Kategori: Musik

Mitt liv i musik

Det är helt sant som Yrsa sade att min musiksmak plötsligt förändrats lite. Jag har inte slutat gilla något, men det har tillkommit nya intressen, så jag skulle nog vilja kalla det för en utveckling.

Då började jag fundera på hur min musiksmak utvecklats genom åren, och det har varit en jävla resa vill jag lova. Ni ska få följa med på en väldigt förkortad genomgång där jag tar ett fåtal exempel. Jag har lyssnat på en massa annan musik emellan så klart, men som sagt, nu blir det förkortat.

Det första musikminne jag har är att jag satt och spelade trummor på vardagsrumslampan till den här låten. Vi hade en rund lampa an någon form av metall, så det blev en bra tjong när man slog på den med träredskap.

Toto har väl alltid varit hett i frikyrkosammanhang, och jag kommer ju från den bakgrunden. Det finns fortfarande Toto-låtar jag gillar, men jag lyssnar inte ”aktivt” på det.

Sedan dansade jag och sjöng i hopprep till den här.

Nästa grej jag kommer ihåg var den första cd:n jag köpte. Back to the Future.

I denna veva tror jag att jag lyssnade mycket på det här också.

Sen började det vankas mellanstadiedisco och jag kunde lyssna på sånt här

Men jag dansade bara till sånt här

Jag hade nämligen specialiserat mig på tryckare eftersom jag inte tyckte att jag kunde dansa som de tuffa pojkarna. Däremot vann jag en massa tryckartävlingar. Så det så.

Sen kom högstadiet och i första halvan lyssnade jag på sånt här.

Och tack vare min jämnåriga kusin Jonas började jag även sniffa lite på det här.

Det var dock först när jag åkte på konfirmationsläger till Skåne som jag för första gången hittade någon form av musikalisk personlighet. Innan hade jag i viss mån flutit med i det som var trendigt just då, i Järfälla, men nu jävlar kände jag verkligen musiken.

Jag minns att vi skulle ha med oss musik till skolan och spela upp, och jag minns att jag mådde väldigt bra efter att jag bjudit på lite RATM.Det kändes som om folk såg på mig annorlunda sedan.

Efter det här gick det ganska snabbt. Jag började i gymnasiet, kände ingen och fick återskapa mig själv som en helt ny person. Jag träffade folk som var coola på riktigt, inte sådär högstadiecoola som de som lever kvar i sin högstadieroll när de blir äldre för att det är den enda tiden någon brytt sig om dem, utan fina sköna människor som än idag är några av mina bästa vänner. Helt plötsligt rullade det här i mina lurar.

Och inom kort var det dags för mig att uppleva en av de bästa låtarna som någonsin skrivits. Och en av de bästa videorna.

Hardcore och alternativ metal, eller vad man nu vill kalla det, var det som gällde hela tiden. Tills en dag då en kompis hade med det här till skolan. Och det är så smalt att jag inte kan hitta det på youtube, så klicka på den lilla pilen.

Another broken promise

På min tid kallade vi det här för emo. Det var innan emo var en klädstil och innan band som Tokio Hotel sabbade genren.

Under en period lyssnade jag i stort sett bara på sånt här.

Och i allt det smet det in sånt här.

Fullständigt schizofrent.

Det rullade på med lite sånt här.

och sånt här

och till och med sånt här ibland

Den här tiden är ganska rörig och jag blandar säkert ihop när och hur jag kom i kontakt med olika band, men skit samma.

Jag började spela i band (den här videon är dock från en av våra sista spelningar typ 2005)


…Or Die Trying "Live"

In Memory of Me | Myspace Video

och det mesta jag lyssnade på var väldigt likt det

Men det slank även in sånt här

Kom inte och säg att Incomplete inte är en jävligt bra låt. Släng på lite tunga guror på den så låter den som Funeral for a Friend här över.

Okej, det blir jävligt långt det här. Nu gasar vi på lite med en kavalkad. Först Saosin. Den här videon tittade jag på om och om igen på min iPod. När han snurrar guran vid 2.56 gjorde mig varm i byxan.

och mitt i allt kom sånt här. Wtf? Men ännu en gång, med lite tunga gitarrer skulle det inte vara så annorlunda allt annat jag lyssnade på.

Ja, nu när jag kommer till typ nutid ser jag hur mycket som borde vara med som inte fått plats och det är ändå världens längsta inlägg. Och kanske också världens mest onödiga. Men hur som helst så ser det nu för tiden ut så här

Och med de nya tillskotten

och så klart

Nu har jag helt tappat vad jag egentligen ville säga med det här inlägget. Ölen som fick mig att börja skriva har kissats ut under de tre timmar det tagit mig att slutföra mitt ”musikliv”. Men nu är det ju gjort så jag slänger upp det. Eh, håll till godo?

Mina 15 minuter av 80-tal, signerat Mimi Oh.

Jag skrev någon gång i en presentations text att jag hade passion för 80-talet, ett uttalande jag före idag inte ännu haft chans att ta ställning till. För låt oss erkänna, 80-talet är inte lätt att uppleva 2011. Idag kommer jag dock recensera precis detta, en 80-tals upplevelse för en 90-talist på 2000-talet. (mycket decennier här nu…) Det är en upplevelse signerat Mimi Oh.

Mimi Oh gör svensk electro pop inspirerat av (som artisten själv har uttryckt sig) ”åttiotalets hjältar”, som jag finner det lättast att definiera musiken så är Mimi Oh; Ett härlig ihopsväng av artister som tidig Mauro Scocco, Carola och Freestyle synkat till futuristiska electro beats och tidlösa ”hjärtklappande” synthslingor. Internationella praktexempel på denna sorts musik kan tilldelas, Chromeo och Breakbot. (Även den tydliga inspirationskällan till delar av projektet)

Mimi Oh är ett projekt som jag ändå faktiskt har följt ganska länge av den simpla anledningen att det har producerats av arbetskamrat och producent Albin Wagemyr. På så sätt har jag fått ta del av dess utveckling och sett stora delar av processen bakom musiken. Något som torde förberett mig inför kvällens releasefest. Men icke. (Vilket också får stå för att denna recension kom som en överraskning för mig med, då jag har något av en policy att inte skriva recensioner om människor jag har en relation till) Jag blev rent ut sagt överväldigad och kände att detta, om något, är en upplevelse jag vill dela med mig till andra.

När Mimi Oh gick på scenen med sin 80-tals outfit signerat Beyond Retro och tackade hjärtlig alla som hade kommit för att se hennes första framträdande så var jag redan glad och exalterad. Glad på det där sättet som man bara kan bli åt någon annan, glad för att få se en förträfflig människa leva ut sin dröm. När sedan introt till den, för mig, välbekanta låten ”Du & Jag” kom igång med det trevande och klyschiga (på ett bra sätt) Mimi Oh signumet, Oh Oh Oh Oh – Så var jag fast. Jag har hört den här låten hundratals gånger, men live, på scen med den klassiska rökmaskinen, bakgrundssångarna, kläderna och rörelserna så kunde jag inte hejda mig själv. Jag gick loss med luftsynthen, sväng-diggade med ett leende så stort att jag var tvungen att bita mig själv i läppen för att lyckas hålla munnen stängd. Under tre låtar och 15 minuter fick jag uppleva en tid jag så länge har romantiserat genom film, musik och bilder. En tid av explosiva känslor, ståtlig flambojans och feel good vibrationer. Om jag tidigare tyckt att Mimi Oh har varit ett roligt koncept så förstod jag nu exakt vad det handlade om. En människa som vill sprida ohämmad glädje med en musik som inte dömer eller skiljer ut, utan välkomnar alla som tar sig an öppenheten och friheten att bara suga i sig energin och atmosfären runt omkring och bara låta kroppen göra sitt.

Det är en musikstil som alltid ligger på gränsen till klimax. Enorma synthslingor som tvingar upp fingrarna i luften för att spela med på ett påhittat piano, roliga och snärtande textrader som matchat med ett intensivt scenspel. Det är genomtänkt, det är lättsamt töntigt, det är otroligt kul. Och det görs helhjärtat, vilket gör hela konceptet rent ut sagt jävligt ballt. Att sedan allt låter väldigt bra får Albins produktionstalang stå för och Mimi’s otroliga röst. För att låna en rad av en av musikvärldens största, Kanye West – ’Screams from the 80’s got a nice ring to it, I guess every superhero needs his theme music’.

Jag hade med mig en vän på denna tillställning som aldrig hade hört detta innan, och hade som den enda förväntningen den skämtsamma introduktionen jag hade gett, ”Carola goes electro”, vilket lämnar mycket till fantasin, och möjligtvis inte den mest peppande fantasin. När jag sedan efter showen frågade vad hon tyckte så var hennes svar ungefär den sammanfattande summan av vad jag har dragit ut på flera rader här, ’Jag är så jävla glad’.

Mimi Oh’s debut EP ”1986” finns nu att köpa på Itunes, den innehåller tre fantastiska upplyftande spår av ren glädje och energi. – Och eftersom jag gillar det så vill jag självklart uppmana folk att köpa den, men, får ni chansen – se det LIVE! Det är där det skiner som starkast, och jag lovar, om ni för en stund bara släpper ner fasaden av vad som betecknas som coolt så kommer ni få uppleva något sannerligen mer coolt – Mimi Oh.

5/5. Tack som Fan Mimi Oh!

Spana in Myspacen för en truddelutt!

http://www.myspace.com/mimioh

Glasvegas – Euphoria, take my hand

Till en början var jag väldigt kluven till om jag överhuvudtaget skulle recensera den här låten. Jag var, och är, fortfarande rädd för att recensionen kommer bli en enda lång kärleksförklaring. Men efter det att jag lyssnat igenom låten ett tiotal gånger så bestämde jag mig – Jag skriver en recension, sen får det bli vad det blir.

Men vad har hänt sen den succéartade debuten? James Allan sjunger ut i ren desperation, gitarrslingorna klyver ens hjärta på mitten och eufori blandas hejvilt tillsammans med melankoli. Kort sagt; Glasvegas låter precis som Glasvegas. Det enda som är nytt är förmodligen svenska Jonna Löfgren som tagit plats bakom trummorna.

Jag har, precis som många andra, skyhöga förväntningar på den kommande skivan. Och förstasingeln tar vid där debutskivan tog slut, för det har ju i ärlighetens namn inte hänt särskilt mycket på den musikaliska fronten. Det är pampigt, mullrigt och drivande. Glasvegas lyckas med det som få band lyckas med – De lyckas placera sig i ett slags gränsland mellan det kommersiella och det creddiga. Det är svårt att inte älska gitarrslingan som rör sig genom låten likt en röd tråd.

Det är inte världens enklaste uppdrag att få till en bra uppföljare på ett succéartat debutalbum. Men efter att jag har hört förstasingeln Euphoria, take my hand, så börjar jag tro att även 2011 kan bli ett väldigt Glasvegas-inspirerat år. Glasgowbandet har till skillnad från många andra musikakter behållit sin musikaliska inriktning, och prioriterat bort experemintella sidospår, och det är jag oerhört tacksam för.

Förnyelse i all ära. Men ibland vill man att saker ska förbli oförändrade. För tänk om Noel Gallagher fortfarande vore 25, och gick på kokain – vad mycket härligare musikvärlden skulle vara.

Betyget blir (en väldigt stark) 4 av 5.

Glasvegas – Euphoria, take my hand på spotify

Upplevelsen av att lyssna på dragspelsgrabben

För mig är dragspel ljudet av svenska parker med folkkära artister. Evert Taube. Benny Andersson. Roland Cedermark. Dragspel är ett instrument som skvallrar om att alla har trevligt. Livet är lugnt och mysigt. Det är alltså sinnebilden av allt jag önskar bekämpa.

Sedan något år finns dock ett klipp på YouTube där en grabb ger sig an det tredje sommarstycket ur Vivaldis De Fyra Årstiderna – på just dragspel. De som är bekanta med stycket – och det kan jag tänka mig att de flesta är, även om de kanske inte skulle kunna placera det – vet att det skall spelas i ett sjuhelvetes tempo. Ett tempo som jag inte riktigt associerar med de svala sommarkvällarnas dragspel.

Jag vill dock hävda att grabben lyckas. Faktum är att jag tänker gå ett steg längre än så och påstå att detta är den mest imponerande soloinsats jag någonsin hört på ett instrument. Den fete grabben med dragspelet kan hädanefter skryta med att ha spöat Slash, Jimi Hendrix och Eric Clapton. Han tar dem i håret och trycker ner dem i dyngan – ansikten först. Visst, de där legendarerna är stora på sina sätt – men den här killen är strået vassare. Han får sitt dragspel att låta som en hel orkester. Dessutom i ett tempo som de flesta av oss knappt kan uppskatta.

Dessutom. Kolla på honom. Inte nog med att han ser ut som Neville Longbottom i Harry Potter – följ hans kroppsrörelser och ni kommer inse att den här grabben… han rockar. Luggens daller vid 1:45 visar på en passion få andra musiker kan uppnå.

Egentligen är insatsen värd fem poäng, men jag drar av ett. Mest eftersom ungjäveln fått mig tycka dragspel var häftigt.

SomaFM

Radion är ingenting som 90-talisterna hört talas om men streams på nätet desto mer gissar jag. Därför tänkte jag locka småbarnen med lite lugnande musik från en av mina favoritstationer som funnits som iPhone-app ett tag tillbaka. Dock kan jag inte lova att locka med streams från nätet får in barnen i snuskbilen mer än godis eller hasch för de lite äldre nyfikna, så håll mig inte ansvarig om det inte funkar!

SomaFM lanserades fantastiskt nog år 2000, och enligt många är detta vår egen second coming. Alla har vi säkert experimenterat med att köra igång våran egen radiostation på nätet men oftast försvinner detta när dina kompisar bara vill lyssna på Abba och din 19 timmars planerade spellista av underjordstechno gör att ingen längre lyssnar på dina sändningar längre. Eller är jag ensam i att ha testat detta? I vilket fall.
SomaFM är en station som började med att sända ambient musik blandat med chillout och gjorde det fantastiskt jävla bra. Dom gör det även fortfarande dessutom, dock så har nu många streams lagts till. Bland annat varje jul sänds två speciella julkanaler där den ena får representera gamla goda klassiker medans den andra sänder konstiga jullåtar som ingen vill lyssna på ändå. Mina favoriter är ändå den genialiska streamen Mission Control där kända och mindre kända ambientlåtar ackompanjeras av långa samtal och utdrag från astronauters kommunikation över radio, eller CliqHop som mest består av Aphex Twin-liknande musik. SomaFm har det mesta, men anledningen till att jag tipsar/recenserar är för att du alltid kan räkna med kvalité. Musiken är noga utvald och jag har många skivor i min samling att tacka SomaFM för.

SomaFM hjälpte mig mycket när jag satt ensam på kontoret och låtsades jobba på något projekt jag tog extra mycket betalt för för cirka 10 år sedan. Fanns det något bättre än att låta mättande ljudlandskap seratonisera din stackars underarbetade hjärna. Ge det en chans, SomaFM måste vara det ultimata stresstestet, pallar du inte musiken går ditt liv för fort. Stressa ner och njut av syntetiska vågor som sakta rullar dina tankar mot lugnare tankar.

Fleet Foxes – Helplessness Blues

Enligt mig gjorde Fleet Foxes lätt 2008 års bästa skiva med sin självtitulerade debut-LP, Fleet Foxes.

Dessvärre tyckte även Pitchfork det.

Att ha samma åsikt som den största sidan för indiemusik är enligt vissa jävligt indie, samtidigt är det inte tillräckligt indie för vissa andra.

Inget av alternativen är egentligen önskvärda.

Därför är det tur att Fleet Foxes inte är indie.

Bandet spelar snarare en finstämd variant av folkmusik – en genre för avdankade hippies och andra skäggkreatur – vilket är totalt obetydligt i stora musiksammanhang och därför är, kan man resonera; indie.

Men nu slutar vi prata om det värdelösa och förlegade begreppet indie, för helvete.

Ehum.

Jaha, men hur låter första singeln från deras kommande skiva då?

Ungefär så här: http://fleetfoxes.com/helplessness-blues.html

Första tankar:

Jag gillar! Gillar hårt!

Det är samma sound som tidigare, men med förre stämmor. Låten har också ett strukturskifte (är det en musikalisk term? knappast) halvvägs genom som i princip gör att  singeln är är två singlar i en (precis som EP-versionen av deras fantastiska låt, Mykonos).

Det är ungefär allt jag har att säga. Vet inte om jag kan vänta ända till maj på albumet.

4 av 5

Bondmusiken

Natten till måndagen dog John Barry, kompositör av filmmusik. Under sin 77-åriga karriär hann han roffa åt sig fem Oscars, och gav oss ledmotiven till bland annat Out of Africa, Dances with Wolves och The Lion in Winter. Hans mest berömda skapelse är dock – och här råder det förmodligen inga tvivel – ledmotivet till James Bond.

De av oss filmälskare som växte upp innan och under 80-talet (och som därför slipper kategoriseras med dagens sorgliga ungdomar) har Bond i blodet. Självklart känner man sig tvungen att säga att det – med undantag för Casino Royale – var många år sedan det kom en vettig Bondfilm. Men ingenting, inte ens Die Another Day,  kan ta ifrån oss kvaliteten på de gamla rullarna – vilka utgör en härlig skatt av osannolika spionthrillers. Och den där Bondkänslan – känslan av jakter, vackra kvinnor, roliga prylar och absurda skurkar med planer på världsvälde – sammanfattas helt och fullt i John Barrys “James Bond Theme”. Att höra de smånervösa första takterna är att genast forslas bort till en tid då filmer var fulla av äventyr.

Jag kan i princip ingenting om musik. Wikipedia lär mig att “James Bond Theme” kategoriseras som surfrock. Det enda andra exemplet jag känner till på surfrock är förmodligen gitarrdallret som Quentin Tarantino använde i Pulp Fiction. Varför är Bondmusiken framförd i denna stil? Fan vet. Men det passar. För det är sådär osannolikt. James Bond har ju alltid flirtat med det omöjliga. I jämförelse med dödshattar, missiler i framlyktorna på en bil och skurkar med metalltänder så känns surfrock nästan som ett konservativt drag.

Att John Barry sedan hade den goda smaken att jazza till alltihop genom att slänga in en hel jävla stråk- och blåsorkester i stycket gör bara saken ännu bättre. De där BA-DA-DAAAM! – BA-DA-DAAAM!-sekvenserna är bland det mest underbart dramatiska som någonsin ljudit i en film. Faktum är att detta är musik som underhåller en hela vägen fram till det där märkliga avslutande ackordet. Man bara måste älska’t!

Sanningen, kära läsare, är följande: James Bond rockar kanske inte längre. Men John Barry kommer rocka för evigt. Så gör er själva en tjänst: starta klippet nedan, spring in i badrummet och gör sedan pistolgesten med fingrarna i spegeln. När ni har gjort det kan ni tacka mig i kommentarerna.

Besök gärna författarens blogg: Björnnästet.se

Girl Talk – All Day

Det var sommaren 2008.

Raul Castro hade tagit över makten på Kuba, Hawaiiskjortor var lika hippa som alltid och folk trodde på riktigt att The Dark Knight var världens bästa film.¹

I detta galna klimat hade jag börjat inse att jag, i egenskap av wannabe-musiksnobb, tröttnat på all ny musik – hajpad eller underground – som tog sig själv ens någotsånär på allvar.

Men räddningen kom då i form av textraden ”I was gettin’ some head, gettin’ gettin’ some head.” mixat med melodin och sången från Sinead O’Connors Nothing Compares 2 U.

Ett sjukt flin uppenbarade sig när jag insåg att Girl Talks skiva Feed the Animals var det fräschaste jag hört på länge.

Skivan – som släpptes gratis på nätet – mashade ihop hiphopartister som Jay-Z med rockband som Radiohead via samplingar som aldrig var längre än 29 sekunder (och därmed kunde användas helt utan att betala royalties på ett härligt punkigt sätt). Hiphopmashups var i och för sig inte något nytt på den här tiden (se t.ex. The Grey Album av Danger Mouse) men så här svängiga och charmigt vanvördiga hade de aldrig låtit.

Och så nu, någon vecka före jul, dök uppföljaren All Day upp.

Och efter ett gediget lyssnande kan jag säga att jag tycker att den är skitbra.

Inte riktigt så bra som sin föregångare, men det är så jävla nära att det knappt är värt att gnälla om.

Lady Gaga-samplingar förekommer numera för att markera att tiden gått framåt men samtidigt finns gott om rocksamplingar från 60- och 70-talet som ger skivan ett mörkare och rockigare sound än föregångarens. Girl Talk (eller Gregg Michael Gillis som han egentligen heter) har verkligen en förmåga att leta upp de essentiella låtarna från både epoker och genrer och sedan transformera dem med hjälp av sommarplågor eller one-hit-wonders till helt nya, sköna beats.

Jag vet inte egentligen om det finns något mer att säga. Ladda ner skivan (helt gratis) här och avgör själv:

http://illegal-art.net/allday/

4 av 5


¹Den är inte det.

Godspeed You Black Emperor @ London/Troxy

När jag såg att Godspeed You Black Emperor skulle spela i London trodde jag faktiskt inte mina ögon, och anledningen till att biljetterna inte var beställda sekunden efter jag upptäckt detta var för att jag var förlamad av chock. Ett av de band jag alltid velat se, men misstänkt att jag aldrig kommer att få se, skulle jag nu kanske få se. En synaps sprack. Det finns 3 konserter/band som kommer göra att min grav alltid kommer skallra av rastlöshet och jag vandrar runt på kyrkogården och stönar av helvetets plågor. Ett är Pearl Jam när dom inte var lo-fi, två är At The Drive-In och det tredje på delad plats är Godspeed You Black Emperor och A Silent Mt Zion(vilket består av medlemmar ur samma musikkollektiv som GYBE). Det sistanämnda skulle jag nu få se. De två första finns det ingen chans i helvetet att jag någonsin får uppleva då Pearl Jam som sagt numera bedriver en lo-fi:ig gubbrocksfabrik och At The Drive-In är splittrat i två läger, det ena knarkar och det andra gör det inte(numera under namnet Sparta). Godspeed är nu alltså min enda chans.

Godspeed You Black Emperor kan närmast beskrivas, och varför jag fallit så hårt för dom) som en musikalisk, filmisk poesi genom ett trasigt Amerika. Låtarna ligger runt 15-17 minuter vardera och löper gärna in i varandra så jag var minst sagt nyfiken på hur konserten skulle te sig. Skulle dom spela olika låtar för sig eller göra allting till en stor gitarrfiolgryta utan andetag..

Ute i förorten ligger Troxy, en ganska grym lokal inombords men smutsigt och blött utanför, precis som man kan förvänta sig av London. Till att börja med kan jag säga att akustiken i lokalen var fantastisk! I jämförelse med den senaste konserten jag var på, Coheed & Cambria + Deftones i Fryshuset så var detta gudomligt medans Fryshuset var ett rövhål. Åh tack för det Troxy, tack för att jag får se ett av mina favoritband i en lokal värdig deras mätta och mäktiga ljudbilder.

Som förband spelade 3-mannabandet Dead Rat Orchestra, vilket var en slags blandning av folk, post-rock med diverse experimentella slaginstrument. Jag erkänner, jag lyssnade inte så mycket på dom, jag tror dom var bra men jag kommer knappt ihåg något, det enda jag tänkte på var att jag ville att GYBE skulle gå upp på scen dels för att jag var så jävla sugen och dels innan min rygg började protestera. Sittplatserna var nämligen slutsålda och ståplatser var oundvikliga. Det jag kommer ihåg var att vakterna sa till mig minst två gånger att jag inte fick använda blixt, efter andra tillsägningen frågade jag varför och fick svaret att bandet hade begärt detta då dom ville skapa en stämning, något jag kunde respektera till 100%, vilket iförsig gjorde mig irriterade när folk i publiken började blixtra ändå, eller den feta jävla sökarlampan som lös upp filmduken bakom bandet. Tack för den idiotjävel.

GYBE börjar med ett vad som verkade pågå i säkert 20 minuter intro, ett harmoniskt kaos för att sedan övergå till kända melodier utan en paus. Vissa toner kände jag inte igen och undrade i mitt lilla hoppande skolflickshjärta att dom kanske kommer släppa ett nytt album. Det är ingen konsert där man skriker att man önskar hitlåten som låg på top 10 UK, det är en konsert där man tas med på en resa utan några stopp på vägen. Försöken att lyssna på var låtar tar slut och var dom börjar ger jag upp snabbt och bara hänger mig åt musiken istället. Det blir så mäktigt att jag glömmer var jag befinner mig, jag lyssnar inte ens på musiken som låtar längre, allting är sammanfogat. Plötsligt i ett hejdundrande kaos kommer någonting alla känner igen, de extatiska tonerna i Blaise Bailey Finnegan III och hela publiken som om dom väckts ur sin stilla trans går in i ett nytt skede, ett gungande av kroppar och huvuden i den takt de så väldigt mycket känner igen, ett varmt välkomnande av publikens kollektiva lyssnande. En fantastiskt upplevelse. Bakom finns en filmduk som i börjar blästrar ordet ”HOPE”, sedan går den över till olika bilder som ser ut att vara filmade med Super8.
Vi får färdas mellan kaotiska musikbilder med ett frenetisk slagverk som sedan varvas med harmoniska, ljuva fioler, precis som det ska vara. Dom är duktiga.. nej, experter på att skapa inre bilder, scenarion av vad deras musik försöker skönja. Jag inser långt in i konserten att jag inte tagit en enda bild, mot avslutningen av konserten klämmer jag av några bilder mot filmduken och får knappt någon täckning av bandet själva som är dolda i ett svagt rött ljus. Det märks att dom inte villa lägga fokus på bandmedlemmarna, fokusen ligger på musiken och de bilder som de tvingar oss att skapa i takt med de känslolägen som ges. Det är så det ska vara, jag är glad att jag inte smällde bilder som om en hårig kändisvagina under en kortkort kjol just steg ur en bil. Konserten tar slut i långa utdragna toner och instrumenten tar slut en efter det andra och medlemmarna lämnar scenen utan ett ord. Jag går från konserten en nöjd man, nöjd att jag fick se dom, nöjd att det var värt resan till London i en trång flygstol, nöjd att mitt plågsamma ylande på kyrkogården när jag som spöke driver runt och gnäller på de konserter jag inte fick se kommer att vara en tredjedels nöjdare.

Deftones på Arenan – aka dagen då mina ögon smälte

I måndags bjöd Deftones in till rock ’n’ roll på Arenan (Fryshuset) i Stockholm. Med sig hade de svenska Khoma och jänkarna Coheed & Cambria. Arenan luktade tonårssvett, troligtvis för att det, när det inte är en konsertarena, är just en gympasal. Något jag gärna undviker är att andas in äcklig fotjuice i fyra timmar, något jag tyvärr inte kunde undvika igår. Minusbonus för arrangören för det.

Första band att kliva upp på scen var Khoma. De körde över oss med det berömda norrländska vemodet och det var även här vi först fick uppleva det absolut sämsta (ja, till och med sämre än stanken av pubertetsskrev) med hela kvällen. Längst bak på scen var nämligen fem strobes uppmonterade. Fem strobes så brutala att när de brassade på så mycket det gick, förblindades jag för ett kort ögonblick. Kort, men tillräckligt länge för att en ninja skulle ha hunnit klyva mig på mitten utan att jag hann märka det. Ljuskillen var uppenbarligen inte alls orolig för vare sig ninjor eller för evigt nedsatt syn utan pumpade friskt på med detta helvetesljus. När man väl hade återfått synen bjöd han på ett vackert förtrollande blått ljussken, för att sedan plötsligt avbryta det med ögonkokande djävulskap igen. Det här gjorde att jag snarare hörde än såg Khoma live. De lät dock fantastiskt bra och deras korta spelning var utan tvekan värd 4 av 5.

Efter Khoma äntrade Coheed & Cambria scen. Detta är Mickes favoritband och han kommer inte hålla med mig när jag säger att det var tråkigt och ganska dåligt. Jag har alltid haft svårt för sångarens röst, och det faktum att man under setets första halva inte ens såg om han hade något ansikte bakom sin stora kalufs gjorde mig både rädd och nyfiken. Till slut såg man att han hade ett helt vanligt ansikte där bakom och då var det bara tråkigt igen. Det bör sägas att ljudet var riktigt dåligt när de spelade, burkigt och grötigt, men för mig hade det nog inte hjälpt även om ljudet hade flödat klart som änglasång. För mig är Coheed & Cambria helt enkelt inte intressanta. 2 av 5.

Deftones har hängt med sedan gymnasiet. Jag minns att jag lyssnade på dem i min MiniDisc Walkman (just det ungdomar) och att det var en underbart ångestladdad och vacker värld. I måndags gjorde de mig inte besviken då de spelade många av sina gamla klassiker och bjöd på en phat show. Chino Moreno gnydde som en skjuten hund (på ett bra sätt) och sjöng lika bra som på skiva. De varvade feta rocksmockor med fantastiska tändarviftningsmelodier och det var verkligen värt att ta sig ut i rysskylan. Deftones får 4 av 5 och jag tycker vi bortser helt från Coheed & Cambria och ger hela tillställningen 4 av 5!