Kategori: Musik

Håkan Hellström – Live på Hovet (med efterföljande efterfest)

Jag hörde Håkan Hellström för första gången för tio år sedan. Jag avskydde det. Jag tyckte att han sjöng falskt och jävligt och jag kunde inte förstå att han hyllades så mycket som han faktiskt gjorde. Mina kompisar som lyssnade på honom var dock helt sålda. Det skulle ta mig några år till innan jag insåg att jag var en bajs. Håkan sjunger inte falskt, han sjunger precis som han ska! Han skulle inte ha gått vidare i Idol, men Idol handlar inte om att ta fram en stjärna, det handlar om att plocka fram den person som just för tillfället är bäst inom alla genrer. Lite som att vara lite bra på många saker istället för att vara väldigt bra på en sak.

Det jag försöker säga här, smått berusad klockan tre på natten efter Håkan Hellströms konsert på Hovet, är att Håkan är en av Sveriges största stjärnor. Han kan underhålla, han kan skriva musik som berör och han kan få hela Hovet att sjunga allsång och varenda jävel kan hela Vi två, sjutton år (och de flesta andra av hans låtar). Dessutom är han mycket bra på mellansnackelisnack.

Konserten var med andra ord fantastisk och den fick mig nästan att ångra att jag slutade spela saxofon efter tre år i kommunala musikskolan.

Höga på Håkan drog vi sedan vidare till Marie Laveau där den officiella efterfesten var. Hurricane spelade skivor och Håkan minglade på ett minimalt och kokhett vip-område. Eftersom vi på Tack som fan har våra smutsiga korvfingrar i alla kakburkar lyckades jag ta mig in där och jag kan meddela att Håkan berättade för mig att han tyckte det var väldigt roligt att spela för oss ikväll!

Nu ska jag, tio år äldre än den spoling som inte förstod sig på Håkan Hellström, gå och lägga mig med kvällens konsert fortfarande ringande i öronen. Det är underbart.

Bilden är förresten inte alls från idag, men jag tog inga bilder så den fick duga. Och det gör den med bravur.

Orchestra Lunatica

Då och då snubblar man över något fullständigt underbart och vackert. Det kan vara en film, en plats, en sak. Det kan vara musik. Musik som får det att pirra i bröstet redan efter 30 sekunder. Musik som tar precis de svängar man vill att den ska göra. Musik som får en att sluta skriva obsceniteter och istället bli som en kärlekskrank tonåring med fjunskägg.

Förra helgen snubblade jag över Orchestra Lunatica och deras låt Through Tears of Joy och jag är blown away. Deras musik är instrumental och ger den där fantastiska känslan att du är med i en film.

Jag ska ge er en historia som kan rulla i ert huvud när ni lyssnar på låten. Lev er in i den ordentligt och ta er lite tid, låten är lång liksom och det finns ingen anledning att jäkta. Starta musiken först och scrolla sedan ner.

Det regnar (det är alltid en bra utgångspunkt när det kommer till historier till instrumental musik). Du står på en tågperrong och väntar på tåget. Du hoppas på att någon du bryr dig väldigt mycket om, kanske till och med älskar, ska komma och vinka av dig. Ni kanske har bråkat tidigare. Ni kanske inte alls har bråkat utan du är så där kär så det gör ont, men du har inte vågat berätta det. Nu ska du i alla fall resa iväg av någon anledning och du önskar att han/hon var där så ni kunde… göra något. Det regnar.

Samtidigt är den du tänker på ute i regnet också. Han/hon springer för att hinna till stationen innan tåget går. Varför? Jo, känslorna är så klart besvarade!

Tåget rullar in på stationen och du ser dig omkring. Du väntar utanför men konduktören stressar på och säger åt dig att det är dags att kliva ombord. Din älskade springer. I regnet.

Du kliver på och sätter dig i din kupé. Regnet smattrar mot fönstret och du tittar ut på perrongen. Ska du inte hinna säga vad du tycker? Så börjar tåget rulla. Luften går ur dig, han/hon hann inte. Du lutar dig bak i sätet. DÅ i dörröppningen står din dyblöta älskling! Ja, vad som händer sen kan ni känna själva när ni hör låten.

Kände ni? Funkade det?

Om man ser till hur många gånger deras låtar har spelats på MySpace så är det nog inte så många alls som känner till Orchestra Lunatica ännu, men jag skulle bli överraskad om de inte turnerar med Explosions in the Sky snart. Deras musik är nämligen en underbar mix av Explosions in the Sky och Sigur Rós. Inte sant?

Den enda anledningen till att jag inte ger Orchestra Lunatica full pott är att de har ett par låtar på sin MySpace-sida som de lyckas sabba totalt med någon slags symfonirock. Blä. I övrigt, perfektion!

The Gaslight Anthem/Chuck Ragan/Sharks

En kväll av manliga rossliga röster. Så kan nog söndagens konsertkväll sammanfattas.
The Gaslight Anthem är ett band som känns som dom hållit på ett tag men först 2005 började dom slå sig igenom, iallafall på deras egna hemmarker. 2007 släpper dom sitt första album och får spela shower med lite större band. På väg mot framgången.
Nu är dom ett band som när dom nämns, i varenda sammanhang, så nämns dom som ett band som tagits under Bruce Springsteens vingar (fan, nu nämnde jag honom även fast jag inte ville) och har släppt flertalet album plus ska spela förband till herr Springsteen. Dock så spelade dom inte med Bruce här i Sverige i söndags, utan med Chuck Ragan och Sharks.
Sharks är för mig helt okända, vilket gör det väldigt elakt att recensera dom här. Sharks hade dock tydligen fått börja spela innan insläppet ens var klart, aningens taskigt av Debaser då dom säkerligen skulle fått fler svinga-med-handen-i-luften-i-takt-till-musiken-gester än dom 2 till 3 personer som stod längst fram.

Chuck Ragan dock, en personlig favorit sen tidigare. Hot Water Music har alltid varit några av mina favoriter och när Chuck Ragan, sångaren i just Hot Water Music gör ett akustiskt soloprojekt, då kan jag knappast stå stilla och ignorera. Jag blev skitglad när jag såg att han skulle förbanda till Gaslight och kände att konserten steg i rank. Nu gick jag faktiskt mest för Chucks del.
Med en rivig röst tar han med oss i ganska många låtar och plockar snabbt in en fiolspelande kompanjon. Fiolen gör jättemycket för resten av låtarna, och medans jag tycker att den väldigt lätt hamnar i bakgrunden på skivorna, kommer här fiolen fram lika mycket som Chucks gitarr.

The Gaslight Anthem känns ibland som aningens punkig Bruce Springsteen med trallvänliga melodier med en släng av tuggummi (hata mig inte nu alla fans men lite väl tralliga är dom ibland). Ibland är dom lite för snälla i sina låtar och jag känner att jag gärna önskar något råare och rivigare. Detta märks dock inte på konserten, där bränner sångaren Brian Fallon runt i nästan två timmar och levererar nästan alla sjunga-med-vänliga låtar som dom har på sina skivor utan någon som helst hänsyn till att min rygg har gått sönder av allt stående för länge sen. Jag förlåter dom dock och kommer inte kräva att dom ska betala kiropraktorräkningen när efter dom gått ut och kommit tillbaka in för det obligatoriska andranumret och klämmer av en Pearl Jam cover, State Of Love And Trust. Fyfan va underbart. Eftersom jag missat Pearl Jam live när dom var bra vill jag inte säga men bättre än nu, så är detta ett fantastiskt moment för mig och min gamla nostalgiska grunge-själ.

Anledningen till att jag tidigare nämnde att jag inte ville nämna Bruce Springsteen tillsammans med The Gaslight Anthem är för att jag tycker att det behövs inte, TGA är ett band som mycket väl kan stå på sina egna ben, vilket dom mer än väl bevisade i söndags kväll och fortsätter dom dra med sig så bra förband som Chuck kommer jag att se dom nästa gång.

Cornelis

Biopics (som de heter) om musiker är säkra kort. Man väljer en artist med ett halvtrassligt liv och en sviktande popularitet, slänger in några av dennes låtar samt lite sex, en dos droger (eller sprit) och ett halvplikttroget förhållande till sanningen och vips har du öh… The Doors av Oliver Stone. Eller Walk the Line. Eller hmm.. La vie en rose eller Gainsbourg.

På många sätt är även Amir Chamdins Cornelis fastlåst i dessa banor när den skall fånga Cornelis Vreeswijks liv och leverne. Vi förväntar oss en bitterljuv historia om ett missförstått geni med några mörka sidor (men inte för mörka) som är möjlig att relatera till men även att se upp till.

Och det är precis det vi får.

Hans-Erik Dyvik Husby (som Cornelis Vreeswijk).  Stillbildsfoto: Crille Forsberg.
© 2010 Chamdin & Stöhr Film

För, den norska Turbonegrosångaren Hans-Erik Dyvik Husby fungerar verkligen som Cornelis Vreeswijk. Och resten av ensemblen fungerar också (speciellt David Dencik i rollen som Fred Åkerström). Fungerar. Det är nyckelordet här. Det stämmer in på i princip allt i filmen. Fotot är stiligt. Klippningen är bra och musiken är skitbra. Allt fungerar helt enkelt. Det är nästan tråkigt hur väl allt fungerar. Inga överraskningar alls.

Och det är här problemet ligger, i det strömlinjeformade biografiformatet och dess brist på originalitet. För mitt intryck av Vreeswijk har alltid varit ett av en spritt språngande originell person och då borde även filmen i sig själv kunna spegla detta.

Men trots detta finns det nog något att hämta här. Den största behållningen finns nog hos människor som, likt mig, inte är så jävla Cornelisbevandrade. Den är en hyllning och inkörsport till Vreeswijk på en timme och fyrtiofyra minuter.

Frågan är dock, om jag inte fått samma behållning av en TV-dokumentär.

En svag fyra.

Kristofer Åström på Debaser Slussen

Jag vet inte hur många gånger jag sett Kristofer Åström live. Fem gånger? Tio gånger? Han har helt enkelt hängt med sedan gymnasietiden, både i form av Fireside och solo. För er som inte vet det kan jag meddela att Fireside gjort en av världens bästa låtar, Kilotin.

Hur som helst.

Även om jag sett honom live ett tiotal gånger var det säkert sex sju år sedan jag såg honom senast och tjena mittbena, det har hänt grejer. På den tiden var det rakt igenom lugn melankoli med kanske något fartigare inslag. Igår bjöds vi på myntets andra sida. Det var drygt en och en halv timme glad vemods-rock n’ roll. Ylande gitarrer och gamla klassiker i ny skrud, och det kändes riktigt bra när de rockade loss med Defender och gjorde förmodligen den bästa version jag sett/hört av All Lovers Hell.

Det var rakt igenom en riktigt bra spelning där det kändes som om solo-Kristofer och Fireside-Kristofer möttes på ett väldigt fint sätt. Jag upplevde dock två dåliga saker som inte alls hade med musiken att göra.

1. De som satt i baren och inte hade vett att hålla käft när det var lite mer finstämt och

2. Killen som stod framför mig som dog upp sin iPhone under spelningen och smsade Elin för att fråga hur hon skulle klä sig på Burlesk-skräckfesten på lördag. Han var så packad, eller klumpig, att det tog honom säkert fem minuter att författa ett enkelt sms och den starkt lysande skärmen störde mig något ofantligt. Om ni undrar så hade han själv ingen aning om hur han skulle klä sig.

Och nej, bilden är inte tagen igår, det är ju vinter DUH!

Ekman’s Triptych – A Study of Entertainment

Balett för mig är Svansjön, trippande på tårna och av någon anledning killar med stånd som ballerinor kan stå på. Vilken film har jag sett det i? Ja, när jag tänker på balett ser jag helt enkelt det här framför mig

Därför var jag inställd på just det när jag gick på Ekman’s Triptych – A Study of Entertainment, en föreställning med Cullbergbaletten, och helt ärligt förväntade jag mig en ganska trist kväll. Först var vi dock på en smula mingel där koreografen Alexander Ekman fick berätta lite om sina tankar bakom föreställningen. Det lät spännande och jag hade plötsligt svårt att se Svansjön framför mig.

När vi sedan klev in i lokalen förstod jag att det här verkligen inte alls var Svansjön. Högt uppe i en kran satt en liten man i vit kostym och rabblade saker på engelska med olika brytningar. På scen röjde en kvinna med de mest muskulösa vader jag någonsin sett runt. Det var verkligen helt fantastiska vader och vi diskuterade vad hon kunde göra med dem. Jag var övertygad om att hon skulle kunna sparka av mitt huvud om hon ville. Anna höll med, kanske bara för att vara snäll.

Showen satte igång och den handlade om underhållning. Olika typer av underhållning och vad som verkligen ÄR underhållning. Och jag var i alla fall underhållen hela tiden, oavsett om det var totalt ös eller helt stilla och tyst. Den lilla mannen i vit kostym såg ut som en blandning av Tim Roth och Klas Klättermus, hade en gigantisk hatt på sig och var tillställningens höjdpunkt. Det var en underbar show rakt igenom där början var väldigt roligt, mitten (som även var pausen) var avkopplande och slutet var otroligt David Lynchskt. Allt var mycket bisarrt och precis min kopp te! Slutklämmen innefattade en naken man i Elvis-mask som krälade på ett fascinerande sätt på golvet till just Elvis version av Blue Moon.

Fantastiskt helt enkelt.

River en vacker dröm

Håkan Hellströms nya musikvideo. Hur bra är den då?

SÅHÄR BRA!!

UNDERBAR!!! Jag älskar den!

Både låten och vidoen ger mig rysningar. Jag blir alldels glad och pillrig. Jag tycker om den varma solen i videon som ger ett magiskt sken över allt. Jag tycker om att videon känns personlig. Jag tycker om att Håkan sjunger sitt eget namn. Jag tycker om när Håkan dansar på muren där i slutet. Jag tycker om temat. Jag tycker om allt!

Håkan <3

Jamiroquai – White Knuckle Ride (Önskerecension)

Då var det dags för önskerecension igen! Avsändaren ”Darf Väder” har skickat in en önskan om att vi ska recensera Jamiroquais nya singel White Knuckle Ride.

Jag vet inte så mycket om Jamiroquai. När jag var ung hade han stora hattar och befann sig i rum där väggar och golv rörde sig och allt var superdupertokigt.

Det där är även den enda låt jag känner till med honom och den är ju lite catchy, men inget jag lyssnar på när jag åker till jobbet. Om vi vill veta vad jag lyssnar på då så får ni kanske helt enkelt önska en recension på bra åka-till-jobbet-musik, för nu handlar det om Jamiroquai här. Skärpning!

Jag har försökt lyssna på White Knuckle Ride två gånger nu vid två olika tillfällen. Båda gångerna har jag glömt bort att jag lyssnat på låten och börjat göra annat. Den är helt enkelt för platt och intetsägande. Soul funk som skulle passa kanonbra i högtalarna i en klädbutik eller i hissen på något fancy hotell, typ Clarion Sign. Helt okej dussinmusik, men inget värt att lägga in i i-poden.

Det här kommer tyvärr bli en kort recension för jag har inte mycket mer att säga om White Knuckle Ride, men ni kan ju få lyssna på den istället. Jag gjorde det nyss för en tredje gång men glömde bort den igen när katten hoppade upp i mitt knä. Videon är ju förresten ganska lik låten. Intetsägande alltså. Han har ingen stor hatt längre heller. Minuspoäng för det!

Coheed & Cambria – Year Of The Black Rainbow

Coheed & Cambrias senaste och femte album släpptes för ett tag sen(13:e april) men trots att jag alltid varit ett Coheed-fan upptäckte jag albumet nu. Jag har haft en paus i mitt C&C-lyssnade helt enkelt, förmodligen efter den tråkiga tidigare plattan In Keeping Secrets Of Silent Earth: 3 som jag knappt orkade lyssna mig igenom.. Men, så råkade jag dra igång Pearl Of The Stars, låt nummer 9 på Year Of The Black Rainbow och blev kär på en gång. Här har vi de mörka texterna perfekt placerade i harmoni med instrumenten som banar väg för Claudio Sanchez sakta vaggande röst. Refrängen får mig att vilja stå och gestikulera framför spegeln i rent Idol2010/R’n’B-manér. Jag påminns om varför jag en gång började gilla Coheed & Cambria. Detta gjorde att jag gav hela skivan en genomlyssning, vilket senare blev 10 genomlyssningar. Måhända att jag kan ha fel men mina öron njöt av att påminnas om känslan då jag upptäckte första skivan. Här tycker jag texterna följer musiken till skillnad mot förra skivan då jag inte kände något sammanband mellan de två. Jag ser hela tiden framför mig de tecknade serier som Claudio Sanchez tidigare givit ut och sagt vara grund till många av de texter han skrivit, och är det något som får mig att lägga mig på rygg, villig med bena mina i luften så är det filmiskt framdrivna känslor när det kommer till musik.

Blandningen av lugnare partier, hårda riff och stordragna stunder gör att jag gillar hela skivan rakt igenom. Coheed hamnar som min nummer ett av månadens mest lyssnade plattor, med låten Pearl Of The Stars köad 3 gånger innan skivan rullar igång. Tack för det televerket!