Kategori: Recensioner

Charlie bit my finger

Låt oss inleda med lite statistik. Det mest populära videoklippet på YouTube som föreställer den första månlandningen har lite över 5 000 000 visningar. Dessa har det lyckats skramla ihop sedan februari 2006. John Lennons “Imagine” har visats 7 000 000 gånger sedan oktober samma år. Attackerna på World Trade Center – även detta klipp från -06 – har cirka 12 000 000 visningar.

Jag nämner dessa siffror eftersom en annan siffra blir väldigt intressant i jämförelse: YouTube-klippet “Charlie bit my finger” lades upp den 22 maj 2007, och har sedan dess spelats inte mindre 278 652 845 gånger. Det är mer än en kvarts miljard visningar, kära läsare.

Jag vill verkligen inte skriva er på näsan, men min poäng med att berätta denna statistik är följande: vår färd ut i världsrymden, en tidlös sång om den utopi vi skulle kunna leva i, och startskottet för det nya årtusendets stora tragedier – dessa får alla se sig brädade i loppet om internetgenerationens intresse. De har besegrats av två fula, irriterande ungjävlar.

Det ena barnet – Harry – har blivit bitet av sin lillebror – Charlie. Harry är dock en enfaldig liten SKIT och sticker därför in fingret i Charlies mun igen. Charlie biter till. Harry skriker “OUCH!” och börjar gråta. Sedan bannar han sin bror. Charlie flinar. Harry verkar förlåta honom. Det är det hela.

Och det har fått. En. Kvarts. Miljard. Visningar.

Charmen går mig förbi. Visst, jag ser enfalden i att ungen som ser ut som Christian Bale stoppar in sitt bleka, vidriga finger i sin feta lillebrors käft – och att han gör det EFTER att redan ha blivit biten en gång. Det är korkat. Och visst, jag ser att Christian Bale/Harry pendlar lite i humöret. Men kom igen – en kvarts miljard visningar?

Ett par av dessa visningar är fullt begripliga. De har exempelvis uppkommit av att folk som jag – alltså människor som inte fattar vad klippet går ut på – ser eländet om och om igen i ett gagnlöst försök att förstå. Eller så har de uppstått då barnens farmor suttit och kräkt ner sig själv några hundra gånger över sina söta, söta barnbarn.

Men då återstår fortfarande ganska många visningar att förklara. Närmare bestämt. En. Kvarts. Miljard. Visningar. Var kommer de ifrån? Jag vet inte. Jag vet verkligen inte. Och det skrämmer mig. För tänk om det verkligen är så som jag alltid misstänkt – att folket på Familjeliv.se börjat sprida sig till resten av nätet? Alla de där avskyvärda, äckliga människorna som bara lever för att föröka sig och köpa barnvagnar och prata blöjor och le åt att deras ungars bajs ser så trevligt ut och som bara är i vägen på caféer och som alltid sätter sig för nära en på restauranger och som förvandlar livet till en plåga för oss riktiga människor?

Det är i skenet av detta som jag måste ge “Charlie bit my finger” 1 poäng av 5 möjliga. Klippet förtjänar inte bråkdelen av den uppmärksamhet det fått, och jag blir rädd av vad dess popularitet tycks antyda.

Ogillar ni också barn och barnfamiljer?
Författarens privata blogg borde vara något för er:
Björnnästet.se

Besök hos barberaren – Herrsalongen

För några somrar sedan började jag vara otrogen. Efter närmare tio år med samma frisör började hon bli till åren kommen. Samma år som min sena skäggväxt började ta fart på allvar var det dags att lämna närkvarteret och söka sig in till storstadens centrum.
Agneta gick i pension. Jag vet inte vad hon gör idag.

Förr var frisörer samma hantverkare som barberare. Eller egentligen etter värre: det hette barberare. Utbildningen var en och samma långt in på 1960-talet, efter att redan 1810 branchat ut dom medicinskt inriktade knivproffsen till kirurger. Innan dess, och nu snackar vi plötsligt 1600-tal, var barberaren männens lokala Facebook. Det vill säga om Facebook kunnat behandla ”armbrott, sår, åderlåtning och tandutdragning” som kung Karl X Gustavs barberare kunde (Ok, jag erkänner att liknelsen haltar lite).

En 16- och 1700-tals barbershop förknippades med andra ord med mycket annat än dagens herrfriseringssalonger, som kräver både övertalning och ev. pengar för en enkel trimning av skägget. Min första bekantskap med betald skäggvård var just hos en mångsysslare till frisör som vi kan kalla för Henrik. Han var den första frisör jag älskat efter uppbrottet från Agneta. Liksom alla stora omställningar sprider sig likt ringar på vatten följde andra konsekvenser av denna nya spännande hantverkare på och i min hjässa. Henrik nöjde sig inte med att bara klippa/styla huvudhåret. Han fick topparna, men var inte klar förrän han fått fixa hela huvudet: skalp, skägg, ja allt.

När jag inte orkade protestera längre, och trimmern skalat av min sista barriär, la han av. Förälskelsen tog slut och multikonstnären gick vidare med… pop- och rockmusik(!).
Men jag hade fått smak på hans typ av behandling. Den som gick en inpå bara skinnet.

När jag inte skriver och betygsätter tv, teater, film eller något annat för Tack som fan kommer skägget växa, varpå jag följaktligen måste besöka barberare. Denna vecka gör vi ett nedslag hos en av få kända veteraner i branschen: G H Herrsalong eller bara Herrsalongen som den kallas nu när Günther Hansel snart pensionerar sig.

På måndagar huserar ännu legenden Günther och hans nästan lika silvergråa kompanjoner Kurt eller Karl Christer i frisersalongen på Lästmakargatan 6 i Stockholm. Där har etablissemanget legat sedan rivningen av Klara-kvarteren, och likt en mörkt & svalt förvarad champagne utvecklat något mycket stort i det lilla utrymmet under sina 35 år. Det är gamla inramade fotografier på väggarna, speglar som omges av gröna trä-dito, bruna skinnstolar, ett avskilt vitt spröjsat telefonbås och en mycket gammal kassaapparat (bredvid Skatteverkets certifierade moderna register och en kortterminal). Det är mycket saker, fast ordning och reda; gubbmurrigt, fast fräscht; jag tänker Mad Men, varpå ni tänker kulturelithipster.

Det är en av få skönhetsinrättningar i Stockholm där män kan bli rakade med kniv, och sannolikt den enda som gör det på drop-in basis. Trots att konkurrensen uppenbarligen inte är mördande (”så länge Sweeney Todd håller sig borta, höhö”) är det ändå tydligt att salongerna med barberare försöker skilja sig åt. Det är mer än bara de olika märkena på detaljvarorna som raksalongerna säljer. Tjänsten i sig är unik. Så trots de få aktörerna har varje Stockholmsbarberare särpräglat sin stil.

Behandlingen som sådan är nämligen sig tämligen lik.
Skägget ska skäras av och skinnet helst lämnas helt:

  • Sätt dig så bekvämt som möjligt (vilket i Herrsalongens fall var lättare sagt än gjort då stolarna först måste extrautrustas med ett hårt nackstöd).
  • Knäpp händerna i en stilla bön under skyddsponchon.
  • Slut ögonen under den varma handduk som läggs över ansiktet.
  • Tvätta fejan.
  • Blotta strupen.
  • Förbehandla, mjuka upp håret med vatten eller olja.
  • Löddra sedan rikligt med varmt skum.
  • Själva rakningen.
  • Och efterbehandling.

Min erfarenhet av Herrsalongen är att de i alla avseenden är framgångsrika i utförandet av ovanstående punkter. De är dessutom mycket noggranna vid själva rakmomentet. Günther vet, enligt egen utsago, allt som är värt att veta om skägg, och en kan bara anta att det är han som bildat skola för kollegornas ansatser med den enkelbladiga kniven. De arbetar korrekt tyskt, dvs med viss finess och mycket funktion.

Rakprodukterna kommer å andra sidan sundet från engelska Taylor of Bond street, och finns förstås till försäljning. Vid en helrakning behandlas jag med deras underbart lena och flyktigt flytande pre-shave olja, ett ljummet försiktigt skummande raklödder med doft av t ex sandelträ, mandel eller avokado och en kraftig myskmusklig after shave. Det är härligt, om än lite ojämnt fördelat mellan för- och efterbehandling. Här blir det snarare fråga om en trestegsraket vars alkoholstarka avslutning får det att rusa i skallen.

Behandlingen prissätts utifrån tidsåtgång och omfattning, vilket även internätets andra Herrsalongen-testare kan vittna om. En 20 minuters-rakning som lämnar dig naken och tillfredsställd kostar mer än ett par hundralappar, men under en femhundring. Ett riktpris om 350 SEK är kanske rimligt.

Då riktiga barberare liksom riktiga frisörer kan ta ett helhetsgrepp om behåringen på huvudet är det inte omöjligt att få paketpris på rakning med klippning, och så gjorde jag under mitt besök i veckan. Då blir det naturligtvis dyrare, men det går inte heller att ”lämna salongen och se ut hursomhelst på huvudet”. En sådan obalans skulle kunna såra även den bäste medarbetaren vid Herrsalongens yrkesstolthet.

Det är inte utan lite dåligt samvete som jag ändå sätter betyget 4 av 5. Rakningen var inte dålig, men behandlingen kan göras till något ändå mycket mera.  Ett hantverk är till skillnad från en industriell vara mer utav en konst, och vi människor gillar olika sorters konstverk. Jag önskar mig en än mer estetisk och nästan poetisk upplevelse med barberaren. För min del började tiden under kniven som en romans, och jag drömmer därför om en ännu mera romantisk rakning.

Fast vem vet, kanske väcks mitt hjärta nästa gång en gammal tysk får sätta stålet mot min kind.

IKEA

Ikea har varit uppe på tavlan nu den senaste tiden efter ett ganska tunt reportage av uppdrag granskning. Självaste reportaget ger jag ett par blanka fan till men reaktionen den skapade intresserade väldigt. Det var just att journalister efteråt skrev krönikor i stilen med ”I Sverige får man inte tala illa om Ikea”. En utmaning, I presume, för här på tack som fan så FÅR vi faktiskt säga illa om lite vad vi vill. Och därför har ni här nu min ärligaste åsikt och recension utav Ikea.

Det känns inte som det behövs någon närmare introduktion till Ikea, men jag gillar att läsa mina egna ord så ni får helt enkelt följa igenom det ändå.

Ikea är ett möbelföretag som gjort succé på att tillverka och försälja billig ”skit” för hemmet under kreativa namn som ”Pär, Göran, Matta”. Företaget startades av Ingvar Kamprad Elmtaryd Agunnaryd 1943 och omsätter idag ca; 211 miljarder kronor från sina 313 varuhus i 37 länder.

Ikea är lite som vad Viking Line skulle vara om det var landbaserat och utan alkohol. Dansband och velour möter masskonsumtion och köttbullar i en obekvämligt bekväm reality serie som lite får en att vilja byta kanal till melodifestivalen. För Ikea måste ändå vara den minst inspirerande inredningsbutiken, eller t.om konceptet som existerar. Butikerna är inreda efter någon sort minimalistisk maximalism, vilket slaktar ner konceptet av de båda till någon sorts ”zombie-rusning”, där det gäller att följa linjen till kassan och plocka med sig så mycket överflödigt skit som armarna når åt. De har ju förfan på riktigt en ”gå här” linje.

Ikea är shoppingmanin och flerbarnsfamiljens kungarike där kundvagnen får agera kungatron, färgglad påse kungakrona och lagarna är enkla. Få med dig så mycket hem som möjligt så du slipper komma tillbaka inom den närmaste framtiden. För ingen vill spendera sin söndag på Ikea med skrikande barn och skrikande par. Men man gör det ändå, för det är i slutändan bekvämt att kunna handla en soffa och en stekspade på samma plats. Tid är pengar och pengar är en bra anledning, och kanske det mest lockande idén med Ikea, det är billigt. När du handlar på Ikea så får du inget unikt, hållbart, eller kärleksfullt hem, men du får en helt okej soffa, till priset av en värdelös soffa. Det får man väl ändå se som en fair deal? (otroligt många engelska låne-ord idag, vad handlar det om egentligen?)

Jag gillar Ikea, jag gillar Ikea med anledning till att de har lyckats ta patent på svennen. Inget är svenskare än Ikea, det är den empiriska kulmen utav vår kultur. Hjärnbalken och hjärtat av vår nation. (Jag ska sluta referera nu) Men det är en hatkärlek. När jag har arbetat ihop pengar till att köpa mig en möbel så vill inte jag behöva arbeta ihop möbeln också. Idén av att bygga min egna möbel efter ha spenderat en hel dag på Sveriges största samlingsplats för äktenskapsproblem och de mest populära namnen från 60-talet tilltalar inte mig. – Men jag, ni, och den resterande svenska befolkningen, (som ännu inte lärt sig att läsa tack som fan), gör det likförbannat ändå.

Det är svårt att bedöma Ikea som affär för den är så mycket saker, den är bonnig, den är frustration objektifierad, den är billig, den är bekväm, den är det lätta valet. Den är Sverige, och det är exakt vad de säljer. Svensk kultur ligger där på Ikea upphuggen och inplastad för 99 kr/paket, den ligger där den hör hemma och där den skapades. (Ledsen om jag poppade bubblan SD, kanske kolla in om att söka jobb på Ikea istället? De har ”svenska” köttbullar också.)

Ikea får 3/5 av mig. Ingvar Kamprad får 4/5. Svensk kultur får 0/5.

Tack.. som.. fan Ikea!

/David.


Randy evaluates Sweden

I dokumentärfilmen Randy evaluates Sweden så lär vi känna Borlänge, men även amatörmusikern Randy. Randy, som kommer från Brooklyn, blir en dag kontaktad av ett Svenskt filmteam. Han blir tilldelad en flygbiljett, en kameraman (regissören Mattias Olsson) men även uppdraget ”Ta reda på vad som utmärker Sverige, och vad det egentligen är för ställe”. Randy är till en början väldigt entusiastisk, och det är även jag – För idén att skicka en introvert amerikan som hyser en förkärlek till ukuleles och inte kan någonting om Sverige till just Sverige är briljant, i all sin enkelhet.

Randy landar på Arlanda. Han åker med Arlanda express in till Stockholm Central, och väl där börjar han fråga förbipasserande om var han bör bege sig för att hitta det som utmärker Sverige. Han blir tipsad om Skansen, ”The Swedish skärgården”, men även avrådd från att besöka Stureplan av en arg industriarbetare från Eskilstuna (reprezent!), because the industriarbetare från Eskilstuna has nothing in common with those brats på Stureplan. En av de tillfrågade varnar även Randy för staden Borlänge.

Några timmar senare stiger Randy av tåget i ett vinterhärjat Borlänge, och det är nu utvärderingen av Sverige, men även problemen med själva dokumentären börjar.

Det är tyst långa stunder. Man får följa med Randy på planlösa promenader på gatorna i Borlänge, och vi får även se när Randy sitter på en buss och spelar ukulele och sjunger Jason Mraz-liknande sånger. Han röker en cigg utanför en bingohall tillsammans med en gammal tant. Det händer inte så mycket, det hela känns platt. Man kan dock inte klandra Randy för alla snedsteg i den här dokumentären, det är lika mycket upp till filmaren och regissören (Mattias Olsson) att göra den här filmen till någonting som skulle kunna vara någonting som är så mycket bättre, för Randy är inte världens mest lättsamma person, utan han är närmare en introvert drömmare än ett utåtriktat, socialt geni.

”Man går inte till folks hus och säger att man vill prata lite. Det gör man inte i USA heller” säger en dam till Randy, innan hon slänger igen dörren framför honom. Detta får Randy att dra paralleller till människorna på Manhattan. Han ser samma hårdhet i Borlänge som han ser på Manhattan, och detta eskalerar i sin tur till att Randy sitter själv i en busskur och gråter. Att han gråter får vi inte se i rörlig bild, detta är någonting som han i efterhand visar upp på egna stillbilder.

Randy används mer eller mindre alltid som ett verktyg som befinner sig på fel arbetsplats. Tänk dig att du är en bilmekaniker, och att du ska fylla på luft i ett bildäck, och att du använder dig av en cykelpump. Det ger ungefär samma effekt att kasta in ukulele-Randy på ett ”Upptäcka Sverige”-äventyr. Det når inte riktigt ända fram, och det hela känns konstlat. Randy är inte rätt man för jobbet.

Det bästa med den här dokumentären är SSAB-arbetaren som mer än gärna pratar om ”THE SWEDISH STEEL”, hälsningarna från Sverige och att lyssna till de förbipasserande på Stockhom Central om vad de tycker det är som utmärker Sverige.

Trots de tysta stunderna, Borlänge som tv-upplevelse och en ganska vilsen amerikan så ger jag den här dokumentärfilmen 3 av 5. Cool idé, men det kunde vara så otroligt mycket bättre.

Kuriosa:

Mitt i ett av de tråkigare partierna i filmen så började jag spåna på alternativa filmtitlar till Randy evaluates Sweden. Detta är vad jag kom fram till:
* Den introverte ukuleleterroristen

* Var fan är all the loving people?

*En amerikan vilse i Dalarna

Randy evaluates Sweden finns på SvtPlay t.o.m 15 Februari.

Fleet Foxes – Helplessness Blues

Enligt mig gjorde Fleet Foxes lätt 2008 års bästa skiva med sin självtitulerade debut-LP, Fleet Foxes.

Dessvärre tyckte även Pitchfork det.

Att ha samma åsikt som den största sidan för indiemusik är enligt vissa jävligt indie, samtidigt är det inte tillräckligt indie för vissa andra.

Inget av alternativen är egentligen önskvärda.

Därför är det tur att Fleet Foxes inte är indie.

Bandet spelar snarare en finstämd variant av folkmusik – en genre för avdankade hippies och andra skäggkreatur – vilket är totalt obetydligt i stora musiksammanhang och därför är, kan man resonera; indie.

Men nu slutar vi prata om det värdelösa och förlegade begreppet indie, för helvete.

Ehum.

Jaha, men hur låter första singeln från deras kommande skiva då?

Ungefär så här: http://fleetfoxes.com/helplessness-blues.html

Första tankar:

Jag gillar! Gillar hårt!

Det är samma sound som tidigare, men med förre stämmor. Låten har också ett strukturskifte (är det en musikalisk term? knappast) halvvägs genom som i princip gör att  singeln är är två singlar i en (precis som EP-versionen av deras fantastiska låt, Mykonos).

Det är ungefär allt jag har att säga. Vet inte om jag kan vänta ända till maj på albumet.

4 av 5

Deftones på Arenan – aka dagen då mina ögon smälte

I måndags bjöd Deftones in till rock ’n’ roll på Arenan (Fryshuset) i Stockholm. Med sig hade de svenska Khoma och jänkarna Coheed & Cambria. Arenan luktade tonårssvett, troligtvis för att det, när det inte är en konsertarena, är just en gympasal. Något jag gärna undviker är att andas in äcklig fotjuice i fyra timmar, något jag tyvärr inte kunde undvika igår. Minusbonus för arrangören för det.

Första band att kliva upp på scen var Khoma. De körde över oss med det berömda norrländska vemodet och det var även här vi först fick uppleva det absolut sämsta (ja, till och med sämre än stanken av pubertetsskrev) med hela kvällen. Längst bak på scen var nämligen fem strobes uppmonterade. Fem strobes så brutala att när de brassade på så mycket det gick, förblindades jag för ett kort ögonblick. Kort, men tillräckligt länge för att en ninja skulle ha hunnit klyva mig på mitten utan att jag hann märka det. Ljuskillen var uppenbarligen inte alls orolig för vare sig ninjor eller för evigt nedsatt syn utan pumpade friskt på med detta helvetesljus. När man väl hade återfått synen bjöd han på ett vackert förtrollande blått ljussken, för att sedan plötsligt avbryta det med ögonkokande djävulskap igen. Det här gjorde att jag snarare hörde än såg Khoma live. De lät dock fantastiskt bra och deras korta spelning var utan tvekan värd 4 av 5.

Efter Khoma äntrade Coheed & Cambria scen. Detta är Mickes favoritband och han kommer inte hålla med mig när jag säger att det var tråkigt och ganska dåligt. Jag har alltid haft svårt för sångarens röst, och det faktum att man under setets första halva inte ens såg om han hade något ansikte bakom sin stora kalufs gjorde mig både rädd och nyfiken. Till slut såg man att han hade ett helt vanligt ansikte där bakom och då var det bara tråkigt igen. Det bör sägas att ljudet var riktigt dåligt när de spelade, burkigt och grötigt, men för mig hade det nog inte hjälpt även om ljudet hade flödat klart som änglasång. För mig är Coheed & Cambria helt enkelt inte intressanta. 2 av 5.

Deftones har hängt med sedan gymnasiet. Jag minns att jag lyssnade på dem i min MiniDisc Walkman (just det ungdomar) och att det var en underbart ångestladdad och vacker värld. I måndags gjorde de mig inte besviken då de spelade många av sina gamla klassiker och bjöd på en phat show. Chino Moreno gnydde som en skjuten hund (på ett bra sätt) och sjöng lika bra som på skiva. De varvade feta rocksmockor med fantastiska tändarviftningsmelodier och det var verkligen värt att ta sig ut i rysskylan. Deftones får 4 av 5 och jag tycker vi bortser helt från Coheed & Cambria och ger hela tillställningen 4 av 5!

Snälleröds Ekologiska Snapsar (Tomas blir busig på en tisdag)

När jag börjar skriva den här recensionen sitter jag på tunnelbanan på väg från Danderyds sjukhus till sydligare breddgrader. Jag har just promenerat 1,3 kilometer i bitande kyla. Frös jag något förbannat? Nej, för jag var snapsbusig!

Jag begav mig direkt efter jobbet till snappsprovning i det fantastiska Cedergrenska Tornet under regi av Snälleröds och Spot & Tell. När jag säger direkt efter jobbet menar jag verkligen direkt, utan någon som helst form av middag. Det hade nämligen utlovats julmat som vi ”självklart” skulle få ”frossa i”. Jag presenterar härmed bevismaterial A.

Detta minimala frossande resulterade oundvikligt i mer än måttlig berusning. ”Vadå”, säger ni, ”Kan man inte bara smutta på snapsen?”. ICKE! Ska det provsmakas så måste ju provsmakningsobjektet köras i skarpt läge! Att bara smutta på snaps är lite som att bara sätta på sig det ena byxbenet. Fullständigt barockt helt enkelt. Jag vill här tillägga att jag inte ens tömde de små söta flaskorna vi fick, men berusningsgraden var trots det oundviklig.

Under den svinkalla promenaden mot tåget tackade jag däremot i min ensamhet för den obefintliga maten då det stämmer det som Nationalteatern sjunger, fyllan värmer verkligen som en dunjacka.

Hur som helst.

Snälleröds Ekologiska Snapsar är ett otroligt snyggt fempack 50milliliters jävlaranamma! Här finns verkligen något för alla smaker och även jag som har en snaps som smakar dillchips som favvosnaps kunde njuta av den svenska tradition som rann ner i min strupe. Jag hade mycket trevligt med mina bordsgrannar och det blev trevligare och trevligare ju mindre det var kvar i flaskorna. Jag insåg också i slutet av kvällen att jag gått runt med öppen gylf jagvetintehur länge, men det hade inget med alkohol att göra utan beror snarare på det bristfälliga hantverket på mina jeans.

Nu tänkte jag presentera de anteckningar jag gjorde under kvällen i den ordning vi drack de olika snapsarna.

1. Brännmästarens Akvavit Söt doft. Skulle enligt vår värd och guide i snapsens förlovade land lukta ”runt”. Jag vet inte hur ”runt” luktar. Smakar sött och rökigt.

2. Mäskdrängens Akvavit Svag doft av typ citron. Smakar mer ren vodka men inget om man äter sill till. Ligger däremot kvar länge och bränner i halsen.

3. Bokhållarens Akvavit Känner ingen doft längre, ska tydligen dofta citrus. Det blir rejält drag i käften om man tar den till senapssill.

4. Jungfruns Brännvin Luktar citron-te (observera att jag här har lämnat ordet ”doftar” – reds. anm.) eller något annat gottis jag har hemma. Det skulle tydligen vara koriander. Väldigt mjuk smak. Min bordsgranne påpekade att det snarare var torkad koriander än färsk.

5. Herr Berntsons Besk Känner lite läkarspritlukt. Ska smaka malört. Tonfisk till ger ett jävla drag och osten sköt den jäveln rakt upp i bakhuvudet (otroligt opassande språk har uppenbarat sig till den femte snapsen – reds. anm.)

Den sista anteckningen jag gjorde var ”Småpackad!”, vilket var en underdrift vid det laget.

Rätt hanterat vill jag påstå att Snälleröds Ekologiska Snapsar ger ett stort lyft till jul- eller midsommarlunchen. Fel hanterat blir man nog bara rejält på kanelen.

4 av 5

Orchestra Lunatica

Då och då snubblar man över något fullständigt underbart och vackert. Det kan vara en film, en plats, en sak. Det kan vara musik. Musik som får det att pirra i bröstet redan efter 30 sekunder. Musik som tar precis de svängar man vill att den ska göra. Musik som får en att sluta skriva obsceniteter och istället bli som en kärlekskrank tonåring med fjunskägg.

Förra helgen snubblade jag över Orchestra Lunatica och deras låt Through Tears of Joy och jag är blown away. Deras musik är instrumental och ger den där fantastiska känslan att du är med i en film.

Jag ska ge er en historia som kan rulla i ert huvud när ni lyssnar på låten. Lev er in i den ordentligt och ta er lite tid, låten är lång liksom och det finns ingen anledning att jäkta. Starta musiken först och scrolla sedan ner.

Det regnar (det är alltid en bra utgångspunkt när det kommer till historier till instrumental musik). Du står på en tågperrong och väntar på tåget. Du hoppas på att någon du bryr dig väldigt mycket om, kanske till och med älskar, ska komma och vinka av dig. Ni kanske har bråkat tidigare. Ni kanske inte alls har bråkat utan du är så där kär så det gör ont, men du har inte vågat berätta det. Nu ska du i alla fall resa iväg av någon anledning och du önskar att han/hon var där så ni kunde… göra något. Det regnar.

Samtidigt är den du tänker på ute i regnet också. Han/hon springer för att hinna till stationen innan tåget går. Varför? Jo, känslorna är så klart besvarade!

Tåget rullar in på stationen och du ser dig omkring. Du väntar utanför men konduktören stressar på och säger åt dig att det är dags att kliva ombord. Din älskade springer. I regnet.

Du kliver på och sätter dig i din kupé. Regnet smattrar mot fönstret och du tittar ut på perrongen. Ska du inte hinna säga vad du tycker? Så börjar tåget rulla. Luften går ur dig, han/hon hann inte. Du lutar dig bak i sätet. DÅ i dörröppningen står din dyblöta älskling! Ja, vad som händer sen kan ni känna själva när ni hör låten.

Kände ni? Funkade det?

Om man ser till hur många gånger deras låtar har spelats på MySpace så är det nog inte så många alls som känner till Orchestra Lunatica ännu, men jag skulle bli överraskad om de inte turnerar med Explosions in the Sky snart. Deras musik är nämligen en underbar mix av Explosions in the Sky och Sigur Rós. Inte sant?

Den enda anledningen till att jag inte ger Orchestra Lunatica full pott är att de har ett par låtar på sin MySpace-sida som de lyckas sabba totalt med någon slags symfonirock. Blä. I övrigt, perfektion!

MINI Getaway Stockholm 2010

Det låter som en filmtitel, men det är en genialisk reklamkampanj!

I Stockholm finns just nu en virtuell MINI, en bil alltså för alla som är totalt ointresserade av bilar (till exempel jag som inte hade vetat vad en MINI var om jag inte sett the Italian Job). Bilen är med andra ord inte riktig utan bara en prick på en karta. En prick som rör sig. Det är nämligen så att en massa människor tävlar om att ”köra” den här bilen. Det gör man genom att komma i närheten av den och ”ta” den från den som ”kör” den just då. Den som ”har” bilen klockan 15.00 på söndag vinner en riktig MINI.

Låter det krångligt? Det är det egentligen inte. Kolla här

Jag baserar betyget på idén eftersom jag själv inte testat appen ännu. Jag har laddat ner den och försökte knycka bilen när jag satt på tunnelbanan på väg till jobbet i onsdags. Jag åkte dock in i någon form av radioskugga när jag passerade den så jag misslyckades. Däremot funderar jag på att ta mig en springtur i stan på söndag.

Är ni med?

the Social Network – Videorecension

För första gången bjuder Tack som fan på en videorecension, exklusivt för alla som ”gillar” oss på Facebook! För att ta del av klippet kan du välja att ”gilla” oss längre ner till höger här på sidan och gå in på vår Facebook-sida.

Lite extra information också då.

Yrsa och Tomas kanske kommer ifrån ämnet lite då och då, ja i stort sett hela tiden, och de missar även att prata om stora delar av handlingen. För att undvika diskussioner a la Kleerup vill vi säga att ingen av dem är påverkad av något. Ölen Tomas dricker var den första och enda öl han drack igår, de är med andra ord bara lite trötta. På riktigt.

Enjoy!