Träning

Jo det är ju flera som efterfrågat lite mer hästinlägg här. Jag tycker ju att det är svinkul så jag skriver mer än gärna om mitt lilla intresse. Eftersom jag i nuläget inte har någon med mig till stallen NÅGON GÅNG (hint hint Tomas) så har jag inte direkt några aktuella bilder att visa. Därför tänkte jag gå tillbaka lite i historien. En trip down memory lane såattsäga.

 .

Jag började rida ganska sent i livet om man jämför med folk som lärt sig rida innan de lärt sig gå. Från att jag var sju år har jag minnen av att jag gärna ville börja rida, men inte förrän jag var typ tolv började jag med ridningen och då på Ågesta Ridskola. Och jag blev snabbt hooked. Åkte på ridläger och stod i. Min favorithäst var Honey och jag älskade henne även fast jag var rädd för henne.

Jag och Honey på ridläger. Mitt första och bästa!

.

Eftersom jag var så pass stor när jag började med ridningen blev stallet ganska snabbt en del av min vardag. Jag åkte dit i tid och otid och ville mer än allt annat bli skötare på en häst. Det var det absolut coolaste man kunde vara nämligen, näst efter att vara skötaransvarig i styrelsen. DET var the top of coolness. Jag fick vänner i stallet och kände mig hemma på ett sätt jag inte gjorde i skolan där jag hade det jobbigt med kompisar och så. Det var kanske därför det var så roligt.

Jag ”leder på knatten”. Lillpluttan som sitter på Kiwi (?????) är ingen mindre än min lillasyster Nora.

.

Efter två år på ponny började jag rida häst. Det var för att jag var stor och platser behövdes på ponny till de mindre. Det här är något jag verkligen ångrar att jag gjorde. Jag skulle ha ridit kvar på ponny längre så hade jag lärt mig allt rätt från början. Nu gick jag från att ställa i hörnen och tänka på farten till att göra konstiga övningar som ”öppna” och hade INGEN aning om vad det var. Men det gick som det gick, och det gick ju. Men jag känner mig fortfarande lite ledsen över det snabba hoppet som blev.

.

Efter inte allt för lång tid skaffade Vilda en sköthäst. Han hette Lill-Silver och var den finaste ponnyn på hela stallet tyckte vi. Ja vi, för jag hakade på hennes tåg och blev lite som en extraskötare till Silver. Det var en lätt utväg att ”få” vara skötare och ha en naturlig plats i stallet utan att behöva genomgå det jobbiga skötarprovet. Jag blev snabbt förälskad i Silver men tyvärr avlivades han inte så lång tid efter att ”vi” börjat som skötare. Då var det dags att gå vidare och Vilda hittade en ny kärlek i hästen Gold Digger. OCH NU MINA VÄNNER!!!! NU KOM CHANSEN ATT BLI SKÖTARE ÄVEN FÖR MIG!!!! En plats på den vita sagohästen Athos blev ledig och efter ett svettigt skötarprov stod jag med på skötarlistan. Lyckan var total! Jag var ÄNTLIGEN skötare och Athos hade även två andra skötare som var otroligt coola i stallet på den tiden. Vi blev vänner och jag steg snabbt uppåt på den sociala stegen i stallet.

Precis i början när jag blivit skötare på Athos. Åh så lycklig (och liten!?!??!??!?!) jag var!

.

Nu började livet i stallet på riktigt. Jag blev ju som sagt vän med några av de ballaste balla och även om jag gick runt med hjärtat i halsgropen hela tiden för att jag inte ville göra något fel så var det här en vändpunkt. Stallivet blev ännu roligare och vissa veckor kunde jag tillbringa nästan alla dagar i stallet. Jag jobbade som ledare för yngre barn, tog hand om Athos, mockade stod i och var med mina vänner. Det var en himla fin tid och jag var lyckligare i stallet än i skolan (där jag fortfarande hade kompis- och coolhetsproblem)

Lilla Yrsa och LILLA Nora på en av Athos födelsedagar (ja de firades ALLTID med tårta)

.

Eftersom jag var så mycket i stallet och var så gammal och förståndig (som jag alltid varit) så blev jag efter ett tag invald i US, ungdomssektionen! Det ballaste av det balla! Jag blev också skötaransvarig och hade verkligen så himla kul i stallet och med alla där. Jag fick ”vara mig själv” där (hahhaha lame sagt). Men det var verkligen där jag fick leva det livet jag ville ha. Folk visste vem jag var, jag var betrodd med uppdrag, jag hade vänner, jag blev uppskattad, jag var NÅGON.

*EmOgIrRlL* med BD-stjärna vid ögat. Jjojo. En annan var ju ball.

.

Även fast jag gick i gymnasiet så fortsatte jag vara mycket i stallet. Jag föll inte riktigt för att det var töntigt och lame att vara där. Det var ju som sagt där jag fick vara någon och det har nog varit min räddning i mycket. Alla vill bli sedda och vara någon. Och där var min arena. Jag fick det bättre med vänner och socialt liv under gymnasiet men stallet höll mig kvar. Däremot började det bli jobbigt med själva ridningen. Allt runtomkring var roligt med pressen i att vara så himla bra och få hästen att gå på tygeln varje lektion blev stor. Jag red i en väldigt bra grupp med väldigt duktiga personer så det påverkade mycket och gjorde prestationsångesten brutal. Jag grät ofta och kände mig otroligt dålig. Men på alla andra fronter i stallet rullade det på och det hade säkert gjort det ett tag till om inte…..

En annan av Athos små födelsedagar…

.

Jag tror att krisen kom i gymnasiets slutskede. Athos var gammal och allt som oftast halt. Han kunde inte fortsätta som ridskolehäst och något var tvunget att hända för att han inte skulle förtvina. Kärleken till den hästen var så otroligt stark. Det går knappt att förklara. Eftersom vi inte ville se honom fara illa köpte vi loss honom från ridskolan. Vi ville så gärna att han skulle få fina sista år så fyra stycken gick ihop och köpte honom för att sedan skicka honom till Skåne där han fick bli lycklig och bortskämd pensionär. Det är nog en av de finaste saker jag gjort i livet, att köpa Athos. Jag är så glad att jag gjorde det och inte lät honom förstöras ännu mer. Men där dog mitt engagemang lite. Plus att jag var nitton år och det var så mycket annat än stallet som lockade. Jag fortsatte rida men hängde inte alls lika mycket i stallet.

Och efter ett tag slutade jag upp med ridningen också. Det var inte roligt längre utan blev bara ett ångestfullt race att vara BÄST hela tiden. Så jag bara slutade. Jag orkade inte längre.

.

Sedan dess (alltså 2006 typ) har jag haft uppehåll (mer eller mindre) tills jag började rida på Ågesta igen för cirka tre år sedan. Jag kände plötsligt hur mycket jag saknade ridningen och hästarna och när jag och Tomas flyttade från Kallhäll till Hökis var det plötsligt nära stallet igen. Jag gick till stallet med nervösa steg en augustikväll när jag skulle rida för första gången på så många år igen och det har jag inte ångrat en minut. Jag älskar att rida!!! Det är absolut inte roligt varje gång och går inte superbra hela tiden men det är så otroligt givande och harmoniskt (och bra träning!!!). Jag tror inte att jag kommer sluta rida igen och jag tror att det var bra att ha en liten paus för att jag skulle hitta tillbaka till känslan av att det är roligt att rida! Nu rider jag två gånger i veckan (en gång ponny, en gång häst) och det är sjukt kult.

Så för att sammanfatta detta LÅNGA inlägg (jag borde ju verkligen skriva en bok) vill jag tacka min mami och papi för att jag fick börja rida för jag tror att det gett mig så otroligt mycket bra. Tacktack!!