Kategori: Recensioner

Besök hos barberaren – Herrsalongen

För några somrar sedan började jag vara otrogen. Efter närmare tio år med samma frisör började hon bli till åren kommen. Samma år som min sena skäggväxt började ta fart på allvar var det dags att lämna närkvarteret och söka sig in till storstadens centrum.
Agneta gick i pension. Jag vet inte vad hon gör idag.

Förr var frisörer samma hantverkare som barberare. Eller egentligen etter värre: det hette barberare. Utbildningen var en och samma långt in på 1960-talet, efter att redan 1810 branchat ut dom medicinskt inriktade knivproffsen till kirurger. Innan dess, och nu snackar vi plötsligt 1600-tal, var barberaren männens lokala Facebook. Det vill säga om Facebook kunnat behandla ”armbrott, sår, åderlåtning och tandutdragning” som kung Karl X Gustavs barberare kunde (Ok, jag erkänner att liknelsen haltar lite).

En 16- och 1700-tals barbershop förknippades med andra ord med mycket annat än dagens herrfriseringssalonger, som kräver både övertalning och ev. pengar för en enkel trimning av skägget. Min första bekantskap med betald skäggvård var just hos en mångsysslare till frisör som vi kan kalla för Henrik. Han var den första frisör jag älskat efter uppbrottet från Agneta. Liksom alla stora omställningar sprider sig likt ringar på vatten följde andra konsekvenser av denna nya spännande hantverkare på och i min hjässa. Henrik nöjde sig inte med att bara klippa/styla huvudhåret. Han fick topparna, men var inte klar förrän han fått fixa hela huvudet: skalp, skägg, ja allt.

När jag inte orkade protestera längre, och trimmern skalat av min sista barriär, la han av. Förälskelsen tog slut och multikonstnären gick vidare med… pop- och rockmusik(!).
Men jag hade fått smak på hans typ av behandling. Den som gick en inpå bara skinnet.

När jag inte skriver och betygsätter tv, teater, film eller något annat för Tack som fan kommer skägget växa, varpå jag följaktligen måste besöka barberare. Denna vecka gör vi ett nedslag hos en av få kända veteraner i branschen: G H Herrsalong eller bara Herrsalongen som den kallas nu när Günther Hansel snart pensionerar sig.

På måndagar huserar ännu legenden Günther och hans nästan lika silvergråa kompanjoner Kurt eller Karl Christer i frisersalongen på Lästmakargatan 6 i Stockholm. Där har etablissemanget legat sedan rivningen av Klara-kvarteren, och likt en mörkt & svalt förvarad champagne utvecklat något mycket stort i det lilla utrymmet under sina 35 år. Det är gamla inramade fotografier på väggarna, speglar som omges av gröna trä-dito, bruna skinnstolar, ett avskilt vitt spröjsat telefonbås och en mycket gammal kassaapparat (bredvid Skatteverkets certifierade moderna register och en kortterminal). Det är mycket saker, fast ordning och reda; gubbmurrigt, fast fräscht; jag tänker Mad Men, varpå ni tänker kulturelithipster.

Det är en av få skönhetsinrättningar i Stockholm där män kan bli rakade med kniv, och sannolikt den enda som gör det på drop-in basis. Trots att konkurrensen uppenbarligen inte är mördande (”så länge Sweeney Todd håller sig borta, höhö”) är det ändå tydligt att salongerna med barberare försöker skilja sig åt. Det är mer än bara de olika märkena på detaljvarorna som raksalongerna säljer. Tjänsten i sig är unik. Så trots de få aktörerna har varje Stockholmsbarberare särpräglat sin stil.

Behandlingen som sådan är nämligen sig tämligen lik.
Skägget ska skäras av och skinnet helst lämnas helt:

  • Sätt dig så bekvämt som möjligt (vilket i Herrsalongens fall var lättare sagt än gjort då stolarna först måste extrautrustas med ett hårt nackstöd).
  • Knäpp händerna i en stilla bön under skyddsponchon.
  • Slut ögonen under den varma handduk som läggs över ansiktet.
  • Tvätta fejan.
  • Blotta strupen.
  • Förbehandla, mjuka upp håret med vatten eller olja.
  • Löddra sedan rikligt med varmt skum.
  • Själva rakningen.
  • Och efterbehandling.

Min erfarenhet av Herrsalongen är att de i alla avseenden är framgångsrika i utförandet av ovanstående punkter. De är dessutom mycket noggranna vid själva rakmomentet. Günther vet, enligt egen utsago, allt som är värt att veta om skägg, och en kan bara anta att det är han som bildat skola för kollegornas ansatser med den enkelbladiga kniven. De arbetar korrekt tyskt, dvs med viss finess och mycket funktion.

Rakprodukterna kommer å andra sidan sundet från engelska Taylor of Bond street, och finns förstås till försäljning. Vid en helrakning behandlas jag med deras underbart lena och flyktigt flytande pre-shave olja, ett ljummet försiktigt skummande raklödder med doft av t ex sandelträ, mandel eller avokado och en kraftig myskmusklig after shave. Det är härligt, om än lite ojämnt fördelat mellan för- och efterbehandling. Här blir det snarare fråga om en trestegsraket vars alkoholstarka avslutning får det att rusa i skallen.

Behandlingen prissätts utifrån tidsåtgång och omfattning, vilket även internätets andra Herrsalongen-testare kan vittna om. En 20 minuters-rakning som lämnar dig naken och tillfredsställd kostar mer än ett par hundralappar, men under en femhundring. Ett riktpris om 350 SEK är kanske rimligt.

Då riktiga barberare liksom riktiga frisörer kan ta ett helhetsgrepp om behåringen på huvudet är det inte omöjligt att få paketpris på rakning med klippning, och så gjorde jag under mitt besök i veckan. Då blir det naturligtvis dyrare, men det går inte heller att ”lämna salongen och se ut hursomhelst på huvudet”. En sådan obalans skulle kunna såra även den bäste medarbetaren vid Herrsalongens yrkesstolthet.

Det är inte utan lite dåligt samvete som jag ändå sätter betyget 4 av 5. Rakningen var inte dålig, men behandlingen kan göras till något ändå mycket mera.  Ett hantverk är till skillnad från en industriell vara mer utav en konst, och vi människor gillar olika sorters konstverk. Jag önskar mig en än mer estetisk och nästan poetisk upplevelse med barberaren. För min del började tiden under kniven som en romans, och jag drömmer därför om en ännu mera romantisk rakning.

Fast vem vet, kanske väcks mitt hjärta nästa gång en gammal tysk får sätta stålet mot min kind.

IKEA

Ikea har varit uppe på tavlan nu den senaste tiden efter ett ganska tunt reportage av uppdrag granskning. Självaste reportaget ger jag ett par blanka fan till men reaktionen den skapade intresserade väldigt. Det var just att journalister efteråt skrev krönikor i stilen med ”I Sverige får man inte tala illa om Ikea”. En utmaning, I presume, för här på tack som fan så FÅR vi faktiskt säga illa om lite vad vi vill. Och därför har ni här nu min ärligaste åsikt och recension utav Ikea.

Det känns inte som det behövs någon närmare introduktion till Ikea, men jag gillar att läsa mina egna ord så ni får helt enkelt följa igenom det ändå.

Ikea är ett möbelföretag som gjort succé på att tillverka och försälja billig ”skit” för hemmet under kreativa namn som ”Pär, Göran, Matta”. Företaget startades av Ingvar Kamprad Elmtaryd Agunnaryd 1943 och omsätter idag ca; 211 miljarder kronor från sina 313 varuhus i 37 länder.

Ikea är lite som vad Viking Line skulle vara om det var landbaserat och utan alkohol. Dansband och velour möter masskonsumtion och köttbullar i en obekvämligt bekväm reality serie som lite får en att vilja byta kanal till melodifestivalen. För Ikea måste ändå vara den minst inspirerande inredningsbutiken, eller t.om konceptet som existerar. Butikerna är inreda efter någon sort minimalistisk maximalism, vilket slaktar ner konceptet av de båda till någon sorts ”zombie-rusning”, där det gäller att följa linjen till kassan och plocka med sig så mycket överflödigt skit som armarna når åt. De har ju förfan på riktigt en ”gå här” linje.

Ikea är shoppingmanin och flerbarnsfamiljens kungarike där kundvagnen får agera kungatron, färgglad påse kungakrona och lagarna är enkla. Få med dig så mycket hem som möjligt så du slipper komma tillbaka inom den närmaste framtiden. För ingen vill spendera sin söndag på Ikea med skrikande barn och skrikande par. Men man gör det ändå, för det är i slutändan bekvämt att kunna handla en soffa och en stekspade på samma plats. Tid är pengar och pengar är en bra anledning, och kanske det mest lockande idén med Ikea, det är billigt. När du handlar på Ikea så får du inget unikt, hållbart, eller kärleksfullt hem, men du får en helt okej soffa, till priset av en värdelös soffa. Det får man väl ändå se som en fair deal? (otroligt många engelska låne-ord idag, vad handlar det om egentligen?)

Jag gillar Ikea, jag gillar Ikea med anledning till att de har lyckats ta patent på svennen. Inget är svenskare än Ikea, det är den empiriska kulmen utav vår kultur. Hjärnbalken och hjärtat av vår nation. (Jag ska sluta referera nu) Men det är en hatkärlek. När jag har arbetat ihop pengar till att köpa mig en möbel så vill inte jag behöva arbeta ihop möbeln också. Idén av att bygga min egna möbel efter ha spenderat en hel dag på Sveriges största samlingsplats för äktenskapsproblem och de mest populära namnen från 60-talet tilltalar inte mig. – Men jag, ni, och den resterande svenska befolkningen, (som ännu inte lärt sig att läsa tack som fan), gör det likförbannat ändå.

Det är svårt att bedöma Ikea som affär för den är så mycket saker, den är bonnig, den är frustration objektifierad, den är billig, den är bekväm, den är det lätta valet. Den är Sverige, och det är exakt vad de säljer. Svensk kultur ligger där på Ikea upphuggen och inplastad för 99 kr/paket, den ligger där den hör hemma och där den skapades. (Ledsen om jag poppade bubblan SD, kanske kolla in om att söka jobb på Ikea istället? De har ”svenska” köttbullar också.)

Ikea får 3/5 av mig. Ingvar Kamprad får 4/5. Svensk kultur får 0/5.

Tack.. som.. fan Ikea!

/David.


Randy evaluates Sweden

I dokumentärfilmen Randy evaluates Sweden så lär vi känna Borlänge, men även amatörmusikern Randy. Randy, som kommer från Brooklyn, blir en dag kontaktad av ett Svenskt filmteam. Han blir tilldelad en flygbiljett, en kameraman (regissören Mattias Olsson) men även uppdraget ”Ta reda på vad som utmärker Sverige, och vad det egentligen är för ställe”. Randy är till en början väldigt entusiastisk, och det är även jag – För idén att skicka en introvert amerikan som hyser en förkärlek till ukuleles och inte kan någonting om Sverige till just Sverige är briljant, i all sin enkelhet.

Randy landar på Arlanda. Han åker med Arlanda express in till Stockholm Central, och väl där börjar han fråga förbipasserande om var han bör bege sig för att hitta det som utmärker Sverige. Han blir tipsad om Skansen, ”The Swedish skärgården”, men även avrådd från att besöka Stureplan av en arg industriarbetare från Eskilstuna (reprezent!), because the industriarbetare från Eskilstuna has nothing in common with those brats på Stureplan. En av de tillfrågade varnar även Randy för staden Borlänge.

Några timmar senare stiger Randy av tåget i ett vinterhärjat Borlänge, och det är nu utvärderingen av Sverige, men även problemen med själva dokumentären börjar.

Det är tyst långa stunder. Man får följa med Randy på planlösa promenader på gatorna i Borlänge, och vi får även se när Randy sitter på en buss och spelar ukulele och sjunger Jason Mraz-liknande sånger. Han röker en cigg utanför en bingohall tillsammans med en gammal tant. Det händer inte så mycket, det hela känns platt. Man kan dock inte klandra Randy för alla snedsteg i den här dokumentären, det är lika mycket upp till filmaren och regissören (Mattias Olsson) att göra den här filmen till någonting som skulle kunna vara någonting som är så mycket bättre, för Randy är inte världens mest lättsamma person, utan han är närmare en introvert drömmare än ett utåtriktat, socialt geni.

”Man går inte till folks hus och säger att man vill prata lite. Det gör man inte i USA heller” säger en dam till Randy, innan hon slänger igen dörren framför honom. Detta får Randy att dra paralleller till människorna på Manhattan. Han ser samma hårdhet i Borlänge som han ser på Manhattan, och detta eskalerar i sin tur till att Randy sitter själv i en busskur och gråter. Att han gråter får vi inte se i rörlig bild, detta är någonting som han i efterhand visar upp på egna stillbilder.

Randy används mer eller mindre alltid som ett verktyg som befinner sig på fel arbetsplats. Tänk dig att du är en bilmekaniker, och att du ska fylla på luft i ett bildäck, och att du använder dig av en cykelpump. Det ger ungefär samma effekt att kasta in ukulele-Randy på ett ”Upptäcka Sverige”-äventyr. Det når inte riktigt ända fram, och det hela känns konstlat. Randy är inte rätt man för jobbet.

Det bästa med den här dokumentären är SSAB-arbetaren som mer än gärna pratar om ”THE SWEDISH STEEL”, hälsningarna från Sverige och att lyssna till de förbipasserande på Stockhom Central om vad de tycker det är som utmärker Sverige.

Trots de tysta stunderna, Borlänge som tv-upplevelse och en ganska vilsen amerikan så ger jag den här dokumentärfilmen 3 av 5. Cool idé, men det kunde vara så otroligt mycket bättre.

Kuriosa:

Mitt i ett av de tråkigare partierna i filmen så började jag spåna på alternativa filmtitlar till Randy evaluates Sweden. Detta är vad jag kom fram till:
* Den introverte ukuleleterroristen

* Var fan är all the loving people?

*En amerikan vilse i Dalarna

Randy evaluates Sweden finns på SvtPlay t.o.m 15 Februari.

Fleet Foxes – Helplessness Blues

Enligt mig gjorde Fleet Foxes lätt 2008 års bästa skiva med sin självtitulerade debut-LP, Fleet Foxes.

Dessvärre tyckte även Pitchfork det.

Att ha samma åsikt som den största sidan för indiemusik är enligt vissa jävligt indie, samtidigt är det inte tillräckligt indie för vissa andra.

Inget av alternativen är egentligen önskvärda.

Därför är det tur att Fleet Foxes inte är indie.

Bandet spelar snarare en finstämd variant av folkmusik – en genre för avdankade hippies och andra skäggkreatur – vilket är totalt obetydligt i stora musiksammanhang och därför är, kan man resonera; indie.

Men nu slutar vi prata om det värdelösa och förlegade begreppet indie, för helvete.

Ehum.

Jaha, men hur låter första singeln från deras kommande skiva då?

Ungefär så här: http://fleetfoxes.com/helplessness-blues.html

Första tankar:

Jag gillar! Gillar hårt!

Det är samma sound som tidigare, men med förre stämmor. Låten har också ett strukturskifte (är det en musikalisk term? knappast) halvvägs genom som i princip gör att  singeln är är två singlar i en (precis som EP-versionen av deras fantastiska låt, Mykonos).

Det är ungefär allt jag har att säga. Vet inte om jag kan vänta ända till maj på albumet.

4 av 5

Streets of Glory – Garth Ennis

Jag har på senare tid återupptäckt Garth Ennis och hans kollegor på Avatar Press och insett att jag har missat så himla mycket. Visst, jag har länge känt till namnen som Warren Ellis m.m men aldrig satt mig in i deras verk förens just nu. Om man bortser från Crossed då som snabbt blev något jag inte kunde få nog av.
Senaste alstret som jag läste var Streets of Glory, en grym westernhistoria på 6 upplagor. Perfekt för att tillfälligt stilla min vackra och ensamma cowbowådra.

Streets of Glory handlar om Joe Dunn, en förlegad man från det gamla kavelleriet som nu återvänder till en liten stad i Montana efter 15 år. Året är 1899 och förändringar är på väg, civilisationen är på väg in i en ny era och Joe Dunn är långtifrån kompatibel. Pengar, korruption och annan smuts börjar sakta ta över folket och i sin tur försvinner hedern. För en man som Joe Dunn är det en kamp som visar sig vara mer än svår. Dunns fiender är inte bara hans gamla klassiska fiender såsom indianer som dragit ifrån de resevrrat som börjat byggas åt dom, utan även rika, korrumperade män som tågar igenom staden Dunn befinner sig i. Historien är i klassiskt ensamvargs Clint Eastwood-manéer, vilket för min del bara är uppskattat.

Mike Wolfer står för tecknandet, enkelt men med mycket beskrivande detaljer och jag har ända sen Crossed börjat uppskatta denna stil mer och mer. Det är nästan så att jag blivit bortskämd med all färg vid det här laget att mina gamla svartvita Conan Barbaren-tidningar börjar se lite torra ut. Nej, nu ljög jag. Conan-tidningarna kommer alltid ha en plats i mitt hjärta men Garth Ennis får gärna teama upp sig med lika duktiga tecknare framöver.

Bibliotekstjuven

Bilden är ett montage

Det är inte ofta det smäller i Stockholm. Händelserna i december förra året var varken första eller sista explosionen med terroristanknytning.  Fast 2004 års självmordsbombare, den s k KB-mannen, ville antagligen främst uppnå sitt livs litterära klimax.

Det är förhållandevis sällan en sån här historia rullas upp. I verkligheten vill säga. För i fiktionen är ingredienser som dubbelliv, klassresa, dödssynd, rättvisa samt konflikt mellan inre och yttre skeenden vardagsmat. Eller substans snarare. Det är ingredienserna som borgar för en god historia. Och dem såg både Anders Burius och Taimour Abdulwahab till att få med i sina respektive långkok.

I fallet med den bokstjälande bibliotekarien har vi nu nått det audiovisuellt inspelade dramat. Traditionstyngda SVT Drama har producerat en miniserie i tre timslånga delar efter ett manus av Malin Lagerlöf. Regissör är manusförfattarens man Daniel Lind Lagerlöf som samarbetat med varann tidigare i filmer, bl a Vägen ut och Miffo. Märk väl att regissören kallar tv-serien för ’dramatisering’. Samma sorts tolkning som producenterna kommer benämna händelserna nära Drottninggatan som, om en sisådär 4-14 år från idag.

Liksom en stor del av denna recension gått ut på att stadfästa förutsättningarna runtomkring, börjar serien: Gustaf Skarsgård spelar den ambitiöse och välutbildade John som efter trettio-nånting inte nöjer sig med livet som småbarnsfar och skuldsatt. Han har utöver maximalt utnyttjade studielån, skulder till familjen och för bankens pengar nyligen köpt villa. I John växer en känsla av att omvärlden vill honom orätt som inte belönat hans slit med juridik- och litteraturstudier med annat än ett dåligt avlönat jobb i tunnelbanan. Hans hantverkarbror med egen firma är, å andra sidan, trött på att hans småborgerlige brorsa inte tar tag i sitt liv och försöker skaffa sig ett riktigt jobb. Han är med andra ord inte särskilt nöjd när John nu anställts av Kungliga Biblioteket på ett tidsbestämt vikariat. Dessa konflikter redogörs i detalj under större delen av första avsnittet. Vilket snart fått flertalet tv-tittare att stänga av och sätta igång nästa avsnitt på feeden från HBO.

Den dominerande amerikanska modellen bygger nämligen på principen att varje avsnitt är sin egen historia, med inledning-konflikt-fördjupning-klimax-upplösning-epilog, avsnitt efter avsnitt, medan ramberättelsen puttas framåt millimeter för millimeter, och fördjupas centimeter för centimeter. Att de svenska producenterna då väljer en nästan timslång inledande transportsträcka är för mig ofattbart.

Det är ingen dålig produktion. Tvärtom, en vackert fotad, bra rollbesatt, snyggt paketerad och välskriven historietolkning. Jag gillar t o m den stundtals mycket stela dialogen, vilken känns genuint blygsvensk och helt hemma i den hämmade biblioteksmiljön. Bara faktumet att den flyter med annat sorts lust och tempo så fort John byter språk när han antar sitt boksäljande alter ego Mr. Fields visar på en ytterst genomtänkt avsikt med språket. Därför är det synd att detta självklara tema inte blir bärande i någon av de historiebärande konflikterna.

Litteraturen, och människorna som jobbar för den, läggs i thrillerformen snarare än att skapa den. Så istället för att med publikens goda medieminne låta historien bakom spänna ut och spela förstafiolen, blir de bara delar i den spänningsfilmmall som regissören Lind Lagerlöf lärt sig i sina polisfilmer om Martin Beck och Johan Falk. På annat vis kan jag inte förstå varför den uppenbart Snabba cash-inspirerade lånehajen dyker upp i tid och otid för att sätta ytterligare press på bibliotekariens prekära situation.

Det finns visserligen redan fantastiska skildringar av bakgrunden till tv-serien: en prisbelönt radiodokumentär och ett kapitel ur boken I brottets spår av kriminalreportern Walter Repo. Kanske är det därför regissören känner att han måste betona vikten av att serien inte är en dramadokumentär. Dessvärre kan jag inte själv kalla det för modernt tv-drama heller, då SVT fortfarande inte tycks ha greppat faktumet att publiken önskar underhållande substans, i ett behändigt format, fördjupat men ändå lätt nog att rymmas i fickan.

Betyget blir 3 av 5 – vilket för mig, i det här fallet, var både bra och sevärt.

Alla tre avsnitt finns på SVT Play. Del 1 finns ute t o m 12 feb.

Filippa K’s vår/sommar 2011-kampanj

– Denna säsongs kampanj handlar om att återvända till Filippa K:s rötter; det skandinaviska arvet, den rena och enkla stilen och en personlig känsla. – Eva Boding, marknadschef på Filippa K.

Filippa K är Filippa K även utan Rasmus Wingårdh (som lämnade märket för NN07 tidigt 2010), och det här är väl egentligen den första riktiga kollektionen som Wingårdh inte varit involverad i (?), men linjerna och uttrycket ser ut att vara detsamma – Det är snyggt, bärbart och enkelt.

Kampanjen i sig känns precis som Filippa K’s framtoning. Det är enkelt, snyggt och sensuellt. Och med detta aningen oinspirerat, tråkigt och oambitiöst. Det känns som att dessa positiva resp. negativa utlåtanden går hand i hand i det här fallet – Det här har gjorts förr.

Filippa K  lämnade reklambyrån Le Bureau tidigt 2010  för att istället sätta ihop ett eget ”Dream team”, och vad det här teamet hade för mål, det vet jag inte – Men det känns som att de har lyckats med sitt resultat, trots att jag tidigare nämnde att det var tråkigt. För även utan logotypen på bilderna så signalerar kampanjen att det är just Filippa K som står bakom den.

Men trots att Filippa K, i mina ögon, har lyckats med den här kampanjen så måste det ändå riktas någon form av kritik mot själva utförandet, men att kritisera utförandet av en enskild kampanj vore lönlöst. Problemet ligger inte hos Filippa K. Problemet ligger hos hela modeindustrin och dess skyltfönster.

Lookbooks som är identiska, pressvisningar, hjärndöda modebloggar skrivna av folk som lider av konstanta cravings och modeveckor.

Det är ingenting som får mig att höja på ögonbrynen längre. Det har stagnerat. Och mitt i allting så vill varje varumärke verka unikt, och fånga känslan som kläderna förmedlar, och just där har Filippa K’s egna Dream Team lyckats. För i skärgården finns kärlek, och det är i skärgården som kampanjen har skapats. Och där, i skärgården, sitter en kille med en frisyr som är identisk med min, och han bär en väldigt fin kavaj, och… det skulle kunna vara jag på bilden.

Och det är väl det som det handlar om, egentligen.

Kampanjen får (en svag) 4 av 5.

Övrigt:

Filippa K’s ”Dream Team” består av:

Art Director: David Hägglund
Fotograf: Camilla Åkrans
Stylist: Robert Rydberg
Make Up & Grooming: Fredrik Stambro

Hår: Ali Pirzadeh
Kvinnlig modell: Katrin Thorman
Manlig modell: Vincent Lacrocq
Kreativ koordinator: Sofia Hägglund,
Projektledare: Irina Nirland
Produktion: Karin Lund
redigerare: Stefan Ström
Musik: Love Is A Burning Thing

Men:

Denna säsongs kampanj handlar om att återvända till Filippa K:s rötter; det skandinaviska arvet, den rena och enkla stilen och en personlig känsla.”

Det skandinaviska arvet. Vi gräver ner, och glömmer bort det uttrycket en gång för alla. Det känns som att Jimmie Åkesson, indirekt, har tagit patent på det.

The Fighter

Filmer om manliga män som gör manliga saker har alltid varit ett säkert sätt att få filmkritiker (och oscarsjuryn) på fall.

Eller, nej. Riktigt så enkelt är det ju inte.

De manliga männen måste göra manliga saker men samtidigt ha en känslosam sida.

OK, nej.

Riktigt så enkelt är det inte heller. Då skulle fortfarande varannan actionfilm vinna en oscar.

Men så här då:

Manliga män gör manliga saker, har en känslosam sida samt en inre konflikt. Denna inre konflikt är dessutom hälsovådligare (fast mentalt istället för fysiskt) för den manlige mannen än de manliga sakerna som denne bedriver dagligen (krig, våld, motorsport etc).

Där har vi nu isolerat ett tema som kan appliceras på massvis av oscarvinnare, från Lawrence of Arabia till The Wrestler.

Till denna lista kan vi nu även lägga till The Fighter (för någon statyett lär den nog knipa).

Så:

Marky Mark är en boxare med en storebror som också är det. Med hjälp av sin bror samt sin manager/mamma försöker han få det där genombrottet han förtjänar. Samtidigt träffar han en söt bartender och inleder ett förhållande med henne. Dessvärre har denne andra tankar om hur Marky ska få sitt genombrott.

Konflikten i denna historia är då alltså – helt enligt mallen – en konflikt inte så mycket i boxningsringen utan snarare en på det sociala planet angående hurudana prioriteringar man väljer att ge människorna i sitt liv.

Mer än så behöver – eller bör – man nog inte säga om handlingen, så låt oss gå vidare till skådespeleriet:

Först och främst måste sägas: Mark Wahlberg imponerar verkligen i sin roll som boxaren Micky. Detta kan tyckas självklart då han gång på gång visat att han klarar av att spela drama (inte minst i härliga och fantastiska och underbara Boogie Nights ♥♥♥), men den här rollen kräver ett viss slags lågmält skådespeleri som kontrasterar mot det hos Melissa Leo som hans kedjerökande mor och det hos Christian Bale som hans bror Dicky. Dessa två tog för lite över en vecka sedan hem varsitt pris för best female/male supporting actor på Golden Globe-galan och ja, det var de fan förtjänta av.

Detta gäller i synnerhet Christian Bale som gör sin karriärs bästa roll som den crack-rökande ex-boxaren Dicky. Hans intensitet och kroppsspråk är så långt man kan komma ifrån stelheten vi sett i många av hans senare roller (Batman-filmerna samt den nya Terminator-filmen känns som slående exempel).

Slutligen måste jag säga att boxningsscenerna – mot min förmodan då jag inte har något intresse för sporten – både var varierande och fartfyllda.

Kort och gott:

Inget revolutionerande, men starka karaktärer och starkt samspel mellan dessa räcker jävligt långt ibland. Boxningen är tuff på bio.

4 av 5

Filmen har biopremiär över hela landet 11 mars.

The New Daughter

Vad kan vara värre för Kevin Costner än att slåss mot en jordhög?

Förmodligen att uppfostra en tonårsdotter. I skräckfilmen The New Daughter tvingas han göra både och, och ingetdera är särskilt lätt. I en sekvens får vi se den desperate fadern googla “raising teenage daughter” och “teenage daughter + odd behaviour”. I mitt stilla sinne satt jag och funderade över varför han inte bara gick totally bananas och googlade “teenage daughters in quantum physics”. Svaren lär vara lika begripliga.

Filmen handlar om Costner – den frånskilde familjefadern. Äktenskapet han nyss lämnade, och förmodligen försummade, urartade i två barn. Båda har hamnat i hans vård. Nu har Costner dock haft en briljant skräckfilmsidé – varför inte flytta till någon gudsförgäten håla och försöka uppfostra barnen ute på landet långt från deras vänner? I ett stort jävla hus? Ja, Kevin – varför inte?

Den åttaårige sonen är så gravt väluppfostrad att han knappt verkar ha en egen vilja. Han accepterar att nu bor de i det stora huset ute i ingenstans. Gissningsvis kommer han förbli oskuld till 40-årsåldern, men hey – sånt är livet. Tonårsdottern är tvärtom. Hon tycker allt är skit och bubblar av emobitchighet – åtminstone tills hon hittar den stora jävla jordhögen ute i skogen. Den verkar få henne att känna sig hemma. Men… varför kommer hon hem lerig och med torra löv i håret varenda kväll? Och varför har hon gjort en voodoo-docka?

The New Daughter är ännu en skräckfilm som tycks argumentera att livet är mindre otäckt om man aldrig skaffar barn. Den sällar sig till en lång och ståtlig tradition: Rosemary’s Baby, The Exorcist, Look Who’s Talking. Den gör det med äran i behåll, om jag får säga det själv – men det beror snarare på att den är stilfullt gjord än att den har något nytt att komma med (om vi bortser från att jordhögar, tillsammans med potatisar och rädisor, sällan är skurkar i skräckfilmer). Den är stilfullt filmad, och visar överlag prov på en mogen ekonomi – specialeffekterna hålls till ett minimum, och vi förväntas istället oroas av märkliga ljud och små antydningar. Det fungerar.

Vad som också fungerar är, märkligt nog, Kevin Costner. Jag har alltid upplevt honom som en svag och träig skådespelare. Men de senare åren tycker jag han har mognat rejält. Titta bara på The Upside of Anger och Mr. Brooks. Långt borta är tiden då han kryste ur sig insatser i Bodyguard och Waterworld.

Finge jag ge filmen någon kritik så vore det nog att slutet är lite väl utdraget. Det kommer en gräns där man vill att saker händer så att filmen kan ta slut någon gång, och vid en timme och femtio minuter är The New Daughter lite för lång för sitt eget bästa. Fram tills slutet är den dock en ganska småmysig skräckis som jag kan rekommendera om ni inte har något bättre för er en tisdagskväll.

Känner ni för att oroa er ytterligare?
Ni kan alltid besöka författarens privata blogg på Björnnästet.se.

Blood Bowl – Legendary Edition

Blood Bowl har kommit i en ny utgåva – Legendary Edition och en massa nytt är att få, upp till 20 olika raser och några nya banor. Blood Bowl kom ut i digital form först 2009, om man räknar bort de tidigare versionerna men har sitt ursprung som turbaserat brädspel. Cyanide Studios lyckades ganska dåligt med det spel som släpptes 2009, framförallt för att gränssnittet var något av det värsta jag sett och ofta kändes det som om man satt med finn fem fel. Det var nästintill omöjligt att hitta knappar för att ens börja spela och menyerna var så ologiska och dumma att man blev trött innan ett spel ens kommit igång. Grafiken var på sin höjd ok, men inte mer och för att vara ett sånt enkelt spel hade dom mycket väl kunnat höjda den riktigt ordentligt. Reglerna för en icke inbiten Blood Bowl-spelare visades också väldigt dåligt vilket gjorde det svårt att förstå vad fan som hände och varför mina orcher alltid fick pannbenet inslaget.

Så, har dom fixat något av detta? Nej. Det är få förändringar i grunden men mycket på ytan. Gränssnittet har dom ändrat, dock är det precis lika förvirrande som tidigare och inga förklaringar till varför mitt lag inte kan välja matchmaking. Den enda förklaringen som ges är att jag måste skapa ett lag innan jag kan börja spela.. jotack, det fattar jag med och det har jag gjort men det hjälper ju fan inte mig. Tydligen måste man gruppa in sig i en liga, vilket irriterar mig ännu mer då varenda liga som finns har en regel på att varsin runda ska bestå av 4 minuter istället för som jag vill ha det, två minuter. En match där varje person får ta 4 minuter på sig att fundera och göra alla sina drag blir extremt långdraget och man blir mest irriterad över att den jäveln på andra sidan sitter och funderar i 1 minut och 20 sekunder på om han ska flytta sin gubbe till vänster eller höger.

Grafiken har dom inte gjort något åt heller, den är fortfarande ganska undermålig och man tycker att en eller två posteffekter borde dom kunnat ta sig tid till att fixa. Visst har vi fått en jäkla bunt nya lag men som en ytlig fjant som jag är så tycker jag de nya lagen har lite väl lite skillnader i deras utseende. Man kan anpassa varenda liten gubbe du har i ditt lag, vilket är väldigt kul, dock så så har som sagt de nya lagen alldeles för snarlika utseende i sina val. Petitess för en del, viktigt för andra. Dessa små detaljer berikar ändå spelet väldigt mycket och jag har aldrig blivit så arg i ett spel som när Knivmördaren – min linemanorch dör och blir avburen av planen på grund av en oturlig tärning. Det är ett under att mina grannar inte ringt snuten än för mina svordomar får nog den mest härdade att undra vad som försigår i lägenheten mittemot.

Spelet är dock kul, trots sina påtagliga skavanker, det är riktigt jävla kul. Just för att jag aldrig blivit så glad när jag krossat knäskålen på min motståndare och vet att han får en mindre på plan, eller blivit så förbannat arg när jag tappar bollen på mållinjen och det är sista rundan. Jag rekommenderar helt klart ett köp fast med tillhörande slagpåse, du kommer behöva en.