Idag var det min tur att gå upp tidigt med smågrisarna, så klockan halv sju baxade vi oss upp från sängen in i vardagsrummet och påbörjade projekt matning, rapning och blöjbytning. Sist jag gjorde morgonpasset själv var det kaosigt men idag blev det ändå lite mindre kaos trots två bebisar som var hungriga precis samtidigt. Jag försökte lösa det genom att ge lite mat till en i taget och rapa den andra lite medan och sen byta och så byta igen osv. När den ena låg i famnen och fick mat låg den andra på en kudde på mina ben och halvgungades lite. Det gick okej ändå och jag lyckades göra allt det där som stod på checklistan, men det tog ett himla tag. Jag var nog inte klar förrän vid halv nio, men då pumpade jag iofs också 20 minuter. Men där vid halv nio la jag mig ner lite bredvid babynestet och tänkte försöka sova men lyckades inte komma ner i någon vila, konstigt nog eftersom tröttheten liksom bränner bakom ögonen. Men jag känner mig ändå rätt glad eftersom jag klarade mitt ensampass utan att känna alldeles för mycket stress och press. Jag hoppas det fortsätter såhär och bara blir bättre och bättre för det är svinjobbigt att känna att jag inte kan ta hand om mina barn. 

Sen vid halv tio-tio började korvisarna gnöla igen och det var dags för att börja ladda för morgonens andra måltid. Men då kom Tomas upp så då var vi två. Och nu sitter jag här och nattar samtidigt som Tomas gör frukost. En vill absolut inte komma till ro i babynestet utan bara i famnen medan den andra är nöjd där i. 

 
Några små saker jag funderat över såhär på morgonkvisten:

– vad är egentligen white noise? Jag satte på det på Spotify när gnölisarna gnölade och jag tror att de kanske blev lite lugnare. Men vad är det? Hur kom någon på ett användningsområde för brus?

– när ska jag våga ta bort tejpen på mitt ärr???? Jag vill ju typ lägga mig i badet och blöta upp hela mig i någon timma minst för att det inte ska kännas så obehagligt att dra bort den men dels finns det ingen timma över för mig att ligga i badkaret och bli ett russin och dessutom får jag inte bada än </3 

– när ska ensampassen gå så bra att jag också hinner äta frukost? Nu blev det en snabb banan och kolor tills Tomas kom upp och vi nu ska äta frulle tillsammans. Men för mig är det ju snarare lunchtid än frukosttajm. 

– jag tyckte mig se ett vitt hårstrå i luggen imorse?!?! Va???? Är det tvåbarnsshocken? Men det kan ju också varit ett väldigt blont strå bara..hoppas. Jag är inte redo att bli en silverräv. 

Nu ska jag äta min frukost och sedan ta tag i dagen. Våra planer är att rensa i garderober och bada bebisarna för första gången :”’))))
Uppdatering. Ingen ville komma till ro i nestet……

Igår hade jag ett litet breakdown. Igen. Jag har det en hel del. Jag pratade med Tomas om hur vi ska göra för att få saker att rulla och jag sa då att jag känner att jag kanske inte vill blogga, men så har jag fått så otroligt fina kommentarer från så många av er så jag blivit alldeles gråtis och det har gett mig så himla mycket! Så tack tack alla ni som delar med er av era känslor och tankar och som försöker tanka oss med kärlek och pepp. Det gör att jag känner att bloggen är så pass värdefull för mig, så jag tänker att jag ändå vill fortsätta skriva. Men jag vill inte ha någon prestationsångest kring det, för det är ju just de sakerna som gör bloggandet betungande. Så jag ska försöka skapa förutsättningar för det och inte ha så hög press på mig själv. Jag jämför mg så mycket med andra men ska försöka att ta ner dom till en miniminivå och bara göra det som känns bra. Så får vi se vart det landar någon stans. Men som sagt evinnerligt massa tack för era kommentarer!!!

  
<3 till er från lille mysfamiljen

Hörni, vilken jävla resa det är att få barn! Det har så klart varit slitigt för mig också, men när jag tänker på allt som Yrsa gått igenom från första illamåendet i början av graviditeten till känslostormarna nu så är min fjuttiga lilla ”jag behöver nog sova lite nu” inte speciellt hårt. 

De första dagarna på sjukhuset trodde jag aldrig att jag skulle sova igen. ”Tänk om de slutar andas”, var det som malde om och om igen i hövvet. 

Nu känns det mycket bättre, dels efter alla tips vi fick från den grymma personalen på avdelning 63 på SÖS, men också då jag landat mer i att störst chans är att de inte slutar andas bara sådär hux flux.

Men tillbaka till det där med Yrsa/mammor. Jag fattar inte hur någon kan klara av att rodda ett eller flera nyfödda barn själv efter graviditeten. Att det finns pappor/andra partners som ens överväger att inte ta ut mer än sina 10 första dagar i början är något som jag inte kan se rimligheten i. Jag ser grymt mycket fram emot att lära känna vår nya familj tillsammans det här första halvåret. 

När de fortfarande var inne i magen längtade jag efter att få se dem. Vem var de mest lik? Yrsa säger att de är superlika henne och hennes syster och jag tycker att de är sjukt lika min pappas sida av släkten. Vi gissar att det är så det ska vara. Att vi båda ska se så mycket likheter att vi, om vi fortfarande hade varit apor, inte skulle lämna kvar ungarna i nån buske eller så.

Nu när de är ute längtar jag efter att få se dem utvecklas! Krypa, gå, springa, prata, börja gilla Star Wars och allt annat sånt livsviktigt och sköj. Jag vill få dela deras upplevelser av världen och höra om deras drömmar och tankar. 

Hepp! Nu verkar det som om de är lite hungriga.

Idag började min dag klockan tjugo i fem…tror jag? Då väckte Tomas mig och vi körde ett matningspass med smågnölarna. Sedan gick Tomas och la sig och jag var vaken med bebisarna. Eller ja de var ju inte vakna men jag fipplade omkring med saker som behövde göras. Sedan klockan sju ungefär började jag göra mig iordning för en dag utanför hemmet!!! Så stort. Jag sminkade ögat och borstade luggen och torkade lite med en babywipe under armen. Sen åt jag en skål med sojgurt och klockan åtta väckte jag Tomas för då vips var det dags för nästa matning av bebisarna. När detta sedan var avklarat blev allt väldigt hetsigt. Vi hade nämligen en tid på SöS BB-mottagning för samtal och hjälp med amning och utrymme för att fråga saker om bebisarna. Det var också en läkare som skulle kolla på bådas höfter pga de låg i säte (tvåan förvisso bara ett tag men hon kollas ändå). Sen hade även jag en tid på spec Mvc för koll av mitt blodtryck. Mycket att stå i! Och vi hade inte så mycket tid där efter frukosten. Men rapas måste man ju, så ett litet tag fick vi sitta såhär mysigt och bara gnossa.

   
Sen blev det som sagt stressigt men vi hann i alldeles perfekt tid till SöS, vi tog förvisso taxi men ändå! Jag tycker det var otroligt bra gjort av oss. 

På SöS gick allt bra, men det kändes helt sjukt att vi bara för några dagar sedan bodde där? Oceanen av tid har passerat sedan vi kom hem. Amningshjälpen var lite jobbig tycker jag för vi har inte fått till det med amningen, jag känner typ att hag inte hinner. Och det gick inte så bra att visa upp hur vi gör. Det var verkligen inget fel på barnmorskan och jag vet att det är för min skull, men ändå kände jag prestationsångest för att jag inte jobbar på tillräckligt bra med amningen. Sen efter två timmar ungefär avslutade vi och spatserade ner till spec Mvc.

Och där fick vi vänta….och vänta…och vänta. Mer än en timma satt vi och väntade på att få träffa en läkare. Hade det bara handlat om mig hade det inte varit lika jobbigt men nu skulle vi hålla på och matcha in med bebisarnas mat och vara oroliga att de skulle bli ledsna osv. Det var skitjobbigt. Jag satt på spänn hela timman. Sen när jag äntligen fick komma in så var blodtrycket bra, tjoho! Till och med lite för bra, alltså lite lågt. Så nu ska jag börja fasa ut en av de tre mediciner jag äter för trycket. Efter dessa goda nyheter åkte vi taxi hem igen (för jävligt alltså att åka bil med sina små skatter jag var så rädd att något skulle hända!) och sen hörrnini hade jag lite egentid. Jag har ju inte varit utan bebisarna sedan de blev till i mig, och jag kände dels för att komma ut i det fina vädret och dels för att bara lyssna på en podcast och tänka på något helt annat. Så egentiden fick bli en tunnelbaneresa till Farsta för att köpa ersättning (som jag glömde…hello förvirrad hjärna) och kattpiller, posta brev och spana lite på fler minimini bodys i storlek 44. Det här ned egentid visade sig vara mer komplext än jag tänkte, jag fick världens ångest och dålig samvete för att jag inte var hemma med min familj och samtidigt var det ju väldigt skönt att få vara bara sig själv lite. Jag skyndade mig i alla fall hem och så hann jag och Tomas äta middag tillsammans och titta lite på nyaste säsongen av paradisenhotel Dannmark (perfekt underhållning för trötta småbarnsföräldrar) innan det var dags för honom att lägga sig och mig att ta kvällspasset. En otroligt intensiv dag minst sagt!

Hej från den omtalade bebisbubblan till er alla fina personer. Tack så hemskt mycket för alla fina grattiskommentarer och glada tillrop! Idag firar jag en vecka som mamma och jag måste säga att det känns otroligt fint och härligt och bra men också läskigt, stundtals jobbigt och väldigt väldigt känslosamt hela tiden. Så det där som folk så romantiskt brukar prata om som ”bebisbubblan” och att en ska njuta av den på ett sätt som gör att den bara låter alltigenom härlig är jag lite kluven inför. Under hela graviditeten klarade jag mig väldigt bra från humörsvängningar och orimliga känsloyttringar, men nu efteråt är det inte klokt vad det svänger i mig. Upp och ner och upp och ner flera gånger per dag.

Vi firar alltså en vecka tillsammans som familj idag jag, Tomas och bebisarna. Att de är våra känns fortfarande konstigt och overkligt, att vi bor här tillsammans nu och att livet är på det här viset nu. Vi har inte riktigt hittat några rutiner eller mönster om hur vi ska ratta den här lilla familjen än, men jag antar att övning ger färdighet även i detta fall. Som ni märker påverkar ankomsten av bebisarna våra liv och så även bloggen, och konstigt vore väl annat. Det får vara som det är med alltihopa. Just nu handlar det om att vi ska hitta rätt i det här nya livet.

Om det är något speciellt ni vill läsa om kan ni väl kommentera vettja, så får vi se hur vi kan möta upp önskemålen. Annars skulle jag tipsa om att följa mig och Tomas på instagram för där är det betydligt lättare att få till uppdateringar. Jag heter Yrsaalfrida och Tomas heter t_bone.

Vink vink från trötta mamin som snart ska väcka två små varma bebisar för lite matning.

  
And the award för den kornigaste och mörkaste bloggbilden 2016 gåååår tiiiillll…….*fanfar* tacksomfans bild från sjukhuset klockan 03.58!!!! Men kornigheten och mörkheten har sin förklaring i att klockan ju är mitt i natten, och mitt i natten ska en sova. Något alla i denna lilla familj gör förutom jag. Jag har skiftet mellan två matningar så jag passar på bebisarna medan Tomas får sova, men eftersom bebisarna också verkar sova rätt tungt så ska jag försöka blunda lite jag med snart. 

Nu har vi levt detta nya liv i tre hela dagar  (plus lite halvlevt det den första dagen men då var allt så speciellt så den räknar jag som en alldeles egen dag..livet innan, dagen d och livet efter) och jösses alltså vad himla mycket det är! Dagarna, och nätterna, går i ett och det är så otroligt mycket som ska hinnas med så att lyckas klämma in ett toabesök kan vara svårt att få till. Likaså svara på sms. Har tänkt svara på grattissms från i torsdags sedan dess men inte hunnit? Det är matning med ersättning, försök till amning, byte av blöjor, tester av mig, tester av bebisarna, toalettbesök som kan ta 20 minuter pga svårt för mig att röra mig, matning av oss, mysande hud mot hud med bebisarna, intagande av piller, sprutor till mig, prat med olika barnmorskor, pumpning, hämtning av ersättning, sovning…osv. Det kanske inte låter som så mycket men på något vänster fylls hela hela dagarna upp snabbare än kvickt med alla dessa olika saker och det som får stryka på foten är sömnen för mig och Tomas. Det är så svårt att få till tycker jag! Men vi jobbar på med ”rutinerna” så gott vi kan. 

Tyvärr är mitt blodtryck fortfarande högt och väldigt ostabilt så vi är kvar på SöS ett tag pga detta. Det är otroligt frustrerande att dels inte känna sig på topp direkt rent kroppsligt efter snittet men att också behöva dras med det höga trycket. Jag vill ju bara bli frisk igen så att jag kan ta hand om mina små fjun! Och det enda jag kan göra åt saken är att vila…….och det är ju precis det svåraste. Förutom detta har vi det jättebra i vår nya lilla familj och flera gånger per dag måste jag torka bort glädjetårar från ögonen. Det är så himla fint det här <3<3<3