Kategori: Kropp

Dagens kropp!

Det här inlägget hamnar i kroppskategorin, för det handlar ju om min kropp. Duuuhhhh…..

I dag mår jag liiiiiite bättre än tidigare! Så himla skönt. Jag hoppas verkligen på att jag är på rätt väg, mot friskheten!!!WOOOPIIDOOOO!!!!!

Fejjan

Och så kroppen

zznygg_tjjäjj__86@hotmail.com

Annars har jag otroligt mycket att stå i idag, likväl som i går. Jobba jobba jobba bara jobba jobba jobba. Tråkigt för er, kul för mig.

MEN EN KUL SAK ÄR ATT IDAG FICK JAG LÖÖÖÖÖÖÖN!!!!!!!

Mer än vad jag fått på tre år. Så himla ballt. Så nu vet ni vad jag kommer att göra i kväll! Parteeeyyyyyyyyy grrrl. Ses vi på vippen på collage eller?!??!?!

Güten morgen

Oj, hej!

Här ligger jag och ”knorvar” mitt hår.

Det har jag gjort sedan jag var liten. När jag är trött, stressad, ledsen eller bara mysig så snurrar jag håret runt fingret, och om jag har tur fastnar två hårstrån i varandra och då kan jag slita av dem så det snäpper sådär härligt när de går av! Det finns dessutom en liiiiten nip slip på bilden som ni kan gotta er åt. Så pass liten att man inte riktigt vet om det är vårtgård eller en skugga. Jag borde vara med i Slitz för fan. Call me!

Nå väl.

Idag ska vi träffa Cissi för första gången på typ ett halvår. Vi ska bruncha och ”catch up” som de säger. Ska bli spännande att höra mer om hennes nya jobb på Kvällsöppet.

Men först ska jag sätta mig och ro lite. Jag hatar min slappa gubbmage idag. Jag ser ut att vara 25 i ansiktet, varför kan jag inte göra det på magen också? Det är som att mitt huvud har jävlats med resten av kroppen för att få vara snyggast. Det har proppat sig fullt med godis och skit och så har kroppen tänkt ”Wow, fett snällt huvud som ger oss så mycket gott”, men så har allt bara varit en ondskefull plan för att få vara den vackraste kroppsdelen.

Jävla skitskalle.

Besök hos barberaren – Herrsalongen

För några somrar sedan började jag vara otrogen. Efter närmare tio år med samma frisör började hon bli till åren kommen. Samma år som min sena skäggväxt började ta fart på allvar var det dags att lämna närkvarteret och söka sig in till storstadens centrum.
Agneta gick i pension. Jag vet inte vad hon gör idag.

Förr var frisörer samma hantverkare som barberare. Eller egentligen etter värre: det hette barberare. Utbildningen var en och samma långt in på 1960-talet, efter att redan 1810 branchat ut dom medicinskt inriktade knivproffsen till kirurger. Innan dess, och nu snackar vi plötsligt 1600-tal, var barberaren männens lokala Facebook. Det vill säga om Facebook kunnat behandla ”armbrott, sår, åderlåtning och tandutdragning” som kung Karl X Gustavs barberare kunde (Ok, jag erkänner att liknelsen haltar lite).

En 16- och 1700-tals barbershop förknippades med andra ord med mycket annat än dagens herrfriseringssalonger, som kräver både övertalning och ev. pengar för en enkel trimning av skägget. Min första bekantskap med betald skäggvård var just hos en mångsysslare till frisör som vi kan kalla för Henrik. Han var den första frisör jag älskat efter uppbrottet från Agneta. Liksom alla stora omställningar sprider sig likt ringar på vatten följde andra konsekvenser av denna nya spännande hantverkare på och i min hjässa. Henrik nöjde sig inte med att bara klippa/styla huvudhåret. Han fick topparna, men var inte klar förrän han fått fixa hela huvudet: skalp, skägg, ja allt.

När jag inte orkade protestera längre, och trimmern skalat av min sista barriär, la han av. Förälskelsen tog slut och multikonstnären gick vidare med… pop- och rockmusik(!).
Men jag hade fått smak på hans typ av behandling. Den som gick en inpå bara skinnet.

När jag inte skriver och betygsätter tv, teater, film eller något annat för Tack som fan kommer skägget växa, varpå jag följaktligen måste besöka barberare. Denna vecka gör vi ett nedslag hos en av få kända veteraner i branschen: G H Herrsalong eller bara Herrsalongen som den kallas nu när Günther Hansel snart pensionerar sig.

På måndagar huserar ännu legenden Günther och hans nästan lika silvergråa kompanjoner Kurt eller Karl Christer i frisersalongen på Lästmakargatan 6 i Stockholm. Där har etablissemanget legat sedan rivningen av Klara-kvarteren, och likt en mörkt & svalt förvarad champagne utvecklat något mycket stort i det lilla utrymmet under sina 35 år. Det är gamla inramade fotografier på väggarna, speglar som omges av gröna trä-dito, bruna skinnstolar, ett avskilt vitt spröjsat telefonbås och en mycket gammal kassaapparat (bredvid Skatteverkets certifierade moderna register och en kortterminal). Det är mycket saker, fast ordning och reda; gubbmurrigt, fast fräscht; jag tänker Mad Men, varpå ni tänker kulturelithipster.

Det är en av få skönhetsinrättningar i Stockholm där män kan bli rakade med kniv, och sannolikt den enda som gör det på drop-in basis. Trots att konkurrensen uppenbarligen inte är mördande (”så länge Sweeney Todd håller sig borta, höhö”) är det ändå tydligt att salongerna med barberare försöker skilja sig åt. Det är mer än bara de olika märkena på detaljvarorna som raksalongerna säljer. Tjänsten i sig är unik. Så trots de få aktörerna har varje Stockholmsbarberare särpräglat sin stil.

Behandlingen som sådan är nämligen sig tämligen lik.
Skägget ska skäras av och skinnet helst lämnas helt:

  • Sätt dig så bekvämt som möjligt (vilket i Herrsalongens fall var lättare sagt än gjort då stolarna först måste extrautrustas med ett hårt nackstöd).
  • Knäpp händerna i en stilla bön under skyddsponchon.
  • Slut ögonen under den varma handduk som läggs över ansiktet.
  • Tvätta fejan.
  • Blotta strupen.
  • Förbehandla, mjuka upp håret med vatten eller olja.
  • Löddra sedan rikligt med varmt skum.
  • Själva rakningen.
  • Och efterbehandling.

Min erfarenhet av Herrsalongen är att de i alla avseenden är framgångsrika i utförandet av ovanstående punkter. De är dessutom mycket noggranna vid själva rakmomentet. Günther vet, enligt egen utsago, allt som är värt att veta om skägg, och en kan bara anta att det är han som bildat skola för kollegornas ansatser med den enkelbladiga kniven. De arbetar korrekt tyskt, dvs med viss finess och mycket funktion.

Rakprodukterna kommer å andra sidan sundet från engelska Taylor of Bond street, och finns förstås till försäljning. Vid en helrakning behandlas jag med deras underbart lena och flyktigt flytande pre-shave olja, ett ljummet försiktigt skummande raklödder med doft av t ex sandelträ, mandel eller avokado och en kraftig myskmusklig after shave. Det är härligt, om än lite ojämnt fördelat mellan för- och efterbehandling. Här blir det snarare fråga om en trestegsraket vars alkoholstarka avslutning får det att rusa i skallen.

Behandlingen prissätts utifrån tidsåtgång och omfattning, vilket även internätets andra Herrsalongen-testare kan vittna om. En 20 minuters-rakning som lämnar dig naken och tillfredsställd kostar mer än ett par hundralappar, men under en femhundring. Ett riktpris om 350 SEK är kanske rimligt.

Då riktiga barberare liksom riktiga frisörer kan ta ett helhetsgrepp om behåringen på huvudet är det inte omöjligt att få paketpris på rakning med klippning, och så gjorde jag under mitt besök i veckan. Då blir det naturligtvis dyrare, men det går inte heller att ”lämna salongen och se ut hursomhelst på huvudet”. En sådan obalans skulle kunna såra även den bäste medarbetaren vid Herrsalongens yrkesstolthet.

Det är inte utan lite dåligt samvete som jag ändå sätter betyget 4 av 5. Rakningen var inte dålig, men behandlingen kan göras till något ändå mycket mera.  Ett hantverk är till skillnad från en industriell vara mer utav en konst, och vi människor gillar olika sorters konstverk. Jag önskar mig en än mer estetisk och nästan poetisk upplevelse med barberaren. För min del började tiden under kniven som en romans, och jag drömmer därför om en ännu mera romantisk rakning.

Fast vem vet, kanske väcks mitt hjärta nästa gång en gammal tysk får sätta stålet mot min kind.

Dolche & Gabbana The One (för grabbhalvor)

För två-tre år sedan hittade jag en parfym som verkligen kändes som jag. Jag tycker inte om att gå runt i affärer och provlukta parfym efter parfym, jag får ont i huvudet av alla blandade ”dofter” och förstår verkligen inte hur man kan jobba i den där dimman en hel dag. HUR GÖR NI?

Hur som helst.

Jag tyckte väldigt mycket om en av min flickväns parfymer, en frisk liten jäkel som heter Dolche & Gabbana Light Blue. Därför hade jag planen väldigt klar för mig när jag luskade reda på den samma för karlar på någon flygplats någonstans (här säger ni ”Wow, han reser så mycket att han inte ens minns vilken flygplats det var”) och försiktigt pressade iväg ett sprut. Det var ögonblicklig kärlek och jag bjöd parfymen på en romantisk candle lit dinner senare på kvällen. Hummer.

Parfym handlar ju inte bara om att den ska dofta gott, utan även om att den ska gå ihop med din naturliga pojklukt. Eller flicklukt för den saken. Jag utesluter ingen, flickor luktar också, oftast godare än pojkar.

Efter att ha använt samma parfym i några år gick jag på autopilot när jag spankulerade in på parfymavdelningen på flygplatsen i Bangkok i början av året och fram till hyllan där min lilla älskling stod. Jag sträckte mig efter den men såg då något i min ögonvrå som osade maskulinitet, stil och kraft. Nej, dumsnutar, det var inte en bronsstaty i skala 1:24 av Zeb Macahan, det var Dolche & Gabbana The One!

Med en varm doft av bageri, opåslagen alpstugebastu, Steve McQueen och sexuell spänning gör The One mig övertygad om att jag just nu går runt och luktar som en blandning mellan Robert Downey Jr och Justin Timberlake. Jag känner mig även trygg när jag står i badrummet och sprutar på mig parfymen då flaskan med kork är så gedigen och tung att jag utan problem skulle kunna slå ihjäl eventuella inbrottstjuvar och mördarinsekter.

För mig är Dolche & Gabbana The One himmelriket! Dig kanske den får att lukta som en gammal farmor, men då beror det på att du har en vidrig naturlig pojklukt.

Wave and Groom

Det är helhetsupplevelsen som gör det: plåtburken – med dess klassiska snitt och klara rödvita tryck; konsistensen – som en stelnad gummiliknande marsipandeg; doften – med sin sanslösa fräschör och oefterhärmliga friskhet.

Vid detta lag har vi överhuvudtaget inte kommit till att Dax Wave and Groom egentligen är en hårvårdsprodukt. Detta är faktiskt precis som det skall vara: man är nämligen så trollbunden av denna plåtnymfs skönsång att man glömmer bort dess egentliga bruksområde.

Glömskan sträcker sig dock bara tills dess att man geggat in möget i sitt hår och format nyss nämnda efter behag. Då inser man att detta är inte bara en burk som TALKAR THE TALK – utan som även WALKAR THE WALK. Håret blir medgörligt under tillredningsproceduren, men sedan fast och bestämt när man väl är klar. Samtidigt som man naturligtvis luktar som en sexgud. Ingen som har Dax Wave and Groom i håret kan vandra gatan ned utan att känna sig som världens absolut oöverträffat coolaste och sexigaste människa.

Jag brukar Wave and Groom eftersom jag har kort hår, vilket den är anpassad för. Men också eftersom den är bäst. Bäst, bäst, bäst. Ibland har jag bytt till ett annat märke, detta i tron att “lite variation skulle inte skada”. Ack så fel jag haft. De andra burkarna och tuberna har slängts halvförbrukade, och jag har åter kastat mig till min återförsäljare för att få mig en dos Dax. (Utanför dörren har jag sedan öppnat lätt på locket och sniffat mig till ro.) Jag har nog vandrat igenom hela det sortiment av hårvax som erbjuds i Sverige (och ja – det inkluderar svarta marknaden) och ingenstans har jag funnit en produkt med samma värde och brukarglädje som Wave and Groom.

(Avslutande notering: döm inte Dax efter min frisyr. Den kan avsevärt mycket bättre, men i händerna på en amatör…)

Recensionen publicerades ursprungligen på författarens privata blogg: Björnnästet.se

Finrexin Neo

I egenskap av ålänning kunde man kanske kunna tro att jag skulle favorisera landet till öst över Sverige, men snarare anser jag att det gett mig förmågan att bekvämt kunna kritisera och dissa de båda länderna.

Så, med det ur vägen, låt mig säga att Finrexin Neo (made in – och endast tillgängligt i –  Finland) är den ULTIMATA kuren mot förkylning, feber, huvudvärk, halsont och whatever ails you.

Vad man får för pengarna är en dos acetylsalicylsyra, lite C-vitamin samt lite koffein. Precis det du vill ha när du är lite krasslig, ihoptrollat med en härlig smak av svarta vinbär.

Det närmaste jag någonsin hittat på de svenska apoteken var en produkt från Panodil, som t.o.m. hade smak av svarta vinbär men som desto värre samtidigt hade en smak av eukalyptus och jag svär på att det var bland det mest vedervärdiga jag någonsin druckit. Så, acceptera inga kopior!

Onda tungor skulle kanske hävda att det är alldeles för få ingredienser och att Finrexin bara fungerar på någon sorts placebonivå och tja, de kanske har en poäng men det viktiga här är ju alltid ATT det fungerar och det fungerar gallant! In fact, jag vill tro att tillverkarna, när de insett vilket jävla mästerverk de åstadkommit, valde att döpa produkten till Finrexin för att de kände att de skapat en finsk nationalskatt.

För det är vad Finrexin är.

Lambi Soft & Stylish – Limited Collection

Toapapper är något väldigt viktigt. Skitviktigt skulle man kunna säga till och med så får vi det skämtet ur vägen. De flesta av oss använder det dagligen, förhoppningsvis alla, och utan toapapper skulle vi kanske vara tvungna att börja slåss om de där telefonkatalogerna som alltid ligger och skräpar, fortfarande ihopplastade, nere vid porten i trapphuset.

Jag har väldigt höga krav på mitt toapapper eftersom jag tycker att det både ska vara mjukt, stryktåligt och så luddfritt som möjligt. Det sistnämnda har alltid, så länge jag kan minnas, varit ett problem för Lambi. Det som gjort deras papper mjukt har också gjort så att pappret luddar mycket. Detta har drabbat mig på så sätt att jag, ja… jag säger det. Jag har fått ludd på toppen av snoppen! Jag är nämligen av den åsikten att det är oskönt med de sista två dropparna i kallingarna. Oskönt och ofräscht, vem vill lukta gammal kissgubbe? Därför torkar jag så klart, när möjlighet finns, av Lill-Tomas efter avslutad kissrunda. Har jag då använt Lambi har det inneburit att jag varit tvungen att tvätta av härligheten igen och stoppa ner den blöt i brallan.

Man kan med andra ord säga att Lambi Soft & Stylish – Limited Collection hade lite uppförsbacke redan när jag köpte den i affären. Men vad har vi då här?

Vi har ett toapapper med ett störtlöjligt namn. ”Soft & Stylish”, hur tänkte de där? Att vi skulle åka bakåt i tiden till 90-talet och låta Latin Kings torka sig i arslet med det? ”Snubben trodde han var cool för han hade Lambi Soft & Stylish – Limited Collection”. Den Borat-aktiga formuleringen ”Try New Quality” känns inte heller helt hundra.

Däremot utlovas ”improved softness” och ta mig fan, det är fortfarande mjukt men luddfaktorn är minimal! Jag vet inte vad toapappersforskarteamet på Lambi gjort, men nu är de verkligen något på spåret. Pappret är dessutom så tjockt (tre ark) att risken för att råka peta sig i röven av misstag är mycket liten. Lambi Soft & Stylish – Limited Collection är även miljömärkt och eftersom miljön är en bra grej att ha kvar så känns det som ett plus.

Det enda negativa med Lambi Soft & Stylish – Limited Collection är alltså pyttelite ludd och ett fånigt namn. Men är det något som kan ha ett fånigt namn så är det väl något man kan straffa dagligen genom att torka sig i prutten med det!

Bra jobbat Lambi!

Reebok EasyTone: Rumpskorna

Nu i veckan fick jag ett par Reebok EasyTone hemskickade till min lilla koja i skogen. Tack som fan! Jag har länge varit sugen på att prova de världsomvälvande rumpskorna. Ni har väl sett reklamen? Den där med alla de välformade, alldeles lagom bruna och cellulitfria rumporna som spatserar omkring lite överallt i så korta shorts att en fjortis hade skämts. Och så är det en catchy musikslinga på det och så har de skapat en reklam som tilltalar alla. Tjejerna vill ha den där snygga bakdelen och killarna vill också att tjejerna ska ha den! Rusning till affärerna och Reebok tjänar multum!!

Skorna är ett par skor för gång (man ska av någon anledning som jag inte vet springa med dem) och de har en ”Easytone- och Smoothfit-teknologi”. Sulan på skon består av två bollar som skapar en obalans, och detta gör att den som går i skorna kan få upp till 28% högre aktivering i vad-, lår- och rumpmuskler än vad denne skulle vid gång i ett par vanliga träningspjucks. Detta ska i sin tur öka förbränningen! Skorna är också relativt snygga i sin utformning om man jämför med andra skor som spelar i samma liga. Man kan inte komma undan med att vara fashion med dem på sig men man kan nog undvika att bli fotad och komma upp på fulast.se.

Allt detta låter helt UNDERBART om jag får säga vad jag tycker (se, jag har helt och håller köpt reklamen) Men hur fungerar de då? Jag hade dem på mig under min senaste powerwalk, ja ni ser ju här…

Jag måste faktiskt säga att det faktiskt inte bara är falsk reklam. Jag kände en markant skillnad från en helt vanlig powerwalk, speciellt kändes det mer i rumpan och nu när jag ligger här i min soffa och slappar så värker musklerna på det där viset som indikerar att en liten träningsvärk är på väg. Imorgon är det verkligen upp till bevis Reebok! Blir det träningsvärk eller inte?

Men det är inte bara det att det känns som att mina ben och min röfv fått mer träning nu, nej under själva gången kändes det också mycket lättare att gå. Det kändes som att jag studsade fram lite. Hur är det möjligt att det känns lättare att gå när man går men att man från mer träningsvärk efteråt? Detta övergår mitt förstånd!!!

Hur som helst så känner jag att jag mig nöjd! Snygg rumpa here I come!!!!!!!!!! WOOOOHOOOOOO!!!! KICKEN, HÄR ÄR DEN!!!