Kategori: Graviditeten

Lägesuppdatering

Idag var jag på återbesök på sjukhuset för ultraljud, undersökning och efterföljande läkarsamtal. Ultraljudet genomfördes av en man, vilket jag tyckte var väldigt jobbigt, sry not sry alla män. Gillar mina quinns. Detta var faktiskt den första man jag mött på hela tiden under den här perioden. Men det var extremt mycket överbokningar tydligen så jag var inte den som är den utan tänkte bara att det får vara en LÄKARE bara, inte en människa. Han svepte bara snabbt över magen och sa att barnen hade bra med vatten = bra och att ettan hade vänt sig så den ligger nu med fötterna nedåt vilket förklarar de väldigt hårda sparkarna jag upplever rätt nedåt i min kropp. Sedan gjorde han ett vaginalt ultraljud och konstaterade att tappen inte blivit kortare TJOHO och allt som allt sammanfattat sa han att jag inte ska oroa mig utan såhär kan det mycket väl pågå flera veckor.

Efter ultraljudet väntade ett läkarbesök där vi pratade om planen nu, efter vad ultraljudet visade. Eftersom han som gjorde ultraljudet inte alls var orolig så var läkaren inte heller orolig. Hon sa att jag ska komma tillbaka på torsdag om en vecka och göra ett riktigt tillväxtultraljud för att se att barnen mår bra, men att det inte är nödvändigt att hålla på och göra en massa ytterligare undersökningar av mig och tappen och sådär såvida jag inte känner av några förändringar i min kropp typ såsom ont i samband med sammandragningarna och sådär. Hon var inte heller oroad och sa att jag ska försöka slappna av och känna lugn i att det kan gå flera flera veckor nu utan att något händer. Men så sa hon också samtidigt att den största risken med tvillingar är just förtidsbörd så det är inte något vi ska bortse från, men just nu finns det inget som talar för att det kommer ske något NU. Och händer det så händer det….typ.

SÅÅÅÅÅ nu ska jag försöka ta det lugnt och lugna ner min oro och mitt psyke. Lättare sagt än gjort säger denna orossjäl, men jag ska försöka. Jag är fortfarande ordinerad ett sengångartempo och mycket horisontellt läge så jag kommer fortsätta hålla mig hemma mycket och vila mycket, det passar också bra ihop med mitt ryggont som still is going strong.

Jag har sagt det innan och säger det igen, tack så ENORMT för alla fina kommentarer ni skrivit! Och tack ni som snällt sagt till att stödstrumpor inte ska användas på natten, vet inte varifrån jag fått detta? Kanske kopplat det samman med långflygningar och stillasittande? Ja jag vet inte, men jag ska sluta med det nu i alla fall..
Bild 2016-01-26 kl. 17.40 #6

Kärlek till er! Och till Bobbertsarna som håller sig inne!!

Att vara inlagd på sjukhus och försöka förhindra en födsel i vecka 28

Okej, jag har ju genom bloggen, instagram och snapchat redan berättat en del om vad som hände mig i måndags och påföljderna av det men jag tänkte att jag skulle sammanfatta det mer och kanske skriva lite mer ingående i ett enda inlägg. OBS varning för mycket långt inlägg.

Det hela började i söndags kväll. När jag gick och la mig kände jag av en liten molande värk nere i magen, liknande mensvärk. Jag la mig med värmedynan på magen och somnade rätt snart. Jag är ett klassiskt magbarn så just magvärk är jag väldigt väldigt van vid och jag tänkte inte så mycket mer på det hela än att det säkert var någon fis eller något sådant som låg och störde i magtrakten. När jag vaknade på måndagen var dock värken inte borta, och efter att jag googlat så stod det klart att är en gravid och har mensliknande värk kan det vara dåligt och således bör en ringa in till sjukhus för att kolla upp det. Jag har hela denna graviditet (och innan också) känt mig extremt fånig och töntig med alla mina orostankar och hypokondriska föreställningar, något jag också upplever att jag fått bekräftat av omgivningen eftersom min extreeeeeema magvärk tidigare ”bara är lite ligamentsmärtor” och min ryggvärk ”är något man får räkna med som gravid” osv. Jag förstår att ens barnmorska ska finnas där som en vettig motvikt till en nervös och orolig gravid och kunna lugna ner tankar som spinner iväg, men som sagt har jag ju känt att min oro över saker inte riktigt tagits hundra procent på allvar. Därför drog jag mig lite för att ringa in. Men jag bara bestämde mig för att göra det och blev väldigt bra bemött av barnmorska jag pratade med på sös. Jag ringde in vid tolv och fick en tid redan vid halv tre.

När jag kom till Sös fick jag lämna urinprov och sedan lägga mig med ett ctg för att mäta bebisarnas hjärtljud och se att allt stod bra till med dem. De satte även en mätare på min mage för att mäta sammandragningarna. Eftersom det är två hjärtan som ska hittas och registreras tog det rätt lång tid men när jag låg där var jag väldigt lugn. Sammandragningsmätaren visade inte direkt på någon extrem aktivitet i livmodern och hjärtljuden såg fina ut. Efter cirka en timmas ctg:ande fick jag komma in till en läkare som gjorde en mycket smärtsam undersökning av min livmodertapp, där kunde hon dock inte känna något direkt så hon gjorde ett vaginalt ultraljud också. När undersökningen var klar fick jag sätta mig på en stol och hon började med att konstatera att livmodertappen var ”lite kort”. Ingen fara på taket tänkte jag, lite kort liksom. Det låter ju inte så farligt. Sedan började hon prata om hur kort den faktiskt var (1,2 cm efter hennes bedömning) och inläggning och stoppa upp alltihopa och där någon stans börjar mitt minne bli lite blurrigt, det kändes som att falla ner i ett svart öppet hål av ångest och oro.

Sedan gick allt väldigt snabbt. Jag fick bums åka upp till förlossningsavdelningen på Sös, blev inpackad i ett rum och lämnad ensam där. Säkert var jag inte ensam en lång tid men det kändes som flera timmar där jag bara satt på en brits i ett rum där barn föds och fasade och undrade. Jag vet inte riktigt i vilken ordning allt hände sedan, men Tomas kom upp till rummet och jag fick en spruta bricanyl i låret och en spruta med kortison i rumpan. Bricanylen var för att stoppa upp livmoderns arbete och sammandragningar (som jag ju egentligen knappt kände av) och kortisonet för att skynda på utvecklingen av barnens lungor så att de skulle ha bättre möjligheter att andas om de skulle födas. Efter någon timma i rummet på Sös fick jag besked om att jag skulle förflyttas till Karolinska istället, varför fick jag inte riktigt någon klarhet i men efteråt sa någon att det var för att Sös inte hade plats ifall de skulle födas, och att Karolinska är de bäst på så små små barn som våra gryn är.

Jag packades in som en varmkorv i bröd på en bår och fick åka med ambulans (!!) till Karolinska. Det var en otroligt overklig upplevelse. Jag har aldrig åkt ambulans förut och slipper det gärna i framtiden också. Jag är en åksjuk människa och att åka baklänges, fastspänd och liggandes var ingen hit. Tillsammans med en sjuklig oro och hjärtklappning och andra biverkningar av bricanylen och kortisonet var det en resa som seglar upp på topp fem mina sämsta resor någonsin. Tur ändå att det är rätt kort mellan Sös och Karolinska. Under denna tid åkte Tomas hem för att packa ihop en väska med förnödenheter till mig.

När jag kom fram till Karolinska blev jag inkörd i ett rum på antenatalen (avdelning för diverse kvinnor som haft/har olika besvär/komplikationer under graviditeten) där det låg en annan kvinna som höll på att förbereda sig för att föda = inte det bästa för en person som absolut absolut INTE ville föda nu. Jag blev lämnad ensam igen ett tag, och satt där på sängen och lyssnade på den andra kvinnans kvidande och stönande och kräkande (mmmm) och kände mig otroligt otrygg och ensam och livrädd. Efter bara ett litet tag kom dock en världsabra barnmorska som ordnade med mig. Jag fick en infart för dropp i vänsterhanden för jag skulle få dropp som stoppade upp livmoderaktiviteten ytterligare och så fick jag lämna massa blodprover och ta blodtryck och allt sådant där. Jag tror att jag hade ctg också? Men det hände så mycket samtidigt att det är svårt att komma ihåg. Hela tiden pratade barnmorskan så fint med mig och hon fick det hela att kännas otroligt mycket mindre ensamt och övergivet, självklart fortfarande läskigt eftersom allt var så oklart men ändå mer hanterbart. Jag fick inte veta hur länge jag skulle vara där eller något alls, utan bara att jag i alla fall skulle vara där över natten.

Efter ett tag fick jag komma in till en läkare som gjorde ännu en grundlig undersökning av min livmodertapp. Hon kom liksom läkaren på Sös fram till att den var för kort, men inte riktigt lika kort som hon på Sös sagt. Jag vet inte direkt hur lång tappen ska vara, eller brukar vara på mig, men tydligen var den under 2 centimeter men stängd utåt men lite öppen inifrån. Under 2 cm = inte bra. Stängd = jättebra. Hon sa också att tappen kan vandra lite fram och tillbaka (??) och bli lite kortare och lite längre beroende på. Däremot var det ju fortfarande inte bra, eftersom den var så kort. Jag fick inte alls några klara besked av denna undersökning, men de visste inte riktigt heller vad som skulle hända de bara förberedde sig på det värsta tänkbara scenariot, alltså på att barnen skulle kunna komma där på natten.

Så, oklar över situationen och fortsatt fasligt orolig fick jag lägga mig ner i min plastiga obekväma orangea säng och försöka komma iordning inför natten. Tomas kom och var lite med mig och lämnade min väska så att jag kunde ta på mig min egna pyjamas och sova på min egna kudde (GULD VÄRT!! Tips till alla som någon gång blir inlagda). Jag fick en tablett att somna in på och det var tur för annars vet jag inte alls om jag hade lyckats somna den natten alls. Jag sov helt okej trots svidandet från droppet, den andra kvinnans ljud och det faktum att jag var tvungen att ringa på larmklockan varje gång jag behövde gå upp och kissa (vilket är en del pga trycket från bebisarna på min blåsa) eftersom mitt dropp satt i en kontakt i väggen och började pipa om det kopplades ur.

När jag vaknade på tisdagen (klockan halv sex :DDDDDDDDDDD) så fick jag åter igen göra ctg för att kolla att allt vad bra med barnen, vilket det var. Sedan vet jag inte riktigt exakt vad som hände i vilken ordning under tisdagen, men jag fick genomgå ännu en läkarundersökning där samma sak konstaterades igen (alltså kort tapp men inte öppen), fick sticka om infarten från handen till armen för den hade åkt ut nästan helt från handen, åt en massa äcklig sjukhusmat, hängde med Tomas på rummet som jag efter ett tag fick ha för mig själv, fick ännu en spruta kortison i rumpan, tog lite mer prover osvosv. Vi fick besök av en läkare från neonatalen som pratade med oss om för tidigt födda barn och hur ett sådant scenario skulle hanteras osv. Det kändes väldigt bra att få samtala om det med en expert, och för honom är barn som föds i vecka 28 vardagsmat. Han sa att de just nu har barn på neoavdelningen som fötts i vecka 24 (!!!). Han sa också att varje dag, varje vecka var otroligt bra för bebisarna och att vecka 30 skulle vara en jättebra tid om de håller sig inne tills dess. I övrigt var det en väldigt väldigt luddig dag där det mesta bara flöt ihop till en orange sörja och inga fler klarare besked fick jag om när bebisarna skulle kunna komma eller när jag skulle kunna få komma hem eller liknande. På kvällen fick min favoritbarnmorska byta infartsplats igen för den hade råkat göra sönder något eller liknande i armen så det gjorde superont hela hela tiden. Jag fick emla och blev omhändertagen så himla bra av barnmorskan. Hon tog sig verkligen tid och lyssnade på mig och pratade med mig.

På onsdagen lyckades jag sova ända tills klockan åtta då de kom in och gjorde ctg på mig och bebisarna mådde fortfarande väldigt bra och mitt blodtryck osv var också väldigt bra. Att bebisarna hela tiden mådde väldigt bra var verkligen något jag hängde mig fast vid som en liten livlina så alla ctg-undersökningar var bara härliga för mig trots att de i regel tog svinigt lång tid pga busiga barn som absolut inte ville vara med och få sina hjärtljud mätta. Sedan under dagen på onsdagen fick jag vara väldigt mycket ifred från läkarundersökningar och sådant. Jag var mest med Tomas på mitt rum och tittade på film och fördrev tiden. Fortfarande var det ingen som kunde säga något konkret om hur allt skulle bli eller utveckla sig vilket för en kontrollperson som mig var otroligt tärande och jobbigt. Det var också rätt jobbigt att barnmorskorna sa så mycket olika saker, en sa att jag skulle hålla mig väldigt stilla och vila och en annan sa att jag borde upp och gå lite för att det är ju inte bra att bara ligga ner…jag valde att gå efter min känsla och de barnmorskorna jag gillade bäst. På onsdagskvällen fick jag ÄNTLIGEN ta bort droppet!! Jag kände mig så fri! Kunna gå och kissa utan att behöva dra omkring på en droppställning!! Tjoho. Infarten fick tyvärr sitta kvar, så helt fri var jag inte men ändå. SÅ SKÖNT var det!

Under torsdagen hände det lite mer saker än under onsdagen. Jag fick både göra ett ultraljud för att mäta barnen. Detta ultraljud skulle jag gjort på sös under onsdagen, men fick göra det på Karolinska istället. När en väntar två barn (eller fler) kan en inte riktigt avgöra genom att mäta SF-måttet hur barnen växer så en gör en massa tillväxtultraljud istället där de mäter respektive barn för att se att de båda växer som de ska. Ultraljudet visade att ettan ligger precis på kurvan för ett enlingsbarn och vägde något runt 1200, tvåan var lite mindre men låg också inom spannet för det normala för ett barn men på minus 13% tror jag de sa, men den väger också över 1 kilo = bra. Det är inte konstigt att tvillingar växer lite olika, men jag ska på fler tillväxtultraljud för att hålla koll på att tvåan inte halkar efter ännu mer för då kan det såklart vara väldigt dåligt. Båda hade bra flöde i navelsträngarna och verkade ha det väldigt bra där inne i livmodern (så varför vill ni komma ut redan nu små gosegrisar??). Efter tillväxtultraljudet fick jag också göra ett till vaginalt ultraljud för att kontrollera hur de senaste dagarna påverkat tappen och livmodern. Jag fick inte riktigt något exakt mått, men tappen var fortfarande kort men fortfarande inte öppen utifrån bara lite inifrån (fattar inte riktigt detta..men det var bra).

Efter ultraljudet fick jag åka ner till antenatalen igen och prata med en läkare om min fortsatta situation på avdelningen baserat på ultraljudet. Hon sa att jag skulle kunna bli utskriven under dagen eftersom tappen inte blivit kortare och öppningen inte påverkats och sammandragningarna inte eskalerat och mensvärken inte förvärrats. Det var en chock att höra det, för hela tiden fram tills detta kändes det som att alla var inställda på att bebisarna skulle kunna ploppat ut lite när som helst. På grund av chocken, och att jag är en människa som har svårt för snabba svängningar och förändringar, så valde jag att vara kvar över natten. Det kändes bättre att få ta lite steg i taget mot den läskiga verkligheten hemma. Det var ett bra val för under kvällen fick jag åka upp till neonatalen på studiebesök och titta på verkligheten där uppe. Jag blev runtvisad och fick se alla olika ställen en kan få bo på baserat på hur bra barnen mår. Det var läskigt att se alla maskiner och apparater och pådrag men skönt att få se hur det är på en noenatalavdelning, för även fast Bobbertsarna fortfarande håller sig inne är möjligheten att de föds för tidigt ett faktum.

Och så kom fredagsmorgonen och jag fick göra mitt sista ctg och sedan tillbringa en vääääldigt lång tid på att få möta en läkare och bli utskriven. De hade mycket att göra på avdelningen och eftersom jag skulle hem var jag inte direkt prioriterad kändes det som. Efter några timmar fick jag äntligen träffa en läkare som skrev ut mig och bokade in uppföljningsundersökningar, och sen fick en barnmorska ta ut infarten ur min högerhand och jag var fri att gå! Det kändes helt sinnessjukt att vandra genom korridorerna och ut i den friska luften och fria världen. Som att jag var en fånge på rymmen. Vi tog en taxi hem och overklighetskänslorna har inte riktigt försvunnit än, jag väntar liksom fortfarande ibland på att någon ska komma in och ta mitt blodtryck eller en ctg-kurva men jag antar att det snart kommer kännas mer normalt att vara hemma i soffan istället för att ligga i ett orange rum utan själ. Sammantaget var min vistelse på Karolinska väldigt väldigt jobbig, men de som jobbar där är verkligen så otroligt kompetenta och fina människor som gjorde ett så bra jobb för att göra min tid där uthärdligare. Jag känner mig väldigt väldigt tacksam att jag bor i Sverige och att det finns så bra vård här, och bra möjligheter för mina och andras små barn som föds innan de riktigt är färdigbakade.

Så nu är jag hemma igen sedan ett dygn ungefär. Jag är fortfarande väldigt uppskakad och rädd och orolig över framtiden och vad som komma skall. Det är också lämnat upp till mig att ”känna efter hur allt känns och höra av mig om det blir någon förändring” vilket ju jag känner är en enorm börda på mina hypokondriska axlar, som i och med vad som hänt de senaste dagarna verkligen fått vatten på sin kvarn. Men det känns väldigt skönt att jag ska tillbaka redan på tisdag för då kommer de ju se om hemmavistelsen påverkat allt negativt på något sätt. Jag försöker övertala Bobbertsarna att de ska ligga kvar minst till vecka 30 (och då 30 fulla veckor gärna) vilket alltså är två veckor. Klarar vi oss dit så sätter jag nästa mål då. Jag har inställningen att de kommer komma för tidigt, för det känns som att alla på sjukhuset hade den inställningen. Och det känns skönt att förbereda sig mentalt på det scenariot eftersom det kommer innebära tid på neoantalen och olika prövningar relaterat till det, även om det kan vara bättre eller sämre såklart beroende på hur länge de lyckas hålla sig inne.

Så som sagt, ingen vet egentligen något om vad som komma skall och det enda jag kan göra är att hålla mina tummar och önska alla stjärnfallsönskningar som finns att de små griseknoarna håller sig inne så länge så länge så länge som det bara går. Så det är det jag gör nu. Önskar, hoppas, kryssar dagar och räknar ner.

Äntligen hemma 

  
Nu är jag hemma igen efter fyra dagar på Karolinska. Läget är just nu stabilt (dvs det har inte förvärrats) så istället för att vara på sjukhuset och vila är jag hemma och vilar. Och sen på tisdag ska jag tillbaka och kolla hur allt ser ut. 

Tänkte blogga ett längre inlägg under helgen angående hela denna kaosiga period men just nu ska jag bara vila och försöka koppla bort alla jobbiga tankar. 

Liten uppdatering 

Är fortfarande på Karolinska och är det på obestämd tid. Jag har fått diverse sprutor för att påskynda barnens lungor om de skulle bestämma sig för att komma nu och dropp för att stanna upp alla muskler i min livmoder. Igår kväll fick jag den sista sprutan och för någon timma sen tog de bort droppet. Imorgon väntar läkarundersökning deluxe för att se hur de senaste dagarna påverkat min livmoder och tapp och allt vad det är. Imorgon ska vi också få gå på besök på neonatalavdelningen här på Karolinska för att få se hur det funkar där lite mer irl. 

Jag vet egentligen inget alls om framtiden, hur länge jag kommer vara här och när bebisarna kommer komma osv. Det enda jag tycker mig ha på känn efter olika läkares och barnmorskors utlåtanden är att det känns som att de kommer komma för tidigt, frågan är bara hur mycket för tidigt. Jag trodde ju att jag och Bobbertsarna hade en deal med tidigast vecka 35 men så blir det alltså kanske inte…Jag är fortfarande värdigt orolig såklart, och ledsen och ångestfylld. Lite plats finns det för annat men inte mycket. Det finns ju inte heller supermycket att sysselsätta sig med här så väldigt mycket tid kan gå till att tänka olika scenarion. 

Tack så mycket för alla fina kommentarer och tankar på oss alla fyra, det värmer verkligen! Angående alla som hört av sig om att ses och hjälpa till med diverse så tackar jag jättemycket för detta också, men i nuläget så orkar jag knappt hålla ihop mig själv. Men tack <3 

Nu ska jag försöka platta mitt barr efter att ÄNTLIGEN fått duscha efter fyra dagars ingrodd svett. Alltså tänk att en liten dusch ändå kan göra så himla mycket! Hörs snart igen. 

  

Tvära kast

Gårdagens mission som jag skrev kanske skulle vara att rensa en låda eller liknande aktivitet blev något helt annat. Jag åkte in till SöS på en kontroll och tjoff så var jag inlagd pga för kort och påverkad livmodertapp. Efter tusen tårar, två sprutor och ctg-kontroll i timmar blev jag förflyttad till Huddinge med ambulans (!!!) så nu ligger jag här med dropp i handen på en plastig obekväm säng och lyssnar på en annan kvinnas öppningsarbete. Good times……

Jag är jätterädd och orolig och ledsen och oförberedd såklart, men det är skönt att vara på den bästa platsen för detta scenario. Just nu vet jag inte så mycket mer än att jag kommer vara här åtminstone en natt till. 

  
 
Det jag ser fram emot mest just nu är att tiden ska bli vettig nog för mig att stiga upp och äta frukost. Jag är så huuuungrrig!! Tyvärr måste jag ringa på personal så fort jag vill resa mig upp och vandra iväg från sängen för mitt dropp piper om jag kopplar ur det ur väggen, och jag är inte supersugen på att väcka min rumsgranne som nu äntligen verkar sova rätt tungt efter många timmars stånk och stön….men filen och flingorna hägrar…

Bebisar eller utbrytarproffs?

De senaste dagarna har Bobbertsarna verkligen börjat röra sig med bra mycket mer kraft inne i magen, och eftersom det finns två huvuden, fyra ben och fyra armar där inne kan det röra sig åt alla håll och kanter. Vid denna tid ska en ju känna bebisen/bebisarna varje dag så jag försöker hålla koll och deras schema verkar vara att de vaknar till när jag vaknat och ätit frukost, sedan kan de kännas lite smått under dagen men på kvällen är det överlägset allra mest sprattel och sedan när jag är uppe och kissar på natten kan kan känna lite rörelser.

Härom kvällen så låg jag i soffan och småtittade på tv/småtittade på min mage och helt plötsligt så reste sig hela högra sidan och jag och Tomas iakttog med förskräckelse och fascination hur någon mycket tydligt möblerade om lite där inne. Det såg helt sjuuuukt ut, som att en lång och rätt tjock banan drogs mot insidan av min mage från typ mitten mer till höger. SÅ BALLT!!! Och igår kväll när vi skulle sova så låg jag i vanlig ordning och kände efter rörelser för att se att allt var normalt och då kändes det som att någon drog en hand eller fot eller huvud på insidan av magen flera centimeter fram och tillbaka. Som en strykning/vinkning/någon som tvättar en fönsterruta. Jag kunde hålla mig från att säga typ ”uuuuhhhhh” för det kändes så obehagligt, samtidigt som det såklart var väldigt häftigt. Sedan fick Tomas lägga sin hand där och efter ett tag uttryckte även han något liknande ljud när han fick känna på det freakiga som skedde.

Hallå där inne vill ni säga mig något? Börjar det bli lite trångt? Vill ni komma ut? För det får ni faktiskt inne! Allra tidigast får ni komma om 7 veckor, okej?

Ändå rätt bra

Bild 2016-01-13 kl. 20.53 #5

Liten tumme upp från hon som matchar sin kudde med sin hemmamyströja.

Besöket hos läkaren gick rätt bra, tror jag. Hon sjukskrev mig, men ifrågasatte lite vad min andra läkare skrivit om till exempel min oro och menade att om jag generellt är en orolig person så är det inte något som ska finnas med i min sjukskrivning…och lite annat. Det gjorde mig lite..besvärad. Och att hon sa när hon skrivit sjukintyget typ ”jaja nu får vi se vad dom säger då” på ett sätt som jag tyckte lät som ”detta kan både godkännas eller avslås” typ. Men jag är säkert bara överkänslig.

En annan sak som gick rätt bra var att jag inte kände det som att min rygg höll på att gå av när jag var klar hos läkaren, så jag bestämde mig för att ta tillvara på detta och istället för att åka direkt hem åkte jag till Farsta och spankulerade omkring lite i affärer. Jag köpte en kalender på Lagerhaus och en pyjamas jag önskar fanns i min storlek, men som dessvärre var i lite mindre size, på Åhléns. Jag visar imorgon när det är ljusare ute så fotona blir bättre. Att gå omkring i affärer testade på min lille rygg, men den klarade sig ändå helt okej. Så sedan jag kom hem har jag också kunnat diska två omgångar (gudars jag längtar SÅ tills vår diskmaskin kommer!!!), laga mat till mig själv, röja i ett skåp och ta hand om Tomas lite. Den lille stackaren fick migränkänningar nu i eftermiddags så han har legat i ett mörkt och svalt sovrum sedan dess. Nu har jag dock fyllt upp kvoten av vad jag kan göra en dag för nu måste jag ligga ner för annars för det superduperont, både i ryggen och i bäckenet. Men ändå en rätt bra dag ur värksynpunkt för min del!!

Alltså förlåt alla ni som kanske tycker att jag skriver alldeles för mycket om min graviditet och liksom inte har så mycket andra infallsvinklar på något just nu. Det blir såhär för att min värld är så extremt liten just nu och detta är det jag allra mest kan fokusera på eftersom det är typ det enda som finns i mitt liv och mina tankar. Hela dagarna är en nedräkning, både till att få medpassagerarna på utsidan av kroppen men också för att kunna bli lite mer mig själv igen. Just nu känner jag mig ungefär som en tjugondel av mig själv :((( Men som sagt, sorry alla ni som tycker det känns dassigt att i princip allt handlar om graviditet och bebisar.

Och på grund av Tomas migränanfall så är podden försenad, så den kommer ut i nästa vecka istället för han har inte hunnit klippa den alls idag pga migränen. Ba satt ni vet.

Snippa eller snopp i magen

Min gravidguru, även kallad Josefin, skrev när hon väntade Bo en liten lista över olika test en kan göra för att försöka avgöra könet på bebisen i magen. Testens trovärdighet kan ju diskuteras (minst sagt) men jag tänker att det kan vara kuli att gå igenom listan Josefin bloggade och se vad det pekar mot i vårt fall med våra två små gosisar.  

Spådomsunderlag #1: Magens form
Pojke: Toppig, utstående mage som inte syns bakifrån.

Flicka: Utbredd mage som sätter sig även på sidorna.
BOBBERTSARNA: Jag skulle säga att min mage är mer utstående än utbredd åt sidorna, och Tomas har flera gånger påpekat att det inte syns bakifrån att jag bär på en medicinboll på framsidan. Så här talar det för pojke.

Spådomsunderlag #2: Pigmentrand på magen
Pojke: Lång tydlig rand
Flicka: Ingen rand
BOBBERTSARNA: Jag har fram tills för någon vecka sedan inte haft någon rand, men nu tycker jag att jag börjar få en rätt tydlig sådan, såå kanske pojke på denna också då.

Spådomsunderlag #3: Babyns hjärtfrekvens
Pojke: Hjärtfrekvens under 140 slag/min.
Flicka: Hjärtfrekvens  över 140 slag/min.
BOBBERTSARNA: Ehehee ska en veta det? Jag är mest orolig att de inte ska hitta hjärtljuden på båda under besöken så siffrorna lyssnar jag inte på, så länge de finns där och barnmorskan inte säger något om att det skulle vara för högt eller lågt så lägger jag liksom inte mer vikt vid det. Så vet ej.

Spådomsunderlag #4: Mammans skönhet under graviditeten 
Pojke: Bibehållen skönhet
Flicka: Flickan tar sin mammas skönhet under graviditeten.
BOBBERTSARNA: Jag har ju fått sämre hy under graviditeten, men utöver det vet jag inte om något direkt har ändrats? Jag har ju hört om vissa som får större läppar (=normsnyggt) och finare hår och så men det har inte jag upplevt. Men flicka på denna baserat på hyn.

Spådomsunderlag #5: Halsbränna
Pojke: Mycket
Flicka: Lite eller ingen
BOBBERTSARNA: Absolut pojke. Jag har ibland sådan halsbränna att jag bara vill klunka ett helt paket grädde.

Spådomsunderlag #6: Babyn hickar 
Pojke: Lite eller inte
Flicka: Mycket
BOBBERTSARNA: Kontrafråga, hur känns en hicka? Hur känns skillnaden mellan hicka och sparkar/slag? Vet ej får svaret på detta underlag också bli.

Spådomsunderlag #7: Babyn sparkar 
Pojke: Mycket
Flicka: Lite mindre
BOBBERTSARNA: Jag har ju de senaste veckorna tyckt att den som ligger på vänstersidan är en riktigt aktiv liten krumelur, medan den som ligger till höger är lite mer stilla. Så en pojke och en flicka i sådant fall.

Spådomsunderlag #8: Var i magen babyn ligger
Pojke: Babyn ligger högt
Flicka: Babyn ligger lågt
BOBBERTSARNA: Ja alltså en ligger ju lägre och en högre (baserat på hur de legat på ultraljuden och vad barnmorskan sagt när hon känt och lyssnat efter hjärtljud) så en pojke och en flicka även här.

Spådomsunderlag #9: Blödande tandkött
Pojke: Mindre blödande
Flicka: Mycket blödande
BOBBERTSARNA: MYCKET! Det har gått lite i perioder men ibland är det stockholms blodbad efter en kvällsrutin med tandtråd och eltandborste. Så flicka.

Spådomsunderlag #10: Utputande navel
Pojke: Senare under graviditeten
Flicka: Tidigt i graviditeten
BOBBERTSARNA: Pojke. Naveln pekar fortfarande inte utåt, men är liksom parallell med resten av magen och jag tycker att detta kan räknas som sent i graviditeten.

Spådomsunderlag #11: Babyn sparkar på 
Pojke: Höger sida
Flicka: Vänster sida
BOBBERTSARNA: Detta går ju inte riktigt att svara på eftersom det är två, det är rörelser lite överallt.

Spådomsunderlag #12: Mamman illamående
Pojke: Inte alls eller lite
Flicka: Mycket
BOBBERTSARNA: FLICKA. Jösses vad illamående jag var i början. Fy i helvete.

Spådomsunderlag #13: Samlag under befruktningsmånaden
Pojke: Ofta
Flicka: Mera sällan
BOBBERTSARNA: Nejnej, jag är inte en öppen bok hörrni detta är privat.

Spådomsunderlag #14: Mammans vårtgårdar är
Pojke: Starkt avgränsade
Flicka: Mer suddiga
BOBBERTSARNA: Hahah va? I jämförelse med vad? Vem? Jag vet inte hur jag ska kunna svara på detta så pass.

Spådomsunderlag #15: Håret på mammans ben
Pojke: Snabbare växande
Flicka: Normalt växande
BOBBERTSARNA: Normalt skulle jag nog säga, inte för att jag har sådan bestämd uppfattning om hur snabbt eller långsamt det växer i vanliga fall. Men jag har inte reflekterat över att det skulle bli någon skog extremt snabbt, så flicka.

Spådomsunderlag #16: Mamman sugen på
Pojke: Choklad och lakrits
Flicka: Frukt och syrligt
BOBBERTSARNA: Frukt och syrligt allra mest. Jag har ju inte haft något jag kunnat identifiera som en ”äkta craving” denna graviditet men under min illamåendeperiod var frukt och syrligt något som underlättade illamåendet lite och även efter illamåendeperioden har jag varit sugen på det. Det är förvisso något jag alltid gillar..men ja. Flicka.

Spådomsunderlag #17: Samlag i samband med befruktningen
Pojke: På ägglossningsdagen
Flicka: 3-4 dagar innan ägglossning
BOBEBRTSARNA: Här igen, privat privat privat.

Haha..ja det var mina resultat det. Inte direkt något klart besked baserat på detta, men å andra sidan är det ju två i min maggis så möjligheten finns ju att det skulle kunna vara både en snipp och en snopp. Inte för att jag på något sätt tror att en kan avgöra könet/könen på bebisar i magen på sådana här sätt, men lite kuli är det ju. Vi har ju faktiskt kollat könen men pga en något samarbetsovillig nr 2 kunde de inte se riktigt om det var en pojk eller flick, men nr 1 vet vi med mer säkerhet. Och det spelar ju verkligen ingen roll alls eller är avgörande på något sätt, jag vill bara att det ska vara två levande barn som kommer ut. Om en liten vecka får vi äntligen se dem igen <3<3

Gravidvecka 27

Vecka 27. Idag är jag precis i vecka 26+4 och eftersom jag inte kommer gå längre än till vecka 38 har mer än 70% av graviditeten passerat. SÅ pepp siffra!! Jag har ju en himla kämpig period just nu så att det bara är högst 30%, eller 80 dagar, kvar gör mig mycket upplyft. Detta inlägg är inte bara en veckoöversikt utan också en uppvisning av mina två nya plagg jag investerat i för att ha något att klä kroppen i de sista veckorna.

Först ut har vi klänningen från Monki som jag köpte på rean för en hunka. Stor som ett tält och gångbar både nu och när Bobbertsarna är på utsidan tänker jag mig.

DSC00781

Bobbertsarna beräknas väga cirkus ett kilo var och är runt 37 cm från topp till tå. De ska vara stora som två tröglorier (nej jag visste inte heller vad det var innan ett besök på google) eller två butternutpumpor. De spenderar alltjämt sin mesta tid med att tjocka på sig. De håller också på att jobba upp ett bra immmunsystem, vilket det finns teorier om är anpassat efter de miljöer jag ofta befinner mig i…de kommer alltså ha det allra bäst hemma i soffgropen :)) Deras små hjärnfunktioner är tydligen ”avancerade” och utvecklas och blir ”allt mer sofistikerade”. Blir otroligt stolt över denna fakta på ett mycket orimligt sätt, det står ju samma om alla barn liksom..

De börjar bli mer och mer knubbiga (finns det något gulligare än knubbiga små lår??) och de suger ofta på tummen (också mycket gulligt) och övar genom detta upp musklerna i kinderna och käkarna. I munnen har de också fullt utvecklade smaklökar, så nu när jag stoppar i mig saker så tänker jag extra mycket på att det ska vara gott för dom.

Det står att Bobbisarna har plats att röra sig fortfarande, vilket jag inte riktigt vet om det stämmer lika bra för mig dock..Jag känner rörelser på ungefär samma ställen hela tiden så jag tror inte att de möblerar om i sina rum så speciellt mycket.

DSC00786

DSC00794
DSC00792

Toppen med stora ärmar, sen när Bobbertsarna är på utsidan och ska ammas kan jag ju bara stoppa in en bebis där liksom…

Och så till mig. Detta är näst sista veckan i trimester 2. Det står fortfarande mycket i apparna om att de kommande veckorna handlar mycket om viktuppgång vilket skrämmer mig lite. Verkligen inte vikten i sig, men mitt ryggont. Jag är rädd att det kommer bli ännu värre med ännu mer vikt och jag vet inte riktigt hur jag ska klara av det. Men Bobbertsarna ska ju gå upp från cirka kilot till över 2 kilo gärna 3 under de kommande tio veckorna. Så det är klart att mer vikt kommer komma som ett brev på posten. Men som sagt, jag är inte pepp på krämporna detta kan komma att medföra.

Jag har fortsatt mycket ont i ryggen, och som ni kanske läste så är det inte direkt något som hjälper förutom ryggläge. Det är också fortsatt sjukt frustrerande att känna sig så otroligt begränsad i sin kropp och sitt liv. Det står i apparna att det kan vara dags att handla saker till barnet eftersom det snart kommer bli besvärligt att gå och handla, detta skulle jag dock flytta bak två månader ungefär för mig personligen. Vi har inte allt klart, men har lite kommande projekt som att åka till Ikea inplanerade här under de kommande veckorna. Sedan får jag väl beställa från www, skicka någon annan att handla eller peppa Tomas (som hatar att gå i affärer) att shoppa loss. Jag håller på att sammanställa en lista på allt vi har och allt som eventuellt behövs hemma inför ankomsten, jag tänkte dela med mig av detta när jag kommit lite längre.

En ska kunna ha någon slags kommunikation med sin bebis (eller sina bebisar) nu genom att trycka på magen och de då trycker tillbaka. Detta funkar inte alls för mig och mina små medpassagerare, så fort jag lägger en hand där det sparkar så är det som att sparkarna aldrig funnits. De drar sig liksom tillbaka. Men om jag inte stör kan det vara ett riktigt hålligång, speciellt på kvällarna och morgnarna.

Förutom mitt ryggont och foglossning känner jag inte så mycket av andra symptom som beskrivs i apparna såsom restlesslegs, kramp i vaderna och sammandragningar. Det är ju i alla fall skönt :—)) en får vara glad för det lille. Ibland har jag lite svårt att sova, eller snarare att somna om när jag vaknat. Jag vaknar och går upp och kissar ungefär två gånger per natt och den sista gången är runt 4-5-6-tiden och då kan jag ibland ha vääääldigt svårt att komma till ro igen. Jag tror det är en kombo av att jag börjar förberedas lite inför lätta och många uppvak, och att jag har så ont i ryggen så att varje ställning jag försöker lägga mig i gör ont.

Mitt andra nya inköp är en längre trikåkjol från HM för 99 kronor. Jag är inte bekväm med just den här längden men tänker att den kan korvas upp bra och lätt.

DSC00801 DSC00809

Nu i denna vecka ska jag och Tomas på en föräldrakurs på Sös som är specialinriktad på tvillingar, himla spännande” Och veckan efter det ska vi på tillväxtultraljud och jag ska på svenska tvillingklubbens kurs. Spännande veckor framåt alltså!

 

 

Behöver er hjälp

Tyvärr gick besöket hos sjukgymnasten inte alls så bra som jag hoppats på. Jag gick därifrån alldeles gråtfrustrerad. Kort sammanfattat så kände hon knappt på mig eller tittade på mig, bara lyssnade lite halvt på mina tankar och så gav hon lite generella rekommendationer. Jag tyckte inte att hon visade speciellt mycket förståelse eller verkade bry sig så mycket om min situation alls och ville avsluta besöket efter ungefär 20 minuter utan att jag kände att jag hade fått med mig något alls för att kunna hantera/arbeta med smärtan jag har. När jag försökte få lite mer konkreta saker jag kunde göra så drog jag ur henne att jag kunde hyra tens-apparat, få akupunktur, gå på vattengympa och att de hade massage. Men det var verkligen bara för att jag frågade och frågade och frågade. Det värsta var att hon sa ”ja NÅGON slags fysisk aktivitet måste du ju faktiskt göra” med en ton som fick mig att känna mig som världens lataste och dummaste klump. När jag försökte förklara att jag har så ont att jag inte vet hur jag ska göra denna fysiska aktivitet och att jag ibland känner att jag skulle kunna svimma av smärta gav hon knappt något gehör åt detta.

Usch jag är så besviken! Men det kanske är såhär sjukgymnastik för gravida är? Jag är van vid att få behandlingar och hjälp och inbokade besök och stöttning. Jag vill liksom att någon ska gå in och känna och tänja och hjälpa musklerna och min kropp fungera som de ska. Är det inte så? När jag frågade om sådan behandling tipsade hon om något annat ställe som har gravidbehandlingar men det är ett sådant där ställe där en behandling kostar runt tusenlappen för en timma. Och som sagt föreställde jag mig att jag skulle kunna få det där. Men som sagt, det kanske är att hoppas på för mycket?

Så nu frågar jag om er hjälp. Har någon varit med om liknande besvär som jag har? Hur har det hanterats? Finns det något ni gjort som hjälpt? Har någon tips på vad jag kan göra för att inte ha såhär ont ungefär konstant? Finns det någon bra människa som masserar/behandlar så att det blir bättre? Alla erfarenheter och tips tas tacksamt emot <3<3<3

mvh/ det gråtfrustrerade monstret med förlamande mycket ryggont