Kategori: Föräldraskapet

Bebisbubbelupdate

Här kommer en update inifrån vår lille bubbla. Den där bubblan som verkligen inte alls bara är rosaskimrande och härlig, utan intensiv och känslostormande och gråtig och ångestig också. Inte konstigt (jobbar jag på att intala mig) eftersom vi både blivit föräldrar och fått två barn samtidigt som ska tas hand om, läras känna, hantera humör osv. Jag är ju också en känslig person deluxe (egenställd hsp-diagnos) som i vanliga fall gråter flera gånger i veckan och är väldigt mycket i mitt huvud. Och att få barn och allt som följer med det har inte gjort detta personlighetsdrag hos mig annorlunda direkt, snarare förstärkt det. Speciellt mycket eftersom livet lätt blir så isolerat. Jag märker direkt när jag kommer ut och träffar andra att det är lättare att hantera jobbiga känslor och komma ut ur huvudet och mer bara vara. Ja. Nog om bubblan, till uppdateringen. 

Nu har mörten och dillen funnits i våra liv i snart 7 veckor. Vi lär känna varandra mer och mer och förstå behov osv, men samtidigt så sker det en massa saker i bebisarna som omkullkastar allt vi trodde vi visste. Jag skrev ju förut om att jag trodde de gick igenom ett utvecklingssprång men blev tipsad om att man räknar veckorna från bf och inte verkliga födelsedagen, så det är inte förrän nu bebisarna ska gå in i sitt första utvecklingssprång. Och jajamensan japp det tror jag att de gjort. Vi har väldigt väldigt närhetstörstande bebisar som bara vill vara på en hela tiden. Det är också rätt tjorvigt med matningen och magarna, speciellt mörten verkar ha väldiga besvär med magont :(((( det gör så ont att se henne må dåligt och inte veta hur vi ska fixa det. Vi försöker hitta rätt i ersättningsdjungeln och ska nu försöka med nan ha för att se om lille maggen mår bättre. Vi har också köpt en dr brown-flaska efter tips om att den kan vara väldigt bra för små krångelmagar. Och så jobbar vi på med magmassage och jag ska äta mjölkproteinfri kost för att se om det påverkar. Jag har ju velat äta mer veganskt så det här blir verkligen en knuff i den riktningen. Nu när jag måste. Det är så lätt annars att bara tänk att jag ska ”sen” men ändå välja den vanliga creme fraishen i mjölkkylen och slänga in en näve choklad i munnen för att det är ju så gott. Nu FÅR jag inte och efter bara ett drygt dygn med denna kost längtar jag efter apelsinkrokantchoklad :—-)))) men jag ska kämpa på för kan det göra mörten och dillens liv lättare så är det värt det. 

Förutom tjorvet och magkrånglet som gör dagarna jobbiga så har både lillpan och Märtan verkligen vaknat upp de senaste dagarna och det är så himla kul! Alltså orimligt roligt på ett sätt som kanske ingen som inte är involverade med bebisarna kan förstå. Att få en lurig blick och ett leende tillbaka är SÅ fint och härligt och gör att hjärtat går sönder av älsk. Fattar ej hur jag ska kunna hantera när de börjar prata, skratta, gå osv :”’) Gud vad jag fram emot det! Att se sitt barn liksom växa fram och bli någon. Det är sånt som gör att den här tillvaron med sömnbrist, känslostormar, helt omkullkastat liv, kräkdoftande kläder, tvivel på sig själv osv ändå blir något väldigt väldigt fint.

  
Alltså kolla den här blicken 😭😭😭😭😭😭😭😭😭😭😭 dör av gullet!!!! 

(Vill blogga en massa om roliga saker och svara bra på alla era fina kommentarer men tiden räcker inte till tyvärr, men bara så ni vet ❤️)

Förlossningsberättelse del 1, upptakten

Okej då ska jag försöka få ner min förlossningsberättelse i text, både för er men också för min egen skull. Jag tänker att det är ett fint sätt för att minnas vad som faktiskt hände. Jag kommer dela upp det i flera delar för att det inte ska bli för mycket på en gång, och här kommer del 1. Upptakten.

Eftersom mitt blodtryck hade varit högt och läkarna befarade en havandeskapsförgiftning var jag inne på regelbundna besök på Sös för att ta trycket, göra ctg, ta blodprover och lämna urin. Den 29:e mars var jag på tillväxtultraljud och efterföljande havandeskapsförgiftningsuppföljning, och precis som alla andra gånger mådde bebisarna bra men jag inte lika bra. Och nu var mitt tryck så högt att läkaren bedömde att det var dags för mig att läggas in. Jag kände inte att det var speciellt jobbigt utan kände mer en lättnad att det kanske äntligen skulle hända något. Vi hade fått ett datum för vårt planerade snitt den 1:a april och detta var ju bara tre dagar innan det så rent utvecklingsmässigt visste jag att de bedömde att bebisarna var redo. Jag kände mig inte redo men det tänkte jag att jag nog ändå inte skulle gjort den 1:a april heller. Och att gå runt med högt blodtryck, som grädde på moset på alla mina andra krämpor, var inte så väldigt roligt. Så att bli inlagd kändes inte som någon jättestor grej. Jag och Tomas tog hissen upp till avdelning 63 och jag fick ett rum, som var mycket bättre än förra vevan jag var inne på avdelning 63 veckan innan. Så härligt att bara levla upp hela tiden i standard!

  
Sista bilden på magen.

Tomas åkte hem och hämtade min väska och kom och lämnade den och hängde lite. Jag fick veta att det skulle kunna bli snitt redan dagen efter och fick instruktioner om hur jag skulle förbereda mig inför detta. Jag fick en infart i handen (ajajaj), duschade och tvättade mig noggrant över hela kroppen, eller ja så noggrant jag kunde. Tomas fick hjälpa mig att tvätta saker som typ fötterna för det kom jag inte åt själv. Vid åtta åt jag en massa mackor för att ladda upp inför min fasta. Från klockan 00.00 fick jag inte äta något alls och från klockan 06.00 fick jag inte dricka. Tomas åkte hem till katterna och jag la mig i den obekväma sängen och lyssnade på en tråkig dokumentär för att tänka på annat. Jag var extremt nervös men samtidigt också förväntansfull och lite rädd. Tänka att jag skulle få träffa de små bebisarna som vi väntat på så länge redan dagen efter! Den lyckokänslan var obeskrivlig. Men att ha ett kejsarsnitt framför sig var otroligt läskigt och eftersom jag har rätt mycket katastroftankar så fantiserade jag om att barnen inte skulle leva och försökte förbereda mig på detta (va…??) så att det inte skulle bli lika jobbigt dagen efter (va igen?????).

Den 30:e mars vaknade jag vid 05 och kunde inte ignorera kissnödigheten. Jag vet att de vill ta blodtryck på mig när jag vilat så jag ringde på en undersköterska som kom in och tog det och gav mig en kopp att kissa i. Trycket var rätt bra och jag eftersom jag redan kände magen kurra av hunger frågade jag om det dropp jag tidigare fått information om att man kunde få för att inte känna sig hungrig eller törstig. Jag kunde inte få det än men hon sa att hon skulle föra min önskan vidare vid skiftbytet till nästa barnmorska som skulle få ha hand om mig och att jag skulle få det då. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna somna om men efter ett tag gjorde jag det och vaknade igen strax före åtta. Jag hade ett paket bröd i min låda bredvid sängen och det luktade så otroligt frestande och gott. Dålig placering av det alltså. Klockan nio trodde jag att jag hade en helt otroligt stark sammandragning men det visade sig bara vara ett hungerkurr som svepte genom min mage……:—))) Jag var riktigt ordentligt hungrig vid den tiden, men något dropp syntes inte till. Sedan runt klockan 10.15 fick jag besked om att snittet skulle bli av under dagen! Jag hörde av mig till Tomas snabbare än kvickt och han tog sin väska i handen och åkte till Sös omedelbums. Anledningen till att snittet skulle bli av under dagen var att mina trombocyter i blodet hade sjunkit och tydligen kan en inte få ryggmärgsbedövning om trombocyterna är för låga vilket de förklarade innebär att snittet måste utföras med en sövd mami = inget som någon föredrar.

Efter detta blev det action. Jag fick något dropp som skulle vara förberedande inför snittet på något sätt, däremot fick jag inte något som mättade min hunger eller lättade min törst så jag mådde inte sådär jättebra. Men jag fick veta att det antagligen skulle bli snittad runt klockan 13. Klockan 11 kom den läkare in som skulle genomföra operationen och pratade lite med mig om den. Här kommer jag inte alls ihåg vad som sades över huvud taget. Jag tror dels att det beror på nervositeten som såklart var i allra högsta grad närvarande, men också eftersom att jag var så himla hungrig. En stund efter detta kom en narkosläkare in och pratade lite snabbt om hur bedövningen skulle ges och hur allt var med det (ja det var en snyggis såklart..har hört historier om att alla narkosläkare är så otroligt snygga och mina erfarenheter bekräftar alltså detta).

  
Ctg efter ctg gjorde jag under dagarna jag låg inne. Så otroligt jobbigt var det eftersom jag fick så ont i ryggen av att ligga på ryggen så länge.

Klockan 12 kom en barnmorska in och skulle sätta in en ny infart eftersom den jag hade enligt henne var för liten, vilket senare visade sig inte stämma. Denna barnmorska hade tidigare tagit blodprov på mig och gjort det bättre än någon annan innan så min spruträdsla till trots var jag rätt lugn. Jag skulle bara veta vad som väntade….två gånger försökte hon sticka mig i handen och två kärl hade hon sönder. Det gjorde så förjävla ont så jag skrek och grät. Och när hon misslyckades andra gången (och rackade ner på mina stackars kärl) så kände jag bara att jag ville dra ut den redan satta infarten i andra handen, klämma i mig i mina skor och åka hem och strunta i hela barnafödandet. Säga till Bobbertsarna att de fick stanna kvar där inne för all framtid. Men eftersom jag inte var komplett tokig så satt jag kvar och försökte djupandas och slappna av i kroppen. Hon gjorde sedan ett tredje försök och satte den då i armvecket, något jag absolut inte ville. Jag har väldigt svårt för handleder och armveck, jag själv kan knappt ta på mig själv där för jag tycker att det är så obehagligt. Så att få en infart där var hemskt. Också otroligt otympligt. Jag kunde knappt använda högerarmen eller handen efter detta. Handen var helt mörbultad av de spruckna kärlen och armbågen kunde jag inte böja pga smärta och obehagskänsla. Fy alltså. Men när infarten äntligen var på plats och de tagit lite mer blodprover (också detta med misslyckat resultat de första gångerna eftersom min kropp nu var spänd som en fiolsträng) skulle jag ta den sista förberedande duschen och klä på mig nya kläder.

Att duscha var även denna gång en utmaning som Tomas fick hjälpa mig med. Det kändes väldigt fånigt att få hjälp med att smörja in kroppen med tvål. Men jag tvättade varje millimeter av kroppen med sjukhustvål och klädde sedan på mig en ny sjukhuskappa, ett par nättrosor och hasade till den renbäddade sängen i ett par tofflor. På plats i sängen trädde jag i fötterna i ett par operationsstrumpor och så låg jag där redo. När jag hade gjort allt detta var jag så pass ren som jag skulle vara inför operationen, men det innebar ju också att jag inte fick röra mig från sängen igen för då skulle jag ju kunna bli icke-ren och behöva göra om hela processen. Men? Inte få resa sig ur sängen? Kissandet då? Jo sörrni det löste dom genom att sätta in en kateter och det var så OTROLIGT jobbigt tyckte jag. Dels var det samma barnmorska som misslyckats med infarten två gånger (och som vi också haft en del innnan och vi upplevde henne som väldigt förvirrad och oklar och inte så kommunikativ) och det gjorde mig väldigt spänd och nervös, och så är det ju en väldigt utsatt position att sätta in en kateter. För er som inte vet hur det går till så kan jag berätta lite kort. Först får man lägga sig med knäna utfällda åt sidorna och fotsulorna ihop, sedan tvättade barnmorskan rent och det var superobehagligt. Sedan så bedövade hon urinröret genom att spruta in någon gelé typ, också detta var väldigt obehagligt och gjorde ont. Sen förs en liten slang upp i urinröret och så blåses den upp inne i urinblåsan som en ballong typ. Mer ingående än så vet jag inte hur det är. Men detta gjordes i alla fall samtidigt som jag storgrät och Tomas fick uppdraget att vakta dörren. Jag tror att det var något som barnmorskan sa för att han skulle titta någon annan stans typ, men jag hade nog hellre haft honom vid mig så att jag hade kunnat hålla honom i handen.

  
Den för lilla infarten med droppet

Sen väntade vi. Och väntade. Och väntade. Jag mådde mer och mer illa, på grund av nervositet men också på grund av att jag ju fortfarande fastade och trots att jag blev lovad dropp kom inget. Inte förrän det var skiftbyte av barnmorskor och vi fick en ny så kom befrielsen i form av dropp. Då var klockan runt två och jag hade inte ätit på 18 timmar. När klockan blev halv fem kom vår barnmorska in i rummet och jag såg redan när hon kom in genom dörren att hon hade något tråkigt att berätta. Och jajamen så rätt jag hade. Kejsarsnittet skulle inte bli av för det hade kommit in för många akuta fall, så de hann inte med oss. Då bröt jag ihop. Det var otroligt jobbigt att få detta besked, all uppladdning, nervositet och alla känslor som rusat omkring i kroppen hela dagen tog över helt och allt bara rasade. Jag hade ju sett målet framför mig, och kunnat hantera mina känslor bara eftersom jag visste att när dagen var över skulle jag ha mina två barn hos mig. Det var så jag hade kunnat hålla ihop mig själv, och så togs det ifrån mig. Och att veta att jag hade en precis likadan förberedelseprocess framför mig med fasta och ny kateter och mental uppladdning och försök att hålla nervositeten i schack dagen efter var inte peppigt, speciellt inte eftersom jag visste att precis samma sak skulle kunna hända igen. Akuta fall styr en ju inte över, och det förstår ju jag också att riktigt akuta snitt måste få gå före mitt (även om mitt ju till viss del också var akut eftersom mina värden inte blev bättre direkt).

Droppen kopplades ur och jag fick lite nyponsoppa att grunda med i magen innan jag åt något mer. Jag hade ju fastat runt 20 timmar vid det här laget. Sen fick jag en middagstallrik och åt den långsamt för att inte chocka magen. När jag hade ätit klart kom barnmorskan och tog ut katetern igen, vilket gjorde lite ont men mest kändes obehagligt och som att jag kissade på mig. Jag fick instruktion av barnmorskan om att dricka mycket och om jag inte hade lyckats kissa på egen hand inom tre timmar skulle de behöva tappa mig på urin (vilket jag antar innebär att sätta in något igen i röret?). Detta var jag verkligen inte sugen på så jag drack som en törstande person i öknen som äntligen hittar vatten, och efter bara någon halvtimma kissade jag. Det var så skönt och jag slappnade av lite efter det. Resten av kvällen handlade bara om att försöka slappna av och sova typ, eftersom jag visste vad som väntade dagen efter. Trots min oro och ledsenhet så lyckades jag komma till ro rätt bra, jag tror att det var för att Tomas var där och bara att veta att han fanns där på andra sidan rummet i den obekväma väggfasta sängen lugnade mig. Jag visste inte vad som skulle hända dagen efter, men jag hade i alla fall världens bästa stöd som jag visste skulle kunna lyfta mig och stötta mig i allt som skulle kunna hända.

  
 En av alla pilleromångar, alltså SÅ mycket piller jag satt i mig denna period..



Snipp snapp snut så var del 1 slut. Missa inte den rafflande fortsättningen….

Frågelådan

Vi fick en fråga från Sanna angående våra nätter som jag tänkte svara på och förtydliga lite. Frågan lyder: Vad menar ni med nattpass? Alla försöker väl ändå sova på natten men menar ni typ att den som har nattpass är den som går upp utifall att det behövs? Eller ligger ned vaken hela natten utifall att? 

Jo, med nattpass menas den som har hand om bebisarna på natten. Alltså eftersom de är två små tjorvisar och vi kan få spendera alla nattens timmar med att försöka mata och söva bebisar ifall de är i osynk och vi har otur med insomningen osv så har vi delat upp oss under våra olika ”pass”. Den som är med bebisarna är i vardagsrummet och den som inte är det sover i sovrummet lite mer ostört. Detta för att få några fler timmars sammanhängande sömn än 2 typ.

Jag förstår att det är helt annorlunda med ett barn. Då är det ju bara ett barn (hehhe…duuh) som vaknar upp och ska matas och sövas igen. Förvisso också jobbigt och kan ske precis lika ofta men skillnaden är att ett barn kräver en förälder och den andra kan ju ligga kvar och grisa när barnet matas och sövs. Om vi sover tillsammans alla fyra vaknar vi båda och är vakna vid matning och sövning. Och eftersom det inte heller handlar om en bebis som äter och sedan kommer till ro och sover, utan två som vaknar lite olika och somnar lite olika och i olyckliga fall väcker varandra så är det nog mycket mer aktivitet för oss än för en familj med en spädis. Jag läste ett blogginlägg nyss med en som skrev att deras bebis kanske vknade två gånger per natt mellan 22-07 och att hennes kille tagit de två senaste nätterna så att hon kunde sova sammanhängande flera timmar och det låter ju som en riktigt overklig dröm i mina öron. Det skulle aldrig någonsin ske här hemma. I alla fall inte nu när de fortfarande är så små. En matning är okej att ta själv (förutsatt att det går bra att mata och båda är samarbetsvilliga nog att äta och rapa), två börjar bli jobbigt för psyket (speciellt på natten, allt blir alltid värre på natten) och tre, fyra, fem matningar händer inte. Och att de bara skulle vakna två gånger under natten händer inte heller tyvärr.

Men tillbaka till frågan, självklart försöker den som har nattpasset också sova. Himla onödigt att ligga vaken ifall att tycker jag :)) (i alla fall nu när jag lugnat mig lite med all oro..skulle ni frågat mig på sjukhuset skulle jag sagt att det lät helt rimligt att vara vaken 24 timar om dygnet för att kolla till bebisarna hela tiden!). Tyvärr blir det inte så många timmars sömn, och speciellt inte så många sammanhängande för den som är ensam med tvillsen. Igår hade jag nattpasset och sov kanske sammanlagt 1,5 timme mellan 00 och 06 :——)))) Och då var det ändå en rätt bra natt.

Så, därför delar vi upp det i olika pass och familjen på olika ställen i lägenheten. Otroligt omysigt tyvärr (drömmer om att ligga i sängen tillsammans hela familjen och gosa) men just nu avgörande för att det inte ska bli två föräldrar som knappt vet vad de heter pga trötthet.

Såhär hamnar en allt som oftast under sina ensampass med bebisarna efter matningen när de har svårt att komma till ro. Finns inget mysigare <3

Good times

Idsg har varit en prövningarnas dag. Klockan 8.10 hade jag en bokad läkartid för att kontrollera mitt blodtryck och se om jag kan vara medicinfri. Ni som läst om vårt schema vet att detta totalt fuckar upp sovningen för en av oss. Vi hade råddat om lite i tiden dock så båda hade ändå sovit okej under natten, ändå typ 4-5 timmar. Dock upphackat = trött förälder.

Klockan sju gick jag i alla fall upp och då hade Tomas varit vaken sedan 04 typ. Jag gjorde iordning lite ersättning och klädde på min kropp och skyndade iväg till vårdcentralen. Besöket gick superbt! Jag hade perfekt blodtryck och fast jag inte har ätit någon medicin på mer än ett dygn, så nu kan jag strunta i allt vad piller heter. Så otroligt skönt att vara fri! 

Jag skyndade hem igen (gudars vad det skyndas överallt så fort jag inte är med barnen) och löste av den mänskliga kudden Tomas så att han kunde få sträcka  lite på armarna och göra iordning frukost. Sen när vi hade ätit och utfodrat barnen en gång till så hade vi bestämt att jag skulle ta med barnen ut på en prommis och försöka göra denna så lång som möjligt för att Tomas skulle hinna åka till Bukowskis och hämta ut grejer han vunnit. Märta och Lilly har varit lite halvtjorviga i vagnen hittills så jag var rätt orolig att det skulle bli kaos, skrik och panik. Men det gick så otroligt bra?!?!? Vi var ute under hela tiden som det tog för Tomas att åka till Bukowskis och komma tillbaka, kan varit någon stans mellan 1,5-2 timmar. Märta sov som en liten gris hela tiden och Lilly vaknade till lite en gång för att rapa och äta lite mera, men sen somnade hon också djupt och sovsovsov. Och vädret var så underbart! Och jag hade en påskmust med mig som färdkost! Leva lajf!

  
 

När Tomas kom tillbaka till hökis mötte vi upp honom vid tunnelbanan och så gick vi till Ica och hämtade ut ett av mina två klädpaket (yes alltså) och köpte ingredienser till kvällens middag som såklart bliiiiiiir…..tacos!! Haha jag känner mig alltid så himla larvig när jag köper tacogrejer en fredag. Men det är ju gott ju. 

Så prövningens dag blev en himla bra dag. Jag hoppas att den fortsätter på samma tema. Hoppas ni har en finfin fredag allihopa!

Besök på bvc

Idag har vi gjort så HIMLA mycket! Vi har besökt BVC och tagit en längre prommis och ätit hamburgare i solen. Riktigt wow jämfört med hur vissa andra dagar ser ut, ibland kommer vi inte ur pyjamasen på hela dagen liksom. Jag och Tomas är lite olika på det planet. Jag gillar att komma ut och känna att jag gjort saker (kanske extra mycket eftersom jag ju typ bott i soffan i nio månader) medan Tomas tycker att en dag hemma framför tv:n är jättehärligt. Detta är inte bara fallet nu efter bebisarna utan så har det alltid varit. Men tillbaka till dagen. 

  
Mysplopparna <3<3<3

Klockan ett hade vi tid hos BVC och hör och häpna så 1. kom vi i tid 2. hann jag tvätta håret innan 3. hann jag också platta håret så jag slapp se ut som en lockig Jonatan Lejonhjärta 4. blev det knappt ens så stressigt???? 5. kom vi i kläderna och ut genom dörren utan knappt något gnäll eller gråt från de två minimänniskorna. Allt som allt toppenbra! Och så sken solen och allt var varmt och härligt <33333

  
Stolt_tjej86 som kommit i tid, inte glömt något viktigt hemma, kommit ihåg lås till vagnen och har på sig någorlunda rena kläder.

  
Lilly och Märta är klädda i star wars-kläder dagen till ära, det är ju may the fourth. Märta har en r2d2-body och Lilly en jedi-body. Syns ej så tydligt här men kolla Tomas instagram för bättre bild –> @t_bone. 

Besöket gick bra och både märtsson och Lillbert har gått upp typ 1 kilo sedan födseln! Deras kurvor är knappt kurvor just nu utan mer streck snett uppåt. Så stolt mor. Efter BVC tog vi prommis till Farsta strand och åt på bun meat bun. Himla njutigt!   

 
Bebisarna sov föredömligt hela besöket och under promenaden hem också = så himla skön paus att kunna röra sin kropp utan en annan kropp på sig. Jag längtar lite efter att börja träna, känner hur min kropp skriker efter aktivitet och rörelse. Men jag skulle vilja träna med ngn pt med inriktning på en mammakropp ett tag för att bygga upp denna skräpkropp rätt från början. Fatta att jag knappt rört mig sedan september, jag har inga muskler kvar någonstans känns det som. Och muskler kommer jag behöva för att orka med livet som tvillingmammi. 

Nu är vi hemma igen och jag sitter i sovrummet med stängd dörr och två bebisar på magen medan Tomas dammsuger lägenheten. Är helt låst eftersom jag inte kommer upp härifrån själv (inga magmuskler och får ej resa mig rakt upp utan måste göra det från sidan och det går inte när jag har ett barn på varje sida om torson) och har råkat nätshoppa lite under tiden…oppps. Men jag måste faktiskt uppdatera min garderob lite eftersom min kropp inte alls ser ut som innan graviditeten = kan knappt ha några av mina kläder. Så det är okej bestämmer jag! 

Helt sjukt aktiv dag. Hoppas vi får sova gott inatt allihopa. Hör ni det Märta och Lilly?

Inredningsdetaljer 

Vårt hem har till viss del förändrats sedan vi kom hem från sjukhuset med Märta och Lilly. Rätt självklart ändå. Vi har ju gått från två till fyra människor i hushållet och behov osv har förändrats. Låt oss ta en tur och spana in de nya fräcka inredningsdetaljerna i vårt hem!

   
Skötbord på golvet bredvid soffan, varför inte? Och såklart tillhörande blöjpåse innehållandes diverse bajs och kiss. Men varför ta bort den innan den är till nog att slängas? 

 
Små tvättlappar i papper ÖVERALLT. I sängen, på borden, nedklämt i babynestet, innanför kläderna för att torka upp lite efter en kräk, under fötterna, på golvet osv. Dessa är otroligt användbara till kräk, torka slem och använda vid blöjbyten.

   
Oklar möblering av diverse babyrelaterade saker. Vi har ju en tvåa på ca 54 kvadrat och redan innan Bobbertsarna flyttade in var det rätt mycket prylar, nu är det alltså smockfullt av grejor och vissa saker har inte bättre plats än mitt i vardis…..

 
Försök till piff med färska blomster, som ingen orkar eller hinner ta hand om vilket resulterar i en ledsnare och ledsnare bukett. Men tittar man snabbt det det kanske ändå lite fint ut???

   
Ett badrum fyllt med olika plagg och grejer som hänger på tork, som resultat av olika kräkattacker som kommer i tid och otid. Detta gör också att badrummet luktar en blandning av kiss, bajs och kräks :—-)) och det sjukaste är att jag inte ens tycker det luktar speciellt äckligt?!?!? 

 
Ett fint (…….) draperi i sovrumsfönstret för att kunna lägga sig och powernappa oavsett tid på dygnet. Notera speciellt upphängningsanordningen i form av påsklämmor från Ikea. Någon ring sköna hem asap!! (Sidenote, är SÅ GLAD över vår stora säng. Bästa beslutet att köpa den!!)

  
”En micro är så ful jag vet vilken bra idé vi stoppar in den i ett skåp” <– = toppen när micron mest användes till att värma någon matlåda då och då. Mindre toppen när micron används flera gånger varje dygn för att värma ersättning. Himla snyggt att ha en sladd hängandes sådär och en öppen skåpdörr in i det kaosigaste skåpet i lägenheten hela tiden…


Sådär det var lilla turnén i vårens nya heta inredningstrender. Något ni alla känner för att kopiera nu på studs? Inte…? 

Utvecklingssprång?

På torsdag är det en månad sedan Lillpan och Märtsson kom till världen (!!!) och nu de senaste dagarna har vi märkt en förändring i deras beteende. De har blivit gnälligare, vill ha mat mycket oftare (men äter inte upp), vill inte ligga någon annan stans än på någon av mig eller Tomas och sover mycket mindre. Speciellt idag har det varit riktigt bananas. Jag har laddat ner appen wonder weeks och enligt den ska ett utvecklingssprång komma runt vecka 5 så enligt den är det ju lite tidigt, men kan språnget kanske kommit redan nu? Det skulle vara skönt att ha något slags ”facit” på varför det är såhär för att slippa känna sig så himla otillräckligt dålig. 

Om detta inte är det där första språnget så fruktar jag vad som komma skall för jag vet inte riktigt hur det ska gå om detta är ”normalt” och det nästa vecka blir ännu ännu värre. Just nu är dagarna och nätterna typ bara mata, ha bebis på sig, försöka söva, mata lite mer, byta blöja, försöka flytta på bebis för att kunna tex gå och kissa eller få någon mat i sig, mata igen, få kräks på sig, snabbt göra något viktigt i ca 20 minuter då bebis sover, mata lite mer, försöka få lite sömn, mata lite till. Det är bra att vi är två här hemma hela tiden för annars vette tusan hur allt hade gått. Någon som har erfarenhet av liknande som kan dela med sig? Sharing is caring ni vet…

  
Det är tur att dom är så sinnessjukt gulliga och älskvärda dom små plopparna! 

(På grund av hur himla upptaget det är hela tiden med matande, vyssande, häng med bebis på magen, försök till sovande osv så dröjer förlossningsberättelsen…och alla andra inlägg som jag går och fundilurar på att skriva)

Ärtan och Lillen 

Ni är ju många som frågat om namnen på Bobbertsarna, och det är ju ingen hemlis direkt så här kommer en lite närmare presentation av dem. Varsågoda och möt Märta och Lilly.

Tvilling 2, som alltså låg högst upp inne i magen, heter Lilly. Tämligen passande eftersom hon föddes rätt liten. Tillväxtultraljuden visade inte på någon väldigt stor minussiffra men när hon kom ut visade det sig att hon vägde lite för lite så vi var tvungna att tillmata henne på sjukhuset (alltså mata med ersättning på en gång och inte vänta på att en mjölkproduktion skulle komma igång)

Tvilling 1 heter Märta. Hon låg längst ner i magen och låg i säte i alla fall de 6 sista veckorna. Märta är också rätt petite. När hon föddes låg hon under medelvikten för nyfödingar, men inte så mycket. Hon ligger fortfarande under den vikten men jobbar stadigt på att äta ikapp :))

Det är alltså syrrorna Andrée 2.0 (jag och vilda är ju the original). Märta Andrée och Lilly Andrée. Men oftast kallas de andra golliga små smeknamn och sånt, eftersom vi är typiskt fjantar på det sättet. Några exempel på dessa är lillbert, märtbert, lillen, ärtan, pärtsson, lillyvanilly och korvas (funkar för båda). Vi hade inte några speciella tankar bakom valen av namn utan det handlar bara om namn vi tycker är fina. Och det är inte heller några namn vi haft på våra respektive listor till potentiella barn i alla tider, utan det var namn vi kom på under graviditetens gång som bara kändes bra.

De har inte bara för- och efternamn utan har också tre mellannamn var, men dessa väntar vi lite mer med att berätta för vi har inte fått dem godkända ännu. Det har vi iofs inte med förnamnen heller men det är ju inget konstigt med dem så det kommer inte vara något problem, två av mellannamnen är lite mer tokiga.

Så, nu vet ni vad våra små gnossegrislingar heter :))

Morgonaktivitet

Idag var det min tur att gå upp tidigt med smågrisarna, så klockan halv sju baxade vi oss upp från sängen in i vardagsrummet och påbörjade projekt matning, rapning och blöjbytning. Sist jag gjorde morgonpasset själv var det kaosigt men idag blev det ändå lite mindre kaos trots två bebisar som var hungriga precis samtidigt. Jag försökte lösa det genom att ge lite mat till en i taget och rapa den andra lite medan och sen byta och så byta igen osv. När den ena låg i famnen och fick mat låg den andra på en kudde på mina ben och halvgungades lite. Det gick okej ändå och jag lyckades göra allt det där som stod på checklistan, men det tog ett himla tag. Jag var nog inte klar förrän vid halv nio, men då pumpade jag iofs också 20 minuter. Men där vid halv nio la jag mig ner lite bredvid babynestet och tänkte försöka sova men lyckades inte komma ner i någon vila, konstigt nog eftersom tröttheten liksom bränner bakom ögonen. Men jag känner mig ändå rätt glad eftersom jag klarade mitt ensampass utan att känna alldeles för mycket stress och press. Jag hoppas det fortsätter såhär och bara blir bättre och bättre för det är svinjobbigt att känna att jag inte kan ta hand om mina barn. 

Sen vid halv tio-tio började korvisarna gnöla igen och det var dags för att börja ladda för morgonens andra måltid. Men då kom Tomas upp så då var vi två. Och nu sitter jag här och nattar samtidigt som Tomas gör frukost. En vill absolut inte komma till ro i babynestet utan bara i famnen medan den andra är nöjd där i. 

  

 
Några små saker jag funderat över såhär på morgonkvisten:

– vad är egentligen white noise? Jag satte på det på Spotify när gnölisarna gnölade och jag tror att de kanske blev lite lugnare. Men vad är det? Hur kom någon på ett användningsområde för brus?

– när ska jag våga ta bort tejpen på mitt ärr???? Jag vill ju typ lägga mig i badet och blöta upp hela mig i någon timma minst för att det inte ska kännas så obehagligt att dra bort den men dels finns det ingen timma över för mig att ligga i badkaret och bli ett russin och dessutom får jag inte bada än </3 

– när ska ensampassen gå så bra att jag också hinner äta frukost? Nu blev det en snabb banan och kolor tills Tomas kom upp och vi nu ska äta frulle tillsammans. Men för mig är det ju snarare lunchtid än frukosttajm. 

– jag tyckte mig se ett vitt hårstrå i luggen imorse?!?! Va???? Är det tvåbarnsshocken? Men det kan ju också varit ett väldigt blont strå bara..hoppas. Jag är inte redo att bli en silverräv. 

Nu ska jag äta min frukost och sedan ta tag i dagen. Våra planer är att rensa i garderober och bada bebisarna för första gången :”’))))
Uppdatering. Ingen ville komma till ro i nestet……

   

Utomhuspremiär

Idag hade vi stora planer i den här lilla familjen. Vi hade kollat på väderapparna och sett att det vankades superduperväder, så vi tänkte ta ut vagnen (ja och barnen också såklart) på en liten tur. Så otroligt läskigt tycker jag! Och något som krävde rätt mycket utmaningar.

Men innan vi kommit så långt som till de logistiska utmaningarna med att baxa ut en vagn som bara precis på håret går ut genom dörren och som en knappt kan ta in i hissen själv och inte glömma att få med något och ha små knytt som gnyr och blir alldeles för varma inomhus eftersom de ligger inpackade i overaller och glömde jag säga att en bajsade precis när vi var klara att gå också? Hets. Jaja. Innan vi kom så långt så hade jag en mysmorgon med grlsen.

Tomas och jag har ett sovschema vi testar på för att få sova ordentligt. Detta schema innebar idag att jag gick upp ensam med barnen vid sju och lät Tomas sova själv i sovrummet till tio medan jag tog hand om matning och blöjbyte. Det var en liten cirkus kan jag berätta med dubbla bajsblöjor, kiss på golvet där jag bestämde mig för att byta blöja, lite kräk ur en mun och två väldigt hungriga barn som ville ha mat samtidigt. Aldrig någonsin har jag önskat att jag var en bläckfisk förut men ett par till armar skulle ju inte skada i dessa dagar. Efter det kaosiga trodde jag att jag skulle få åtminstone någon timma där de sov och jag skulle kunna fippla omkring lite, men ingen av dem ville vara med på den planen. Så resten av tiden spenderade jag ungefär såhär med mina små gnussepussisar.

 Sen vaknade Tomas och vi matade lite mer och åt frukost och sånt där en gör på morgonen, och sen kom det där utmanande segmentet med att få ut oss och allt ur lägenheten. När vi äntligen var ute kändes det som en sån himla stor vinst! Och det var så härligt att känna solen i ansiktet.

Vi spatserade ner till Konditorn och Bagarn här i hökis där vi fikade och åt en lunchmacka i solen. Kan säga att det var rätt så svårt att fokusera på fikat för mig, jag hade extremt svårt att inte titta på vagnen helahela tiden och känna efter om det inte var för varmt eller var det kanske för kallt eller hur mådde de egentligen osvosvosv. Men ändå, stort med utomhusfika!

  
  

Vi fick också mata dem lite där utomhus vilket också innebar tillredning av ersättning och lyckas mata utan att låta bebisarna få sol eller vind på sig. Himla meckigt, men ändå härligt att vi vågade tycker jag. Jag vill inte gå runt och vara rädd för att göra saker så jag bara måste kasta mig ut lite för att övervinna mina rädslor. Detta var en typisk sådan grej.

Vädret var så fortsatt fint och vi behövde handla lite saker till hemmet så vi tog en prommis till farsta och sen tillbaka. Det är det längsta jag rört mig på flera månader. Jag kommer ha sådan träningsvärk imorgon! Hahah. Träningsvärk efter en prommis alltså……I farsta blev jag väääääldigt stressad när jag väntade på Tomas ute på torget (vill inte gå in i någon affär med bebisarna) så jag gick liksom bakom centrum och väntade där istället. Det blev otroligt markant hur alla beskyddarinstinkter fullkomligt exploderat i mig. Allt och alla var potentiella hot. Något att jobba lite på kanske.

Det var en fin dag, och vi tar små små steg varje dag och lär oss mer om varandra och vårt nya liv. Jag tycker att denna smskonversation är lite rolig..

img_2591

Tomas körde in vagnen åt fel håll och kom inte ut själv utan hjälp, jag blev rädd av att vara ensam i läskiga farsta centrum och Tomas glömde bort att köpa den glass han gått och tänkt så mycket på. Det är mycket nytt, många tankar och känslor som snurrar och luddighet i hjärnan (ibland känner jag att jag inte riktigt vet vad jag säger ens).

Imorgon ska vi kanske ge oss ut igen, vi får se. Men en rådfråga, hur gör ni andra med kläder/annat i vagnen denna tid? Jag tycker att det var superdupersvårt att veta hur mycket en ska bädda in med. Jag försökte känna hela tiden så att de inte var för varma, men ändå himla svårt. Kom gärna med tipz. Nu ska jag försöka skriva lite på en förlossningsberättelse. Spännande va!??!