Kategori: Graviditeten

Tvillingbibeln

Kul med så många glada tillrop, tack hörrni! För att inte tappa fart såhär precis i början av min nystart men inte behöva anstränga mig nämnvärt (hehehe) så tänkte jag dela med mig av ett dokument jag fått ta del av. Det kallas Tvillingbibeln och jag fick det av min kompis som känner en som fått tvillingar och som haft en föräldragrupp med andra tvillingföräldrar, och den gruppen totade ihop detta dokument. Jag vet ju stt jag har en del tvillingföräldrar som läser (hejhej) så jag tänkte att nu också kunde få läsa vad de lite mer erfarna föräldrarna författat. Det finns säkert en del som enlingsföräldrar också kan använda sig av, men främst är det här till er andra som delar den absolut megaknäppa grejen det är att vara tvillingförälder. Stay strong och here we go:
TVILLINGBIBELN, version 1.0 

INFÖR FÖDSELN

Generellt: GRATTIS! Det är inte dubbelt så jobbigt att få tvillingar, utan dubbelt så roligt! Det ÄR jobbigt, men ofantligt häftigt och få förunnat. Tänk vad din kropp ändå klarar av!

▪ Var beredd på att de kan komma tidigare och att det kan innebära att ni får bo på neo en period, så att det inte kommer som en chock om det händer. Det kan också vara bra att berätta det för närmaste familj/vänner, så att de vet och kanske kan rycka in och köra lite kläder etc till er på sjukhuset.

▪ Var också beredd på att de kanske INTE kommer tidigare – det är faktiskt fullt möjligt att gå full tid eller till och med bli igångsatt (och de kan dessutom väga typ 3 800 gram styck …)

▪ Om det går, ta ledigt för pappan en tid i början utöver de 20 pappadagarna. Två månader, gärna mer, hjälper er att hitta rutiner och få lite vana så att det inte blir för tungt för mamman sen. Går det inte från start, se till att vara beredda på att han kanske måste ta ut lite ledighet på kort varsel om mamman inte orkar.

▪ Man kan alltid ta ut föräldraledighet samtidigt med tvillingar, då tar man ut ledighet för var sitt barn (så kallade dubbeldagar har alltså ingen betydelse för tvillingföräldrar). Men om en av er blir sjukskriven efter att barnen blivit åtta månader gamla så kan den andra istället vabba, då spar ni föräldradagar.

▪ Förbered er mentalt på att det kommer att bli galet tufft och att ni inte kommer att få sova knappt något i början. Ställ in er på ”överjävligt”, så är det inte alls omöjligt att ni uppfattar det som lättare än ni trodde.

▪ Var beredd på att båda två (inte bara mamman) måste offra kvälls- och helgaktiviteter i början.

▪ Prata igenom hur ni ska vårda er egen relation när barnen kommer. Det är lätt att gå varandra på nerverna när man inte får sova, och det kan vara bra att ha hunnit prata lite strategier för hur ni ska orka utan att tära på varandra i onödan.

 

KÖPA/FIXA I FÖRVÄG

Generellt: Man behöver INTE ett färdigt barnrum när barnen föds. Man behöver på sin höjd en sitter, en sele, en säng och avlastningsplatser. Förköp er inte på onödiga prylar. Vänta och se vad som kan behövas och köp sen. Börja med en, om den gillas och man ser ett behov av att använda två samtidigt kan man köpa en till. Tänk på att mycket(babysitters, babyskydd, kläder, leksaker) används oerhört kort tid och går jättebra att köpa begagnat. Det som är bra att ha från dag 1 är:

▪ Barnvagn.Ett måste att ha. Det är ofta oerhört mycket lättare att söva nyfödingar i en vagn. Bugaboo Donkey är överlägsen som tvillingvagn, men kolla även in Kronans nya tvilling/syskonvagn. Åkpåse behövs sällan i liggdelarna eftersom de är täckta av lock – overall och filt och kanske fårskinn att ligga på räcker bra. Har man mjuklift är den dessutom med lock så det blir varmt och skönt. (Sommartid kan man vika ner mjukliftens lock och använda det som madrass istället så det inte blir för varmt.)

▪ Mjukliftar i vagnens liggdelar är toppen, då kan man lätt lyfta två sovande bebisar själv och man kan packa ner dem i liftarna inne i lugn och ro om man inte har möjlighet att ha vagnen inomhus. Phil & Teds passar fint i Donkeyn. De är ganska små och smala och räcker kanske 4-5 månader innan det blir för trångt(går alltså fint att köpa begagnat).

▪ Spjälsäng. En räcker nästan säkert i början, åtminstone i tre månader. MEN! Om en har kolik till exempel så kan det bli nödvändigt att låta dem sova isär direkt, så att den andra inte störs. Så var gärna beredd med en säng till så tidigt som möjligt om du vill att de ska sova i egen säng istället för i er.

▪ Vibrerande babysitters! Oslagbart för lite lugn och ro, perfekt att sätta en i medan man badar/byter på den andra. Kan ge er lite middagsro att äta själva på. Kan också hjälpa övertrötta eller snoriga barn att somna. FisherPrice har fula men bra. Kan användas från typ 4-6 veckor ungefär, och fram till kanske 6-7 månader (sen är barnen ofta för tunga för att vibrationerna ska ha effekt, och de vill ofta klättra ur dem).

▪ Bärsele. Kan vara guld värt om man har barn som vägrar gå med på annat än att bäras. Men köp bara en till att börja med (eller låna av kompis för att testa), ifall ni råkar få två selhatande barn… Var också noga med att hitta en som passar din/era kropp/ar så att ni får tillräckligt med stöd. När barnen blir äldre är det också toppen att sätta en i sele, bära den andra på höften och ändå ha en hand/arm fri för skötväskan/öppna dörrar etc. Perfekt när man inte får ta vagnen ända in på tex BVC eller kaféer.

▪ Kläder. Ta emot begagnade kläder från vänner även om det inte är din smak och även om det är kul att köpa nytt. Får du kräkbebisar så tar kläderna slut fortare än du hinner tvätta, då är det skönt med extra. Du kommer att vara fullt nöjd med att hitta rena, torra kläder i rätt storlek där hemma i början ändå. Köp kläder på rea, 3 för 2 etc. Lite i stl 44 är bra att ha eftersom man aldrig vet när de kommer eller hur stora de är (men det räcker med väldigt lite, du kan mycket väl få bebisar som kan ha 50 eller 56 direkt). Man kan köpa klädpaket på Tradera, stl 50-68 har man en väldigt kort tid och det räcker med en tvätt så ser ändå allt begagnat ut. Bodys med omlottknäppning är bra i början så slipper man dra över huvudet. Byxor/pyamasar med fötter är bra i början, små strumpor sitter aldrig kvar. Pyamasar, bodies, byxor med fötter, en kofta och en tunn mössa räcker väldigt långt i början. Overall om de föds höst/vinter/vår.

▪ Kräklappar/handdukar. Köp flera 10-pack tvättlappar/handdukar i frotté på IKEA. De är billiga, perfekta att torka kräks med och det behövs ofta massor!

▪ Barnapotek. Inte mycket behövs. Febertermometer, alvedon/ipren (gärna båda, gärna både flytande + doseringsspruta och såna man stoppar i rumpan), inotyol (superbra kräm mot alla typer av eksem), babyolja och nån mjukgörande kräm om du får torrisar. Sempers magdroppar och Minifom är också bra att ha hemma.

▪ Mat. Till er alltså. Gör gärna ett gäng matlådor eller köp färdigmat att ha i frysen så att ni slipper laga mat i början (hämtpizza kan man bli trött på rätt fort). Ät även om maten hinner kallna typ jämt – man behöver energin.

▪ Likasinnade. Försök hitta ett gäng andra tvillingföräldrar med jämnåriga barn att stöta och blöta med (Familjeliv kan faktiskt funka bra för efterlysningar trots mängden tokar och troll som hänger där i övrigt, annars finns det massor av facebookgrupper. Sök på Tvillingar och året de ska födas/har fötts på så hittar du oftast minst en). Även om man tror att man klarar sig med eventuella föräldralediga vänner, så är det ovärderligt att få råd och tips från andra som också bollar två samtidigt. Om du går med i en större facebookgrupp, försök hitta ett gäng på 5-10 som du kan bilda en ny grupp med, om gruppen blir för stor är det nämligen svårt att våga lufta relationsproblem och annat känsligt. Hitta gärna i din egen stad, så ni kan ses live under föräldraledigheten (om inte annat är det kul för barnen att ha jämnåriga tvillingkompisar på sikt!).

 

 

FÖRSTA TIDEN

Generellt: Det ÄR ok att vilja kasta ut sina barn genom fönstret ibland, det är en fullt normal känsla. Det ÄR ok att undra vad fan man gett sig in på. Och det ÄR ok att sitta i timmar och stirra på sina sovande underverk med ett fånigt leende på läpparna. Dessutom:

▪ Ha för sjutton inte dåligt samvete om du upplever första tiden som jobbig och inte alls sådär rosaskimrande lycklig som många ger sken av. Dvs känn ingen press att man ”borde” vara lycklig när barnen väl kommer, särskilt inte efter att man kämpat länge. 

▪ Sänk kraven! Hemmet behöver inte vara nystädat, det gör inget om disken blir stående, du behöver inte hinna duscha varje dag. Släpp alla måsten, i början handlar det bara om att lära känna dina barn, få både dem och dig själv att må bra och få ihop lite sömn. Dvs ”spela” inte supermom. Du ÄR en supermom oavsett tvättberg, damm i hörnen och skrikande bebisar.

▪ Tänk inte att du måste bjuda på nybakt när vänner och familj kommer för att se underverken. Tvärtom – öva på att be om hjälp direkt (för du kommer att behöva kunna det längre fram också!) och be gästerna ta med fika så att du max behöver koka kaffe.

▪ En bra grej med tvillingföräldraskapet är att man snabbt blir lite mindre ängslig/daltig (den ena dör inte av att skrika i fem minuter medan du byter blöja på den andra) än enlingsföräldrar. En dålig grej är att man nästan alltid stångas med lite dåligt samvete (särskilt om en är lite mer krävande och den andra klarar sig själv, då får man dåligt samvete för att man inte ger den nöjda, snälla tillräckligt med tid). Acceptera att det är så – det går inte att göra något åt det. Du gör så gott du kan, det räcker!

▪ Var inte rädd för att ta dig utanför hemmet. Ja, de kommer säkert både bli hungriga och skrika, men det är inte farligare än så och både du och de kommer att överleva. Väntar man för länge med att komma ut bland folk kan man få för sig att det blir ett för stort projekt så ta tjuren vid hornen och testa så snart som möjligt. En hårt arbetande tvillingmamma är SÅ värd en kaffe på stan! Träffar du nån kompis kan den dessutom säkert hjälpa till med en famn. Plus, nyfödingar hörs knappt jämfört med typ trotsiga tvååringar …

▪ Gör små och säkra avlastningsplatser lite var som helst i hemmet så du kan lägga ifrån dig barnen. Babysitters, babynests, en stor ”kudde” fylld med saccosäckskulor, en filt på golvet, gör ett ”bo” av kuddar i soffan osv.

▪ Använd dig av vagnen så mycket du bara kan – om de accepterar den. Vagn inne är en riktigt bra grej! 

▪ Ha en överenskommelse mellan er två att det måste vara okej att säga vad man behöver. Man måste få säga ”nu måste jag få sova en timme, annars blir jag tokig” utan att få ett ”tror du inte jag är trött då?!” som svar. Byt av varandra, hjälp varandra, respektera varandras nödrop. Man mår inte bättre själv för att ens partner också mår dåligt. Och gör ALLT för att ingen av er ska gå in i väggen.

▪ BE OM HJÄLP. Var inte för stolt för att be fikakompisen hålla en bebbe, be folk som kommer och hälsar på att köpa med sig takeaway om det ska ätas lunch, be nån ta en promenad med barnen om du behöver få sova en timme. Det tar ofta emot, men det går nästan inte att klara sig HELT utan hjälp.

▪ Gör det som funkar, lägg inte någon vikt vid ”rätt” och ”fel”. Sover barnen bäst på köksgolvet – låt dem sova där. De kommer garanterat inte att vilja sova där när de är 16 ändå.

▪ Se första året som undantagstillstånd – det är temporärt asjobbigt i perioder, låt det vara det och vet att det blir bättre. Tänk ”allt är en fas”, och ”det går över”, för det stämmer faktiskt.

▪ Kom ihåg att det är jobbigare att ta hand om två små barn samtidigt än något annat ”yrkesjobb” – mannen MÅSTE hjälpa till så även du får sova annars går du under. Det är inte bra att riskera att somna på jobbet nej, men det är inte bättre att riskera att somna ifrån två nyfödda.

▪ Se till att få egentid och få komma bort från hem och familj. En kvarts promenad, ett långt bad, en frukost på stan, en tupplur hemma hos en kompis – vad som helst.

▪ Släpp in mannen och låt honom hjälpa till och komma med idéer. Våga låta mannen ta barnen själv så att du kan få din egentid.

▪ Lita på din magkänsla när du träffar din ”BVC-tant”. Känns det inte bra, om du inte får det stöd du vill ha och inte får råd när du frågar saker – byt tant eller byt BVC! Det är fullt tillåtet och inget du måste kunna motivera.

▪ Om du misstänker kolik, sök hjälp snabbt! Det finns ingen poäng med att ”härda ut”. Akupunktur och/eller mjölkproteinfri kost hjälper ibland.

MAT

▪ Sätt ingen prestige i att helamma. Om du vill och det funkar så är det toppen, det kan spara mycket tid (och packning) och det är förstås billigare. Men det är verkligen inget misslyckande att delamma, helamma en men inte den andra eller inte amma alls. Det blir folk av barnen oavsett. Dessutom finns det fördelar med ersättning – ni kan båda mata lika enkelt, du vet hur mycket de får i sig och så vidare. En lite mer oviktig bonus är att du dessutom kan ha vilka kläder du vill …

▪ Om du ammar: våga testa dubbelamning i början. Men känn ingen press på att du måste göra det varendaste gång. Det är smidigt om man får till det, särskilt på natten, och minskar framför allt stressen man känner i början om båda är vakna och hungriga (skriker) samtidigt. Och ja, man känner sig som en kossa. Det finns en fantastisk amningskudde av märket Visis som inte säljs längre men som då och då dyker upp på Blocket, som underlättar massor om man ska dubbelamma. Det finns också klipp på youtube som kan hjälpa för att hitta rätt ställning. Bra om maken är i närheten och kan lyfta på plats de första gångerna innan du själv hittar tekniken. (Sitt i soffa/säng så du har plats att lägga ifrån dig barnen, men se till att din egen rygg, nacke och axlar inte tar för mycket stryk.)

▪ Mata båda samtidigt på natten. Om en vaknar av hunger, väck den andra och mata den också. Det är bästa sättet att få lite sammanhängande sömn själv och synkning underlättar nästan alltid. Men släpp den regeln efter 2-3 månader, särskilt om en verkar sova bättre. Väck inte det barn som lärt sig sova…

▪ Öva på att mata båda samtidigt, det spar tid och minskar stressen över att den andra ska vakna medan du matar. Det är absolut inte dåligt föräldraskap att ge flaskor i vagnen/sängen för att få ihop pusslandet. Att mata en i famnen och bulla upp en flaska till den andra i sängen är alltid bättre än att låta den andra skrika av hunger i tjugo minuter, om inte annat för din egen sinnesfrid. Om du flaskmatar kan man faktiskt lära dem ganska tidigt att hålla flaskan själv (typ 3-5 månader) när de ligger ner.

▪ Om ej helamning – vänj kottarna vid rumstempererad (och på sikt kanske till och med kylskåpskall) ersättning så slipper du hålla på och värma hit och dit. Att ha färdiga flaskor eller tetror redo att klippas upp nära spjälsängen spar tiiid. Plus att man då kan mata överallt – på tunnelbanan, i parken, i bilen utan att vara beroende av termosar med varmvatten, vattenkokare eller mikrovågsugnar. Precis i början tar det dock för mycket energi för deras småkroppar att värma kall vätska i magen, så vänta några veckor.

▪ Om ni misstänker mjölkallergi, se till att få mjölkfri ersättning på recept – då blir det mycket billigare!

 

SÖMN (ER OCH BARNENS)

▪ Sov själva i skift om ni kan (beroende på amning etc). Dela upp natten och bestäm att tex 22-03 tar en av er alla matningar/blöjbyten etc, och 03-08 tar den andra allt. Sov med öronproppar, gärna i ett annat rum, så att ditt sovskift blir så ostört som möjligt. (Det är inte elakt mot barnen, ha inte dåligt samvete!) Och sov när bebisarna sover även på dagen om det går. Byt av varandra – första tiden får man inte så mycket vuxentid tillsammans ändå, så prioritera sömnen allt vad ni kan.

▪ Det kan vara bra att inte ha FÖR tyst runt barnen, så att de vänjer sig att sova bland folk. Ha en radio på i bakgrunden, tassa inte för mycket. (Undantaget är förstås kolikbebisar eller barn som aldrig sover – där gör man allt för att inte väcka dem.)

▪ Småbarn, och särskilt tvillingar, tycker ofta om att ligga lite trångt. Ihoprullade täcken/handdukar eller babynests i spjälsängen avgränsar, då kan många barn sova bättre. Det är också ett bra knep för att dela på två som lätt väcker varandra i samma säng.

▪ Det som funkar ena veckan kanske inte funkar nästa, på gott och ont. Om en bebis plötsligt vägrar att sova i spjälsängen, testa vagnen, er egen säng, famnen eller vad som helst. Det som funkar är rätt! Det betyder inte att spjälsängen kan åka till tippen, för två dagar senare kanske det går alldeles utmärkt att sova i den igen. Det som inte funkade igår, kan absolut funka i morgon.

▪ Vyssanlull-tassar på sängen funkar för vissa. Men inte för andra, så det går säkert att hitta via bekantskapskretsen eller på Blocket så slipper du betala fullt pris för nåt du inte vet har effekt förrän du testat.

▪ När de första veckorna helt utan rutiner är över, börja försöka hitta egna rutiner att följa. Vänta inte tills bebisarna verkar trötta på kvällen innan ni lägger dem – välj ett klockslag (18-20) och börja natta dem då varje kväll oavsett om de verkar trötta. Då slipper ni förhoppningsvis sitta med övertrötta barn kl 22.30 och undra vad som hände.

▪ Med tiden funkar samma princip ofta bra dagtid. Välj fasta tider för deras sovpass, eller välj tidsintervall (efter 2, 2,5 eller 3 vakna timmar är det dags att sova igen). Det kan ta tid att hitta rätt rytm och tyvärr är det inte säkert att båda bebisarna har samma, men skam den som ger sig.

 

ALLMÄNNA TIPS

▪ Tänk på att småbarnsår sliter på vilken relation som helst, och första året/åren med tvillingar är extra tuffa. Ta hand om varandra, kramas, försök låta bli att bråka om tramsiga småsaker, ha förståelse för att ni båda är trötta, svälj hårda ord och ta hellre en sansad diskussion nästa dag när ni båda mår bättre. Våga testa par- eller enskild terapi om ni känner att det behövs.

▪ Om du får bebisar som bara vill bäras eller vaggas till sömns, ta hand om ryggen. Bärsele, eller en pilatesboll att sitta och gunga på spar rygg och axlar. Börjar du få ont, sök hjälp fort. Innan de är ett år gamla väger de ofta 10 kilo styck, och det är inte ovanligt att behöva bära båda samtidigt. Din rygg och dina axlar ska hålla länge.

▪ När de blir äldre är en lekhage oslagbar. Det finns stora, eller bygg ihop två små. Perfekt att sätta dem i när de sitter/kryper etc så att du själv hinner duscha utan att vara rädd att de ska slå sig.

▪ Appen Babblarna eller Kidstv123 på Youtube är perfekt förströelse när du har gnälliga barn men behöver en paus. Utforska app- och youtube-utbudet överlag, det är bra att ha på tex bilresor.

▪ Appen Wonderweeks kan vara en skön bekräftelse på att man inte håller på att bli galen när det är gnälligt i kvadrat hemma. Den listar utvecklingsperioder och märker ut vilka veckor som barnen ofta är extra ”fussy”. Det kan också vara skönt att se att man förhoppningsvis bara behöver hålla ut ett par veckor till, sen kommer ”soligt väder” igen. Ta allt dock med en nypa salt, appen stämmer inte på alla barn. Kanske märker du att dina barn ligger ett par veckor före eller efter schemat, och då kan du ändå förutse ”stormar” och ”soligt väder”.

▪ Om man arbetar in rutiner blir det enklare med barnvakt, då vet du hur det fungerar och kan skriva ner det. Det går inte i början, inga barn har rutiner de första veckorna, men sakta men säkert kan du sätta rutiner.

▪ Avsätt en helgdag var för egen aktivitet efter några månader. Egentid räddar förhållandet många gånger. Släpp ut varandra på kvällsaktiviteter, ta en halvdag på stan etc. Obs, gäller båda föräldrarna, inte bara den som är föräldraledig eller den som jobbar.

▪ Om barnen inte sover (kolik, sjukdomar) – träna mental styrka. Gå in i ett vakuum och träna på att vara lugn till skrik, det hjälper massvis. Mindfulness-träning är superbra.    

▪ Det pratas mycket om synkning i tvillingsammanhang, att i princip allt går ut på att synka barnen. Det är inget misslyckande om det verkar omöjligt, barn är olika! Vissa behöver massor av sömn, andra inte. Vissa vill äta ofta, andra inte. På sikt, när barnen börjar äta mat, kan det till exempel vara smartare att synka mattiderna än sovtiderna (om båda inte funkar). Då behöver du bara hitta mikro och matstolar en gång per måltid, och om de sedan sover vid olika tidpunkter så får du egentid med ett av barnen – vilket faktiskt är mycket värt för er båda!

▪ Dela på barnen ibland. En av er stannar hemma (eller går promenad med bärsele) med den ena, den andra tar tvilling 2 i vagnen på egen utflykt. Inte nog med att du får uppleva enlingsföräldraskap för en stund och får egentid med ett av barnen, du hinner sakna det andra! Har du en Donkeyvagn kommer du dessutom kunna njuta av hur lätt du tar dig fram med vagnen i singelläge …

▪ Var beredd på att minst en främling per dag tilltalar dig alt pratar bakom din rygg. Tvillingar väcker uppmärksamhet! Du kommer att höra allt om kompletta främlingars tvillingbarnbarn, du kommer att märka att folk vänder sig om efter dig på stan. Ta det som en komplimang och skratta åt det tillsammans med andra tvillingföräldrar (folk är inte kloka ibland).

 

Förlossningsberättelse del 2, dagen D

Här kommer fortsättningen på min förlossningsberättelse, del 1 hittar ni här. Varning för megalångt inlägg. Jag kommer säkert missa hälften och ni fårh ha överseende med eventuella felstavningar och upprepningar, detta inlägg är skrivet under en månads tid på mobilen lite dutt här och lite dutt där. I alla fall. När vi lämnade mig så var det kvällen den 30:e mars och jag hade gått igenom en hel dag av kejsarsnittförberedelse men så blev det till sist inte av.

När jag vaknade klockan 06.30 den 31:a mars så gick jag igenom precis samma procedur som dagen innan. Det var kissprov, blodtryck och ctg för att se att bebisarna mådde bra. Och ingen frukost eller något att dricka eftersom jag än en gång fastade. Eftersom jag hade gjort det dagen innan och visste att jag hade klarat av det helt okej ändå så tyckte jag inte att fastlandet kändes sådär jättejobbigt. Det som var jobbigt var att inte kunna få några klara bud, barnmorskan sa bara att ”man får se hur det blir” och ”vi får vänta och se vad proverna visar”. Och stukad av gårdagens händelser ställde jag mig in på att jag bara fanns i något slags vakuum där jag liksom bara var i stunden utan att försöka se något slut eller något mål.

Det som tog upp det mesta av mina tankar och min oro här var att en barnmorska nämnt det här med trombocyterna som ska vara på en viss nivå för att man ska kunna sätta spinalbedövning och att mina dagen innan varit låga. Jag var inte sugen på att få en spruta i ryggen och vara vaken när några skär upp hela mig, men jag var VERKLIGEN inte sugen på att vara sövd under denna process. Att liksom inte få vara med när ens barn föds utan vakna upp mycket senare. Jag grät och grät när jag tänkte på detta tänkbara scenario och kände mig arg på SöS som inte hade gjort mitt snitt dagen innan eller ännu tidigare. De hade ju sett under en så pass lång tid att min kropp hade havandeskapsförgiftningssymptom så varför hade de dragit ut på det så länge. Det var en av få gånger jag kände mig orättvist eller dåligt behandlad under den tid jag låg inlagd på SöS, till största delen var allt så himla bra och proffsigt och all personal så bra!

Runt åtta kom en barnmorska in och skulle ta blodprov. Jag som hade gårdagens misslyckade försök till infart och blodprov i färskt minne var väldigt spänd och orolig att det inte skulle gå att ta något blod från mig, och precis som jag befarade lyckades barnmorskan inte få något blod från mig trots två försök. Grejen var också att jag ju knappt hade något bra självklart ställe att ta provet från. Ena handen hade en infart, andra handen hade två spruckna kärl och var svullen och gjorde jätteont, högra handen hade infart i armvecket och i vänstra armvecket misslyckades hon två gånger. Här var jag övertygad om att det inte skulle gå att ta något blodprov från mig och att jag pga detta inte skulle få göra något kejsarsnitt denna dag heller eller kanske inte över huvud taget (japp…en helt orimlig tanke som kändes helt rimlig precis då). Efter de två misslyckade försöken hämtade barnmorskan en kollega som skulle få försöka istället, och till min stora glädje var det en av de allra bästa barnmorskorna jag mött på SöS. Hon hade också råkat vara med mig vid flera tillfällen under graviditeten (vid ett ultraljud var hon med, och när jag var inlagd i januari och hade panik så tröstade hon innan jag blev ivägskickad med ambulans till Huddinge) så jag kände att vi hade lite mer av en relation och jag kände mig mer trygg. Hon lyckades ta ett blodprov på första försöket och det kändes knappt. Det är så viktigt vad en får för personal alltså!

Barnmorskan försvann iväg men kom tillbaka strax efter med ett dropp till mig, så att det inte skulle bli som dagen innan då jag låg hela dagen utan dropp. Sen var det bara att vänta igen. Jag har nog aldrig väntat så mycket på saker som under denna graviditet. MEN så plötsligt runt tio kom barnmorskan in igen och sa att ”jahapp då blir det snitt nu snart då” (typ, kommer inte exakt ihåg av förklarliga skäl). Då började adrenalinet pumpa och jag började gå in i en bubbla av fokus igen. Samtidigt som jag försökte förbereda mig mentalt på detta som nu verkligen verkade bli av (och som ju inte går att förbereda sig på eftersom jag inte alls visste vad som väntade) så tog jag den där duschen igen där jag med hjälp av Tomas tvättade av hela mig och sen hasade jag till min renbäddade säng och satte än en gång på mig operationsstrumporna och la mig ner och väntade på det som skulle hända. Jag visste ju inte hur det skulle bli så jag försökte bara vara i det där vakuumet och inte se något framåt alls. Jag hann inte ligga där länge alls innan barnmorskan kom in igen och frågade om jag ville ha katetern insatt på rummet eller om jag ville vänta tills bedövningen (alltså spinalbedövningen eller vad det nu heter) satts. Ehhehe är det ens en fråga?? Jag valde SJÄLVKLART att få den efter bedövningen. Jag skulle aldrig välja att få en kateter obdövad någonsin. 

Eftersom jag i övrigt var färdigfixad med infart och sådär så låg jag bara kvar i sängen och väntade och efter detta är allt lite luddigt så nu har jag inte exakta klockslag och kommer inte ihåg precis allt. Det hela gick i alla fall väldigt snabbt. Min bästa barnmorska kom och sa att nu är det dags och så tog hon och en annan barnmorska tag i min säng och körde ut mig ur rummet, genom korridoren till hissen och ner till förlossningsavdelningen där snittet skulle äga rum. Det var väldigt märkligt att skjutsas genom korridorer och åka i en hiss där andra ”vanliga” människor var. Jag selade liksom hiss med personer som skulle på sin lunch och jag låg där i mina sjukhuskläder jättenervös och skulle alldeles snart vara med om det största i livet typ.

Vi kom till operationsrummet och möttes av tre kvinnor med snälla och trygga ögon. Yes kände jag, jag älskar kvinnor! Jag känner mig så mycket mer trygg med kvinns alltså. En av dem pratade med mig och gick igenom vad som skulle hända nu, samtidigt som de andra förberedde och fixade allteftersom hon pratade. Och rummet fylldes på med människor. Jag var så otroligt nervös och på spänn och har ingen aning alls om hur många det egentligen var, men jag tror att det var runt tio stycken som mest. Allt gick väldigt väldigt snabbt men kändes verkligen inte stressat, utan mer effektivt och som att de verkligen visste vad de gjorde och hade gjort detta hundratals gånger innan (och så var det säkert också). Det gjorde mig lugn mitt i alltihopa ändå. Jag flyttade mig från sängen till operationsbordet och fick dricka någon illasmakande shot som jag inte kommer ihåg varför jag fick. Sen efter shoten fick jag instruktion om att kuta med ryggen för att de skulle lägga bedövningen. Alltså detta moment hade jag verkligen fruktat efter alla skräckhistorier om hur ont det gör, och att jag trodde att jag inte skulle kunna kuta tillräckligt pga enorm mage och att de inte skulle kunna bedöva mig och skulle behöva söva mig istället. När jag satt där och försökte sjunka ihop som en potatissäck var jag väldigt väldigt väldigt nervös och nära att klappa ihop totalt. Det såg en av de underbara kvinnorna i rummet så hon satte sig framför mig och pratade med mig och försökte lugna mig. Jag tror att jag la typ all min vikt på henne och försökte andas i fyrkant och tänka på att andningen skulle vara lugn och djup och ljudlös, för när jag läste om förberedelse för en förlossning var det sån andning man skulle ha för att slappna av maximalt. Men samtidigt grät jag stora tårar som droppade ner på henne. Det var verkligen den jobbigaste stunden på hela förlossningen. Sen stack narkosläkaren bakom mig in nålen och  visst gjorde det ont och var obehagligt men verkligen inte SÅ ont som jag trodde. Det obehagligaste var att det kändes som att hon satte in nålen, tog ut den, flyttade upp den ett snäpp, stoppade in den igen osv. Men det kan hon väl inte ha gjort? Nålen måste väl vara steril? Jag tänker att det bara var effekten av att bli stucken där i ryggen typ? Eller så var det så att hon stack om och om igen. Oavsett var det inte lika jobbigt som jag trodde med bedövningen. Och sen när bedövningen var klar så hjälpte de mig att lägga mig ner väldigt snabbt, och så kopplade de på alla olika grejer (jag tror i alla fall att det var först nu allt kopplades på men kan som sagt ha glömt). Jag fick elektroder på bröstet, kateter i urinblåsan, blodtrycksmanchett på armen och eventuellt något in i infarten (?) och så fick jag instruktion om att lägga ut armarna rakt ut från kroppen och säga till ifall jag skulle börja må illa. Och om jag mådde illa. Det kom så snabbt över mig så att det golvade mig totalt och jag var säker på att jag skulle spy ner hela rummet. Eftersom jag hatar att kräkas och tycker att det är en av de värsta känslorna som finns att vara illamående så fick jag lite panik. Anledningen till illamåendet var att mitt blodtryck gått ner snabbt och blivit jättelågt vilket tydligen är väldigt vanligt så de var förberedda på att det skulle kunna hända. Tomas berättade efteråt att jag var helt vit i ansiktet när trycket störtdykt sådär. Jag stammade fram att jag mådde väldigt väldigt illa och fick då efedrin in i ena infarten och då blev det snabbt bättre. 

Här någonstans kom de två läkarna som skulle göra själva snittet in och min sjukhuskappa drogs bort från magen och jag låg där och kände mig väldigt avklädd i det mycket ljusa rummet som var fullt med folk. Men det tänkte jag inte alls så länge på. Överlag var jag igenom hela förlossningen väldigt lite självmedveten vilket var en befrielse. Jag trodde att jag skulle hålla på och tänka mycket kring hur jag såg ut och betedde mig men det klarade jag mig väldigt bra ifrån. Båda läkarna som skulle göra snittet hade jag träffat dagen innan när de var hos mig och förklarade varför snittet inte blev av då. De ställde sig vid operationsbordet och pratade lite om hur de skulle göra. Sen sa den ena ”kan vi ta en time out?” varpå jag tänker ”jaha det blir inget de har hittat något fel”. Men tydligen är det bara så de säger när alla ska släppa vad de håller på med för att köra en presentationsrunda. Jag var superrädd för att jag skulle behöva presentera mig för jag låg ju där med gråten i halsen, men det slapp jag. Och när alla presenterat sig skulle de börja göra själva snittet. Först kontrollerade de om bedövningen var klar. Den ena läkaren sa att han skulle nypa mig i magen med en pincett väldigt hårt och att jag skulle säga till om jag kände något. Jag var ÖVERTYGAD om att jag skulle känna det för jag hade fortfarande känsel kvar i benen, men när han nöp så regerade jag inte ett dugg. Jag frågade nog till och med om han inte skulle nypa någon gång, så uppenbarligen hade bedövningen tagit bra. Det hela kändes väldigt klassiskt. Det går liksom inte att föreställa sig att en ska vara så bedövad att inget gör direkt ont på en, och att de ska skära i en i vaket tillstånd?!?

Eftersom bedövningen satt som den skulle var det dags att börja skära. Jag hade den väldigt snälla och trygga barnmorskan vid mitt huvud som berättade lite då och då vad som hände efter min önskan, och Tomas satt precis vid mitt huvud och pratade för att distrahera mig från det läskiga faktum att de skulle skära upp hela min mage. Jag hade sagt innan stt jag ville att han skulle kunna prata hela snittet igenom ifall det behövdes och han hade förberett lite olika saker att berätta. Exakt vad han sa var rätt oviktigt, men bara att ha hans röst som något att klamra sig fast vid var väldigt värdefullt för mig. Att säga till innan så att personen hinner förbereda sig är ett tips till alla som ska genomgå kejsarsnitt och har ngn med sig. Antagligen är den personen också rätt nervös och kan säkert h svårt att komma på något bra att babbla på om där och då. 

Men nu återgår vi till födandet. Läkarna  meddelade att de skulle börja skära och jag ville i den stunden slänga mina bedövade ben på ryggen och fly därifrån för jag var så rädd. Jag vet inte exakt vad jag var rädd för men jag tänker att det jobbiga för mig var att inte veta alls vad som väntade, både med att bli snittad och det som händer efteråt. Men sen när de väl hade börjat så lugnade jag ner mig, för precis som alla beskrivit men som man inte fattar så känns det att det bökas runt men det gör inte det minsta ont över huvud taget. När jag förstod att det faktiskt inte alls gjorde ont så var allt mycket lättare och efter kanske 5-10 minuter efter att de börjat så sa barnmorskan att vi snart skulle höra ett slurpande ljud och att det var fostervattnet från ettan som sögs ut och att det då bara skulle dröja sekunder innan det första barnet var ute. Mycket riktigt hördes snart ett blött ljud men jag var säker på att det var någon som nös och frågade oroligt om det var en nys eller fostervattnet. Jag ville ju inte att någon där bakom skynket skulle nysa in i min öppna torso. Barnmorskan skrattade och sa att det var fostervatten och ingen nys, och strax efter det kände jag hur de bökade omkring lite extra och 11.11 föddes vår första dotter. De lyfte upp den lilla lilla krabaten bakom skynket och ett ynkligt skrik hördes. Och det där ynkliga lilla skriket var det bästa skrik jag hört i hela mitt liv. Jag hade ju hemska orostankar om att barnen skulle vara döda men när jag hört skriket så slappnade jag äntligen av, på ett sätt jag önskar att jag hade kunnat slappna av i hela graviditeten. De kom upp med den lilla skrikande ärtan till mitt huvud, men eftersom jag var uppkopplad med en massa sladdar så kunde jag inte omfamna henne och hålla henne nära som jag ville. Istället grät jag bara av chock och lycka och nio månaders nervositet som släppt samtidigt som jag pratade lågt och pussade henne på huvudet och försökte gosa med min kind mot hennes typ. Sen efter någon minuts (?) gos (hade iiiiingen tidsuppfattning här) tog de med henne in i ett rum brevid för att mäta, väga, göra apgartest och fixa med navelsträngen. Då fick Tomas följa med och jag lämnades ensam. Det skulle kunna låta som att detta var en hemsk upplevelse men jag var väldigt trygg med att både Tomas och den snälla barnmorskan var med, och jag fick lite chans att smälta det som just hänt. Dessutom var det ju inte slut än utan de höll fortfarande på att böka omkring inne i mig. Tvåan skulle ju också ut. Och det gick snabbt det. Klockan 11.14 slörpar det till igen och ännu ett litet skrik hörs. Vår andra dotter är född. Jag hade inte slutat gråta efter den första så det rinner på i ett stadigt flöde. Jag tror att tomas är med när hon föds men varken han eller jag kan komma ihåg hur det faktiskt var, men vi har bestämt att han var det. Efter lite kindgos med lillpan tas hon ut i rummet brevid hon också och jag lämnas helt ensam (med ca åtta personer som hanterar min nedre kropp på olika sätt så helt ensam var jag ju inte direkt..). Detta var inte heller traumatiskt eller jobbigt på något sätt utan en skön liten paus för mig att smälta allt. 

Jag hade fruktat mycket för tiden efter snittet när de skulle sy ihop allt igen men det kunde jag typ inte tänkt mindre på. Jag hade både Märta och Lilly på mitt bröst och låg typ och bara tittade på dom helt förtrollad. Men jag tycker att ihoplappandet kändes mer än upskärandet, verkligen inte så att det gjorde ont men det var väldigt uppenbart att de höll på med något där. Jag skulle chansa på att det tog runt 20-30 minuter att sy ihop allt igen och när det var klart skjutsades vi till uppvaket tillsammans. Det var väldigt märkligt och mäktigt att åka igenom samma korridor som 45 minuter tidigare men nu med två barn på mitt bröst istället för inne i min mage. Också märkligt att åka igenom korridorer och i en hiss där det var en massa andra. Jag ville helst stänga in oss och bara vara vi, inte ha en massa andra människors kladdiga blickar på våra nya små barn. Det kändes verkligen som att deras leenden och blickar smutsade ner det nya fina oförstörda. Det var lyckligtvis en rätt snabb färd till uppvaket och där fick vi ligga bakom skärmar så att det fick vara vi. Vi låg på uppvaket i cirka en och en halv timma och under den tiden fick jag amma, dricka energidryck och försöks röra på mina ben. När jag kunde vicka på på tårna och röra lite på benen fick vi åka tillbaka till avledning 63 och vårt rum (så HIMLA glad var jag att vi hade vårt egna rum och slapp dela med ngn annan familj, det tycker jag att alla ska få ha!). Tiden på uppvaket tyckte jag bara var härlig. Vi fick ligga och börja lära känna varandra och självklart var jag och Tomas sådär härligt och charmigt förtrollade av våra nya små barn och ooh:ade och ahh:ade över allt dom gjorde. Vi fick också en hel del vatten på våra kvarnar för exakt alla som kom sa hur otroligt fina de var och hur duktiga de var på att amma. Jag sög i mig som en svamp och kände en så himla stark kärlek (dock blandat med enorm rädsla och oro för vad som skulle hända nu, hur vi skulle kunna ta hand om dom små grynen, om vi skulle kunna älska dom tillräckligt, om vi skulle räcka till). 

När vi var tillbaka på rummet så fortsatte vi försöka amma och så kom det in folk lite då och då för att kontrollera mitt blodtryck (som inte gick ner) och massera på min mage för att livmodern skulle dra ihop sig (ajajaj alltså SÅ ONT gjorde det!!!). Jag hade också förlorat alldeles för mycket blod så jag fick ett dropp med järn. De var också inne och bytte min binda eller förlåt jag menar blöja och tömde katetern lite då och då. Jag kunde inte röra mig alls pga smärtan i snittet, jag tror att jag låg stilla i ett dygn ungefär. Det gjorde inte ont om jag bara låg där eftersom jag fick en masssa tabletter och morfindropp för det, men försökte jag röra mig gjorde det väldigt ont och strålade på ett konstigt och obehagligt sätt inne i kroppen. Sen vet jag inte riktigt vad vi gjorde den där allra första tiden, det hela är som ett stort ludd bara. Men jag antar att vi fortsatte tindra över våra två alldeles perfekta döttrar :))


Första bilden på Märta och Lilly och första gången vi alla tre träffades <3

Sen följde fyra dagar till på sjukhuset men det tar vi i nästa del i förlossningsföljetongen! Har jag missat något avgörande eller vill ni veta ngt jag inte skrivit så fråga vettja!

BB-väskan the kejsarsnitt och tvilling edition

I väntan på förlossningsberättelsen nr 2 som jag sakta men säkert filar på så tänkte jag skriva ett inlägg om min bb-väska för det var något jag googlade febrilt på innan jg skulle packa den för inzpo. Jag har ju en rätt specifik förlossning med planerat kejsarsnitt och tvillingar, så alla kan kanske inte bara copy pasta.

Min bb-väska hann stå lääänge i sovrummet eftersom den först hetspackades ihop av en stressad Tomas i januari där när tvillingarna höll på att komma alldeles för tidigt. Den gången packade Tomas den efter min instruktion över telefonen och den var rätt dålig måste jag säga. Det är svårt att över telefon komma på allt en kan vilja ha på sjukhus. Så när jag fick komma hem därifrån så packade jag en riktigt redig bb-väska, och allt eftersom veckorna gick byttes saker ut och annat fylldes på så när jag lades in på sös visste jag knappt vad den innehöll. Jag har inte heller dokumenterat någonstans vad jag faktiskt hade med i den, så jag kommer inte exakt ihåg MEN jag vet precis vad jag faktiskt använde!

Väskan kan delas upp i två delar, före och efter. Eftersom jag var inlagd ett tag innan själva snittet ägde rum så hade jag en del packning som verkligen var skönt att ha då men som jag inte alls använde efter, och vice versa.

Saker som absolut kom till användning innan förlossningen:

Mjuka och sköna byxor. Jag hade flera par nedpackade i väskan och jag använde nog inte alla, men det var väldigt skönt att ha byxor som kändes som pyjamasbyxor men ändå var lite ”uppklädda” så att jag kunde röra mig i korridorerna utan att känna mig så avklädd. Jag hade exemepelvis med haremsbyxor jag köpt på HM som jag liksom hade under kanonkulemagen, och gravidleggings från Boob som var de skönaste sköna.

Stor kofta. Jag hade en stor och lång kofta som jag drällde omkring i så fort jag var utanför rummet för att, precis som med byxorna, känna mig lite påklädd.

Tofflor. Jag hade bara ett par mjukistofflor som var rätt dåliga i kombination med hala sjukhusgolv (höll på att gå ner i split flertalet gånger) men de var ändå bättre än inget alls. Men jag skulle rekommendera ett par rediga och riktiga tofflor med sula. Skönt att bara sätta i fötterna och itne behöva knyta några skosnören eller så i höggravidt tillstånd.

Dator eller annan underhållning. Alltså timmarna inlagd på sjukhus gick SÅ ORIMLIGT LÅNGSAMT. Jag hade datorn med och småtittade på saker jag inte riktigt brydde mig om, men ändå skönt att ha något att vila tankarna lite med. Jag tyckte också att det var himla skönt att läsa böcker, inte lika mycket intryck som med ett program eller en film och jag kunde inet hålla på med mobilen samtidigt vilket var vilsamt och nyttigt.

Öronproppar!!!! Det låter på sjukhus. Hela tiden låter det. Pip från rum där det larmas, barn som skriker (jag låg ju inlagd på en avdelning där det också fanns nyförlösta föräldrar med nyfödda bebbar), sköterskor som pratar (jag låg en av gångerna precis bredvid sjuksköterskeexpeditionen = konstaaaaaaant prat) osv. Jag hade silikonöronproppar som stänger ute ljud så otroligt bra. Megatips!

Egen kudde. Jag hade inte med mig egen kudde den sista omgången men då fick jag några exrakuddar av en snäll barnmorska som såg min smärta. Jag kunde ju inte ligga på rygg och sova men var tvungen att ligga på rygg rätt ofta när alla ctg:n osv skulle tas. Då var det skönt att ha en extra kudde att bulla upp under ryggen så att det i alla fall gick utan att börja störtgråta av smärta. När jag sov bullade jag upp under magen eller mellan benen så att det gick att sova så. Det är egentligen väldigt märkligt att gravida kvinns som ligger inlagda inte automatiskt får flera kuddar för jag kan inte tänka mig att jag var den enda som behövde bygga upp som en liten borg kring mig av kuddar för att kunna ligga någorlunda bekvämt.

Necessär innehållandes det viktigaste för att känna sig fräsch. Typ tandborste (glöm ej!), duschkräm i någon lite neutral men ändå god lukt (annars finns bara handtvålen att tillgå som luktar inget alls/sjukhus), hårsnoddar och borste (glöm inte borste för tusan det gjorde jag en av gångerna=dreads i nacken pga ligger så mycket och gnossar med huvudet i kudden),

Egen mat. Alltså har en möjlighet skulle jag aaaabsolut rekommendera egna matlådor. Maten på sös lämnade verkligen mycket att önska, speciellt för mig som vegetarian. En kan ju köpa mat på sjukhuset också, men det är väl generellt svinadyrt.

 

Efter förlossningen bodde jag i landstingets sjukhusskjortor och nättrosor de första dagarna. Sedan efter ett tag avancerade jag till mina egna trosor men behöll sjukhusskjortan. Så det blev inte så mycket användning av alla olika klädesplagg jag packat med mig som typ amningslinnen osv. Detta har såklart också att göra med att jag mest låg på rummet och behövde inte ”klä på mig” för att inte känna mig alldeles naken i korridorer och gemensamma utrymmen. Meeeen

saker som absolut kom till användning efter förlossningen var:

Trosor med hög midja. Jag hade med mig ett trepack gravidtrosor från Lindex med hög midja (alltså höööööööög midja..HÖÖÖÖÖÖG). Eftersom snittet gjordes ungefär i trakten där vanliga trosor har sin linning, och magen dessutom är väldigt svullen och gör ont efter operationen (i alla fall för mig) så var dessa trosor guld värda. Jag önskar jag hade haft fler än tre par för dessa var de enda jag kunde ha den första månaden typ. Det blev mycket tvättande. Snåla inte med dessa utan bara köp. Så skönt att slippa känna något skära in!

Våtservetter. Jag kunde inte röra mig ur mig säng de första 24 timmarna efter snittet på ett ungefär, så det var skönt att ha våtservetter vid sidan av sängen för att kunna tvätta av händer och ansiktet och lite svep under armarna för att känna sig lite mer fräsch.

En bok. Skönt att kunna koppla bort lite och läsa emellanåt…………….HAHHAH LOL. Jag skulle aldrig hunnit läsa en rad.

Sköna och mjuka amningsbh:ar. Jag hade två från lindex och två från hm (tips på hm:s..de är svinsköna) som jag hade på mig helahela tiden. Att hålla på och krångla av särken vid varje ”natt” och ta av bh:n var inte på tal, så viktigt att de är sköna och mjuka och går att sova med. Oavsett om en vill amma eller inte kan det ju vara skönt att ha tänker jag, för det är lätt att ligga hud mot hud och de håller allt ömt lite på plats.

CHOKLAAAAAD och banan. Jag hade konstant en kaka med apelsinchoklad i en låda bredvid sängen för att kunna slänga in snabbt i munnen när tillfälle gavs. Eftersom maten på sjukhuset var så dålig så var chokladen som efterrätt det som blev lite kuligt med varje måltid. Behövdes också en stödbanan då och då. Eftersom det var väldigt bestämda tider för maten på sjukhuset var det skönt att ha lite egen frukt på rummet när en blir akuthungrig vid fem på morgonen och det är tre timmar kvar till frukosten.

KAMERA! Glöm inte!!! Glöm inte heller laddare!

Saker jag trodde jag skulle behöva använda men som jag inte rörde:

Amningsinlägg. Levde i någon slags bild av att mjölken bara skulle rinna och rinna och fläcka ner alla kläder. Ickepicke, inte ett enda inlägg behövde jag.

Purelansalva till bröstvårtorna. ALLA får ju olika sår och problem med brösten trodde jag så jag hade laddat upp med en massa salva och amningsnapp för att kunna hantera dessa smärtor men jag hade inga problem alls med det. Så otroligt skönt (och oväntat..känns som att jag annars drabbats av det mesta skit som kan komma med en graviditet).

Till bebisarna hade vi med oss:

Två pyjamasar med fötter i storlek 44

Fyra bodys i storlek 44

Två bodys i storlek 50

Två byxor i storlek 44

Två byxor i storlek 50

Strumpor

4 mössor

2 filtar som vi hade sovit med så att de skulle lukta oss

Vad vi använde: 2 filtar (som blev nedkräkta/neddregglade rätt snart så ta med fler filtar!!) och 2 mössor. That´s it. De var nakenfisar mesta tiden för att lätt kunna läggas hud mot hud med oss. Sedan när de låg nedpackade i den lille vagnen hade de filtarna på sig och en massa sjukhusfiltar och täcken, ibland hade de på sig små mjuka landstingskläder. Vi hade alltså ALLDELES för mycket kläder till dom med oss. Jag trodde att vi skulle vilja använda en massa megagulliga egna kläder men icke sa nicke. När vi åkte hem så klädde vi på dom pyjamasarna och körde sedan med filtar runt om för att de skulle hålla värmen. Detta kan såklart vara olika för alla, men vi hade kunnat skippa typ allt till dom.

Det viktigaste Tomas hade med sig var en hoodie, bra för att snabbt kunna vara hud mot hud med de små gosegrynen. Annars använde ju han bra mycket med kläder än jag, men jag har ingen koll på vad han hade eller inte hade så det får ni fråga honom i sånt fall :—))))

Jag har säkert glömt en massa, men här har ni i alla fall något att gå på. Jag skulle säga till alla er som googlar febrilt efter vad ni ska packa ner att skit lite i hur mycket det känns som att ni packar ner, packa och packa så att det känns bra och under kontroll. Jag använde ju verkligen inte allt men det var ändå skönt att ha utifallatt.

Sjukhusstalj i mjuka braxor och landstingsskjorta.

Förlossningsberättelse del 1, upptakten

Okej då ska jag försöka få ner min förlossningsberättelse i text, både för er men också för min egen skull. Jag tänker att det är ett fint sätt för att minnas vad som faktiskt hände. Jag kommer dela upp det i flera delar för att det inte ska bli för mycket på en gång, och här kommer del 1. Upptakten.

Eftersom mitt blodtryck hade varit högt och läkarna befarade en havandeskapsförgiftning var jag inne på regelbundna besök på Sös för att ta trycket, göra ctg, ta blodprover och lämna urin. Den 29:e mars var jag på tillväxtultraljud och efterföljande havandeskapsförgiftningsuppföljning, och precis som alla andra gånger mådde bebisarna bra men jag inte lika bra. Och nu var mitt tryck så högt att läkaren bedömde att det var dags för mig att läggas in. Jag kände inte att det var speciellt jobbigt utan kände mer en lättnad att det kanske äntligen skulle hända något. Vi hade fått ett datum för vårt planerade snitt den 1:a april och detta var ju bara tre dagar innan det så rent utvecklingsmässigt visste jag att de bedömde att bebisarna var redo. Jag kände mig inte redo men det tänkte jag att jag nog ändå inte skulle gjort den 1:a april heller. Och att gå runt med högt blodtryck, som grädde på moset på alla mina andra krämpor, var inte så väldigt roligt. Så att bli inlagd kändes inte som någon jättestor grej. Jag och Tomas tog hissen upp till avdelning 63 och jag fick ett rum, som var mycket bättre än förra vevan jag var inne på avdelning 63 veckan innan. Så härligt att bara levla upp hela tiden i standard!

  
Sista bilden på magen.

Tomas åkte hem och hämtade min väska och kom och lämnade den och hängde lite. Jag fick veta att det skulle kunna bli snitt redan dagen efter och fick instruktioner om hur jag skulle förbereda mig inför detta. Jag fick en infart i handen (ajajaj), duschade och tvättade mig noggrant över hela kroppen, eller ja så noggrant jag kunde. Tomas fick hjälpa mig att tvätta saker som typ fötterna för det kom jag inte åt själv. Vid åtta åt jag en massa mackor för att ladda upp inför min fasta. Från klockan 00.00 fick jag inte äta något alls och från klockan 06.00 fick jag inte dricka. Tomas åkte hem till katterna och jag la mig i den obekväma sängen och lyssnade på en tråkig dokumentär för att tänka på annat. Jag var extremt nervös men samtidigt också förväntansfull och lite rädd. Tänka att jag skulle få träffa de små bebisarna som vi väntat på så länge redan dagen efter! Den lyckokänslan var obeskrivlig. Men att ha ett kejsarsnitt framför sig var otroligt läskigt och eftersom jag har rätt mycket katastroftankar så fantiserade jag om att barnen inte skulle leva och försökte förbereda mig på detta (va…??) så att det inte skulle bli lika jobbigt dagen efter (va igen?????).

Den 30:e mars vaknade jag vid 05 och kunde inte ignorera kissnödigheten. Jag vet att de vill ta blodtryck på mig när jag vilat så jag ringde på en undersköterska som kom in och tog det och gav mig en kopp att kissa i. Trycket var rätt bra och jag eftersom jag redan kände magen kurra av hunger frågade jag om det dropp jag tidigare fått information om att man kunde få för att inte känna sig hungrig eller törstig. Jag kunde inte få det än men hon sa att hon skulle föra min önskan vidare vid skiftbytet till nästa barnmorska som skulle få ha hand om mig och att jag skulle få det då. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna somna om men efter ett tag gjorde jag det och vaknade igen strax före åtta. Jag hade ett paket bröd i min låda bredvid sängen och det luktade så otroligt frestande och gott. Dålig placering av det alltså. Klockan nio trodde jag att jag hade en helt otroligt stark sammandragning men det visade sig bara vara ett hungerkurr som svepte genom min mage……:—))) Jag var riktigt ordentligt hungrig vid den tiden, men något dropp syntes inte till. Sedan runt klockan 10.15 fick jag besked om att snittet skulle bli av under dagen! Jag hörde av mig till Tomas snabbare än kvickt och han tog sin väska i handen och åkte till Sös omedelbums. Anledningen till att snittet skulle bli av under dagen var att mina trombocyter i blodet hade sjunkit och tydligen kan en inte få ryggmärgsbedövning om trombocyterna är för låga vilket de förklarade innebär att snittet måste utföras med en sövd mami = inget som någon föredrar.

Efter detta blev det action. Jag fick något dropp som skulle vara förberedande inför snittet på något sätt, däremot fick jag inte något som mättade min hunger eller lättade min törst så jag mådde inte sådär jättebra. Men jag fick veta att det antagligen skulle bli snittad runt klockan 13. Klockan 11 kom den läkare in som skulle genomföra operationen och pratade lite med mig om den. Här kommer jag inte alls ihåg vad som sades över huvud taget. Jag tror dels att det beror på nervositeten som såklart var i allra högsta grad närvarande, men också eftersom att jag var så himla hungrig. En stund efter detta kom en narkosläkare in och pratade lite snabbt om hur bedövningen skulle ges och hur allt var med det (ja det var en snyggis såklart..har hört historier om att alla narkosläkare är så otroligt snygga och mina erfarenheter bekräftar alltså detta).

  
Ctg efter ctg gjorde jag under dagarna jag låg inne. Så otroligt jobbigt var det eftersom jag fick så ont i ryggen av att ligga på ryggen så länge.

Klockan 12 kom en barnmorska in och skulle sätta in en ny infart eftersom den jag hade enligt henne var för liten, vilket senare visade sig inte stämma. Denna barnmorska hade tidigare tagit blodprov på mig och gjort det bättre än någon annan innan så min spruträdsla till trots var jag rätt lugn. Jag skulle bara veta vad som väntade….två gånger försökte hon sticka mig i handen och två kärl hade hon sönder. Det gjorde så förjävla ont så jag skrek och grät. Och när hon misslyckades andra gången (och rackade ner på mina stackars kärl) så kände jag bara att jag ville dra ut den redan satta infarten i andra handen, klämma i mig i mina skor och åka hem och strunta i hela barnafödandet. Säga till Bobbertsarna att de fick stanna kvar där inne för all framtid. Men eftersom jag inte var komplett tokig så satt jag kvar och försökte djupandas och slappna av i kroppen. Hon gjorde sedan ett tredje försök och satte den då i armvecket, något jag absolut inte ville. Jag har väldigt svårt för handleder och armveck, jag själv kan knappt ta på mig själv där för jag tycker att det är så obehagligt. Så att få en infart där var hemskt. Också otroligt otympligt. Jag kunde knappt använda högerarmen eller handen efter detta. Handen var helt mörbultad av de spruckna kärlen och armbågen kunde jag inte böja pga smärta och obehagskänsla. Fy alltså. Men när infarten äntligen var på plats och de tagit lite mer blodprover (också detta med misslyckat resultat de första gångerna eftersom min kropp nu var spänd som en fiolsträng) skulle jag ta den sista förberedande duschen och klä på mig nya kläder.

Att duscha var även denna gång en utmaning som Tomas fick hjälpa mig med. Det kändes väldigt fånigt att få hjälp med att smörja in kroppen med tvål. Men jag tvättade varje millimeter av kroppen med sjukhustvål och klädde sedan på mig en ny sjukhuskappa, ett par nättrosor och hasade till den renbäddade sängen i ett par tofflor. På plats i sängen trädde jag i fötterna i ett par operationsstrumpor och så låg jag där redo. När jag hade gjort allt detta var jag så pass ren som jag skulle vara inför operationen, men det innebar ju också att jag inte fick röra mig från sängen igen för då skulle jag ju kunna bli icke-ren och behöva göra om hela processen. Men? Inte få resa sig ur sängen? Kissandet då? Jo sörrni det löste dom genom att sätta in en kateter och det var så OTROLIGT jobbigt tyckte jag. Dels var det samma barnmorska som misslyckats med infarten två gånger (och som vi också haft en del innnan och vi upplevde henne som väldigt förvirrad och oklar och inte så kommunikativ) och det gjorde mig väldigt spänd och nervös, och så är det ju en väldigt utsatt position att sätta in en kateter. För er som inte vet hur det går till så kan jag berätta lite kort. Först får man lägga sig med knäna utfällda åt sidorna och fotsulorna ihop, sedan tvättade barnmorskan rent och det var superobehagligt. Sedan så bedövade hon urinröret genom att spruta in någon gelé typ, också detta var väldigt obehagligt och gjorde ont. Sen förs en liten slang upp i urinröret och så blåses den upp inne i urinblåsan som en ballong typ. Mer ingående än så vet jag inte hur det är. Men detta gjordes i alla fall samtidigt som jag storgrät och Tomas fick uppdraget att vakta dörren. Jag tror att det var något som barnmorskan sa för att han skulle titta någon annan stans typ, men jag hade nog hellre haft honom vid mig så att jag hade kunnat hålla honom i handen.

  
Den för lilla infarten med droppet

Sen väntade vi. Och väntade. Och väntade. Jag mådde mer och mer illa, på grund av nervositet men också på grund av att jag ju fortfarande fastade och trots att jag blev lovad dropp kom inget. Inte förrän det var skiftbyte av barnmorskor och vi fick en ny så kom befrielsen i form av dropp. Då var klockan runt två och jag hade inte ätit på 18 timmar. När klockan blev halv fem kom vår barnmorska in i rummet och jag såg redan när hon kom in genom dörren att hon hade något tråkigt att berätta. Och jajamen så rätt jag hade. Kejsarsnittet skulle inte bli av för det hade kommit in för många akuta fall, så de hann inte med oss. Då bröt jag ihop. Det var otroligt jobbigt att få detta besked, all uppladdning, nervositet och alla känslor som rusat omkring i kroppen hela dagen tog över helt och allt bara rasade. Jag hade ju sett målet framför mig, och kunnat hantera mina känslor bara eftersom jag visste att när dagen var över skulle jag ha mina två barn hos mig. Det var så jag hade kunnat hålla ihop mig själv, och så togs det ifrån mig. Och att veta att jag hade en precis likadan förberedelseprocess framför mig med fasta och ny kateter och mental uppladdning och försök att hålla nervositeten i schack dagen efter var inte peppigt, speciellt inte eftersom jag visste att precis samma sak skulle kunna hända igen. Akuta fall styr en ju inte över, och det förstår ju jag också att riktigt akuta snitt måste få gå före mitt (även om mitt ju till viss del också var akut eftersom mina värden inte blev bättre direkt).

Droppen kopplades ur och jag fick lite nyponsoppa att grunda med i magen innan jag åt något mer. Jag hade ju fastat runt 20 timmar vid det här laget. Sen fick jag en middagstallrik och åt den långsamt för att inte chocka magen. När jag hade ätit klart kom barnmorskan och tog ut katetern igen, vilket gjorde lite ont men mest kändes obehagligt och som att jag kissade på mig. Jag fick instruktion av barnmorskan om att dricka mycket och om jag inte hade lyckats kissa på egen hand inom tre timmar skulle de behöva tappa mig på urin (vilket jag antar innebär att sätta in något igen i röret?). Detta var jag verkligen inte sugen på så jag drack som en törstande person i öknen som äntligen hittar vatten, och efter bara någon halvtimma kissade jag. Det var så skönt och jag slappnade av lite efter det. Resten av kvällen handlade bara om att försöka slappna av och sova typ, eftersom jag visste vad som väntade dagen efter. Trots min oro och ledsenhet så lyckades jag komma till ro rätt bra, jag tror att det var för att Tomas var där och bara att veta att han fanns där på andra sidan rummet i den obekväma väggfasta sängen lugnade mig. Jag visste inte vad som skulle hända dagen efter, men jag hade i alla fall världens bästa stöd som jag visste skulle kunna lyfta mig och stötta mig i allt som skulle kunna hända.

  
 En av alla pilleromångar, alltså SÅ mycket piller jag satt i mig denna period..



Snipp snapp snut så var del 1 slut. Missa inte den rafflande fortsättningen….

Nu är dom här 

  
I torsdags fick vi äntligen träffa våra barn för första gången. Dom är absolut och överlägset dom finaste små gryn som någonsin funnits på denna jord (OBS helt opartisk). Allt är såklart väldigt omtumlande och vi håller på att lära känna dom och lära känna oss som föräldrar för fullt samtidigt som jag håller på att återhämta mig efter snittet. Sammanfattningsvis säger jag som prilledanne, känslorna är all over the place <3

Vad behövs inför bebisarnas ankomst?

Eftersom att det nu verkligen börjar dra ihop sig för bebisankomst här hemma tänkte jag gå igenom en lista som är snattad från Vi föräldrars hemsidan om vad en bör ha hemma inför ett nytillskott i familjen. Att läsa och förhålla sig till en sådan här lista är ju verkligen något en får ta med en nypa salt. Allt det där som diverse olika människor eller tidningar eller företag påstår att en MÅSTE HA blir ju lätt en meterlång lista med saker som tillsammans kostar flera flera flera tusen. Och så tar vi det gånger två också då….tjolahopp och hejdå pengar. Jag känner att det är skönt att försöka hålla nere kostnaderna så mycket som möjligt.

I alla fall. Nu går vi igenom listan och ser vart vi ligger till! Om det är så att ni som läser vet något som inte står med på listan men som var ovärderligt så tipsa gärna!

Bra att ha till nyfödingen
Skötunderlägg – Vi har ett skötbord som sätts fast på badkaret, och med det följer ett underlägg som är mobilt så vi skulle också kunna byta blöja i sängen, på golvet, i soffan eller liknande. Men frågan är om vi skulle behöva något en kan ta med ut i skötväskan också? Här känner jag mig lite lost..
Blöjor – Japp ett par stycken har vi, vi har fått sådana här startboxar och har en del småsmå blöjor som följde med i dem. Men Tomas läste någon stans att det går runt 8 blöjor per dygn i början??? Är det så? I sådant fall har vi bara så att det räcker för att par dagar…
Tvättlappar – Inte jättemånga men en del. Här funderar jag på vad som är bäst. Engångsgrejer eller tvättbara eller något annat alternativ? De vi har är i alla fall engångsgrejer som vi också fått med startboxarna.
Små frottéhanddukar – JA! En massa! Dels en massa från Ikea och igår kom min mamma med en påse full med större handdukar vi kan göra vad vi vill med.
Badbalja – Neppe det har vi inte. Vi har ett badkar och en sån här liten bebisställning en kan ha i badkaret. Det tror jag kommer räcka bra!
Barnvagn – jajemensan, det var det första vi köpte tror jag..och det är en bugaboo tvillingvagn pga dess smidighet och att den är så liten och bra (och ändå är det på håret att den ens kommer in i vår hiss, och i trappen går den absolut inte upp).
Åkpåse – Njä vi har två overaller i fleece och något annat material som nog kommer vara ungefär så stora som åkpåsar till bebbarna. Men inga regelrätta åkpåsar, jag har tänkt att det inte kommer behövas eftersom den varma härliga våren ju kommer komma som ett brev på posten när de är födda (….).
Lakan, kudde och täcke till barnvagnen – Jag har tillverkat barnvagnslakan av ett trasigt stort vi hade hemma (tillverkat genom att bara riva det i mindre bitar, inget sypyssel här inte). Vi har kuddar från Ikea, men det står ju på dem att de inte ska användas innan 6 eller 12 månader? Så ska en ha kudde eller inte? Täcke har vi inte för det är jag också osäker på om en ska ha? Vi har ju filtar…räcker det med overallerna? Det här med bäddningen tycker jag verkligen är svårt.

Bra att ha i bebisgarderoben
Fyra bomullsbodies (fler om ni inte har egen tvättmaskin) – Ingen egen tvättmaskin här inte (men jag är ett ess på att tvätta saker i handfatet), men jag är faktiskt lite osäker på hur många bodys vi har hemma. Men jag tänker att vi väntar tills bebisarna är här och ser vilken storlek vi kommer behöva. Vi har i alla fall ett par ombyten vi kan ta med till BB och sedan ett par till att ha kvar hemma det känns som det viktigaste.
Fyra mjuka par byxor, med eller utan fötter – Lite samma sak här, jag är lite osäker på exakt hur mycket vi har men det kommer visa sig. Och behovet kommer också visa sig. Så vi håller lite på att köpa in en massa just nu.
Tre par bomullssockor – Ja! Vi har fått ärva en massa kläder och i de påsarna fanns en massa strumpor. Och vissa av byxorna har också små inbyggda strumpor.
Hjälmmössa av bomull – Jajamensan.
Varm/vindtät mössa att ha ovanpå hjälmmössan beroende på årstid – Nä detta har vi inte. Kanske kommer behövas? Eller räcker det med att overallerna har huvor?
En varmare tröja eller kofta – Ja fler än en till och med.
Ett par varmare byxor att ha under overallen (beroende på årstid) – Njä…vi får kanske jobba lite lager på lager här. Vi har ju flera olika byxor och strumpbyxor men inga i typ ull eller så.
En uteoverall att ha i vagnen (finns bra i till exempel fleece) – Ja!
Ett par vantar utan tumme (om inte det finns på overallen) – Det finns på overallerna.
Ett par tossor (om inte det finns på overallen) – Overallerna har inte ben utan är liksom som en stängd åkpåse där nere, men vi har också små stickade tossor.
Fyra bomullspyjamasar, med eller utan fötter – Nej vi har inte så mycket som fyra var till dem :(( Men i alla fall två eller tre. Men det är väl också något vi får investera i när de är här och vi ser behovet.

Bra att ha till föräldrarna
Färdiglagad mat i frysen! – Tyvärr inte :(( Detta tipsar ju verkligen alla om, och jag hade planer på att fixa det också men så som det är nu med min rygg och min trötthet så orkar jag verkligen inte. Jag tänker att vi har snälla familjer (hehhe hejhej familjerna) som kanske kan komma förbi med lite matlådor och så får vi kanske köpa in ett gäng färdigrätter och inte ha så höga krav på maten i början.
Amningsbehå – Jag har ett par stycken och tänker nu vänta med att införskaffa fler tills jag vet hur det kommer funka med amningen.
Bomullskupor till behån – Jag beställde en massa saker från apotea igår, inklusive detta.

Bra att ha, men kan skaffas senare
Termometer – Vi har en vanlig termometer till oss, men ingen speciell bebistermometer men det kanske en ska ha?
Särskild skötväska med skötunderlägg – Ja en skötväska har vi, men dessvärre har vi inte någon konstruktion att hänga den på barnvagnen med ännu, och jag vet inte ens om den liksom passar. Skötväskan är en från Kronan som Tomas hittade i en skänk och tigg-grupp så den har vi inte betalat något för. Funkar inte den tänkte jag kanske att vi kunde använda någon annan väska vi redan har hemma? Jag är så otroligt osugen på att lägga över tusen kronor på en skötväska som är anpassad efter en tvillingvagn, men det kanske kommer bli nödvändigt ändå? Ja ni hör ju att jag har noll koll, vi får se lite hur behovet ser ut helt enkelt.
Bärsele eller bärsjal – Vi har lånat två bärselar så det är check! Har också en sjal på g för lån.
Trådlös telefon (bra vid amning) – Åh nej vi som gjorde oss av med vår trådlösa telefon för några år sedan </3
Telefonsvarare (låt den ta samtalen när ni sover!) – hahaha..
Färgglad leksak anpassad till barnets ålder – Också detta har vi fått låna en del. Men jag tänker att bebisarna i början verkligen inte behöver en massa leksaker???
Barnlyssnare – Näej detta har vi inte, men Tomas har pratat om att han vill köpa något sånt här. Är det värt?
Album att klistra in bilder i när inspirationen faller på – Ehehhe….vi tar det om cirka 18 år när bebbsonsarna blivit lite mer självgående…
Anteckningsbok att anteckna episoder i – Vet inte riktigt vad som menas med episoder, men jag tänker att mobilens anteckningar kan duga för vad det nu än är vi vill anteckna.
Papperskorg, gärna med lock – Vi har inte mindre än tre stycken!

Bra att ha till sovplatsen
Godkänd spjälssäng med spjälskydd och tvättbar madrass – Vi skulle ju få låna en gammal säng, men upptäckte att Ikea inte hållit något standardmått genom åren så den var för liten fös madrassen och allt annat :// Så det blev vi alltså tvungna att köpa. Och spjälskydd och madrass och bäddmadrass har vi i den!
Madrasskydd – Japps
En mjuk och platt kudde – Har fått låna två pandakuddar eller vad de heter av Josefin.
Två påslakan (sy gärna av era egna, avlagda, de blir mjuka och sköna!) – Nej alltså här blir jag osäker igen. Det står ju att de inte ska ha täcken för att de riskerar att få dem över huvudena och kvävas…och har vi inte täcken behövs ju inte påslakan heller. Hur har ni andra gjort? Vi har i alla fall filtar jag tänkt ska få tjäna som täcken ifall det behövs med kläder än pyjamasarna.
Två underlakan (sy gärna av era egna, som är mjuka och sköna!) – Även här har jag använt mig av gamla lakan från oss. Toppensätt att kunna få användning för trasiga lakan!
Fyra örngott – nej för vi har inte sådana fluffiga kuddar…ska en ha det?
Skönt täcke att stoppa i påslakanet (beroende på årstiden) – Vi har ett men det står som sagt att det kan användas från 6 eller 12 månader på det så det är ju inte aktuellt än.
Bomullsfilt – Några stycken, men jag har hört att en aldrig kan ha för många filtar så det kanske måste köpas in några till..
Ev hängmobil – Ja! En superduperfin som min kompis Karin gjort!

Förutom detta har vi också några grejer som inte står på listan:
Nappflaska – vi har köpt in fyra stycken till att börja med (är medveten om att det inte kommer räcka men vi vill veta att flaskorna funkar innan vi köper fler) Vi har ingen ersättning eller så hemma, men vi får se lite hur det kommer att behövas så det väntar vi med.
Babystol –  Vi har fått en sån där vit stol från Ikea, och så har vi fått köpa en tripptrapp billigt och ska förhoppningsvis få låna en annan tripptrapp. Det är inget vi stressar över i alla fall för det känns inte som att det kommer behövas på ett tag.
Babygym – Ett babygym har vi fått låna!
Babynest – Detta har vi två olika av. Ett singelnest som vi lånat av Josefin, och ett tvillingnest som tyvärr inte kommit ännu. Hoppas verkligen att det kommer snart!
Babysitter – Vi har lånat en babysitter från Josefin, och två från en annan kompis. Och fått en från min mammis. De två bästa lyxgrejerna från babybjörn ska vi ha här hemma och de andra två kunna ha hemma hos våra familjer så det finns när vi kommer på besök.
Napp – Fyra stycken små nappar har vi köpt, lite för att se hur det funkar och så.
Bilskydd – Jajemen. Här orkade vi inte hålla på med att eventuellt låna eller ärva och så vet en inte ifall det hänt något med dem som gör att de inte skyddar bebisarna om något skulle hända, så vi köpte nya samtidigt som vagnen.

Ja det mesta av det där hade vi ju ändå! Men mycket har vi fått låna eller ärva, eller kommit över billigt. Vi har också fått hjälp av våra familjer med en del saker. Men det blir ju en hel del saker ändå som måste köpas in och ordnas med..minst sagt. Men det känns bra att vi hade det mesta, jag känner att rent materiellt är vi och hemmet redo för bebisarnas ankomst. Psykiskt däremot blir det tamejtusan inte klarare eller ens förståeligt att det snart kommer bo två till små knyten här hemma???

Svarar på frågisar

Jag fick två kommentarer på samma tema från Sanna och Frida angående att jag ligger här på sös:

Av ren nyfikenhet: Varför plockat man inte ut bebbarna om din hälsa uppenbarligen inte är bra och de ändå kan komma ut och må bra nu? Jag antar att ni har ett gott skäl såklart, men bara nyfiken på vad det är? Lycka till oavsett!

Men hallå! Kan dom inte fixa det där kejsarsnittet till dig bara? Tänker att bebisarna är färdigbakta och skulle klara sig bra ute i vida världen nu? Ah, oavsett -skönt att dom har koll på dig! Snart är ni i mål!

Svaret på detta vet jag faktiskt inte till 100%, men efter vad läkarna har sagt så vill de ändå att bebisarna ligger kvar så länge som det bara är möjligt, utan att det gör att jag eller de mår dåligt såklart. Det viktigaste är att bebisarna inte mår dåligt, och så länge jag bara mår lite småtjorvigt som jag gör nu så anser de att det är bättre för alla att bebisarna får ligga kvar lite längre. Jag har ju inte havandeskapsförgiftning ännu vad jag förstått, utan bara ett högt blodtryck som de nu fått ner med hjälp av mediciner. Allt blod de tappar mig på och tar prover på visar att min kropp i övrigt mår bra och funkar som den ska, och allt flöde osv till bebisarna är bra. Det jobbigaste för mig är huvudvärken som kommer ibland, men för den får jag alvedon som hjälper. Annars är det jobbigt att vara svullen och tung och andfådd (låter som en gammal person med kol när jag andas typ) och inte kunna sova ordentligt, men inte tillräckligt jobbigt för att det ska vara anledning till att plocka ut de små liven nu.

Sedan vet en ju inte vad som händer här framöver, jag kanske får jättehögt blodtryck igen trots medicinen eller något annat visar på att det är bättre att ha fjunen ute än inne. Men är det något vi gör här på sjukis är det att go with the flow. Jag vet inget, personalen vet inte heller hur det kommer utvecklas…men jag är väldigt välbevakad och litar på experternas omdömen :)) Men sanningen är ju den att bebisarna är så gott som klara så att plocka ut dem nu skulle ju absolut funka, det är en vetskap som är skön att vila i och som gör att denna sjukhusvistelse känns på ett helt annat sätt än den förra.

Hahaha skulle hitta en bild att illustrera inlägget med och googlade ”yrsa barn” och fick fram detta mästerverk från när jag födde min förstfödda :’)))) Så vackra minnen…

nyfdd_161780795

Står inför det svåraste beslutet hittills

Mycket med graviditeten har ju inneburit frågetecken och bryderier, men nu har vi ändå nått någon slags peak i detta. Bakgrund: vi ska ju förlösa dessa små bebbar med ett planerat kejsarsnitt. Vi vet om det och alla förberedelser som sker, både mentalt och rent praktiskt, är baserat på denna vetskap. Råkar en få ett kut kejsarsnitt så kan en ju inte förbereda sig på samma sätt såklart men vi har alla förutsättningar för att lägga upp allt från packning som funkar (höga trosor och byxor så att det inte är någon söm på snittet) till mental förberedelse på att ligga som jesus på korset och inte kunna känna något under bröstet.

OCH i denna förberedelse då har vi stött på något väldigt väldigt svårt. Alltså håll i er nu. När en får genomgå en förlossning med kejsarsnitt kan en få välja vilken musik som ska spelas under operationen och många jag pratat med/läst om rekommenderar verkligen någon musik eftersom en inte jättegärna vill höra operationsljuden så tydligt. SÅ vad ska vi ha för musik??????????? Alltså det är så svårt att sitta och tänka ut vilka låtar som kan funka i en situation som är så otroligt obekant. Vad vill en ha för feeling? Lugn? Power? Välkänt? Bara bakgrundsljud en inte bryr sig så mycket om egentligen? Harmoni? Upptempo? Jag hörde en väldigt rolig historia om en blivande mami som hade bestämt att hennes barn skulle födas till en specifik låt för hon hade speciella referenser mellan denna låt och sin graviditet på något sätt, så under hela kejsarsnittet så spelades endast denna låt. Om och om igen……hahah. Tokitok.

På ett sätt känner jag att jag kanske inte kommer bry mig supermycket om musiken. Samtidigt vill jag ha något ljud och vill inte riskera att det är någon random radiokanal som spelar någon av mina hatgenrer eller hatlåtar, jag vill absolut inte föda barn till någon jävla reggae….Så nu sitter jag och försöker lista olika låtar som känns okej att tänka att jag ska få barn till. Hittills har det blivit ett gäng låtar som är välbekanta för oss, inte för mycket upptempo. Tänker att en vid en vaginal förlossning kanske behöver POWER men att det vi (eller mest jag) kommer behöva är mer lugn. Ja men summan av kardemumman är att det känns supersvårt att välja ”rätt” låtar.

Kanske kör vi på samma taktik som mamin ovan och bara kör en låt om och om igen. Vilken låt det skulle vara undrar ni? Ehhhhhh är inte det självklart?!?!? Circle of life såklart?!??? Så kan alla vråla med fast ingen egentligen vet vad som sägs. Och sen kan de lyfta upp de små bebisarna precis som Rafiki lyfter upp Simba. Och alla jublar och knäböjer. Perf!

16713_181013374

(okej är väl rätt känslig tänker jag men jag började nu gråta lite när jag skrev det där ovan om att de ska lyfta upp våra små barn………..så sjukt overkligt och knäppt att detta faktiskt ska hända??)

Lägesuppdatering från SöS 

Hejsan svejsan från mitt rum här på Sös. Som ni säkert kan räkna ut (annars blir jag lite orolig för er faktiskt) så är jag kvar på sjukhuset även idag och som det ser ut nu så finns det ingen klar plan på när jag ska få komma hem. Allt är fortfarande beroende på hur det utvecklar sig med mitt mående. Jag har ett högt blodtryck som inte vill gå ner, trots medicinering och så har jag fått väldigt ont i huvudet så jag känner mig helt klubbad. Men nu ska jag få höjd medicindos och så ska de se om det gör någon skillnad. De håller väldigt noga kolla på mig i alla fall, vilket är skönt för ett kontrollfreak like me. Inatt blev jag liksom väckt sex gånger typ för att ta trycket och diverse piller.

Jag har också fått en infart i handen. Fy fan alltså vad jag ogillar det. Både att få den (ajajaj), att ha den (ajajaj och i vägen hela tiden) och att sen ta ut den (också ajajaj och uuuuhhhh). Det känns som att infarten gör mig så mycket mer sjuk också för jag blir liksom fem resor ynkligare och känner mig så mycket mer SJUK om ni förstår vad jag menar. Men snyggt att den matchar mina ögon i alla fall :))))

Jag spenderar dagarna med att lyssna på poddar, läsa bok, spela spel, vänta på måltiderna, ligga med ctg-mätning i tid och otid (och länge som tusan pga busiga barn), småsova och scrolla scrolla scrolla på mobilen för att se om något nytt kul hänt.

Eller så sitter jag och tittar på mina SVULLNA fötter och småfnissar. Alltså har ni sett korvigare tår??

Hahahhaahaha det är sinnes vad svullna de är, speciellt vänsterfoten. Jösses vad knäpp kroppen är alltså.

Andra kuliga saker som hänt dessa dagar:

-jag blir konsekvent kallad Urrrrrsa av en barnmorska, tänk er att ni säger usch fast med r. Så. Jag rättar varje gång men det verkar inte fastna. Inatt när hon var inne i tid och otid var det som att jag i sömnen mumlade fram ”Yrsa” så fort hon kom in. Till slut började hon kalla mig gumman istället :))))

-en av undersköterskorna är manlig, eller manlig och manlig….mer att han är en pojk. Alltså SÅ ung. Vi funkar inte så bra ihop. Dels blir jag väldigt obekväm när det är män som ska hålla på med min kropp men jag blir också väääldigt osäker av hans unga unga ålder (hej åldersdiskriminerande person). Ja det är inte det här som är så kul, så till den kuliga saken: när han skulle ta blodprov på mig så misslyckades det två gånger på raken. När han stack andra gången gjorde det fördjävla ont och jag utbrast högt ”KUKEN”………………. Egentligen borde det ju inte vara någon big deal alls, jag menar hur många gånger hör jag inte folk använda ordet fitta som diverse förstärkare av det som de vill säga, men det kändes otrooooooligt stelt. Och som jag rodnade.

-Jag dreglar väldigt mycket och ligger väldigt stilla om nätterna pga svårt att vända mig och ont i infartshanden, så ofta när jag vaknar upp av att någon barnmorska eller sköterska står vid min sida för att ta blodtryck ligger en hel hög med saliv på min kudde. Så charmig patient :——-))))))

Hörrni slut på lägesuppdateringen, nu måste jag dricka lite iskallt vatten och vila mina ögon och mitt onda huvud. Hoppas ni har en härlig fredag och roliga planer för helgen! Jag tror att jag kommer vara kvar här jag, så vill ni muntra upp mig lite och visa vad ni har för er kan ni väl snapchatta mig lite roliga saker?? Det skulle vara så kul att få se något annat än dessa smutsgula väggar och brunmelerade plastmatta. Yrsaalfrida heter jag på snappi.

Sös cribs

Helo and welcome to my cribs. Jag tänkte att jag skulle visa runt er lite här i mitt lilla mansion på Sös. Jag ligger på antenatalavdelningen på Sös vilket är, precis som när jag låg på Huddinge, någon slags specialavdelning för föräldrar. Både föräldrar som inte fått sina barn men också några som redan fått sina guldklimpar. Till skillnad från på Huddinge så har jag som sagt ett eget rum nu. Hejhej från mitt rum.

När en kommer in genom dörren så ser en ut över mitt master bedroom. Här har vi kingsize bädden med alla tänkbara saker för komforten såsom ställbar säng, eluttag, larmknapp och handtag att dra sig upp ur sängen ur. Jag har också lyckats hustla mig till TRE kuddar. Sån himla WIN!!

Riktar vi blicken lite till höger så ser vi salongen. Sällskapsytan. Myshörnan. Stället där allt socialt samspel sker ifall jag har besök. Här har vi också garderoben, där på stolen alltså. Bakom den varma inbjudande umgängesytan sitter ett praktiskt väggfast skåp innehållandes allehanda härliga saker typ en termometer.

In genom dörren ni ser till höger i bilden ovan finns badrummet. Det härliga nästan helkaklade badrummet som inhyser allt en kan behöva för ett härligt och komplett liv, en dusch utan draperi, en härlig pall en kan sitta på när benen inte bär, handdesinfektion i massor och ännu en larmklocka.

Ja det var det hörrni. KUL att ni tittade in!

Hejdå och välkomna åter.