Kategori: Recensioner

Välkommen åter

När det i en trailer påstås att ett program innehåller Sveriges humorelit vet jag två saker.

  • Det är inte Sveriges humorelit
  • Det kommer vara skittråkigt

Därför vill jag inte påstå att jag hade speciellt höga förväntningar när jag såg reklamen för tv4:as nya humorserie Välkommen åter. Jag hade till och med redan bestämt mig för att inte se en sekund mer än det kräk jag genomlidit via trailern. Mörka kvällar när jag går ensam genom skogen kan jag fortfarande höra Claire Wikholms kraxande, när hon skriker ”Moa!”, i mitt huvud och jag börjar gråta. Så illa tog jag vid mig av trailern.

Så, här har vi alltså ”Sveriges humorelit” samlad och inte bara det! Det är tydligen Sveriges kvinnliga humorelit. Nu ska det visas att kvinnor kan och de kan göra det minst lika bra som männen. Bang bong bang (slår på stora trumman). Att serien är skriven av sex män och endast en kvinna spelar tydligen ingen roll, inte heller att kalaset är regisserat av en man.

Jag hade som sagt aldrig sett programmet om det inte var för att Yrsa ville se det för att hon någonstans läst att det här var ”humor för tjejer”. Fy skäms på dig som värderar tjejers humor så lågt! Välkommen åter liknar nämligen mer ett barnprogram än en fräsch humorserie som ska innehålla någon form av humorelit. Tittarna behandlas som idioter som ska skratta åt illa spelade karaktärer och skämt som till och med hade ratats av Shan Atci.

Ett exempel på vad denna ”humorserie” har att bjuda på:

Två butiksbiträden står två meter ifrån varandra. Den ena har en prismärkarapparat som den absolut ska kasta till den andre. De diskuterar detta ett tag och sedan beslutar de att det nog ska gå bra i alla fall. Nu ska det kastas. Bredvid den som ska ta emot apparaten står förresten ett glasskåp. JAG UNDRAR VERKLIGEN VAD SOM SKA HÄNDA! Glasskåpet går sönder. Tokigt, roligt, festligt, eller… FULLSTÄNDIGT VÄRDELÖST!

Yrsa då, gillade hon det? Det skulle ju trots allt vara humor för tjejer. Hon säger följande ”Ganska töntiga skämt, men det var ju lite saker som var lite kul”. Vilket betyg va?

Jag vill snarare avsluta med att säga att varken de män eller de kvinnor som medverkat i den här produktionen har rätt att titulera sig humorelit. Om det här är det roligaste vi kan åstadkomma i Sverige så sörjer jag och utnämner premiärdagen av Välkommen åter till den dag humorn dog i Sverige.

OBS – Bilden till inlägget har inget med serien att göra förutom att fågeln producerar ungefär samma sak som ”humoreliten”, men med mer stil och finess.

Överlägsen nörd-skepparkransen (eller?)

Jag har alltid trott att den här skäggtypen heter skepparkrans. När jag googlade på skepparkrans inför att denna recension skulle födas var det dock en överhängande del artiklar som ansåg att skepparkrans är det som Abe Lincoln hade i fejan när det begav sig. Inte så konstigt egentligen med tanke på att det är en typisk fiskargubbebehåring.

När jag hade gråtit färdigt och slitit min icke-skepparkrans försökte jag luska ut vad skägg runt munnen egentligen heter. Jag fick då reda på att det kallas Siewert Öholm-fitta. Ett väldigt opassande namn kan tyckas, men det är alltså inget jag har hittat på utan det står i Nationalencyklopedin. Eller på Flashback, jag minns inte riktigt. För att förenkla det hela förkortar jag det hur som helst SÖF resten av recensionen.

SÖF är något jag inte skulle vilja bli funnen död i, men något jag väldigt lätt skulle kunna odla då det är i SÖF-zonen min ansiktsbehåring är som vildast, se tidigare skäggrecension. Odlar man SÖF är man däremot en eller flera av tre saker:

  • En överlägsen nörd
  • En farbror
  • Totalt omedveten om vad som är snyggt

Det här är alltså en ansiktsfrisyr som, enligt min mening, inte bör sitta på någon under 50 år. Har jag någon anledning till varför jag tycker detta? Ja, för att det är fult, och det är en tillräckligt god anledning för mig. Ibland kan fult vara snyggt, men i det här fallet kan fult bara vara fult. I absolut bästa fall är det inte fult utan bara osnyggt. SÖF får dig nämligen väldigt enkelt att se ut som en svullen gris. Eller en överlägsen douchebag.

Men passar ingen i SÖF då?

Jo visst, men vill man verkligen passa i något som är fult? Vill man verkligen passa i Siewert Öholm-fitta? Ni behöver inte svara, jag svarar åt er. Nej.

Nästa gång: Den tyska valross-mustaschen.

Skånefruar

image_gallery[1]

Skånefruar är Kanal 5:s uppföljare till Hollywoodfruar – ett program de inte på något som helst sätt låg bakom.

Detta är ett skamlöst försök att CASHA IN på Anna Ankas succé tidigare i år: fem förmögna skånska kvinnor, fyra blonda och en brunett, lever sina liv i lyx och flärd. Våra hjältinnor är Nancy Fadel (vars två barn säger att de inte tänker på henne som en milf, men som ändå pratar om henne som en sådan varje gång de dyker upp), Vera Stevens (som har svårt att komma upp ur sängen om morgnarna och sedan surar loss över att maken “överkokar mjölken”), Maria Popke (som äger ett tjugotal skor), Christina Nilsson (som tycker om “ritualer och ceremonier”) och Angela Klingberg (som gör reklam för sina insatser som mäklare medelst porriga fotografier).

I första avsnittet introduceras dessa varelser. Vi får se några småepisoder ur deras liv, bland annat när Vera får ett raseriutbrott på en bensinstation och Nancy spelar tennis. Mot slutet av programmet förs de samman i ett bondingförsök. De inbjuds då deltaga i Christinas egenhändigt påkomna “Chackra balance dance”, vilket efterföljs av en “befriande” vandring på glödande kol.

Jag var redo för detta program. Jag ville se någonting upprörande – ett program vari en samling totala SPÅN kläckte ur sig enfaldiga saker som jag sedan kunde HÅNA dem för. Ah, vad jag såg fram emot allt hat jag skulle få haspla ur mig! Jag såg ju aldrig Hollywoodfruar, varför jag kände att jag gick miste om en alldeles för ljuv dos misantropi.

Läsare, jag är besviken. Våra huvudfigurer i Skånefruar säger ingenting som är särskilt provocerande – ingenting urbota Ankaesqueskt om hur mexikanare är lata eller kvinnans främsta uppgift är att tjäna mannen. Visst, vi har att göra med en samling tämligen självcentrerade personer… men de är inte elaka, och de försöker inte vara överlägsna. Gäsp vad tråkigt.

Redan vid första reklampausen tyckte jag att programmet var fullkomligt meningslöst. Jag blickade mot klockan och suckade över att FYRTIO MINUTER återstod. Hujedamej. Är det verkligen så mycket begärt att vilja att folk i TV är lite extrema? Eller kanske bara beter sig lite illa? Va? Det här harmlösa tramset gör ju ingen förnär. Skånefruarna är alldeles för karaktärslösa. Ingen av dem står ut särskilt mycket, och i morgon kommer jag ha glömt bort dem allihop. Not good TV!

Sen har vi ytterligare ett problem: mitt hemlandskap Skåne inte riktigt är lika lyxigt och flärdigt som Hollywood. Rika människor som bor i glitterstaden har mycket större möjligheter att leva äckligt socitetsliv. Summan av kardemumman blir att skåningar som spelar tennis, går på glödande kol och försöker tanka bilen helt enkelt inte lyckas provocera mig. Det är bara idioter som lever sina ointressanta liv.

Summering: Jag kan inte se ner på skånefruarna så mycket som jag hoppats, och därför kan jag helt enkelt inte rekommendera programmet. Det verkar alltså som om mitt behov av lyteskomik även i fortsättningen får stillas av partiledarutfrågningarna.

Recensionen publicerades ursprungligen på författarens privata blogg: Björnnästet.se

Aqua (mineralvatten)

IMG_9612

Jag älskar mineralvatten. Och just därför hatar jag Harboes Aqua.

Mig veterligen kan man bara inhandla detta hiskeliga blask på Netto, vilket i sig naturligtvis borde vara varningssignal nog. För några dagar sedan befann jag mig dock i sagda billighetsvaruhus och bestämde mig för att köpa ett par flaskor. Så slapp jag ju gå någon annanstans bara för att skaffa mineralvatten. Jag menar, hur illa kunde det vara? Va? Kom igeeen.

Det visade sig vara illa. Mycket illa. Detta är vidrig, vidrig skit. Visst, det är naturell smak – vilket vi kan förstå som “smaklöst” – och det finns det inte så värst mycket att orda om den saken. Problemet är kolsyran. Den är alldeles för tilltagen, vilket resulterar i att man tycker sig dricka en svärm insekter. Drickan porlar inte väl i mun, den forslas inte väl i hals, och den lägger sig inte bekvämt till ro i mage. Kort sagt – alla kroppsliga stationer möget passerar på vägen in protesterar våldsamt mot vad de utsätts för.

Ingen mineralvattendrickare med någon som helst självrespekt bör äga en flaska. Själv kommer jag naturligtvis aldrig mer att köpa en.

Förresten. Jag har ägnat en stund åt att försöka googla fram en vettig bild på flaskan. Det finns inga. Internet verkar helt och hållet sväva i ovetskap om att denna styggelse existerar. Via Harboes hemsida kan man dock utröna att de även är ansvariga för mineralvattnet Athena. Det möget hatar jag också! Faktum är att jag misstänker att Athena och Aqua är samma vatten… och jag inser att något väldigt, väldigt ont är i görningen.

Comhem On Demand

För några månader sedan gick min bindningstid hos Comhem ut. Jag stod alltså där, en vis man i mina bäst år, och hade chansen att göra det jag så länge talat om. Jag kunde äntligen byta till en annan leverantör. Byta bort från telefoni som funkar ungefär lika ofta som SL-trafiken och bredband som behöver viagra för att inte pendla upp och ner.

En hel värld av internetleverantörer låg vid den här tidpunkten med andra ord vid mina fötter.

Jag började se mig omkring efter alternativ, men så fick jag ett samtal. Det var en telefonförsäljare som tyckte jag borde förlänga mitt avtal med Comhem. Gjorde jag det så skulle jag både kunna sänka min kostnad med 100 kronor i månaden och få Comhem On Demand med HD-box! Jag köpte inget av honom eftersom jag inte litar på telefonförsäljare, jag har själv varit en så jag har sett mycket, utan ringde själv till Comhem och beställde detta paket.

Allting levererades väldigt snabbt och jag fick dessutom ett nytt modem, yay! Mitt ”yay” byttes snabbt ut mot ”neej?” när jag försökte använda boxens On Demand-tjänst. Den var helt enkelt inte inställd rätt och det tog mig två samtal till Comhems kundtjänst för att få det att funka. Tydligen inte ett problem jag är ensam om.

När jag väl fått igång min Play- och On Demand-tjänst var jag glad som en farmor på ett fikarep och tänkte att nu ska det bli kul att titta på Lost som jag missade dagen innan. Jag försökte backa till dagen innan men lyckades inte. Jag ringde upp Comhem igen och fick förklarat för mig att jag skulle gå in på Play-tjänsten. Där kunde jag backa en hel vecka. ”Kämpeflott!”, sade jag och lade på.

Play-tjänsten var rörig och det tog lång tid att komma fram till det man ville se, särskilt som det jag ville se inte fanns där. Jag gick istället tillbaka till On Demand-tjänsten och försökte starta om det program som gick för tillfället. Det gick inte. Jag försökte starta om ett annat program, det gick inte heller. Jag blev arg. Ännu en gång ringde jag till Comhem. Jag fick då veta att jag endast kunde starta om de program som hade en grön pil på sig.

Ööööööh, jag ser inga program med en grön pil på”, sade jag. ”Jo, vänta här är ett… och där är ett till. Men jag vill inte se något av de här femton programmen per dag som jag kan starta om. Är det det här ni kallar On Demand?

Tjejen i kundtjänst skruvade på sig. Hon insåg att hon skulle behöva dra det där skitsnacket som hon blivit itutad.

 

”Jo, alltså det är en ganska ny tjänst och det kommer bli fler program man kan starta om…”

”Men det är ju nu ni säljer boxen, eller hur?

”Jo, men du har ju Play-tjänsten också…”

Du menar den som är sämre än om jag kopplar datorn till tv:n?

”Ja, alltså jag förstår ju hur du tänker…”

Jag tänker att det ni påstår är On Demand, och ’Tv som börjar när du vill’, är sämre än den box jag redan har som kan spela in ett program samtidigt som jag tittar på ett annat.

”Alltså…”

”Skit samma! Hur säger jag upp skiten?”

”Ja, du måste tyvärr ringa den avdelningen på måndag för de har inte öppet idag.”

Sedan avslutades samtalet med diverse artighetsfraser, för jag vet ju trots allt att det inte är denna stackars tjej som bestämt sig för att sälja en ofärdig produkt. Jag var arg. Förbannad. Besviken. Inte överraskad.

Efter en timme insåg jag ju dock att jag hade kvar min gamla box, jag hade fått ett nytt modem och jag hade sänkt månadskostnaden med en hundring. Jag var glad igen, men fortfarande besviken på deras marknadsföring. Så nu har jag en On Demand-box i garderoben.

Det är synd, för det är ju en bra tjänst i teorin. Och hade man varit helt öppen i sin marknadsföring och berättat att det inte är speciellt mycket man kan göra med boxen just nu, men att det kommer, så hade den förtjänat en 3:a i betyg bara på framtidstro. Däremot är summan av kardemumman följande:

Comhem On Demand är årets största skämt. Koppla hellre datorn till tv:n och ha en box med två tuners. Skämmes ta mig fan, ni på Comhem som var så kåta på att få ut den här boxen att ni inte brydde er om att ha något användningsområde för den.

Nu kanske ni tänker att jag faktiskt hade kunnat kolla upp lite närmre vad Comhem erbjuder i sin On Demand-tjänst, och visst! Hade jag tagit mig några minuter att kika runt på nätet innan jag köpte denna box så hade jag sett att den inte är bra. Men jag tyckte att Comhem gjorde det ganska klart i sin reklam. ”Tv som börjar när du vill”. Jag vill här passa på att citera Comhems produktchef Mats Holmgren, som säger följande på Comhems hemsida:

Hej Mats! Com Hem har ju lanserat On Demand i Skåne här nyligen. Jag tror många undrar hur det funkar. Berätta! Vad är On Demand egentligen?

Det stämmer, först ut var Skåne. Lanseringen skedde 24 augusti och det har gått jättebra.Det handlar i botten om att förbättra tv-upplevelsen och minska vardagsstressen. Med On Demand kan man till exempel starta om pågående program och inte bekymra sig över att man redan missat starten och man slipper dödtid då man zappar runt för att hitta något annat. Det blir ju lätt en del slötittande innan och efter ett program man siktat in sig på. Det går bra att pausa och spola i programmen också, att själv välja att bryta för middag, telefonsamtal eller vad det nu kan vara.

Via Play kan man dessutom se programmen vid ett tillfälle när det passar bättre och välja andra filmer och serier än det som går på tv just då. Helt enkelt strunta i att se nåt man inte tycker om och välja nåt man gillar, istället för att hamna i zapp-koma. Det går även att hyra filmer direkt från soffan om man önskar andra filmer än de som sänds just d

– Det här låter ju helt fantastiskt! Vad är haken? Måste vara dyrt och krångligt det här…

Nej, tvärtom. Inga extra kostnader alls faktiskt. Det enda som krävs är att man bor på i ett område där On Demand finns, just nu endast i Skåne och är digital-tv-kund hos oss på Com Hem. Och sen behöver man ju en On Demand-box förstås. Men den är inte speciellt dyr.

Tillåt mig skratta som en galen vetenskapsman åt den dynga Mats Holmgren spyr ur sig, för att sedan låta mitt ansikte återvända till sitt naturligt allvarliga uttryck och ännu en gång avfyra de avslutande orden:

Skämmes ta mig fan.