3 av 5

You are currently browsing the archive for the 3 av 5 category.

Tindra Glögg utan tillsatt socker

7 december, 2010 in 3 av 5, Föda/Snask by Micke | No comments

Vid varje jul har Systembolaget en årets glögg, men eftersom den oftast är väldigt alkoholhaltig så är det inget för mig, jag ger mig istället ut och letar efter alkoholfria glögger som jag inte druckit tidigare. Ni i veckan upptäckte jag på Konsum en glögg jag inte sett tidigare, Tindra Glögg utan tillsatt socker och eftersom jag mer eller mindre inte dricker saker med stora tillsatser socker nuförtiden lät detta väldigt intressant. Min första tanke var att glöggsmaken skulle bli mer framträdande och den sliskiga söta smaken på vanlig glögg skulle inte vara så påtaglig. Jag hade rätt, till en viss del. Sliskigheten är helt borta, så grattis till alla er som gillar sånt, istället har vi dock fått en väldigt torr glögg, väldigt torr. Ibland kändes det nästan som om gommen min knorrade sig på grund av torrheten. Den är dock absolut drickbar och väldigt god, aningens sur men lite för torr för min egen del.

Mitt eminenta sällskap njöt dock väldigt mycket av den, trots att hon är sockermonstret av oss två. Själv kommer jag leta mig vidare efter en glögg att sätta högst på årets glöggpiedestal. Ett besök på Gamla Stans julmarknad kanske kan lösa den biten, vi får se…

Tags: , , , ,

Dead Nation (PS3)

6 december, 2010 in 3 av 5, Spel by Björn | No comments

Hjärndöda massor släpar sig fram i nedbrutna, sunkiga stadsmiljöer och sprider död och sjukdomar kring sig. Man står emot dem, till synes helt ensam.

Inledningen ovan får er kanske att tro att jag skall recensera känslan av att se sina medborgare gå och rösta på Fredrik Reinfeldt i valet tidigare i år, men det handlar snarare om Dead Nation – ett spel till PlayStation 3 som funnits tillgängligt för 120 kronor sedan 1 december.

Spelet är renodlad action. Man skjuter sig igenom 10 nivåer av odöda fiender. De senare utgörs utav ett tjugotal olika sorters zombiesar, vilka anstormar en i rent hiskeliga mängder (och, om man är Left 4 Dead-lirare, får en att hallucinera att man hör Horde-musiken: BAAA-DAAAA-BAAAAAAAA!).

Blodsplattrandet är totalt. Det finns dock ett strategiskt inslag i slakten: om man lever eller dör beror i stor utsträckning på om man väljer rätt vapen och hanterar sin omgivning på rätt sätt. Att hitta ett hörn att ställa sig i för att begränsa antalet håll man kan bli anfallen från är ofta det bästa att göra (vilket lett till att speltillverkarna sett till att man oftast blir anfallen när ingen sådan möjlighet finns till handa). Att sätta igång bilalarm för att distrahera fienderna är ett annat.

Det är ett snyggt spel. Allting ses ur ett ovanifrån-perspektiv, och även om grafiken inte är nyskapande så är det väldigt vackert att titta på. Ljuseffekterna, i kombination med detaljrikedomen, lär ingen bli besviken på. Vidare har vi de serietidningsliknande mellansekvenserna som sätter stämningen bra och dessutom för berättelsen vidare. (Storyn handlar om att hjälten/hjältinnan försöker hitta ett botemedel, men jag tror inte att någon bryr sig nämnvärt.)

Mellan banorna får man se hur världens alla länders spelare ligger till. För vi har ju inte nog att tävla om och vara osams kring. USA ligger etta och har, i skrivande stund, rensat cirka 50% av sin zombiepopulation, medan vi i Sverige inte ens nått 20% men ändå kan vara stolt över sin sjundeplats. Man kan spela antingen vanligt singellir eller i multiplayer med andra; det senare kräver nya strategier för överlevnad.

Min reaktion? Det är ett klart underhållande spel, även om det känns lite repetitivt. Nivåerna är utmanande, men framför allt KUL. Och mer än så kräver jag inte av något spel.

LypSyl Intense Protection LypMoisturizer

30 november, 2010 in 3 av 5, Kropp by Björn | 1 comment

Så sent som förra veckan skrev jag en SINNESSJUKT MANLIG recension av Casablanca.

Nu är det dags för mig att fortsätta ned längs denna råbarkade, testosteronstinna stig med ännu en produkt som definitivt riktar sig mot män: LypSyls Intense Protection LypMoisturizer. Alla har ju sett de storvuxna kanadensiska skogshuggarna stanna upp i sitt frenetiska yxande av gigantiska tallar, bara för att bestryka sina läppar med en härlig balsam som låter dem kasta undersköna, blomsterdoftande slängkyssar till varandra. Vad – jag bara frågar – VAD?! …kan vara mer manligt än det?

LypSyls IPLM finns inbäddad i en behaglig tub av hårdplast. Ceratstickan skjuts ut med hjälp av ett reglage på sidan – vilket är jättepraktiskt för oss som vill busa lite manligt på kontoret och låtsas att man har ceratdueller á la de där cowboysarna man sett på film. Tihi! Dessutom: ett stort plus för tubens lilla gröna hatt – en jättegullig detalj!

Stiftet har en mycket fräsch doft av polkagris, vilket är någonting många pojkar slickat på i sina dagar. Jag menar, säg den man som inte vill ta en styv polkagris i mun. Vidare: enligt legenden på tuben innehåller stiftet bivax. Och vad är egentligen bin om inte arbetssamma, praktiska och ständigt stridslystna. Klara manlighetspoäng på det.

Vid vidrörelse med mun avges en smått kladdig utsöndring. Man upplever snabbt att läpparna kyls, och jag – som har synnerligen torra läppar – upplevde nästan en stickande känsla. Det är väl lite som den snälla sköterskan sade till mig när jag blev dålig efter influensavaccinet: ju sämre du blir av det, desto mer behövde du det. Som den MAN jag är kan jag lätt uthärda att mina läppar svider lite – även om det får mig att tveka inför att bestryka dem en andra gång i onödan. Man vill ju inte bli beroende av smärtan.

Om jag skulle säga att LypSyl Intense Protection LypMoisturizer har en dålig sida så är det nog att dess effekt avtar ganska snabbt. Efter tio minuter vill man bestryka igen. I övrigt är det en ypperlig produkt, som ingen man behöver skämmas över att bära med sig i sin handväska.

Följ gärna författarens blogg: Björnnästet.se

The Sorcerer’s Apprentice / Trollkarlens lärling

22 november, 2010 in 3 av 5, Film/Tv by Björn | No comments

På kvalitetsspektrumet vet jag aldrig var jag har Nicolas Cage. Han pendlar konstant mellan att vara mycket bra och att vara usel. Vad som får mig att beundra honom en smula i alla situationer är att han inte verkar bry sig särskilt mycket om just kvalitet; han angriper alltid sina roller med samma frenesi och tycks skita i resultatet. Han leds av någon absurd passion vi andra inte alltid kan förstå, varför han blir oefterhärmlig.

Nu, i Disney och Jerry Bruckheimers uppdaterade version av The Sorcerer’s Apprentice, spelar han trollkarl. Den enda reaktion man kan ha på det är: “Varför inte?”

Storyn: På 700-talet hade ärkemagikern Merlin tre lärljungar, spelade av Cage, Monica Bellucci och Alfred Molina. Tillsammans kämpade de mot den ondskefulla häxan Morgana. Molinas karaktär förrådde dock de andra och övergick till Team Morgana. Merlin dog. I desperation stängde Belluccis karaktär in sig själv och Morgana i en kinesisk leksak i tusentals år (jag kommer osökt till att tänka på Dr Strangeloves ord: “There will be much time. And little to do.”) Utanför asken fortsatte Cage och Molina sin kamp under århundradena.

Spola fram till nutid. Cage finner en tonåring som skulle kunna vara Merlins arvtagare. Tonåringen är en supernörd (Jay Baruchel) som ägnar merparten av sin tid åt att pyssla med elektromagnetiska apparater i en jättekällare. Han är också killen som, ryktesvis, drabbades av en panikattack för tio år sedan och kissade på sig inför hela sin skolklass. Episkt, Merlin. Cage inleder nu den mödosamma träning som behövs för att nörden skall kunna deltaga i den förutspådda slutstriden mot Morgana…

Jag misstänker att ens känslor inför The Sorcerer’s Apprentice beror på om man tillhör målgruppen eller ej. Detta är främst en film för barn och yngre tonåringar; ett äventyr på det evigt tilltalande du-trodde-du-var-en-nolla-men-egentligen-är-du-speciell-temat. Precis som Harry Potter och Percy Jackson. Jag skulle ha älskat den när jag var yngre; någonstans i mitt hjärta har jag alltid älskat magi.

Om man kan acceptera att filmen inte är gjord för vuxna märker man snabbt att den är en ganska kompetent skapelse. Även om de första femton minuterna känns smått förvirrade (vi hoppar mellan 700-tal, 2000-tal och 2010… och allt däremellan) så begår manuset inga större tabbar. Disney och Bruckheimer har dessutom, sin vana trogen, inte snålat på budgeten vilket innebär att produktionen ser väldigt bra ut; här finns bland annat en äventyrssekvens i Chinatown som är riktigt vackert filmad. Skådespelarna gör alla sina roller med glimten i ögat; i synnerhet Jay Baruchel och Alfred Molina verkar ha kul med sina karaktärer.

The Sorcerer’s Apprentice är inte stor filmkonst. Det behöver den inte heller vara – den behöver bara vara en två timmar lång distraktion från allt vi vill fly från i den riktiga världen, och som sådan fungerar den strålande.

Följ gärna författarens privata blogg: Björnnästet.se

Tags: ,

Dekad väckarklocka

12 november, 2010 in 3 av 5 by Björn | No comments

Dekad är en artikel i gammal hederlig väckarklocketradition.

Designen är stilren: på tre stödben vilar ett cirkulärt plåtschabrak. Den analoga urtavlan består av eleganta tryckta siffror samt minut-, tim- och larmvisare (de två förra är svarta, den senare silvrig). På baksidan finner vi ett utrymme för AA-batterier, två plastrattar för tids- och väckarangivelse, samt en knapp som sätter på och stänger av ringfunktionen.

Borta är all modern lyx och flärd: inga dioder, ingenting självlysande. Ingen projektor som visar tiden i taket. Ingen digitalt pipande.

Det finns en trend bland de moderna väckaruren – att den sovande inte skall vakna, utan sakta väckas. Uret skall spela Griegs “Morgonstämning” ur Peer Gynt med sakta stigande volym, dock utan att bli alldeles för hög. Samtidigt tänder klockan – än en gång successivt och sakta – ljuset. Som som crescendo släpper den ut några morgonyra vårfjärilar som fiser parfym och låter allting vara alldeles, alldeles underbart. Effekten är den av en stilla soluppgång i någon romantisk bergstrakt.

IKEA: svar på detta? “FUCK THAT!” Dekad har en ringsignal som skulle kunna väcka de döda. Min far myntade, mig veterligen, ordet “hjärtsnurp”; detta är någonting man drabbas av när man får en överraskning som är så hiskelig att man tror hjärtat skall stanna på en. Det kan ske vid inmundigandet av iskalla drycker eller när ett monster hoppar ut ur skuggorna i en skräckfilm. Och det händer definitivt när Dekad ger ifrån sig sitt vansinniga plirrande. Man förstår att de valt att inte sätta någon snooze-knapp på klockan: ingen kan återgå till sömnen efter detta.

Detta är, kort sagt, en väckarklocka som ger ett rejält intryck. Den gör vad den skall. En liten brist har den dock – eftersom uret är analogt blir det svårt att precisionsinställa väckningen. Att ställa in att man skall vakna 07 innebär att man vaknar 07, plus minus 5-6 minuter. Det är dock ett relativt litet klagomål på en annars väldigt bastant produkt.

Dekad väckarklocka säljs på IKEA för 69 kronor.
Följ gärna författarens privata blogg: Björnnästet.se.

Tags: , ,

Vilda Western BBQ

10 november, 2010 in 3 av 5, Föda/Snask by Tomas | No comments

Jag har funderat gott och länge på vad jag tycker om Vilda Western BBQ, en av OLWs tre finalister i tävlingen ”Mysmatchen”. Tyvärr kan jag inte komma på speciellt mycket att säga. Det är chips liksom. Alla vet hur chips ser ut, vilken konsistens de har och hur äcklig man känner sig efter att ha klämt i sig en hel påse framför Idol på fredagskvällen (ta bort Idol ur ekvationen så lovar jag att illamåendet minskar  //Ludde).

Med andra ord är det enda jag känner att jag kan tillföra hur Vilda Western BBQ smakar. Föreställt er detta. En påse dillchips och en påse grillchips träffas efter en whiskeyosande kväll på krogen. De går hem tillsammans för att ”dricka lite te”. Efter det följer en scen i stil med matscenen från Hot Shots, fast med BBQ-sås istället för isbitar. Där har vi smaken på Vilda Western BBQ. Fattar ni?

Movie Videos & Movie Scenes at MOVIECLIPS.com

Tags: , , , , ,

The A-Team

8 november, 2010 in 3 av 5, Film/Tv by Björn | No comments

Jag var redo att hata The A-Team. Jag menar, en filmversion av min favorit-TV-serie från barndomen? Vars trailer såg ut som total skit? Tro mig, jag hyrde rullen bara för att få hata den.

Inledningsvis satt jag med bitter galla och hopbitna tänder, men efterhand växte filmen på mig. Jag slappnade av och kunde ha småkul. Visst, jag kan framföra en lååång lista över saker att klaga på – såsom den meningslösa prologen, att det tar 40 minuter innan filmens FÖRSTA akt är över, hur formulabaserat allt är, och hur in i helvete omöjliga vissa sekvenser är – men vad vore poängen? Gällande en film som mest skall ge en kort stunds actionunderhållning kan sådana invändningar avfärdas med ett snabbt “och…?”

Storyn visar oss hur arméfolket Hannibal Smith (Liam Neeson), Face (Bradley Cooper), B.A. (Quinton Jackson) och Murdoch (Sharlto Copley) träffas. De blir en grupp militärer som specialiserar sig på att genomföra störtlöjliga kupper åt Uncle Sam. Under Irak-kriget blir de dock blåsta av en annan inom-militärisk grupp och hamnar i fängelse, varifrån de sedan flyr i ett försök att rentvå sina namn.

Filmen vinner ganska mycket på sin klurighet. The A-Team hittar på osannolika planer som publiken får följa med i. Planerna vore stört omöjliga i den riktiga världen, och även i filmen har vissa av dem STOOORA hål. Men när man lagt åt sidan alla pretentioner om att filmer bör ha med verkligheten att göra kan man faktiskt ha ganska roligt åt skräpet. Visst, man vet precis vad som skall hända – men man har ingen aning om hur.

Så. The A-Team är ingen bra film, men den är bra underhållning. Den har inte en tredjedel av originalets charm eller personlighet, men vad den gör gör den med glädje. Jag kommer aldrig se den igen, men kan rekommendera den ganska varmt som lördagkvällsfilm.

The A-Team släpptes som hyr- och köpfilm 3/11 2010.
Följ gärna författarens privata blogg Björnnästet.se

Tags: ,

Catapult Madness

3 november, 2010 in 3 av 5, Spel by Björn | 1 comment

Idag laddade jag hem det kostnadsfria spelet Catapult Madness till min iPhone.

Det finns tydligen en bakgrundstory av något slag, men jag bekymrade mig föga med den utan kastade mig istället in i själva spelandet. I princip går det hela ut på att man, från en belägrad medeltidsborg och medelst en katapult, skall slunga ut människor så långt som möjligt. Ju längre de kommer, desto mer pengar får man. (Jag ångrar lite att jag inte studerade den där bakgrundsstoryn – det hade faktiskt varit intressant att få reda på hur i helvete det där hänger ihop.)

Hursomhaver. Målet är att man skall lyckas slunga en stackars sate 50 000 meter. För att uppnå detta måste man ta de pengar man intjänat och förbättra katapulteffekten. Detta kan bestå i så pass enkla saker som att man uppgraderar maskinen, eller kanske ger de utslungade jävlarna lite bönor så att de fiser i luften och därmed får mer sprängkraft. Rätta mig om jag har fel, men var inte även Leonardo Da Vinci inne lite på fisarnas förlösande kraft när han konstruerade sina katapulter? Jag vill tro det i alla fall.

Spelet är vansinnigt beroendeframkallande. Det är roligt att köpa nya finesser och allt är dessutom färgglatt och musiken är heroisk och…

Sedan inser man blåsningen. Det är väldigt lite spelande i Catapult Madness. Allt man gör är att uppgradera sina grejer och sedan skjuta ut gubbarna. Visst, man får själv välja när man sedan detonerar bomber eller fiser eller svingar trollstaven för att flyga snabbare – men faktum är att man lika gärna kan göra alla de sakerna inom de fem första sekunderna av spelet och sedan bara låta gubben flyga i flera minuter. Jag skojar inte – jag spelar faktiskt samtidigt som jag nu skriver detta, bara genom att trycka igång banan så fort jag hör att gubben kraschat.

Trots denna jättebrist i spelmekaniken får jag ändå säga att Catapult Madness rekommenderas. Det är ju, av någon oförklarlig anledning, beroendeframkallande. Och helt gratis.

The Cove

3 november, 2010 in 3 av 5, Film/Tv by Björn | 1 comment

En intressant sak ni kanske inte visste om delfiner: Varje andetag de tar är ett val. De andas alltså bara när de väljer att göra det. Detta skiljer dem från oss människor, som andas per ren automatik – ens om vi försöker sluta, så kommer våra kroppar att sätta igång igen.

Ric O’Barry heter mannen som tränade delfinerna inför 60-talsserien Flipper. En av dessa delfiner kallades Cathy. Under inspelningarna levde hon i fångenskap, vilket gjorde henne deprimerad. O’Barry såg nedstämdheten i hennes ögon, i hennes kroppsspråk, men han släppte inte ut henne. Hon blev sämre och sämre. En dag simmade slutligen Cathy upp och lade sig i hans armar, och där tog hon sedan ett sista andetag – ett som hon sedan valde att inte släppa ut. Hon dog och sjönk undan i vattnet. O’Barry vet vad det handlade om – ett självmord. Denna delfin avslutade sitt eget liv. Samma natt arresterades han när han försökte släppa ut fångade delfiner i det fria.

Berättelsen ovan kan endast beskrivas och förstås som ett trauma. The Cove, en hjärteskärande och fullkomligt förkrossande dokumentär, visar oss en människa som gör allt i sitt våld för att rätta till den där oförglömliga synden han begick för snart 40 år sedan. Nu, på 2000-talet, har han funnit en vik i Japan där delfinskörden går på högvarv. Vissa av djuren säljs levande för 150,000 dollar till Sea World och andra delfinarier. Resten utsätts för ett blodbad vars like jag aldrig tidigare sett på film.

Som dokumentär känns detta som en blandning mellan Free Willy och en spionfilm. O’Brien och hans medarbetare försöker dokumentera vad som händer i den där viken, samtidigt som lokala fiskare, polismyndigheter och politiska organisationer gör allt i sin makt för att stoppa dem. Det hela kulminerar i en superhemlig, nattlig operation där de täcker in nästan hela viken med inspelningsutrustning. Vi i publiken får ta del av inspelningarna från den där kvällen och vad som händer under delfinfångsten morgonen efter. Först sitter man som på nålar. Då är det spännande. Sedan gömmer man sig bakom sin soffkudde. Då är det obeskrivligt. Jag såg filmen på min underbara Sony-TV med kristallklar bild, och jag kommer aldrig glömma bilden av ett vatten så rött av blod att man tror det är ett hav av målarfärg.

The Cove är uppslitande. Man vill protestera, skrika och slåss. Förvisso slutar dokumentären med att O’Brien gör en av de mest inspirerande saker jag sett (glädjetårar, kära läsare), men i grunden har ingenting förändrats. Som om den inhumana hanteringen av delfiner inte är nog ger denna dokumentär oss ytterligare en liten bit information att minnas: 7 av 10 människor lever på föda från havet. Inom 40 år är våra hav sönderfiskade. Räkna själva.

The Cove släpps som hyrfilm idag (3/11).
Följ gärna författarens blogg på Björnnästet.se.

Fair Game

2 november, 2010 in 3 av 5, Film/Tv by Micke | No comments

Fair game är många saker men framförallt är den vad jag skulle kalla en relationsthriller. I andra hand ett politiskt drama. Jag är ett Sean Penn fan, i främsta mån när han regisserar men brukar gilla det mesta han gör som skådespelare.
Fair Game är en film om ett par där frun Valerie Plame Wilson är hemlig CIA-agent och är i full gång med att bevisa och motbevisa bevis som talar för och emot massförstörelsevapen i Irak. Sean Penn spelar mannen som sysslar med internationell affärsutveckling mm.  Filmen baseras på en riktigt händelse som har fått lite olika namn varav Plamegate(Plommongatan översatt till svenska..nee, jag skojar bara) är ett av dom.

Sean Penn drar på uppdrag av CIA och på rekommendation av frugan Valerie till afrika där han genom sina tidigare diplomatiska kontakter ska undersöka huruvida det finns risk för att kärnvapentillbehör ska ha fifflats med där. Han kommer hem och avfärdar helt tanken på att något skall ha hänt.

Bush, trigger happy som den lille Texasjäveln är, drar igång sitt Irak-krig ändå, trots brist på information. Detta lackar Joseph(Sean Penn) ur på och bestämmer sig för att helt utan att ta upp det med sin fru posta en artikel om att det var honom dom skickat för att ta reda på dessa fakta som delvis gav grund till att starta kriget och han säger som det är. Vita huset lackar ur och det politiska dramat sätter igång bla bla. Politiska thriller har vi inte ont om så hade inte Sean Penn varit med så vetefan om jag hade sett filmen. Dock blev jag glatt överraskad när filmen istället fokuserade på deras relation och hur den slits isär när media sväljer vita husets lögner som en 2 kronors gatuhora(oh yes, dom finns) och smutskastar Wilson-paret. Det är inte din vanliga thriller där spänningen skapas av att man vill se underhunden lyckas, utan här ligger spänningen och tragedin snarare i att man bryr sig om dom som är så utsatta av en makt som måste vara en av de mest svårrubbade makterna som någonsin skapats.

Filmen hade fått ett högre betyg om fotot hade varit snyggare och bättre. Oftast är det en krystad handkamera som bara känns malplacerad, rycken känns fel och medvetna. Ljuset är så pass snyggt att låsta bilder med stativ hade passat så mycket bättre.

Slutsats: Hyr den, så biovärd är den inte.

Tags: , , , , ,

« Older entries