HAHHAHAHHHahahahhahahaaaaaaaaaaaaaaaaa
hahhhhhaaaaaaaaaaaaa.
Jag vill vara henne!
You are currently browsing the archive for the Film/Tv category.
Jaha vad har hänt i helgen då? Eftersom vi uppenbarligen varit för upptagna för att skriva någon rad här.
Jo det som har hänt är att vi har haft inte mindre än TVÅ kalas för Tomas, vilket tog upp hela lördagen. Först var det släkten och diverse familjer på dagen och sedan kompisar på kvällen och sent in på natten.
I dag har det hänt helt sjuka grejjer…men det är svårt att förklara. Ni får titta på klippet i stället…
Ja…det var det.
Nu blir det tillbaka till åttiotalet med avocado och räkor. Todeloo
Jajaja det är den 5:e i dag, men på grund av diverse tekniska fel (eller okunnighet från min sida) så blev del 4 inte klar förrän nu. SÅ HÅLL I ER FÖR NU KOMMER DEEEEEN. Se och njuuut!
Hej på er! Ni är hjärtligt välkomna till min sista dag som 29-åring. Jag ska göra det bästa möjliga av den, något som troligtvis innebär gottis i soffan framför någon film.
Igår hade jag en fantastisk dag, och nu tänker jag berätta om den för er, oavsett om ni vill eller inte. Det finns ett sätt att undvika att få redan på hur min gårdag såg ut, men det involverar två dvärgar, en broccoli, sju svåra år och en busschaufför vid namn Fritte.
Hur som helst.
Gårdagen började jag med lite nörderi på Stockholmsmässan.
Där strök det omkring stormtroopers och annat festligt.
Den här ser liten ut, men om ni tittar på adaptern nere till vänster så ser ni hur stor den egentligen är.
Jag träffade Lando, som vi för övrigt pratade om i den första, och hittills enda, podcasten. Har ni inte lyssnat på den så är ni mobbade. Ni kan bli omobbade om ni går till iTunes och söker på Tack som fan eller klickar här för att lyssna direkt.
Jag köpte lite festliga grejor på mässan också, med det skiter vi i och går vidare.
Efter mässan åkte jag till Restaurang Gotland och chillade med Chill Out Wines. Vi fick smaka på fem olika viner varav ett var på petflaska. Kanonbra tycker jag! Det var dessutom vegan-safe eftersom man inte hade använt ägg i framtagningen av vinet.
Jag tyckte dock bäst om det vita boxvinet och Shirazen på box. Mumma!
Till vinet fick vi gudomlig mat där de här körvarna var pricken över i
Brunchen var anordnad av Spot and Tell, Stockholms skönaste och mest avslappnade eventfixare.
Efter spottingen åkte jag hem igen och tittade på Black Dynamite och drack lite öl. En perfekt kombination som jag rekommenderar alla över 18. Ni andra ska ge fan i alkohol, men ni kan titta på Black Dynamite.
Black Dynamite följdes upp med ett besök på Rica vid Stockholmsmässan där merparten av de jag känner som sålde prylar på mässan bodde.
Nu kommer vi till kvällens höjdpunkt.
I Älvsjö, på Gamla Huddingevägen 430, ligger en liten pärla. Chendo är den trevligaste och bästa asiatiska restaurangen jag varit på. Det var otroligt gott och personalen hade ett tålamod av diamant och ett hjärta av guld.
Vi åt hot pot, en rätt där man själv tillagar maten vid bordet.
Jag var lite förvirrad i början
men efter att ha fått allt förklarat för mig gick det bra.
Mina fellow nerds sjöng för mig och tjejerna på Chendo gav mig cheese cake och en present! Hopfällbara ätpinnar!
Efter den formidabla middagen åkte vi tillbaka till hotellet för några öl till.
Sedan var det dags för mig att åka hem och nanna, så det gjorde jag. På tunnelbanan mötte jag en väldigt trevlig alkoholist. Han kom fram till mig och satte sig ner och sade ”Jag säger som min gamle vän brukade säga…” ”Har vi något att dricka?”
Sedan berättade han att folk som dricker alkohol tillsammans med energidryck förstör sin kropp och så vidare. Mycket trevlig man!
Nu ska jag ta itu med den här dagen, puss på er.
Tags: Chendo är fantastiskt, jag åt och drack för en hel livstid igår, jag har träffat Lando, star wars
I dag var jag ensam på kontoret över lunch, alla hade diverse ärenden och lunchkompisar men inte lilla jag =( Men inget ont som inte för något gott med sig! Det finns ju en massa saker som man kan göra när man är ensam…heheheeeee.
När jag börjar skriva den här recensionen är det tisdag kväll och jag har just kommit hem från pressvisningen av Never Say Never. Jag kommer nog däremot inte vara klar innan sent på fredag natt då det här blev en mycket mer komplicerad uppgift än jag räknat med.
När vi fick inbjudan till denna visning högg jag den på en gång. Dels för att vi fått in ett önskemål om att just jag skulle recensera just denna film, men också för att jag kände att jag verkligen ville såga något. En biofilm om Justin Bieber, i 3D, syntes helt perfekt för detta ändamål.
Allt jag visste om Justin Bieber var att han var ung, hade en fantastisk frisyr, gjorde någon låt tillsammans med Usher, hade en fantastisk frisyr, hade uttalat sig klantigt om abort (eller blivit felciterad, vilket jag väljer att tro för så klumpig är man inte), hade en fantastisk frisyr och att hans fans verkade väldigt… hängivna.
Hur som helst.
Jag parkerade mitt arsle i biofåtöljen och satte på mina otroligt obekväma 3D-brillor (kvalitén på dem har verkligen försämrats, vem sätter en plupp som skaver mitt på näsryggen?). Filmen började och jag tänkte att nu ska det sågas så det står härliga till. Arkivbilder från när han var liten, förlåt jag menar mindre, och material från nu blandades och jag insåg mer och mer att det här inte var någon produkt. Den här ungen hade ju talang!
Filmen handlar till 50 procent om hans väg fram till var han är nu och till 50 procent om de 10 dagar och konserttillfällen som förlöper innan den lilla gullungen ska spela på Madison Square Garden. Just det, den här grabben säljer ut MSG på 20 minuter. En arena som rymmer runt 40 000 besökare.
Så vad tycker jag egentligen om Never Say Never?
Jag är förbannat kluven. Never Say Never är ingen bra film. De har försökt bygga upp någon form av spänning i att Justin Bieber blir sjuk inför spelningen och kanske inte kommer genomföra den, men det kan inte finnas en jävel som går på att det skulle hända. ”Hey, den här filmen handlar om vägen fram till spelningen på MSG, men Justin blev så sjuk att det inte blev någon spelning så, ja, filmen slutar med det enorma misslyckandet.” Skulle inte tro det.
Men jag föll för den där förbannade Bieber. Han är charmig och begåvad, verkar vänlig och jordnära och det där håret! Hur gör han? Jag vill också ha hår som ser ut som om änglar stylat det med enhörningssperma.
Jag må tycka att hans musik inte är speciellt bra, och han har inte den mäktigaste rösten, men om man ska förutsätta att de inte lagt sången i efterhand på konserterna så har han en otroligt säker röst. Inte en enda sur ton hör jag under hela filmen. Det här är ju verkligen inte en film för mig heller, utan för alla galna fans där ute som tror att Justin kommer gifta sig med dem (det kommer han inte, inte med någon av er), men jag är tvingad att ta ställning här, och Never Say Never är trots allt absolut inte den sämsta film jag sett det senaste året. Att den är gjord i 3D var helt bortslösat på mig, men ett genidrag när det kommer till den riktiga målgruppen som får illusionen av att komma närmre sin idol än de någonsin kunnat drömma om. Konsertljudet var dessutom lite burkigt, precis som om man hade varit där på riktigt.
Ni som inte är intresserade alls av Justin Bieber ska självklart inte lägga era surt förvärvade slantar på att se den här filmen, men kommer den på tv, där den väl egentligen hör hemma, så är den alltså inte så tokig en söndagseftermiddag.
Så, ja. Äh, vafan. Never Say Never som har premiär på bio på onsdag den 23/3 får 2 av 5 av mig. Jag hoppas bara pojkspolingen får växa upp i en vettig takt och inte blir något slags Michael Jackson-miffo, eller blir mördad av något fan som tycker att ”om inte jag får dig ska ingen annan få dig heller”. För det skulle inte förvåna mig efter att ha sett fansen i den här filmen.
Okej, jag har en till sak att avslöja. Jag fick ett par sådana däringa rysningar under filmen. På ett bra sätt.
Var så goda, ni kan börja håna mig nu.
Tags: 3d, biopremiär, fantastiskt hår, galna fans, justin bieber, Madison Square Garden, never say never, usher
Vet du vad?
Jag tror det finns åtminstone fem olika sätt att beskriva handlingen i Blastfighter och jag vågar faktiskt inte ens ge mig på ett försök.
Lyckligtvis hittade jag ett gammalt VHS-omslag på en kroatisk filmsida:
Ahhh.. 80-talet
Mig ger den vibbar av The Deer Hunter, Deliverance och Rambo I. Fast mycket, mycket sämre.
Vad som inte framgår är att filmen är en italiensk produktion filmad i Amerika. Detta leder till en hyperrealistisk version av USA utan några lagar och med hillbillies som beter sig som cirkusclowner.
Men screw all that, här är det viktiga:
- EXPLOSIONER – jag tappade räkningen men när filmen var över tror jag åtminstone 6 bilar hade exploderat. Ganska många elakingar också.
- HATFRAMKALLANDE BADGUYS – vår (tveksamme) hjälte adopterar en föräldralös liten hjort och kör runt med den i bilen men när han kommer ut från butiken har någon skurit halsen av det söta lilla kreaturet.
- VAPEN – Tiger är en obeväpnad pacifist en stor del av filmen, men mot slutet får han tag på sitt magiska supergevär som kan skjuta iväg vad som helst. RÖKGRANATER, MISSILER och FOSFOR.
- ITALIENSKT TECHNO-BOOGIE SOUNDTRACK:
SUMMERING:
Det här är balls-to-the-walls lågbudgetaction utan några pretentioner men desto värre börjar inte kalaset förrän en timme in och vägen dit är seg.
2 av 5
The Naked Gun är en film så obeskrivligt korkad och dum att om man inte är observant så skulle man kunna missa att den är väldigt smart.
Storyn bör vara välbekant. Men ens om den inte vore det så skulle jag inte ägna en rad åt att beskriva den. För vad vore poängen? Även om filmskaparna uppenbarligen strukturerat rullen med omsorg – tro mig, det behövs i effektiva komedier – så är inte berättelsen poängen här. Det enda manusförfattarna var intresserade av var att ta oss från den ena dumheten till den andra.
Filmen släpptes 1988 och har sedan dess varit en av hörnpelarna i parodigenren. Till skillnad från den skit som kallas parodier nuförtiden – ni vet precis vilka filmer jag menar – så begick The Naked Gun inte misstaget att bara parodiera enskilda scener. Istället hittade den sitt stoff i genren som sådan. De flesta sekvenserna kan man inte koppla till någon särskild scen i någon särskild snutfilm, utan snarare till scener som vanligtvis dyker upp i alla snutfilmer. Inte konstigt att filmen leker så mycket med klichéer och våra förväntningar.
Skämten i The Naked Gun är fortfarande roliga. Detta skiljer den från skämt i exempelvis Meet the Spartans. Där den senare filmen uteslutande ägnar sig åt populärkulturella referenser som redan börjat bli bortglömda, ägnar sig The Naked Gun åt att omsorgsfullt plantera sina idiotier. Handen på hjärtat, kan någon förutse att en tiger kommer springa in på basebollplanen och bita ihjäl en spelare? Eller att en annan spelare plötsligt tappar sitt huvud?
Inte för att filmen i sig vet om att den skall vara rolig. Skådespelarna avslöjar inte för en sekund att de försöker locka oss till skratt, varför de lyckas. Och rullen ser från första till sista ruta ut som en… tja, kanske inte en proffsproduktion, men åtminstone som ett avsnitt ur valfri polisserie från 80-talet.
Det går inte att förneka att mycket kärlek och omtanke gick åt till att prestera The Naked Gun. Men så blev den ju också en av världens roligaste filmer.
Han är en härligt fräsch och assnygg kille i sina bästa år. Brudarna vill ha honom, snubbarna vill va honom, du vill ha honom, din mamma vill ha honom.
Vad är då problemet? Jo, han är en utomjording med superkrafter. Eh, vilka problem va? Jo just det! Han måste hålla det hemligt, för han jagas av ett gäng tvåmeters gothrockarmiffon som vill döda honom, precis som de dödat nummer ett, två och tre.
Efter en incident när hans ben plötsligt börjar lysa, när han är sekunder från att få till det med en foxy donna, är han tvungen att fly till en ny ort tillsammans med sin beskyddare/fejkpappa. Där får han det nya lågprofilnamnet John Smith och blir återigen ombedd att ta det piano. Det fejlar så klart när han bestämmer sig för att börja skolan och träffar Sarah och Sam. Sam är ufo-nörden som blir mobbad av fotbollslaget (amerikansk så klart) och Sarah, girl next door-snygg, ser världen genom sin kamera.
I am Number Four är en snygg actionexplosion i high school-skrud. En Smallville på anabola som mitt biosällskap kallade den. Vi får fantastiska specialeffekter och skådespel som inte alls är dåligt, det är till och med rätt bra! I övrigt är allt stöpt i samma form som vi är vana vid, vilket inte nödvändigtvis behöver vara dåligt.
Ett par men finns det dock.
Den elaka jocken som, förutom gothmiffona, ska vara Johns största nemesis, beter sig och ser ut mer som en tönt! Han känns inte alls speciellt trovärdig som bully.
Johns karaktär gör ett par voiceovers i början och slutet av filmen. Det låter skitlarvigt. Utan det hade det varit bättre.
Annars är I am Number Four helt okej underhållning om man vill slå ihjäl ett par timmar, och hade jag varit tonåring hade jag förmodligen tyckt den var ännu bättre.
Så gå och se den, spolingar!
Filmen har biopremiär den 25:e mars
Tags: action, aliens, den där tjejen från glee, girl next door, gothmiffon, i am number four, jock, nörd, snygg kille, specialeffekter
Ni har redan övergett övergödda Jay Leno och lämnat lismande Dave Letterman. Under ett par år flängt för flamman Conan O’Brien, citerat citatmaskinen Jon Stewart, kramat kapitalistsatirikern Stephen Colbert och getögat gemytlige Jimmy Fallon. Först nu upptäcker ni sjunde spelaren på plan, för liksom varje dag på Tack som fan behöver varje kvällsshow en egen man: Craig Ferguson.
Kan ni minnas The Drew Carey Show? Med misslyckade komikern Drew Carey i rollen som misslyckade kontorsarbetaren Drew Carey innan flera misslyckade relationer mellan lyckade kvinnor och misslyckandet Drew Carey fick den misslyckade serien att misslyckas förnya sig (ehum?! förnya?) i ännu en (tionde!) missunsamt lyckad säsong. Inte minns ni väl det? Kom istället ihåg hur mycket roligare han var som misslyckad programledare för de båda misslyckade lekprogramen i tv: Power of 10 och The Price is Right.
The Drew Carey Show producerade s0m ni säkert förstår få lyckor (Christa Miller, Craig Ferguson, med flera mera kända birollsinnehavare) och många bedrövelser (Ryan Stiles, Diedrich Bader, Kathy Kinney, samt fler mer okända huvudrollsinnehavare utan profilbilder på vare sig IMDB eller Wikipedia). OM era minnen hyser minsta tvivel huruvida serien var så 90-talsusel som jag påstår eller ej, betrakta dvd-omslaget nedan.
Nej, det här blir aldrig videofondväggsvärdigt eller fulsnyggnostalgiskt som Pang i Plugget (Saved by the bell), Clarissa (Clarissa Explains It All) eller I Cooper’s klass (Hangin’ with Mr. Cooper), som alla har en hedervärd plats i den sena åttiotalistens Bennohylla. När vår generation oväntat gör avbrott från det egna navelskådandet och konverserandet om förträffligheten i att vara en unik individ rekommenderar jag Craig Ferguson. Faktum är att jag nu genast vill ordinera ”Ferg” till alla generationer.
Han är en fullblodsentertainer… En gentlemannamässig hingst. En glädjeskvättspridande labrador. En bordsbensjuckande Frank Sinatra.
The Late Late Show är… inte alltid bra; sällan dåligt; alltid underhållande. Mitt betyg blir generöst.
Vad jag vill få ut är dock… Craig Ferguson. Den före detta punkaren som lägger ut alla sina egna program på Youtube. Den före detta missbrukaren som hög på livet vägrar skoja om ”veckans skogstokiga skojis” Charlie Sheen. Den invandrade patrioten vars självbiografi avhandlar resan nedåt i Europa och uppåt in America. Den publiktörstande programledaren i tvs tuffaste late night-segment som inte tål publikfrierier är slängd-i-käften 0ch slår uppåt.
När talk shows exploaterades av gelikar som Jerry Springer och Ricki Lake under nittiotalet förvanskades min och mina jämnårigas bild av genren för lång tid. Veckovisa avsnitt av Sen kväll med Luuk hade inget att göra med talk shows. Inte förrän långt senare förstod jag att formatet var exakt detsamma som i Late Night with Conan O’Brien, eller Hylands hörna för den delen. De gamla talk show-programmen (Jimmy Carsons, Dean Martins) har definitivt mer gemensamt med Late Late Show och Craig Ferguson än något annat underhållningsprogram på tv idag.
Without further delays,
Köa upp och prenumerera på http://www.youtube.com/user/TVsCraigFerguson/
Den enda talk showen värd namnet.
Tags: anders ordbajs, cougar fingers, craig, drew carey, ferguson, late late show, tv