Kategori: Tack som fan

15 minutes of fame

Härom dagen så skulle jag fotas för tidskriften ”året runt”. Det går bra nu! Sen att det egentligen inte var jag som var huvudattraktionen för fotograferingen är väl relativt oviktigt tycker jag.

I alla fall. När vi stod där uppe på söders höjder hade vi utsikt över hela härligheten: vattnet, gamla stan, gröna lund, skeppsholmen, you name it!  Solen sken, himlen var blå, luggen låg bra och tjallamallapåsen hängde sofo:igt i näven. Där stod vi och posade alltihopa och körde det gamla topmodel knepet för att inte börja gråta i den starka solens sken. Fotografen kom med glada utrop om hur extremt duktiga vi alla var och hur snygga bilderna blev och att det var det bästa hon någonsin sett! Publiken var stor då det var många turister och även vanliga stockholmare som satt i tunnstrumpbyxor och försökte låtsas att de inte frös i omnejden!

I en liten paus i fotograferingen när inställningarna skulle fipplas med och tårarna torkas bort kom två små typiska söderfjortisar fram med en lika ball kamera som fotografen hade och en av dem frågade om Pappa var kändis och om hon fick fota. Pappa sa helt sonika nej. Haha! Kul tycker jag då det ändå känns rätt uppenbart att det inte var sant. Då vände fjortisen på klacken och sa till sin kompis att ”Han var inte kändis, det var fel” HAHAHAA där fick dom! Kändissuckers. Tänk när de köper ”året runt” när den kommer ut och ser sanningen svart på vitt. Oj så skoj!

Sen fortlöpte fotograferingen och vi posade för kung och fosterland! Och det var mina 15 minutes of fame! Det här och den gången då jag vann maskeradtävlingen i årstaskolan när jag gick i förstaklass! Nu kan jag dra mig tillbaka och skriva en bok om mitt liv som hamnar på bokrean direkt.

ObsObs! Luggen låg bättre när jag fotades på riktigt!

Hoppas jag…

Svettröv

Nu har jag varit med min pt, ja ni läste rätt PT!, och pressat mig lite mot gränsen. Stupet. Kondition är inte min tekopp! Jag skulle ALDRIG pressa mig såhär om det bara var jag som löpte på som en hind på löpbandet. Nu har jag ständigt någon att impa på med mina springskills, vilket gör mig himla mycket mer motiverad. Bekräftelsetörstig som jag är!!! Själva känslan efter träningen är dock underbar! Svett mellan skinkorna och en krullig lugg. Vilken belöning! Gör allt slit VÄRT.

Aaarghh

Jag sitter i en tyst läsesal men vill bara skrika!!! Fattar folk inte att tyst betyder just tyst, ett konstant viskande om ett gemensamt grupparbete främjar inte min koncentrationsförmåga! Eller en mobil med påslaget ljud som piper i tid och otid. Nej tacka vet jag hemmets lugna vrå! Att rummet är klaustrofobiskt och fult gör inte heller saken bättre. Summan av detta kan tänkas resultera i att jag inte läst det jag skulle ha läst och i och med detta möta ett misslyckande! Jag får helt enkelt skylla min framtida dåliga studieprestation på samhället och hela etablissemanget! Xoxo/tystaläsesalsnazisten

20110406-120245.jpg

Inklusive sug- och sprutfunktion

Föreställ er att ni glider ner i ett skönt, avslappnande bad. Kanske är det till och med i er sprillans nya jacuzzi. Efter fem minuter blir ni skitnödiga. Inte bara lite lagom, utan attackbajsmage. Ni vill inte gå upp ur badet, men ni vill inte ha en ubåt som flyter runt i jet-strålarna och studsar mot er nakna pojk- eller kvinnokropp med jämna mellanrum. Det finns ingen bra lösning… ÄNNU!

Men idag fick jag en skitbra idé. Tänk er ett helt vanligt kar. Helt vanligt förutom det hål du kan öppna med endast en knapptryckning i sätet under dig! Ett bajskar helt enkelt. Låt mig demonstrera med en bild.

OBS! Bilden är ett montage

Nu ska det ju inte vara en hel toastol i karet, utan mer ett ”öppningsbart” hål som sagt, men ni får kanske en bild i huvudet i alla fall.

Hur som helst.

I detta skithål ska det dessutom vara ett rejält sug så allt som kommer ut ur stjärten snabbt sugs bort och inte flyter upp till ytan. Det ska även finnas en sprutfunktion som squirtar upp vatten i prutten så det blir rent och fint. Då kan man sitta i sin jacuzzi med inbyggt tv hela dagen om man vill och kanske äta laxrullader eller rostade mackor med apelsinmarmelad.

Jag kan inte se ett enda problem med denna uppfinning. Förutom möjligtvis att allt vatten skulle kunna försvinna ut genom hålet, men det borde ju bara vara att låta det vara vattenfyllt också.

Så, vem vill finansiera min uppfinning?

Äntligen hemma

Efter att ha haft en oerhört utvecklande och rolig weekend uppe i det krispiga, vackra, rena, soliga, trevliga, tillmötesgående (ja ni ser ju på bilden hur underbart det var!) Björkliden är jag nu hemma igen. Trots att vi inte var borta så länge så hade jag glömt bort lite av Stockholm. Eller inte glömt bort, mer förfinat. Men på tunnelbanan på väg hem fick jag sanningen som ett slag i ansiktet. Stockholm skrek: HÄR ÄR JAG!!! Spärrvakten släppte inte igenom mig och min tunga packning genom stora grinden, människor titta föraktfullt och puttade till mig för att jag var så långsam (med min tunga packning) och i fem minuter på tunnelbanan stod en äldre herre och stirrade på mig konstant samtidigt som han slickade sig runt munnen och smekte sig över bröstet.

Åh det känns verkligen hemma nu!!

Bestraffningsdagen

Jag bestraffade mycket riktigt mig själv med en löprunda i morse. I mina nya kritvita löparskor, speciellt utprovade för mina fossingar, tittade övriga i spåret på mig som om jag aldrig sprungit tidigare. Precis så såg det ut också. Ingen annan var ute och sprang, och anledningen till det var att bara för att snön töat bort på gatorna betyder det inte att den gjort det i skogen. Det var rent hälsovådligt att springa där då den upptrampade vägen var isbana och det på sidorna var precis lagom djup och hårdpackad snö för att böja fotlederna fel om och om igen.

Detta innebar att jag efter en och en halv kilometer hade alldeles för ont i min vänstra fotled och istället fick genomföra rundan i rask promenadtakt. Jag var besviken, men mitt sällskap, RunKeeper, var mycket nöjd och peppande. När jag promenerade påstod löpapplikationen att jag rörde mig i imponerande 30 kilometer i timmen.

Jag blev förvånad men accepterade snabbt att jag måste ha fått superkrafter och att det som för mig kändes som helt vanligt promenerande i själva verket var Stålmannen-snabbt.

Jag blev ännu mer förbluffad när jag tittade på min löpväg efter rundan

Mina superkrafter gjorde tydligen att jag befann mig på platser jag inte ens kom ihåg att jag varit på. Flera gånger.

Jag bestämde mig för att ta reda på om jag hade några fler krafter jag inte kände till och åkte till Rusta för att köpa ett hantelset. Det visade sig att superstyrka inte var en av mina nya krafter, och det visade sig dessutom att hantlar som väger 20 kilo väger lika mycket även innan man packat upp dem. Konstigt. Så det blev helt enkelt ytterligare ett straff att konka hem det.

Nu straffar jag mig igen med att titta på Stockholm – Båstad. Dagens hårdaste straff vill jag påstå.

Trött kille 29

Vaknade klockan sju i morse och tänkte ”suweet, nu kan jag vila ögonen i någon timme innan det är dags att tvätta”. Vaknar igen fyra timmar senare av ett sms. Tvättiden har redan pågått i en timme och jag tvättar inte under stress, så det får vara. Tänker straffa mig själv med en löprunda istället. Då lär jag mig nog en läxa.

The way it is

Ni vet när man säger att man bara ska ta två öl och en burgare… Nä, ni vet när det börjar med att man säger att man bara ska ta en cola och en burgare för att man har något jätteviktigt att göra dagen efter, men så blir det inställt så man säger att man bara ska ta två öl och en burgare? Och så är flickvännen borta, så det är jätteensamt hemma, och det är mycket trevligare att stanna kvar och ta ett par öl till med dina jättetrevliga kollegor och före detta kollegor.

Ja, nu är jag hur som helst hemma efter en helkväll på Retro och jag vet redan nu att det mest ansträngande jag kommer att göra i morgon är att köpa lösgodis och en pizza.

Nu sitter jag med en skål nötter och väntar på att Big Brother ska börja. Just det, Big Brother. Jag tittar, jag gillar, och jag tror till och med att jag skulle kunna ha det riktigt trevligt med flera av deltagarna i år. Miffopumpade tribalmänniskor är bortplockade till förmån för några hyfsat normala människor. Nu undrar ni vilka jag skulle kunna umgås med där inne, jo det gör ni.

Peter, Martin, Simon och Sara verkar ljuvliga. Sen gillar jag Rodney och Gurkan lite i smyg. Två grabbar jag var helt bestämd på att jag skulle hata, men har varit tvungen att inse att jag inte kan motstå. Jag är förbryllat fascinerad av Rodneys vedervärdiga charmighet.

Skit samma. Vi hörs i morgon. Eller inte.

En sak till! Varför ringde Viasat till mig idag? Jag missade samtalet, men jag tror att ni ville ge mig ett erbjudande. Var det ett jag inte kunde motstå? Eller var det ett jävla skiterbjudande? Troligtvis det sistnämnda.

Sätt gubben på hemmet

En 70-årig mök till kommunalpolitiker tycker inte en kille med tatueringar och töjningar i öronen kan vara en bra förebild och lärare. Jag citerar direkt ur Jacob Wennerbergs artikel på expressen.se

”- Går han till skolan på detta sättet tar han sig för stora friheter, hävdar Grönblad bestämt när GT ringer upp.
Hur borde han göra?
– Plocka ringarna ur öronen och sätta på sig heltäckande skjorta.
Hur ser du på att Aalto sen åtta år är mycket uppskattad på skolan?
– Det gör allt dubbelt illa. Ungdomar ser upp till och tar efter sina idoler och en uppskattad lärare blir ju något ditåt.
Men skolnämnden svarade ju att Sam Alto är OK som han är?
– Det var väntat eftersom frågan är jobbig att ta i. Privat tror jag att både skolchefen och andra äldre ansvariga har en annan åsikt.”

Som tur är verkar varken lärare, föräldrar eller elever hålla med liggsåret Sture Grönblad som tycks tro att det fortfarande är tidigt 1900-tal och att det bara är sjömän och brottslingar som tatuerar sig.

Här hittar ni hela artikeln.

Släppfest för Popmani

Hörni, det här är lite pirrigt må jag säga.

Nästan ett år utan en vanlig blogg som kretsar kring det här med att berätta om händelser som ni egentligen skiter i. Nypremiären föräras Popmanis släppfest på Bonden Bar som tog plats i kväll. Jag drog mig dit direkt efter jobbet och gjorde det i sällskap av det här gänget.

Det kom till min kännedom, inte direkt från David utan från någon annan, att David inte riktigt var nöjd med sin insats på bilden ovan. Därför bytte jag ut hans huvud mot den här mysfarbrorns istället. Problem solved! Nu kan vi fortsätta som om inget hänt.

Det var smockfullt, något jag aldrig tidigare varit med om på ”Bonden” som vi hippa kids kallar det.

Alla hade trevligt och så, tror jag. Vi hängde ju bara med varandra. Tyvärr var ett popquiz inplanerat och det var lite som när någon får för sig att ta fram SingStar på en fest med 200 personer. Lite av en stämningsdödare. Det var dock snabbt överstökat (vi hade vunnit om vi hade varit med, för vi är bäst) och vi kunde fortsätta att hitta på låtar att stoppa in ordet ”anal” i. Lite som leken där man stoppar in ”bajs” i filmtitlar. Ursprunget var ”Anal sunshine when she’s gone”, försök titta på Notting Hill igen nu när jag förstört den låten för er.

Hur som helst.

Efter ett tag insåg jag att det var onsdag och att jag snart fyller 30. Jag var inte längre lika ung som den gången för snart sex år sedan när jag hängde på Babasonic på en onsdag och träffade Yrsa för första gången. Då lekte livet, idag var det en dag i morgon också.

Jag tackade för mig

De tackade för sig

Och jag gick. De stannade kvar, för de är fortfarande unga och virila. På vägen hem lyssnade jag på det här

och sen på det här

och till sist det här

sen var jag helt plötsligt hemma med ett glas Resorb i näven.

Nu ska jag gå och nanna i min ensamhet eftersom Yrsa är i fjällen. Skönt och ensamt på samma gång.

Tack till Cissi och gänget för en finfin tillställning!

Och om ni av någon anledning vill se fler bilder från tillställningen gissar jag att ni kommer hitta det här inom kort.