGEN DEN MANLIGA SAKEN ATT GÖRA.

Vidare. Filmen innehåller en av de mest berömda sekvenserna i världshistorien – den där Bogey (Det gör inget om jag kallar dig Bogey, va? – reds. anm.) sitter i sin egen bar och DEPP-SUPER. Och för oss KARLAKARLAR finns det ju bara ett sätt att DEPPA – och det är med WHISKEYN i hand. Hans polare försöker muntra upp honom med några svängiga jazzlåtar, men vår hjälte avbryter. Han vill att vännen spelar… den där låten. Låten han delade med HENNE. I all sin manlighet har han nämligen bestämt sig för att PLÅGA SIG SJÄLV. “If she can stand it, I can!” ryter han. Det är en mycket, mycket manlig scen.

Sen har vi naturligtvis det där SVÅRA BESLUTET. Stenen i Bogarts sko är naturligtvis den kärlek han tidigare hyste – och ännu hyser! – till Ingrid Bergmans norska Ilsa. Titta in i hennes ögon! GÖR DET! Finns det något där en MAN inte kan motstå?! GAARGH, NEJ! Att likväl tvingas välja mellan HENNE och att GÖRA DET RÄTTA… that takes A MAN!

Vad jag försöker säga här är att Casablanca är inte bara en av alla tiders bästa rullar. Utan även en av de allra manligaste. Så man behöver inte skämmas över att den kanske är så SABLARNS VACKER att man kanske FÄLLER EN TÅR över den. Jag säger inte att JAG gjorde det när JAG såg den igår; jag säger bara att OM jag hade gjort det så hade det varit OKEJ. För det är ju en MANLIG film. Och jag fällde INTE någon tår. Jag säger bara att OM jag gjorde det. . Men inte. Nej.

Manlig.

1 comment on “Casablanca (en manlig recension)”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *