Kategori: Häst är bäst

Mys med häst

20130222-122658.jpg

20130222-122705.jpg

20130222-122712.jpg

Ridningen igår gick helt okej, vi hade markarbete och litelite hoppning och jag hade ännu en gång en lite påny. Har inte ridit en enda stor häst denna termin tror jag? Tindra heter den lilla gosisen och hon är så himlans mysig! Det enda lite dumma med henne är att hon är rädd för sargen (den som går längs ena kortsidan) och hoppade till när vi passerade där ett flertal gånger. Eftersom jag är lite hopprädd gjorde det mig en aning osäker och det blev kanske inte en jättekvalitativ hoppning för oss. Jag tänkte mest att jag skulle lyckas göra det och räknade inte alls galoppsprången mellan de två små hindren. MEN det gör inget för jag var nöjd ändå!

Jag är så glad och tacksam för att jag kan och ”får” rida en gång i veckan för det är så kul och bra och givande.

Yrsa <3 häst

 

Alla hjärtans dag-dejten

Gårdagskvällen spenderade jag inte i ett hav av rosor med aromatiska ljus omkring mig överväldigad av kärlekens storhet. Nepp jag var i stallet nämligen. men det var verkligen inte fy skam det.

Jag är ju ganska petite sett till de flesta i min grupp så jag får ofta rida påny istället för stor häst. Jag klagar inte över det för jag gillar de små tusseponnysarna! Igår fick jag äran att hoppa upp på ingen mindre än stallets mest classy påny Armani. Sug på det ni! Märkesponnyn och Yrsa! Tror ni inte på mig??

20130215-105615.jpg

Bevismaterial 1. Namnskylt med classy märkesnamn. Armani är alltså det finaste stallet har att erbjuda, sedan finns också lite avdankade celebs som Ms Britney Spears och Romeo och även okänt pack som Haily och Joe.

20130215-110043.jpg
Bevismaterial 2. Både jag och Armani ser lyxiga och rika ut. Vi har rätta imagen liksom.

20130215-114251.jpg
Bevismaterial 3. Har ni sett något sötare än denna lilla guldklimp?!?! Nej. Trodde väl inte det.

Då har vi rett ut det. Det var alltså crème de la crème som teamades ihop igår men tyvärr gick det inte superbt bara för det. Vi jobbade mycket med övergångar och ryttarnas sits genom dessa. Jag har en dålig vana att vika in ena sidan när jag vill att hästen ska ställas och vändas för att jag inte orkar sitta kvar i mina muskler. Det ger hästarna mycket olika signaler och de blir förvirrade. Dessutom har jag svårigheter att hålla kvar på yttertygeln ordentligt vilket gör att ställningen inte ”går igenom” helt ärligt och så. Detta låter säkert helt obegripligt för er som inte kan något om ridning och hästar, hur kan det vara jobbigt att sitta rakt uppochner och hålla kvar i yttertygeln liksom?? Men tänker ni så vill jag påstå att ni endast åkt häst och inte ridit häst. Det är en enorm skillnad. Skansenridning och motsvarande är alltså inte samma sak som ”riktig” ridning. Braa då har vi alltså rett ut även detta. Jag ger er möjlighet att gå från klarhet till klarhet jag. Snelt av mig.

Ja detta gjorde helt enkelt att lilla Armani endast gick okej och inte super. Men så är det from time to time. Jag kan ju i alla fall konstatera att jag inte längre befinner mig på toppen av min formkurva utan jag har bryskt tagits ner på jorden igen.

Häst är bäst

Igår på ridningen hade vi hoppning på schemat. För er som inte läst det så är jag lite rädd för hoppning på grund av allmän harighet och olyckor (inget farligt men ändå avskräckande). Jag tvekar alltid lite innan hoppningen och frågar mig själv om jag verkligen ska hoppa, eller om jag helt enkelt ska strunta i det och rida omkring lite bara. Jag bestämmer mig alltid för att börja rida och se hur det känns och att jag i alla fall ska hoppa ett framridningshinder. Sedan går det ju alltid så mycket bättre och är så mycket roligare än jag trott så då fortsätter jag och hoppar allt jag får och hinner.

Något som gör att jag blivit lite mer glad i att hoppa är att jag har så snäll ridlärare som ger mig en häst jag känner mig säker på. Jag har inte hoppat någon annan häst på jättelänge förutom när jag red ponny lite i våras. Så jag blev så himla glad när jag kom till stallet och såg att jag hade fått lille Parma, igen. Då känns det alltid lite bättre och jag vet vad jag kan förvänta mig.

Vi är kåmpisar jag och Parma.

Det vi skulle hoppa på lektionen har jag försökt rita upp på ett papper för det är så svårt att förklara annars. Så se min mycket fina banskiss och följ pilarna för att se hur jag galopperade omkring och hoppade hinder som en riktig stjärna!

Det började alltså med att trava över ett hinder (streck 1), sedan svängde vi vänster och hoppade en liten oxer (streck 2), och efter det skulle vi gärna landa i rätt galopp och rida i en halvcirkel mot det tredje hindret och hoppa det (streck 3) och fortsätta ner i hörnet, sakta med till trav igen och travhoppa det första hindret igen och sedan rida rakt fram (streck 4 och 5).

Det gick jättebra för mig och Parma!!!! Allt var självklart inte perfekt men allt hoppades och det såg fint ut i alla fall en del av banan. ÅÅÅHHH kicken efter att ha gjort något man egentligen kanske inte vågar är ju för härlig! Jag var så glad igår att jag knappt kunde somna på grund av enorfinkicken. Fortsätter det så här kommer jag kanske bli en riktigt snajdig hoppryttare någon gång i framtiden…

Efter lektionen kramade jag lite på Parma och kliade henne under hakan och hon stod och somnade lite och la hela sin huvudtyngd på min arm, ååååhh gick nästan sönder av viljan att själv ha häst och få den där mysiga närheten varje dag :’)

Och så en liten idolbild på Parma som avslutning på detta glada hästinlägg! (märk väl att bilderna går från liten, lite större och störst. Tripp, trapp, trull. Fint ordnat!)

Stalle

Hej hopp i galopp (höhöhöhö….hästskämt)

Nu har jag precis kommit hem från mitt stallhäng för denna veckan och sitter i soffan med ett glas oboy i ena handen och en knäckis i andra (alltså en knäckemacka, inte en knäck tyvärr). Ridningen gick, hör och häpna, BRA DENNA GÅNG OCKSÅ?!??! Vad har jag haft nu, en fem gånger det känns riktigt bra? Det är ju helt sjukt. Jag väntar på smällen som tar mig tillbaka till de flaxande tyglarna och hösäckiga ryggens läge.

Jag hade i alla fall Dell idag också, som jag hade förra veckan. Han är SJUUUUUKT stor!! Inte alls som de små pluttfjuttar jag brukar få studsa runt på. Men han är himlans fin, mitt hjärta slår lite extra mycket för skimlar för min bästa sköthäst Athos var skimmel :’)

Stor hest och rädd tjej

 

Idag övade vi oss lite inför nästnästa gång då vi ska hålla på med bakdelsvändningar (tror jag att det var? Får lätta koncentrationssvårigheter när jag sitter på en hästrygg). Så vi gick på en massa volter och skulle ”hålla koll på yttersidan” och gå antingen med helt raka hästar eller ostkrokshästar under oss. Det var svårt för Dell gled hela tiden inåt och jag hade svårt att hitta stödet på yttertygeln ordentligt. Och traven var helt omöjlig att sitta fint i så där skumpade jag omkring som på ett mellanstadiedisco. Bara strobben som fattades.

Men det gick i alla fall på det stora hela bra så jag är glad och nöjd över det, men SVINSUR över att Tomas är på event där det serverades flera hundra spicy tuna-rullar!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! JAG ÄLSKAR JU SPICY TUNA MER ÄN AAAALLLLLLLLLLLLTTTTT (nästan). Så himla typiskt att torsdagar är bästa eventdagen men också min riddag.

 

Så nu ska jag gå och lägga mig i en pose som ser assur ut för att straffa världen för detta!!!

Häst är bäst

Åh så glad man kan vara då. Jag har precis kommit hem från några timmar i stallet som dels spenderades med denna goding:

Ja alltså människan, inte hästen. Det var mysigt att få sällskap och att få visa upp ”mitt” stall lite och framför allt att få prata lite häst med någon annan än de i min grupp. Linso kunde till och med kommentera de som reds höfter och stelhet och sådant gör mig mäkta imponerad! När jag pratade med henne så väcktes min vilja att ha en egen liten häst, eller i allla fall en medryttarhäst som inte kostar skjortan , till liv. Men det känns ju verkligen som en omöjlighet :'(

Ridningen gick i alla fall superbra idag. Det har gått bra de senaste fem gångerna typ och det känns helt overkligt? Jag brukar aldrig känna mig helt nöjd efter en lektion men de senaste gångerna har det känts……bra. Och det är ju jättekul, jag är bara rädd att bubblan snart kommer spricka. Jag hade Dell, en jättestor häst jämfört med de småtussar jag brukar få och det var roligt som omväxling det. Jag tycker så mycket om att rida! Nu känns det som att jag kommer orka hemtentan imorgon <3<3<3

Prisa gudarna!

ÅH NU SKA JAG VARA SÅ DÄR JOBBIGT SKRYTIG OM MIN TREVLIGA, HÄRLIGA OCH ROGIVANDE DAG! Bara så att ni vet. Tycker ni att det känns jobbigt kan ni scrolla förbi nu.

Dagen har varit så himla braaa! Det är dagar som denna som gör att livet känns lite finare, lite bättre och lite mer stabilt. Jag mår så bra av att komma ut i skog och mark, det är en religiös upplevelse! Promenaden började med att jag fick vänta på både Josefin och Cissi som var försenade, jag gick runt i farsta centrum och flanerade bort tiden lite. Råkade gå in på Amazing Seven och grät lite. Det fanns SÅ mycket fint som jag inte har ekonomi att köpa någonsin! Sedan mötte jag upp de två sena lökarna och vi gick mot vattnet och skogen (på vägen fick vi hjälpa en liten tant men efter ett tag kom vi i alla fall fram).

Vi spatserade fram längs vattnet och njöt av att känna solen värma och pratade om viktiga saker som folk som får en att känna sig obekväm. Det var så himla vanligt förekommande i mitt liv för ett antal år sedan. Jag umgicks med människor jag egentligen mest mådde dåligt av och var obekväm med. Det är så himla onödigt! Man ska bara vara med människor som tar fram det bästa ur en, på olika sätt (om man nu har det valet).

 

Efter ett tags promenerande längs vattnet vek vi upp och gick över en bro mot mitt stall, Ågesta. Vi gick in och klappade lite på de små söta hästarna och Josefin och Cissi fick längtan efter hästar av att känna den där mysiga stallukten. Jag ska ju dit på torsdag så jag behöver inte längta lika mycket…moaahaha!JOsefin och Cissi fick hälsa på min favorithäst (som egentligen är en ponny) Presto. de bondade direkt!

 

Efter att ha gått runt lite längs memory lane i stallet vandrade vi ut i naturen igen. Vi satte oss i en liten hage och dukade upp vårt finfika. Jag hade med en köpemacka och en köpebulle som var lika goda som hemmagjorda. Om ni är i Farsta, gå in där till vänster i centrum så är det ett fik typ vid Kappahl. GÖTT!

Hästarna som bor på Ågesta kan vara lyckliga hästar som får hänga runt i dessa hagar!

 

Efter fikat fortsatte vandringen och även fast vi gick mitt i skogen med hög vass om båda sidorna av oss fick varken Josefin eller Cissi panik, det är en förbättring från förra året när de trodde att vi tappat bort oss fast vi gick runt en sjö och hela tiden kunde se vårt mål :’). Det var så vackert och härligt överallt och vi såg ut små fina hus vi ville bo i.

När vi kom tillbaka till Farsta centrum hade vi gått drygt en mil (!!!!!!) och det kändes lite i överlåren och röva det. MEN GUDARS VAD SKÖÖÖÖÖNT DET KÄÄÄÄÄNNNSSS! Jag åkte hem och duschade och nu ligger jag som en padda i soffan och sväller över alla kanter. Söndag när den är som bäst!

Det roligaste på hela dagen var när Cissi sa ”Ibland går jag typ en mil på Ica” HAHHAH!! Man måste nog ha varit med och känna Cissi för att förstå humorn i det hela. Jag kan se henne studsa omkring mellan hyllorna och gå fram och tillbaka och känna sig sådär härlig och köpa en massa kul småsaker. Cissi <3<3<3

Hierta

Jag skrev ju ett inlägg i förra veckan (?) om att jag blir så otrevligt bemött på csn varje gång jag ringer. Nu måste jag, lyckligtvis, ta tillbaka detta. Jag har, för första gången, inte känt mig dum i huvudet när jag ringer och blivit bemött som en människan och inte ett nummer i kön som ska betas av. ÅÅHHH jag blir alldeles varm! Jag fick underbar hjälp och vägledning och hen fixade till och med så att en expert på eget företagande och csn i kombination ska ringa upp mig imorgon! Så till csn: allt är förlåtet!

Annars har dagen varit lite turbulent. Ny kurs började idag och läraren i denna verkade (vill inte döma stackarn efter en lektion bara) så himla okompetent på området?!? Otroligt störande att ha en lärare som inte kan hålla i en diskussion och jag kände mig påhoppad av hen när vi hade ”diskussionen”. Är inte det bland det värsta?

Förutom kursstart har jag ätit äppelpaj till lunch (som var SVINGOOOOOD), inte ätit någon kanelbulle alls, varit upprörd för att jag försöker få svar på mejl från mitt exjobb men det är som att tala med en vägg, ätit en fräsch sallad, varit extremt arg, åkt till stallet, fått rida häst BARBACKA?!?!?!??!?!?, blivit otroligt svettig innanför mina helskodda ridbrallor och funderat mycket.

 

Har inget alls att säga märker jag…..jag är trött i pallet. Men en sak jag tänkt på är denna. Många bloggerzz har ju öppnat upp för läsarna att ha åsikter om vad som ska behandlas i bloggen genom att önska rubriker på inlägg. Skulle inte det vara kul om ni gjorde det meed?!??! Det tycker i alla fall jag, och jag försöker få med Tomas på tåget också (han vill ju helst blogga om house och bajs…). Om ni tycker det så tycker jag att ni ska gnugga tankeknölarna och ÖNSKA INLÄÄÄÄÄGGGGGG SOM OM DET INTE FANNS NÅGON MORGONDAAAAAG!!!

Mvh/bloggstar som är osäker på vad sjutton som är kult och spenande och kanske har någon form av bloggidentitetskris?!?!??!??!??!

Hur jag kom över min hoppskräck

Hanna önskade en gång för ganska länge sedan ett inlägg med speciellt tema

Men visst kan jag göra det kära Hanna (och alla ni andra som funderar över detta).

Jag har alltid varit ganska harig av mig när det gäller att åka snabbt, hoppa högt, kasta mig ut och leva farligt. Jag började ju rida ganska sent om man jämför med vad som är vanligt i hästsammanhang. När jag var 11 eller 12 år satte jag foten i stallet för första gången, och eftersom jag var ganska stor då hade jag rätt bra kontroll på mina kroppsdelar och hade ändå rätt bra motorik. Därför gick det ganska snabbt för mig att bli ”bra”. När jag hade ridit i två år så gick jag i en p2:a, men det var överlag en bra p2:a för de flesta som red i den var gamla och hade samma kroppskontroll som mig.

Eftersom vi var så många som var så bra fick vi rida ganska mycket snabbt och hoppa högt och så (eller ja…högt och högt, men högt för oss…). Redan då var jag en orolig själ men jag låtsades inte om det för att de andra skulle tycka att jag var coooool. Men om jag tyckte att det var läbbigt att hoppa med ponnys, ojojoj då skulle jag bara veta vad som lurade om hörnet! Efter två år på ponny gick jag över till att rida snel hest. Från små russ med mycket man att hålla sig i så fick jag rida på stora vidunder med travsteg stora som valmunnar.

Även i min hästgrupp tyckte jag att hoppning var läbbigt (det värsta-terrängbana?!??! FASTA hinder som inte ramlar sönder lixom?!?!). Det ignorerade jag dock och inbillade alla och mig själv också att jag tyckte att det var fett najs, för det skulle man ju tycka. Så jag hoppade på, med hjärtat i halsgropen mest hela tiden. Jag vågade inte berätta att jag tyckte att hoppning var läskigt för jag såg det som ett nederlag.

En hoppning hade jag en av de största hästarna i stallet och mitt framför ett hinder vägrade han. Jag ramlade av och ramlade rakt ner i hindret. Jag kommer inte ihåg vad som hände här alls, det är bara ett svart hål, men helt plötsligt låg jag där bland bommar och sand. En av bommarna hade till och med gått sönder (!!!). Det var jätteläbbigt och efter den gången tyckte jag verkligen att hoppning var svinläskigt!

Jag slutade rida ganska snart efter detta och när jag sedan började igen några år senare var hoppningen en riktig nervositetskälla. När jag började igen var jag dock lite äldre och lite visare. Jag sa till min ridlärare att jag tyckte att hoppning var läskigt redan innan första hopplektionen och bad om en snäll och liten häst som inte sprang för snabbt men hoppade allt. Min ridlärare gav mig en liten tuss som heter Britta, eller Britney Spears som hela hennes riktiga namn än (??), som uppfyllde alla dessa kriterier. Det gick jättebra! Jag var euforisk! Överlycklig! Jag ville BARA hoppa Britta framöver, och det fick jag också. Allt var fint tills den dagen Britta inte längre var den där hästen som hoppade allt. Hon hade fått ha så många hopprädda på sig som bara släpper allt och hoppas på det bästa (som jag) så hon började hoppa stort som en jaguar. Jag blev återigen harig men min ridlärare tvingade mig att gång på gång hoppa hindret för att få till det bra en gång, sedan skulle jag få sluta. Jag fick inte till det utan hoppade och hoppade och hoppade och hoppade, samtidigt som jag grät och grät och grät och grät. Jag fick avsluta lektionen utan att hoppa på topp och hopplektionen efter det önskade jag en annan häst. Jag ville ha tillbaka den där känslan av att det bara flöt på utan att jag behövde göra något. Den känslan har ju inte riktigt kommit tillbaka………….

Men även om jag inte fått den känslan igen så har jag gått en lång väg tycker jag. Jag är absolut inte över min hopprädsla men jag är inte lika rädd som för tre år sedan. Och det jag gör för att aktivt bearbeta den är att bara göra det. Jag har snälla ridlärare som försöker ge mig hästar jag känner mig bekväm på men även om jag inte får en sådan så tänker jag att jag ska försöka ändå. Jag tänker att ”men jag kan ju hoppa det här framhoppningshindret i alla fall”. Sedan går det nästan alltid bättre än jag trott, så då blir jag lite peppad och tänker ”Men jag kan ju testa att hoppa de här två hindren i följd…”. Så fortsätter det så. Plötsligt har jag hoppat flera hinder i rad och har en adrenalinkick utan dess like. Det blir inte alltid bra och fina hopp eller helt ultimata vägar, och det går nog ganska ofta i lågt tempo. Men jag hoppar i alla fall. Och det tycker jag är viktigast.

 

Så Hanna. Svaret till dig kommer i ett citat: Det finns saker man måste göra, även om det är farligt. Annars är man ingen människa utan bara en liten lort.

 

Nu för tiden är jag glad när jag hoppar…