Kategori: Recensioner

I am Number Four

Han är en härligt fräsch och assnygg kille i sina bästa år. Brudarna vill ha honom, snubbarna vill va honom, du vill ha honom, din mamma vill ha honom.

Vad är då problemet? Jo, han är en utomjording med superkrafter. Eh, vilka problem va? Jo just det! Han måste hålla det hemligt, för han jagas av ett gäng tvåmeters gothrockarmiffon som vill döda honom, precis som de dödat nummer ett, två och tre.

Efter en incident när hans ben plötsligt börjar lysa, när han är sekunder från att få till det med en foxy donna, är han tvungen att fly till en ny ort tillsammans med sin beskyddare/fejkpappa. Där får han det nya lågprofilnamnet John Smith och blir återigen ombedd att ta det piano. Det fejlar så klart när han bestämmer sig för att börja skolan och träffar Sarah och Sam. Sam är ufo-nörden som blir mobbad av fotbollslaget (amerikansk så klart) och Sarah, girl next door-snygg, ser världen genom sin kamera.

I am Number Four är en snygg actionexplosion i high school-skrud. En Smallville på anabola som mitt biosällskap kallade den. Vi får fantastiska specialeffekter och skådespel som inte alls är dåligt, det är till och med rätt bra! I övrigt är allt stöpt i samma form som vi är vana vid, vilket inte nödvändigtvis behöver vara dåligt.

Ett par men finns det dock.

Den elaka jocken som, förutom gothmiffona, ska vara Johns största nemesis, beter sig och ser ut mer som en tönt! Han känns inte alls speciellt trovärdig som bully.

Johns karaktär gör ett par voiceovers i början och slutet av filmen. Det låter skitlarvigt. Utan det hade det varit bättre.

Annars är I am Number Four helt okej underhållning om man vill slå ihjäl ett par timmar, och hade jag varit tonåring hade jag förmodligen tyckt den var ännu bättre.

Så gå och se den, spolingar!

Filmen har biopremiär den 25:e mars

Zombier

***Varning för mycket blod och splatter i klippet nedan!***

Alla mardrömmar jag haft de senaste 15 åren har handlat om zombier. Detta kan förmodligen förklaras av att jag såg Peter Jacksons ganska usla, men ack så fantasifulla och effektspäckade, zombierulle Braindead i alldeles för tidig ålder. Den skrämde skiten ur mig, trots att den egentligen är en komedi. Jag minns att jag ägnade 2-3 månader efteråt i ängslan över vad jag skulle göra om min mor blev en zombie.

Sedan dess har jag varit besatt av de odöda. Jag är inte världsledande expert inom området, men jag har plöjt igenom det mesta som populärkulturen haft att erbjuda. Allt från George A Romero-filmerna, deras parodier, Left 4 Dead-spelen, Resident Evil-spelen och -filmerna, The Walking Dead-serien (ej ännu albumen), och så vidare. I min hylla står även novellantologin The Walking Dead (ej att förväxla med serien eller albumen), Eden Studios rollspel All Flesh Must Be Eaten och Asmodées brädspel Mall of Horror. Listan skulle kunna göras längre, men jag gissar att alla har fattat vad jag är ute efter: om zombier har fans, då tillhör jag dem.

Så. Låt mig nu, efter 17 års besattheter, summera vad jag lärt mig om dessa fiender – och komma med en utvärdering. Vi här på Tack som fan kan ju trots allt inte nöja oss med att bara recensera filmer, hamburgare och tandpetare. Vi måste även attackera de viktigare sakerna i livet. Såsom monster.

Först en beskrivning. Zombier är människor – ibland djur – som har dött och sedan återvänt till livet. Orsaken till detta är ofta mindre viktig; om det inte är voodoo inblandad, så är militären det – alltid i något försök att forska fram supersoldater. Ofta är det dock ganska mycket skit samma varför de odöda gjort en Jesus och återvänt – inte ens George A Romero brydde sig om att ge en vettig förklaring – huvudsaken är ju att  de är tillbaka.

När de döda väl skrubbat av sig kyrkogårdsjorden ger de sig alltsomoftast av för att jaga människokött. Större delen av tiden vill de bara äta av våra kroppar, men stundtals är de så pass petiga att det bara är hjärnan som duger. Tydliga kännetecken är stympad lekamen, trasiga kläder med blodfläckar – personhygienen är överlag undermålig – och en tendens att framslunga oroliga stön. Hastigheten är ett ständigt debattämne bland zombiologer: Den gamla goda tidens zombier var långsamma och släpade sig fram. Men när ADHD-generationen dör verkar de, i enlighet med vad man kunde vänta sig, röra sig snabbare och smidigare än någonsin.

Överlag är zombier trevliga att ha med i filmer och berättelser. De sätter schysst fokus på oss människor. Vi kan – bara som exempel – nämna alla odöda som staplar runt i ett köpcentrum i Dawn of the Dead. Eller den person som i livet knuffar en kundvagn i Shaun of the Dead – och sedan, när han blivit zombie, fortsätter göra samma sak. Ah, ironin. Visst är det underbart att se mänskligheten i ljuset av tanklösa, skadliga lik?

Som fiender är zombier både bra och dåliga. De är dåliga främst eftersom de helt och hållet saknar karaktär. Visst, det råder ingen brist på zombier med olika bakgrund. Jag kan på rak arm erinra mig att jag har sett zombier som varit (tidigare) poliser, raggare, kvinnor i brudkläder, hare krishnas och präster. Men det där är bara yta. Under den flagnande huden är de likadana allihop: de är endimensionella tokar med ett enda mål i sikte. Och de har inte ens vett nog att artikulera sig mer än något enstaka “BRAAAAINS!” Så försök ni sätta er ner och ha en trevlig diskussion med ett par stycken. Den bjudningen vore en katastrof, jag lovar.

Vad som gör dem till bra fiender är… tja, att de är så endimensionella. Det finns ingen mening i att försöka förhandla med dem eller övertala dem. De lyssnar inte. De tänker bara fortsätta komma efter en tills man blivit av med allt kött man har på sig. Det är otäckt, just eftersom det aktiverar våra överlevnadsinstinkter. En zombie är svår att manipulera – allt man kan göra är att slåss eller lägga benen på ryggen. Skräckeffekten stegras ytterligare av att dessa fiender kommer i stort antal. En zombie kan man springa ifrån. Men hundra – som alla kommer från olika håll? Hujedamig. Inte konstigt de lagt civilisationen vid sina fötter så många gånger.

Från oss som lider av viss bacillskräck får de vandrande döda också några pluspoäng. Att bli biten av ett av dessa benrangel är att påbörja en långsam förvandling som kommer att sluta med att man är en av dem. Och det finns ingen desinfektion i världen som hjälper.

Splatterfans bör uppskatta dem oerhört. Att göra en film där levande människor hackas i bitar och får sina huvuden bortsprängda kan stundtals betraktas som osmakligt. Men om det gäller folk som redan är döda? Tja, vem bryr sig? Knock yourselves out.

Summan av kardemumman gällande deras fiendepotential är följande: om man skall göra en skräckfilm i panikens modus där tyngden ligger på överlevnad, då är zombier ett ypperligt fiendeval. Om man skall göra ett drama baserat på karaktärskonflikter – då bör de inte vara den primära antagonisten.

The Late Late Show with Craig Ferguson

Ni har redan övergett övergödda Jay Leno och lämnat lismande Dave Letterman. Under ett par år flängt för flamman Conan O’Brien, citerat citatmaskinen Jon Stewart, kramat kapitalistsatirikern Stephen Colbert och getögat gemytlige Jimmy Fallon. Först nu upptäcker ni sjunde spelaren på plan, för liksom varje dag på Tack som fan behöver varje kvällsshow en egen man: Craig Ferguson.

Kan ni minnas The Drew Carey Show? Med misslyckade komikern Drew Carey i rollen som misslyckade kontorsarbetaren Drew Carey innan flera misslyckade relationer mellan lyckade kvinnor och misslyckandet Drew Carey fick den misslyckade serien att misslyckas förnya sig (ehum?! förnya?)  i ännu en (tionde!) missunsamt lyckad säsong. Inte minns ni väl det? Kom istället ihåg hur mycket roligare han var som misslyckad programledare för de båda misslyckade lekprogramen i tv: Power of 10 och The Price is Right.

The Drew Carey Show producerade s0m ni säkert förstår få lyckor (Christa Miller, Craig Ferguson, med flera mera kända birollsinnehavare) och många bedrövelser (Ryan Stiles, Diedrich Bader, Kathy Kinney, samt fler mer okända huvudrollsinnehavare utan profilbilder på vare sig IMDB eller Wikipedia). OM era minnen hyser minsta tvivel huruvida serien var så 90-talsusel som jag påstår eller ej, betrakta dvd-omslaget nedan.

Nej, det här blir aldrig videofondväggsvärdigt eller fulsnyggnostalgiskt som Pang i Plugget (Saved by the bell), Clarissa (Clarissa Explains It All) eller I Cooper’s klass (Hangin’ with Mr. Cooper), som alla har en hedervärd plats i den sena åttiotalistens Bennohylla. När vår generation oväntat gör avbrott från det egna navelskådandet och konverserandet om förträffligheten i att vara en unik individ rekommenderar jag Craig Ferguson. Faktum är att jag nu genast vill ordinera ”Ferg” till alla generationer.

Han är en fullblodsentertainer… En gentlemannamässig hingst. En glädjeskvättspridande labrador. En bordsbensjuckande Frank Sinatra.
The Late Late Show är… inte alltid bra; sällan dåligt; alltid underhållande. Mitt betyg blir generöst.
Vad jag vill få ut är dock… Craig Ferguson. Den före detta punkaren som lägger ut alla sina egna program på Youtube. Den före detta missbrukaren som hög på livet vägrar skoja om ”veckans skogstokiga skojis” Charlie Sheen. Den invandrade patrioten vars självbiografi avhandlar resan nedåt i Europa och uppåt in America. Den publiktörstande programledaren i tvs tuffaste late night-segment som inte tål publikfrierier är slängd-i-käften 0ch slår uppåt.

När talk shows exploaterades av gelikar som Jerry Springer och Ricki Lake under nittiotalet förvanskades min och mina jämnårigas bild av genren för lång tid. Veckovisa avsnitt av Sen kväll med Luuk hade inget att göra med talk shows. Inte förrän långt senare förstod jag att formatet var exakt detsamma som i Late Night with Conan O’Brien, eller Hylands hörna för den delen. De gamla talk show-programmen (Jimmy Carsons, Dean Martins) har definitivt mer gemensamt med Late Late Show och Craig Ferguson än något annat underhållningsprogram på tv idag.

Without further delays,
Köa upp och prenumerera på http://www.youtube.com/user/TVsCraigFerguson/
Den enda talk showen värd namnet.

Igelkotten

Filmen börjar med att 11-åriga Paloma låter oss veta att hon tänker ta livet av sig på sin 12-årsdag. Hemsk tänker ni. Jo, det gör ni.

Men ni har fel. Det är inte hemsk utan vackert och franskt!

Paloma bär konstant med sig sin filmkamera för att dokumentera sin sista stund på jorden. Hon filmar sin överklassfamilj, sig själv och madame Michel. Madame Michel är husets portvakt. Hon är en ”kortväxt, ful och småfet” änka som utstrålar tråkighet på samma sätt som Kissie utstrålar dåligt omdöme. Men vad gömmer sig bakom dörren i hennes lägenhet?

En dag flyttar den japanska herr Ozu in i huset och redan i den första scenen med honom känner jag att han är något speciellt. Jag vill krypa in i filmen och ta del av hans kunskap och erfarenheter.

Herr Ozu blir som en länk mellan Paloma och madame Michel.

För mig finns ett stort problem med filmer av det här slaget. Jag har alltid alldeles för lite att säga om dem. Dåliga filmer kan jag ösa skit över i evigheter, men när det är så här bra blir det liksom bara tomt. Allt jag kan säga är att det är skitbra. Varför? För att jag får en fantastisk känsla i bröstet och glömmer dator och iPhone för ett tag.

Filmen släpps på dvd av Studio S Entertainment den 16:e mars

Kålle Hising



Mini-sketchen om Kålle Hising måste vara något av det roligaste som någonsin skådats i svensk komedihistoria.

Henrik Dorsin spelar en göteborgare som sitter i sin västkuststuga och drar ordskämt. I bakgrunden ljuder vemodig gitarrmusik. Mannen avslöjar att han varit hos sin läkare och fått reda på att han drabbats av cancer. Ett tungt, jobbigt besked. Han brister i gråt. Men slutar för den sakens skull inte dra ordvitsar. Det är direkt omöjligt för honom att sluta vitsa – “det är därför här luktar skämt”.

Däri ligger sketchens briljans. Visst, ordvitsarna är roliga. De får en att skratta ett åhå-vad-dumt-skratt. Men situationen i sig är så absurd att den svävar upp på Monty Pythons altituder: en cancersjuk människa drabbas av dödsångest, men måste tvångsmässigt dra sina triviala små fyndigheter. Henri Bergson torde vara stolt.

Vad jag egentligen vill få fram här är att Henrik Dorsin är vår främste komiker för tillfället. Hans material är nyskapande och oväntat, och han har en fantastisk känsla för stämningar och parodier. För vad – jag bara undrar – hade sketchen egentligen varit utan det vemodiga gitarrplinket? Det gör bilden komplett.

South Park ”the Hits” Volume 1 & 2 och Awesome tävling!

I samma veva som South Parks 13:e säsong släpps på dvd så bjuder Trey Parker och Matt Stone även på sina favoritavsnitt av kultserien som inte har några gränser för vem, eller vad, man driver med.

Dessa favoriter är uppdelade på volym ett och två, med sju avsnitt på varje. Skaparna själva säger följande om ”the Hits”

People always ask us, ”What’s your favourite episode?” And we’d say, ”it’s so hard. It’s like choosing between your children.”

But we’d have no problem choosing between our children. The tall, smart, good-looking one – that’s our favourite child.

– Matt Stone and Trey Parker

Själv förstår jag inte riktigt tanken med att dela upp dessa avsnitt på två utgåvor, mer än att man kan få ut någon tjuga mer om man säljer dem separat än som en större box, men varför göra sig det besväret för sådana småslantar? Nej, det måste helt enkelt finnas någon anledning jag inte kan komma på. Det bästa, och mest förståeliga, i detta fall tycker jag hade varit om den ena volymen innehållit Trey Parkers favoriter och den andra Matt Stones. Vad jag kan se däremot är så inte fallet.

För mig har South Park-tittandet gått mycket i vågor. Jag minns hur jag satt klistrad framför varje avsnitt i mitt pojkrum för 10-11 år sedan, men på den senaste tiden har jag mest kollat på småklipp mina kollegor skickat. Därför var det här ett glatt återseende med både nytt för mig och sådant jag snubblat över under åren.

Och det är klart att det roligt. Och sjukt. Och ibland sjukt roligt! Det kan ju helt enkelt inte vara tråkigt när Mr Slave trycker upp Paris Hilton i röven. Eller? Om jag var från Göteborg hade jag kanske till och med hävdat att det var skitroligt.

Hur som helst.

Exakt hur roligt det är kommer två av er att få veta eftersom vi har två exemplar vardera av volym ett och två som vi ska tävla ut! Allt ni behöver göra för att delta är att skriva varför just ni förtjänar att vinna, i en kommentar till detta inlägg. Vi väljer ut  de två kommentarer vi tycker är roligast, knäppast eller kanske sorgligast. Vinnarna presenteras på vår facebook-sida, facebook.com/tacksomfan, någon gång nästa vecka, så håll utkik där och bli fans om ni inte vill missa något.

Lycka till!

The Golden Girls – S05E19

I många populära och långvariga amerikanska sitcoms dyker det, förr eller senare, upp ett avsnitt som tar upp ett seriöst ämne. Dessa avsnitt som ofta introduceras som ”A Very Special Episode” innehåller alltid en eller flera moralkakor om allvarliga ämnen (t.ex. sex, droger eller mobbning) som ibland står helt stick i stäv mot programmens lättsamma ton.

Följaktligen, år 1990 kom till sist turen till allas våra Pantertanter. Eller The Golden Girls som serien egentligen heter.

från vänster till höger: Rose Nylund, Blanche Devereaux, Sophia Petrillo och Dorothy Zbornak.

I avsnittet, som heter 72 hours, visar det sig att Rose – kvartettens minst intellektuellt begåvade medlem – kanske fått HIV-smittat blod genom en blodöverföring under en operation flera år tidigare. De titulära 72 timmarna hänvisar till väntetiden på resultatet av hennes HIV-test.

Now,

Problemet med dessa specialavsnitt är som sagt att allvarligheten kväver humorn och desto värre gäller detta även Pantertanter. Åtminstone delvis. Rose är – självklart – traumatiserad och går igenom flera olika stadier såsom förnekelse, bagatellisering och hysteri. Den mest hjärtskärande delen är när det visar sig att den annars så progressiva Sophia har märkt Roses kaffekopp på grund av fruktan för att bli smittad. Lyckligtvis inser hon själv snart att hon betett sig fel och vännerna enar sig i att ge sin vän allt stöd de kan.

Och det är det som räddar det här avsnittet. För det allvarliga budskapet må ta bort lite av humorn, men det fungerar perfekt ihop med seriens verkliga tema: vänskap.

Se hela avsnitet här.

3 av 5.

BLAH

BLAH

BLAH

P.S.

Min favvodialog i avsnittet:

Rose: Blanche, did you know that at a truck stop in Tuscaloosa there’s an egg dish named after you?
Blanche: Really? How are they prepared?
Sophia: Over easy.

Aftonbladets tankstrecksonanerande – det är vidrigt

Jag vet inte om ni känner till en liten blaska som kallas för Aftonbladet? Den ska tydligen innehålla nyheter, men jag kommer aldrig så långt att jag läser någon sådan, för så fort jag kommer in på förstasidan på denna online-tidning får jag fulslag och en begynnande migrän. Detta på grund av det vedervärdiga missbruket av tankstreck.

Jag lade märke till den enorma ökningen av just tankstreck för något år sedan, men kunde aldrig tänka mig att det skulle gå så här långt.

”Men så farligt kan det väl inte vara”, säger ni då.

”DÅRAR!”, svarar jag.

Jag presenterar bevisföremål A, B, C, D, E, F, G, H, I, J, K, L, M, N, O, P, Q och R, alla saxade från Aftonbladet en helt vanlig dag.

Är ni kvar? Har era huvuden exploderat av denna styggelse?

Ja, jag känner väl att jag har fått fram min poäng, och det här tog det mig 5 minuter att plocka ut. Tänk hur mycket av den här skiten man skulle hitta om man gick igenom hela sidan!

Egentligen skulle jag vilja ge det här 0 av 5, men tyvärr har vi har ingen nolla. Ni ska dock veta, alla Aftonbladare som surfar in här, att jag inte tycker att ni förtjänar denna etta. Ni äcklar mig.

Upplevelsen av att lyssna på dragspelsgrabben

För mig är dragspel ljudet av svenska parker med folkkära artister. Evert Taube. Benny Andersson. Roland Cedermark. Dragspel är ett instrument som skvallrar om att alla har trevligt. Livet är lugnt och mysigt. Det är alltså sinnebilden av allt jag önskar bekämpa.

Sedan något år finns dock ett klipp på YouTube där en grabb ger sig an det tredje sommarstycket ur Vivaldis De Fyra Årstiderna – på just dragspel. De som är bekanta med stycket – och det kan jag tänka mig att de flesta är, även om de kanske inte skulle kunna placera det – vet att det skall spelas i ett sjuhelvetes tempo. Ett tempo som jag inte riktigt associerar med de svala sommarkvällarnas dragspel.

Jag vill dock hävda att grabben lyckas. Faktum är att jag tänker gå ett steg längre än så och påstå att detta är den mest imponerande soloinsats jag någonsin hört på ett instrument. Den fete grabben med dragspelet kan hädanefter skryta med att ha spöat Slash, Jimi Hendrix och Eric Clapton. Han tar dem i håret och trycker ner dem i dyngan – ansikten först. Visst, de där legendarerna är stora på sina sätt – men den här killen är strået vassare. Han får sitt dragspel att låta som en hel orkester. Dessutom i ett tempo som de flesta av oss knappt kan uppskatta.

Dessutom. Kolla på honom. Inte nog med att han ser ut som Neville Longbottom i Harry Potter – följ hans kroppsrörelser och ni kommer inse att den här grabben… han rockar. Luggens daller vid 1:45 visar på en passion få andra musiker kan uppnå.

Egentligen är insatsen värd fem poäng, men jag drar av ett. Mest eftersom ungjäveln fått mig tycka dragspel var häftigt.

ACNE – ”NEW BERLIN”

Ikväll, (förlåt, vad nonchalant av mig – Torsdagen den 11e (edit: 10e) Februari), besökte jag en sådan kallad ”modevisning” på Nordiska galleriet utformad av ACNE. De visade upp ett projekt dubbat ”New Berlin”. En nyskapelse av Carl Malmsten’s originala soffa. Detta är min berättelse, och mitt betyg;

David gör entré på Nybrogatan 11 till den alltid eleganta skylten ”endast inbjudna” parkerad utanför, silly-sillis-läppar på matchande cougars och en överförfriskad man som fridfullt konstaterade att den stora lampan var inom den mest rimliga sanningen, ”en stor lampa”. Antingen låter detta som inledningen till en medioker porrfilm eller som om detta var en dyster första anblick, men nej. Det bidrog bara till en angenämt lättsam stämning som endast förstärktes av mitt nästa intryck. Vilket blir av att en sådan sällan skådat elegant skönhet glider fram till mig med en flaska bubbel i hand, redo att förädla mitt blod, och banne mig om det inte både förädlade och färglagde. Men nu är jag varken en 35-årig fransos med erektionsproblem eller en knarkbaron alá 70-talets Miami, så det krävs en hel del mer än vackra kvinnor med champagne för att få mig att utbrett skrika ”utopia!” med en näsa full av snort. För en bitterljuv man som jag i de yngre segmenten av ett liv så krävs det lite fashion, lite pomp och ståt, lite jävla anledning. (vi unga är bortskämda på det sättet) Vilket jag fann, men en gnutta försent.

För att recensera krävs ärlighet, så jag erkänner,  jag kom sent, men i namnet av allt som är ärligt och Gary Busey-förebyggande, så förstod jag inte faktiskt inte ens vad visningen hade handlat om. Det visade sig 5 minuter in i rusningen ut att det ACNE hade visat upp var soffor och fåtöljer. Ett transexuellt par möbler vars skapare måste haft en besynnerlig fetisch för looken ”ansikte möter dörr”. Det var ett gäng möbler man inte kunde sitta i, ville inte sitta i och helst inte ville titta på. Jag är ingen designer per say, men hade jag anförtrotts projektet att skapa möbelkollektionen ”New Berlin” så hade jag förhoppningsvis inte designat möbler utefter skämtet ”hur många judar får plats i en bubbla”. Tycker ni det var vulgärt? Testa jeans på en synål. Lite som att åka livbåt på sniskan, tappert men utanför poängen. – ”Tidlös klassiker” i all ära, men utav samma synsätt som Madonna bör sätta på sig byxor, så hör vissa saker till det förflutna av en anledning.

(Jag önskar att bilden på riktigt var ihoptryckt och visade skeva dimensioner, men nej.)

Det underhållande i det hela var hur jag spenderade kvällen tänkande hur man skulle gå tillväga med att recensera detta, eftersom jag ännu då faktiskt inte fått en endaste inblick i vad ACNE hade tillfört till kvällen, förutom överförfriskelse och en anledning till att se hipp ut på stureplan. Utan jag spenderade den större delen av kvällen med att kolla in vad det Nordiska Galleriet hade att erbjuda, vilket visade sig vara en trevlig överraskning.

Poängen med det hela känns lite som om ACNE kände sig tvungna att producera något utanför deras naturliga stilram och färgskala ”antracitgrå – melankoli”. Det finns ingen tvekan om saken att möblerna kommer gå åt, säkerligen både till affärer och till ”stoppa handen i munnen och kalla mig kulturell” – individer. Och få fel finns det med det, något måste ändå vara fult för att vårt fina ska vara fint. Tack ACNE, Tack som fan.

1/5.

Tack som fan för mig – David.