Kategori: Mående

Vet du varför du aldrig kommer hitta dig själv? För du aldrig har tappat det

Inlägg med temat livskris kommer lastat. Och med svar på vad det är jag ska göra hela våren egentligen.

Såhär är det. Ungefär halva hösten (hela?) har jag känt mig nere och deppig och opeppad på mycket i livet. Jag har också varit extremt trött och haft svårt att hantera stressiga situationer, istället för att göra något åt det blir jag handfallen. Jag hade likadana besvär för cirka två år sedan, som faktiskt inte helt har försvunnit under dessa två år alls men gått lite upp och ner i perioder.

För två år sedan gick jag till min vårdcentral och tog alla möjliga tester på vad detta kunde bero på. De hittade dock inget avvikande i mina värden eller något som tydde på vad denna trötthet och nedstämdhet kunde komma från. Istället fick jag tid hos deras samtalsterapeut. Henne gick jag bara till några gånger för vårt samspel funkade inte alls, och hon bokade av vårt fjärde samtal och ringde aldrig upp igen och bokade om det och det gjorde inte jag heller. Så det enda jag egentligen fick ut av besöken hos henne, förutom aggressioner för att hon glömde bort vem jag var mellan besöken, var ett recept på antidepressiva tabletter som hon propsade på att jag behövde äta. Jag gick också till en läkare som sa att jag skulle må bra av att äta dem. Eftersom jag inte är den som ifrågasätter läkare så tänkte jag att jag ju kunde testa och se om det hjälpte.

Så jag gick inte och pratade med någon om allt som kändes jobbigt men jag började äta antidepressiva, och det gjorde jag i lite drygt ett halvår. Jag vet faktiskt inte om det hjälpte så jättemycket, eller om det inte hjälpte alls, eller om det hjälpte jättemycket. Men jag slutade äta dem under hösten 2013 (tror jag?) för att jag inte kände mig harmonisk och pigg och i grunden glad trots att jag åt dem, och så ville jag testa hur det skulle kännas utan dem. Jag tror att de kanske hjälpte mig upp ur den djupaste djupaste svackan, men att de sedan inte gjorde jättemycket. Men det är ju svårt att ställa sig utanför sig själv tycker jag och försöka se vad de faktiskt gjorde.

Oavsett vad tabletterna gjorde eller inte gjorde så var jag fortfarande trött och liksom less på saker (men som tidigare gick detta i perioder och allt har inte varit deppigt och svart och jobbigt hela tiden). Och nu i höst när en ny vårdcentral öppnade i hökarängen bestämde jag mig för att ta tag i mitt mående igen. Jag gick dit och beskrev mina symptom och fick åter igen göra alla möjliga tester för att ta reda på orsaken till mina besvär, men precis som för två år sedan så fanns inget som visade på en orsak till min trötthet och min nedstämdhet och min oförmåga att ”ha flera bollar i luften”. Så än en gång fick jag en tid hos en samtalsterapeut, och till henne har jag gått nu några gånger under hösten.

Vi har, bland mycket annat, pratat om min trötthet och hur stressad jag varit inför den stora livsändringen jag stått inför. Alltså livsändringen att gå från student till utexaminerad lärare. Ända sedan jag började plugga 2009 har jag aldrig tänkt längre fram än ”när jag är klar”, och min tid har varit så klar och så planerad (förutom den lilla avstickaren jag gjorde när jag tog uppehåll och började jobba på Egooboost istället). Nu är jag klar och det har inte alls känts sådär peppat och härligt och underbart som alla andra verkar tycka att det är att ÄNTLIGEN vara klar och få börja jobba. Jag har mest känt en klump i magen när jag tänkt på att jag ska söka jobb och börja jobba som lärare nu i vår. När folk gratulerat och frågat om jag sökt något jobb än har jag fått lätt panik och jag har inte ens lyckats göra ett ordentligt cv för att söka jobb med. Livskris deluxe! Och det är tankar som varit jättejobbiga för mig att möta.

Samtalsterapeuten har sagt att det jag uttrycker om mitt mående stämmer bra in på en person som har utmattningssyndrom. Denna bild är från vårdguiden där de beskriver hur utmattningssyndrom kan ta sig i uttryck.

Skarmavbild 2015-01-19 kl. 10.51.21

Mycket av symptomen ovan har jag, och även om samtalsterapeuten inte diagnostiserat mig eller att det är fastslaget att jag skulle ha detta så har jag känt att jag nu har chansen att göra något för att förändra mitt mående. Att gå direkt från en stressig livssituation som student till en stressig livssituation som lärare när jag just för tillfället faktiskt egentligen inte vill jobba som lärare har känts så himla motigt och fel och framförallt dåligt för mitt mående.

Så, istället för att börja jobba som lärare nu i vår ska jag jobba på en teater (den teater jag jobbat extra på under hösten). Jag vet inte riktigt ännu exakt vad mina arbetsuppgifter kommer att vara förutom att stå i biljettkassan när det är föreställningar och att jag utöver detta ska syssla med lite administrativa uppgifter, men jag är superpeppad och tror att det kommer vara bra för mig och för mitt psyke. Jag kommer att jobba rätt fritt och bestämma var och när jag ska jobba själv (såklart inte under föreställningarna, då måste jag ju vara på plats..men annars) alltså kommer jag att ha lite frilansstandard på mina dagar. Hur jag än väljer att jobba så ska det bli cirkus 40 timmar i veckan totalt och alltså en heltid. Skillnaden mellan detta och ett lärarjobb är ju dock att jag kommer kunna gå hem när jag går hem och inte känna att jag borde göra en massa mer. Och att det inte handlar om människor och relationer. Jag har så otroligt lätt att bli personligt engagerad i alla människor omkring mig, och ta ansvar för deras mående. Nu kommer jag liksom inte jobba med något sådant och det känns så skönt!

Jag hoppas (och tror) att jag kommer få tillbaka mitt sug efter att jobba som lärare i sinom tid. Jag tycker verkligen att yrket är roligt och givande och alldeles underbart på många sätt och vis. Vi får se om det blir redan i höst, eller om det dröjer längre innan jag känner mig redo för att börja jobba som det. Nu är jag istället redo att försöka hantera mitt mående, och försöka ”hitta mig själv”.

bild(1)

och så en happyklappy bild för att liva upp alltihopa lite.

 

Lite mer om ensamhet

När jag skrev ”10 saker ni inte visste om mig” hade jag ju en punkt där jag skrev att jag inte umgås med människor som jag tycker är elaka och fick kommentarer på detta, dels en som skrev att hon kände igen sig och att hon ibland funderar över att ta upp kontakt med folk endast för att inte behöva vara ensam.

Ensamheten alltså. Den är så himla…tom och dyster och ledsam. Jag har varit så otroligt mycket ensam i mitt liv, och känt mig alldeles hemskt ensam trots att jag är tillsammans med människor som tituleras som kompisar och jag borde känna mig bekväm med.

Det var någon gång i mellanstadiet som ensamheten började, eller i alla fall känslan av att inte höra till och att inte få vara med. När det började betyda mer hur utsidan såg ut än insidan. En grupp i klassen blev mycket markant C O O L A och jag var verkligen inte självklart med i denna grupp. Efter mitt minne fick jag aldrig vara med någonsin, och för de flesta handlade vardagen om att få inträde i denna coola värld med coola människor så det fanns inte riktigt någon samhörighet i någon annan grupp i klassen heller. Det var som ett lopp där alla sprang jämsides men alla ville komma först i mål. Ingen ville vara en tönt, det var det värsta som kunde hända. I högstadiet fortsatte det, och blev värre. Många av de jag gick tillsammans med i mellanstadiet hamnade jag i samma klass som i sjuan, men redan första helgen när vi var borta på någon slags teambuilding-helg spred ”min bästis” ut att jag var kär i en av killarna i klassen. Alla tyckte att jag var konstig och skrattade bakom min rygg. När jag skulle ha födelsedagsfest sista terminen i sjuan så skulle jag ha det tillsammans med en annan som fyllde år samtidigt, och några av gästerna ville åka till hässelby på fest hos någon ”Bobby”. Jag ville inte och uttryckte detta och hittade då en lapp där de andra av ”mina kompisar” skrev om hur jobbig jag var och störig som inte ville åka på fest hos Bobby. Vi hade festen, men de åkte till hässelby och jag gick hem till mig själv på min egen födelsedagsfest. Denna ständiga strävan av att höra till, men den nästan lika ständiga tomma ensamhet som kändes i bröstet.

Jag har inte kvar någon av dessa kompisar. När jag började gymnasiet kände jag äntligen att någon tittade på mig och lyssnade på mig, och då ville jag inte fortsätta vara i dessa kompisrelationer där jag nästan aldrig kände mig säker på mig själv utan alltid som att jag gick på en tunn tunn lina som när som helst kunde gå sönder. Jag tror säkert att mina kompisar som jag tyckte betedde sig dumt mot mig också hade det jobbig i skolan och säkert inte känner igen sig i min beskrivning av det, de kanske kände samma oändliga ensamhet som jag kände. Men jag såg en chans att bli en ny Yrsa, en Yrsa som fick vara med och som hade folk att umgås med på helgerna och som blev bjuden på fest och som inte behövde dras med någon föreställning. Så jag lämnade dessa personer och skaffade nya vänner. Och det är jag SÅ glad för. Det var inte som att jag fick miljoner kompisar över en natt, men jag upptäckte att ensamhet var så mycket värre när den var i ett sammanhang där ”man borde” känna sig som en del i en gemenskap och bekväm.

Självklart känner jag mig ensam idag också, och kommer säkert göra det i framtiden med. Och jag är övertygad om att känslan av att vara ensam i ett rum fullt av bekanta och vänner är den absolut värsta. Idag har jag i alla fall några fler människor jag litar på och känner mig bekväm med, så ensamhetskänslan är inte övervägande den mesta känslan i mitt liv. Men det finns människor i min omgivning som får mig att känna mig fel, töntig, dum och ledsen, vilket i förlängningen gör att jag känner mig ensam och emlig. Detta är så himla dumt! Att frivilligt ställa upp på att umgås med människor som får en att må dåligt på olika sätt. Livet är så kort (uuhhh dödsångest) så VARFÖR umgås med folk som gör att man känner sig ensam.

Nä jag är bra, fin, rolig och värd allt bra. Värd kompisar som inte pratar bakom ryggen på mig, värd människor som är snälla och vill mig väl, värd att känna mig oensam (nej inte ens ett ord men vad ska jag skriva för ord då? hjärnsläpp..). Värd att stå upp för mig själv, och det riktiga i mina känslor. Jag försöker strunta i att umgås med folk som gör mig obekväm, jag rensar ut dem ur mitt liv för att ta mina känslor på allvar och på riktigt. Och jag försöker också att inte ta åt mig eller bry mig om någon jag inte ens tycker om gör att jag känner mig sådär fel och ensam. Tyvärr är det är inte lika lätt gjort som det är sagt (eller skrivet). Men alltså JAG ÄR JU BRA! Och ni med. Ingen ska ”behöva” umgås med folk de inte tycker om bara för att inte behöva känna sig ensam. Ensamhet är inte skämmigt eller konstigt. Jag tror att en känner sig mer ensam i ett umgänge med folk som är elaka och osköna mot en. Å andra sidan är ensamheten så ”ful” att det kanske är svårt att välja den riktiga ensamma ensamheten. Det har jag gjort, många gånger. Men jag önskar att jag inom en framtid kan ta tillräckligt mycket hand om min kropp och knopp att jag slutar med detta och bara är med snällsar som tar fram det absolut bästa ur mig. För det är jag värd det.
Ja det låter säkert lite lökigt detta men jag embracear lökigheten.

*halleluja*

Jag är som ett löv som fladdrar i vinden

20140303-222303.jpg

De senaste dagarna har jag känt mig helt fladdrig och suddig i konturerna och bara osäker på mig själv och allt och alla. Som att jag inte har någon fast mark under fötterna, utan glider fram och tillbaka av luftdraget av förbipasserande. Jag skulle så gärna ha en mer fuckyou-attityd och vara lite ball i mig själv men jag vet inte hur jag ska göra. Hur kan jag förändra mitt beteende och tankesätt utan vidare hjälp? För inte vill jag vara en liten fladdrig och svajig människa inte.

 

Ja nä, ingen bra dag idag. Så nu packar jag ihop dagen och klappar mig själv på axeln och kurar ihop mig i Tomas famn. Imorgon är en ny dag.

(och bilden är från en bok som heter Om detta talar man endast med kaniner, en bilderbok för ungdomar och vuxna som har så himla träffande meningar)

Dipp

Men inte chips med dipp utan fysisk och lite psykisk dipp. Men precis som chips och dipp är locationen för denna dipp i soffan hemma. Ändå skönt att dippa hemma och inte på ztan eller liknande.

Bild 2014-02-16 kl. 20.20 #2 Bild 2014-02-16 kl. 20.20 #3 Bild 2014-02-16 kl. 20.22

Jag ska försöka redogöra för mina två dippar.

Fysisk: Jag mår illa och känner mig seg i pallet och lite borta liksom. Bortkopplad från verkligheten. Jag är rädd att jag ska ha fått kräksjuka och det är min värsta värsta fasa pga hatar att må illa och hatar att kräkas.

Psykisk: Jag känner mig också här lite bortkopplad. Och lite ledsen och förvirrad och borttappad i mitt liv. Jag har ju jobbat på teatern och när jag är där kommer det över mig att jag också vill hålla på med teater för jag tycker det är så himla roligt, men jag har aldrig vågat göra något av denna vilja (obsobs menar ej att jag vill bli erkänd och avlönad skådis, mest bara hålla på med det). Jag känner också att jag vill göra sanning av min dröm att skriva mer. Jag vill ju som ”alla andra” skriva en bok men har inte heller vågat mig på detta. På grund av detta har jag den ledsna känslan i kroppen för det känns lite som att jag inte utmanar mig själv och följer drömmar osv i mitt liv. Nöjer jag mig bara med något jag egentligen inte vill bara för att jag är en fegis? Och kommer jag vakna upp när jag är 80 år och tänka att allt bara flög förbi och vara ledsen för att jag inte vågade? Och hur ska jag våga då? ÅÅÅÅååååååhhhhhh miniångest =/

.
Bajs. Söndagsångest känner jag mig ju ganska förskonad från rätt ofta som student eftersom det inte är så fast och skrivet i sten när jag ska ”jobba” och inte, men idag har jag det i alla fall. Ja jag har väl fler med mig i detta, det är ju alltid något.

Bajzdag

Åh idag utvecklar sig inte åt ett bra håll. Jag är fortfarande trött efter morgonens tidiga uppgång och täppt i näsan och ont i ryggen. Dessutom är jag ledsen. Det är en sådan där dag då allt känns tråkigt och ensamt och jobbigt och dumt. Jag känner mig som att ingen vill vara med mig, att jag inte duger och att jag blir orättvist behandlad och att jag är tillbaka till högstadiet då det kändes som att jag var så himla efterhängsen för att jag försökte få vara med. Och så läser jag på diverse bloggar och blir så innihelvete avundsjuk på diverse faktorer och bannar mig själv för att jag har ett sådant tråkigt liv. Och alltså när jag skriver detta ser jag och känner hur DUMT det låter. Jag vet ju att jag har vänner, som vill vara med mig och som tycker om mig. Jag vet också att folk inte vill bete sig orättvist med flit, det är i mitt mottagande det blir orättvist. Och jag vet att även om dagen just nu är tråkig så har jag också fina saker i livet. Men hur mycket jag mentalt vet detta så är känslan ändå densamma. Och det stör mig också. Så känslan i mig blir ännu värre. Och dessutom är jag orolig för magsjuka :/

ÅÅÅÅÅHHHHHHHHHHHH jag vill bara kunna säga till mig själv på skarpen och sedan skärpa till mig. Gudars vilket klaginlägg, men så är livet ibland så nu får det vara så.

 

Däremot hoppas jag innerligt att jag (eller någon yttre faktor) får mig att bli gladare under dagen så att jag slipper känna så här och istället känna så här.

tumblr_inline_mz94pk3OhE1r79k32 tumblr_n00o1eM7cD1s6zpepo1_500

 

Hudfråga

nifragar

Jag fick en liten fråga angående huden jag tänkte besvara, frågan är som följer:

Fråga: M: Skulle du inte kunna skriva nåt inlägg om hur det går med huden? Ska själv till hudläkaren imorgon och kommer förmodligen få isotretinonin. Är ganska skraj.

 

Svar: Hej du M. Huden huden. För det första har huden blivit m y c k e t bättre. Jag har ätit det i cirkus två och en halv månad nu och innan hade jag ju problematik med diverse acne men kanske mest med ”skrovlig” hud, alltså en massa fettpluppar typ. Nu har jag  i princip inga finnar och de där milierna har blivit mycket färre. Så jag måste säga att det går finfint med det.

Innan jag började äta det var jag också jätteorolig angående de eventuella biverkningarna som känns så troligt läbbiga och hemska. De flesta jag pratade med som hade ätit det var också väldigt neggo till det hela och hade upplevt många av biverkningarna, vilket bidrog till oron. Jag googlade runt på the world wide web mycket också och läste om skräckupplevelser med depressioner och extrema håravfall osv, vilket såklart också bidrog till en oro i min redan oroliga själ.

Men jag bestämde mig ju, uppenbarligen, för att börja äta dem ändå. Anledningen till detta var min hudläkare jag känner stort förtroende för, och att hon sa när vi pratade om min oro att ”du kan ju börja och testa och känner du att du absolut inte vill mer så slutar du bara, det är inte mer än så, och så får vi titta på andra alternativ då!”. Det kändes så skönt att hon kändes så trygg i det. Jag tänkte att jag kanske skulle ångra om jag inte testade, så jag bara kastade mig ut från lillklippan ner i havet…

Och hittills har jag *peppar peppar* inte upplevt någon direkt biverkning sådär extremmycket. Jag har blivit väldigt torr om läpparna, men det är en vanlig visa för mig om vintern. Annars är jag så himla bra på att smörja in mig nu eftersom jag vet att jag kan bli som en fjällande drake i fejjan om det vill sig illa, så jag tycker faktiskt jag inte upplever samma torrhetsproblematik som jag brukar göra den här tiden på året. En negativ sak jag fått den senaste tiden är eksemutslag i ansiktet och på överarmarna. Det bara ploppade upp från en natt till en annan, men enligt hudläkaren (som så glatt är behjälplig med telefonsamtal och besök för att kolla upp saker jag är orolig över, så himla bäzt) är det ingen fara med det. Jag ska bara köpa lite kortisonsalva och smörja. Jag ska tillbaka till hudläkaren i januari efter att jag kommer hem från Seychellerna och se hur det ser ut och då kanske få något besked om hur länge jag ska äta dem, och spänningen är oliiiiiidlig. Det är ju verkligen inte så himla jobbigt att äta dem (förutom att jag hela tiden snabbt måste påpeka att det är för medicinen jag inte dricker alkohol och inte för något annat för att fölk inte ska börja klappa mig på min mage och påstå att ”jag tyyyyyyckte väl du såg lite rund ut”) men det är också skönt att veta något slut på det hela.

SÅ summan av kardemumman är att jag är nöjd med mitt val att testa på tabletterna. Men med detta sagt vill jag ju också trycka på att jag inte råkat ut för någon biverkning, lyckligtvis, men att detta ju verkligen inte gäller alla. Jag tycker att du M ska prata med din hudläkare om oron och förhoppningsvis få samma stöd som jag känner att jag fått, så att du känner att om du bestämmer dig för att börja äta pillrena kan höra av dig till hen om du tycker dig känna någon läbbig biverkning eller om du vill lufta någon fundering. Det är ju läkaren som sitter på värsta största kunskapen och erfarenheten och är det en bra sådan tänker jag att det är ett himla bra stöd att ha genom processen!

LYCKA TILL M och alla andra som kanske ger sig in i hudkampen!

Lördagen och lite så

Jag utlovade ju ett inlägg om lördagens härligheter och här kommer det, som utlovat. Klappa på min kind och sjung mig milda sånger.

Hela denna helg har egentligen varit ett undantag. Egentligen skulle jag ha varit i Norrköping på en resa med mitt kollo men den blev inställd, så helt plötsligt hade jag en hel helg helt oplanerad bara sådär. En oplanerad helg har jag dubbla känslor inför. Till viss del kan det kännas skönt att bara göra vad som faller en in och kanske inte ens gå ut på hela helgen utan bara skrota hemma, men till viss del (störst del) är det hemskt. Jag tror att känslan av hemskhet sitter i från högstadieåren och även gymnasieåren när en oplanerad helg var det jag oftast hade när ”alla” andra gick på fester och fikade och träffade vänner osv. Jag kände mig alltid så utanför när jag kom tillbaka till skolan på måndagen och hörde en massa som pratade om något de gjort tillsammans, varför kunde de inte bjuda mig då också undrade jag alltid med en klump i magen och tårar brännande bakom ögonen. Känslan har kopplats ihop med en helg utan planer och rädslan att ”missa något”, så redan på fredagen kände jag klumpen i magen.

På lördagen vaknade jag upp ganska tidigt och kände mig glad och bra. Helgångesten var borta, eller i alla fall gömd, och solen sken. En av mina bästa kompisar har ju fött barn alldeles nyss och de bor nära oss så jag messade henne och frågade om vi skulle ta en prommis. Hon messade ett japp och sagt och gjort så åkte jag till farsta strand och mötte upp henne, hennes kille och bebis. På vägen dit åt jag frukost i form av bananbröd som jag bakat på morgonen innan. Det var faktiskt väldigt gött.

20131020-221528.jpg

 

Sedan strosade vi till farsta och spanade lite på babygym och jag köpte en kaffe to go och så tog vi barnvagnen och gick längs med vattnet från farsta bort förbi farsta strand och sedan tillbaka till deras hem. I typ tre timmar var vi ute sammanlagt och det var så himla skönt. Livet kändes i mig osv.

20131020-221542.jpg

20131020-221552.jpg

20131020-221603.jpg

20131020-221623.jpg

20131020-221644.jpg

Efter denna njutiga prommis åkte jag hem till tomas och så spelade vi, alltså bara han och jag, in en podcast. Det var inte tanken egentligen men när det blev som så kom jag på att vi kunde göra om temat då till något som handlar väldigt mycket om oss två, så det kommer att bli en bröllispodd. Förhoppningsvis blir detta lite qwl även utan våra kuliga och härliga medpoddare.

OCH SEN BLEV DET TAMEJTUSAN BRÅDIS. Jag skulle vara på korvfest i Kärrtorp klockan nitton och jag skyndade mig att tvätta håret som jag inte hade gjort sedan i måndags och sminka ögat lite. Korvfest låter kanske lite märkligt men det var en helkväll med hemmastoppad korv i olika former och en hel massa rövin till detta. Jag fick fiskkorv och drack lingondricka, men kände mig väldigt delaktig ändå. Förutom ibland när det pratades lite för internt för mig, då zoonade jag ut lite. Det var i alla fall en himla trevlig kväll (där jag inte fotade en enda bild) jag älskar att bli bjuden på uppstyrda middagar. Men jösses vad mycket knorvel jag hade i magen på vägen hem, jag tror det var surkålen som var boven i dramat.

 

Idag vet ni precis vad som hänt. Jag har joggat, pysslat och varit hos papi på middag.

Det har varit en jättebra söndag, och en jättebra lördag och jag har inte varit ensam och jag har blivit bjuden på middag och folk har ”velat” vara med mig. Men ändå sitter jag här med ont i magen när jag tittat igenom instagram och läst statusuppdateringar och blogginlägg om vad andra haft för sig. För trots att jag har varit med så känns det på något sätt som att det inte räcker. Jag vill ha varit med ALLA jag känner på ALLA saker som de gjort och inte ha missat en enda sak eller varit någon som inte räknats med i något sammanhang. Det här är ju en väldigt orealistisk vilja eftersom det är helt uppenbart att jag inte kan vara med på allt som alla gör och jag undrar så varför jag känner så här? Jag känner mig lite inne i en svacka rent självkänsle- och självförtroendemässigt. Jag tvivlar på vad jag kan och vad jag gör och vad jag är och hur jag är. Jag känner mig inte bra i skolan, inte på ridningen, inte som en kul människa, inte som en på ytan fin människa, jag känner mig för mesig och tråkig. Och det är så konstigt att jag känner såhär. Jag ”borde” inte göra det för mitt liv är bra nu, jämfört med kanske högstadiet då jag inte hade några direkta vänner eller tyckte så mycket om mig själv. Varför känner jag såhär då?!!??! Min hjärna spökar med mig och jag vet inte riktigt vad jag ska göra med det hela.

Något jag vet är i alla fall att allt blir värre framåt natten…långt från alla ljusen alla skratten……Så jag ska leva upp till min 27-åriga vuxenhet nu och gå och bädda ner mig själv bredvid min varma lilla Tjomp och hoppas på att jag somnar snabbt så att jag inte hinner tänka ihop en massa och så är det en ny dag imorgon som är som helt blank och jag kan göra vad jag vill med den. Så gör vi. Så får jag fortsätta tänka på detta i något nytt spretigt inlägg någon gång. När jag kommit fram till något. Eller inte.