Kategori: Spel

Jag vann!!!! nästan

Klad tjieejj.

Vi spelade ett roligt spel på rasten (det låter som att jag går i lågstadiet) OCH JAG VANN!!! nästan…

Det var ett megakul spel som heter Alfapet Razzle som liknar Boggle som jag spelat förut. Vi spelade fem hetsiga omgångar och jag höll på att få hjärtstopp för jag blev så otroligt stressad! Alla bara skrek och rev varandra i håret och slogs…okej inte slogs eller rev. Men skrek gjorde alla! Då blev lilla jag stressad i själen och orolig.

MEN trots denna press med tillhörande svettiga handflator så KOM JAG TVÅAAA!! (tillsammans med Josefinfin) VICTORYYYYYYYYY!!!!!!!

Beroendeframkallande småspel

Jag är just nu fast i ett beroendeframkallande litet spel: Zombie Café.

Detta är dock inte en recension av spelet ifråga, utan snarare av det här att vara fast i ett småspelsberoende. Ni vet, när man hittar något skitlir där man skall skjuta bollar på varandra och sedan inte kan sluta spela.

Det suger apballe att vara fast i ett sådant beroende. Och man njuter av varje sekund.

Först och främst måste vi reda ut vår terminologi. Vad är ett småspel? Helt enkelt ett litet jävla spel: Skjuta bollar. Styra en råtta som kör moped. Förstöra byggnader genom att avfyra fåglar med slangbellor. Ni är idioter om ni inte fattade det. Och vad innebär det egentligen att ett spel är beroendeframkallande? Att man blir beroende av det. Idioter.

Nu är de knepiga bitarna är ur vägen. Låt oss vända oss till det där “suga apballe är gott”-påståendet jag nyss hävde ur mig.

Småspelsberoendet är obehagligt. När man lirar vet man att man egentligen bara slösar bort sekunder, minuter och timmar av sitt ständigt försvinnande liv. Det är förknippat med ångest. För det är ju så ohyggligt meningslöst. Samtidigt vill man mäta sig själv – kan man komma längre i evighetsbanan denna gången? Kan man komma till nästa nivå av zombier-som-serverar-maträtter-till-betalande-kunder? Efterhand som man spelar får man små belöningar: man kommer till nästa nivå, går upp en level, låser upp ett nytt vapen. Ni vet, sånt man kommer vara stolt över när man ligger för döden en vacker dag.

De krafter som kämpar om människosjälen i detta fall är två: 1) ens önskan att leva ett värdigt liv (försöker hålla en borta från spelet), 2) ens barnsliga tävlingsinstinkt (håller en kvar vid det). Vilken kraft vinner? Ni vet förbaskat väl vilken kraft som vinner. Sätt aldrig pengar mot barnslighet, girighet eller fåfänga.

Vad vi har här är en klassisk recensionssituation. Jag vill båda ge fenomenet en etta och en femma. Det får bli en trea.

Därmed är mitt recensionsskrivande äntligen slut, och jag kan återvända till att servera fingerburgare på mitt zombiecafé.

Truth or Lies – PS3

Truth of Lies är partyspelet där du ligger risigt till om du ljuger, för då avslöjas du bums!

Spelet går nämligen ut på att svara på olika obekväma eller kluriga frågor, och om du svarar sanningsenligt får du poäng. I början av spelet får man därför kalibrera sin profil genom att svara falskt på tre frågor och sant på tre. Man svarar självklart i en mikrofon så att det här superintelligenta spelet ska kunna avgöra sanningshalten i dina ord och därefter ge dig din dom.

Det enda problemet är att det här inte ÄR ett intelligent spel och pricksäkerheten i bedömningarna blir därför ungefär samma sak som om en apa hade suttit och kastat bajs omkring sig, och den som blev träffad hade anklagats för att ljuga. Jag tror faktiskt till och med att den här spelidén kom till just när en apa ägnade sig åt tidigare nämnda aktivitet. Det stod mellan två alternativ: ett spel som funkar och ett som inte funkar och tyvärr träffade bajsapan det senare alternativet.

Jag är ledsen, men jag har verkligen inget mer att säga, för efter att ha försökt kalibrera om ytterligare en gång och mer än hälften av resultaten ändå blev fel gav vi upp det här spelet efter 45 minuters spelande.

Det är föga överraskande för mig att det här spelet kommer från THQ, samma spelskapare som gav oss WWE Smackdown VS Raw. De kanske borde se över sina bajskastande apor och stoppa in en bläckfisk som får välja spelidéer istället.

WWE Smackdown vs RAW 2011 – PS3

Om jag skulle välja ut en sport som är den töntigaste någonsin skulle jag inte välja någon av de töntiga sporter ni tänker på. Jag skulle välja wrestling.

Wresting har på något sätt lyckats bli skitstort, men det är ju ingen riktig sport, allt är ju på låtsas! Det är dåliga hillbilly-skådespelare som klär sig som transor och gillar dålig metal. De stampar i golvet varje gång de slåss för att det ska låta mycket. Allt det här fattade jag redan när jag var en liten parvel som såg wrestling för första gången. Fejk! Skulle en wrestling-stjärna gå upp i ringen mot en riktigt ultimate fighter skulle det bli slarvsylta av dem tio gånger av tio, och det skulle jag vilja se!

När jag satte mig ner för att spela WWE Smackdown vs RAW 2011 hade jag därför inte speciellt höga förhoppningar. Jag tänkte mest att det kunde vara kul med ett fightingspel, något jag inte ägt på fyra år och då lämnade tillbaka det efter två dagar för det var så tråkigt. Jag är med andra ord ganska svårflörtad när det kommer till denna typ av spel och ni kan ju hålla det i tanken när jag nu kommer in på vad jag faktiskt tycker om spelet.

Varje match börjar med långa intron när dessa anabolasvulstiga ”stjärnor” som jag aldrig hört talas om dansar sig fram till ringen med smattrande metal i högtalarna samtidigt som riktiga arkivbilder rullar på jumbotonen bakom dem. Detta kan man lyckligtvis hoppa över och istället komma direkt till pudelns kärna, själva fightandet.

Jag har läst att många tyckte att kontrollerna var dåliga i det förra spelet i serien, men att det nu har förbättrats avsevärt. Det skrämmer mig en smula då jag tycker att kontrollerna är de segaste någonsin. Jag avskydde WWE Smackdown vs RAW 2011 de första tre matcherna jag spelade. Visst, jag vann men det gjorde jag genom att trycka på samma tre knappar om och om igen. När jag sedan kom in i hur kontrollerna funkade lite bättre blev det mycket roligare! Jag slogs med stolar, kastade mina motståndare genom bord och smällde ner dem i golvet så ringen skakade. Till och med någon som jag som föraktar wrestling så mycket kan alltså underhållas av spelet.

WWE Smackdown vs RAW 2011 är inte ett snyggt spel och visuellt förväntar jag mig mer av ett spel till PS3. Story mode är så dåligt att jag bara försöker göra det absolut nödvändigaste för att ta mig vidare till nästa match. När man slåss backstage slåss man dessutom på samma löjliga wrestlingsätt som man gör i ringen. Kunde det inte fått vara lite riktigt slagsmål där? Det känns som om story mode bara är ihopkrafsat för att man ska få göra något mer än att bara slåss, men för mig känns det bara onödigt. Lite kul dock är att man samlar poäng som man kan använda till att förbättra sin karaktär med.

Summan av kardemumman är att jag helt klart inte är rätt målgrupp för WWE Smackdown vs RAW 2011, men finner ändå matcherna ganska underhållande. Att under en förfest med några kompisar köra tag team och mosa varandra med de klassiska fula wrestling-movesen kan jag tänka mig är roligt, men i övrigt är det här ett spel för inbitna wrestling-fans.

MINI Getaway Stockholm 2010

Det låter som en filmtitel, men det är en genialisk reklamkampanj!

I Stockholm finns just nu en virtuell MINI, en bil alltså för alla som är totalt ointresserade av bilar (till exempel jag som inte hade vetat vad en MINI var om jag inte sett the Italian Job). Bilen är med andra ord inte riktig utan bara en prick på en karta. En prick som rör sig. Det är nämligen så att en massa människor tävlar om att ”köra” den här bilen. Det gör man genom att komma i närheten av den och ”ta” den från den som ”kör” den just då. Den som ”har” bilen klockan 15.00 på söndag vinner en riktig MINI.

Låter det krångligt? Det är det egentligen inte. Kolla här

Jag baserar betyget på idén eftersom jag själv inte testat appen ännu. Jag har laddat ner den och försökte knycka bilen när jag satt på tunnelbanan på väg till jobbet i onsdags. Jag åkte dock in i någon form av radioskugga när jag passerade den så jag misslyckades. Däremot funderar jag på att ta mig en springtur i stan på söndag.

Är ni med?

Catapult Madness

Idag laddade jag hem det kostnadsfria spelet Catapult Madness till min iPhone.

Det finns tydligen en bakgrundstory av något slag, men jag bekymrade mig föga med den utan kastade mig istället in i själva spelandet. I princip går det hela ut på att man, från en belägrad medeltidsborg och medelst en katapult, skall slunga ut människor så långt som möjligt. Ju längre de kommer, desto mer pengar får man. (Jag ångrar lite att jag inte studerade den där bakgrundsstoryn – det hade faktiskt varit intressant att få reda på hur i helvete det där hänger ihop.)

Hursomhaver. Målet är att man skall lyckas slunga en stackars sate 50 000 meter. För att uppnå detta måste man ta de pengar man intjänat och förbättra katapulteffekten. Detta kan bestå i så pass enkla saker som att man uppgraderar maskinen, eller kanske ger de utslungade jävlarna lite bönor så att de fiser i luften och därmed får mer sprängkraft. Rätta mig om jag har fel, men var inte även Leonardo Da Vinci inne lite på fisarnas förlösande kraft när han konstruerade sina katapulter? Jag vill tro det i alla fall.

Spelet är vansinnigt beroendeframkallande. Det är roligt att köpa nya finesser och allt är dessutom färgglatt och musiken är heroisk och…

Sedan inser man blåsningen. Det är väldigt lite spelande i Catapult Madness. Allt man gör är att uppgradera sina grejer och sedan skjuta ut gubbarna. Visst, man får själv välja när man sedan detonerar bomber eller fiser eller svingar trollstaven för att flyga snabbare – men faktum är att man lika gärna kan göra alla de sakerna inom de fem första sekunderna av spelet och sedan bara låta gubben flyga i flera minuter. Jag skojar inte – jag spelar faktiskt samtidigt som jag nu skriver detta, bara genom att trycka igång banan så fort jag hör att gubben kraschat.

Trots denna jättebrist i spelmekaniken får jag ändå säga att Catapult Madness rekommenderas. Det är ju, av någon oförklarlig anledning, beroendeframkallande. Och helt gratis.

Vanquish – PS3

Du är Sam Gideon, en agent med en superrustning Iron Man skulle bli avis på. Du behöver inte kånka runt på en massa tunga vapen för du har ett supervapen som automatiskt förvandlar sig till ett av tre valda vapen. Ledsnar du på något av de tre du har för tillfället finns det massor av andra vapen på din väg att byta till. Har du något favoritvapen? Då kan du uppgradera det om och om igen tills det är totally awesome fucking yeah!

Men är Sam inte något mer än en grymt cool krigsmaskin då?

Jo, han är en manly man som konstant har kukmätartävling med Överstelöjtnant Robert Burns där de lyckas få in minst fyra varianter av ordet ”fuck”, (fuck, mother fucker, fuck me och fuck off) jag kan ha missat något i all heshet a la Christian Bales Batman. Ni vet sådär som karlar pratar. Han tar dessutom vara på varje chans att tända en cigg, till exempel i skydd bakom en vägg under en galen eldstrid.

Vanquish är alltså ett fett actionäventyr och storyn är det gamla vanliga. Galen och osympatiskt sävlig ryss hotar att döda en massa folk. Spelar det någon roll att vi sett det förut? Nej, inte alls! Storyn är en petitess i sammanhanget, det viktigaste är att man får skjuta och spränga sina fiender oavsett om de är små, stora eller skitstora. Oavsett om de är på marken, i luften eller i taket. Bam bam bam! Explodera ska de.

Det bästa med Vanquish är att det är action rakt igenom, och det är bra action. Dina fiender är inte hjärnlösa bots som bara springer rakt på. De tar skydd, flankar dig eller till och med rusar fram till dig och står till dig ut av helvete. Det har de dock inget för för direkt efter det sparkar du huvudet av dem. Det finns storslagna bossar som matar raketer, bomber och laserstrålar som spränger bort det skydd du sitter bakom, och det känns riktigt tillfredsställande när man tillsammans med sitt team lyckas sänka dem. Att kasta sig fram ur skydd och i bullet time glida på knäna in under en koloss och avlossa raketgeväret ger en härlig kick!

Det finns dock ett par dåliga saker med spelet också. Dels så får Gideon göra för mycket saker själv. Under flera filmsekvenser sitter jag och känner att ”det där vill ju jag göra, släpp in mig!”. Och sedan tar det roligt slut lite för fort. Ja, det enda dåliga är alltså att man vill ha mer, och det är ju verkligen inte dåligt i sig.

Även om det tar slut lite fort den här gången vågar jag nästan lova att det här inte är sista gången SEGA ger oss Sam Gideon.

Giddy up!

Robot Unicorn Attack

Jag vet inte om man som heterosexuell kan komma undan med att beskriva någonting som ”bögigt”, men jag måste helt enkelt ta risken. Adult Swims spel Robot Unicorn Attack till iPhone är nämligen det bögigaste spel jag någonsin spelat.

Allt är mycket enkelt. Du är en robotenhörning med regnbågsman som galopperar fram i en värld uppe i molnen över berg bevuxna med rosa gräs, med regnbågar och delfiner som hoppar jämsides med dig. Ditt mål är att komma så långt som möjligt och på vägen fånga små älvor, och krossa stjärnor som är i vägen, med ditt horn. Allt detta ackompanjeras så klart av Erasures hit Always. Kom nu själv och säg att det inte är bögigt.

Hur som helst så älskar jag Robot Unicorn Attack! Det är enkelt gjort, man kan bara hoppa eller göra ”tjurrusningar”, springer vanligt gör enhörningen själv, och jag har flera gånger hållit på att missa att gå av tunnelbanan för att jag varit för inne i spelet. Melodin hänger dessutom kvar i huvudet hela dagen.

Jag visste inte ens att Adult Swim gjorde appar, men nu ser jag mycket fram emot att testa deras andra spel som till exempel Amateur Surgeon, 5 Minutes to Kill (Yourself) och Floater Pro. I det sistnämnda är man, om jag förstått saken rätt, ett lik som flytande ska ta sig fram på en bana i form av en flod.

Robot Unicorn Attack finns på app store för 22 spänn och det har väl alla som har råd med en iPhone råd med kan jag tycka.

High Noon

High Noon är ett spel till iPhone. Man ikläder sig rollen av en cowboy, och sedan kastar man sig in i pistoldueller. Duellerna går till som så att man väljer en motståndare – som alltså måste vara online någonstans i världen, detta eftersom spelet händer i realtid  – och sedan håller man sin apparat uppochned vid sidan om höften, precis som med en pistol. När man hör en klocka klämta gäller det att dra upp mobilen så snabbt som möjligt och skjuta på motståndaren. Detta kan vara småknepigt: på skärmen hoppar motståndaren runt, och det blir emellanåt ganska svårt att sikta på honom. Den som först lyckas åsamka tillräckligt med skada mot den andre vinner och får lite pengar.

Här finns modifieringsmöjligheter. För pengarna man tjänar när man knäppt någon kan man köpa nya kläder, nya vapen och andra attiraljer som på ett eller annat sätt kommer underlätta ens fajter. Som exempel kan man kasta mjölpåsar i ansiktet på sina fiender så att de förblindas i damm-molnet och därmed inte kan skjuta på en. Bara en sån sak.

Spelet är mycket vanebildande, och väldigt roligt. Så fort en duell är över vill man tampas mot näste man. Detta handlar inte bara om att man vill döda tillräckligt många för att gå upp i level, utan helt enkelt om att man har väldigt kul när man skjuter.

Mitt enda problem med spelet är att det inte alltid reagerar så snabbt som jag skulle önska. Jag kör förvisso på en 3G-lur, och är fullt medveten om att både 3GS och iPhone 4 är snabbare. Men likväl… när jag är uppkopplad via mitt WiFi-nätverk här hemma borde det inte finnas några uppkopplingsproblem.

I vilket fall som helst är High Noon ett roligt, snyggt och fräscht spel som redan gett mig säkert 1-2 timmars mycket underhållande speltid.

Enviro-Bear 2000: Operation: Hibernation

Som den avdankade indienörden och förtidspensionerade spelgeeken jag är skulle man kunna tro att jag har någon sorts koll på den hära indie gaming-scenen som verkar florera nuförtiden.

Nä, Det har jag inte.

Eller visst, efter allt hypande spelade jag till sist Braid (och likt Björn så älskade jag det). Men annars har jag tyckt att de flesta av dessa spel, gjorda av en eller ett fåtal personer (för det är det som är hela grejen) verkat rätt tråkiga och eh.. tagit sig på för stort allvar.

Istället har jag spelat alla dessa dyra blockbusterspel som kommer ut den här tiden på året och bara handlar om våld och pattar och grafik och uppföljare och krafs!

LYCKLIGTVIS KOMMER ENVIRO-BEAR 2000 TILL UNDSÄTTNING!

I någon halvtimme i alla fall.


Scenario:

Du är en björn (med en bil), vintern närmar sig och du behöver äta upp dig så att du kan gå i ide.

Kontroller:

Du styr bilen endast med hjälp av din högertass (högerram?). Detta innebär att du inte kan gasa eller bromsa samtidigt som du kör. Dessutom behöver du den för äta din fångst, och för att bli av allt skräp som samlas i bilen p.g.a. ditt oförsiktiga körande samt för att handskas med diverse jobbiga kreatur i stil med arga grävlingar och getingar.

Slutbetyg:

Det funkar perfekt som lite lätt avkoppling då och då. För stunden har jag lyckats överleva hela fem vintrar.

Ladda ner hela skiten helt gratis r och börjar piska grävlingar idag!