Kategori: Recensioner

WOW en videorecension av Pitch Perfect 2

Vi var ju och såg Pitch Perfect 2 härom dagen och efter mitt propsande spelade vi in en recensionsfilm istället för att skriva en i textform, eftersom vi gör oss så bra i bild…….hehehhe

Se och njut

(obs klippet jag pratar om där jag gör den där koppklappen ligger inte alls på samma youtubekonto som detta ligger på, utan på mitt egna som ni borde hitta om ni söker på mitt namn…tror jag…ehehhehe mvh kan_inget_om_youtube_86)

((ps vet någon något om youtube? Kan en koppla ihop olika konton till ett och samma? Vi har liksom tre olika vi postat lite olika på……..helpp)

The Theory of Everything

God jävla supertrist måndagsmorgon!

Jag kom på att jag ju inte har berättat att jag var och såg the Theory of Everything i onsdags och att jag tyckte om den mycket och blev rörd, berörd och fick många sådanahäringa tankar i huvudet.

Ni får en trailer här under, men den handlar hur som helst om Stephen Hawkings och jag ger den fyra krocketklot av fem!

 

Big Eyes och Wtf Ryan Reynolds?!?!!!?

Igår tog jag med mig Ludde och gick på Stockholm Filmdagar efter jobbä. Vi skulle se två filmer och den första var den här:

IMG_8152.JPG

Observera det nonchalant slängda press-passet.

Vi tyckte båda att filmen var bra och inte så ”Tim Burtonig”, alltså inte så over the top och framför allt inte en urflippad Johnny Depp. Jag tycker mycket om både Amy Adams och Christoph Waltz också, och de skötte sig bra. Fyra penslar av fem ger jag den.

Filmen efter var… annorlunda. Ludde verkade gilla den mer än jag gjorde, men jag tyckte inte att filmen lyckades kombinera det absurda mördandet med den svarta humorn och all tragik. Filmen heter the Voices och handlar om en man (Ryan Reynolds) som är psykiskt sjuk och pratar med sina djur som pratar tillbaka. Han ”råkar” mörda en kvinna och sen är det igång. Några gånger skrattade jag åt hur sjuk filmen var, på samma sätt som jag inte kunde låta bli att skratta åt hur bisarr American Psycho var när jag såg den första gången, men för det mesta var filmen bara obehaglig.

En köttyxa av fem får the Voices av mig.

Nu är jag på väg för att se två nya filmer. Får se om det blir två fullträffar den här gången!

voice

Jönssonligan – Den perfekta stöten

Yrsas pluggande fortsätter så därför fick mitt pressvisningsgående också fortsätta idag. Det är bra att passa på när jag inte jobbar med annat.

Idag gick jag för att se en reboot av den svenska klassikern Jönssonligan. Ni kanske minns att det blev käbbel för ett drygt år sedan, framför allt om att Vanheden inte skulle spelas av en viting. Kan tänka mig att det är ungefär samma fölk som nu gnäller på att det snackas om att Idris Elba kanske ska spela James Bond och som inte alls tycker att det är underligt att Christian Bale spelar Moses… nåja.

Vad tyckte jag om den nya Jönssonligan-filmen då? Dialogen var lite stapplande då och då och skådespelet från vissa lika så. Att starta om Jönssonligan-serien tycker jag däremot är en bra idé och jag tänker mig att de behöver bli lite varma i kläderna. Att förändra karaktärerna, både till sätt, kön och hudfärg gillar jag mycket. Då och då glimtade lite Ocean’s 11-finess igenom och vid ett par tillfällen satt jag till och med och var lite spänd!

Men det här är inte en film för mig. Det är framför allt en film för barn och deras föräldrar. Och tonåringar. Med på visningen satt ett barn som skrattade gott flera gånger och då speciellt när Dynamit-Harry sade ”Spräng mig i arslet”. Därför vill jag säga att det inte spelar någon roll vad jag tycker för jag är en tråkig medelålders farbror utan barn. En sådan som jag avskydde när de recenserade filmer gjorda för mig när jag var tonåring.

Och jag saknade en sak väldigt mycket. Inte en enda gång sade de ”Sickan”. Det hade den här gamla gubben gillat.

Så för mig var det en tvåa av fem, men det hade nog gamla Jönssonligan varit också om jag sett den för första gången nu. Om ens det.

Street food by Diners Club med Mathias Dahlgren

Min första jobbdag efter semestern hade jag lyckats styra upp till en halvdag eftersom jag jobbade en halvdag under semester.

Det innebar att jag kunde gå vid lunch och vilken tur att det var ett event precis vid jobbet då! Det var Diners Club som hade bjudit in till provsmakning av Mathias Dahlgrens foodtruck-utbud.

 

IMG_5541.JPG

IMG_5538.JPG

Det frestades med Kokt högrev i pepparrotssås med lite grönsaker och potatis. Till efterrätt serverades en mjuk pepparkaka med lingon och (tyvärr) äpple.

IMG_5540.JPG

Jag hade med mig Niklas från kontoret som tyckte att den mjuka pepparkakan (som jag inte kunde äta pga äppelallergi) var himmelsk. Det tyckte alla andra också verkade det som.

IMG_5543.JPG

Maten i sig var också väldigt god, men kanske i dyraste laget för den som vill ta sig en foodtruck-lunch. 125 spänn skulle kalaset kosta och trots att det som sagt smakade gott så känns det som om det bör vara billigare än på restaurang om en ska stå upp och äta eller ta med sig.

Men tack för lunchen hur som helst, ikväll blir det bioförhandsvisning! Yay för eventhösten!

Her, igen

Igår kväll var jag och Tomas och såg den, av honom, extremhypade filmen Her. Tomas tyckte ju att den var så fruktansvärt bra och ville ta med mig på den för att jag också skulle få njuta av härligheten. Jag tyckte dessvärre att den sög. Det enda som var bra med filmen var popcornen

20140323-112100.jpg

HAHA ba skojja! Jag tyckte också att den var himla bra. Däremot tyckte jag kanske att den var lite mer svindlande och ångestframkallande än vad Tomas upplevde. Där ser en verkligen vilka olika typer av människor vi är och hur vi tolkar saker olika beroende på hur vi är. Jag tolkade till exempel en viss sak i filmen som extremhemsk medan Tomas bara tyckte det var fint.

När jag satt där och såg den fick jag också väldigt mycket tankar om vårt samhälle och var vi är på väg någonstans med all teknik och balla sådana saker. Alltså vad läbbigt det ÄR egentligen att alla sitter nedböjda på tunnelbanan och stirrar ner i sin lille telefon. Det är som att telefonen är ens kompis men också ett skydd mot omvärlden. Eller i alla fall för mig. Jag kan ju icke säga något om hur det är för andra. Men det känns ju också som att det är en skillnad mellan att typ sms:a med en kompis eller interagera på instagram eller liknande. Men att sitta och spela Hayday (som jag gör som en besatt)?!?!???! VAD ger det? Noll egentligen ju. Och att jag kan avbryta ett riktigt irlsamtal för att skörda mitt hö? Jamen alltså det ÄR så märkligt. Och speciellt då i relation till denna film, då tekniken gått framåt och en kan ha en personlig IOS i sitt lille öra som är som en riktig människa en alltid kan prata med och få utbyte av. För mig var det helt sjukt ångestframkallande att se, för alla människor gick bara och pratade med sina OS:ar och inte med varandra. Som att alla bara levde i egna små bubblor och glömde bort omvärlden. Och så kan jag känna att det är lite med snarttphonsen också, för mig i alla fall, och det skrämmer mig.

Samtidigt var det också intressant att fundera över vad som är vänskap och kärlek och relationer, och vad som är ”på riktigt”. Alla ni som läser denna blogg till exempel, när ni kommenterar blir jag så himla glad. Men jag kommer ju kanske aldrig träffa en hel del av er, men ändå tänker ju jag att det är på riktigt. Så kan en då tänka att en vän som inte finns i mänsklig form, utan bara i någon flytande materia eller vad det nu var i filmen, inte finns? Åh gud ni märker ju mina förrvirrade tankar. Men en bra film ska ju få en att tänka eller känna eller roas så jag är nöjd med biobesöket! Dessutom satt Sandra Beijer i samma salong såatttee nu kan ju jag säga att jag gått på bio med Sandra. Kulkul!

Summan av kardemumman. Se Her hörrni. Den är fin och sorglig och svindlande och tänkvärd.

Stjärnorna på slottet

Skärmavbild 2014-01-11 kl. 23.45.21

Som många av er kanske vet är min pappa med i årets stjärnorna på slottet, och idag var det hans dag. Det var med rätt nervig sinnesstämning jag tryckte på play (på svtplay) men nu har jag sett programmet och det var ett så himla bra avsnitt tycker jag (kan dock vara något partisk i denna fråga). Lilla pappis pratade och berättade så ärligt och fint om sitt liv och jag grät lite några gånger men skrattade också. Det är så knäppt att se pappa bara vara pappa fast i en sådan offentlig situation, han är ju alltid någon annan annars när jag ser honom på scenen eller liksom när han är in action. Det var ovant men fint. Jag tycker att ni ska se avsnittet om ni inte gjort det, så får ni en skymt av mig i några sekunder också *samlar ihop till 15 minuter of fame*

OCH det var inte bara jag som tyckte att avsnittet var extra bra. Någon gube på aftonbladet (Jan Olov Andersson) tyckte tydligen också det, kolla här liksom

Skärmavbild 2014-01-11 kl. 23.51.35

 

Men han hade en liten åsikt om vad som saknades i avsnittet, mer info om MIG. Ja jag kan inte blame honom. Jag är rätt spännande.
Skärmavbild 2014-01-11 kl. 23.51.53

 

 

Näääääämen skämt åsido tycker jag att det var fint att det fick vara så mycket bara pappa, och jag som känner honom vet ju att det finns så extremt mycket mer historier och minnen (extremt detaljerade för pappa kommer ihåg a l l t) så det hade lätt kunnat bli en hel säsong med bara honom och det skulle ändå inte bli tråkigt. Lite sinnessjukt kanske då han skulle ta med bara sig själv på olika upptåg och bara prata med sig själv i en veckas tid och pendla mellan att ställa frågor och svara på dem.

Men som sagt, se avsnittet tycker jag.

Jag <3 min lilla pappis

833726

Fall utan uppgång

Jag såg för ett tag sedan att det skulle släppas en skiva med tolkningar av Ebba Grön-låtar och oj vad jag blev nyfiken på den lilla skapelsen. Jag lyssnade mycket på Ebba Grön i mina medeltonår och matchade musiken i min freestyle med manchesterkjol, svart kajaaaal, dödskallenitar på ryggan, ufolurar och nitskärp (gömmer mig under en stol av skämssköljning) så jag känner att jag har en relation till många av låtarna, och därav nyfikenheten. Idag kom jag på att den ju släpptes för några dagar sedan och surfade in på spootify för en genomlyssning av hela skivan ”Tyst för fan – ekon av Ebba Grön”.

71bfa6706cfde64d0cad7bd44424c8c957763615

 

Jag hade inte jäääättehöga förväntningar men trots detta blev jag tyvärr väldigt besviken. Det var liksom platt fall bara. Låtarna kändes tråkiga och som om jag inte ville lyssna klart på dem i sin helhet pga att jag redan kände mig less på dem. Och det är ju inte världens undergång eftersom jag inte hade så höga förväntningar från början men tråkigt ändå att det inte var ett litet guldkorn som kunde få spelas i mina öron och påminna mig om mina svunna tonår…………..(hej Yrsa som låter som 65 år).

Jag får helt enkelt lyssna på the real deal istället, men utan nitarna och ufolurarna denna gång tack. Kan också vara utan byxorna som jag skrev en hel massa saker på, som till exempel mitt schema (praktiskt att alltid ha tiderna på byxan, opraktiskt att det ändrades flera gånger per läsår). Nä det blir bara jag och lilla Ebbsi kvar men gott nog är väl det.

 

Don Jon

Jag har just kommit hem efter en förhandsvisning av Don Jon, Joseph Gordon-Levitts första långfilm som manusförfattare och regissör om jag fattat rätt. Han spelar även huvudrollen som den porrberoende douchebagen Jon. Av någon anledning lyckas Jon dra hem supersnygga tjejer varje gång han går ut, men han tycker bättre om porr än att ha sex. Kvinnor är bara objekt som han och hans vänner sätter betyg på.

Så träffar han Scarlett Johansson och blir typ kär.

Jag ska inte berätta vad som händer mer om det är så att ni vill se filmen, men jag är inte säker på om jag rekommenderar den. Jag säger inte heller att ni inte ska se den, men jag satt faktiskt hela filmen och kände mig osäker på vad jag tyckte om den. Det kändes lite som att titta på ett väldigt långt avsnitt av Jersey Shore fast mer äkta, vilket i och för sig är en bra sak eftersom Jersey Shore ska föreställa något helt äkta och oregisserat (sorry, det är det inte).

Både Joseph Gordon-Levitt och Scarlett Johansson gör sina roller mycket bra, men filmen i stort kändes ganska platt. Jag tror att jag ger den två toarullar av fem möjliga (ja, jag sitter på toa och skriver det här så det var det första jag kom på). Och två av fem betyder ju helt okej. Eller? Fan, två och en halv toarulle då. Jag ångrar inte att jag såg den men jag kommer nog inte se den igen. Så kan vi säga. Den hade några riktigt roliga ögonblick. Gah! Ni ser, jag vet ju inte vad jag tycker!

Här får ni en trailer i alla fall och en av mina favoritscener, när han sitter i sin bil och sjunger med till Marky Mark.