När jag skrev ”10 saker ni inte visste om mig” hade jag ju en punkt där jag skrev att jag inte umgås med människor som jag tycker är elaka och fick kommentarer på detta, dels en som skrev att hon kände igen sig och att hon ibland funderar över att ta upp kontakt med folk endast för att inte behöva vara ensam.

Ensamheten alltså. Den är så himla…tom och dyster och ledsam. Jag har varit så otroligt mycket ensam i mitt liv, och känt mig alldeles hemskt ensam trots att jag är tillsammans med människor som tituleras som kompisar och jag borde känna mig bekväm med.

Det var någon gång i mellanstadiet som ensamheten började, eller i alla fall känslan av att inte höra till och att inte få vara med. När det började betyda mer hur utsidan såg ut än insidan. En grupp i klassen blev mycket markant C O O L A och jag var verkligen inte självklart med i denna grupp. Efter mitt minne fick jag aldrig vara med någonsin, och för de flesta handlade vardagen om att få inträde i denna coola värld med coola människor så det fanns inte riktigt någon samhörighet i någon annan grupp i klassen heller. Det var som ett lopp där alla sprang jämsides men alla ville komma först i mål. Ingen ville vara en tönt, det var det värsta som kunde hända. I högstadiet fortsatte det, och blev värre. Många av de jag gick tillsammans med i mellanstadiet hamnade jag i samma klass som i sjuan, men redan första helgen när vi var borta på någon slags teambuilding-helg spred ”min bästis” ut att jag var kär i en av killarna i klassen. Alla tyckte att jag var konstig och skrattade bakom min rygg. När jag skulle ha födelsedagsfest sista terminen i sjuan så skulle jag ha det tillsammans med en annan som fyllde år samtidigt, och några av gästerna ville åka till hässelby på fest hos någon ”Bobby”. Jag ville inte och uttryckte detta och hittade då en lapp där de andra av ”mina kompisar” skrev om hur jobbig jag var och störig som inte ville åka på fest hos Bobby. Vi hade festen, men de åkte till hässelby och jag gick hem till mig själv på min egen födelsedagsfest. Denna ständiga strävan av att höra till, men den nästan lika ständiga tomma ensamhet som kändes i bröstet.

Jag har inte kvar någon av dessa kompisar. När jag började gymnasiet kände jag äntligen att någon tittade på mig och lyssnade på mig, och då ville jag inte fortsätta vara i dessa kompisrelationer där jag nästan aldrig kände mig säker på mig själv utan alltid som att jag gick på en tunn tunn lina som när som helst kunde gå sönder. Jag tror säkert att mina kompisar som jag tyckte betedde sig dumt mot mig också hade det jobbig i skolan och säkert inte känner igen sig i min beskrivning av det, de kanske kände samma oändliga ensamhet som jag kände. Men jag såg en chans att bli en ny Yrsa, en Yrsa som fick vara med och som hade folk att umgås med på helgerna och som blev bjuden på fest och som inte behövde dras med någon föreställning. Så jag lämnade dessa personer och skaffade nya vänner. Och det är jag SÅ glad för. Det var inte som att jag fick miljoner kompisar över en natt, men jag upptäckte att ensamhet var så mycket värre när den var i ett sammanhang där ”man borde” känna sig som en del i en gemenskap och bekväm.

Självklart känner jag mig ensam idag också, och kommer säkert göra det i framtiden med. Och jag är övertygad om att känslan av att vara ensam i ett rum fullt av bekanta och vänner är den absolut värsta. Idag har jag i alla fall några fler människor jag litar på och känner mig bekväm med, så ensamhetskänslan är inte övervägande den mesta känslan i mitt liv. Men det finns människor i min omgivning som får mig att känna mig fel, töntig, dum och ledsen, vilket i förlängningen gör att jag känner mig ensam och emlig. Detta är så himla dumt! Att frivilligt ställa upp på att umgås med människor som får en att må dåligt på olika sätt. Livet är så kort (uuhhh dödsångest) så VARFÖR umgås med folk som gör att man känner sig ensam.

Nä jag är bra, fin, rolig och värd allt bra. Värd kompisar som inte pratar bakom ryggen på mig, värd människor som är snälla och vill mig väl, värd att känna mig oensam (nej inte ens ett ord men vad ska jag skriva för ord då? hjärnsläpp..). Värd att stå upp för mig själv, och det riktiga i mina känslor. Jag försöker strunta i att umgås med folk som gör mig obekväm, jag rensar ut dem ur mitt liv för att ta mina känslor på allvar och på riktigt. Och jag försöker också att inte ta åt mig eller bry mig om någon jag inte ens tycker om gör att jag känner mig sådär fel och ensam. Tyvärr är det är inte lika lätt gjort som det är sagt (eller skrivet). Men alltså JAG ÄR JU BRA! Och ni med. Ingen ska ”behöva” umgås med folk de inte tycker om bara för att inte behöva känna sig ensam. Ensamhet är inte skämmigt eller konstigt. Jag tror att en känner sig mer ensam i ett umgänge med folk som är elaka och osköna mot en. Å andra sidan är ensamheten så ”ful” att det kanske är svårt att välja den riktiga ensamma ensamheten. Det har jag gjort, många gånger. Men jag önskar att jag inom en framtid kan ta tillräckligt mycket hand om min kropp och knopp att jag slutar med detta och bara är med snällsar som tar fram det absolut bästa ur mig. För det är jag värd det.
Ja det låter säkert lite lökigt detta men jag embracear lökigheten.

*halleluja*

Men inte chips med dipp utan fysisk och lite psykisk dipp. Men precis som chips och dipp är locationen för denna dipp i soffan hemma. Ändå skönt att dippa hemma och inte på ztan eller liknande.

Jag ska försöka redogöra för mina två dippar.

Fysisk: Jag mår illa och känner mig seg i pallet och lite borta liksom. Bortkopplad från verkligheten. Jag är rädd att jag ska ha fått kräksjuka och det är min värsta värsta fasa pga hatar att må illa och hatar att kräkas.

Psykisk: Jag känner mig också här lite bortkopplad. Och lite ledsen och förvirrad och borttappad i mitt liv. Jag har ju jobbat på teatern och när jag är där kommer det över mig att jag också vill hålla på med teater för jag tycker det är så himla roligt, men jag har aldrig vågat göra något av denna vilja (obsobs menar ej att jag vill bli erkänd och avlönad skådis, mest bara hålla på med det). Jag känner också att jag vill göra sanning av min dröm att skriva mer. Jag vill ju som ”alla andra” skriva en bok men har inte heller vågat mig på detta. På grund av detta har jag den ledsna känslan i kroppen för det känns lite som att jag inte utmanar mig själv och följer drömmar osv i mitt liv. Nöjer jag mig bara med något jag egentligen inte vill bara för att jag är en fegis? Och kommer jag vakna upp när jag är 80 år och tänka att allt bara flög förbi och vara ledsen för att jag inte vågade? Och hur ska jag våga då? ÅÅÅÅååååååhhhhhh miniångest =/

.
Bajs. Söndagsångest känner jag mig ju ganska förskonad från rätt ofta som student eftersom det inte är så fast och skrivet i sten när jag ska ”jobba” och inte, men idag har jag det i alla fall. Ja jag har väl fler med mig i detta, det är ju alltid något.

Åh idag utvecklar sig inte åt ett bra håll. Jag är fortfarande trött efter morgonens tidiga uppgång och täppt i näsan och ont i ryggen. Dessutom är jag ledsen. Det är en sådan där dag då allt känns tråkigt och ensamt och jobbigt och dumt. Jag känner mig som att ingen vill vara med mig, att jag inte duger och att jag blir orättvist behandlad och att jag är tillbaka till högstadiet då det kändes som att jag var så himla efterhängsen för att jag försökte få vara med. Och så läser jag på diverse bloggar och blir så innihelvete avundsjuk på diverse faktorer och bannar mig själv för att jag har ett sådant tråkigt liv. Och alltså när jag skriver detta ser jag och känner hur DUMT det låter. Jag vet ju att jag har vänner, som vill vara med mig och som tycker om mig. Jag vet också att folk inte vill bete sig orättvist med flit, det är i mitt mottagande det blir orättvist. Och jag vet att även om dagen just nu är tråkig så har jag också fina saker i livet. Men hur mycket jag mentalt vet detta så är känslan ändå densamma. Och det stör mig också. Så känslan i mig blir ännu värre. Och dessutom är jag orolig för magsjuka :/

ÅÅÅÅÅHHHHHHHHHHHH jag vill bara kunna säga till mig själv på skarpen och sedan skärpa till mig. Gudars vilket klaginlägg, men så är livet ibland så nu får det vara så.

Däremot hoppas jag innerligt att jag (eller någon yttre faktor) får mig att bli gladare under dagen så att jag slipper känna så här och istället känna så här.