4 av 5

Yrsa recenserade Scott Pilgrim vs the World förra veckan och tyckte väl att den var sådär. Bra men svårt att hänga med. Ikväll fick jag chansen att se den också och tillsammans med ”bloggeliten” och mina trevliga vänner intog jag Park.

Eftersom ni alla är trogna, hängivna Tack som fan-fans så har ni redan läst Yrsas recension och vet vad filmen handlar om. Vad ni inte vet däremot är att jag tyckte den var awesome! Jag har delat ut ett gäng fyror den senaste tiden, vissa svaga och kanske efter lite eftertanke egentligen värda en trea, men jag är tvungen att göra det igen, för Scott Pilgrim vs the World är en av de bästa filmer jag sett i år och väl värd en stark fyra i betyg.

Det som för Yrsa, som spelade tv-spel för första gången när vi träffades för fem år sedan, var förvirrande och konstigt var för mig underbart och fantastiskt roligt! Filmen var proppfull av oneliners och knasiga småsaker och jag kunde inte sluta le. Och actionscenerna sedan, oh yeah! Det här är helt klart en film för dig som inte tycker att allt behöver vara fullständigt realistisk i alla filmer (det finns i stort sett inget realistiskt alls med Scott Pilgrim…) och som gillar sköna indierullar med popkulturella referenser. Michael Cera är dessutom precis så bra som han kan vara och jag förlåter honom för värdelösa Year One och halvbra Youth in Revolt.

Jag kommer köpa Scott Pilgrim vs the World så fort den släpps på Bluray. Min hylla längtar redan efter den, men förhoppningsvis kan jag stilla dess, och min, hunger så länge med de sex comic books om Scott Pilgrim som jag nyss köpt online för en spottstyver från den eminenta sajten play.com.

Tänk vad man kan göra med en dator och ett Visa-kort!

John Cleese har vid ett flertal tillfällen berättat att en av hans vänner vid något tillfälle i början av 1970-talet slog sig ned för att titta på Monty Python’s Flying Circus. Programmet inleddes med en lång sketch om en man som vandrade runt i en stad och beundrade gamla byggnader. Cleeses vän skrattade hejdlöst. Efter en stund insåg han dock att detta inte var Monty Python, utan en seriös dokumentär om arkitektur. Denna lilla anekdot, kära läsare, sätter fingret på Pythonkänslan: att om man bara intar deras perspektiv blir livet och världen en uppvisning i det totalt absurda.

Berättelsen ovan, och många fler, finns med i Monty Python: Almost the Truth: The Lawyer’s Cut. Av de miljarder dokumentärer som gjorts om Pythongänget genom åren är detta den längsta (nästan åtta timmar), mest ambitiösa och förmodligen bästa. Gubbarna, nu i 70-årsåldern, sitter i mörka rum och ger oss sina versioner av hur de träffades, hur de arbetade, hur de relaterade till varandra, och mycket annat. Det är en ingående och uttömmande insikt vi får – en som inte är rädd för att understryka att gänget stundtals var väldigt, väldigt osams. Förutom John Cleese, Eric Idle, Terry Jones, Terry Gilliam och Michael Palin är avlidne Graham Chapman med i form av arkivmaterial, och de uppbackas av en mindre här kändisar som bidrar med sina tankar om Python.

Jag är jävig här. Dessa figurer och deras verk är någonting jag växte upp med: de skulle kunna sitta och prata om krukväxter eller tegelbruk och jag skulle uppfatta det som genialt. Dock vill jag tro att här finns mycket även för icke-frälsta att hämta; Python har haft ett enormt kulturellt inflytande, och för den som finner detta gåtfullt är det bara att ta sig en titt och få förklaring på förklaring på förklaring.

Även jag ser dock att här finns moment som inte riktigt fungerar. Den nyinspelade inledningen är tråkig och får pågå alldeles för länge. Det är en marginell protest. Värre är dock att sista avsnittet ger en känsla av att rinna ut i sanden. Man får se vad figurerna har för sig nu, sedan inget mer. Å andra sidan: Hur skulle det kunna sluta? Gänget lever och är verksamma, stundtals engagerade i varandras projekt. Att söka efter ett påhittat, men dramaturgiskt mer lättsmält, slut vore bara falskt.

Kort sagt: Om man är intresserad av Python, då är detta förmodligen en av de bästa informationskällor som någonsin producerats (tillsammans med boken The Pythons). Vidare är det hela mycket proffsigt presenterat och oerhört underhållande. Man kan helt enkelt inte bli besviken.

Recensionen publicerades ursprungligen på författarens privata blogg: Björnnästet.se.

Johnny Marco är en avtrubbad man.

Han lyckas somna medan två blonda tvillingsystrar gör en synkroniserad poledance till Foo Fighters My Hero i hans hotellrum (vilket för övrigt är bland det roligaste jag sett i år). Denna scen gör för en stund att jag glömmer bort att jag ser på en film av Sofia Coppola och inte Wes Anderson.

Jämförelsen kanske inte är så smickrande hos fans av någon av regissörerna men något de faktiskt har gemensamt är hur de aldrig skildrar goda och onda människor utan snarare trasiga och ännu trasigare människor.

Och, åh hur trasiga de är.

Stephen Dorff (som Johnny Marco) och Elle Fanning (som Cleo).
Fotograf: Merrick Morton

Johnny Marco är Hollywoodstjärnan som bor på hotellet Chateau Marmont i Hollywood där han minglar och festar med groupies, sitt entourage, och wannabe-skådisar. Men trots att han är omringad av alla dessa lismare är han så klart otroligt ensam och spenderar till synes timtal stirrandes in i väggen med en öl i ena handen och en cigarett i den andra. Han har ett till synes klassiskt fall av ”men ingen förstår mig!”-syndromet,  som dock faktiskt ser ut att vara befogat.

Räddningen kommer i form av Marcos 11-åriga dotter, Cleo. Och plötsligt, med hjälp av genuina känslor är det inte längre speciellt kul att knulla runt med en massa kändiskåta brudar. Istället återupprättar de två den ömsesidiga relation de båda två länge har varit i behov av och som annars skulle ha runnit ut i sanden.

Här är det svårt att inte dra paralleller till Coppolas egna Lost in Translation. Men om den hade en överhängande känsla av jet-lag och det okända (läs: de är inte kloka de där japanerna) så är tonen i Somewhere snarare en av bakfylla och det allt för familjära (läs: även om du blir en jättekändis kommer livet att suga, fast du kanske får ligga lite oftare). Bakfyllan här är inte den med rödvinspyor i toaletten och en mördande huvudvärk utan mera av den typen där du är seg, trött, full av introspektion och grubblar över vad du riktigt gör av ditt liv. Ett stadium som speglas både i filmens titel och, lite mer konkret, genom hotellet.

Varför detta fungerar så effektivt på Stephen Dorffs karaktär är för att han till synes har allt. Om han skulle klaga på sin livssituation skulle det göra honom till en blödig hycklare som vår kära jantelag aldrig skulle tillåta. Detta lämnar honom utom någon sorts utlopp för all sin ensamhet vilket det inte alls är svårt att relatera till.

Somewhere är på det stora hela en väldigt lågmäld och tyst film. Vi får inte bokstaverat för oss vad karaktärerna känner, det är upp till oss själva att tolka. Vi får inte heller något emotionellt closure som vi ändå (diskutabelt) fick i Lost in Translation. Det här är en slice-of-life där vi får ut lika mycket känsla som vi själva väljer att lägga in.

Det är inte något för alla, men för vissa av oss är det verkligen något.

Jag vet inte vad det är som hänt med svensk film, men de senaste gångerna jag varit på bio och sett just något svenskt har jag inte gått därifrån besviken som jag brukar. Kanske är det Skarsgård-effekten? Precis som i I rymden finns inga känslor spelas nämligen huvudrollen i Himlen är oskyldigt blå av Bill Skarsgård.

Filmen utspelar sig på 70-talet och är baserad på en sann berättelse om hur den så kallade Sandhamnsligan sprängdes 1975. Men jag tycker att det mer är en film om relationer och kärlek än en kriminalfilm. Martin har gått ut tvåan i gymnasiet och åker på sommarlovet ifrån misären i sitt hem i höghusförorten Lidingö till idylliska Sandhamn. Där förändras hans liv totalt när han kommer i kontakt med Gösta (Peter Dalle), chef över seglarrestaurangen och en lurig prick!

Jag tyckte väldigt mycket om Himlen är oskyldigt blå. Filmen förkroppsligar känslan jag får när jag tänker på ett 70-tal jag aldrig själv upplevt, men sett i bilder och filmer på min familj från den tiden. Nästan allt har ett härligt skimmer av en tid då tillvaron verkade lite mer glad och levande än nu. Till och med Martins erigerade penis i början av filmen känns härlig! Det enda som känns riktigt oskönt är hans hemförhållanden, och tur är väl det för hade den misären känts bra hade Hannes Holm inte skött sitt jobb.

Jag rekommenderar alla att gå och se Himlen är oskyldigt blå när den har premiär på fredag och jag tror vi har en ny filmstjärna på gång i form av Bill Skarsgård!