1 av 5

Konceptet i A Nightmare on Elm Street-filmerna är briljant: En demon hemsöker dig i dina drömmar och kommer så småningom att döda dig där. När det händer, dör du även i verkliga livet. För att fortsätta leva, vilket vi utgår från att du vill, måste du därför hålla dig vaken. Men man kan inte hålla sig vaken för alltid. Och hur vet du att du inte redan somnat? Verkligheten kan när som helst ryckas bort under dina fötter.

Det är ett briljant koncept: skrämmande, spännande och – även 26 år efter att originalet släpptes – fräscht.

Nu har det kommit en nyinspelning, och den  är så dålig att man ligger sömnlös efteråt. Denna film begår en supertabbe i att låtsas om att åskådarna inte är bekanta med originalet, och spinner därför en liten detektivgåta kring vem mannen med knivhandskarna är. Detta när även folk som inte ens sett originalet vet att han är Freddy Krueger – en av de mest legendariska rysarikoner som någonsin funnits. Ohyggligt spännande att veta vem mördaren är innan man ens börjat se en film, eller hur?

Det är dock inte den värsta tabben. Oh no – det priset tillfaller det faktum att karaktärerna i denna film är icke-karaktärer. De har inga som helst personlighetsdrag. Att säga att de bara har två dimensioner är en förolämpning mot grafen. Och när karaktärer inte känns som riktiga människor utan bara tomma figurer – då bryr man sig inte nämnvärt om de lever eller dör. Och bryr man sig inte… tja, vad hoppas filmskaparna kunna frammana för känslor ur en då?

Vidare. Jackie Earle Haleys inkarnation av Freddy fungerar helt enkelt inte. Gamle gode Freddy var en upptågsmakare full av energi. Den nye är en ganska trött, o-finurlig varelse. Inga roliga repliker, inga roliga mardrömmar. Sminket ser mer ut som en verklig brännskada än det Robert Englund bar i originalet… men det är avgjort mindre otäckt, och ger dessutom det beklagliga intrycket av att inte riktigt synka med Haleys ansiktsrörelser. Hans röst har manipulerats för att låta skrämmande och onaturlig, med resultatet att den bara låter manipulerad.

Jag försöker vara restriktiv med att sätta ettor och femmor. Extrembetygen skall avvaras till de fall där det som recenseras verkligen gjort sig förtjänt av dem. För några dagar sedan satte jag en etta på Dark Reel, varför jag hade hoppats slippa dela ut denna usla medalj på ett litet tag. Along came A Nightmare on Elm Street och jag känner mig så tvungen som någonsin…

Recensionen publiceras även på författarens privata blogg: Björnnästet.se

Dark Reel är tveklöst något av det absolut sämsta jag någonsin sett.

Förvisso vill jag tro att så länge STORYN är bra så står jag ut med att en film i övrigt är inkompetent gjord. Men det finns gränser även i det hänseendet. Jag menar, det kommer ju en tidpunkt då man mest känner att en usel produktion är en ren och skär distraktion. Och sanningen att säga är att Dark Reel ser ut som ett riktigt dåligt avsnitt av en TV-serie som lades ned efter en halv säsong. Personerna som gjorde den verkar inte ens veta så pass grundläggande saker som hur man fokuserar med en kamera (seriöst – vissa närbilder är ur fokus) eller hur man komponerar en bild. Det finns inte en ruta som inte är så pass hiskeligt dålig att den inte urartar i fysiska plågor för tittaren.

Vidare. Det där förmildrande ljuset man kan se sådan uselhet i om storyn är bra? Tja, det uteblir här. Storyn suger nämligen åsnepung. Om de tekniska kvaliteterna är skit, så är tamejfan berättarelementen skit de också. Efter en utdragen och intetsägande prolog om mordet på en filmskådespelerska på 1950-talet finner vi oss i modern tid. Där vinner filmnörden Sam Waltz (Edward Furlong) en statistroll i en lågbudgetfilm som produceras av legendaren Connor Pritchett (Lance Henriksen). Snart börjar dock folk mördas under inspelningen. Naturligtvis. Alltid kvinnor. Naturligtvis. Sedan rör det hela sig mot ett “avslöjande” som – trots kritikercitatet på omslaget – är så förutsägbart att man hellre vill sätta tungan i halsen och kvävas till döds än tro att någon där ute trodde att de faktiskt skulle kunna lura en med det.

Jag får nästan dåligt samvete av att skriva detta omdöme. För att säga att detta är en dålig film är att jämföra den med andra filmer. Och det är lite som att jämföra en liten hög av bajs med Beethoven. De två objekten är så kategoriskt långt från varandra att en jämförelse mest kan bli skrattretande.

Jag kan inte i ord uttrycka hur eländig den här rullen är. Trots diverse tafatta, halvhjärtade försök blir den inte engagerande, spännande eller ens rolig. Ingenting fungerar.

Så, kära läsare, när ni står där i videobutiken och väger denna film i er hand. Sätt tillbaka den. Gå ut i världen och älska, skratta och lev. Livet är alldeles för kort för Dark Reel.

När det i en trailer påstås att ett program innehåller Sveriges humorelit vet jag två saker.

• Det är inte Sveriges humorelit
• Det kommer vara skittråkigt

Därför vill jag inte påstå att jag hade speciellt höga förväntningar när jag såg reklamen för tv4:as nya humorserie Välkommen åter. Jag hade till och med redan bestämt mig för att inte se en sekund mer än det kräk jag genomlidit via trailern. Mörka kvällar när jag går ensam genom skogen kan jag fortfarande höra Claire Wikholms kraxande, när hon skriker ”Moa!”, i mitt huvud och jag börjar gråta. Så illa tog jag vid mig av trailern.

Så, här har vi alltså ”Sveriges humorelit” samlad och inte bara det! Det är tydligen Sveriges kvinnliga humorelit. Nu ska det visas att kvinnor kan och de kan göra det minst lika bra som männen. Bang bong bang (slår på stora trumman). Att serien är skriven av sex män och endast en kvinna spelar tydligen ingen roll, inte heller att kalaset är regisserat av en man.

Jag hade som sagt aldrig sett programmet om det inte var för att Yrsa ville se det för att hon någonstans läst att det här var ”humor för tjejer”. Fy skäms på dig som värderar tjejers humor så lågt! Välkommen åter liknar nämligen mer ett barnprogram än en fräsch humorserie som ska innehålla någon form av humorelit. Tittarna behandlas som idioter som ska skratta åt illa spelade karaktärer och skämt som till och med hade ratats av Shan Atci.

Ett exempel på vad denna ”humorserie” har att bjuda på:

Två butiksbiträden står två meter ifrån varandra. Den ena har en prismärkarapparat som den absolut ska kasta till den andre. De diskuterar detta ett tag och sedan beslutar de att det nog ska gå bra i alla fall. Nu ska det kastas. Bredvid den som ska ta emot apparaten står förresten ett glasskåp. JAG UNDRAR VERKLIGEN VAD SOM SKA HÄNDA! Glasskåpet går sönder. Tokigt, roligt, festligt, eller… FULLSTÄNDIGT VÄRDELÖST!

Yrsa då, gillade hon det? Det skulle ju trots allt vara humor för tjejer. Hon säger följande ”Ganska töntiga skämt, men det var ju lite saker som var lite kul”. Vilket betyg va?

Jag vill snarare avsluta med att säga att varken de män eller de kvinnor som medverkat i den här produktionen har rätt att titulera sig humorelit. Om det här är det roligaste vi kan åstadkomma i Sverige så sörjer jag och utnämner premiärdagen av Välkommen åter till den dag humorn dog i Sverige.

OBS – Bilden till inlägget har inget med serien att göra förutom att fågeln producerar ungefär samma sak som ”humoreliten”, men med mer stil och finess.