Kategori: Graviditeten

Dagens utfitt

  
Fladdrig och stor leopardbyxa från hm basic 

Fladdrig och stor randig tröja från hm logg anno 2008

Fladdrig och stor mantel/rock från landstinget 

Ofladdrig men stor mage från Bobbertsarna. 

Ja, som ni ser kom jag inte alls hem efter kontrollen på SöS imorse, istället fick jag beskedet att jag kommer få vara kvar här lite (mycket oklart hur länge men allra minst över natten) för att de ska kunna hålla koll på mitt blodtryck som är för högt ://// jag känner mig inte så speciellt orolig, men det är väldigt tråkigt att vara inlagd alltså. Och det gör mig så sjukt trött. Det enda jag vill göra är typ att sova. Jag har i alla fall fått ett eget rum, till skillnad från när jag låg inlagd på Huddinge. Det är otroligt skönt att kunna stänga en dörr om mig. Dessutom har jag egen toa och dusch på rummet!!! Vet inte om det kanske är så att alla rum här på antenatalen på SöS har det men jag väljer att se det som att jag har vunnit på triss! Det allra bästa med att vara inlagd här är att det är några som ligger här med sina små nyfödingar så i uppehållsrummet sitter nyblivna föräldrar med sina små små små knytt i såna här plastbaljor på hjul. Det är så otroligt mysigt att se! 

Nu är det snart middag här, och sen ska jag få fortsätta mäta mitt blodtryck under eftermiddagens och kvällens gång och så får jag nog veta imorgon varåt det barkar.

Vän och lite vindögd på SöS igen 

  
Här sitter jag igen. På SöS. I väntrummet. Jösses vad tid jag spenderat väntandes här de senaste dagarna. Men det finns ju en del att göra och ta hand om i vården så jag fattar att det kan bli mycket väntan för ett icke akut ärende som mitt. Idag ska jag lämna urinprov (som jag fick ta hemma själv imorse pga de vill ha morgonurin. Kan avslöja att det skedde en olycka pga vet ni hur svårt det är att pricka ett litet rör????), göra ctg och ta blodtrycket. Allt för att hålla koll på den här havandeskapsbajsen. Förhoppningsvis är det fortfarande inte några katastrofala siffror så att jag kan pågå med mitt liv som vanligt. 

Och vill ni veta något sjukt?!? Kolla in detta:

  
90% har passerat!!!!!!! Bebisarna är till 90% helt klara där inne, och jag är till 90% trött på detta så det passar sig ju alldeles perfa. Snart är dom små liven här :”’)))))

Stammis på Sös

Hejsan hoppsan hörrni och glad tisdag. Vad himla skönt det var att höra att ni inte övergett oss utan att det var kommentarsproblematik nu i helgen. Jag kände verkligen att det var så ensamt när det inte trillade in en enda kommentar. Men desto finare känns det nu efter era kommentarer om att ni gillar vad vi håller på med, det är lätt att tvivla väldigt mycket på huuuuuur kul det egentligen kan vara att läsa om mina tankar eller se bilder på mig eller försöka följa med i mitt vardagsbabbel (eller motsvarande då fast med Tomas). Men uppenbarligen gillar ni det vardagliga och babbliga (även om jag själv kanske ibland känner att jag vill vara mer som typ Sandra Beijer i mina inlägg) så här kommer ett till vardagsinlägg :))))))

Jag har ju haft lite för högt blodtryck, som upptäcktes i…onsdags??? Mitt minne är som ett såll. Ja men det har jag i alla fall. Förutom högt blodtryck har jag också haft lite vandrande protein i urinen vilket tillsammans kan betyda havandeskapsförgiftning. På grund av detta ha jag varit inne på en massa extrakontroller i förra veckan och igår var jag på mitt mvc och fick för höga värden igen och blev ordinerad ett besök på specialmödravården på Sös, så jag åkte dit och spenderade en del timmar där med ctg och kontroller. Allting såg ut att vara under kontroll, men läkaren ville att jag skulle komma på ett tillväxtultraljud inom kort vilket blev idag. Så klockan kvart i åtta satt jag på Sös imorse och väntade på att bli uppropad.

Minen är missnöjd på grund av att sofforna i väntrummet på Sös ultraljuds- och specialmödravårdsmottagning verkar vara konstruerade med någon slags memoryfoam i sitsen. OTROLIGT opassande. Tänk att det liksom är svårt att komma upp från en hård stol ibland, HUR svårt är det inte då att komma upp ur en soffa som har dynor som gjuter sig runt ens kropp. Det var som ett skämt.

Jag fick vänta väldigt länge, men tillslut fick jag komma in till en gullig gotländsk barnmorska som gjorde tillväxtultraljud på mig som tog väääääldigt lång tid. Först tar det lång tid för att det är två som ska mätas, sedan tog det extra lång tid för att ettan låg väldigt dåligt till så det var svårt att mäta magen ordentligt på den. Och som extra cherry on top så tog det ändå längre tid eftersom tvåan halkat efter lite för mycket i tillväxten (och ettan hade också lite minussiffror nu men inte lika mycket) så hon var tvungen att göra en massa extraundersökningar. En av dessa extragrejer var att mäta något slags flöde (?) i bebisarnas huvuden (???). När hon då hittade något bra ställe att mäta detta flöde, eller vad det nu var, på så var jag tvungen att på direkten hålla andan. Jag kan berätta för alla som undrar att det är väääääldigt svårt att ligga ner på rygg och ha tyngden av två på sitt bröst och kunna andas normalt, jag är i princip andfådd hela tiden och när jag ligger är det ännu värre. Och att sedan försöka lyckas hålla andan på det. Haha det tog ett tag innan hon fick till någon bra mätning.

Alla mätningar visade bara bra saker, så barnmorskan och läkaren jag sedan fick träffa var inte oroade över minuset på kurvan på lille tvåanbebisen. Det känns ju såklart väldigt tryggt att de inte är oroade, och då känner jag att jag inte heller behöver känna mig orolig. Dessa siffror är ju inte 100% och eftersom jag kommit så långt i graviditeten med så bra siffror på båda bebisarna så känns det som att minskningen beror på att de är två och inte kan växa lika mycket som enligar längre. Men eftersom det var så pass mycket minus på den ena var jag ändå tvungen att lämna lite prover och ligga med ctg, precis samma sak som igår.
  

En sådant här ctg-mätning tar rätt lång tid för mig, först ska båda bebisarna hittas och så ska de mätas och samtidigt ligga kvar i samma läge så att hjärtljuden fångas upp ordentligt under en tillräckligt lång tid. Så under gårdagen och idag har jag kanske legat en och en halv timma totalt med ctg, och vet ni vad imorgon ska jag dit igen :)))))) Då för att fortsätta hålla koll på den eventuella havandeskapsförgiftningen. Det är ett halvtidsjobb bara att gå på dessa kontroller och besök. Men jag klagar inte för det är ju väldigt skönt att vara under bevakning tycker jag! Jag känner mig som inlindad i mjuk bomull av alla fantastiska kvinnor som pratar med mig med sina snälla röster.

När jag efter två och en halv timma äntligen var färdig på Sös så unnade jag mig en utelunch på Teatern i Skanstull. Jag åt en vegansk hamburgare gjord av någon slags svamp från Plant som var superdupergod! Tips till er alla.

Ultraljudet visade förresten att ettan fortfarande ligger i säte, så kejsarsnitt är fortfarande aktuellt. Något lite mer förvånande var dock att tvåan i början av undersökningen låg i typ halvsäte, men i slutet av undersökningen låg åt andra hållet. Barnmorskan blev mycket häpen över att det fortfarande gick att vända sig om där inne, och jag fick en förklaring till varför det ibland känns som att hela magen ska sprängas och det bara spänner åt alla håll och kanter. Då är det bara lille tvåan som vänder sig om. Haha så knäppt att tänka att det faktiskt går att snurra omkring där inne?? Det måste ju vara SÅ trångt.

Bye bye från babblaren! Nu ska jag vila min rygg i horisontellt läge soffan med en kopp te.

Gravidvecka 35

(Inlägg en dag försent eftersom jag nu gått över i vecka 36 men vad ska man göra…)

Hej och hopp vecka 35! Willkommen bienvenue welcome. Sorry för crappy bilder från mobilen men min dator har inte plats för att ladda in bilder och jag orkar inte hantera det :—)) Dessa bilder presenteras i samarbete med min typiska hemmaoutfit, mjuka och fladdriga byxor som inte sitter åt någonstans och mjukt linne och sportbh.

Framifrån kan man väl kanske luras fortfarande? Eller? Har jag blivit sådär blind för verkligheten?

Bobbertsarna ska i vecka 35 vara runt 47 cm långa och väga ca 2,4 kilo var, som två savoykål. De är i princip helt färdigbakade i vecka 35, förutom att de ska fortsätta att lägga på sig fett för att riktigt fylla ut deras lilla rynkiga hud som i och med fettet också blir mindre  genomskinlig. Vi får väl se riktigt hur mycket fett de kunnat lägga på sig, för i nuläget förstår jag inte hur min mage ska kunna växa mer utan att min mage ska gå sönder (som den där katten i den obehagliga boken kattresan…uhhh mardrömmar).

Det ulliga håret som täckt kroppen är borta och istället är huden täckt av det vita kletiga fosterfettet. Som två små gräddtäckta tårtor :))) Det märks att bebisarna har det rätt crowded där inne i magen för väldigt ofta känner jag hur magen trycks ut åt olika håll (precis som förra veckan fast ännu värre) och ibland kan jag ana att det är ett knä eller en armbåge som trycks för det är så spetsigt. Det gör det så himla mycket mer verkligt, även om jag fortfarande inte fattar att det faktiskt är barn där inne som ska komma ut. Jag har börjat prata lite mer med bebbarna och känner att jag kanske connectar lite mer med dom.

Alltså en SÅN kanonkula??!?! Helt tokigt ju.

För mig har vecka 35 varit i samma linje som vecka 34, trött och svullet och jobbigt. Det är inte mycket nytt under solen alls. Det är skrattretande hur långsam jag kan vara, det är som att hela kroppen spjärnar emot när jag vill lägga in en högre växel. Och på kvällen när jag landat i soffan är det som att hela kroppen låser sig och det gör så ont att jag knappt kan ta mig upp själv. Jag har en hel del foglossning som bråkar också.

MEN! Det har ändå känts som en rätt bra vecka, jag tror att det har att göra med att ryggvärken fortfarande håller sig inom rimligare gränser än innan. Jag tror att det har att göra med den lite mer nedsjukna magen. Det är en sån otrolig befrielse!!! En märklig sak som kommit är att jag får känselbortfall och domning på en avgränsad plats på ryggen? Men det är säkert någon nerv som kommer i kläm av någon bebbe.

Mina fingrar, fötter, tår, vader, handleder och mitt ansikte blir mer och mer uppsvullna :/// Himla tråkig bieffekt. Dels för att det gör ont men också för att jag känner mig så ful i ansiktet när det är helt svullet. Jag kan dessutom ha cirka 2 par skor av de jag har i min garderob, och ett par av dem klämmer jag i mig mest för att jag verkligen vill kunna ha dem…MEN snart är det över :)))

”Väggen” där uppe blir tydligare och tydligare. Men ännu kan jag inte använda magen som brickställ, och jag slipper gärna det också om jag ska vara ärlig..


Här ser vi bevis på mina svullna små korvfingrar och mitt svullna ansikte. Det är så knäppt att inte känna igen sitt eget utseende??? (obs fattar att ni kanske inte ser skillnaden lika mycket som jag).

En eventuell havandeskapsförgiftning

Igår skulle jag fota och skriva ett inlägg om vecka 35, men dessvärre kom det lite andra saker i vägen. Först hade jag ett inbokat besök på mvc på förmiddagen. De besöken brukar gå snabbt och lätt men denna gång hade jag på gränsen till för högt blodtryck och plus 1 i protein (vad det nu innebär). Så istället för ett kort besök så fick jag sitta kvar länge samtidigt som barnmorskan ringde runt till specialmödravården för att undersöka hur de tyckte att jag skulle tas omhand vidare. Jag fick en tid på Sös senare under eftermiddagen, så jag åkte en liten tur hem för att kompletteringspacka min bb-väska lite (utifallatt tänkte jag) och ladda min telefon.

Så begav jag mig till Sös. Det kändes helt bananas att åka tunnelbana in mot stan?? Har inte gjort det sedan i januari ju. Jaja. Jag kom till Sös och fick först ligga och mäta barnens kurvor med ett ctg svinlänge, för de ville inte riktigt ligga stilla. Sedan tog de ett nytt blodtryck och nytt urinprov. Jag hade lite lägre blodtryck, men ändå lite för högt med tanke på att jag bara hade legat ner och vilat i mer än 30 minuter.

Efter ett samtal med en läkare fick jag en checklista med saker jag ska hålla utkik efter, som exempelvis blixtrar framför ögonen, och instruktioner om att ringa min mvc och boka in en massa tider för att hålla blodtrycket och proteinen under bevakning för att se hur det fortskrider. Jag förstod inte riktigt om det är så att jag HAR havandeskapsförgiftning eller om detta skulle kunna BLI en havandeskapsförgiftning. Men läkaren sa att antagligen kommer blodtrycket sakta stiga uppåt och att jag skulle kunna ”klara mig” (alltså inte klara mig som i att överleva utan som i att gå så långt utan att jag eller barnen kommer ta för mycket stryk) tills det datum jag fått för kejsarsnitt. Men samtidigt att jag kanske inte skulle klara det hela den tiden. Ganska oklart men de täta kontrollerna kommer väl att visa vartåt det barkar.

Inte så himla pepp nyheter i alla fall. Men det fina i kråksången är att jag ju nu gått så pass långt i graviditeten att jag inte alls känner mig lika orolig som när jag var inlagd med risk för tidig födsel. Nu skulle det kanske kunna bli för tidigt också, men det är ju inte alls i samma farozon som förut.

Frukost och förlossningstankar

Godmorgon måndag! Här väntar ännu en vecka i sjukskrivningens tecken, och jag börjar i vanlig ordning med långsam frukost i soffan. Idag består frukosten av hemmabakta frukostbröd med ost och gurka på, hallonjuice, earl grey special-te och en yoggi. Drömfrukost <3

Idag fick jag sova ända tills klockan nio, Första gången vaknade jag vid halv sju och trodde aldrig att jag skulle somna om igen men gud hör bön hörrni! När jag vaknade andra gången var jag så täppt i näsan, och munnen var som ett torrt litet pappersark. Då är det SÅ SKÖNT att kunna ta lite lite nässpray med mentol! Befrielsen! Däremot undrar jag om min förkylningstäppa nu övergått i någon slags konstant täppa? Graviditetstäppa? För jag känner mig inte sjuk längre, förutom just att jag blir extremt täppt ibland och att jag är väldigt täppt inne i huvudet också. Så jag försöker verkligen att inte ta nässpray om jag inte måstemåstemåste.

Även om morgonen varit väldigt lugn i tempo är jag ändå uppstressad rent psykiskt. För någon timma sedan fick jag nämligen ett samtal från huddinge sjukhus, från en som håller på och schemalägger kejsarsnittstider, som sa att det är väldigt fullt i dessa tider och att som det ser ut nu så finns det inte plats för mig där. Dessutom så visste hon att det inte heller finns plats på danderyd eller solna och att sös brukar ha det väldigt fullt också. Så hon skulle ringa BB Sophia och sös och kolla om det kanske finns plats för mig där. HUR SJUKT ÄR INTE DET?!?!?

Vi blir fler och fler befolkningsmässigt, och vi fortsätter att föda barn men det finns inte plats för oss. Och BB Sophia ska ju dessutom stänga ner?!?!? Det här gör mig SÅ frustrerad! Det räcker med osäkerheten kring allt som har med graviditeten att göra, att inte veta om en kommer få plats att föda någon stans behövs inte som ett extra körsbär på toppen. Vad gör de om det inte finns någon plats på BB Sophia eller sös (eller södertälje som jag sa att jag helst inte ville till men som är sista alternativet i storstockholm)? Och om det skulle komma igång innan det planerade datumet och jag ringer in och det inte finns plats? Vad händer då??? En kan ju aldrig riktigt veta hur en förlossning kommer att se ut eller gå till, men det minsta en kan begära är ju i alla fall att tryggt kunna vila i vetskapen att det kommer finnas en plats för själva födandet att genomföras. Jag blir så arg på att det kan få vara såhär, och att vi kvinnor är så lågt prioriterade. Bakläxa hela samhället!!! Jag hoppas att jag kommer få besked om att jag har en plats så snart som möjligt så att jag kan släppa denna stress och börja ställa mig in på ett nytt ställe (och ett datum!!) att föda på.

Den uteblivna uppmärksamheten

I början av min graviditet var jag väldigt orolig för alla kommande kommentarer, ofrivilliga maghandpåläggningar och andra gravidrelaterade saker som så många råkar ut för. Jag var också med om både några ofrivilliga maghandpåläggningar och kommentarer som ”åh herre gud stackars dig” när jag talade med en man om att jag skulle ha två barn.

Detta var då. Nu är nu. Och nu är det inte en enda som kommenterar, lägger märke till, uppmärksammar eller lägger sig i min kroppshydda. I bloggar jag läser som är skrivna av andra som är preggo i ungefär samma tid som jag, och i den tvillinggrupp jag är med i på facebook hör jag dagarna i ända om människor som typ kommer fram på stan och vill klappa på den fina magen, eller prata om när det kan vara dags osv. Så varje gång jag går ut förväntar jag mig liksom någon handpåläggning eller kommentar eller någon gullig tant som vill prata. Det är liksom som att jag stålsätter mig lite för att kunna hantera alla olika fascinerade människor, men det har inte hänt en enda gång sedan…..oktober?!??! När det knappt syntes???? Och nu…känns det lite…tomt?

Alltså det här är en så konstig reaktion i mig!! Jag förstår inte. Jag vill ju egentligen VERKLIGEN inte bli bedömd av människor baserat på om någon tycker min mage är stor eller liten eller något annat, och jag vill absolut inte ha handpåläggningar från okända människor. Så var kommer detta ifrån? Hahha det är så märkligt! Skulle jag få kommentarer skulle jag ju säkerligen bli obekväm och tycka att det var en invasion av min privacy. Jag förstår inte mig själv!!!!! Jag tänker ibland att det kan ha att göra med att folk inte ser att jag är gravid………………….paus för skratt…………………..men varje gång jag går förbi en spegel kan jag konstatera att detta inte kan vara en anledning.

De här tankarna är så orimliga och knäppa så jag får i alla fall goda skratt åt mig själv och min knäpphet. Det är alltid något :))

89d38e7b24ddba82c436d7302566dace

 

CmEaVlg

Tackohej från det orimliga preggot.

Gravidvecka 34

Jag håller traditionen vid liv och levererar dessa veckoinlägg på gränsen till alldeles för sent :–))) Idag är jag i vecka 33+6 och imorgon är alltså 34 hela veckor uppnådda. Och idag har 85% av graviditeten passerat! *kastar konfetti*. Detta är ju också en siffra anpassat efter 40 fullgångna veckor så jag har egentligen passerat mer än så. Idag var vi på tillväxtultraljud och fick titta på de små härjarna igen (även om det blir svårare och svårare att se något annat än blurr på skärmen ju större de blir och ju mer crowded det blir där inne).

 

När jag ser denna bilden undrar jag bara…..var är min rumpa?? Det som satt där förut var ju inte så speciellt bootylicious men nu är det ju ett ingenting. Bara en liten knölig övergång mellan rygg och lår :—))

Bobbertsarna beräknas i denna vecka väga 2,3 kilo och vara ca 42 cm långa, som två små illrar. Idag på tillväxtultraljudet fick vi veta att våra små gryn följer sina kurvor fint, och ettan väger ca 2400 gram tvåan väger ca 2200 gram. Det är ju dock inte helt 100% med dessa mätningar men det finns ju ingen anledning till oro. Vi har inte heller fått en ny tillväxtultraljudstid förrän om en månad, alltså vecka 37+6…vilket ju är precis i förlossningsfaggorna om det inte är så att de kommit innan det. Det talar ju för att läkarna inte är oroliga för tillväxten utan litar på att de fortsätter följa sina kurvor.

Skulle de födas nu skulle de antagligen klara sin andning bra och inte behöva kuvös, och eftersom våra fått sprutor för lungutvecklingen måste de vara extra bra på att andas! Däremot skulle de behöva hjälp med att hålla värmen och få i sig näring. Men det känns ju SÅ HIMLA BRA att ha kommit hit med tanke på den olycksbådande inläggningen på sjukhus vi var med om. De kan också bekämpa lättare infektioner med sina immunförsvar :’) Känner mig så stolt över dom!

Nu ska de flesta barn ligga med huvudet nedåt men ettan ligger med rumpen nedåt fick vi veta på ultraljudet idag. Väntar man ett barn kan man föda i sätesbjudning (även om ett kejsarsnitt såklart kan bokas in vid ”bara” ett barn också) men när det är två och ettan ligger så planeras ett kejsarsnitt i princip alltid in så som jag förstått det. Så i nästa vecka ska jag få ett brev hem med mer info och ett bestämt datum för detta (!!!).

Hejhej från badbollen och den tillhörande lilla människan bakom den.

Jag fortsätter på spåret att vara stor och otymplig och ha svårt att göra saker. Min mage är verkligen i vägen för den mesta aktiviteten nu. Ta på skor är jobbigt, resa sig ur sängen är jobbigt, sitta och äta är jobbigt osv. Magen är liksom STOR men också väldigt spänd väldigt ofta, det känns som att tvåan ofta tar spjärn mot livmoderväggarna och tryyyyyyyycker allt vad livet håller mot min stackars mage. Jag känner mig också öm i skinnet. Förutom detta spända och onda så fortsätter kroppen också samla på sig vätska och alla sömmar ger mig märken. Igår fick jag till och med prickar på mina fötter från prickbrodyren på mina strumpor :—–))))))

Livmodern börjar öva sig på riktigt inför förlossningen och nu ska man kunna känna av förvärkar. Men hur vet man skillnaden mellan sammandragningar och förvärkar egentligen??? Jag har mycket sammandragningar, eller förvärkar (?) och speciellt på kvällarna. Då kan jag ligga i soffan och bara ta det lugnt men så blir magen helt stenhård och spänd och ofta får jag hjärtklappning, men det känns liksom inte något tryck nedåt vad jag identifierat än. Åh jag skulle bara vilja ha det svart på vitt vad som faktiskt händer. Det känns som att jag lätt skulle kunna bli en stammis i telefonkön till förlossningsavdelningen. För nu är det ju liksom PÅ RIKTIGT och skulle förlossningen börja nu ska jag ju in på en gång för att de ska hinna förbereda kejsarsnitt..antar jag. Ja det blir lite stressat i mig i alla fall av att veta att det skulle kunna starta nu men inte veta exakt när.

Jag har börjat vakna väldigt tidigt den här veckan. Redan vid sex-tiden vill min kropp vakna upp. Jag undrar om det är något biologiskt med det, att jag ska förberedas på tidiga uppvak redan nu. Men förutom detta så sover jag ändå förhållandevis bra *peppar peppar ta i trä*. Min ryggvärk finns fortfarande där men när jag sover är jag nästan helt förskonad från den. SÅ SKÖNT!!! Jag hoppas verkligen på att det fortsätter såhär resten av tiden.

 

Hahah magglipan är nu ett faktum, i alla tröjor blir det såhär snyggt..

Och såhär ligger Bobbertsarna nu enligt ultaljudet. Fina små frisyrer har de också, som ni kan se på bilden :))

Våra bebisar

Jag och Tomas är ju såklart otroligt nyfikna på hur våra små bebisar kommer se ut när de kommer. Helt opartiskt måste jag säga att båda vi två var extremt söta som barn, så våra barn borde ju rimligtvis också bli väldigt väldigt gulliga. Det finns ju olika sidor på internet där en kan slå ihop sitt och sin partners utseenden och försöka förutspå sin avkommas ansikte. KLART att jag gjort det!

Resultatet?

20160114051709569783b5bddf2 20160114052124569784b4d8022 20160114052318569785269407c

Så…….söta……………………………

………….

 

………………………………

Eheheheh…

Jag hoppas att den där ovillkorliga moders- och faderskärleken kan överskugga de något märkliga utseendena Bobbertsarna tydligen kommer få.

Gravidvecka 33

Nu är jag gravid i vecka 33, eller mer precist i vecka 32+6. Alltså idag är sista dagen i vecka 32 och imorgon är det dags för vecka 34. Idag är det högst 35 dagar kvar för mig i pregnant tillstånd, ifall de håller på det som det är sagt att jag kommer sättas igång senast 38 fullgångna veckor. Jag undrar lite när detta kommer planeras? Ingen har hittills sagt något om det i alla fall..

Idag är jag ju sjukis så bilderna blir därefter, inget speciellt att hänga i granen liksom. Och min näsa är så himla röd och svullen :(( Jag har försökt piffa lite med blommig tröja i alla fall…..funkade sådär…

thumb_DSC00900_1024

Bobbertsarna mår finfint i magen och bara växer och växer och växer. Mest på bredden dock för längden är ungefär klar nu. Enligt apparna ska de vara runt 45 centimeter långa var nu, och väga ungefär 2 kilo styck. Jösses alltså vad mycket det är! Nu kanske våra små gryn inte riktigt väger så mycket eller är så långa eftersom de delar på utrymmet, det kommer vi få veta mer om i nästa vecka för då ska vi på nästa tillväxtultraljud. Det ska bli spännande att se huruvida de följer sina kurvor eller inte. Jag känner mig inte orolig eftersom de tjockat på sig så himla bra hittills, men tänker att nu kan det ju säkerligen börja sakta av lite på tillväxten eftersom de kanske inte får plats. Jag hoppas bara att jag äter tillräckligt för att de båda ska få det som de behöver, det är ju lite svårt för mig att få i mig en massa mat för det är så fullt i magen redan som det är.

De ska ha ungefär en liter fostervatten vardera (konstigt att jag inte känner hela magen klucka) och bebisarna ligger där inne och andas och simmar omkring ”like crazy”….hhahahahha vet inte riktigt hur crazy de kan röra sig faktiskt, det känns som att deras rörelsevidd är begränsad. Lite som anden i Aladdin som bor på en pytteliten bostadsyta…Men jaja. Förutom att simma omkring ska deras favoritaktivitet vara att suga på tummen och de ska rotera sig mot sin födelseposition. Det tror jag dock inte riktigt att de gör för det känns som att de bubblar omkring runt helt olika i magen. Deras hjärnor växer och huvudena ökar i storlek, och de kan uppfatta ljus och mörker. Det är så ballt. Det känns verkligen rent teoretiskt att de är små människor nu (men jag har fortfarande extreeeemt svårt att fatta det i praktiken).

De rör sig rätt mycket men precis som förra veckan har rörelserna gått mer och mer mot långsamma svepande rörelser snarare än härda sparkar (min urinblåsa tackar för detta). Idag tror jag att jag kände ett knä eller en armbåge väääääldigt tydligt sticka ut på ena sidan av magen. Så himla häftigt. Jag kommer nog inte sakna mycket av denna graviditet men rörelserna kommer jag tänka tillbaka på med värme.

thumb_DSC00906_1024 thumb_DSC00913_1024

Rolig detalj med dessa bilder: jag har lånat tröjan av Josefin eftersom jag inte är supersugen på att lägga en massa pengar på kläder jag ändå inte kommer kunna ha sedan. Och jag upptäckte när jag googlade runt efter vecka 33 info att exakt när hon bloggade om att hon var i vecka 33 så hade hon också på sig tröjan :)))

Jag mår ju lite som en bajspåse fortfarande, men det har ju till stor del med förkylningen att göra tror jag. Att vara supermegagravid och ha ryggproblem är ju liksom nog känner jag, jag behöver inte snor och huvudvärk och slem överallt och halskill och muskelvärk osv. Men ska jag fokusera på graviditeten så mår jag rätt mycket som jag mått de senaste veckorna. Ryggontet och hur otroligt himla tungt och jobbigt allt är (det kan alltså på riktigt ta mig fem minuter att komma upp ur sängen på natten när jag ska kissa) och sådär är still going strong. MEN!!! En sak som blivit lite lite lättare de senaste dagarna är halsbrännan och den extrema andningssvårigheten. Det kan vara så att magen sjunkit lite, vilket ska ha att göra med att barnet (barnen) lagt sig tillrätta. TJOHO. Det är så skönt att slippa några av krämporna. Jag hoppas att det fortsätter på denna bana.

Att barnet (barnen) börjat lägga sig tillrätta och magen sjunkit kan medföra ett ökat tryck nedåt vilket kan ge stickande och pirrande känslor i bäckenet, som små stötar. Detta har jag däremot känt i flera veckor, det kanske har att göra med att det är två istället för en och det är trängre? Åh gud vad jag vill ha en tvillinggravidapp!!! Det saknas verkligen. I alla fall. Dessa stötar är helt ofarliga och det är ju himla skönt att veta det. Det känns verkligen obehagligt. Trycket gör också att känslan av kissnödighet har tagits till helt nya nivåer. Jag litar inte på min blåsa för fem öre!

Jag börjar verkligen känna mig svullen nu, i ansiktet känner jag knappt igen mig själv ibland. Det har ju säkert med förkylningen att göra också men jag känner ju mitt ansikte in i minsta detalj och tycker att jag var lite svullen innan sjukan bröt ut också. Och fötterna och händerna är riktigt korviga. Men på bristningsfronten är det inga nyheter i alla fall. Det tycker jag fortfarande är himla skönt att slippa.

thumb_DSC00918_1024

Har magen inte sjunkit lite?? Kanske?? Jag är fortfarande sjukt fascinerad av de tydliga väggarna runt om magen. Den växer verkligen framåt och inte ut på sidorna.