Inlägg med temat livskris kommer lastat. Och med svar på vad det är jag ska göra hela våren egentligen.
Såhär är det. Ungefär halva hösten (hela?) har jag känt mig nere och deppig och opeppad på mycket i livet. Jag har också varit extremt trött och haft svårt att hantera stressiga situationer, istället för att göra något åt det blir jag handfallen. Jag hade likadana besvär för cirka två år sedan, som faktiskt inte helt har försvunnit under dessa två år alls men gått lite upp och ner i perioder.
För två år sedan gick jag till min vårdcentral och tog alla möjliga tester på vad detta kunde bero på. De hittade dock inget avvikande i mina värden eller något som tydde på vad denna trötthet och nedstämdhet kunde komma från. Istället fick jag tid hos deras samtalsterapeut. Henne gick jag bara till några gånger för vårt samspel funkade inte alls, och hon bokade av vårt fjärde samtal och ringde aldrig upp igen och bokade om det och det gjorde inte jag heller. Så det enda jag egentligen fick ut av besöken hos henne, förutom aggressioner för att hon glömde bort vem jag var mellan besöken, var ett recept på antidepressiva tabletter som hon propsade på att jag behövde äta. Jag gick också till en läkare som sa att jag skulle må bra av att äta dem. Eftersom jag inte är den som ifrågasätter läkare så tänkte jag att jag ju kunde testa och se om det hjälpte.
Så jag gick inte och pratade med någon om allt som kändes jobbigt men jag började äta antidepressiva, och det gjorde jag i lite drygt ett halvår. Jag vet faktiskt inte om det hjälpte så jättemycket, eller om det inte hjälpte alls, eller om det hjälpte jättemycket. Men jag slutade äta dem under hösten 2013 (tror jag?) för att jag inte kände mig harmonisk och pigg och i grunden glad trots att jag åt dem, och så ville jag testa hur det skulle kännas utan dem. Jag tror att de kanske hjälpte mig upp ur den djupaste djupaste svackan, men att de sedan inte gjorde jättemycket. Men det är ju svårt att ställa sig utanför sig själv tycker jag och försöka se vad de faktiskt gjorde.
Oavsett vad tabletterna gjorde eller inte gjorde så var jag fortfarande trött och liksom less på saker (men som tidigare gick detta i perioder och allt har inte varit deppigt och svart och jobbigt hela tiden). Och nu i höst när en ny vårdcentral öppnade i hökarängen bestämde jag mig för att ta tag i mitt mående igen. Jag gick dit och beskrev mina symptom och fick åter igen göra alla möjliga tester för att ta reda på orsaken till mina besvär, men precis som för två år sedan så fanns inget som visade på en orsak till min trötthet och min nedstämdhet och min oförmåga att ”ha flera bollar i luften”. Så än en gång fick jag en tid hos en samtalsterapeut, och till henne har jag gått nu några gånger under hösten.
Vi har, bland mycket annat, pratat om min trötthet och hur stressad jag varit inför den stora livsändringen jag stått inför. Alltså livsändringen att gå från student till utexaminerad lärare. Ända sedan jag började plugga 2009 har jag aldrig tänkt längre fram än ”när jag är klar”, och min tid har varit så klar och så planerad (förutom den lilla avstickaren jag gjorde när jag tog uppehåll och började jobba på Egooboost istället). Nu är jag klar och det har inte alls känts sådär peppat och härligt och underbart som alla andra verkar tycka att det är att ÄNTLIGEN vara klar och få börja jobba. Jag har mest känt en klump i magen när jag tänkt på att jag ska söka jobb och börja jobba som lärare nu i vår. När folk gratulerat och frågat om jag sökt något jobb än har jag fått lätt panik och jag har inte ens lyckats göra ett ordentligt cv för att söka jobb med. Livskris deluxe! Och det är tankar som varit jättejobbiga för mig att möta.
Samtalsterapeuten har sagt att det jag uttrycker om mitt mående stämmer bra in på en person som har utmattningssyndrom. Denna bild är från vårdguiden där de beskriver hur utmattningssyndrom kan ta sig i uttryck.
Mycket av symptomen ovan har jag, och även om samtalsterapeuten inte diagnostiserat mig eller att det är fastslaget att jag skulle ha detta så har jag känt att jag nu har chansen att göra något för att förändra mitt mående. Att gå direkt från en stressig livssituation som student till en stressig livssituation som lärare när jag just för tillfället faktiskt egentligen inte vill jobba som lärare har känts så himla motigt och fel och framförallt dåligt för mitt mående.
Så, istället för att börja jobba som lärare nu i vår ska jag jobba på en teater (den teater jag jobbat extra på under hösten). Jag vet inte riktigt ännu exakt vad mina arbetsuppgifter kommer att vara förutom att stå i biljettkassan när det är föreställningar och att jag utöver detta ska syssla med lite administrativa uppgifter, men jag är superpeppad och tror att det kommer vara bra för mig och för mitt psyke. Jag kommer att jobba rätt fritt och bestämma var och när jag ska jobba själv (såklart inte under föreställningarna, då måste jag ju vara på plats..men annars) alltså kommer jag att ha lite frilansstandard på mina dagar. Hur jag än väljer att jobba så ska det bli cirkus 40 timmar i veckan totalt och alltså en heltid. Skillnaden mellan detta och ett lärarjobb är ju dock att jag kommer kunna gå hem när jag går hem och inte känna att jag borde göra en massa mer. Och att det inte handlar om människor och relationer. Jag har så otroligt lätt att bli personligt engagerad i alla människor omkring mig, och ta ansvar för deras mående. Nu kommer jag liksom inte jobba med något sådant och det känns så skönt!
Jag hoppas (och tror) att jag kommer få tillbaka mitt sug efter att jobba som lärare i sinom tid. Jag tycker verkligen att yrket är roligt och givande och alldeles underbart på många sätt och vis. Vi får se om det blir redan i höst, eller om det dröjer längre innan jag känner mig redo för att börja jobba som det. Nu är jag istället redo att försöka hantera mitt mående, och försöka ”hitta mig själv”.
och så en happyklappy bild för att liva upp alltihopa lite.