Kategori: Tack som fan

Hoppla

Ni som inte är fans av Tack som fan på Facebook och kommer hit nu tänker ”vad i [insert valfri svordom] har hänt?”. Vi tänker ”varför är ni inte fans av Tack som fan på Facebook?”. Tack som fan började som en parblogg, övergick i en recensionsblogg och är nu tillbaka som parblogg igen.

Det har varit underbart roligt det senaste nästanåret att driva Tack som fan med alla roliga och begåvade grabbar som skrivit här, men allt har ett slut och recenserandet fick ett sådant när det låg på topp, för det är så man ska avsluta saker.

Nu får ni istället, om ni vill, följa Tomas och Yrsas äventyr.

And you love it!

Dekad väckarklocka

Dekad är en artikel i gammal hederlig väckarklocketradition.

Designen är stilren: på tre stödben vilar ett cirkulärt plåtschabrak. Den analoga urtavlan består av eleganta tryckta siffror samt minut-, tim- och larmvisare (de två förra är svarta, den senare silvrig). På baksidan finner vi ett utrymme för AA-batterier, två plastrattar för tids- och väckarangivelse, samt en knapp som sätter på och stänger av ringfunktionen.

Borta är all modern lyx och flärd: inga dioder, ingenting självlysande. Ingen projektor som visar tiden i taket. Ingen digitalt pipande.

Det finns en trend bland de moderna väckaruren – att den sovande inte skall vakna, utan sakta väckas. Uret skall spela Griegs “Morgonstämning” ur Peer Gynt med sakta stigande volym, dock utan att bli alldeles för hög. Samtidigt tänder klockan – än en gång successivt och sakta – ljuset. Som som crescendo släpper den ut några morgonyra vårfjärilar som fiser parfym och låter allting vara alldeles, alldeles underbart. Effekten är den av en stilla soluppgång i någon romantisk bergstrakt.

IKEA: svar på detta? “FUCK THAT!” Dekad har en ringsignal som skulle kunna väcka de döda. Min far myntade, mig veterligen, ordet “hjärtsnurp”; detta är någonting man drabbas av när man får en överraskning som är så hiskelig att man tror hjärtat skall stanna på en. Det kan ske vid inmundigandet av iskalla drycker eller när ett monster hoppar ut ur skuggorna i en skräckfilm. Och det händer definitivt när Dekad ger ifrån sig sitt vansinniga plirrande. Man förstår att de valt att inte sätta någon snooze-knapp på klockan: ingen kan återgå till sömnen efter detta.

Detta är, kort sagt, en väckarklocka som ger ett rejält intryck. Den gör vad den skall. En liten brist har den dock – eftersom uret är analogt blir det svårt att precisionsinställa väckningen. Att ställa in att man skall vakna 07 innebär att man vaknar 07, plus minus 5-6 minuter. Det är dock ett relativt litet klagomål på en annars väldigt bastant produkt.

Dekad väckarklocka säljs på IKEA för 69 kronor.
Följ gärna författarens privata blogg: Björnnästet.se.

the Social Network – Videorecension

För första gången bjuder Tack som fan på en videorecension, exklusivt för alla som ”gillar” oss på Facebook! För att ta del av klippet kan du välja att ”gilla” oss längre ner till höger här på sidan och gå in på vår Facebook-sida.

Lite extra information också då.

Yrsa och Tomas kanske kommer ifrån ämnet lite då och då, ja i stort sett hela tiden, och de missar även att prata om stora delar av handlingen. För att undvika diskussioner a la Kleerup vill vi säga att ingen av dem är påverkad av något. Ölen Tomas dricker var den första och enda öl han drack igår, de är med andra ord bara lite trötta. På riktigt.

Enjoy!

Crossed – Garth Ennis

Jag har aldrig varit något utmärkande fan av zombies trots att jag gärna glodde på The Return Of The Living Dead när jag var mindre. Visst jag gillar de flesta filmer som görs, 28 days later bland annat, men är även en person som tycker att teman blir urvattnade fort, och ingen kan ju förneka att det går en stor zombievåg just nu… eller är det vampyrer som gäller just nu?  I vilket fall.. Det har dock kommit några fina guldklimpar på senaste varav filmen Zombieland är en sådan där Woody Harrelson gör en riktigt skön karaktär(visste ni för övrigt att dom fick göra en specialare av Twinkies då Woody är vegan?). En annan sådan guldklimp som tillkommit zombievärlden är serietidningen Crossed.

Det jag först lockades av och även hur tidningen fick mina små nördiga serietidningsögon att rycka till var den skönt ritade stilen som Jacen Burrows bidragit med. Att jag senare fick reda på att det var Garth Ennis som skrivit manus gjorde inte saken sämre. Garth Ennis namn må påminna om någon smörig och mesig countrysångare men denna Garth är långt ifrån snäll, och det är även det som gör serien så bra, jag kommer till det strax.

Crossed handlar om det typiska, en farlig och högt smittsam sjukdom sprider sig som en löpeld över landet(USA, vad annars?) och minsta kontakt, iallafall ett litet bett, med en smittad person gör att man själv blir smittad. Storyn går på som det alltid gör. Skillnaden här är att våra zombies i Crossed är inte av den harmlösa sorten, du vet.. den sorten som gärna ställer sig slött på 200 meters avstånd och väntar in att du ska skjuta den i skallen och bara kan döda dig genom att gömma sig bakom gardiner eller i byrålådor som man av någon outgrundlig anledning inte märker förens den biter dig i hjärnan. I Crossed har du istället zombies som för det första märks ut av att de har ett korsliknande utslag i ansiktet, därav titeln på tidningen, sedan har de gärna en förkärlek för att våldta dig i alla möjliga hål, eller tillochmed skapa nya hål för att sedan ligga med dig i dom och avsluta med en fin köttfest på de kroppsdelar som fortfarande sprattlar. Det är alltså ingen serie för de svaghjärtade, ingen karaktär är säker i denna serie. Tro inte att barnen skonas för att de är barn, Garth stryker med vilje ut dom ur manus, gärna så tragiskt och oetiskt som möjligt, och det är det som gör det så bra! Här har du ingen stålman vars enda antagonist är någon flintskallig jävel som hotar dig med en grön sten, här har du istället en zombie vars namn är Horsecock som han förtjänat så väl genom att han gärna bär med sig en hästballe och som han med kärlek slår dig sönder och samman med. Du har även dina medföljande (med)människor som utan tvekan vill offra din son till Horsecock och hans efterföljande gäng. Det är våld på en högre nivå jag inte tidigare skådat i en serietidning och jag tvivlar inte på att många skulle skynda sig med att kalla det osmakligt men jag är lika snabb med att säga att jag gillar det, just för att det blir inget smygande med vad som faktiskt skulle kunna hända under en zombieapokalyps. Garth är ärlig och man verkligen känner hur han njuter av att tillföra allt förbjudet som även de mer hårdhudade moralkärringarna kommer rynka näsan åt. Garth Ennis i sitt esse skulle jag vilja säga.

Tyvärr kom bara Crossed i tio delar och trots att jag faktiskt var nöjd med att berättelsen slutar där den gör så längtade jag efter så mycket mer när jag avslutade sista delen. Garth har sagt att han inte kommer göra något mer av serien då han helt enkelt inte hade några fler Crossed-berättelser inom sig.
Dock så görs det just nu i skrivande stund en volym 2 av andra personer, detta är dock inte är en uppföljare, det var Garth Ennis enda krav, utan med helt andra karaktärer. Både den grafiska stilen och berättelserna påminner väldigt mycket om volym 1 så själv kan jag inte vänta, jag får bara hoppas att det blir ett uns av så ruskigt ohämmat som bara ettan kunde bli.

Nonsense

Robert J. Gulas Nonsense är något av en mini-klassiker, om jag förstått saken rätt.

Gula (1941-89) hade en klar avsikt: att kartlägga de sätt på vilka vi tror eller låtsas att vi är rationella, när vi egentligen inte är det. Enligt förordet listas här ungefär 170 märkligheter med vilka vi bedrar andra – och oss själva. Till exempel går han igenom hur vi anspelar på känslor istället för logik, utför avledningsmanövrar, är irrelevanta, bortser från fakta, rationaliserar och… ja, helt enkelt är irrationella. Om det finns ett fulknep inom verbal argumentation – då är det förmodligen listat här.

Exempel:

Appeal to flattery. When we are flattered, we tend to confuse our positive feelings toward the flatterer with what that person is actually saying. Beth flatters George; George is pleased with Beth’s words; therefore George is positively disposed towards Beth’s; therefore George is more amenable to Beth’s position. But note that Beth has offered no reasons for George to accept her opinion.

Eller bara en så pass enkel sak som att “inte bra” inte nödvändigtvis måste betyda “dålig”. Det finns ju en chans att “inte bra” i detta fall faktiskt är någonting helt neutralt.

Jag har sällan stött på böcker med mer fokus. Gulas presentation är skarp som en laser. Allt onödigt och ovidkommande är bortsorterat. Här finns inget svammel, och allting är skrivet i en klar och precis prosa som inte lämnar något i det dunkla. Detta både förhöjer och sänker läsvärdet. Visst, nivån är inte akademisk – men det gäller likväl att hänga med i resonemangen och att vara koncentrerad. Hängmattelitteratur är det inte. Själv uppskattar jag dock att boken inte är svamlig; man kan använda den som referensverk och helt enkelt leta upp det man behöver få klarhet i. Med tanke på dess upplägg är det kanske det bästa sättet att se den.

Jag uppskattar också att Gula inte bara går igenom våra felaktiga resonemang, utan även att han går igenom vad som är ett sunt och logiskt resonemang. Hans lathund för hur man kan kolla sina försök till logik tänker jag definitivt använda mig av. Korrekt argumentation finns det dock mindre att säga om än alla saker som kan gå fel, varför detta utgör en betydligt mindre del av boken.

Den mest skrämmande erfarenheten med boken är dock den smygande insikten om att man så ofta gör fel, fel, fel. Jag har länge vetat att jag inte är särskilt klarsynt, men att läsa Nonsense har verkligen varit något av ett uppvaknande om hur inihelvetes vilse jag är.

Så om någon vill läsa en ganska underhållande och tämligen kort bok om vilka idioter vi är, då finns det nog ingen jag kan rekommendera mer hjärtligt.