Kategori: Föräldraskapet

EVENT!!!

Oh my god I’m back again. Vem vet hur länge men let’s vara happyklappy så länge det varar. Jag vill så gärna så gärna hålla liv i bloggen, men dels har jag cirka noll tid (speciellt sen Tomas börjat jobba halvtid igen är dagarna SÅ fullsmockade av Märta och Lilly-fokus att knappt något annat hinns med) och dels så får jag alltid så himla mycket prestationsångest i samband med att jag har noll tid. Det finns så mycket kul, bra, deppigt, ärligt, härligt osv jag vill och vet att jag kan skriva men jag har inte tid och inte heller riktigt kraft. Och så vill jag på något sätt berätta ALLT och när jag känner så blir det övermäktigt på en gång och jag stänger av i hjärnan och orkar inte tänka. Men alltså vår blogg kan det ju aldrig bli någon slags Elsa Billgren-standard (bara som exempel på person med extremt välgenomtänkt och satsig blogg) på, Jag ska försöka släppa pressen och blogga för att det är kul när det är kul. Jaja, med den lilla passusen går vi över i inläggets egentliga innehåll. EVENT.

Idag var en stor dag i Märtas och Lillys liv, de skulle nämligen få gå på event för första gången. Det var också första gången för dem i stan. Vi var inbjudna till en lyxigpyxig frulle på Miss Clara tillsammans med Loppi och Aco/Miniderm. 8.30 började eventet och tror ni att denna cirkus var i tid??? Näppeligen det var vi inte ska jag berätta. Jag är verkligen inte förvånad. Att ratta ihop och iordning oss fyra tar så mycket längre tid och kraft än jag förstår, så inte förrän tio över åtta travade vi iväg hemifrån med bebisarna i bärselar och hunger i magarna. Att åka tunnelbana tycker ärten och lillen är roligt, men inte så långt och så varmt och med så många personer. Eller det där med många människor var det kanske mest jag som ogillade. Alltså det finns SÅ MÅNGA KNÄPPISAR?!?! Det var en man som bufflade sig in precis där vi stod och röjde runt med sin ryggsäck och slog till folk uppenbart med flit, sen vägrade han hålla i sig utan skulle balansera medan tåget åkte = han åkte också fram och tillbaka. Så något svettiga, stressade och irriterade ramlade vi in på Miss Clara en fashionabel kvart för sent. Ändå starkt jobbat tycker jag!

8 9

Där var det uppdukat en världsagod frukost som vi snabbt tog för oss av och så trängde vi oss in till våra platser som var längst in i lokalen…hehe oops gick inte att försöka mörka att vi kommit sent inte. Medan vi åt vår frukost (eller nja, försökte åta vår frukost är kanske mer korrekt beskrivning..tror jag fick i mig hälften för det var en liten miniperson som tyckte att det här med att sitta stilla i ett knä medan mammisen fick i sig frulle var aptråkigt) fick vi lyssna på en hudläkare och en person från Aco som pratade om torr hud och eksem, och vikten av att smörja, smörja och smörja in sig. Jag är en eksemig person och har föräldrarna eksem är det också troligt att barnen får det, så grattis Märta och Lilly för den bajsmackan. När jag var yngre hade jag klassiska småbarnseksem i knäveck och armveck och nu i vuxen ålder får jag i ansiktet på vinterhalvåret. Vi fick lära oss att man gärna får smörja in sig två gånger om dagen för att underhålla hudens skyddande barriärer och får man eksemutslag så kan man dämpa inflammationen med kortisonsalva, men att det dagliga smörjandet är A och O för att hålla sig eksemfri i så stor utsträckning som möjligt.

6

Hudläkaren kunde konstatera genom en mycket snabb titt på Lilly att de prickar hon har under ena ögat är eksem. Vi har frågat BVC om detta och de har bara svävande svarat att ”jaaa det kan ju vara vad som helst” så det var väldigt skönt att få en expert som kunde tala om och bekräfta det vi tänkt. Så lyxig grej ju, gå på härligt event och få läkarhjälp utan att sitta i något dassigt väntrum eller vänta flera månader på remiss. Lilly tyckte väldigt mycket om honom också!  7

Haha såhär kan det se ut när en liten mört inte alls vill sitta stilla och titta på någon powerpoint-skit. Hon vill ju röja runt och härja! Dra sin pappa i håret var i alla fall roande ett tag. 5

När miniföreläsningen var klar fick vi gå ut i ett anslutande rum och lära oss babymassage. Så HIMLA mysigt. Jag fick typ rysningar längs hela kroppen när jag tittade på henne för det såg så skönt ut. Jag ska verkligen försöka göra det någon dag på mört och lill. Någon dag då de är lite lugna och stilla…heheh när det nu kommer ske???

1

Kolla vilka gull!!! :’))2 3

Här fångade fotografen när Tomas tog en selfie med Lilly. 4

Och så här blev resultatet av selfien. Mina gull <3

Sen selade vi på oss igen och det var fyra trötta personer på tunnelbanan hem. Märta och Lilly somnade skönt, synd att ingen kunde bära mig i sele också..samtidigt som jag bär en bebis i sele. Så skönt att vaggas till sömns så ju.

Så kom vi hem och packade upp goodiebagen och ohh:ade och aahh:ade över det gedigna innehållet.

Så himla bra för vår babyolja är slut, och även min och bebisarnas duschtvål. Så detta event kunde inte komma mer passande faktiskt.

Nästan alla bilder är från Sandra Rogers

Holla Bloggo!

Hörni, är ni kvar?

Det har blitt en liten bloggpaus för oss och en vet aldrig om det blir det igen efter det här inlägget.

Sjukt mycket har hänt sedan sist, inte så konstigt kanske när det gått över en månad. Det allra största är nog att vi köpt ny lägenhet! Gah. Så mycket pengar, swosh bara. Så nu ska vi sälja vår lägenhet och var inte blyga för att dela den här annonsen med alla ni vet behöver en tvåa i superhärliga Hökarängen. Vi måste däremot flytta härifrån för det säljs typ inga fyror här, så vi styr kosan mot Bagis!

Vad mer då… Podden ligger fortfarande på is. Tänker på den ofta och framför allt tvillingförälderavsnittet som vi tänk spela in. Tyvärr är ungarna just nu på det humöret att antingen jag eller Yrsa måste vara med även om de har barnvakt av någon annan, så det är därför det dröjer. På dagarna sover de korta snuttar och när de väl somnar på kvällen gör vi det också.

Jag har börjat jobba så smått också och börjar med att köra halvdagar. Skönt med förstående kollegor när en fått twins, för just nu hade det nog inte funkat att jag är borta hela dagarna.

I övrigt så växer Märly som de ska, de är superhärliga och megajobbiga och vi älskar dem massor massor massor. Det är så sjukt att se två små människor växa fram med olika personligheter och allt.


Nå ja, nu ska jag ta tag i den här jobbdagen. Vi hörs hörni!

Pyjamasparty hos mormoren

Hej hej hallå. Bloggpeppen finns men bannemig inte tiden?? Fattar inte vart dagarna tar vägen någon stans. Tiden äts liksom upp i ett svart hål av matningar, underhållning, sövningar, gnällerier, mys, blöjbyten osv. Men jaja det får bli som det blir. 

Igår åkte jag och Tomas och tjejsen hem till min mamma för att ha lite pyjamasparty där. Innan vi kom dit stannade vi dock till på gamla Enskede bageri (tror jag det heter?) för lunch till de stora i sällskapet. Är det något jah börjat göra mer sedan barnen kom så är det att uppskatta mackor som mat. Kunna äta med en hand liksom, vad mer kan en begära? 


Bebisarna sov (!!!!!!!!!) i vagnen samtidigt vilket typ aldrig hänt. Så otroligt rogivande att ha dem båda sovandes där i under hela luncha det alltså. Vi bytte till sittdelarna för ett tag sedan och det har verkligen varit en hit! Skönt att kunna få avlastning från det annars så idoga bärandet. 

Efter lunchen gick vi hem till min mamma och Tomas åkte sedan vidare in till stan för att ha egentid vilken innehöll biobesök och äta hamburgare. Jag var kvar hemma hos mamma/mormor och gjorde allt det vanliga fast på annan ort, med hjälp av alla i den familjen (och lite stjälp av gullegosehunden Vega som är väldigt ivrig och lite omedveten om sin storlek i jämförelse med bebisarna, hon är ett sånt himla gullgull). Det är skönt att kunna åka ngn annan stans och känna att det känns lika ”säkert” att vara där som att vara hemma. Och skönt för Tomas att få en liten andningspaus från hamserhjulet. Jag har ju inte lika lätt att konma ifrån, i alla fall inte på natten sådär. Men det kommer väl i sinom tid. Jag är inte jätteintresserad av att komma ifrån på natten just nu heller, men stt gå lite fler pauser på dagtid skulle inte vara helt fel. Personer som ”bara” har ett barn kan ju liksom lämpa över ungen på sin partner (förutsatt att det finns ngn sådan..) på helger och kvällar efter jobbet och kunna gå ut på en promenad eller något i alla fall. Den lyxen har ju inte vi. Jag har en bebis på mig/nära mig heeeeeeeeeeela tiden. Nu har vi i alla fall lyckats komma till en punkt där vi, med hjälp sv olika distraktionsmoment, kan få gå på toa själva eller typ hänga tvätt utan en bebis på magen. Men det är alltid på lånad tid vi ”får” göra dom här sakerna så det är egentligen inte njutningsfull egentid där hjärnan bara kan slappna av. Så ja mer komma ifrån skulle jag behöva, för det tar så himla mycket energi att aldrig få släppa alla tankar och måsten och stressiga grejer.  

En utsvävning. Tillbaka till pyjamaspartyt. Hela dygnet gick bra, sovet och alltihopa. Över förväntan! Korvarna har sovit så dåligt se senaste nätterna så jag var orolig att vi knappt skulle få sova alls, men det gick bra! Och jah fick sova tills strax innan 7!! Tjoho. Dagen innan var klockan något med 05 när jag steg upp. Det känns alltid så hemskt tycker jag. Sen spenderade vi förmiddagen hos mamma oxkwå och så kom Tomas och hämtade oss (vågar inte åka kommunalt med dom själv än) efter lunch och vi åkte hem igen. En mysig liten utflykt några tunnelbanestationer bort! Jag är så glad att min familj finns så nära och är så närvarande. Det gör livet så mycket lättare <3 och tänk så fint för märtsson och Limpan att få ha så bra och fin kontakt med så många från sån tidig ålder. Familj är bäst!

Tvillingbibeln

Kul med så många glada tillrop, tack hörrni! För att inte tappa fart såhär precis i början av min nystart men inte behöva anstränga mig nämnvärt (hehehe) så tänkte jag dela med mig av ett dokument jag fått ta del av. Det kallas Tvillingbibeln och jag fick det av min kompis som känner en som fått tvillingar och som haft en föräldragrupp med andra tvillingföräldrar, och den gruppen totade ihop detta dokument. Jag vet ju stt jag har en del tvillingföräldrar som läser (hejhej) så jag tänkte att nu också kunde få läsa vad de lite mer erfarna föräldrarna författat. Det finns säkert en del som enlingsföräldrar också kan använda sig av, men främst är det här till er andra som delar den absolut megaknäppa grejen det är att vara tvillingförälder. Stay strong och here we go:
TVILLINGBIBELN, version 1.0 

INFÖR FÖDSELN

Generellt: GRATTIS! Det är inte dubbelt så jobbigt att få tvillingar, utan dubbelt så roligt! Det ÄR jobbigt, men ofantligt häftigt och få förunnat. Tänk vad din kropp ändå klarar av!

▪ Var beredd på att de kan komma tidigare och att det kan innebära att ni får bo på neo en period, så att det inte kommer som en chock om det händer. Det kan också vara bra att berätta det för närmaste familj/vänner, så att de vet och kanske kan rycka in och köra lite kläder etc till er på sjukhuset.

▪ Var också beredd på att de kanske INTE kommer tidigare – det är faktiskt fullt möjligt att gå full tid eller till och med bli igångsatt (och de kan dessutom väga typ 3 800 gram styck …)

▪ Om det går, ta ledigt för pappan en tid i början utöver de 20 pappadagarna. Två månader, gärna mer, hjälper er att hitta rutiner och få lite vana så att det inte blir för tungt för mamman sen. Går det inte från start, se till att vara beredda på att han kanske måste ta ut lite ledighet på kort varsel om mamman inte orkar.

▪ Man kan alltid ta ut föräldraledighet samtidigt med tvillingar, då tar man ut ledighet för var sitt barn (så kallade dubbeldagar har alltså ingen betydelse för tvillingföräldrar). Men om en av er blir sjukskriven efter att barnen blivit åtta månader gamla så kan den andra istället vabba, då spar ni föräldradagar.

▪ Förbered er mentalt på att det kommer att bli galet tufft och att ni inte kommer att få sova knappt något i början. Ställ in er på ”överjävligt”, så är det inte alls omöjligt att ni uppfattar det som lättare än ni trodde.

▪ Var beredd på att båda två (inte bara mamman) måste offra kvälls- och helgaktiviteter i början.

▪ Prata igenom hur ni ska vårda er egen relation när barnen kommer. Det är lätt att gå varandra på nerverna när man inte får sova, och det kan vara bra att ha hunnit prata lite strategier för hur ni ska orka utan att tära på varandra i onödan.

 

KÖPA/FIXA I FÖRVÄG

Generellt: Man behöver INTE ett färdigt barnrum när barnen föds. Man behöver på sin höjd en sitter, en sele, en säng och avlastningsplatser. Förköp er inte på onödiga prylar. Vänta och se vad som kan behövas och köp sen. Börja med en, om den gillas och man ser ett behov av att använda två samtidigt kan man köpa en till. Tänk på att mycket(babysitters, babyskydd, kläder, leksaker) används oerhört kort tid och går jättebra att köpa begagnat. Det som är bra att ha från dag 1 är:

▪ Barnvagn.Ett måste att ha. Det är ofta oerhört mycket lättare att söva nyfödingar i en vagn. Bugaboo Donkey är överlägsen som tvillingvagn, men kolla även in Kronans nya tvilling/syskonvagn. Åkpåse behövs sällan i liggdelarna eftersom de är täckta av lock – overall och filt och kanske fårskinn att ligga på räcker bra. Har man mjuklift är den dessutom med lock så det blir varmt och skönt. (Sommartid kan man vika ner mjukliftens lock och använda det som madrass istället så det inte blir för varmt.)

▪ Mjukliftar i vagnens liggdelar är toppen, då kan man lätt lyfta två sovande bebisar själv och man kan packa ner dem i liftarna inne i lugn och ro om man inte har möjlighet att ha vagnen inomhus. Phil & Teds passar fint i Donkeyn. De är ganska små och smala och räcker kanske 4-5 månader innan det blir för trångt(går alltså fint att köpa begagnat).

▪ Spjälsäng. En räcker nästan säkert i början, åtminstone i tre månader. MEN! Om en har kolik till exempel så kan det bli nödvändigt att låta dem sova isär direkt, så att den andra inte störs. Så var gärna beredd med en säng till så tidigt som möjligt om du vill att de ska sova i egen säng istället för i er.

▪ Vibrerande babysitters! Oslagbart för lite lugn och ro, perfekt att sätta en i medan man badar/byter på den andra. Kan ge er lite middagsro att äta själva på. Kan också hjälpa övertrötta eller snoriga barn att somna. FisherPrice har fula men bra. Kan användas från typ 4-6 veckor ungefär, och fram till kanske 6-7 månader (sen är barnen ofta för tunga för att vibrationerna ska ha effekt, och de vill ofta klättra ur dem).

▪ Bärsele. Kan vara guld värt om man har barn som vägrar gå med på annat än att bäras. Men köp bara en till att börja med (eller låna av kompis för att testa), ifall ni råkar få två selhatande barn… Var också noga med att hitta en som passar din/era kropp/ar så att ni får tillräckligt med stöd. När barnen blir äldre är det också toppen att sätta en i sele, bära den andra på höften och ändå ha en hand/arm fri för skötväskan/öppna dörrar etc. Perfekt när man inte får ta vagnen ända in på tex BVC eller kaféer.

▪ Kläder. Ta emot begagnade kläder från vänner även om det inte är din smak och även om det är kul att köpa nytt. Får du kräkbebisar så tar kläderna slut fortare än du hinner tvätta, då är det skönt med extra. Du kommer att vara fullt nöjd med att hitta rena, torra kläder i rätt storlek där hemma i början ändå. Köp kläder på rea, 3 för 2 etc. Lite i stl 44 är bra att ha eftersom man aldrig vet när de kommer eller hur stora de är (men det räcker med väldigt lite, du kan mycket väl få bebisar som kan ha 50 eller 56 direkt). Man kan köpa klädpaket på Tradera, stl 50-68 har man en väldigt kort tid och det räcker med en tvätt så ser ändå allt begagnat ut. Bodys med omlottknäppning är bra i början så slipper man dra över huvudet. Byxor/pyamasar med fötter är bra i början, små strumpor sitter aldrig kvar. Pyamasar, bodies, byxor med fötter, en kofta och en tunn mössa räcker väldigt långt i början. Overall om de föds höst/vinter/vår.

▪ Kräklappar/handdukar. Köp flera 10-pack tvättlappar/handdukar i frotté på IKEA. De är billiga, perfekta att torka kräks med och det behövs ofta massor!

▪ Barnapotek. Inte mycket behövs. Febertermometer, alvedon/ipren (gärna båda, gärna både flytande + doseringsspruta och såna man stoppar i rumpan), inotyol (superbra kräm mot alla typer av eksem), babyolja och nån mjukgörande kräm om du får torrisar. Sempers magdroppar och Minifom är också bra att ha hemma.

▪ Mat. Till er alltså. Gör gärna ett gäng matlådor eller köp färdigmat att ha i frysen så att ni slipper laga mat i början (hämtpizza kan man bli trött på rätt fort). Ät även om maten hinner kallna typ jämt – man behöver energin.

▪ Likasinnade. Försök hitta ett gäng andra tvillingföräldrar med jämnåriga barn att stöta och blöta med (Familjeliv kan faktiskt funka bra för efterlysningar trots mängden tokar och troll som hänger där i övrigt, annars finns det massor av facebookgrupper. Sök på Tvillingar och året de ska födas/har fötts på så hittar du oftast minst en). Även om man tror att man klarar sig med eventuella föräldralediga vänner, så är det ovärderligt att få råd och tips från andra som också bollar två samtidigt. Om du går med i en större facebookgrupp, försök hitta ett gäng på 5-10 som du kan bilda en ny grupp med, om gruppen blir för stor är det nämligen svårt att våga lufta relationsproblem och annat känsligt. Hitta gärna i din egen stad, så ni kan ses live under föräldraledigheten (om inte annat är det kul för barnen att ha jämnåriga tvillingkompisar på sikt!).

 

 

FÖRSTA TIDEN

Generellt: Det ÄR ok att vilja kasta ut sina barn genom fönstret ibland, det är en fullt normal känsla. Det ÄR ok att undra vad fan man gett sig in på. Och det ÄR ok att sitta i timmar och stirra på sina sovande underverk med ett fånigt leende på läpparna. Dessutom:

▪ Ha för sjutton inte dåligt samvete om du upplever första tiden som jobbig och inte alls sådär rosaskimrande lycklig som många ger sken av. Dvs känn ingen press att man ”borde” vara lycklig när barnen väl kommer, särskilt inte efter att man kämpat länge. 

▪ Sänk kraven! Hemmet behöver inte vara nystädat, det gör inget om disken blir stående, du behöver inte hinna duscha varje dag. Släpp alla måsten, i början handlar det bara om att lära känna dina barn, få både dem och dig själv att må bra och få ihop lite sömn. Dvs ”spela” inte supermom. Du ÄR en supermom oavsett tvättberg, damm i hörnen och skrikande bebisar.

▪ Tänk inte att du måste bjuda på nybakt när vänner och familj kommer för att se underverken. Tvärtom – öva på att be om hjälp direkt (för du kommer att behöva kunna det längre fram också!) och be gästerna ta med fika så att du max behöver koka kaffe.

▪ En bra grej med tvillingföräldraskapet är att man snabbt blir lite mindre ängslig/daltig (den ena dör inte av att skrika i fem minuter medan du byter blöja på den andra) än enlingsföräldrar. En dålig grej är att man nästan alltid stångas med lite dåligt samvete (särskilt om en är lite mer krävande och den andra klarar sig själv, då får man dåligt samvete för att man inte ger den nöjda, snälla tillräckligt med tid). Acceptera att det är så – det går inte att göra något åt det. Du gör så gott du kan, det räcker!

▪ Var inte rädd för att ta dig utanför hemmet. Ja, de kommer säkert både bli hungriga och skrika, men det är inte farligare än så och både du och de kommer att överleva. Väntar man för länge med att komma ut bland folk kan man få för sig att det blir ett för stort projekt så ta tjuren vid hornen och testa så snart som möjligt. En hårt arbetande tvillingmamma är SÅ värd en kaffe på stan! Träffar du nån kompis kan den dessutom säkert hjälpa till med en famn. Plus, nyfödingar hörs knappt jämfört med typ trotsiga tvååringar …

▪ Gör små och säkra avlastningsplatser lite var som helst i hemmet så du kan lägga ifrån dig barnen. Babysitters, babynests, en stor ”kudde” fylld med saccosäckskulor, en filt på golvet, gör ett ”bo” av kuddar i soffan osv.

▪ Använd dig av vagnen så mycket du bara kan – om de accepterar den. Vagn inne är en riktigt bra grej! 

▪ Ha en överenskommelse mellan er två att det måste vara okej att säga vad man behöver. Man måste få säga ”nu måste jag få sova en timme, annars blir jag tokig” utan att få ett ”tror du inte jag är trött då?!” som svar. Byt av varandra, hjälp varandra, respektera varandras nödrop. Man mår inte bättre själv för att ens partner också mår dåligt. Och gör ALLT för att ingen av er ska gå in i väggen.

▪ BE OM HJÄLP. Var inte för stolt för att be fikakompisen hålla en bebbe, be folk som kommer och hälsar på att köpa med sig takeaway om det ska ätas lunch, be nån ta en promenad med barnen om du behöver få sova en timme. Det tar ofta emot, men det går nästan inte att klara sig HELT utan hjälp.

▪ Gör det som funkar, lägg inte någon vikt vid ”rätt” och ”fel”. Sover barnen bäst på köksgolvet – låt dem sova där. De kommer garanterat inte att vilja sova där när de är 16 ändå.

▪ Se första året som undantagstillstånd – det är temporärt asjobbigt i perioder, låt det vara det och vet att det blir bättre. Tänk ”allt är en fas”, och ”det går över”, för det stämmer faktiskt.

▪ Kom ihåg att det är jobbigare att ta hand om två små barn samtidigt än något annat ”yrkesjobb” – mannen MÅSTE hjälpa till så även du får sova annars går du under. Det är inte bra att riskera att somna på jobbet nej, men det är inte bättre att riskera att somna ifrån två nyfödda.

▪ Se till att få egentid och få komma bort från hem och familj. En kvarts promenad, ett långt bad, en frukost på stan, en tupplur hemma hos en kompis – vad som helst.

▪ Släpp in mannen och låt honom hjälpa till och komma med idéer. Våga låta mannen ta barnen själv så att du kan få din egentid.

▪ Lita på din magkänsla när du träffar din ”BVC-tant”. Känns det inte bra, om du inte får det stöd du vill ha och inte får råd när du frågar saker – byt tant eller byt BVC! Det är fullt tillåtet och inget du måste kunna motivera.

▪ Om du misstänker kolik, sök hjälp snabbt! Det finns ingen poäng med att ”härda ut”. Akupunktur och/eller mjölkproteinfri kost hjälper ibland.

MAT

▪ Sätt ingen prestige i att helamma. Om du vill och det funkar så är det toppen, det kan spara mycket tid (och packning) och det är förstås billigare. Men det är verkligen inget misslyckande att delamma, helamma en men inte den andra eller inte amma alls. Det blir folk av barnen oavsett. Dessutom finns det fördelar med ersättning – ni kan båda mata lika enkelt, du vet hur mycket de får i sig och så vidare. En lite mer oviktig bonus är att du dessutom kan ha vilka kläder du vill …

▪ Om du ammar: våga testa dubbelamning i början. Men känn ingen press på att du måste göra det varendaste gång. Det är smidigt om man får till det, särskilt på natten, och minskar framför allt stressen man känner i början om båda är vakna och hungriga (skriker) samtidigt. Och ja, man känner sig som en kossa. Det finns en fantastisk amningskudde av märket Visis som inte säljs längre men som då och då dyker upp på Blocket, som underlättar massor om man ska dubbelamma. Det finns också klipp på youtube som kan hjälpa för att hitta rätt ställning. Bra om maken är i närheten och kan lyfta på plats de första gångerna innan du själv hittar tekniken. (Sitt i soffa/säng så du har plats att lägga ifrån dig barnen, men se till att din egen rygg, nacke och axlar inte tar för mycket stryk.)

▪ Mata båda samtidigt på natten. Om en vaknar av hunger, väck den andra och mata den också. Det är bästa sättet att få lite sammanhängande sömn själv och synkning underlättar nästan alltid. Men släpp den regeln efter 2-3 månader, särskilt om en verkar sova bättre. Väck inte det barn som lärt sig sova…

▪ Öva på att mata båda samtidigt, det spar tid och minskar stressen över att den andra ska vakna medan du matar. Det är absolut inte dåligt föräldraskap att ge flaskor i vagnen/sängen för att få ihop pusslandet. Att mata en i famnen och bulla upp en flaska till den andra i sängen är alltid bättre än att låta den andra skrika av hunger i tjugo minuter, om inte annat för din egen sinnesfrid. Om du flaskmatar kan man faktiskt lära dem ganska tidigt att hålla flaskan själv (typ 3-5 månader) när de ligger ner.

▪ Om ej helamning – vänj kottarna vid rumstempererad (och på sikt kanske till och med kylskåpskall) ersättning så slipper du hålla på och värma hit och dit. Att ha färdiga flaskor eller tetror redo att klippas upp nära spjälsängen spar tiiid. Plus att man då kan mata överallt – på tunnelbanan, i parken, i bilen utan att vara beroende av termosar med varmvatten, vattenkokare eller mikrovågsugnar. Precis i början tar det dock för mycket energi för deras småkroppar att värma kall vätska i magen, så vänta några veckor.

▪ Om ni misstänker mjölkallergi, se till att få mjölkfri ersättning på recept – då blir det mycket billigare!

 

SÖMN (ER OCH BARNENS)

▪ Sov själva i skift om ni kan (beroende på amning etc). Dela upp natten och bestäm att tex 22-03 tar en av er alla matningar/blöjbyten etc, och 03-08 tar den andra allt. Sov med öronproppar, gärna i ett annat rum, så att ditt sovskift blir så ostört som möjligt. (Det är inte elakt mot barnen, ha inte dåligt samvete!) Och sov när bebisarna sover även på dagen om det går. Byt av varandra – första tiden får man inte så mycket vuxentid tillsammans ändå, så prioritera sömnen allt vad ni kan.

▪ Det kan vara bra att inte ha FÖR tyst runt barnen, så att de vänjer sig att sova bland folk. Ha en radio på i bakgrunden, tassa inte för mycket. (Undantaget är förstås kolikbebisar eller barn som aldrig sover – där gör man allt för att inte väcka dem.)

▪ Småbarn, och särskilt tvillingar, tycker ofta om att ligga lite trångt. Ihoprullade täcken/handdukar eller babynests i spjälsängen avgränsar, då kan många barn sova bättre. Det är också ett bra knep för att dela på två som lätt väcker varandra i samma säng.

▪ Det som funkar ena veckan kanske inte funkar nästa, på gott och ont. Om en bebis plötsligt vägrar att sova i spjälsängen, testa vagnen, er egen säng, famnen eller vad som helst. Det som funkar är rätt! Det betyder inte att spjälsängen kan åka till tippen, för två dagar senare kanske det går alldeles utmärkt att sova i den igen. Det som inte funkade igår, kan absolut funka i morgon.

▪ Vyssanlull-tassar på sängen funkar för vissa. Men inte för andra, så det går säkert att hitta via bekantskapskretsen eller på Blocket så slipper du betala fullt pris för nåt du inte vet har effekt förrän du testat.

▪ När de första veckorna helt utan rutiner är över, börja försöka hitta egna rutiner att följa. Vänta inte tills bebisarna verkar trötta på kvällen innan ni lägger dem – välj ett klockslag (18-20) och börja natta dem då varje kväll oavsett om de verkar trötta. Då slipper ni förhoppningsvis sitta med övertrötta barn kl 22.30 och undra vad som hände.

▪ Med tiden funkar samma princip ofta bra dagtid. Välj fasta tider för deras sovpass, eller välj tidsintervall (efter 2, 2,5 eller 3 vakna timmar är det dags att sova igen). Det kan ta tid att hitta rätt rytm och tyvärr är det inte säkert att båda bebisarna har samma, men skam den som ger sig.

 

ALLMÄNNA TIPS

▪ Tänk på att småbarnsår sliter på vilken relation som helst, och första året/åren med tvillingar är extra tuffa. Ta hand om varandra, kramas, försök låta bli att bråka om tramsiga småsaker, ha förståelse för att ni båda är trötta, svälj hårda ord och ta hellre en sansad diskussion nästa dag när ni båda mår bättre. Våga testa par- eller enskild terapi om ni känner att det behövs.

▪ Om du får bebisar som bara vill bäras eller vaggas till sömns, ta hand om ryggen. Bärsele, eller en pilatesboll att sitta och gunga på spar rygg och axlar. Börjar du få ont, sök hjälp fort. Innan de är ett år gamla väger de ofta 10 kilo styck, och det är inte ovanligt att behöva bära båda samtidigt. Din rygg och dina axlar ska hålla länge.

▪ När de blir äldre är en lekhage oslagbar. Det finns stora, eller bygg ihop två små. Perfekt att sätta dem i när de sitter/kryper etc så att du själv hinner duscha utan att vara rädd att de ska slå sig.

▪ Appen Babblarna eller Kidstv123 på Youtube är perfekt förströelse när du har gnälliga barn men behöver en paus. Utforska app- och youtube-utbudet överlag, det är bra att ha på tex bilresor.

▪ Appen Wonderweeks kan vara en skön bekräftelse på att man inte håller på att bli galen när det är gnälligt i kvadrat hemma. Den listar utvecklingsperioder och märker ut vilka veckor som barnen ofta är extra ”fussy”. Det kan också vara skönt att se att man förhoppningsvis bara behöver hålla ut ett par veckor till, sen kommer ”soligt väder” igen. Ta allt dock med en nypa salt, appen stämmer inte på alla barn. Kanske märker du att dina barn ligger ett par veckor före eller efter schemat, och då kan du ändå förutse ”stormar” och ”soligt väder”.

▪ Om man arbetar in rutiner blir det enklare med barnvakt, då vet du hur det fungerar och kan skriva ner det. Det går inte i början, inga barn har rutiner de första veckorna, men sakta men säkert kan du sätta rutiner.

▪ Avsätt en helgdag var för egen aktivitet efter några månader. Egentid räddar förhållandet många gånger. Släpp ut varandra på kvällsaktiviteter, ta en halvdag på stan etc. Obs, gäller båda föräldrarna, inte bara den som är föräldraledig eller den som jobbar.

▪ Om barnen inte sover (kolik, sjukdomar) – träna mental styrka. Gå in i ett vakuum och träna på att vara lugn till skrik, det hjälper massvis. Mindfulness-träning är superbra.    

▪ Det pratas mycket om synkning i tvillingsammanhang, att i princip allt går ut på att synka barnen. Det är inget misslyckande om det verkar omöjligt, barn är olika! Vissa behöver massor av sömn, andra inte. Vissa vill äta ofta, andra inte. På sikt, när barnen börjar äta mat, kan det till exempel vara smartare att synka mattiderna än sovtiderna (om båda inte funkar). Då behöver du bara hitta mikro och matstolar en gång per måltid, och om de sedan sover vid olika tidpunkter så får du egentid med ett av barnen – vilket faktiskt är mycket värt för er båda!

▪ Dela på barnen ibland. En av er stannar hemma (eller går promenad med bärsele) med den ena, den andra tar tvilling 2 i vagnen på egen utflykt. Inte nog med att du får uppleva enlingsföräldraskap för en stund och får egentid med ett av barnen, du hinner sakna det andra! Har du en Donkeyvagn kommer du dessutom kunna njuta av hur lätt du tar dig fram med vagnen i singelläge …

▪ Var beredd på att minst en främling per dag tilltalar dig alt pratar bakom din rygg. Tvillingar väcker uppmärksamhet! Du kommer att höra allt om kompletta främlingars tvillingbarnbarn, du kommer att märka att folk vänder sig om efter dig på stan. Ta det som en komplimang och skratta åt det tillsammans med andra tvillingföräldrar (folk är inte kloka ibland).

 

Förlossningsberättelse del 2, dagen D

Här kommer fortsättningen på min förlossningsberättelse, del 1 hittar ni här. Varning för megalångt inlägg. Jag kommer säkert missa hälften och ni fårh ha överseende med eventuella felstavningar och upprepningar, detta inlägg är skrivet under en månads tid på mobilen lite dutt här och lite dutt där. I alla fall. När vi lämnade mig så var det kvällen den 30:e mars och jag hade gått igenom en hel dag av kejsarsnittförberedelse men så blev det till sist inte av.

När jag vaknade klockan 06.30 den 31:a mars så gick jag igenom precis samma procedur som dagen innan. Det var kissprov, blodtryck och ctg för att se att bebisarna mådde bra. Och ingen frukost eller något att dricka eftersom jag än en gång fastade. Eftersom jag hade gjort det dagen innan och visste att jag hade klarat av det helt okej ändå så tyckte jag inte att fastlandet kändes sådär jättejobbigt. Det som var jobbigt var att inte kunna få några klara bud, barnmorskan sa bara att ”man får se hur det blir” och ”vi får vänta och se vad proverna visar”. Och stukad av gårdagens händelser ställde jag mig in på att jag bara fanns i något slags vakuum där jag liksom bara var i stunden utan att försöka se något slut eller något mål.

Det som tog upp det mesta av mina tankar och min oro här var att en barnmorska nämnt det här med trombocyterna som ska vara på en viss nivå för att man ska kunna sätta spinalbedövning och att mina dagen innan varit låga. Jag var inte sugen på att få en spruta i ryggen och vara vaken när några skär upp hela mig, men jag var VERKLIGEN inte sugen på att vara sövd under denna process. Att liksom inte få vara med när ens barn föds utan vakna upp mycket senare. Jag grät och grät när jag tänkte på detta tänkbara scenario och kände mig arg på SöS som inte hade gjort mitt snitt dagen innan eller ännu tidigare. De hade ju sett under en så pass lång tid att min kropp hade havandeskapsförgiftningssymptom så varför hade de dragit ut på det så länge. Det var en av få gånger jag kände mig orättvist eller dåligt behandlad under den tid jag låg inlagd på SöS, till största delen var allt så himla bra och proffsigt och all personal så bra!

Runt åtta kom en barnmorska in och skulle ta blodprov. Jag som hade gårdagens misslyckade försök till infart och blodprov i färskt minne var väldigt spänd och orolig att det inte skulle gå att ta något blod från mig, och precis som jag befarade lyckades barnmorskan inte få något blod från mig trots två försök. Grejen var också att jag ju knappt hade något bra självklart ställe att ta provet från. Ena handen hade en infart, andra handen hade två spruckna kärl och var svullen och gjorde jätteont, högra handen hade infart i armvecket och i vänstra armvecket misslyckades hon två gånger. Här var jag övertygad om att det inte skulle gå att ta något blodprov från mig och att jag pga detta inte skulle få göra något kejsarsnitt denna dag heller eller kanske inte över huvud taget (japp…en helt orimlig tanke som kändes helt rimlig precis då). Efter de två misslyckade försöken hämtade barnmorskan en kollega som skulle få försöka istället, och till min stora glädje var det en av de allra bästa barnmorskorna jag mött på SöS. Hon hade också råkat vara med mig vid flera tillfällen under graviditeten (vid ett ultraljud var hon med, och när jag var inlagd i januari och hade panik så tröstade hon innan jag blev ivägskickad med ambulans till Huddinge) så jag kände att vi hade lite mer av en relation och jag kände mig mer trygg. Hon lyckades ta ett blodprov på första försöket och det kändes knappt. Det är så viktigt vad en får för personal alltså!

Barnmorskan försvann iväg men kom tillbaka strax efter med ett dropp till mig, så att det inte skulle bli som dagen innan då jag låg hela dagen utan dropp. Sen var det bara att vänta igen. Jag har nog aldrig väntat så mycket på saker som under denna graviditet. MEN så plötsligt runt tio kom barnmorskan in igen och sa att ”jahapp då blir det snitt nu snart då” (typ, kommer inte exakt ihåg av förklarliga skäl). Då började adrenalinet pumpa och jag började gå in i en bubbla av fokus igen. Samtidigt som jag försökte förbereda mig mentalt på detta som nu verkligen verkade bli av (och som ju inte går att förbereda sig på eftersom jag inte alls visste vad som väntade) så tog jag den där duschen igen där jag med hjälp av Tomas tvättade av hela mig och sen hasade jag till min renbäddade säng och satte än en gång på mig operationsstrumporna och la mig ner och väntade på det som skulle hända. Jag visste ju inte hur det skulle bli så jag försökte bara vara i det där vakuumet och inte se något framåt alls. Jag hann inte ligga där länge alls innan barnmorskan kom in igen och frågade om jag ville ha katetern insatt på rummet eller om jag ville vänta tills bedövningen (alltså spinalbedövningen eller vad det nu heter) satts. Ehhehe är det ens en fråga?? Jag valde SJÄLVKLART att få den efter bedövningen. Jag skulle aldrig välja att få en kateter obdövad någonsin. 

Eftersom jag i övrigt var färdigfixad med infart och sådär så låg jag bara kvar i sängen och väntade och efter detta är allt lite luddigt så nu har jag inte exakta klockslag och kommer inte ihåg precis allt. Det hela gick i alla fall väldigt snabbt. Min bästa barnmorska kom och sa att nu är det dags och så tog hon och en annan barnmorska tag i min säng och körde ut mig ur rummet, genom korridoren till hissen och ner till förlossningsavdelningen där snittet skulle äga rum. Det var väldigt märkligt att skjutsas genom korridorer och åka i en hiss där andra ”vanliga” människor var. Jag selade liksom hiss med personer som skulle på sin lunch och jag låg där i mina sjukhuskläder jättenervös och skulle alldeles snart vara med om det största i livet typ.

Vi kom till operationsrummet och möttes av tre kvinnor med snälla och trygga ögon. Yes kände jag, jag älskar kvinnor! Jag känner mig så mycket mer trygg med kvinns alltså. En av dem pratade med mig och gick igenom vad som skulle hända nu, samtidigt som de andra förberedde och fixade allteftersom hon pratade. Och rummet fylldes på med människor. Jag var så otroligt nervös och på spänn och har ingen aning alls om hur många det egentligen var, men jag tror att det var runt tio stycken som mest. Allt gick väldigt väldigt snabbt men kändes verkligen inte stressat, utan mer effektivt och som att de verkligen visste vad de gjorde och hade gjort detta hundratals gånger innan (och så var det säkert också). Det gjorde mig lugn mitt i alltihopa ändå. Jag flyttade mig från sängen till operationsbordet och fick dricka någon illasmakande shot som jag inte kommer ihåg varför jag fick. Sen efter shoten fick jag instruktion om att kuta med ryggen för att de skulle lägga bedövningen. Alltså detta moment hade jag verkligen fruktat efter alla skräckhistorier om hur ont det gör, och att jag trodde att jag inte skulle kunna kuta tillräckligt pga enorm mage och att de inte skulle kunna bedöva mig och skulle behöva söva mig istället. När jag satt där och försökte sjunka ihop som en potatissäck var jag väldigt väldigt väldigt nervös och nära att klappa ihop totalt. Det såg en av de underbara kvinnorna i rummet så hon satte sig framför mig och pratade med mig och försökte lugna mig. Jag tror att jag la typ all min vikt på henne och försökte andas i fyrkant och tänka på att andningen skulle vara lugn och djup och ljudlös, för när jag läste om förberedelse för en förlossning var det sån andning man skulle ha för att slappna av maximalt. Men samtidigt grät jag stora tårar som droppade ner på henne. Det var verkligen den jobbigaste stunden på hela förlossningen. Sen stack narkosläkaren bakom mig in nålen och  visst gjorde det ont och var obehagligt men verkligen inte SÅ ont som jag trodde. Det obehagligaste var att det kändes som att hon satte in nålen, tog ut den, flyttade upp den ett snäpp, stoppade in den igen osv. Men det kan hon väl inte ha gjort? Nålen måste väl vara steril? Jag tänker att det bara var effekten av att bli stucken där i ryggen typ? Eller så var det så att hon stack om och om igen. Oavsett var det inte lika jobbigt som jag trodde med bedövningen. Och sen när bedövningen var klar så hjälpte de mig att lägga mig ner väldigt snabbt, och så kopplade de på alla olika grejer (jag tror i alla fall att det var först nu allt kopplades på men kan som sagt ha glömt). Jag fick elektroder på bröstet, kateter i urinblåsan, blodtrycksmanchett på armen och eventuellt något in i infarten (?) och så fick jag instruktion om att lägga ut armarna rakt ut från kroppen och säga till ifall jag skulle börja må illa. Och om jag mådde illa. Det kom så snabbt över mig så att det golvade mig totalt och jag var säker på att jag skulle spy ner hela rummet. Eftersom jag hatar att kräkas och tycker att det är en av de värsta känslorna som finns att vara illamående så fick jag lite panik. Anledningen till illamåendet var att mitt blodtryck gått ner snabbt och blivit jättelågt vilket tydligen är väldigt vanligt så de var förberedda på att det skulle kunna hända. Tomas berättade efteråt att jag var helt vit i ansiktet när trycket störtdykt sådär. Jag stammade fram att jag mådde väldigt väldigt illa och fick då efedrin in i ena infarten och då blev det snabbt bättre. 

Här någonstans kom de två läkarna som skulle göra själva snittet in och min sjukhuskappa drogs bort från magen och jag låg där och kände mig väldigt avklädd i det mycket ljusa rummet som var fullt med folk. Men det tänkte jag inte alls så länge på. Överlag var jag igenom hela förlossningen väldigt lite självmedveten vilket var en befrielse. Jag trodde att jag skulle hålla på och tänka mycket kring hur jag såg ut och betedde mig men det klarade jag mig väldigt bra ifrån. Båda läkarna som skulle göra snittet hade jag träffat dagen innan när de var hos mig och förklarade varför snittet inte blev av då. De ställde sig vid operationsbordet och pratade lite om hur de skulle göra. Sen sa den ena ”kan vi ta en time out?” varpå jag tänker ”jaha det blir inget de har hittat något fel”. Men tydligen är det bara så de säger när alla ska släppa vad de håller på med för att köra en presentationsrunda. Jag var superrädd för att jag skulle behöva presentera mig för jag låg ju där med gråten i halsen, men det slapp jag. Och när alla presenterat sig skulle de börja göra själva snittet. Först kontrollerade de om bedövningen var klar. Den ena läkaren sa att han skulle nypa mig i magen med en pincett väldigt hårt och att jag skulle säga till om jag kände något. Jag var ÖVERTYGAD om att jag skulle känna det för jag hade fortfarande känsel kvar i benen, men när han nöp så regerade jag inte ett dugg. Jag frågade nog till och med om han inte skulle nypa någon gång, så uppenbarligen hade bedövningen tagit bra. Det hela kändes väldigt klassiskt. Det går liksom inte att föreställa sig att en ska vara så bedövad att inget gör direkt ont på en, och att de ska skära i en i vaket tillstånd?!?

Eftersom bedövningen satt som den skulle var det dags att börja skära. Jag hade den väldigt snälla och trygga barnmorskan vid mitt huvud som berättade lite då och då vad som hände efter min önskan, och Tomas satt precis vid mitt huvud och pratade för att distrahera mig från det läskiga faktum att de skulle skära upp hela min mage. Jag hade sagt innan stt jag ville att han skulle kunna prata hela snittet igenom ifall det behövdes och han hade förberett lite olika saker att berätta. Exakt vad han sa var rätt oviktigt, men bara att ha hans röst som något att klamra sig fast vid var väldigt värdefullt för mig. Att säga till innan så att personen hinner förbereda sig är ett tips till alla som ska genomgå kejsarsnitt och har ngn med sig. Antagligen är den personen också rätt nervös och kan säkert h svårt att komma på något bra att babbla på om där och då. 

Men nu återgår vi till födandet. Läkarna  meddelade att de skulle börja skära och jag ville i den stunden slänga mina bedövade ben på ryggen och fly därifrån för jag var så rädd. Jag vet inte exakt vad jag var rädd för men jag tänker att det jobbiga för mig var att inte veta alls vad som väntade, både med att bli snittad och det som händer efteråt. Men sen när de väl hade börjat så lugnade jag ner mig, för precis som alla beskrivit men som man inte fattar så känns det att det bökas runt men det gör inte det minsta ont över huvud taget. När jag förstod att det faktiskt inte alls gjorde ont så var allt mycket lättare och efter kanske 5-10 minuter efter att de börjat så sa barnmorskan att vi snart skulle höra ett slurpande ljud och att det var fostervattnet från ettan som sögs ut och att det då bara skulle dröja sekunder innan det första barnet var ute. Mycket riktigt hördes snart ett blött ljud men jag var säker på att det var någon som nös och frågade oroligt om det var en nys eller fostervattnet. Jag ville ju inte att någon där bakom skynket skulle nysa in i min öppna torso. Barnmorskan skrattade och sa att det var fostervatten och ingen nys, och strax efter det kände jag hur de bökade omkring lite extra och 11.11 föddes vår första dotter. De lyfte upp den lilla lilla krabaten bakom skynket och ett ynkligt skrik hördes. Och det där ynkliga lilla skriket var det bästa skrik jag hört i hela mitt liv. Jag hade ju hemska orostankar om att barnen skulle vara döda men när jag hört skriket så slappnade jag äntligen av, på ett sätt jag önskar att jag hade kunnat slappna av i hela graviditeten. De kom upp med den lilla skrikande ärtan till mitt huvud, men eftersom jag var uppkopplad med en massa sladdar så kunde jag inte omfamna henne och hålla henne nära som jag ville. Istället grät jag bara av chock och lycka och nio månaders nervositet som släppt samtidigt som jag pratade lågt och pussade henne på huvudet och försökte gosa med min kind mot hennes typ. Sen efter någon minuts (?) gos (hade iiiiingen tidsuppfattning här) tog de med henne in i ett rum brevid för att mäta, väga, göra apgartest och fixa med navelsträngen. Då fick Tomas följa med och jag lämnades ensam. Det skulle kunna låta som att detta var en hemsk upplevelse men jag var väldigt trygg med att både Tomas och den snälla barnmorskan var med, och jag fick lite chans att smälta det som just hänt. Dessutom var det ju inte slut än utan de höll fortfarande på att böka omkring inne i mig. Tvåan skulle ju också ut. Och det gick snabbt det. Klockan 11.14 slörpar det till igen och ännu ett litet skrik hörs. Vår andra dotter är född. Jag hade inte slutat gråta efter den första så det rinner på i ett stadigt flöde. Jag tror att tomas är med när hon föds men varken han eller jag kan komma ihåg hur det faktiskt var, men vi har bestämt att han var det. Efter lite kindgos med lillpan tas hon ut i rummet brevid hon också och jag lämnas helt ensam (med ca åtta personer som hanterar min nedre kropp på olika sätt så helt ensam var jag ju inte direkt..). Detta var inte heller traumatiskt eller jobbigt på något sätt utan en skön liten paus för mig att smälta allt. 

Jag hade fruktat mycket för tiden efter snittet när de skulle sy ihop allt igen men det kunde jag typ inte tänkt mindre på. Jag hade både Märta och Lilly på mitt bröst och låg typ och bara tittade på dom helt förtrollad. Men jag tycker att ihoplappandet kändes mer än upskärandet, verkligen inte så att det gjorde ont men det var väldigt uppenbart att de höll på med något där. Jag skulle chansa på att det tog runt 20-30 minuter att sy ihop allt igen och när det var klart skjutsades vi till uppvaket tillsammans. Det var väldigt märkligt och mäktigt att åka igenom samma korridor som 45 minuter tidigare men nu med två barn på mitt bröst istället för inne i min mage. Också märkligt att åka igenom korridorer och i en hiss där det var en massa andra. Jag ville helst stänga in oss och bara vara vi, inte ha en massa andra människors kladdiga blickar på våra nya små barn. Det kändes verkligen som att deras leenden och blickar smutsade ner det nya fina oförstörda. Det var lyckligtvis en rätt snabb färd till uppvaket och där fick vi ligga bakom skärmar så att det fick vara vi. Vi låg på uppvaket i cirka en och en halv timma och under den tiden fick jag amma, dricka energidryck och försöks röra på mina ben. När jag kunde vicka på på tårna och röra lite på benen fick vi åka tillbaka till avledning 63 och vårt rum (så HIMLA glad var jag att vi hade vårt egna rum och slapp dela med ngn annan familj, det tycker jag att alla ska få ha!). Tiden på uppvaket tyckte jag bara var härlig. Vi fick ligga och börja lära känna varandra och självklart var jag och Tomas sådär härligt och charmigt förtrollade av våra nya små barn och ooh:ade och ahh:ade över allt dom gjorde. Vi fick också en hel del vatten på våra kvarnar för exakt alla som kom sa hur otroligt fina de var och hur duktiga de var på att amma. Jag sög i mig som en svamp och kände en så himla stark kärlek (dock blandat med enorm rädsla och oro för vad som skulle hända nu, hur vi skulle kunna ta hand om dom små grynen, om vi skulle kunna älska dom tillräckligt, om vi skulle räcka till). 

När vi var tillbaka på rummet så fortsatte vi försöka amma och så kom det in folk lite då och då för att kontrollera mitt blodtryck (som inte gick ner) och massera på min mage för att livmodern skulle dra ihop sig (ajajaj alltså SÅ ONT gjorde det!!!). Jag hade också förlorat alldeles för mycket blod så jag fick ett dropp med järn. De var också inne och bytte min binda eller förlåt jag menar blöja och tömde katetern lite då och då. Jag kunde inte röra mig alls pga smärtan i snittet, jag tror att jag låg stilla i ett dygn ungefär. Det gjorde inte ont om jag bara låg där eftersom jag fick en masssa tabletter och morfindropp för det, men försökte jag röra mig gjorde det väldigt ont och strålade på ett konstigt och obehagligt sätt inne i kroppen. Sen vet jag inte riktigt vad vi gjorde den där allra första tiden, det hela är som ett stort ludd bara. Men jag antar att vi fortsatte tindra över våra två alldeles perfekta döttrar :))


Första bilden på Märta och Lilly och första gången vi alla tre träffades <3

Sen följde fyra dagar till på sjukhuset men det tar vi i nästa del i förlossningsföljetongen! Har jag missat något avgörande eller vill ni veta ngt jag inte skrivit så fråga vettja!

Midsommarfirande

Jag har aldrig aldrig firat midsommar i stan. I hela mitt liv. Alla år från att jag var 0 tills att jag var 28 har jag varit på kollo över midsommar. Förra året fick jag inte komma ut på den perioden pga jävla pissig äcklig människa, men då var jag i Skåne och firade istället. Precis vid havet! I år såg allt av förklarliga anledningar lite annorlunda ut. Vi hade någon slags tanke om att vi skulle åka till Österlen till en av mina bästa kompisars familjeställe, och så hade Tomas kunnat åka över till festen vid havet på kvällen men det kändes som ett alldeles för stort projekt. Speciellt eftersom vi inte har någon bil vi vill använda för tillfället. Tågresorna hade hunnit bli superdyra och att hyra bil över midsommar hade också blivit superdyrt. Och så allt meck med att packa och förflytta hela vår lilla familj. Det blev för mycket. Så vi var hemma i stan och firade hos min mammis med familj och släkt. 


Detta var den enda lille midsommarstången och egentligen det enda midsommarpyntiga. Förutom jag och Tomas som hade klätt oss i blomsterskrudar dagen till ära.


Det var ett väldigt mysigt firande med god mat osv, men alltså det här med midsommar i stan är ändå inget för mig. Jag gick runt med lite ont i magen och småångest hela dagen för att det inte kändes somrigt på riktigt. Men det här året blir ju något slags mellanår, för det går liksom inte att göra sommaren så som vi brukar med två så pass nya bebisar. Jag läser och hör om folk som turnerar Sverige runt och upplever saker och kanske till och med åker på någon utlandsresa även om de har små spädisar, men det är verkligen inget som känns möjligt (eller ens speciellt roligt) för oss. Jag kan inte riktigt förstå. Men det kan väl antagligen ha att göra med att vi har två smågrisar och den monumentala skillnaden från att ”bara” ha ett. Det är lättare att ett barn kan hänga på lite kanske, börjar våra gnöla samtidigt (vilket de väldigt ofta gör) så får ju allt vi håller på med sättas på paus eftersom vi båda behövs för att trösta, bära, mata eller vad det kan vara. Eftersom att de allt som oftast också ratar vagnen så finns det ingen liten paus i att ha med den och kunna gå långa promenader eller så, det funkar väl kanske 10 minuter men sen ska det bäras istället. Det gör oss ju också lite låsta upplever jag. Jaja. Utsvävning. Det var i alla fall vår midsommar. Nu blir det bara mörkare igen hörrni, tjofaderittan lambo *ångestpanikskrik*

(Min klänning är från hm ifall ngn skulle undra)

En nattning

Igår kväll hade vi bestämt att vi skulle försöka natta pärtan och Lillbert i sängen. Annars har de hittills allra mest somnat på oss när vi sitter i soffan och tittar på tv och så har vi tagit in dem till sovrummet när jag ska lägga mig och då lagt över dem på mig. Men eftersom de *peppar peppar ta i trä* verkar sova rätt likadant varje natt nu och vi försiktigt vågar börja hoppas på något som liknar en rutin så tänkte vi börja försöka med sängnattning istället, för att sedan kanske till och med kunna avancera till att natta dem i egen säng. Pga deras extrema närhetsbehov sover vi just nu tillsammans i sängen alla 4 och även fast det är hiiiiimla mysigt skulle det ju vara skönt för alla om de kunde sova i egen säng. 

I alla fall. Klockan halv nio bytte vi blöjorna och gick in i sovrummet och la oss bredvid varsitt barn. De fick ha sina nappar att snutta på och sina snuttefiltar lite halvt över ansiktet som vi märkt att de gillar. Så låg vi där med två bebisar som halvsomnade till men vaknade igen och snurrade omkring och babblade och somnade till igen. Vi sjöng igenom hela arsenalen av godnattsånger och klappade i pannan, och efter en och en halv timma sov båda bebisarna och Tomas så sött. 


Då smög jag upp och borstade tänderna och tvättade ansiktet och hoppade i pyjamasskjortan och gled sen ner i sängen igen. Då gick Tomas upp och fipplade med lite saker och jag somnade brevid mina två små snusande barn :’) och så sov vi hela familjen hela natten igenom med bara två snabba och smidiga uppvak för matning. Klockan åtta (!!!!) vaknade vi igen och gick upp för dagen och nu på morgonen hann vi båda duscha. Alltså sånt himla flyt hela kvällen, natten och morgonen! Så härligt! Idag väntar ett besök på BVC där vi ska träffa vår föräldragrupp. Jag har också en plan att filma lite klipp under dagen och försöka få ihop en liten film om vår dag. Vi får se hur det går..hehe. 

Natt och dag

Inatt klockan fyra efter att vi utfodrat smågrisarna med ett litet nattmål så låg jag och gjorde knipövningar och magövningar i sängen (hinner ju för tusan aldrig annars) samtidigt som jag försökte komma till ro. Då hörde jag ett bekant hulkande utifrån vardagsrummet och störtade (eller njaaaa snarare försiktigt lirkade) upp ur sängen. Och ja mycket riktigt så var det som jag trodde en katt som kräktes. Tjoho. Mitt på mattan låg allt maginnehåll. Plus att hon kräkts på några fler ställen. Jag torkade upp kräket bäst jag kunde och försökte tvätta av mattan i badkaret lite tyst för att inte väcka någon. Sen gick jag och la mig igen med största försiktighet. Hör ännu en gång hulkande. Svor tyst för migsjälv  och lirkade mig ännu en gång upp och torkade kräk. Jag försökte också prata lite med katten och ta reda på hur hon egentligen mådde. Då fastnade hon med en klo i tyget i soffan och när jag försökte hjälpa henne fräste hon och reste ragg. Så fick jag försiktigt försöka hjälpa henne ändå för hon kom verkligen inte loss. Efter ett tag lyckades jag. Hon sprang då in på toa och försökte bajsa men kunde inte. Hmmm detta scenario kände jag igen från en jul för några år sedan när hon var förstoppad och då tillslut lyckades bajsa under soffan. Jag gick och la mig igen eftersom inget mer verkade hända. 5 minuter senare, hulkande igen. Jahoopp upp igen då. Torka kräks torka kräks. Och så kollade jag in under soffan och historien upprepade sig hörrni. En STOR korv låg där och stank. Jag gick och hämtade papper och torkade upp och sparade tillbaka till sängen igen. Äntligen över! Äntligen sova igen! Katten låg och mös i sängen efter den stora pärsen, åh så mysigt för oss alla. Tills jag upptäcker att lite bajs varit kvar i rumpen på henne och hon har spritt detta lite överallt i sängen, på täcken och lakan. Tjo to the ho! Alltså tröttman då!!! Bara att ställa sig upp på en pall och försöka dra fram rena lakan och byta ut hela alltet.

Sen sov vi alla någon timma till innan märtsson och Lillbert slog upp sina blåa ögon och tyckte att det var dags att gå upp :—–))))) kaffe?? Ja tack! 

Här har vi lilla stackars plutten som legat helt utslagen hela morgonen :((

Det är ett himla kämpande med katter och småbebisar, men väldigt mys när det är mys. Och det blir väl förhoppningsvis bara bättre och bättre. Jag hoppas de blir bästisar <3<3<3

Eftersom natten varit så kämpig gick vi och åt utefrukost ”imorse” (läs halv tolv) på konditorn och bagarn. Perfekt aktivitet för dessa zombies. 

BB-väskan the kejsarsnitt och tvilling edition

I väntan på förlossningsberättelsen nr 2 som jag sakta men säkert filar på så tänkte jag skriva ett inlägg om min bb-väska för det var något jag googlade febrilt på innan jg skulle packa den för inzpo. Jag har ju en rätt specifik förlossning med planerat kejsarsnitt och tvillingar, så alla kan kanske inte bara copy pasta.

Min bb-väska hann stå lääänge i sovrummet eftersom den först hetspackades ihop av en stressad Tomas i januari där när tvillingarna höll på att komma alldeles för tidigt. Den gången packade Tomas den efter min instruktion över telefonen och den var rätt dålig måste jag säga. Det är svårt att över telefon komma på allt en kan vilja ha på sjukhus. Så när jag fick komma hem därifrån så packade jag en riktigt redig bb-väska, och allt eftersom veckorna gick byttes saker ut och annat fylldes på så när jag lades in på sös visste jag knappt vad den innehöll. Jag har inte heller dokumenterat någonstans vad jag faktiskt hade med i den, så jag kommer inte exakt ihåg MEN jag vet precis vad jag faktiskt använde!

Väskan kan delas upp i två delar, före och efter. Eftersom jag var inlagd ett tag innan själva snittet ägde rum så hade jag en del packning som verkligen var skönt att ha då men som jag inte alls använde efter, och vice versa.

Saker som absolut kom till användning innan förlossningen:

Mjuka och sköna byxor. Jag hade flera par nedpackade i väskan och jag använde nog inte alla, men det var väldigt skönt att ha byxor som kändes som pyjamasbyxor men ändå var lite ”uppklädda” så att jag kunde röra mig i korridorerna utan att känna mig så avklädd. Jag hade exemepelvis med haremsbyxor jag köpt på HM som jag liksom hade under kanonkulemagen, och gravidleggings från Boob som var de skönaste sköna.

Stor kofta. Jag hade en stor och lång kofta som jag drällde omkring i så fort jag var utanför rummet för att, precis som med byxorna, känna mig lite påklädd.

Tofflor. Jag hade bara ett par mjukistofflor som var rätt dåliga i kombination med hala sjukhusgolv (höll på att gå ner i split flertalet gånger) men de var ändå bättre än inget alls. Men jag skulle rekommendera ett par rediga och riktiga tofflor med sula. Skönt att bara sätta i fötterna och itne behöva knyta några skosnören eller så i höggravidt tillstånd.

Dator eller annan underhållning. Alltså timmarna inlagd på sjukhus gick SÅ ORIMLIGT LÅNGSAMT. Jag hade datorn med och småtittade på saker jag inte riktigt brydde mig om, men ändå skönt att ha något att vila tankarna lite med. Jag tyckte också att det var himla skönt att läsa böcker, inte lika mycket intryck som med ett program eller en film och jag kunde inet hålla på med mobilen samtidigt vilket var vilsamt och nyttigt.

Öronproppar!!!! Det låter på sjukhus. Hela tiden låter det. Pip från rum där det larmas, barn som skriker (jag låg ju inlagd på en avdelning där det också fanns nyförlösta föräldrar med nyfödda bebbar), sköterskor som pratar (jag låg en av gångerna precis bredvid sjuksköterskeexpeditionen = konstaaaaaaant prat) osv. Jag hade silikonöronproppar som stänger ute ljud så otroligt bra. Megatips!

Egen kudde. Jag hade inte med mig egen kudde den sista omgången men då fick jag några exrakuddar av en snäll barnmorska som såg min smärta. Jag kunde ju inte ligga på rygg och sova men var tvungen att ligga på rygg rätt ofta när alla ctg:n osv skulle tas. Då var det skönt att ha en extra kudde att bulla upp under ryggen så att det i alla fall gick utan att börja störtgråta av smärta. När jag sov bullade jag upp under magen eller mellan benen så att det gick att sova så. Det är egentligen väldigt märkligt att gravida kvinns som ligger inlagda inte automatiskt får flera kuddar för jag kan inte tänka mig att jag var den enda som behövde bygga upp som en liten borg kring mig av kuddar för att kunna ligga någorlunda bekvämt.

Necessär innehållandes det viktigaste för att känna sig fräsch. Typ tandborste (glöm ej!), duschkräm i någon lite neutral men ändå god lukt (annars finns bara handtvålen att tillgå som luktar inget alls/sjukhus), hårsnoddar och borste (glöm inte borste för tusan det gjorde jag en av gångerna=dreads i nacken pga ligger så mycket och gnossar med huvudet i kudden),

Egen mat. Alltså har en möjlighet skulle jag aaaabsolut rekommendera egna matlådor. Maten på sös lämnade verkligen mycket att önska, speciellt för mig som vegetarian. En kan ju köpa mat på sjukhuset också, men det är väl generellt svinadyrt.

 

Efter förlossningen bodde jag i landstingets sjukhusskjortor och nättrosor de första dagarna. Sedan efter ett tag avancerade jag till mina egna trosor men behöll sjukhusskjortan. Så det blev inte så mycket användning av alla olika klädesplagg jag packat med mig som typ amningslinnen osv. Detta har såklart också att göra med att jag mest låg på rummet och behövde inte ”klä på mig” för att inte känna mig alldeles naken i korridorer och gemensamma utrymmen. Meeeen

saker som absolut kom till användning efter förlossningen var:

Trosor med hög midja. Jag hade med mig ett trepack gravidtrosor från Lindex med hög midja (alltså höööööööög midja..HÖÖÖÖÖÖG). Eftersom snittet gjordes ungefär i trakten där vanliga trosor har sin linning, och magen dessutom är väldigt svullen och gör ont efter operationen (i alla fall för mig) så var dessa trosor guld värda. Jag önskar jag hade haft fler än tre par för dessa var de enda jag kunde ha den första månaden typ. Det blev mycket tvättande. Snåla inte med dessa utan bara köp. Så skönt att slippa känna något skära in!

Våtservetter. Jag kunde inte röra mig ur mig säng de första 24 timmarna efter snittet på ett ungefär, så det var skönt att ha våtservetter vid sidan av sängen för att kunna tvätta av händer och ansiktet och lite svep under armarna för att känna sig lite mer fräsch.

En bok. Skönt att kunna koppla bort lite och läsa emellanåt…………….HAHHAH LOL. Jag skulle aldrig hunnit läsa en rad.

Sköna och mjuka amningsbh:ar. Jag hade två från lindex och två från hm (tips på hm:s..de är svinsköna) som jag hade på mig helahela tiden. Att hålla på och krångla av särken vid varje ”natt” och ta av bh:n var inte på tal, så viktigt att de är sköna och mjuka och går att sova med. Oavsett om en vill amma eller inte kan det ju vara skönt att ha tänker jag, för det är lätt att ligga hud mot hud och de håller allt ömt lite på plats.

CHOKLAAAAAD och banan. Jag hade konstant en kaka med apelsinchoklad i en låda bredvid sängen för att kunna slänga in snabbt i munnen när tillfälle gavs. Eftersom maten på sjukhuset var så dålig så var chokladen som efterrätt det som blev lite kuligt med varje måltid. Behövdes också en stödbanan då och då. Eftersom det var väldigt bestämda tider för maten på sjukhuset var det skönt att ha lite egen frukt på rummet när en blir akuthungrig vid fem på morgonen och det är tre timmar kvar till frukosten.

KAMERA! Glöm inte!!! Glöm inte heller laddare!

Saker jag trodde jag skulle behöva använda men som jag inte rörde:

Amningsinlägg. Levde i någon slags bild av att mjölken bara skulle rinna och rinna och fläcka ner alla kläder. Ickepicke, inte ett enda inlägg behövde jag.

Purelansalva till bröstvårtorna. ALLA får ju olika sår och problem med brösten trodde jag så jag hade laddat upp med en massa salva och amningsnapp för att kunna hantera dessa smärtor men jag hade inga problem alls med det. Så otroligt skönt (och oväntat..känns som att jag annars drabbats av det mesta skit som kan komma med en graviditet).

Till bebisarna hade vi med oss:

Två pyjamasar med fötter i storlek 44

Fyra bodys i storlek 44

Två bodys i storlek 50

Två byxor i storlek 44

Två byxor i storlek 50

Strumpor

4 mössor

2 filtar som vi hade sovit med så att de skulle lukta oss

Vad vi använde: 2 filtar (som blev nedkräkta/neddregglade rätt snart så ta med fler filtar!!) och 2 mössor. That´s it. De var nakenfisar mesta tiden för att lätt kunna läggas hud mot hud med oss. Sedan när de låg nedpackade i den lille vagnen hade de filtarna på sig och en massa sjukhusfiltar och täcken, ibland hade de på sig små mjuka landstingskläder. Vi hade alltså ALLDELES för mycket kläder till dom med oss. Jag trodde att vi skulle vilja använda en massa megagulliga egna kläder men icke sa nicke. När vi åkte hem så klädde vi på dom pyjamasarna och körde sedan med filtar runt om för att de skulle hålla värmen. Detta kan såklart vara olika för alla, men vi hade kunnat skippa typ allt till dom.

Det viktigaste Tomas hade med sig var en hoodie, bra för att snabbt kunna vara hud mot hud med de små gosegrynen. Annars använde ju han bra mycket med kläder än jag, men jag har ingen koll på vad han hade eller inte hade så det får ni fråga honom i sånt fall :—))))

Jag har säkert glömt en massa, men här har ni i alla fall något att gå på. Jag skulle säga till alla er som googlar febrilt efter vad ni ska packa ner att skit lite i hur mycket det känns som att ni packar ner, packa och packa så att det känns bra och under kontroll. Jag använde ju verkligen inte allt men det var ändå skönt att ha utifallatt.

Sjukhusstalj i mjuka braxor och landstingsskjorta.

Tecken på att jag blivit förälder

Mina senaste googlingar:

”Hur många gånger kan man micra kaffe?”

”Bebis nio veckor utveckling”

”Bebis nio veckor utveckling grinig”

”Bebis nio veckor utveckling vill inte äta”

”Bebis nio veckor vill inte ta flaska”

”Bebis nio veckor äter ofta”

”Bebis nio veckor hur mycket mat”

”Bebis nio veckor anknytningsperson”

”Bebis nio veckor minne”

”Efter förlossning när får man bada”

Det senaste jag lagt mina surt förvärvade slantar på:

  • Diverse gulliga shorts i pyttepytte storlek..och nej det är inga så kallade ”motivationsbyxor” för att jag ska ha något att peppa tillbaka mig själv till. I sånt fall skulle jag behöva peppa mig extreeeeeeeemt mycket………
  • Ersättning ersättning ersättning
  • Barnvagnhängen för över 500-lappen. Något jag innan bebis absolut inte kunde tänka mig lägga pengar på men nu fladdrar jag lätt och ledigt iväg slantarna och gläds över den piffade vagnen..

Hur jag definierar en bra natt:

”Jamen nu har jag ju sovit halsittandes i några timmar med två små klumpar på mig och sen fast i en och samma stela sidoställning i några fler timmar med bara två uppvak på någon timma styck och matning och något blöjbyte”

Den ultimata bekräftelsen:

Ett stort leende från en miniperson som får hela hjärtat att smälta.

Vad jag räknar som en utflykt nu för tiden:

Promenad till Ica (7 minuter bort) eller kanske till och med farsta centrum (!!!) en tunnelbanestation bort. Omg packa ner den varma chokladen och pannkakorna med sylt asap!